Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 19 oktober 2023

I mål C‑655/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rayonen sad - Nesebar (stadsdelsdomstol i Nesebar, Bulgarien) genom beslut av den 14 oktober 2021, som inkom till domstolen den 27 oktober 2021, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu‑Matei (referent), J. C. Bonichot, S. Rodin och L.S. Rossi, generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Österrikes regering, genom A. Kögl, A. Posch och J. Schmoll, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, av S.L. Kalėda och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 27 april 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

Strafflagen

Gamla ZMGO och nya ZMGO

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje och den fjärde frågan

Domstolens behörighet

Prövning i sak

– Den tredje frågan

– Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45) och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot G. ST. T. för varumärkesintrång.

3 Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat TRIPS‑avtalet), vilket utgör bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), undertecknades den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3), innehåller en del III med rubriken Säkerställande av skydd för immaterialrätter.

4 I artikel 61 i avsnitt 5, med rubriken Brottmålsförfaranden, del III i TRIPS-avtalet föreskrivs följande:

5 I skäl 28 i direktiv 2004/48 anges följande:

6 Enligt artikel 1, med rubriken Syfte, gäller direktivet de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter.

7 I artikel 2 i direktivet, som har rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

8 I artikel 13 i samma direktiv, med rubriken Skadestånd, föreskrivs följande:

9 I artikel 16 i direktivet, med rubriken Medlemsstaternas sanktioner, föreskrivs följande:

10 I artikel 172b i Nakazatelen kodeks (strafflagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad strafflagen), föreskrivs följande:

11 I artikel 13 i zakon za markite i geografskite oznachenia (lagen om varumärken och ursprungsbeteckningar) (DV nr 81 av den 14 september 1999), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad gamla ZMGO), föreskrevs följande:

12 I artikel 76b i denna lag, med rubriken Särskilda ersättning, föreskrevs följande:

13 I artikel 81 i gamla ZMGO, med rubriken Administrativa överträdelser och sanktioner, föreskrevs följande:

14 Den gamla ZMGO upphävdes och ersattes av zakon za markite i geografskite oznachenia (lagen om varumärken och ursprungsbeteckningar) (DV nr 98 av den 13 december 2019) (nedan kallad nya ZMGO). Artikel 13 nya ZMGO har samma lydelse som den upphävda artikel 13 i gamla ZMGO.

15 I artikel 127 i nya ZMGO, som har rubriken Administrativa överträdelser och sanktioner, föreskrivs följande i punkt 1:

16 G. ST. T. äger ett enmansbolag vars verksamhet består av klädförsäljning.

17 Under år 2016 genomförde tjänstemän vid det bulgariska inrikesministeriet en kontroll i en affärslokal som detta bolag hyrde i kommunen Nesebar (Bulgarien) och beslagtog de varor som utbjöds till försäljning där. I sakkunnigutlåtandet framkom att de kännetecken som hade anbringats på dessa varor liknade registrerade varumärken. Det sammanlagda värdet av dessa varor uppskattades vidare till 1404590 BGN (cirka 718000 EUR) vore de äkta och till 80201 BGN (cirka 41000 EUR) som imitationer.

18 Rayonna prokuratura Burgas, TO Nesebar (Distriktsåklagarmyndigheten i Burgas, lokalavdelningen i Nesebar, Bulgarien) bedömde att G. ST. T., utan varumärkesinnehavarnas samtycke, i sin näringsverksamhet hade använt varumärken som omfattades av ensamrätter och att denna verksamhet hade orsakat betydande skada. Åtal väcktes således mot G. ST. T. vid den hänskjutande domstolen Rayonen sad - Nesebar (distriktsdomstolen i Nesebar, Bulgarien), för grov varumärkesförfalskning enligt artikel 172b.2 i strafflagen.

19 Ingen av de juridiska personer som lidit skada gjorde några ersättningsanspråk mot G. ST. T. eller trädde in som målsägande i det straffrättsliga förfarandet.

20 Den hänskjutande domstolen har i huvudsak angett att Republiken Bulgarien införde artikel 172b.1 och 172b.2 i strafflagen inom ramen för den möjlighet som medlemsstaterna har att, i enlighet med skäl 28 i direktiv 2004/48, föreskriva straffrättsliga påföljder för intrång i immateriella rättigheter. I artikel 172b.1 anges att användning av ett varumärke i näringsverksamhet utan tillstånd från varumärkesinnehavaren utgör ett brott. I artikel 172b.2 avses en sådan situation då gärningen har upprepats eller har orsakat betydande skada. I artikel 81.1 i gamla ZMGO, vilken sedan dess har ersatts av artikel 127.1 i nya ZMGO, ska denna medlemsstat även ha infört en administrativ påföljd i syfte att beivra samma gärning.

21 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en nationell bestämmelse, såsom artikel 172b.2 i strafflagen, enligt vilken den skada som varumärkesinnehavaren har lidit ingår bland rekvisiten för det brott som den föreskriver, är förenlig med de normer om skada som orsakats av ett olagligt utövande av immateriella rättigheter vilka införts genom direktiv 2004/48. Om så är fallet undrar den hänskjutande domstolen huruvida den mekanism för fastställande av skada som grundar sig på en presumtion, nämligen värdet på de varor som säljs för detaljhandelspriset på varor som tillverkats lagligen, är förenlig med dessa normer.

22 För det andra har den hänskjutande domstolen erinrat om att den straffrättsliga legalitetsprincipen, som stadfästs i artikel 49.1 i stadgan, förutsätter att det i en lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde tydligt avgränsar vilken handling som utgör ett brott och, i synnerhet, att rekvisiten för det aktuella brottet definieras. Det finns emellertid bestämmelser i den bulgariska lagstiftningen som definierar samma beteende, det vill säga användning i näringsverksamhet av ett varumärke utan tillstånd från varumärkesinnehavaren, som en administrativ förseelse (artikel 81.1 i gamla ZMGO och artikel 127.1 i nya ZMGO) och som ett brott (artikel 172b i strafflagen). Denna lagstiftning innehåller däremot inte något särskilt kriterium för att avgöra när en gärning ska kvalificeras som en administrativ förseelse eller som ett brott. Denna avsaknad av klara och precisa kriterier leder till en motsägelsefull praxis och en ojämlik behandling av enskilda som har begått praktiskt taget samma gärning.

23 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida proportionalitetsprincipen i artikel 49.3 i stadgan utgör hinder för en sådan lagstiftning som den bulgariska, med hänsyn till de stränga straff som föreskrivs för att beivra det brott som avses i artikel 172b.2 i strafflagen, nämligen ett högt fängelsestraff förenat med höga böter. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att möjligheterna till straffnedsättning eller villkorlig dom är begränsade samt att dessa påföljder är förenade med förverkande och förstöring av de förfalskade varorna.

24 Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad.Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

25 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 13 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning och rättspraxis enligt vilka omfattningen av vållad skada ingår bland rekvisiten för brottet grovt varumärkesintrång. För det fall denna fråga besvaras nekande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en viss presumtion för att uppskatta skadans omfång är förenlig med de normer som fastställs i direktivet.

26 I artikel 2 i direktiv 2004/48, som rör direktivets tillämpningsområde, föreskrivs i punkterna 1 och 2 att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv ska vara tillämpliga vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av unionsrätten och den berörda medlemsstatens nationella rätt, och att detta direktiv inte ska påverka tillämpningen av de särbestämmelser och undantag som finns i unionslagstiftningen om säkerställande av skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter.

27 I artikel 2.3 b och c i direktiv 2004/48 anges emellertid att direktivet inte ska påverka medlemsstaternas internationella åtaganden, särskilt TRIPs-avtalet inbegripet de åtaganden som rör straffrättsliga förfaranden och påföljder, eller nationella bestämmelser i medlemsstaterna som rör straffrättsliga förfaranden eller påföljder i fråga om immaterialrättsintrång.

28 I artikel 16 i direktivet föreskrivs dessutom att medlemsstaterna, utan att det påverkar de civilrättsliga och administrativa åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv, får tillämpa andra lämpliga sanktioner i fall då det har begåtts ett immaterialrättsintrång.

29 I skäl 28 i direktivet anges att straffrättsliga påföljder, utöver de civila och administrativa åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i direktivet, i lämpliga fall, också utgör ett sätt att säkerställa skyddet av immateriella rättigheter.

30 Det framgår av dessa bestämmelser och av detta skäl att direktiv 2004/48 inte reglerar straffrättsliga förfaranden och påföljder vid intrång i immateriella rättigheter, samtidigt som medlemsstaterna tillerkänns rätten att lagstifta enligt nationell eller internationell rätt för att föreskriva påföljder, särskilt av straffrättslig art, som de anser lämpliga vid intrång i dessa rättigheter.

31 Enligt fast rättspraxis ankommer det på EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande. Domstolen har i detta avseende regelbundet understrukit att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål. Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny m.fl. (Avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen – Tillsättning), C‑508/19, EU:C:2022:201, punkterna 59–61 och där angiven rättspraxis).

32 Eftersom direktiv 2004/48 inte är tillämpligt på nationella bestämmelser om straffrättsliga förfaranden och straffrättsliga påföljder vid immaterialrättsintrång, är den tolkning av detta direktiv som den hänskjutande domstolen har begärt genom den första och den andra frågan inte nödvändig för att avgöra det nationella målet, vilket är ett rent straffrättsligt förfarande.

33 Härav följer att den första och den andra tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning.

34 Den hänskjutande domstolen har genom den tredje och den fjärde frågan efterfrågat en tolkning av artikel 49 i stadgan för att kunna avgöra huruvida artikel 172b.2 i strafflagen är förenlig med denna bestämmelse.

35 Domstolen erinrar inledningsvis om att den är behörig att besvara tolkningsfrågorna när den rättsliga situation som ligger till grund för det nationella målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Det följer av fast rättspraxis att de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopats inte i sig kan ligga till grund för en sådan behörighet (dom av den 24 februari 2022, Viva Telecom Bulgaria, C‑257/20, EU:C:2022:125, punkt 128 och där angiven rättspraxis).

36 Den österrikiska regeringen har gjort gällande att domstolen saknar behörighet att besvara den tredje och den fjärde frågan. De straffrättsliga bestämmelser som är aktuella i det nationella målet utgör nämligen inte en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan och kan därför inte bedömas mot bakgrund av artikel 49 i stadgan.

37 I artikel 51.1 i stadgan föreskrivs att bestämmelserna i den riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Av domstolens fasta praxis framgår nämligen att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkterna 17 och 19 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkterna 25 och 26).

38 Domstolen har redan slagit fast att när medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter enligt ett internationellt avtal som ingåtts av Europeiska unionen, vilket utgör en integrerad del av unionsrätten från och med avtalets ikraftträdande, ska de anses tillämpa unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkterna 69 och 213).

39 Avtalet om upprättande av WTO, i vilket TRIPs-avtalet ingår, har ingåtts av unionen och det utgör således en integrerad del av unionsrätten från och med dess ikraftträdande den 1 januari 1995 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkterna 39 och 40 samt där angiven rättspraxis och dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkterna 69–71).

40 TRIPs-avtalet syftar bland annat till att minska störningarna i den internationella handeln genom att i alla WTO:s medlemsländer säkerställa ett effektivt och adekvat skydd för immaterialrätter. Del II i avtalet bidrar till detta genom att för var och en av de huvudsakliga immaterialrättstyperna föreskriva bestämmelser som ska tillämpas av alla WTO:s medlemsländer (dom av den 18 juli 2013, Daiichi Sankyo och Sanofi-Aventis Deutschland, C‑414/11, EU:C:2013:520, punkt 58). Del III i detta avtal, som har samma syfte, avser säkerställande av skydd för immaterialrätter. Där anges särskilt de förfaranden och åtgärder som WTO:s medlemsländer är skyldiga att införa i sin lagstiftning för att uppnå detta mål.

41 I artikel 61 i avsnitt 5, med rubriken Brottmålsförfaranden, i del III i TRIPs-avtalet föreskrivs att [WTO:s medlemsländer] skall säkerställa att brottmålsförfaranden och straffrättsliga påföljder tillämpas åtminstone vid uppsåtlig varumärkesförfalskning eller upphovsrättslig piratkopiering i kommersiell omfattning, att [p]åföljderna skall omfatta tillräckligt höga fängelsestraff och/eller böter för att vara avskräckande och skall motsvara de påföljder som utdöms för jämförlig allvarlig brottslighet och att [i] förekommande fall skall sanktionerna även inbegripa beslag, förverkande och förstöring av de intrångsgörande varorna och sådana material och verktyg som kommit till huvudsaklig användning vid brottets begående.

42 Av detta följer att när medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter enligt TRIPs-avtalet, inbegripet de skyldigheter som följer av artikel 61 i detta avtal, ska de, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 30 i sitt förslag till avgörande, anses tillämpa unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

43 Skyldigheten enligt artikel 61 i TRIPs-avtalet att föreskriva straffrättsliga förfaranden som, åtminstone vid uppsåtligt intrång i ett varumärke, uppsåtlig varumärkesförfalskning eller upphovsrättslig piratkopiering i kommersiell omfattning, kan leda till effektiva, avskräckande och proportionerliga påföljder, är nämligen bindande för var och en av WTO:s medlemsländer, inbegripet unionen och dess medlemsstater. Denna skyldighet utgör således, såsom framgår av den rättspraxis som anges ovan i punkt 39, en del av unionsrätten, oberoende av interna harmoniseringsåtgärder. Domstolens praxis enligt vilken en medlemsstat tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, när den fullgör en skyldighet enligt en unionsbestämmelse att föreskriva effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder för personer som är ansvariga för de överträdelser som avses i denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2018, Garlsson Real Estate m.fl., C‑537/16, EU:C:2018:193, punkterna 22 och 23), är således tillämplig i detta fall. Den omständigheten att denna skyldighet följer av ett internationellt avtal som unionen har ingått och inte av unionens interna lagstiftning saknar i detta avseende betydelse, vilket framgår av den rättspraxis som anges ovan i punkt 38 i denna dom.

44 Om en medlemsstat fullgör den skyldighet som föreskrivs i artikel 61 i TRIPs-avtalet, tillämpar den följaktligen unionsrätten på ett sådant sätt att stadgan är tillämplig.

45 I förevarande fall förefaller artikel 172b.1 och 172b.2 i strafflagen utgöra ett fullgörande i bulgarisk rätt av de skyldigheter som följer av artikel 61 i TRIPs-avtalet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

46 Härav följer att domstolen är behörig att besvara den tredje och den fjärde frågan.

47 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 49.1 i stadgan ska tolkas så, att den straffrättsliga legalitetsprincipen utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken samma gärning kan kvalificeras som såväl en administrativ överträdelse som ett brott när ett varumärke används i näringsverksamhet utan tillstånd från varumärkesinnehavaren, utan att det finns några kriterier som gör det möjligt att avgränsa den administrativa överträdelsen i förhållande till brottet, eller ens i förhållande till grov brottslighet.

48 Den hänskjutande domstolen har angett att enligt bulgarisk lagstiftning kan vissa beteenden utgöra såväl en administrativ överträdelse som ett brott. Så är fallet när ett varumärke används i näringsverksamhet utan medgivande från varumärkesinnehavaren. Denna gärning utgör inte bara en administrativ överträdelse enligt artikel 81.1 i gamla ZMGO, som är tillämplig på de gärningar som är aktuella i det nationella målet, utan även ett brott enligt artikel 172b.1 i strafflagen. Det brott som föreskrivs i artikel 172b.2 i denna lag sammanfaller dessutom delvis, vad gäller dess rekvisit, med artikel 172b.1 i samma lag, eftersom även denna artikel syftar till att beivra sådan förbjuden användning.

49 Enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen, som stadfästs i artikel 49.1 i stadgan, ska straffrättsliga bestämmelser uppfylla vissa krav på tillgänglighet och förutsebarhet vad beträffar såväl brottsbeskrivningen som fastställande av straffet (dom av den 11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Słupsku, C‑634/18, EU:C:2020:455, punkt 48).

50 Enligt domstolens praxis utgör den straffrättsliga legalitetsprincipen ett särskilt uttryck för den allmänna rättssäkerhetsprincipen och innebär att lagen på ett tydligt sätt ska beskriva brotten och de straff som utdöms för dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2022 Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

51 Detta villkor är uppfyllt när den enskilde av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning härav och rättsutlåtanden, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenheter som leder till straffrättsligt ansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 56, och dom av den 5 maj 2022, BV, C‑570/20, EU:C:2022:348, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

52 I förevarande fall föreskrivs i artikel 172b i strafflagen att all användning i näringsverksamhet av ett varumärke utan tillstånd från varumärkesinnehavaren utgör ett brott som medför att de påföljder som anges i denna bestämmelse utdöms.

53 Enligt den bulgariska varumärkeslagen, ZMGO, kvalificeras detta beteende visserligen även som en administrativ överträdelse och kan leda till att en administrativ sanktionsavgift påförs.

54 Det framgår således av dessa bestämmelser att samma beteende, som består i att använda ett varumärke i näringsverksamhet utan tillstånd från varumärkesinnehavaren, kvalificeras både som ett brott och som en administrativ överträdelse, och kan följaktligen ge upphov till såväl straffrättsliga som administrativa påföljder.

55 Medlemsstaterna kan emellertid, med förbehåll för unionsrättens allmänna principer, däribland proportionalitetsprincipen som utgör föremål för den fjärde frågan, för samma gärning tillämpa en kombination av administrativa och straffrättsliga sanktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 34 och dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

56 Härav följer att förutsatt att den straffrättsliga bestämmelsen i sig är förenlig med de krav som följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen, vilka det erinrats om i punkterna 50 och 51 i förevarande dom, utgör denna princip inte hinder för att en och samma handling kvalificeras både som ett brott och en administrativ överträdelse i nationell lagstiftning och att sådana överträdelser således definieras i liknande, eller till och med i identiska, ordalag.

57 Användning i näringsverksamhet av ett varumärke utan tillstånd från innehavaren av ensamrätten beskrivs utan tvetydighet i artikel 172b i strafflagen som ett brott som ger upphov till de där angivna påföljderna. Under dessa omständigheter ska, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkterna 50 och 51 i förevarande, den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 49.1 i stadgan, med förbehåll för den prövning som ankommer på hänskjutande domstolen, anses ha iakttagits.

58 Vad gäller den omständigheten, som den nationella domstolen har framhållit, att den nationella lagstiftningen, särskilt artikel 81.1 i gamla ZMGO och artikel 172b i strafflagen, inte innehåller några kriterier som gör det möjligt att avgränsa den administrativa överträdelsen i förhållande till det motsvarande brottet, kan det konstateras att ett krav på att den nationella lagstiftningen ska innehålla sådana kriterier inte följer av denna princip.

59 Mot bakgrund av ovan anförda överväganden ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 49.1 i stadgan ska tolkas så, att den straffrättsliga legalitetsprincipen inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken samma gärning kan kvalificeras som såväl en administrativ överträdelse som ett brott när ett varumärke används i näringsverksamhet utan tillstånd från varumärkesinnehavaren, utan att det finns några kriterier som gör det möjligt att avgränsa den administrativa överträdelsen i förhållande till brottet, varvid gärningen beskrivs i liknande, eller till och med identiska, ordalag i straffrätten och i varumärkeslagen.

60 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 49.3 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken både ett frihetsberövande straff och ett bötesstraff föreskrivs för det fall ett varumärke används i näringsverksamhet utan tillstånd från varumärkesinnehavaren, varvid det frihetsberövande straffet består i fem till åtta års fängelse när användningen har skett vid upprepade tillfällen eller har medfört betydande skada.

61 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att den kortaste tidsperiod för vilken detta fängelsestraff kan utdömas är extremt lång och att detta straff dessutom kumuleras med böter som också är höga. De möjligheter som den nationella domstolen har till straffnedsättning eller för att döma villkorligt är för övrigt mycket begränsade. Den ytterligare åtgärd som består i att den egendom som är föremål för överträdelsen beslagtas och förstörs innebär slutligen att de utdömda påföljdernas kännbarhet i allmänhet ökar.

62 Enligt artikel 49.3 i stadgan, vilken, såsom påpekats ovan i punkterna 44 och 45 i förevarande dom, är tillämplig i den mån artikel 61 i TRIPs-avtalet fullgörs genom den ifrågavarande nationella bestämmelsen, bör straffets stränghet inte vara oproportionerlig i förhållande till lagöverträdelsen.

63 WTO:s medlemsländer får visserligen enligt artikel 61 i TRIPs-avtalet efter eget skön får välja vilka brottmålsförfaranden och påföljder som ska tillämpas. Enligt i TRIPs-avtalet är de emellertid skyldiga att föreskriva straffrättsliga påföljder mot åtminstone vissa immaterialrättsintrång, såsom vid uppsåtlig varumärkesförfalskning eller upphovsrättslig piratkopiering i kommersiell omfattning. I denna artikel anges dessutom att påföljderna ska omfatta tillräckligt höga fängelsestraff och/eller böter för att vara avskräckande och ska motsvara de påföljder som utdöms för jämförlig allvarlig brottslighet. I förekommande fall ska sanktionerna även inbegripa beslag, förverkande och förstöring av de intrångsgörande varorna och sådana material och verktyg som kommit till huvudsaklig användning vid brottets begående.

64 Såsom generaladvokaten har framfört i punkt 46 i sitt förslag till avgörande har medlemsstaterna, så länge unionens lagstiftning inte har harmoniserats i fråga om tillämpliga sanktioner, befogenhet att fastställa påföljdernas art och nivå, med iakttagande av bland annat proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 februari 2021, K.M. (Sanktioner som påförts en fartygskapten), C‑77/20, EU:C:2021:112, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

65 Det följer av domstolens praxis att de repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning, med hänsyn till denna princip, inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. Vidare ska sanktionernas stränghet vara anpassad till hur allvarliga de överträdelser är som de beivrar, särskilt genom att det säkerställs att sanktionerna verkligen har en avskräckande verkan, samtidigt som de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå nämnda mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 februari 2021, K.M. (Sanktioner som påförts en fartygskapten), C‑77/20, EU:C:2021:112, punkterna 37 och 38 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 14 oktober 2021, Landespolizeidirektion Steiermark (Spelautomater)), C‑231/20, EU:C:2021:845, punkt 45).

66 När det i den nationella lagstiftningen föreskrivs en kumulering av påföljder av straffrättslig karaktär, såsom ekonomiska påföljder och frihetsberövande påföljder, är de behöriga myndigheterna således skyldiga att försäkra sig om att de ålagda påföljderna tillsammans inte är strängare än vad som är motiverat med hänsyn till den konstaterade överträdelsens allvar, vid äventyr av att annars åsidosätta proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2022, BV, C‑570/20, EU:C:2022:348, punkterna 49 och 50.

67 Domstolen har även slagit fast att proportionalitetsprincipen innebär att den ålagda påföljden ska motsvara överträdelsens allvar och att omständigheterna i det enskilda fallet ska beaktas vid fastställandet av påföljden och bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Link Logistik N & N, C‑384/17, EU:C:2018:810, punkt 45).

68 Den nationella domstolens möjlighet att ändra brottsbeteckningen i förhållande till åtalet, vilken kan innebära att en mindre sträng påföljd tillämpas, och att anpassa påföljden i förhållande till den konstaterade överträdelsens allvar, är även omständigheter som ska beaktas för att bedöma påföljdernas proportionalitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Chmielewski, C‑255/14, EU:C:2015:475, punkt 26, och dom av den 11 februari 2021, K.M. (Sanktioner som påförts en fartygskapten), C‑77/20, EU:C:2021:112, punkt 51).

69 I förevarande fall framgår det för det första av beslutet om hänskjutande att syftet med artikel 172b.2 i strafflagen, enligt vilken åtal väcktes mot G. ST. T., är att beivra användning av ett varumärke i näringsverksamhet utan varumärkesinnehavarens tillstånd när denna användning är av en viss allvarlighetsgrad, antingen på grund av att användningen sker vid upprepade tillfällen eller eftersom den orsakar betydande skada.

70 Eftersom det i den nationella lagstiftningen, för att beivra en sådan gärning, föreskrivs fängelse i fem till åtta år samt böter på mellan 5000 och 8000 BGN, framstår denna lagstiftning som lämplig för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med artikel 61 i TRIPs-avtalet, enligt vilken tillräckligt avskräckande straffrättsliga påföljder ska tillämpas åtminstone vid uppsåtlig varumärkesförfalskning i kommersiell omfattning.

71 Vad för det andra gäller frågan huruvida åtgärden inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen, framgår det av beslutet om hänskjutande att det fängelsestraff som föreskrivs för grov varumärkesförfalskning enligt artikel 172b.2 i strafflagen fastställs till en miniminivå på fem år. Detta minimistraff anser den hänskjutande domstolen vara extremt högt.

72 I samma bestämmelse föreskrivs att detta fängelsestraff ska kombineras med böter på mellan 5000 och 8000 BGN. Dessa bötesbelopp anser den hänskjutande domstolen även vara höga.

73 Den hänskjutande domstolen har vidare nämnt skyldigheten i artikel 172b.3 i strafflagen att vidta ytterligare en åtgärd som består i att beslagta och förstöra den egendom som är föremål för brottet. Enligt den hänskjutande domstolen bidrar denna åtgärd till att öka den påförda påföljdens stränghet i allmänhet.

74 Såsom det har erinrats om i punkt 63 ovan anges i artikel 61 i TRIPs-avtalet att de påföljder som ska föreskrivas av WTO:s medlemsländer ska omfatta tillräckligt höga fängelsestraff och/eller böter för att vara avskräckande. Genom att använda konjunktionerna och/eller innebär denna bestämmelse således att medlemsländerna ges befogenhet att i sin lagstiftning föreskriva en kumulering av frihetsberövande påföljder och bötesstraff för att beivra denna gärning.

75 I nämnda artikel 61 i TRIPs-avtalet åläggs dessutom WTO:s medlemsländer att föreskriva att eventuella påföljder i förekommande fall ska inbegripa beslag, förverkande och förstöring av de intrångsgörande varorna och sådana material och verktyg som kommit till huvudsaklig användning vid brottets begående. Sådana åtgärder kan, utöver de ekonomiska konsekvenser de medför för intrångsgöraren, bidra till påföljdens avskräckande verkan, eftersom de förhindrar att varor som innebär ett immaterialrättsintrång kan finnas kvar på marknaden och användas senare.

76 Det är således enligt själva lydelsen av artikel 61 i TRIPs-avtalet som det krävs att påföljderna är tillräckligt stränga för att avskräcka från det beivrade beteendet eller dess upprepning.

77 Det kan följaktligen inte hävdas att en straffrättslig lagstiftning, som införts av en medlemsstat för att beivra varumärkesintrång som är av en viss allvarlighetsgrad, är oproportionerlig enbart på grund av att det enligt den, i förekommande fall, inte bara föreskrivs att böter ska påföras och att de aktuella varorna samt sådana verktyg som använts för att begå brottet ska förstöras, utan även att en frihetsberövande påföljd ska utdömas.

78 Såsom även framgår av nämnda artikel 61 i TRIPs-avtalet, som i detta avseende återspeglar kravet på proportionalitet i artikel 49.3 i stadgan, ska emellertid alla straffrättsliga påföljder som föreskrivs i denna lagstiftning motsvara överträdelsens allvar.

79 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller den överträdelse som avses i artikel 172b i strafflagen, vilken består i användning i näringsverksamhet av ett varumärke utan tillstånd från varumärkesinnehavaren, omfatta samtliga gärningar som avses i artikel 13.1 och 13.2 i såväl gamla som nya ZMGO. Sistnämnda bestämmelser motsvarar i huvudsak artikel 10.2 och 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning (EUT L 336, 2015, s. 1).

80 Det framgår således att artikel 172b i strafflagen kan avse all användning i näringsverksamhet av ett varumärke utan tillstånd från varumärkesinnehavaren. Enligt artikel 172b.2 i denna lag ska dessutom varje gärning som motsvarar denna beskrivning och som begåtts vid flera tillfällen eller som har orsakat betydande skada bland annat leda till fängelse i minst fem år.

81 Även om en sådan påföljd inte nödvändigtvis är oproportionerlig i vissa fall av intrång, kan det emellertid konstateras att en sådan bestämmelse som artikel 172b.2 i strafflagen, som förenar en synnerligen omfattande brottsbeskrivning med ett fängelsestraff på minst fem år, inte gör det möjligt att säkerställa att de behöriga myndigheterna i varje enskilt fall, i enlighet med den skyldighet som följer av artikel 49.3 i stadgan och som det erinrats om i punkt 66 ovan, kan säkerställa att de utdömda påföljdernas stränghet inte går utöver den konstaterade överträdelsens allvar.

82 Dessa myndigheter kan nämligen föranledas att pröva en användning av ett varumärke utan tillstånd vars verkan i näringslivet är särskilt begränsad, även om dessa handlingar har begåtts uppsåtligen och vid flera tillfällen.

83 Nämnda myndigheter kan även, förutom i de fall som avser förfalskade varor, se sig nödsakade att pröva en sådan användning av ett varumärke utan tillstånd, som visserligen begåtts uppsåtligen, vid flera tillfällen och med betydande verkningar i näringsverksamhet, men som visar sig vara otillåten först efter en komplicerad bedömning av ensamrättens omfattning.

84 Genom att föreskriva ett fängelsestraff på minst fem år för samtliga fall då varumärket använts i näringsverksamhet utan tillstånd, innebär en sådan nationell lagstiftning som den som avses i den fjärde frågan att det blir orimligt svårt för de behöriga myndigheterna att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, fastställa en påföljd vars stränghet inte går utöver den konstaterade överträdelsens allvar.

85 Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att den möjlighet som enligt bulgarisk straffrätt står till buds för att fastställa en lägre påföljd än det minimistraff som föreskrivs i artikel 172b.2 i strafflagen är begränsad till fall där de förmildrande omständigheter antingen är extraordinära eller mångtaliga. Den hänskjutande domstolen uppgav även att det endast är möjligt att döma till villkorlig dom om fängelsestraffet inte överstiger tre år. Med hänsyn till att det i artikel 172b.2 i strafflagen föreskrivs ett fängelsestraff på minst fem år för samtliga fall då varumärket använts utan tillstånd i näringsverksamhet, kan dessa begränsade möjligheter till straffnedsättning och villkorlig dom visa sig vara otillräckliga för att i varje enskilt fall anpassa påföljden till ett straff som står i proportion till överträdelsens allvar.

86 Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 49.3 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett minimistraff på fem års fängelse föreskrivs för det fall ett varumärke används i näringsverksamhet utan tillstånd från varumärkesinnehavaren, när användning har skett vid upprepade tillfällen eller har medfört betydande skada.

87 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.