Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 15 juni 2023

I mål C‑501/21 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 13 augusti 2021,

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan samt domarna N. Jääskinen (referent) och M. Gavalec, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrunden till tvisten samt de omtvistade rättsakterna

Förfarandet vid tribunalen och det överklagade beslutet

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Harry Shindler, Christopher David Randolph, Douglas Edward Watson, Michael Charles Strawson, Hilary Elizabeth Walker, Sarah Caroline Griffiths, James Graham Cherrill, Anita Ruddell Tuttell, Joséphine French och William John Tobbin har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades den av Europeiska unionens tribunal den 8 juni 2021, Shindler m.fl./rådet ( T‑198/20, EU:T:2021:348) (nedan kallat det överklagade beslutet). Tribunalen avvisade i det överklagade beslutet deras talan om hel eller delvis ogiltigförklaring av, för det första, avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet) och, för det andra, av rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 om ingående av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet) (nedan tillsammans kallade de omtvistade rättsakterna).

2 Klagandena är medborgare i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och bosatta i Irland, Spanien, Frankrike respektive Italien.

3 Den 23 juni 2016 röstade medborgarna i Förenade kungariket för landets utträde ur Europeiska unionen.

4 Förenade kungariket anmälde den 29 mars 2017 i enlighet med artikel 50.2 FEU sin avsikt att utträda ur unionen till Europeiska rådet.

5 Den 24 januari 2020 undertecknade företrädare för unionen och Förenade kungariket utträdesavtalet.

6 Den 30 januari 2020 antog Europeiska unionens råd det omtvistade beslutet. Enligt artikel 1 i detta beslut godkändes utträdesavtalet godkändes på unionens och Europeiska atomenergigemenskapen vägnar.

7 Den 31 januari 2020 utträde Förenade kungariket ur unionen och Europeiska atomenergigemenskapen. Utträdesavtalet trädde i kraft den 1 februari 2020.

8 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 mars 2020 väckte sökandena talan om hel eller delvis ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna.

9 Den 21 april 2020 inkom sökandena med en inlaga med begäran om att tribunalen skulle framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen. Den 28 april 2020 beslutade tribunalens ordförande att denna inlaga inte skulle ingå i akten i målet.

10 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 14 juli 2020 framställde rådet en invändning om rättegångshinder.

11 Den 21 augusti 2020 inkom sökandena med sina yttranden över invändningen om rättegångshinder.

12 Genom beslut av den 5 november 2020 förordnade tribunalen att invändningen om rättegångshinder skulle prövas i samband med att målet prövades i sak och att beslut i frågan om rättegångskostnader skulle anstå.

13 Den 18 januari 2021 inkom rådet med sitt svaromål. Den 11 februari 2021 beslutade ordföranden på tribunalens tionde avdelning i utökad sammansättning att inte delge sökandena detta svaromål.

14 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 19 januari 2021 begärde sökandena att prövningen av talan skulle vilandeförklaras. Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 8 februari 2021 yttrade sig rådet över ansökan om vilandeförklaring. Genom beslut av den 10 februari 2021 avslog ordföranden på tribunalens tionde avdelning i utökad sammansättning ansökan om vilandeförklaring.

15 I det överklagade beslutet fann tribunalen, för det första, i punkterna 19–21, att även om den tidigare hade beslutat att pröva rådets invändning om rättegångshinder i samband med prövningen i sak, så hade den tillräckligt underlag genom handlingarna i målet för att i enlighet med artikel 130 i tribunalens rättegångsregler kunna avgöra det genom beslut.

16 För det andra, angående föremålet för talan, erinrade tribunalen, i punkterna 22–28 i det överklagade beslutet, om att unionsdomstolen, när den prövar en talan riktad mot ett internationellt avtal som ingåtts av unionen, kvalificerar om talan som riktad mot det beslut genom vilket ingåendet av det internationella avtalet godkänns. Tribunalen kvalificerade således om sökandenas talan som riktad mot det omtvistade beslutet.

17 För det tredje, beträffande frågan huruvida rådets invändning om rättegångshinder var välgrundad, fann tribunalen att sökanden inte uppfyllde något av villkoren för talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.

18 Tribunalen påpekade härvidlag i punkt 32 i det överklagade beslutet att det vid bedömningen av huruvida sökandena har talerätt inte enbart är det omtvistade beslutet som ska beaktas, utan även utträdesavtalets beskaffenhet och innehåll.

19 I detta sammanhang konstaterade tribunalen i punkt 33 i det överklagade beslutet att varken det omtvistade beslutet eller utträdesavtalet var riktade till klagandena och att de följaktligen inte hade rätt att väcka talan med stöd av artikel 263 fjärde stycket första ledet FEUF.

20 Beträffande klagandenas talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket andra ledet FEUF, bland annat villkoret att sökanden ska vara personligen berörd, erinrade tribunalen i punkt 49 i det överklagade beslutet om att det ankom på klagandena att visa att det omtvistade beslutet, den mån det fråntar dem deras ställning som unionsmedborgare och de rättigheter som är knutna till denna ställning, påverkar dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom individualiserar dem på motsvarande sätt dem som beslutet är riktat till.

21 Tribunalen fann i punkt 57 i det överklagade beslutet att sökandena inte var personligen berörda av det omtvistade beslutet och att de följaktligen saknade talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket andra ledet FEUF – utan att det att behövde prövas huruvida de var direkt berörda av detta beslut.

22 Beträffande sökandenas talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket tredje ledet FEUF, påpekade tribunalen i punkterna 62–64 i det överklagade beslutet att det omtvistade beslutet var en icke-lagstiftningsakt med allmän giltighet.

23 Tribunalen fann, i punkterna 80 och 81 i det överklagade beslutet, att begreppet regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket tredje ledet FEUF ska tolkas så, att det inte omfattar beslut om godkännande av ingåendet av ett internationellt avtal, såsom det omtvistade beslutet, vilket innehåller ett godkännande av ingåendet av ett avtal som fastställer villkoren för en medlemsstats utträde ur unionen.

24 Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkterna 82 och 83 i det överklagade beslutet, att sökandena saknade talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket tredje ledet FEUF, att rådets invändning om rättegångshinder skulle bifallas och att talan därför skulle avvisas.

25 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 13 augusti 2021 överklagade klagandena det överklagade beslutet.

26 Klagandena har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

27 Rådet har yrkat att domstolen ska

28 Genom handlingar som inkom till domstolens kansli den 6 respektive den 9 januari 2023 besvarade parterna, med stöd av artikel 61 i domstolens rättegångsregler, den fråga som domstolen ställt skriftligen och som avsåg den eventuella inverkan som domen av den 9 juni 2022, Préfet du Gers et Institut national de la statistique et des études économiques ( C‑673/20, EU:C:2022:449), har på bedömningen av huruvida den talan som väckts vid tribunalen kan tas upp till prövning.

29 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 1 mars 2023 underrättade klagandenas ombud domstolen om att Harry Shindler avlidit den 20 februari 2023. Det lämnades inte någon upplysning om huruvida hans rättsinnehavare önskade överta processen.

30 Klagandena har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser rättegångsfel vid tribunalen och den andra felaktig rättstillämpning i samband med bedömningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning.

31 Klagandena har i den första grunden gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 130 i sina rättegångsregler samt principen om en rättvis rättegång.

32 Klagandena har för det första anfört att den artikeln syftar till att göra det möjligt för parterna att ta ställning till samtliga grunder som åberopats vid tribunalen och för detta ändamål följa de nya frister som bestäms. Klagandena har således klandrat tribunalen för att med stöd av denna artikel ha fastställt en frist för rådet att inkomma med svaromål i sak, utan att därefter ge dem någon ny frist för att kunna yttra sig över såväl rådets invändning om rättegångshinder som dess svaromål.

33 Klagandena har vidare ifrågasatt att tribunalen vägrat att tillställa dem svaromålet och avvisat deras talan, utan att hålla någon förhandling eller förse dem med några upplysningar om målets handläggning efter det att invändningen om rättegångshinder hade förenats med prövningen i sak.

34 Klagandena har av detta dragit slutsatsen att de vilseletts om handläggningen i tribunalen och att parterna inte placerats på samma nivå, då klagandena inte getts möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Tribunalen åsidosatte därigenom principen om parternas likställdhet i processen, vilken ingår i begreppet rättvis rättegång som bland annat garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

35 Klagandena har dessutom hävdat att tribunalen avgjort målet med åsidosättande av artikel 64 i rättegångsreglerna, eftersom den enligt den artikeln endast ska … [beakta] inlagor och handlingar som rättegångsdeltagarnas företrädare har kunnat ta del av och yttra sig över. Ett sådant rättegångsfel bekräftas enligt klagandena av den omständigheten att tribunalen i mål T‑231/20, Price/rådet tillställt sökanden rådets svaromål.

36 Klaganden har för det andra gjort gällande att de den 19 januari 2021 med stöd av artikel 69 i tribunalens rättegångsregler ansökte om att målet skulle vilandeförklaras, så att tribunalen skulle kunna avgöra målet efter att ha hört parterna, i enlighet med artikel 54 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Parterna har emellertid inte getts möjlighet att yttra sig över ansökan om vilandeförklaring.

37 Sökandena har för det tredje hävdat att tribunalen avgjort målet utan att pröva rådets yrkande om att hänskjuta målet till domstolen på grund av att de sakfrågor som sökandena lyft fram är identiska med de frågor som var föremål för den begäran om förhandsavgörande som framställts av Tribunal judiciaire de Perpignan (Frankrike) respektive Tribunal judiciaire d’Auch (Frankrike) med stöd av artikel 267 FEUF.

38 Rådet har gjort gällande att det är uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.

39 Första det första, beträffande klagandenas påståenden om att tribunalen åsidosatt artiklarna 64 och 130 i sina rättegångsregler, erinrar domstolen om att det inte finns någon bestämmelse i dessa rättegångsregler som kan tolkas så, att den omständigheten att tribunalen med stöd av artikel 130.7 i rättegångsreglerna har beslutat att låta prövningen av en invändning om rättegångshinder anstå till den slutliga domen innebär att tribunalen fråntas möjligheten att avvisa talan genom ett motiverat beslut, utan att inleda den muntliga delen av förfarandet. Tvärtom framgår det av artikel 130.6 i tribunalens rättegångsregler att tribunalen får, då en invändning om rättegångshinder eller bristande behörighet framställts, besluta att inleda det muntliga förfarandet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 19 februari 2008, Tokai Europe/kommissionen, C‑262/07 P, ej publicerat, EU:C:2008:95, punkterna 26 och 27).

40 Av detta följer att tribunalen inte gjorde något rättegångsfel då den först i enlighet med artikel 130.7 i rättegångsreglerna beslutade att invändningen om rättegångshinder skulle prövas i samband med att målet avgjordes i sak och därefter meddelade ett avgörande i form av ett motiverat beslut.

41 Det framgår dessutom av punkt 10 i det överklagade beslutet att klagandena den 21 augusti 2020 inkom med sina yttranden över invändningen om rättegångshinder till tribunalens kansli. Domstolen konstaterar följaktligen att principen om ett kontradiktoriskt förfarande och klagandenas rätt till försvar iakttagits, eftersom klagandena, då tribunalen avgjort målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat utan att göra någon prövning i sak, beretts möjlighet att lämna sina synpunkter på invändningen om rättegångshinder.

42 Dessutom har tribunalen inte heller, då den i det överklagade beslutet inte prövade målet i sak, åsidosatt artikel 64 i sina rättegångsregler, eftersom det är uppenbart att tribunalen inte beaktat rådets svaromål. Dessa överväganden påverkas inte, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, av den omständigheten att tribunalen, i ett annat mål, delgav sökanden rådets svaromål.

43 För det andra, beträffande klagandenas påståenden att tribunalen inte låtit parterna yttrande sig över deras ansökan om vilandeförklaring enligt artikel 54 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 69 i tribunalens rättegångsregler, framgår det av punkt 16 i det överklagade beslutet att klagandena den 19 januari respektive den 8 februari 2021 inkom med en ansökan om vilandeförklaring och att rådet yttrade sig över denna. Ordföranden på tribunalens tionde avdelning i utökad sammansättning avslog ansökan om vilandeförklaring genom beslut av den 10 februari 2021. Klagandena kan följaktligen inte vinna framgång med dessa påståenden och de kan därför inte godtas.

44 För det tredje, beträffande klagandenas påståenden att tribunalen avgjorde målet utan att pröva rådets begäran om att hänskjuta målet till domstolen på grund av att de sakfrågor som sökandena lyft fram är identiska med de frågor som var föremål för den begäran om förhandsavgörande som framställts av Tribunal judiciaire de Perpignan respektive Tribunal judiciaire d’Auch med stöd av artikel 267 FEUF, framgår det inte av handlingarna i målet vid tribunalen att rådet skulle ha framställt någon sådan begäran. Följaktligen kan inte heller dessa påståenden godtas.

45 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

46 Genom den andra grunden för överklagandet har klagandena gjort gällande att tribunalens rättstillämpning var felaktig i samband med bedömningen av deras talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket andra och tredje ledet FEUF. Denna grund för överklagandet består av två delar.

47 Genom den andra grundens första del har klagandena gjort gällande att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den fann att det omtvistade beslutet inte kunde kvalificeras som en regleringsakt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket tredje ledet FEUF.

48 Klagandena har erinrat om att domstolen i domen av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 60), slagit fast att kriteriet avseende regleringsakter har till ändamål att ge fysiska och juridiska personer möjlighet att på mindre stränga villkor väcka talan om ogiltigförklaring av akter med allmän giltighet, med undantag för lagstiftningsakter. Enligt klagandena lade tribunalen emellertid i punkterna 61 och 62 samt i punkterna 67–81 i det överklagade beslutet till ett annat villkor, vilket inte framgår av den rättspraxis som bygger på den domen.

49 Klagandena har i detta avseende kritiserat tribunalen för att den i det överklagade beslutet fann att utträdesavtalet var ett internationellt avtal. De har gjort gällande att Förenade kungariket fortfarande var en medlemsstat i unionen vid den tidpunkt då avtalet undertecknades och att avtalet således ska betraktas som en intern unionsrättsakt.

50 Enligt klagandena bekräftas utträdesavtalets beskaffenhet, för det första, av avtalets ändamål vilket i enlighet med sjätte stycket i ingressen är att reglera situationer som skapats genom unionsrätten, och, för det andra, av de bestämmelser i utträdesavtalet som vittnar om en inskränkning av Förenade kungarikets suveränitet, såsom artikel 6 i avtalet i vilken det föreskrivs att unionsrätten fortsätter att vara tillämplig när det i avtalet hänvisas till den rätten, och artikel 4 i avtalet i vilken det föreskrivs att rättsliga och administrativa myndigheter i Förenade kungariket, vid tvister, vederbörligen ska beakta relevant rättspraxis från EU-domstolen som meddelats efter utgången av den så kallade övergångsperioden i artikel 126 i avtalet.

51 Klagandena har dessutom ifrågasatt tribunalens bedömning i det överklagade beslutet av regleringsakter och särskilt dess bedömning av huruvida beslut om godkännande av ingåendet av ett internationellt avtal kan anses utgöra sådana akter. Klagandena har särskilt kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att beakta artikel 275 FEUF. Eftersom det i denna artikel föreskrivs att vissa internationella avtal eller akter inte omfattas av Europeiska unionens domstols behörighet, är frågan således i förevarande fall huruvida utträdesavtalet är en rättsakt som omfattas av den gemensamma utrikes- eller säkerhetspolitiken eller som antagits med stöd av bestämmelserna om denna politik. Enligt klagandena omfattas emellertid varken beslutet om godkännande av ingåendet av ett internationellt avtal eller undertecknandet av detta avtal av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och de omtvistade rättsakterna är således inte undantagna från Europeiska unionens domstols behörighet.

52 Klagandena har dessutom ifrågasatt tribunalens bedömning av huruvida internationella avtal som ingåtts av unionen har företräde framför andra akter med allmän giltighet. De har i detta avseende gjort gällande att domstolens behörighet omfattar samtliga rättsakter som antas av unionens institutioner, oavsett om de är lagstiftningsakter eller inte, och att internationella avtal följaktligen är regleringsakter som omfattas av artikel 263 FEUF.

53 Klagandena har hävdat att de omtvistade rättsakterna är regleringsakter som inte kräver några genomförandeåtgärder. Verkningarna av dessa akter, såsom förlusten av ställningen som unionsmedborgare och de rättigheter som är knutna till denna ställning, är inte beroende av att det finns sådana åtgärder. Klagandena anser att de har talerätt gentemot dessa rättsakter enligt artikel 263 fjärde stycket tredje ledet FEUF.

54 Genom den andra grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalens rättstillämpning var felaktig i samband med bedömningen av deras talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket andra ledet FEUF, då deras specifika situation visar att de är personligen berörda av de omtvistade rättsakterna.

55 Klagandena har i detta avseende hävdat att de fråntagits möjligheten att demokratiskt motsätta sig förlusten av sitt unionsmedborgarskap, trots att de är direkt och personligen berörda av det omtvistade beslutet.

56 Klagandena har i detta avseende gjort gällande att tribunalens rättstillämpning i punkt 51 i det överklagade beslutet var felaktig när den fann att det omtvistade beslutet berörde dem på grund av deras objektiva egenskap av medborgare i Förenade kungariket. Klagandena har erinrat om att deras talan avsåg att de omtvistade rättsakterna skulle ogiltigförklaras såvitt dessa rättsakter innebär att de inte [behöll] EU-medborgarskapet och därtill knutna rättigheter, att visa att medborgare i Förenade kungariket bosatta i unionen utgjorde en grupp specifika personer, vilket innebär att det faktum att de uteslöts påverkar dem mer än andra personer. Villkoret att sökanden ska vara personligen berörd ska således bedömas med hänsyn till det omtvistade beslutets inverkan på klagandena och inte enbart med hänsyn till dess ändamål.

57 Klagandena har dessutom ifrågasatt tribunalens bedömning i punkt 52 i det överklagade beslutet, enligt vilken de omständigheter som de åberopat inte gör det möjligt att anse att de ingår i en avgränsad personkrets, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 41 i beslutet.

58 Klagandena har i detta avseende hävdat att frågan huruvida villkoret att sökanden ska vara personligen berörd är uppfyllt även ska bedömas med hänsyn till de kombinerade effekterna av de omtvistade rättsakterna. Enligt klagandena kan regleringsakter påverka ett stort antal personer och det är endast om det betraktas på vilket sätt som dessa akter påverkar respektive persons individuella situation som villkoret verkligen kan bedömas. Klagandena anser således att de ingår i en avgränsad personkrets, då de är potentiella väljare från Förenade kungariket i franska kommunalval och då det bland dem finns brittiska kommunalråd som redan blivit valda i Frankrike, personer som är bosatta i Frankrike och personer som inte har kunnat ansöka om dubbelt medborgarskap i Spanien och Förenade kungariket. Förlusten av ställningen som unionsmedborgare och de rättigheter som är knutna till denna ställning har dessutom haft andra specifika konsekvenser, såsom en sänkning av deras levnadsstandard, vilka visar på deras berättigade intresse av att få saken prövad.

59 Rådet har bestritt klagandenas påståenden och gjort gällande att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att klagandena inte hade talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket andra och tredje ledet FEUF.

60 Domstolen påpekar inledningsvis att tribunalen slog fast att klagandena inte hade talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. I punkterna 57 respektive 81 i det överklagade beslutet anförde tribunalen som motivering för denna slutsats att klagandena inte var personligen berörda av det omtvistade beslutet, i den mening som avses i andra ledet i denna bestämmelse, och att beslutet inte kunde kvalificeras som en regleringsakt, i den mening som avses i tredje ledet i nämnda bestämmelse. Av processekonomiska skäl utgick tribunalen från att förlusten eller berövandet av ställningen som unionsmedborgare och av de rättigheter som är knutna till den ställningen är en följd av antagandet av det omtvistade beslutet.

61 Det är inte nödvändigt att pröva huruvida tribunalens rättstillämpning därigenom var felaktig. Domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis utgör samtliga omständigheter som avser upptagandet till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts vid tribunalen en grund som utgör tvingade rätt som domstolen, i samband med prövningen av ett överklagande, är skyldig att pröva ex officio (beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet, C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkt 20, och dom av den 4 februari 2021, Pilatus Bank/ECB, C‑701/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:99, punkt 23).

62 För att en talan som väckts av en fysisk eller juridisk person mot en akt riktad mot någon annan än personen i fråga ska kunna tas upp till sakprövning enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF krävs det enligt fast rättspraxis att den personen har talerätt. Denna talerätt föreligger i två typfall. För det första får en sådan talan väckas under förutsättningen att akten berör vederbörande direkt och personligen. För det andra får personen väckta talan mot en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder, om akten berör vederbörande direkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen, C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 19, dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 59).

63 En talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person kan vidare endast tas upp till sakprövning om personen har ett intresse av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att utgången av talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den. En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad utgör således det väsentliga och främsta villkoret för att ha rätt att väcka talan vid domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 1995, Rendo m.fl./kommissionen, C‑19/93 P, EU:C:1995:339, punkt 13, och dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkterna 55 och 58). Ett berättigat intresse av att få saken prövad saknas däremot när ett bifall till talan inte under några förhållanden kan innebära att sökanden uppnår det eftersträvade resultatet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011, Evropaïki Dynamiki/ECB, C‑401/09 P, EU:C:2011:370, punkt 49, och dom av den 23 november 2017, Bionorica och Diapharm/kommissionen, C‑596/15 P och C‑597/15 P, EU:C:2017:886, punkt 85).

64 Ett berättigat intresse av att få saken prövad och talerätt utgör två distinkta förutsättningar för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning. Båda dessa förutsättningar måste vara uppfyllda för att en talan väckt av en fysisk eller juridisk person ska kunna tas upp till prövning enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF (dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

65 Mot bakgrund av omständigheterna i målet och utan att det är nödvändigt att pröva huruvida tribunalens rättstillämpning var felaktig när den dömde såsom den gjorde i punkterna 45–57, 61, 62 och 67–81 i det överklagade beslutet, finner domstolen att den ex officio ska pröva frågan huruvida klagandena har ett berättigat intresse av att få saken prövad.

66 I artikel 50.1 FEU föreskrivs att varje medlemsstat i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser får besluta att utträda ur unionen. Ett beslut om utträde ska fattas av medlemsstaten ensam, i enlighet med dess konstitutionella bestämmelser, och det beslutet är således uteslutande avhängigt medlemsstatens suveräna val (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 50, och dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 53).

67 Eftersom medborgarskap i en medlemsstat i enlighet med artikel 9 FEU och artikel 20.1 FEUF utgör ett nödvändigt villkor för att en person ska kunna förvärva och behålla ställningen som unionsmedborgare och åtnjuta samtliga rättigheter som är knutna till denna ställning, medför förlusten av medborgarskap i en medlemsstat således att den berörda personen förlorar denna ställning och dessa rättigheter (dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 57).

68 För klagandena är förlusten av ställningen som unionsmedborgare och, som en följd härav, förlusten av de rättigheter som är knutna till denna ställning en automatisk följd av Förenade kungarikets suveräna beslut enligt artikel 50.1 FEU att utträda ur unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 59) och inte av utträdesavtalet eller det omtvistade beslutet.

69 Av detta följer att talan ska avvisas i den del den är riktad mot de omtvistade rättsakterna, såvitt de medfört att klagandena förlorat ställningen som unionsmedborgare och de därtill knutna rättigheterna, då förlusten av denna ställning och dessa rättigheter uteslutande följer av Förenade kungarikets suveräna beslut att utträda ur unionen enligt artikel 50.1 FEU.

70 En ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet skulle nämligen inte medföra någon fördel för klagandena som kan ligga till grund för ett berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom förlusten av ställningen som unionsmedborgare och av de därtill knutna rättigheterna inte påverkas av en ogiltigförklaring.

71 Eftersom klagandena inte har något berättigat intresse av att få det omtvistade beslutet prövat, saknas det anledning att pröva deras argument avseende en felaktig bedömning av deras talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket andra och tredje ledet FEUF. En eventuell felaktig rättstillämpning skulle nämligen sakna betydelse för målets avgörande och skulle inte påverka utgången i det överklagade beslutet, såvitt talan avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2022, Wagenknecht/kommissionen, C‑130/21 P, EU:C:2022:226, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

72 Av detta följer att tribunalens rättstillämpning, av de skäl som anges i punkterna 69 och 70 ovan, inte var felaktig när den i punkt 83 i det överklagade beslutet fann att talan skulle avvisas.

73 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

74 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet ogillas.

75 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

76 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

77 Rådet har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: franska.