Domstolens dom (femte avdelningen) den 6 mars 2025

I de förenade målen C‑647/21 och C‑648/21, angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk, Polen), av den 20 oktober 2021, som inkom till domstolen den 25 oktober 2021, i brottmålen mot

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis (referent), tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D. Gratsias och E. Regan, generaladvokat: A.M. Collins, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 januari 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Prokuratura Rejonowa w Bytowie, genom T. Rutkowska- Szmydyńska, Prokurator Regionalny w Gdańsku, Prokuratura Okręgowa w Łomży, genom A. Bałazy, Zastępca Prokuratora Okręgowego w Łomży, Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud, Danmarks regering, genom D. Elkan, V. Pasternak Jørgensen och M. Søndahl Wolff, samtliga i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud, Sveriges regering, genom A.M. Runeskjöld och H. Shev, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann, P. Stancanelli och P.J.O. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 11 april 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Republiken Polens konstitution

Lagen om allmänna domstolar

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Förening av målen

Ansökan om skyndsam handläggning

Vilandeförklaring av målen och begäran om klarlägganden

Domstolens behörighet

Huruvida respektive begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första tolkningsfrågan i respektive mål

Den andra tolkningsfrågan i respektive mål

Rättegångskostnader

1 Besluten att begära förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Respektive begäran har framställts i brottmålen mot D.K. (mål C‑647/21) samt mot M.C. och M.F. (mål C‑648/21).

3 Artikel 178.1 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) (nedan kallad konstitutionen) har följande lydelse:

4 I artikel 179 i konstitutionen föreskrivs följande:

5 I artikel 180 i konstitutionen föreskrivs följande:

6 Artikel 11 § 3 i ustawa Prawo o ustroju sądów powszechnych (lagen om allmänna domstolars organisation) av den 27 juli 2001 (Dz. U. nr 98, position 1070), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad lagen om allmänna domstolar), har följande lydelse:

7 Enligt artikel 21 § 1 led 2 i denna lag utgörs organen vid en sąd okręgowy (regiondomstol) av domstolens ordförande, domstolens kollegium och domstolens direktör.

8 I artikel 22a i nämnda lag föreskrivs följande:

9 I artikel 24 § 1 i lagen om allmänna domstolar föreskrivs följande:

10 Enligt artikel 30 § 1 i denna lag består kollegiet vid sąd okręgowy (regiondomstol) av ordföranden för sąd okręgowy (regiondomstol) och av ordförandena för sądy rejonowe (distriktsdomstolarna) inom domkretsen för sąd okręgowy (regiondomstol).

11 I artikel 42a i nämnda lag föreskrivs följande:

12 I artikel 47a i lagen om allmänna domstolar föreskrivs följande:

13 I artikel 47b i denna lag föreskrivs följande:

14 I artikel 17 § 1 i ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om allmänna domstolar och vissa andra lagar) av den 12 juli 2017 (Dz. U. 2017, position 1452), föreskrivs följande:

15 Respektive begäran om förhandsavgörande har framställts av samma domare i samband med prövningen av två olika brottmål.

16 Vad gäller mål C‑647/21 har det nationella målet sitt ursprung i ett brottmål mot D.K. Genom en dom meddelad av domstolen i första instans dömdes D.K. till fängelse. Han överklagade denna dom till Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk, Polen), som är den hänskjutande domstolen. I detta mål utgörs den dömande sammansättningen av en ensam domare. Det är denna domare som har framställt respektive begäran om förhandsavgörande och som är både referent och ordförande i sammansättningen.

17 Vad gäller mål C‑648/21 har det nationella målet sitt ursprung i ett brottmål mot M.C. och M.F. Genom en dom från en domstol i första instans befanns både M.C. och M.F. vara skyldiga. Den domstol i andra instans, till vilken M.C. och M.F. överklagade domen, frikände M.C. och fastställde den fällande domen mot M.F. Prokurator Generalny (riksåklagaren, Polen) överklagade den dom varigenom M.C. frikändes, vilken meddelats av domstolen i andra instans, till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen). Högsta domstolen upphävde den överklagade domen och återförvisade målet till Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk), som är den hänskjutande domstolen. I det målet utgörs den dömande sammansättningen av tre domare, nämligen ordföranden för sammansättningen, ordföranden för den hänskjutande domstolen och en tredje domare. Begäran om förhandsavgörande har framställts av ordföranden för den dömande sammansättningen, som är samma domare som i mål C‑647/21.

18 I september 2021, i ett förfarande som inte hade något samband med de nationella målen, meddelade den domare som har framställt respektive begäran om förhandsavgörande ett beslut i vilket domaren begärde att ordföranden för överprövningsavdelningen vid Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk) skulle omfördela ett mål till en annan domare, eller till och med ersätta ordföranden för Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Słupsk) i den dömande sammansättningen med en annan domare. Hon motiverade denna begäran med att ordföranden för den hänskjutande domstolen hade tillsatts på grundval av ett beslut från KRS i dess nya sammansättning. Det förhållandet att en sådan domare ingår i den dömande sammansättningen skulle således enligt henne strida mot rätten till en domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 FEU, artikel 47 i stadgan och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Den hänskjutande domstolens vice ordförande, som också utnämnts på förslag av KRS i dess nya sammansättning, upphävde det beslut som innehöll domarens begäran.

19 I oktober 2021 upphävde nämnda domare, i ett annat mål, en dom från en domstol i första instans som hade meddelats av en person som hade utnämnts till domare på grundval av en resolution från KRS i dess nya sammansättning. Till grund för upphävandet åberopade hon bland annat artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan.

20 Den 11 oktober 2021 antog domarkollegiet vid Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk), sammansatt av ordföranden för denna domstol och ordförandena för de fem sądy rejonowe (distriktsdomstolar) som ingår i domkretsen för Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk), en resolution om att frånta den domare som hade framställt de två respektive begäran om förhandsavgörande cirka 70 mål som hade tilldelats henne inom den sjätte överprövningsavdelningen i brottmål, inbegripet de aktuella nationella målen (nedan kallat kollegiets resolution). Enligt denna domare hade resolutionen inte delgetts henne och skälen till denna hade inte bringats till hennes kännedom. Hon har uppgett att ordföranden för den hänskjutande domstolen endast hade underrättat henne om att hon fråntogs dessa mål. Hon har tillagt att ordföranden vid två tillfällen hade vägrat att bevilja henne tillgång till innehållet i nämnda resolution.

21 Den 13 oktober 2021 antog ordföranden för Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk) ett beslut om förflyttning av nämnda domare från överprövningsavdelningen vid Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk) till avdelningen i första instans vid samma domstol (nedan kallat omplaceringsbeslutet). En annan domare övertog hennes plats för att tjänstgöra på överprövningsavdelningen.

22 Enligt den hänskjutande domstolen innehåller skälen till omplaceringsbeslutet endast en kortfattad hänvisning till behovet av att säkerställa att de två avdelningarna fungerar väl. I beslutet hänvisas även till en ospecificerad skriftväxling mellan ordföranden för Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Słupsk) och ordföranden för en av dessa avdelningar.

23 Omplaceringsbeslutet trädde i kraft den 18 oktober 2021. Detta beslut innehåller ingen information om eventuella rättsmedel.

24 Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida den domare som har framställt respektive begäran om förhandsavgörande i de båda målen kan fortsätta att döma i det nationella mål som motsvarar mål C‑647/21 i egenskap av ensamdomare och i det nationella mål som motsvarar mål C‑648/21 i egenskap av ordförande för den dömande sammansättningen.

25 Den hänskjutande domstolen anser att den, mot bakgrund av de omständigheter som det redogjorts för i punkterna 18–23 ovan, vilka har lett till att domaren fråntogs de mål där hon var referent, inbegripet de aktuella nationella målen, måste avgöra huruvida sådana handlingar strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den är skyldig att bortse från kollegiets resolution och andra efterföljande rättsakter, såsom beslutet att tilldela en annan domare de mål som denna domare fråntogs, inbegripet de aktuella nationella målen.

26 Den hänskjutande domstolen anser att det strider mot kraven på oavhängighet och oavsättlighet att den domare som framställt respektive begäran om förhandsavgörande har fråntagits de mål som hon tilldelats och omplacerats. De åtgärder som vidtagits gentemot denna domare utgör dessutom en reaktion på hennes försök att kontrollera huruvida domstolen i första instans uppfyllde kravet på att vara en domstol som inrättats enligt lag. Syftet med åtgärderna var även att förhindra liknande framtida försök.

27 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Slupsk) att skjuta upp verkställigheten av kollegiets resolution, vilandeförklara målen och ställa följande frågor till EU-domstolen i vart och ett av de nationella målen:

28 EU-domstolens ordförande beslutade den 29 november 2021 att förena målen C‑647/21 och C‑648/21 vad avser det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

29 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att EU-domstolen ska handlägga respektive mål om förhandsavgörande skyndsamt, i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin ansökan gjorde den hänskjutande domstolen i huvudsak gällande att det var motiverat att tillämpa detta förfarande med hänsyn till att tolkningsfrågorna avsåg grundläggande frågor i polsk rätt, bland annat konstitutionella frågor, nämligen principen om domares oavsättlighet och parternas rätt till en domstol som har inrättats enligt lag, som är opartisk och oavhängig. Den hänskjutande domstolen har tillagt att det fanns goda skäl att anta att antagandet av andra rättsakter i de nationella förfarandena skulle leda till att de skäl som gjorde det nödvändigt att hänskjuta frågor till EU-domstolen försvann. Genomförandet av EU-domstolens svar skulle vidare kunna hindras, vilket skulle äventyra unionsrättens effektivitet och säkerställandet av ett effektivt domstolsskydd.

30 I artikel 105.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att EU-domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

31 Det ska erinras om att en sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall (dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

32 I förevarande fall beslutade domstolens ordförande den 29 november 2021, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att det saknades anledning att bifalla ansökan om skyndsam handläggning av respektive begäran om förhandsavgörande. De argument som den hänskjutande domstolen har anfört till stöd för sin ansökan är nämligen av allmän karaktär och den anger inte några särskilda skäl för att dessa mål om förhandsavgörande ska handläggas utan dröjsmål. Den omständigheten att de frågor som ställts avser grundläggande frågor i polsk rätt, bland annat konstitutionella frågor, innebär inte att det rör sig om ett högst trängande fall, vilket är ett nödvändigt villkor för att motivera en skyndsam handläggning. Den omständigheten att de nationella målen är brottmål motiverar slutligen inte i sig att de ska handläggas skyndsamt.

33 Den 18 oktober 2022 vilandeförklarade EU-domstolen de förenade målen C‑647/21 och C‑648/21 fram till dess att domen i de förenade målen C‑615/20 och C‑671/20 hade meddelats. Den 20 juli 2023 delgav EU-domstolen den hänskjutande domstolen domen av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare) ( C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562), och bad nämnda domstol att ange huruvida den önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande i de förenade målen C‑647/21 och C‑648/21.

34 På uppdrag av ordföranden för Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Słupsk) svarade den domare som hade framställt respektive begäran om förhandsavgörande, den 25 september 2023, att den hänskjutande domstolen önskade vidhålla sin begäran i båda fallen.

35 På grund av vissa oklarheter i detta svar riktade EU-domstolen en andra begäran om klarlägganden till den hänskjutande domstolen enligt artikel 101.1 i domstolens rättegångsregler. EU-domstolen frågade bland annat om den domare som hade framställt respektive begäran om förhandsavgörande fortfarande ingick i de dömande sammansättningar som hade att pröva de nationella mål som gett upphov till begäran om förhandsavgörande i de förenade målen C‑647/21 och C‑648/21 och, om så var fallet, i vilken egenskap. Den 17 oktober 2023 besvarade den hänskjutande domstolen denna begäran genom den domare som hade framställt respektive begäran om förhandsavgörande.

36 Den danska regeringen och Europeiska kommissionen har anfört att artikel 47 i stadgan inte är tillämplig i de nationella målen. Kommissionen har särskilt påpekat att även om det hänvisas till direktiv 2016/343 i respektive begäran om förhandsavgörande, särskilt i de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt, har någon tolkning av detta direktiv inte efterfrågats.

37 Det ska understrykas att EU-domstolen i samband med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF enbart får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

38 Tillämpningsområdet för stadgan, när det gäller medlemsstaternas åtgärder, definieras i artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken stadgans bestämmelser riktar sig till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Denna bestämmelse bekräftar EU-domstolens fasta praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

39 Vad gäller den efterfrågade tolkningen av artikel 47 i stadgan har den hänskjutande domstolen inte angett att de nationella målen avser tolkningen eller tillämpningen av en unionsrättslig bestämmelse som genomförs på nationell nivå. Även om det i den andra tolkningsfrågan i respektive mål hänvisas till direktiv 2016/343, har denna fråga nämligen inte ställts mot bakgrund av bestämmelserna i detta direktiv. Den hänskjutande domstolen har inte heller lämnat någon förklaring till sambandet mellan direktivet och dessa mål.

40 I förevarande mål är EU-domstolen följaktligen inte behörig att tolka artikel 47 i stadgan som sådan.

41 Prokuratura Rejonowa w Bytowie (distriktsåklagarmyndigheten i Bytów, Polen) och Prokuratura Okręgowa w Łomży (regionåklagarmyndigheten i Łomża, Polen) har vidare gjort gällande att frågeställningar som rör medlemsstaternas domstolsorganisation, såsom de angivna problemen i de ställda frågorna, i synnerhet vad gäller en domare som fråntas mål som denna har tilldelats, omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet och inte av unionsrättens materiella tillämpningsområde. Den polska regeringen angav däremot vid förhandlingen att enligt dess uppfattning är EU-domstolen behörig att besvara tolkningsfrågorna.

42 Enligt fast rättspraxis är det visserligen medlemsstaterna som har befogenhet att organisera domstolsväsendet i respektive land. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten när de utövar denna befogenhet. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster jämte, i förekommande fall, bestämmelser om domstolsprövning vid sådana tillsättningsförfaranden (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 57 samt där angiven rättspraxis).

43 Det framgår dessutom tydligt av tolkningsfrågornas lydelse att de inte avser tolkningen av polsk rätt, utan särskilt tolkningen av artikel 19.1 FEU.

44 Härav följer att EU-domstolen är behörig att pröva respektive begäran om förhandsavgörande, men inte att tolka artikel 47 i stadgan som sådan.

45 Prokuratura Rejonowa w Bytowie (distriktsåklagarmyndigheten i Bytowie) och Prokuratura Okręgowa w Łomży (regionåklagarmyndigheten i Łomża) anser att respektive begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. För det första har de gjort gällande att den hänskjutande domaren framställde respektive begäran om förhandsavgörande efter det att kollegiets resolution hade antagits, det vill säga vid en tidpunkt då den ifrågavarande domaren, som hade fråntagits de nationella målen, inte längre var behörig att fatta beslut om hänskjutande. För det andra har de påpekat att tolkningsfrågorna rör den hänskjutande domarens individuella situation och att dessa frågor följaktligen är av personlig karaktär. För det tredje har de gjort gällande att respektive begäran om förhandsavgörande inte uppfyller kraven i artikel 94 a och b i rättegångsreglerna. Den polska regeringen angav däremot under förhandlingen att den ansåg att respektive begäran om förhandsavgörande kunde tas upp till sakprövning.

46 Kommissionen har vidare gjort gällande att den tredje tolkningsfrågan i respektive mål inte kan tas upp till sakprövning, eftersom frågan huruvida det eventuellt finns ett effektivt rättsmedel för den tilltalade i de nationella målen varken är en preliminär fråga som ska ställas i förfarandets inledningsskede (in limine litis) eller en fråga som är nödvändig för avgörandet av dessa mål.

47 Enligt EU-domstolens fasta praxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

48 Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

49 Domstolen har redan understrukit att ett svar på tolkningsfrågor kan vara nödvändigt för att ge de hänskjutande domstolarna en tolkning av unionsrätten som gör det möjligt för dem att avgöra processuella frågor i nationell rätt innan de kan avgöra de mål som är anhängiga vid dem i sak (dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl., C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

50 Vad gäller den första invändningen om rättegångshinder, avseende att den aktuella domaren har fattat besluten om hänskjutande efter det att hon fråntagits de nationella målen, konstaterar domstolen dels att det framgår av handlingarna i målet att den domaren, vid den tidpunkt då hon framställde respektive begäran om förhandsavgörande, det vill säga den 20 oktober 2021, var den dömande domaren i de nationella målen, dels att den hänskjutande domstolen inte återkallade respektive begäran om förhandsavgörande efter det att hon hade fråntagits de nationella målen.

51 I sitt svar på EU-domstolens andra begäran om klarlägganden bekräftade den hänskjutande domstolen att den berörda domaren var referent respektive ordförande för den dömande sammansättningen i de båda nationella målen vid den tidpunkt då besluten om hänskjutande fattades, det vill säga den 20 oktober 2021. Den hänskjutande domstolen uppgav även att det var genom ett beslut av den 21 oktober 2021, vilket meddelades efter det att dessa beslut om hänskjutande hade fattats, som det förfarande som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande i mål C‑648/21 omfördelades till en annan referent. Denna sistnämnde domare tjänstgjorde tidigare i den dömande sammansättning med tre domare som var avsedda att pröva detta mål. Det var även den 21 oktober 2021 som sammansättningen med en ensamdomare i det förfarande som låg till grund för begäran om förhandsavgörande i mål C‑647/21 ändrades. Den hänskjutande domstolen har dessutom bekräftat att dessa två mål har vilandeförklarats till följd av respektive begäran om förhandsavgörande och att de sedan dess har förblivit vilande.

52 Vad gäller den andra invändningen om rättegångshinder, avseende att tolkningsfrågorna i huvudsak rör den individuella situationen för den domare som har framställt respektive begäran om förhandsavgörande och således inte har något samband med de nationella målen, ska det påpekas att den hänskjutande domstolen, inom ramen för de nationella målen, har att ta ställning till processuella frågor som det ankommer på den att avgöra i förfarandets inledningsskede (in limine litis) och vars avgörande beror på en tolkning av de unionsrättsliga bestämmelser och principer som tolkningsfrågorna avser. Tolkningsfrågorna syftar nämligen i huvudsak till att få klarhet i huruvida denna domare, mot bakgrund av dessa unionsrättsliga bestämmelser och principer, fortfarande ska anses vara behörig att döma i de nationella målen trots kollegiets resolution att frånta henne dem.

53 Det framgår av domstolens praxis att tolkningsfrågor som syftar till att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att i förfarandets inledningsskede (in limine litis) avgöra sådana processuella svårigheter som de som avser dess egen behörighet att pröva ett mål som är anhängigt vid den eller de rättsverkningar som ska tillerkännas ett domstolsavgörande som kan hindra den hänskjutande domstolen från att fortsätta att pröva ett sådant mål, kan tas upp till prövning enligt artikel 267 FEUF (dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

54 Vad gäller den tredje invändningen om rättegångshinder, enligt vilken respektive begäran om förhandsavgörande inte uppfyller kraven i artikel 94 a och b i rättegångsreglerna, räcker det att påpeka, såsom framgår av punkterna 6–14 respektive 15–26 ovan, att respektive begäran om förhandsavgörande, såsom har klargjorts av den hänskjutande domstolen genom dess svar vid de två tillfällen då EU-domstolen har begärt klarlägganden, innehåller alla de uppgifter som krävs enligt artikel 94 a och b med avseende på en del av de första och de andra frågorna. Dessa uppgifter innefattar bland annat innehållet i de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga i förevarande fall, en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att ifrågasätta tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU och det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan sistnämnda bestämmelse och de åberopade nationella bestämmelserna. EU-domstolen kan således med ledning av dessa uppgifter besvara tolkningsfrågorna.

55 En del av den första frågan i respektive mål avser sammansättningen av en domstols kollegium, det vill säga dels den omständigheten att justitieministern, som även är riksåklagare, har befogenhet att utse ordförandena vid sądy rejonowe (distriktsdomstolar) vilka utgör kollegiet vid en sąd okręgowy (regiondomstol), dels den omständigheten att vissa av kollegiets ledamöter har utnämnts till domartjänster på förslag av KRS i dess nya sammansättning, för vilket det inte föreligger tillräckliga garantier avseende dess oberoende. Det är härvid tillräckligt att erinra om att eftersom beslutet om hänskjutande utgör grunden för förfarandet för begäran om förhandsavgörande vid EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF måste den nationella domstolen, i själva beslutet, klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och förklara varför den efterfrågar en tolkning av just de angivna unionsrättsliga bestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2020, C.F. (Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

56 I förevarande fall innehåller besluten om hänskjutande, förutom några begränsade uppgifter om sammansättningen av en domstols kollegium, inte tillräckliga klargöranden av de nationella bestämmelserna om utnämningen av ledamöterna i detta kollegium. I dessa beslut förklaras inte heller varför det skulle vara nödvändigt för EU-domstolen att besvara den del av den första frågan som rör domarkollegiets sammansättning. Under dessa omständigheter förfogar domstolen inte över tillräckliga uppgifter för att kunna ge ett användbart svar på denna del av den första frågan, vilket innebär att respektive begäran om förhandsavgörande i detta avseende inte uppfyller kraven i artikel 94 a och b i rättegångsreglerna.

57 När det gäller den tredje tolkningsfrågan i respektive mål, genom vilken den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det eventuellt finns ett effektivt rättsmedel för de tilltalade i de nationella målen, konstaterar domstolen att dessa frågor inte är preliminära frågor som ska besvaras i förfarandets inledningsskede (in limine litis) och att de inte heller är nödvändiga för att avgöra de nationella målen. Det framgår inte av handlingarna i målen att frågan uppkommit i dessa mål huruvida det är möjligt för de tilltalade att bestrida lagenligheten av den dömande sammansättning som har att pröva deras eventuella skuld.

58 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att respektive begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, med undantag för den del av de första frågorna som rör sammansättningen av en domstols kollegium och den tredje tolkningsfrågan.

59 Den hänskjutande domstolen vill visserligen, genom sin första fråga, formellt sett få klarhet i huruvida det är förenligt med artikel 19.1 andra stycket FEU att ett organ vid en nationell domstol, såsom dess kollegium, är behörigt att frånta en domare vid denna domstol vissa eller samtliga av de mål som tilldelats henne. Det framgår emellertid av handlingarna i målen att den första frågan huvudsakligen avser den nationella lagstiftning som reglerar det förfarande enligt vilket en domare kan fråntas sina mål.

60 Omplaceringen av den domare som har fattat besluten om hänskjutande från den hänskjutande domstolens överprövningsavdelning, vid vilken de nationella målen är anhängiga, till nämnda domstols avdelning i första instans utgör visserligen en viktig omständighet som ska beaktas för att förstå den situation som den hänskjutande domstolen avser i sina frågor. Handlingarna i målen innehåller emellertid inga uppgifter som gör det möjligt att anta att de första frågorna även ska förstås så, att de avser huruvida ett omplaceringsbeslut eller, mer allmänt, de bestämmelser som reglerar själva omplaceringsförfarandet, likt dem som är aktuella i det nationella målet, är förenliga med artikel 19.1 andra stycket FEU.

61 Mot bakgrund av dessa konstateranden ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett organ vid en nationell domstol, såsom dess kollegium, är behörigt att frånta en domare vid denna domstol vissa eller samtliga av de mål som tilldelats honom eller henne, utan att det i denna lagstiftning fastställs några kriterier för att vägleda organet när det fattar ett sådant beslut om att skilja domaren från sina mål, föreskrivs någon skyldighet att motivera detta beslut eller någon möjlighet till domstolsprövning av nämnda beslut.

62 Även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna, bland annat de nationella domstolarnas inrättande, sammansättning, behörighet och funktion, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, och särskilt enligt artikel 19 FEU (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

63 Principen om ett effektivt domstolsskydd, som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän princip i unionsrätten som bland annat har stadfästs i artikel 6.1 i Europakonventionen, vilken motsvaras av artikel 47 andra stycket i stadgan. Sistnämnda bestämmelse ska således i vederbörlig ordning beaktas vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

64 Eftersom det i stadgan stadfästs rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras i Europakonventionen, syftar artikel 52.3 i stadgan till att säkerställa det nödvändiga sammanhanget mellan rättigheterna i stadgan och motsvarande rättigheter enligt Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens autonomi. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan artikel 6.1 i Europakonventionen. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning i förevarande mål garanterar en skyddsnivå som inte skiljer sig från den skyddsnivån som garanteras enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

65 Enligt fast rättspraxis ska varje medlemsstat, i syfte att garantera detta skydd, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, säkerställa att de instanser som i egenskap av domstol, i den mening som avses i unionsrätten, har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som således hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, inklusive kravet på oavhängighet (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

66 Detta krav på oavhängiga domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilka är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

67 Nämnda krav på oavhängighet omfattar två aspekter. Den första aspekten, som är extern, förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll. Den ska således vara skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden. Den andra aspekten är intern och sammanfaller med begreppet opartiskhet. Den handlar om att avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen vad gäller saken i målet ska vara detsamma. Denna aspekt kräver att objektivitet iakttas och att det inte föreligger något annat intresse vad gäller utgången i målet än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkterna 50 och 51 samt där angiven rättspraxis).

68 Även om den externa delen av oavhängigheten huvudsakligen syftar till att bevara domstolarnas oavhängighet i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten i enlighet med maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar, avser denna del även skydd för domare mot otillbörlig påverkan inifrån den berörda domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

69 Utövandet av domaruppdraget måste skyddas inte bara mot all direkt påverkan i form av instruktioner, utan även mot mer indirekt påverkan som kan inverka på domstolsavgörandena (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 53 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 14 november 2024, S. (Ändring av den dömande sammansättningen), C‑197/23, EU:C:2024:956, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

70 Dessa skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet förutsätter att det finns regler, särskilt vad gäller organets sammansättning, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 52).

71 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har för övrigt redan understrukit att den avgörande betydelsen som bland annat domstolars oavhängighet och rättssäkerhet har för rättsstaten innebär att det krävs att särskilt klara regler tillämpas i varje enskilt fall och tydliga garantier för att säkerställa objektivitet och transparens, i synnerhet för att undvika att mål anförtros domare på ett sätt som kan ge intryck av godtycklighet (Europadomstolens dom av den 5 oktober 2010, DMD Group, a.s. mot Slovakien, CE:ECHR:2010:1005JUD001933403, § 66).

72 Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU krävs det även att det finns en domstol som har inrättats enligt lag, mot bakgrund av att tillgången till en sådan domstol och garantierna för domarnas oavhängighet och opartiskhet är oupplösligt förenade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 55 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 14 november 2024, S. (Ändring av den dömande sammansättningen), C‑197/23, EU:C:2024:956, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

73 Hänvisningen till en domstol som har inrättats enligt lag, vilken även återfinns i artikel 47 andra stycket i stadgan, återspeglar emellertid bland annat rättsstatsprincipen och avser inte endast den rättsliga grunden för en domstols själva existens, utan även fastställandet av vilka som ska ingå i den dömande sammansättningen i varje mål samt alla andra bestämmelser i nationell rätt vars åsidosättande gör att en eller flera domares deltagande i prövningen av målet betraktas som rättsstridigt (se, analogt, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

74 Reglerna om fördelning och omfördelning av mål omfattas således av begreppet domstol som har inrättats enligt lag. Enligt detta begrepp krävs det inte bara att det finns en rättslig grund för domstolens själva existens, utan även att den dömande sammansättningen i varje mål respekteras liksom att det finns andra bestämmelser i nationell rätt vars åsidosättande gör att en eller flera domares deltagande i prövningen av målet betraktas som rättsstridigt.

75 Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU krävs i detta avseende följaktligen även att reglerna avseende domstolens dömande sammansättning gör det omöjligt för personer, som inte ingår i den dömande sammansättningen i ett visst mål och inför vilka parterna inte har kunnat lägga fram sina argument, att på ett otillbörligt sätt ingripa i beslutsprocessen i ett visst mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 59).

76 I förevarande fall framgår det, med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att det i artikel 47b § 1 i lagen om allmänna domstolar föreskrivs att en ändring av en domstols sammansättning är tillåten när det föreligger ett varaktigt hinder för prövningen av målet med den nuvarande sammansättningen, utan närmare precisering. I artikel 47b § 4 föreskrivs visserligen att en domare behåller ansvaret för att döma i de mål som han eller hon har tilldelats, trots att domaren har omplacerats eller förflyttats till en annan ort eller domstol, fram till avgörandet av dessa mål. I artikel 47b § 5 föreskrivs emellertid att domaren kan fråntas sina mål efter beslut av den berörda domstolens kollegium, utan att det anges några kriterier för detta. Enligt artikel 47b § 6 i denna lag har domarkollegiet slutligen även möjlighet att frånta domare mål om domaren omplaceras till en annan avdelning, men inte heller i detta fall anges några exakta kriterier för hur denna möjlighet ska användas.

77 Det kan således konstateras att sådan nationell lagstiftning som den angivna i föregående punkt inte endast saknar objektiva kriterier för möjligheten att frånta en domare ett eller flera av sina mål, utan även gör det möjligt för den berörda domstolens kollegium att skilja en domare från dess mål utan att behöva motivera ett sådant beslut. Hänvisningen till förekomsten av ett varaktigt hinder för prövningen av målet med nuvarande sammansättning är nämligen alltför vag för att kunna anses vara ägnad att motverka all godtycklighet i beslutet att ändra den dömande sammansättningen. Den polska regeringen bekräftade dessutom under förhandlingen vid EU-domstolen att det i polsk rätt inte föreskrivs någon skyldighet att motivera varför en domare fråntas mål med stöd av artikel 47b §§ 5 och 6 i lagen om allmänna domstolar.

78 Vad för övrigt gäller de omfördelade målen i förevarande fall, framgår det av handlingarna i målen att kollegiets resolution att frånta den berörda domaren de nationella målen helt saknar motivering.

79 Kollegiets resolution förefaller inte heller motiveras av omplaceringsbeslutet, genom vilket ordföranden för Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Słupsk) den 13 oktober 2021, med stöd av artikel 22a § 4 i lagen om allmänna domstolar, beslutade att omplacera den domare som hade framställt respektive begäran om förhandsavgörande till en annan avdelning vid samma domstol.

80 Omplaceringsbeslutet motiverades nämligen kortfattat med behovet av att säkerställa att sjätte brottmålsavdelningen i andra instans och den andra brottmålsavdelningen vid Sąd Okręgowy w Słupsku (Regiondomstolen i Słupsk) fungerar väl.

81 Kollegiets resolution antogs vidare två dagar före omplaceringsbeslutet.

82 Vad för övrigt gäller omplaceringar utan samtycke från berörd domare till en annan domstol eller förflyttning mellan två avdelningar inom samma domstol utan samtycke, har EU-domstolen redan slagit fast att sådana omplaceringar kan användas som ett medel för att kontrollera innehållet i domstolsavgöranden, eftersom de inte bara kan påverka mål- och ärendetilldelningen till de aktuella domarna och handläggningen av de mål och ärenden som domarna tilldelats, utan även kan ha avsevärd påverkan på domarnas levnadsbetingelser och karriärsutveckling samt ha följdverkningar av liknande slag som en disciplinåtgärd (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 115).

83 På liknande sätt innebär den omständigheten att en domare fråntas mål som han eller hon ansvarar för, utan att det i den ifrågavarande nationella lagstiftningen fastställs objektiva kriterier som gör det möjligt att reglera en sådan möjlighet att frånta domare mål, när ett sådant beslut dessutom inte ens behöver motiveras, att det inte kan uteslutas att omfördelningen av dessa mål var godtycklig eller till och med utgör en förtäckt disciplinåtgärd. Detta gäller i än högre grad när en sådan omfördelning följs av att den berörda domaren förflyttas till en annan avdelning vid samma domstol.

84 Sådana organisatoriska åtgärder som de ifrågavarande i de nationella målen, varigenom en domare fråntas mål, vars vidtagande inte regleras av tillräckligt exakta kriterier och inte omfattas av en tillräcklig motiveringsskyldighet, kan således ge upphov till farhågor om att omfördelningen av målen, åtföljt av en omplacering, eventuellt utgör en reaktion på den berörda domarens tidigare handlingar.

85 För att undvika att lämna utrymme för den godtycklighet som skulle kunna följa av ett förfarande som inte är öppet för insyn och som kan strida mot principerna om domares oavhängighet och oavsättlighet, är det viktigt att de nationella bestämmelser som reglerar omfördelning av mål innehåller klart angivna objektiva kriterier på grundval av vilka en domare kan fråntas sina mål, samt en skyldighet att motivera omfördelningsbeslut, bland annat när detta sker utan den berörda domarens samtycke, för att säkerställa att domarnas oavhängighet inte äventyras av otillbörlig yttre påverkan.

86 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett organ vid en nationell domstol, såsom dess kollegium, är behörigt att frånta en domare vid denna domstol vissa eller samtliga av de mål som tilldelats honom eller henne, utan att det i denna lagstiftning fastställs några kriterier för att vägleda organet när det fattar ett sådant beslut om att skilja domaren från sina mål och utan att det föreskrivs någon skyldighet att motivera detta beslut.

87 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de innebär en skyldighet för en nationell domstol och varje annan myndighet i den berörda medlemsstaten att underlåta att tillämpa dels en resolution från denna domstols kollegium genom vilken en domare vid nämnda domstol fråntagits mål som tilldelats honom eller henne, dels andra efterföljande rättsakter, såsom beslut om omfördelning av dessa mål, när denna resolution har antagits i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU.

88 Enligt fast praxis från EU-domstolen innebär principen om unionsrättens företräde att unionsrätten har företräde framför respektive medlemsstats nationella rätt. Denna princip medför således en skyldighet för samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och medlemsstaternas nationella rätt kan inte påverka unionsbestämmelsernas verkan i medlemsstaterna (dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

89 Nämnda princip innebär bland annat att varje nationell domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan i det mål som den ska avgöra genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt, utan att det är nödvändigt att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna lagstiftning eller praxis genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande (dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

90 Domstolen har slagit fast att artikel 19.1 andra stycket FEU, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan – som ålägger medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig resultatförpliktelse bland annat vad gäller oavhängigheten och opartiskheten hos de domstolar som ska tolka och tillämpa unionsrätten samt kravet på att dessa domstolar ska ha inrättats enligt lag – har direkt effekt. Detta innebär att en nationell domstol ska underlåta att tillämpa en bestämmelse, rättspraxis eller administrativ praxis i den nationella rättsordningen som strider mot dessa bestämmelser i unionsrätten såsom de har tolkats av EU-domstolen (dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

91 Det framgår även av fast rättspraxis att om det inte har antagits några nationella lagstiftningsåtgärder för att få ett fördragsbrott som fastställts av EU-domstolen att upphöra, så ankommer det likväl på de nationella domstolarna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att underlätta genomförandet av unionsrättens fulla verkan i enlighet med slutsatserna i den dom i vilken fördragsbrottet fastställts. Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU är de nationella domstolarna dessutom skyldiga att undanröja de otillåtna följderna av en överträdelse av unionsrätten (dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

92 För att uppfylla de skyldigheter som det erinrats om i punkterna 88–91 ovan ska en nationell domstol således underlåta att tillämpa en sådan rättsakt som en resolution från denna domstols kollegium, vilken i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU fråntar en domare vid den domstolen dennes mål, när detta är nödvändigt med hänsyn till den aktuella processuella situationen för att säkerställa unionsrättens företräde (se, analogt, dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

93 Eftersom det inom ramen för ett förfarande enligt artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en slutlig bedömning av de faktiska omständigheterna samt tillämpningen och tolkningen av nationell rätt, ankommer det på den hänskjutande domstolen att slutgiltigt fastställa de konkreta följderna i de nationella målen av den princip som det erinrats om i föregående punkt. Enligt fast rättspraxis kan EU-domstolen emellertid, på grundval av handlingarna i målet, tillhandahålla den hänskjutande domstolen sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som den kan behöva för detta ändamål (dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

94 Det framgår av svaret på den första frågan att artikel 19.1 andra stycket FEU utgör hinder för sådan nationell lagstiftning som reglerar beslut att skilja en domare från vissa mål, såsom den som beskrivits av den hänskjutande domstolen.

95 I en sådan situation måste en dömande sammansättning ha rätt att underlåta att tillämpa varje beslut som fattats med stöd av denna lagstiftning och följaktligen att fortsätta prövningen av det nationella målet i dess aktuella sammansättning utan att de rättsliga organ som är behöriga att fastställa och ändra sammansättningen av den nationella domstolens dömande sammansättningar kan hindra detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, YP (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

96 I denna situation ska även de organ som är behöriga att fastställa och ändra sammansättningen av dömande sammansättningar vid den nationella domstolen underlåta att tillämpa ett sådant beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, YP (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 80).

97 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de innebär en skyldighet för en nationell domstol att underlåta att tillämpa en resolution från denna domstols kollegium genom vilken en domare vid nämnda domstol fråntas mål som tilldelats honom eller henne, och andra efterföljande rättsakter, såsom beslut om omfördelning av dessa mål, när denna resolution har antagits i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU. De rättsliga organ som är behöriga att fastställa och ändra sammansättningen av dömande sammansättningar vid den nationella domstolen ska underlåta att tillämpa en sådan resolution.

98 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.