Domstolens dom (tredje avdelningen) den 29 juni 2023
Hänvisat till av
I mål C‑543/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 29 juli 2021, som inkom till domstolen den 31 augusti 2021, i målet
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe samt domarna M. Safjan, N. Piçarra (referent), N. Jääskinen och M. Gavalec, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: handläggaren S. Beer,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 oktober 2022,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Verband Sozialer Wettbewerb eV, genom D. Marquardt, Rechtsanwalt, famila-Handelsmarkt Kiel GmbH & Co. KG, genom C. Rohnke, Rechtsanwalt, Tysklands regering, genom J. Möller och A. Hoesch, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 2 februari 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Tysk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 a och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter (EGT L 80, 1998, s. 27) och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Verband Sozialer Wettbewerb eV (nedan kallat VSW), en sammanslutning bildad enligt tysk rätt vars verksamhetsföremål är att säkerställa efterlevnaden av konkurrensrätten, och famila-Handelsmarkt Kiel GmbH & Co. KG (nedan kallat famila), ett bolag som distribuerar livsmedel. Målet rör frågan huruvida det föreligger en skyldighet att inkludera den pant som konsumenterna ska betala i försäljningspriset för varor som säljs i pantförpackningar.
3 I skälen 2, 6 och 12 i direktiv 98/6 anges följande:
4 Enligt artikel 1 i nämnda direktiv är [s]yftet med detta direktiv … att föreskriva att försäljningspris och jämförpris skall anges på alla varor som konsumenter erbjuds av näringsidkare, för att förbättra informationen till konsumenterna och underlätta prisjämförelser.
5 I artikel 2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
6 I artikel 3.1 och 3.4 i samma direktiv föreskrivs följande:
7 Enligt artikel 4.1 i direktiv 98/6 ska försäljningspriset vara entydigt, lätt att känna igen och tydligt läsbart.
8 I 1 § i Preisangabenverordnung (förordningen om prismärkning), av den 18 oktober 2002 (BGBl. 2002 I, s. 4197), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad PAngV), med rubriken Grundläggande bestämmelser, föreskrivs följande:
9 Med hjälp av en broschyr lanserade famila en reklamkampanj för drycker och yoghurt som säljs i pantflaskor respektive pantglasburkar. I broschyren preciserades panten på dessa pantförpackningar med den separata angivelsen plus pant: … euro.
10 VSW ansåg att denna reklam var olaglig, eftersom det totala priset, inklusive panten, för de produkter som omfattades av reklamen inte angavs. VSW väckte därför talan vid Landgericht Kiel (Regiondomstolen i Kiel, Tyskland) och yrkade bland annat att famila skulle åläggas att upphöra med reklamen i fråga. Nämnda domstol biföll talan, varpå famila överklagade till Oberlandesgericht Schleswig (Regionala överdomstolen i Schleswig, Tyskland). Sistnämnda domstol biföll överklagandet och ändrade den överklagade domen.
11 VSW överklagade därefter domen till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen anser att utgången i målet beror på hur bland annat artikel 2 a i direktiv 98/6 ska tolkas.
12 Den hänskjutande domstolen konstaterar att syftet med 1 § punkt 1 första meningen i PAngV, i det att bestämmelsen förpliktar näringsidkare att ange det totala priset, inklusive mervärdesskatt, för varor som saluförs, är att införliva artikel 1, artikel 2 a, artikel 3 och artikel 4.1 i direktiv 98/6 med tysk rätt. Nämnda domstol anser emellertid att svaret på frågan huruvida den pant som konsumenterna har att betala vid inköp av produkter som säljs i pantflaskor eller pantglasburkar måste inkluderas i försäljningspriset, i den mening som avses i artikel 2 a i detta direktiv, inte klart framgår av denna bestämmelse.
13 Den hänskjutande domstolen är medveten om att tolkningen av denna bestämmelse ska vara enhetlig i hela Europeiska unionen och att den således är oberoende av den omständigheten att tyska konsumenter, enligt 1 § punkt 4 PAngV, är vana vid att panten på flaskor och glasburkar anges separat. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 7 juli 2016, Citroën Commerce ( C‑476/14, EU:C:2016:527, punkt 37), till stöd för att detta belopp utgör en oundviklig och förutsebar del av försäljningspriset, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 98/6, som under alla omständigheter belastar konsumenten och utgör det ekonomiska vederlaget för förvärvet av den berörda varan. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att konsumenten kan köpa den dryck som säljs i den återanvändbara förpackningen endast tillsammans med denna förpackning och att konsumenten måste veta vad ett sådant köp totalt sett kostar honom, även för att kunna göra prisjämförelser.
14 Den hänskjutande domstolen har tillagt att antagandet av 1 § punkt 4 PAngV föranleddes av den tyska lagstiftarens uppfattning att skyldigheten att ange slutpriset för en produkt som summan av priset på denna produkt och panten visuellt missgynnade återanvändbara förpackningar i förhållande till engångsförpackningar. Denna bestämmelse syftar således dels till att göra det möjligt för konsumenterna att utan svårighet jämföra priserna på varor, dels till att främja användningen av återanvändbara förpackningar som en miljöpolitisk åtgärd.
15 Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
16 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 a i direktiv 98/6 ska tolkas så, att begreppet försäljningspris i den bestämmelsen inkluderar den pant som konsumenten har att betala vid köp av varor som säljs i pantförpackningar.
17 Vad gäller bokstavstolkningen av bestämmelsen i fråga definieras begreppet försäljningspris i artikel 2 a i direktivet som det slutliga priset på en enhet eller en bestämd mängd av en vara, inklusive mervärdeskatt och alla övriga skatter.
18 För det första kan pant, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 31–35 i sitt förslag till avgörande, inte likställas med en skatt i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 98/6, eftersom panten inte uppvisar något av de kännetecken som utmärker en skatt. Panten utgör nämligen inte en inkomstkälla för det allmänna och innebär att en motprestation tillhandahålls.
19 För det andra måste försäljningspriset, i egenskap av slutligt pris, nödvändigtvis inbegripa de beståndsdelar av priset som är oundvikliga och förutsebara, vilka under alla omständigheter belastar konsumenten och utgör det ekonomiska vederlaget för förvärvet av den berörda varan (dom av den 7 juli 2016, Citroën Commerce, C‑476/14, EU:C:2016:527, punkt 37).
20 En vara som säljs i en pantförpackning kan inte förvärvas utan denna förpackning, och panten utgör därför en oundviklig del av försäljningspriset. Om konsumenten återlämnar förpackningen till ett försäljningsställe ger detta emellertid rätt till återbetalning av panten.
21 I den mån konsumenten har rätt att kräva att säljaren eller en annan näringsidkare tar tillbaka pantförpackningen och återbetalar den erlagda panten till konsumenten, kan detta belopp således inte anses belasta konsumenten under alla omständigheter och beloppet kan följaktligen inte anses vara slutligt, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 98/6.
22 Även om konsumenten inte på eget initiativ återlämnar en pantförpackning, med följden att panten, när den väl har betalats, blir en slutlig ekonomisk börda för konsumenten, innebär pantsystemet likväl, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkterna 52 och 55 i sitt förslag till avgörande, att pantbeloppet i princip kan och ska återbetalas.
23 Av detta följer att den pant som konsumenten har att betala vid köp av en vara som säljs i en pantförpackning inte utgör en del av försäljningspriset, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 98/6, såsom nämnda bestämmelse tolkats i den rättspraxis som anges i punkt 19 ovan.
24 Denna slutsats påverkas inte av punkt 38 i domen av den 7 juli 2016, Citroën Commerce ( C‑476/14, EU:C:2016:527), i vilken domstolen fastställde att kostnaden för att transportera ett fordon från tillverkaren till återförsäljaren, vilken kostnad under alla omständigheter belastade en konsument, utgjorde en beståndsdel av försäljningspriset, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 98/6. Sådana kostnader, vilka tillkommer utöver priset för fordonet och vilka under alla omständigheter belastar konsumenten utan att denna kan få tillbaka beloppet vid ett senare tillfälle, ska skiljas från den pant som är i fråga i det nationella målet, vilken, såsom anges i punkt 21 ovan, ska återbetalas till konsumenten när pantförpackningen återlämnas.
25 Konstaterandet i punkt 23 ovan stöds dessutom av de mål som eftersträvas med direktiv 98/6, vilka anges i artikel 1 jämförd med skäl 6 i direktivet, nämligen att förbättra informationen till konsumenterna och underlätta jämförelsen av försäljningspriserna på varor som näringsidkare erbjuder konsumenter, så att konsumenterna kan göra välgrundade val. I skäl 12 i nämnda direktiv preciseras att direktivet syftar till att säkerställa enhetlig och tydlig information till nytta för alla konsumenter på den inre marknaden. Enligt artikel 4.1 i samma direktiv, jämförd med skäl 2 i samma direktiv, ska dessutom försäljningspriset på varor som erbjuds konsumenter vara entydigt, lätt att känna igen och tydligt läsbart, så att denna information är exakt, klar och otvetydig.
26 Med hänsyn dels till att vissa av dessa varor kan vara föremål för pant medan andra inte är det, dels till att panten kan skilja sig åt beroende på vilken typ av förpackning det är fråga om, medför den omständigheten att panten inkluderas i varans försäljningspris en risk för att konsumenterna gör felaktiga jämförelser i detta avseende.
27 Om panten däremot anges separat, utöver försäljningspriset för den vara som säljs i en pantförpackning, blir det möjligt för konsumenterna att bedöma och jämföra priserna på en vara och göra välgrundade val utifrån enkla jämförelser, i överensstämmelse med målen med direktiv 98/6 vilka det erinras om i punkt 25 ovan, samt med iakttagande av det krav på klarhet och otvetydighet som uppställs för dessa priser i skäl 2 i detta direktiv.
28 En normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan i detta sammanhang addera priset på varan och panten för att räkna fram det totala belopp som konsumenten har att betala vid köptillfället (se, analogt, dom av den 4 oktober 2007, Schutzverband der Spirituosen-Industrie, C‑457/05, EU:C:2007:576, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
29 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 a i direktiv 98/6 ska tolkas så, att begreppet försäljningspris i den bestämmelsen inte inkluderar den pant som konsumenten har att betala vid köp av varor som säljs i pantförpackningar.
30 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra frågan
31 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: tyska.