Tribunalens dom (nionde avdelningen i utökad sammansättning) den 4 september 2024

I mål T‑509/21,

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning), sammansatt av ordföranden L. Truchot (referent) samt domarna H. Kanninen, R. Frendo, M. Sampol Pucurull och T. Perišin, justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet, bland annat beslutet av den 11 januari 2022 om att skjuta upp förfarandet till dess att domstolen slutligt hade avgjort det mål som gav upphov till domen av den 22 september 2022, IMG/kommissionen (C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722),

efter förhandlingen den 22 november 2023,

följande

Dom

I. Bakgrund

A. Det administrativa förfarandet

B. Bakgrund i förfarandet vid EU-domstolen

C. Administrativa följder av domstolens dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen (C‑183/17 P och C‑184/17 P).

D. Förfaranden vid domstolen efter domstolens dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen (C‑183/17 P och C‑184/17 P).

II. Omständigheter som inträffat efter det att talan väcktes

III. Parternas yrkanden

IV. Rättslig bedömning

A. Upptagande till sakprövning

1. Frågan om rättsenligheten av den fullmakt som sökanden utfärdat till sina advokater

2. Upptagande till sakprövning av bilaga A.24 i repliken

3. Upptagande till sakprövning av bilaga C.1 i repliken

B. Prövning av yrkandet om ogiltigförklaring

1. Den andra grundens första del: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

2. Den första grunden: Felaktig rättstillämpning i flera avseenden, bland annat åsidosättande av artikel 266 FEUF, principen om rättskraft och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning

a) Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 266 FEUF och rättskraften hos domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen (C‑183/17 P och C‑184/17 P)

1) Den första invändningen: Åsidosättande av artikel 266 FEUF

2) Den andra invändningen: Åsidosättande av rättskraften

b) Den andra delgrunden: Åsidosättande av principen om tro och heder, principen om att ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar (nemo auditur propriam turpitudinem allegans) och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning

1) Den andra invändningen: Åsidosättande av principen om att unionsrättsakter inte ska tillämpas retroaktivt

2) Den första invändningen: Åsidosättande av principen om tro och heder och nemo auditur-principen

c) Den tredje delgrunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

3. Den tredje grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

4. Den fjärde grunden: Uppenbart oriktig bedömning och annan felaktig rättstillämpning

a) Definitionen av begreppet internationell organisation i unionens finansiella bestämmelser

b) Den första delgrunden: Uppenbart oriktig bedömning och felaktig rättstillämpning vid identifieringen av sökandens medlemmar

1) Den första invändningen: Uppenbart oriktig bedömning till följd av en konstlad åtskillnad mellan de stater som grundade sökanden, de bidragande staterna och medlemmarna i sökandens styrkommitté

2) Den andra invändningen: En uppenbart oriktig bedömning vid tolkningen av Belgiens och Österrikes ställningstaganden

i) Det första argumentet: En uppenbart oriktig bedömning vid tolkningen av de österrikiska myndigheternas svar

ii) Det andra argumentet: En uppenbart oriktig bedömning vid tolkningen av de belgiska myndigheternas svar

3) Den tredje invändningen: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning när den vägrade att erkänna unionens anslutning till sökanden

c) Den andra delgrunden: Felaktig rättstillämpning genom kommissionens vägran att kvalificera resolutionen av den 25 november 1994 som ett internationellt avtal om inrättande av en internationell organisation

1) Den första invändningen: Felaktig rättstillämpning till följd av kommissionens vägran att kvalificera resolutionen av den 25 november 1994 som ett internationellt avtal

i) Det första argumentet: Felaktig rättstillämpning vad gäller den rättsligt bindande arten av resolutionen av den 25 november 1994

ii) Det andra argumentet: Felaktig rättstillämpning vad gäller kravet på undertecknande av resolutionen av den 25 november 1994 av företrädare med befogenheter i detta avseende

iii) Det tredje argumentet: Felaktig rättstillämpning vad gäller kravet på instrument för undertecknande eller ratificering av resolutionen av den 25 november 1994

iv) Inverkan på det angripna beslutets lagenlighet av att det första och det andra argumentet i denna invändning är välgrundade

2) Den andra invändningen: Felaktig tolkning vad gäller avsikten hos dem som undertecknat resolutionen av den 25 november 1994 att bevilja sökanden ställning som internationell organisation

d) Den tredje delgrunden: Felaktig rättstillämpning vad gäller den senare praxis som de som undertecknat resolutionen av den 25 november 1994 tillämpade och unionens och vissa staters erkännande av ställningen som internationell organisation

1) Den första invändningen: Felaktig rättstillämpning vad gäller senare praxis hos undertecknarna av resolutionen av den 25 november 1994

2) Den andra invändningen: Felaktig rättstillämpning genom att kommissionen inte beaktade att sökanden erkänts som internationell organisation av unionen och vissa stater

i) Det första argumentet, enligt vilket kommissionen har åsidosatt artiklarna 27 och 46 i Wienkonventionen genom att inte längre tillerkänna sökanden ställning som internationell organisation

ii) Det andra argumentet: Felaktig rättstillämpning genom att kommissionen inte beaktade de av sökanden ingångna avtalen om säte

3) Den tredje invändningen: Felaktig rättstillämpning genom att kommissionen underlät att beakta att sökandens medlemmar inte hade upplöst sökanden och att den uppfyllde specialitetsprincipen

5. Den andra grundens andra och tredje del: Åsidosättande av omsorgsplikten respektive kravet på opartiskhet

a) Den andra grundens andra del: Åsidosättande av omsorgsplikten

b) Den tredje delgrunden: Åsidosättande av skyldigheten att vara opartisk

C. Skadeståndsyrkandet

1. Villkoren för att unionens institutioner ska ådra sig skadeståndsansvar

2. Den första delgrunden: Ersättning för skada till följd av att en rimlig tidsfrist inte iakttagits

3. Den andra delgrunden: Ersättning för den ekonomiska och ideella skada som påstås ha orsakats av det angripna beslutet

V. Rättegångskostnader

1 Sökanden, International Management Group (IMG), har, med stöd av artikel 263, FEUF yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 8 juni 2021 att med retroaktiv verkan från och med den 16 december 2014 vägra tillerkänna sökanden ställning som internationell organisation enligt Europeiska unionens finansiella bestämmelser om genomförande av unionens medel enligt metoden för indirekt förvaltning (nedan kallat det angripna beslutet) och, med stöd av artikel 268 FEUF, yrkat ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit.

2 Sökanden, International Management Group – Infrastructure for Bosnia and Herzegovina (IMG-IBH), som numera har sitt säte i Belgrad (Serbien), inrättades den 25 november 1994 i syfte att göra det möjligt för stater och internationella organisationer som deltar i återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina att ha en särskild enhet för detta ändamål. Sedan dess har den gradvis utvidgat sin verksamhet till områdena återuppbyggnad och utveckling.

3 Den 7 november 2013 antog kommissionen genomförandebeslut C(2013) 7682 final om det årliga åtgärdsprogrammet 2013 till förmån för Myanmar/Burma, som ska finansieras genom Europeiska unionens allmänna budget på grundval av artikel 84 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1). I detta beslut föreskrevs bland annat ett program för utveckling av handeln, vars beräknade kostnad, som uppskattades till 10 miljoner euro, skulle finansieras av unionen och vars genomförande skulle skötas gemensamt med sökanden.

4 Den 17 februari 2014 underrättade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) kommissionen om att den hade inlett en utredning angående sökandens ställning. Den 15 december 2014 mottog kommissionen en rapport som upprättats av Olaf efter avslutad undersökning (nedan kallad Olafs rapport), som innehöll en rad rekommendationer. I denna rapport fann Olaf att sökanden inte utgjorde en internationell organisation i den mening som avses i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1) och i förordning nr 966/2012. Olaf rekommenderade dessutom kommissionen att vidta sanktionsåtgärder mot sökanden och att återkräva de belopp som hade utbetalats till sökanden i detta avseende.

5 Den 16 december 2014 beslutade kommissionen att anförtro genomförandet, genom indirekt förvaltning, av det program för utveckling av handeln som föreskrivs i genomförandebeslut C(2013) 7682 final, som avses i punkt 3 ovan, till en annan organisation än sökanden (nedan kallat beslutet av den 16 december 2014).

6 Slutligen översände kommissionen den 8 maj 2015 en skrivelse till sökanden i syfte att informera sökanden om de åtgärder som den avsåg att vidta till följd av Olafs rapport. I skrivelsen informerade kommissionen sökanden om att den, samtidigt som den avstod från att tillämpa merparten av Olafs rekommendationer, bland annat hade beslutat att den, fram till dess att det förelåg absolut säkerhet beträffande sökandens ställning som internationell organisation, inte längre skulle ingå en ny delegeringsöverenskommelse med sökanden enligt den metod för indirekt förvaltning som föreskrivs i förordning nr 966/2012 (nedan kallat beslutet av den 8 maj 2015).

7 Genom en första ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 januari 2015 och registrerades under målnummer T‑29/15, och därefter genom en andra ansökan som inkom den 14 juli 2015 och registrerades under målnummer T‑381/15, väckte sökanden först talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 16 december 2014 och sedan om ogiltigförklaring av beslutet av den 8 maj 2015 och om ersättning för den skada som beslutet orsakat.

8 Genom domar av den 2 februari 2017, International Management Group/kommissionen ( T‑29/15, ej publicerad, EU:T:2017:56), och av den 2 februari 2017, IMG mot kommissionen ( T‑381/15, ej publicerad, EU:T:2017:57), ogillade tribunalen sökandens talan mot beslut av den 16 december 2014 och beslutet den 8 maj 2015.

9 Genom två överklaganden, ingivna den 11 april 2017 och registrerade under nummer C‑183/17 P och C‑184/17 P, yrkade sökanden att de två domar som avses i punkt 8 ovan skulle upphävas.

10 Genom dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), upphävde domstolen, för det första, de två domar som avses i punkt 8 ovan. För det andra ogiltigförklarade den besluten av den 16 december 2014 och av den 8 maj 2015. För det tredje återförvisade den mål T‑381/15 till tribunalen för att denna skulle pröva sökandens yrkande om ersättning för den skada som påstås ha orsakats av beslutet av den 8 maj 2015.

11 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 10 januari 2020 begärde sökanden att domstolen skulle tolka punkterna 1–3 i domslutet i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78). I ett beslut av den 9 juni 2020, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P-INT, EU:C:2020:507), avvisade domstolen denna begäran om tolkning, eftersom det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning.

12 Genom skrivelse av den 6 maj 2019 uppmanade kommissionen, inom ramen för verkställigheten av domen av den 31 januari 2019 i mål C‑183/17 P och C‑184/17 P, International Management Group mot kommissionen ( EU:C:2019:78), sökanden att inkomma med vissa handlingar för att visa att sökanden faktiskt uppfyllde kraven för att få arbeta med kommissionen enligt metoden för indirekt förvaltning.

13 Genom en skrivelse av den 25 juni 2019 bad sökanden i huvudsak kommissionen att upphöra med att ifrågasätta dess status som internationell organisation.

14 Genom en skrivelse av den 18 juli 2019 (nedan kallad skrivelsen av den 18 juli 2019) hävdade kommissionen att genomförandet av domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), inte krävde ett automatiskt erkännande av [sökanden] som en internationell organisation, utan en omprövning av dess rättsliga ställning mot bakgrund av tillgänglig information och tillämpliga budgetregler. Kommissionen upprepade således sin begäran till sökanden om företeende av de handlingar som avsågs i skrivelsen av den 6 maj 2019, vilken nämns i punkt 12 ovan, och preciserade att den, för det fall den avslog begäran, skulle rikta sig direkt till de stater som sökanden hade betraktat som sina medlemmar.

15 Den 26 november 2019 frågade kommissionen Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland, Sverige, Förenade kungariket, Kanada, Norge, Ryssland, Schweiz och Turkiet huruvida de ansåg att sökanden var en internationell organisation, huruvida de var medlemmar i denna organisation och huruvida de hade undertecknat ett internationellt eller mellanstatligt avtal om att sökanden skulle vara en internationell organisation. Om så var fallet begärde kommissionen att dessa stater skulle tillställa kommissionen en bestyrkt kopia av detta avtal och bevis för att de som hade undertecknat det hade vederbörlig fullmakt att underteckna avtalet, eller en kopia av ratifikationsinstrumentet för detta avtal.

16 Den 27 januari och därefter den 11 mars 2020 upprepade kommissionen den ovan i punkt 15 nämnda begäran om upplysningar av den 26 november 2019 från Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Österrike, Sverige, Förenade kungariket, Kanada och Turkiet.

17 Den 25 maj 2020 upprepade kommissionen återigen den ovan i punkt 15 nämnda begäran av den 26 november 2019 om upplysningar från Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Sverige, Kanada och Turkiet och den 14 oktober 2020 till Tyskland och Turkiet.

18 Genom skrivelse av den 19 februari 2021 underrättade kommissionen sökanden om att den avsåg att anta ett beslut att inte tillerkänna sökanden ställning som internationell organisation och uppmanade sökanden att yttra sig.

19 Den 5 och den 30 mars 2021 inkom sökanden med ett skriftligt yttrande med anledning av kommissionens skrivelse av den 19 februari 2021 som nämns i punkt 18 ovan.

20 Kommissionen antog det angripna beslutet den 8 juni 2021.

21 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 26 september 2019 och registrerades under målnummer T‑645/19, väckte sökanden talan om dels ogiltigförklaring av skrivelsen av den 18 juli 2019, dels ersättning för den ekonomiska och ideella skada som denna skrivelse påstods ha orsakat.

22 Genom beslut av den 9 september 2020, IMG/kommissionen ( T‑645/19, ej publicerat, EU:T:2020:388), avvisade tribunalen denna talan.

23 Genom en dom av den 9 september 2020, IMG/kommissionen ( T‑381/15 RENV, EU:T:2020:406), ogillade tribunalen dessutom sökandens yrkande om ersättning för den skada som påstods ha orsakats av beslutet av den 8 maj 2015.

24 Den 19 november 2020 ingav sökanden två överklaganden, registrerade under målnumren C‑619/20 P och C‑620/20 P, med yrkande om upphävande av det beslut och den dom som nämns i punkt 22 respektive punkt 23 ovan.

25 Genom en dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen ( C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722), ogillade domstolen, för det första, överklagandet i mål C‑619/20 P av det beslut som nämns i punkt 22 ovan. För det andra upphävde den delvis dom som avses i punkt 23 ovan. För det tredje återförvisade den mål T‑381/15 RENV till tribunalen för prövning av sökandens yrkande om ersättning för den ekonomiska skada som påstås ha orsakats av beslutet av den 8 maj 2015.

26 Sökanden yrkar att tribunalen ska

27 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

28 Det ankommer på tribunalen att pröva huruvida den fullmakt som sökanden har utfärdat till sina advokater är rättsenlig, innan den bedömer huruvida bilagorna A.24 till ansökan och C.1 till repliken kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har hävdat att de inte kan tas upp till sakprövning.

29 Vid förhandlingen gjorde kommissionen, som svar på en fråga från tribunalen om sökandens behörighet att väcka talan, gällande att den fullmakt av den 12 augusti 2021 som sökanden hade utfärdat till sina advokater, vilken återfinns i bilaga A.3 till ansökan, inte hänvisade till något beslut av dess ständiga kommitté, varför det var möjligt att betvivla att detta beslut förelåg.

30 Sökanden har bestritt kommissionens påståenden.

31 I detta hänseende erinrar tribunalen om att frågan huruvida en talan kan tas upp till sakprövning utgör en fråga rörande tvingande rätt som unionsdomstolarna kan pröva när som helst och även på eget initiativ (se dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

32 I synnerhet ska nämligen, enligt artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i denna stadga och artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler, juridiska personer som inte är medlemsstater, unionsinstitutioner, stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 2, volym 11, s. 37) och avtalsslutande parter i Efta som avses i detta avtal, företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i en medlemsstat eller i en annan stat som är part i det avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 91).

33 Om rättsenligheten av den fullmakt som parten har gett sin advokat ifrågasätts, ankommer det således på parten att visa att denna fullmakt är rättsenlig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

34 Även om domstolarna i unionen måste kräva att en part visar att fullmakten till advokaten är rättsenlig om detta ifrågasätts av en motpart, är ett sådant krav dock endast nödvändigt om ifrågasättandet grundas på tillräckligt konkreta och exakta indicier (dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 97).

35 I förevarande fall anges det, för det första, i artikel 18 d i sökandens stadgar, utan närmare precisering, att sökanden har den rättskapacitet som krävs för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter och uppnå sina mål, i synnerhet vad gäller partsbehörighet.

36 För det andra har kommissionen, genom att vid förhandlingen begränsa sig till att göra gällande att den fullmakt som sökanden utfärdat till sina advokater inte hänvisade till ett beslut av dess ständiga kommitté, inte grundat sitt bestridande av att fullmakten var rättsenlig på tillräckligt konkreta och precisa indicier.

37 Invändningen om rättegångshinder på grund av att den fullmakt som sökanden gett sina advokater är rättsstridig ska således ogillas.

38 Vid förhandlingen gjorde kommissionen gällande att bilaga A.24 till ansökan inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom den innehöll yttrandet från kommissionens rättstjänst av den 16 januari 2015, vars utlämnande kommissionen inte hade tillåtit.

39 Sökanden har bestritt denna invändning om rättegångshinder.

40 Det ska härvidlag erinras om att den princip som gäller i EU-rätten är den om fri bevisvärdering, av vilken det följer att när ett bevis har erhållits lagligen kan godtagandet av detta inte bestridas vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen, C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

41 Det framgår av domstolens fasta praxis att det skulle strida mot det allmänintresse som finns av att institutionerna kan inhämta yttranden från sina rättstjänster som avgetts helt självständigt, om det godtogs att sådana interna handlingar kan företes inom ramen för ett mål i en unionsdomstol, utan att den berörda institutionen godkänt detta eller domstolen förordnat om att så ska ske (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 136 och där angiven rättspraxis).

42 Genom att utan föregående tillstånd ge in ett sådant rättsutlåtande konfronterar sökanden, i ett mål om giltigheten av en angripen rättsakt, nämligen den berörda institutionen med ett rättsutlåtande som upprättats av institutionens egen rättstjänst i samband med rättsaktens beredning. Att tillåta att denna sökande kan ge in en institutions rättsutlåtande utan att först fått institutionens tillstånd därtill strider i princip mot kraven på en rättvis rättegång och utgör ett kringgående av det förfarande för ansökan om tillgång till en sådan handling som införts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

43 Det är visserligen angeläget att beakta öppenhetsprincipen, som finns stadfäst i artikel 1 andra stycket FEU, artikel 10.3 FEU, artikel 15.1 FEUF och artikel 298.1 FEUF. Denna princip möjliggör bland annat att garantera att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system. Genom att göra det möjligt att öppet diskutera skillnaderna mellan olika ståndpunkter bidrar öppenhet till att öka medborgarnas förtroende (se dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och kommissionen, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

44 Det är dock endast i undantagsfall som det utifrån öppenhetsprincipen går att rättfärdiga att i ett domstolsförfarande ge in en institutions handling som inte gjorts tillgänglig för allmänheten och som innehåller ett rättsutlåtande. Det är av denna anledning som det inte finns något övervägande allmänintresse som motiverar att en handling innehållande ett rättsutlåtande från en institution behålls i processmaterialet i ett mål, när utlåtandet inte avser ett lagstiftningsförfarande för vilket större öppenhet är påkallad samt när intresset av att behålla handlingen i processmaterialet, för den berörda sökanden, endast består i medlemsstatens möjlighet att kunna åberopa rättsutlåtandet inom ramen för en tvist. I ett sådant fall framstår det nämligen som om att önskan att få inge ett sådant rättsutlåtande vägleds av sökandens egna intressen att få stöd för sina argument, och inte av något högre allmänintresse, såsom att allmänheten ska kunna ta del av den beredning av ärendet som ledde till antagandet av den angripna rättsakten (se dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

45 I förevarande fall konstaterar tribunalen för det första att det ovan i punkt 38 nämnda yttrandet från kommissionens rättstjänst av den 16 januari 2015, vars utlämnande kommissionen inte tillät, inte avser ett lagstiftningsförfarande för vilket ökad öppenhet krävs.

46 För det andra har sökanden, som svar på kommissionens invändning om rättegångshinder, inte åberopat något annat intresse än att kunna åberopa detta rättsutlåtande inom ramen för förevarande mål, vilket innebär att framläggandet av detta rättsutlåtande inte tycks styras av ett övervägande allmänintresse, utan av sökandens egna intressen.

47 Under dessa omständigheter ska invändningen om rättegångshinder avseende bilaga A.24 bifallas och nämnda bilaga avvisas.

48 Kommissionen har gjort gällande att sökanden inte har motiverat dröjsmålet med att inge intyget av ordföranden för dess ständiga kommitté av den 13 oktober 2022, vilket återfinns i bilaga C.1 till repliken (nedan kallat intyget av den 13 oktober 2022), vilket strider mot kraven i artikel 85.2 i rättegångsreglerna.

49 Härvidlag erinrar tribunalen om att parterna enligt artikel 85.2 i rättegångsreglerna även i samband med repliken och dupliken får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

50 Det följer av rättspraxis att även om parterna, i enlighet med fristregeln i artikel 85 i rättegångsreglerna, ska ange skälen till att deras nya bevisning kommit in sent eller till att de åberopat ny bevisning, ankommer det på tribunalen att pröva huruvida skälet till att denna bevisning kommit in sent eller till att ny bevisning åberopats är välgrundat och att avvisa dem om så inte är fallet. Att en part inger bevis eller åberopar bevisuppgifter för sent kan bland annat motiveras med att denna part inte tidigare kunde förfoga över bevisen i fråga eller om motpartens sena ingivande av handlingar motiverar att handlingarna i målet kompletteras, så att iakttagandet av den kontradiktoriska principen säkerställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2020, BP/FRA, C‑669/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:713, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

51 I förevarande fall kan det konstateras att sökanden, i punkt 51 i repliken, inte har motiverat varför intyget av den 13 oktober 2022 ingavs för sent. Intyget upprättades av ordföranden för sökandens ständiga kommitté och sökanden bifogade den till inlagan i den mån det är nödvändigt.

52 Intyget av den 13 oktober 2022 upprättades visserligen efter det att dess undertecknare, som tidigare var medlem av den franska diplomatiska personalen och som uppgav att han år 1995 hade deltagit i godkännandet av sökandens stadgar, valdes till ordförande för sökandens ständiga kommitté den 29 juni 2022 och således efter det att talan väcktes, det vill säga den 18 augusti 2021.

53 I punkt 25 femte strecksatsen i ansökan har sökanden emellertid preciserat att sökanden till Olaf och till tribunalen ingav ett uttalande och ett e‑postmeddelande från samma diplomat, daterade den 20 maj respektive den 19 september 2014, i vilka det intygades att sökanden hade deltagit i undertecknandet av dess stadgar när denna bildades.

54 I punkt 104 första strecksatsen i ansökan har sökanden dessutom hävdat att tidigare förklaringar från samma diplomat bekräftade att samtliga stater som hade deltagit i mötet den 25 november 1994 hade undertecknat organisationens stiftelseurkund, vilket innebar att de samtliga skulle anses vara grundande medlemmar.

55 Intyget av den 13 oktober 2022 upprättades således inte av dess undertecknare på grund av en ny omständighet som hade samband med hans nya uppdrag som ordförande för sökandens ständiga kommitté, utan på grund av hans deltagande i sökandens grundande under åren 1994 och 1995, vilket innebär att intyget inte innehåller någon ny omständighet som sökanden inte kände till tidigare.

56 Intyget av den 13 oktober 2022 utgör inte heller motbevisning till följd av ny bevisning som kommissionen bifogat svaromålet.

57 Bilaga C.1 ska följaktligen avvisas, eftersom den ingetts för sent.

58 Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Den första grunden avser flera fall av felaktig rättstillämpning, bland annat åsidosättande av artikel 266 FEUF, principen om rättskraft och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning. Den andra grunden avser åsidosättande av rätten till god förvaltning, bland annat motiveringsskyldigheten och omsorgsplikten. Den tredje grunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Den fjärde grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar och andra fall av felaktig rättstillämpning.

59 Den andra grunden består i huvudsak av tre delar, varav den första avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, den andra avser åsidosättande av omsorgsplikten och den tredje avser åsidosättande av skyldigheten att vara opartisk.

60 Kommissionen har bestritt dessa grunder.

61 Tribunalen kommer att pröva den andra grundens första del, som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, och därefter den första, den tredje och den fjärde grunden, innan den prövar den andra grundens andra och tredje del, avseende åsidosättande av skyldigheten att iaktta omsorg respektive opartiskhet.

62 Sökanden har anfört att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat, eftersom kommissionen inte nämnde att den, trots upprepade förfrågningar från sökanden, hade vägrat möten, diskussioner eller utbyten av information med sökanden. Sökanden har även kritiserat kommissionen för att inte ha förklarat varför de handlingar som den innehade inte gjorde det möjligt att, med den grad av rättslig säkerhet som krävs, dra slutsatsen att dess påstådda medlemsstater med giltig verkan hade samtyckt till att inrätta sökanden som internationell organisation och för att inte ha lagt fram några omständigheter som motiverade en omprövning av sökandens ställning, i avsaknad av ändring av sökandens faktiska och rättsliga situation.

63 Det följer av artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att rätten till god förvaltning bland annat innebär att förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.

64 Enligt fast rättspraxis ska den motivering av Europeiska unionens institutioners rättsakter som krävs enligt artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF och artikel 41.2 i stadgan inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2020, Ungern/kommissionen, C‑456/18 P, EU:C:2020:421, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 3 maj 2018, Malta/kommissionen, T‑653/16, EU:T:2018:241, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

65 Det kan även slås fast att motivering saknas även när det aktuella beslutet innehåller vissa uppgifter som motivering. En motsägelsefull eller obegriplig motivering är således att likställa med en avsaknad av motivering. Detsamma gäller när uppgifterna i motiveringen till det aktuella beslutet är så kortfattade att de inte på något sätt gör det möjligt för den som beslutet är riktat till att förstå hur upphovsmannen resonerat när denne antog (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

66 I förevarande fall framgår det av det angripna beslutet att det består av en skrivelse, daterad den 8 juni 2021, som kommissionen tillställde sökanden, och en bilaga på ett tjugotal sidor med rubriken Slutlig bedömning av IMG:s rättsliga ställning med avseende på dess behörighet för indirekt förvaltning (nedan kallad den slutliga bedömningen). Denna bilaga åtföljdes i sin tur av två bilagor.

67 Först och främst informerade kommissionen, i skrivelsen av den 8 juni 2021, sökanden om att den, efter den slutliga utvärderingen, hade kommit fram till att sökanden inte var behörig för genomförande av unionens budget genom indirekt förvaltning i egenskap av internationell organisation, i enlighet med de finansiella regler som är tillämpliga på unionens budget och de europeiska utvecklingsfonderna.

68 Kommissionen preciserade dessutom att den slutliga utvärderingen och dess slutsats utgjorde ett genomförande av domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), och att det angripna beslutet var tillämpligt från och med den 16 december 2014, vilket var det datum då ett av de beslut som ogiltigförklarades genom domstolens dom trädde i kraft.

69 Vidare framgår det av den slutliga bedömningen att den består av fyra delar. Den första delen avser det tillfälle som kommissionen erbjudit sökanden att yttra sig över utkastet till beslut. Den andra delen avser bedömningen av sökandens yttrande. Den tredje delen sökandens kommentarer till svaren från de stater som tillfrågats av kommissionen. Den fjärde delen avser slutsatsen.

70 För det första angav kommissionen, i det första avsnittet av den första delen av den slutliga utvärderingen, att domstolen, genom domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), hade ogiltigförklarat besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 huvudsakligen på grund av att kommissionens tvivel beträffande sökandens ställning som internationell organisation berodde på ställningstaganden av en minoritet av sökandens medlemmar, det vill säga fem av sexton stater, och att det således var nödvändigt att göra en fullständig omprövning av sökandens rättsliga ställning för att genomföra denna dom för att avgöra om sökanden, i egenskap av internationell organisation, var behörig för genomförande av unionens budget genom indirekt förvaltning.

71 För det andra erinrade kommissionen, i det tredje och det fjärde avsnittet av den första delen av den slutliga utvärderingen, om de på varandra följande bestämmelserna i unionens finansiella bestämmelser som fastställer behörighetsvillkoren för genomförande av unionsmedel genom indirekt förvaltning via internationella organisationer, sedan den 16 december 2014.

72 Kommissionen ansåg att definitionen av begreppet internationell organisation i unionens finansiella bestämmelser skulle tolkas i enlighet med artikel 2.1 i) i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331) (nedan kallad Wienkonventionen) och i enlighet med artikel 2.1 a i det utkast till artiklar om internationella organisationers ansvar som antagits av Förenta nationernas kommission för internationell rätt vid dess sextiotredje möte år 2011 och som lades fram för generalförsamlingen som en del av dess rapport om handlingarna av den sessionen (A/66/10) (Diariet för kommissionen för internationell rätt, 2011, vol. II(2) (nedan kallat utkastet till artiklar)).

73 Kommissionen drog härav slutsatsen att en internationell organisation, för att kunna göra anspråk på indirekt förvaltning enligt unionslagstiftningen, måste ha inrättats genom ett mellanstatligt eller internationellt avtal, såsom det definieras i artikel 2.1 a, artikel 7.1 samt artiklarna 8 och 11 i Wienkonventionen.

74 Kommissionen har således angett att den berörda enheten, för att kunna göra anspråk på indirekt förvaltning i egenskap av internationell organisation, måste ha inrättats som sådan genom en traktat som regleras av folkrätten och som ingåtts av minst två stater, vars samtycke måste uttryckas av företrädare med vederbörlig fullmakt eller enligt de formaliteter som föreskrivs i artikel 11 i Wienkonventionen.

75 För det tredje hänvisade kommissionen, i det femte avsnittet av den första delen av den slutliga utvärderingen, till punkterna 94 och 95 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), och drog därav slutsatsen att om de stater som påstås vara medlemmar i en organisation förklarade att de inte har lämnat något giltigt samtycke till att ansluta sig till traktaten eller till det avtal genom vilket organisationen inrättas, eller förklarade att de inte är eller inte längre är medlemmar i organisationen, har kommissionen inte någon rättslig grund som gör det möjligt för den att själv anse att denna enhet utgör en internationell organisation i den mening som avses i unionens finansiella bestämmelser.

76 Kommissionen ansåg i synnerhet att om en enda stat till fullo erkände sitt deltagande i en internationell organisation eller erkände att den har samtyckt till att vara bunden av den traktat varigenom organisationen inrättas, skulle sådana omständigheter inte vara tillräckliga för att kommissionen ska kunna betrakta denna enhet som en internationell organisation med tillämpning av unionens finansiella bestämmelser, eftersom förekomsten av en sådan organisation och ett internationellt avtal kräver att minst två stater deltar.

77 För det fjärde erinrade kommissionen i sjätte avsnittet i den första delen av den slutliga utvärderingen, avseende de handlingar som kommissionen hade mottagit och beaktat vid omprövningen av sökandens rättsliga ställning, om att den berörde inte hade tillhandahållit någon av de handlingar som kommissionen begärt i sina skrivelser av den 6 maj och den 18 juli 2019, vilka nämns i punkt 12 respektive punkt 14 ovan. Vidare erinrade den om att eftersom de handlingar som kommissionen förfogade över inte gjorde det möjligt för kommissionen att med den grad av rättslig säkerhet som krävdes dra slutsatsen att de påstådda medlemmarna i sökandeorganisationen med giltig verkan hade samtyckt till att inrätta organisationen som en internationell organisation och var medlemmar i den, hade kommissionen i november 2019 ställt frågor till myndigheterna i de stater som omnämnts på sökandens webbplats och presenterats som dess medlemmar.

78 För det femte undersökte kommissionen, i det sjunde avsnittet av den första delen av den slutliga bedömningen (nedan kallad kapitel A.7), avseende den preliminära bedömningen av huruvida sökanden var behörig för indirekt förvaltning i egenskap av internationell organisation, dels huruvida kommissionen själv faktiskt hade deltagit i bildandet av sökanden, dels svaren från de stater som den hade ställt frågor till under de omständigheter som anges i punkterna 15–17 ovan.

79 Vad gäller frågan om kommissionens deltagande i bildandet av sökanden, konstaterade kommissionen att varken Europeiska gemenskapen eller Europeiska unionen som efterföljde Europeiska gemenskapen hade ingått något internationellt avtal i enlighet med de bestämmelser som ursprungligen föreskrevs i artikel 228.2 EG, i syfte att inrätta sökanden som internationell organisation, och att unionen således inte kunde anses vara medlem i en sådan organisation. Kommissionen tillade att även om den hade ingått ett avtal om att inrätta sökanden som en internationell organisation, kunde ett sådant avtal endast betraktas som ett internationellt avtal om åtminstone två stater hade anslutit sig till avtalet.

80 Vad vidare gäller svaren från sökandens påstådda medlemsstater konstaterade kommissionen att ingen av dessa stater hade erkänt att de hade undertecknat ett internationellt eller mellanstatligt avtal genom vilket sökanden inrättades som en internationell organisation, att de hade sänt undertecknare med befogenhet att för deras räkning underteckna ett internationellt eller mellanstatligt avtal med ett sådant syfte, att de hade tillämpat interna förfaranden för att ratificera ett internationellt eller mellanstatligt avtal för detta ändamål, eller att de hade inrättat sökanden som en internationell organisation.

81 Kommissionen preciserade dessutom att endast Österrike hade erkänt sig vara medlem av sökanden och att sökanden, enligt myndigheterna i denna stat, vid tidpunkten för sökandens inrättande var ett tillfälligt och oberoende internationellt organ med begränsad rättskapacitet och inte en internationell organisation.

82 Kommissionen ansåg för övrigt att även om vissa internationella organisationer inte formellt hade inrättats genom ett fördrag, utan hade erhållit denna status i praktiken, var dessa organisationer klart och allmänt erkända som sådana av de stater som var medlemmar i organisationen och av olika internationella organ, vilket inte var fallet med sökanden.

83 Samtidigt som kommissionen särskilt nämnde svaren från Belgien, Italien, Österrike och Finland, ansåg den vidare att uttalandena från vissa av de stater som rådfrågats, enligt vilka de bekräftade att de hade undertecknat handlingen av den 25 november 1994 angående inrättandet av IMG-IBH (nedan kallad resolutionen av den 25 november 1994), deltagit i det möte samma dag då nämnda handling antogs och var ledamöter i sökandens styrkommitté, inte kunde styrka att sökanden var en internationell organisation som inrättats genom ett internationellt avtal.

84 För det sjätte prövade kommissionen, i den andra och den tredje delen av den slutliga bedömningen, de invändningar som sökanden hade framfört i sin skrivelse av den 30 mars 2021 och ansåg att ingen av dessa invändningar kunde påverka den preliminära slutsatsen att sökanden inte hade styrkt sin ställning som internationell organisation och följaktligen inte hade rätt att genomföra unionsmedel genom indirekt förvaltning i egenskap av internationell organisation sedan den 16 december 2014.

85 Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter konstaterar tribunalen att det angripna beslutet innehåller en tillräcklig redogörelse för de rättsliga och faktiska överväganden som beslutet grundar sig på och som gör det möjligt för sökanden att bedöma beslutets lagenlighet och göra det möjligt för tribunalen att utföra sin prövning.

86 Dessutom kan sökandens påstående att vissa av skälen i det angripna beslutet inte är tillräckligt precisa inte påverka slutsatsen i punkt 85 ovan.

87 Vad för det första gäller den omständigheten att det i det angripna beslutet inte anges att kommissionen skulle ha vägrat att hålla något möte, diskutera eller ha något utbyte med sökanden, trots sökandens upprepade förfrågningar, saknar en sådan omständighet, om den antas vara riktig, relevans för bedömningen av huruvida nämnda beslut är tillräckligt motiverat.

88 Omnämnandet av eventuella kontakter mellan kommissionen och sökanden före antagandet av det angripna beslutet avser nämligen förfarandet för antagandet av detta beslut, och inte huruvida det är välgrundat. Eftersom en sådan angivelse saknar relevans med hänsyn till de faktiska och rättsliga skäl som ligger till grund för kommissionens slutsats i det angripna beslutet, kan sökanden inte med framgång mot kommissionen göra gällande att motiveringen är otillräcklig på grund av kommissionens tystnad på denna punkt.

89 När det, för det andra, gäller sökandens påstående att kommissionen inte förklarade varför de handlingar som den innehade inte var tillräckliga för att fastställa huruvida sökanden hade ställning som internationell organisation, framgår det av det angripna beslutet, särskilt det sjätte avsnittet av den första delen av den slutliga utvärderingen, att kommissionen ansåg att dessa handlingar, som den räknade upp i fotnot 23 i nämnda utvärdering, enligt kommissionens uppfattning inte visade den grad av rättssäkerhet som krävdes, vilket visserligen utgör en kortfattad men tillräcklig motivering.

90 När det för det tredje gäller sökandens påstående att kommissionen inte hade anfört några omständigheter som motiverade en ny bedömning av sökandens rättsliga ställning i avsaknad av en förändring av sökandens faktiska och rättsliga situation, framgår det av det angripna beslutet, särskilt av det första avsnittet av den första delen av den slutliga utvärderingen, att kommissionen ansåg att en sådan omvärdering var nödvändig för att följa domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78).

91 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del, som avser otillräcklig motivering av det angripna beslutet.

92 Den första grunden består av tre delar. Den första delgrunden avser åsidosättande av artikel 266 FEUF och rättskraften hos domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78). Den andra delgrunden avser åsidosättande av unionens budgetbestämmelser och kommissionens riktlinjer av den 7 januari 2015 om bedömning av internationella organisationers ställning och möjligheten att likställa ideella organisationer med internationella organisationer (nedan kallade riktlinjerna) samt olika principer, bland annat principen om förbud mot retroaktiv tillämpning. Den tredje delgrunden avser åsidosättande av likhetsprincipen.

93 Den första delen av den första grunden består av två invändningar, varav den första avser åsidosättande av artikel 266 FEUF och den andra avser åsidosättande av rättskraften.

94 Sökanden har gjort gällande att artikel 266 FEUF innebär en skyldighet för den institution som har antagit en ogiltigförklarad rättsakt att anta en ny rättsakt med retroaktiv verkan endast om denna institution har en normbunden behörighet, vilket domstolen bekräftade i punkt 113 i domen av den 22 september 2022, IMG/kommissionen ( C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722). Till följd av ogiltigförklaringen av besluten som följer av domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), kunde kommissionen således, enligt sökanden, inte lagligen ompröva sin kvalificering av sökanden som internationell organisation i efterhand.

95 Enligt fast praxis följer det av artikel 266 FEUF att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig enligt denna bestämmelse ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. För att följa domen fullt ut måste den inte bara följa domslutet utan även de domskäl som ledde fram till domslutet och som utgjorde det nödvändiga stödet för detta, eftersom domskälen är nödvändiga för att fastställa det exakta innehållet i domslutet (se dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

96 Eftersom artikel 266 FEUF dock inte anger vilka åtgärder som upphovsmannen till den ogiltigförklarade rättsakten ska vidta för att uppfylla den skyldighet som nämns i punkt 95 ovan, ankommer det följaktligen på denne att identifiera dessa åtgärder Samtidigt har denna institution ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller valet av åtgärder, förutsatt att de är förenliga med domslutet i den aktuella domen samt med de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta (se dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

97 Det framgår särskilt av praxis att en åtgärd som vidtas för att följa en dom om ogiltigförklaring av en rättsakt i undantagsfall kan ha retroaktiv verkan om det eftersträvade målet kräver det, det vill säga om det retroaktiva beslutet syftar till att uppfylla åtminstone ett mål av allmänintresse och om de berördas berättigade förväntningar vederbörligen beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2016, Éditions Odile Jacob/kommissionen, C‑514/14 P, ej publicerad, EU:C:2016:55, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

98 Ett retroaktivt beslut som har antagits för att följa en dom om ogiltigförklaring och som syftar till att avhjälpa den rättsstridighet som kritiserats i denna dom syftar således till att uppfylla ett mål av allmänintresse, nämligen att förvaltningen ska iaktta lagligheten och rättskraften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 106).

99 Det följer nämligen av rättspraxis att ogiltigförklaring av en rättsakt innebär att denna rättsakt retroaktivt elimineras ur rättsordningen och då en ogiltigförklarad rättsakt redan har verkställts medför utplåningen av dess verkningar att den rättsliga situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs ska återställas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2022, Casanova/EIB, T‑266/21, ej publicerad, EU:C:2022:566, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

100 Det har vidare slagits fast att även om en dom medför att en rättsakt retroaktivt ogiltigförklaras, innebär den inte att förvaltningen är skyldig att anta ett nytt beslut vars innehåll skiljer sig från det som avser det ogiltigförklarade beslutet, i den mån som detta nya beslut och det förfarande genom vilket det antas inte är behäftade med samma fel som de fel som ledde till att det första beslutet ogiltigförklarades eller med nya fel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2022, Darment/kommissionen, T‑92/21, ej publicerad, EU:T:2022:341, punkt 49).

101 I förevarande fall följer det av punkterna 57–59, 61 och 88–90 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), att kommissionen är skyldig att säkerställa att de enheter som den har anförtrott eller avser att anförtro budgetgenomförandeuppgifter, i enlighet med unionens finansiella bestämmelser om internationella organisationers indirekta förvaltning av unionens budget, har en sådan ställning i den mening som avses i dessa bestämmelser. Denna institution är också, om det finns tvivel i detta avseende, skyldig att undanröja dessa tvivel och att samla in alla nödvändiga uppgifter för att motivera sitt beslut både rättsligt och faktiskt, med beaktande av de rättsliga konsekvenserna av detta beslut för den berörda enheten (se dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 111).

102 Det framgår dessutom av punkterna 92–97 och 104 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), vars innehåll det erinrades om i punkterna 22 och 23 i beslutet av den 9 juni 2020, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P-INT, EU:C:2020:507), att besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 inte var rättsligt och faktiskt motiverade (dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 112).

103 Mot bakgrund av dessa bedömningar och slutsatser, som ligger till grund för domslutet i dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78, var kommissionen inte skyldig att retroaktivt erkänna sökanden den ställning som internationell organisation som den påstår sig ha haft, utan den kunde uppfylla sin skyldighet att följa domen genom att vidta processuella åtgärder för att kunna avhjälpa den oegentlighet som domstolen konstaterat och eventuellt anta en ny rättsakt, avsedd att ersätta de beslut som domstolen ogiltigförklarat, efter att ha erhållit den information som den ansåg nödvändig för att ge en rättslig och faktisk grund för denna nya rättsakt (dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 113).

104 Det följer således av skälen i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), vars innehåll och räckvidd det erinrades om i beslutet av den 9 juni 2020, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P-INT, EU:C:2020:507), att kommissionen inte var förhindrad att efter denna dom senare göra en ny bedömning av sökandens ställning som internationell organisation, med beaktande av alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter (se, för ett liknande resonemangdom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 142).

105 Kommissionen har följaktligen inte åsidosatt artikel 266 FEUF genom att göra en retroaktiv omvärdering av sökandens rättsliga ställning till följd av domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78). Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första invändningen.

106 Sökanden anser att rättskraften hos punkterna 94 och 104 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), utgjorde hinder för en omprövning av sökandens ställning i det förflutna.

107 Enligt fast rättspraxis omfattar rättskraften inte endast domslutet i det aktuella domstolsavgörandet, utan även domskälen, vilka utgör nödvändigt stöd för domslutet och därför inte kan skiljas från domslutet (se dom av den 17 september 2020, Alfamicro/kommissionen, C‑623/19 P EU:C:2020:734, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

108 Rättskraften omfattar vidare endast de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts genom det aktuella domstolsavgörandet (se dom av den 17 september 2020, Alfamicro/kommissionen, C‑623/19 P EU:C:2020:734, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

109 Såsom anges i punkt 102 ovan följer det av punkterna 92–97 och 104 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), att besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 varken var rättsligt eller faktiskt motiverade, varför de ogiltigförklarades av domstolen.

110 I punkterna 92–97 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), biföll domstolen i synnerhet de två överklagandena såvitt avsåg de grunder genom vilka klaganden kritiserade tribunalen för att ha slagit fast att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning när den motiverade besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 med att det förelåg vissa tvivel beträffande klagandens ställning som internationell organisation i den mening som avses i unionens finansiella bestämmelser.

111 Domstolen slog nämligen fast att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att endast slå fast att de argument och den bevisning som sökanden hade lagt fram inte påverkade kommissionens tvivel beträffande klagandens ställning som internationell organisation och genom att inte pröva lagenligheten av besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 mot bakgrund av begreppet internationell organisation i den mening som avses i unionens finansiella bestämmelser.

112 I detta sammanhang påpekade domstolen bland annat att ingen av de tre omständigheter som kommissionen grundade sin bedömning på när den antog besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 lagligen kunde ligga till grund för tvivel om sökandens ställning som internationell organisation.

113 Dessa tre omständigheter var följande. För det första var det fem medlemsstater i unionen som IMG presenterade som medlemmar som inte betraktade sig som sådana, för det andra hade Förenta nationernas (FN) generalsekreterare förklarat att IMG inte var ett specialiserat FN-organ och för det tredje förelåg det osäkerhet om befogenheterna för vissa personer som företrädde vissa stater vid undertecknandet av IMG:s stiftelseurkund.

114 Domstolen konstaterade således att dessa tre inslag endast avsåg fem stater som sökanden hade presenterat som medlemmar samt befogenheterna för de personer som företrädde dessa stater vid undertecknandet av sökandens stiftelseurkund, och inte alla stater som var medlemmar i sökanden eller sökandens egen ställning.

115 I punkt 94 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group mot kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), slog domstolen bland annat fast följande:

116 Slutligen fann domstolen, i punkterna 98–106 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), följande: Tribunalens konstaterande av felaktig rättstillämpning innebar, för det första, att domarna av den 2 februari 2017, International Management Group/kommissionen ( T‑29/15, ej publicerad, EU:T:2017:56), och av den 2 februari 2017, IMG/kommissionen ( T‑381/15, ej publicerad, EU:T:2017:57), skulle ogiltigförklaras i sin helhet. För det andra var de två tvisterna klara att avgöras såtillvida att sökanden yrkade att besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 skulle ogiltigförklaras. För det tredje var dessa två beslut rättsstridiga på samma sätt som de ovannämnda domarna, varför även de skulle ogiltigförklaras i sin helhet. För det fjärde var däremot inte yrkandet om ersättning för den skada som sökanden åsamkats genom beslutet av den 8 maj 2015 klart att avgöras och skulle därför återförvisas till tribunalen.

117 I punkt 104 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group mot kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), slog domstolen fast följande:

118 För det första följer det av det ovan anförda att de skäl som anges i punkterna 94 och 104 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), inte kan läsas oberoende av punkterna 92–96 i samma dom, till vilka det hänvisas i punkt 104 i nämnda dom, vilka utgör det nödvändiga stödet för det domslut genom vilket domstolen ogiltigförklarade besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015. Härav följer att den rättskraft som särskilt gäller för punkt 94 i domen av den 31 januari 2019, C‑183/17 P och C‑184/17 P, International Management Group/kommissionen ( EU:C:2019:78), även gäller för punkt 104 i samma dom.

119 För det andra framgår det inte av motiveringen i det angripna beslutet, såsom den sammanfattats i punkterna 66–84 ovan, att detta beslut grundar sig på en av de tre omständigheter som låg till grund för kommissionens tvivel och som föranledde kommissionen att anta besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015.

120 Eftersom kommissionen grundade det angripna beslutet på andra skäl än dem som låg till grund för besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015, vilka domstolen förklarade vara rättsstridiga i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), har sökanden således inte fog för att göra gällande att det angripna beslutet strider mot rättskraften hos bland annat punkterna 94 och 104 i den domen. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser denna invändning. Detsamma gäller för den första delen av förevarande grund i dess helhet.

121 Denna delgrund består av två invändningar. Den första avser åsidosättande av principen om tro och heder och principen om att ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar (nemo auditur propriam turpitudinem allegans) (nedan kallad nemo auditur-principen), och den andra avser åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter.

122 Tribunalen ska först pröva den andra invändningen, som avser åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter, och därefter den första invändningen.

123 Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principen om att unionsrättsakter inte ska tillämpas retroaktivt, eftersom det inte fanns något som motiverade en retroaktiv omprövning av sökandens ställning. Sökanden har dessutom gjort gällande att den retroaktiva verkan av det angripna beslutet inte motiveras av omständigheterna i målet, utan av nya omständigheter som har analyserats mot bakgrund av nya bestämmelser.

124 Enligt rättspraxis syftar det grundläggande kravet på rättssäkerhet, i sina olika uttryck, till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsförhållanden som omfattas av unionsrätten. Rättssäkerhetsprincipen utgör bland annat hinder för att det fastställs att en unionsrättsakt ska träda i kraft vid en tidpunkt som ligger före dess offentliggörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Galeote och Watson/parlamentet, C‑715/21 P och C-716/21 P, ej publicerad, EU:C:2023:190, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

125 Det framgår dock av den praxis som hänvisas till i punkterna 97–99 ovan att en åtgärd som vidtas för att följa en dom om ogiltigförklaring av en rättsakt i undantagsfall kan ha retroaktiv verkan dels om det eftersträvade målet kräver det, det vill säga om det retroaktiva beslutet syftar till att uppfylla åtminstone ett mål av allmänintresse, dels om de berördas berättigade förväntningar vederbörligen beaktas.

126 Det ska således prövas huruvida de två villkor som anges i punkt 125 ovan är uppfyllda i förevarande fall.

127 Vad för det första gäller det första villkoret att ett mål av allmänintresse ska vara uppfyllt, framgår det av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 98 och 99 ovan att ett retroaktivt beslut som har fattats för att följa en dom om ogiltigförklaring och som syftar till att avhjälpa den rättsstridighet som underkändes i den domen syftar till att uppfylla ett mål av allmänintresse, eftersom unionsdomstolens ogiltigförklaring av en rättsakt innebär att upphovsmannen är skyldig att fylla det rättsliga tomrum som uppstått till följd av ogiltigförklaringen av nämnda rättsakt och att återställa den rättsliga situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 106).

128 I förevarande fall framgår det av prövningen av den första delen av förevarande grund, särskilt punkt 103 ovan, att kommissionen kunde fullgöra sin skyldighet att följa domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), genom att vidta processuella åtgärder för att göra det möjligt för kommissionen att avhjälpa den oegentlighet som konstaterats av domstolen och eventuellt anta en ny rättsakt, avsedd att ersätta de beslut av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 som ogiltigförklarats av kommissionen, efter att ha inhämtat de uppgifter som kommissionen ansåg nödvändiga som rättslig och faktisk grund för denna nya rättsakt.

129 Eftersom kommissionen antog det angripna beslutet i syfte att avhjälpa rättsstridigheten av besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 och undvika ett rättsligt tomrum efter det att de ogiltigförklarats av domstolen, befann den sig således i den undantagssituation där den kunde ge det angripna beslutet retroaktiv verkan.

130 Denna retroaktiva verkan var dessutom än mer nödvändig eftersom domstolen, såsom framgår av punkt 23 i beslutet av den 9 juni 2020, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P-INT, EU:C:2020:507), i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), inte på något sätt hade avgjort frågan huruvida det, på grundval av en bedömning som inte utgjorde en felaktig rättstillämpning och samtliga relevanta omständigheter, skulle anses att sökanden hade ställning som internationell organisation när besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 antogs eller om detta var uteslutet.

131 Den omständigheten att det angripna beslutet inte är retroaktivt har således gett upphov till tvivel om huruvida sökanden, under perioden mellan den 16 december 2014 och den dag då det angripna beslutet antogs, kunde göra gällande ställningen som internationell organisation som, i enlighet med unionens finansiella bestämmelser, gjorde det möjligt att genomföra unionens budget genom indirekt förvaltning.

132 Det följer av punkterna 57–59, 61 och 88–90 i domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), och av punkt 111 i domen av den 22 september 2022, IMG/kommissionen ( C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722), att kommissionen är skyldig att säkerställa att de enheter som den har anförtrott eller avser att anförtro budgetgenomförandeuppgifter, i enlighet med unionens finansiella bestämmelser om internationella organisationers indirekta förvaltning av unionens budget, har en sådan ställning i den mening som avses i dessa bestämmelser.

133 Med hänsyn till den roll och det ansvar som artikel 310.5, artikel 317 första stycket FEUF och de finansiella bestämmelserna tilldelar kommissionen när det gäller genomförandet av unionsbudgeten, har denna institution nämligen till uppgift att se till att principen om sund ekonomisk förvaltning iakttas. Av detta följer att om kommissionen väljer att tillämpa en metod för budgetgenomförande som innebär att en tredje part anlitas, är den skyldig att vid tidpunkten för detta genomförande och sedan under hela genomförandet av de berörda budgetuppgifterna se till att de tillämpliga villkoren uppfylls, särskilt de som reglerar beviljandet av de motsvarande medlen och deras senare användning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 151 och där angiven rättspraxis).

134 Förtydligandet av sökandens rättsliga ställning och skyldigheten att avhjälpa rättsstridigheten i besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 utgjorde följaktligen mål av allmänintresse som gjorde det möjligt för kommissionen att anta ett nytt beslut med retroaktiv verkan från och med beslutet av den 16 december 2014, vilket innebär att det första av de villkor som nämns i punkt 125 ovan är uppfyllt.

135 Vad för det andra gäller det andra villkoret avseende skydd för berättigade förväntningar, ska det erinras om att enligt fast rättspraxis förutsätter ett konstaterande av ett åsidosättande av denna princip att tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga samt härrör från behöriga och tillförlitliga källor har meddelats den berörde av de behöriga unionsmyndigheterna (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 2 juni 2022, Arnautu/parlamentet, C‑573/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:448, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

136 Inom ramen för detta ankommer det på tribunalen att avgöra huruvida en myndighets åtgärder har gett upphov till rimliga förväntningar hos en försiktig och medveten ekonomisk aktör, och om så är fallet huruvida dessa förväntningar är berättigade (se beslut av den 2 juni 2022, Arnautu/parlamentet, C‑573/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:448, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

137 Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att kommissionen, till följd av domen av den 31 december 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), gav sökanden tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar om antagandet av ett beslut om att retroaktivt tillerkänna sökanden ställning som internationell organisation från och med den 16 december 2014.

138 Det angripna beslutet kan följaktligen inte anses ha antagits i strid med principen om skydd för berättigade förväntningar, vilket innebär att eftersom de två villkor som angetts ovan i punkt 125 är uppfyllda, kan beslutet inte heller anses strida mot principen om förbud mot retroaktiv tillämpning.

139 Vad för det tredje gäller argumentet att den retroaktiva verkan av det angripna beslutet inte motiveras av omständigheterna i målet, utan av nya omständigheter som bedömts mot bakgrund av nya bestämmelser, är det riktigt att kommissionen formellt inledde omvärderingen av sökandens rättsliga ställning efter domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), och att svaren från de stater som tillfrågades inom ramen för detta förfarande således ägde rum efter besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015.

140 Det följer härvidlag av rättspraxis att vid antagandet av ett beslut med retroaktiv verkan innebär iakttagandet av principerna om lagstiftningens tillämplighet i tiden, av rättssäkerhetsprincipen och av principen om skydd för berättigade förväntningar innebär att det är de materiella bestämmelser som är i kraft vid tidpunkten för de relevanta omständigheterna som ska tillämpas, även om dessa bestämmelser inte längre är i kraft när en rättsakt antas av unionsinstitutionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl., C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

141 I ett förfarande som syftar till att ersätta en ogiltigförklarad rättsakt ska den berörda institutionen i synnerhet utgå från den dag då den antog den ogiltigförklarade rättsakten för att anta den ersättande rättsakten, utan att detta påverkar möjligheten att i sitt nya beslut hänvisa till andra skäl än dem på vilka den hade grundat sitt första beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

142 Sökanden har således fog för sitt påstående att principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, som utgör en del av rättssäkerhetsprincipen, utgör hinder för att en institution, när den verkställer en dom om ogiltigförklaring, antar ett retroaktivt beslut på grundval av omständigheter som inte var relevanta med hänsyn till beslutets tidsmässiga tillämpningsområde eller materiella bestämmelser som inte var i kraft under den period som omfattas av nämnda beslut.

143 I förevarande fall har sökanden emellertid inte visat att det angripna beslutet, i den del det är retroaktivt, grundar sig på materiella bestämmelser som inte var i kraft under den period som berörs av detta beslut eller på omständigheter som hänför sig till tiden efter besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015.

144 Det framgår nämligen av skälen i det angripna beslutet att kommissionen grundade sin bedömning på de bestämmelser i unionens finansiella bestämmelser som var tillämpliga på sökanden den 16 december 2014 och därefter på de bestämmelser i samma lagstiftning som var tillämpliga efter detta datum.

145 Det följer nämligen av det tredje avsnittet i den första delen av den slutliga utvärderingen att kommissionen, för perioden mellan den 16 december 2014 och den 31 december 2015, tillämpade artikel 58 i förordning nr 966/2012 och artikel 43 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 966/2012, för perioden mellan den 1 januari 2016 och den 1 augusti 2018, tillämpade samma förordningar i deras ändrade lydelser, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2015/1929 av den 28 oktober 2015 (EUT L 286, 2015, s. 1) respektive kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2462 av den 30 oktober 2015 (EUT L 342, 2015, s. 7) och, för perioden från den 2 augusti 2018, artiklarna 62 och 156 i Europaparlamentets och rådets förordning 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1).

146 Vidare har sökanden inte visat att ställningstagandena från de stater som sökanden påstår är eller har varit medlemmar och som kommissionen har beaktat för att anta det angripna beslutet har ändrats mellan den 16 december 2014 och dagen för antagandet av detta beslut vad gäller frågan huruvida sökanden utgjorde en internationell organisation.

147 Det är riktigt att kommissionen, för att anta det angripna beslutet, efter det att domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), hade meddelats, samrådde med de stater som den trodde var eller hade varit medlemmar i sökandeorganisationen. Det framgår emellertid av en genomgång av svaren från dessa stater att även om de inte är formulerade i exakt samma ordalag som de svar som samma stater lämnade när de tillfrågades av Olaf år 2014, är deras innehåll i huvudsak identiskt.

148 Följaktligen innehåller inte staternas ställningstaganden som svar på det samrådsförfarande som föregick antagandet av det angripna beslutet några nya omständigheter som kommissionen grundat sin bedömning på retroaktivt. De återspeglar dessa staters uppfattning i frågan huruvida sökanden är en internationell organisation, såsom denna uppfattning hade framförts till Olaf innan beslutet av den 16 december 2014 antogs.

149 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra invändningen.

150 Till stöd för den första invändningen har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principen om tro och heder och nemo auditur-principen, eftersom det innebär att sökanden inte tillerkänns ställning som internationell organisation sedan den 16 december 2014.

151 Det ska erinras om att det i artikel 76 d i rättegångsreglerna föreskrivs att ansökan i första instans ska innehålla de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder. Enligt fast rättspraxis ankommer det därför inte på tribunalen att ta ställning till argument som inte är tillräckligt klara och preciserade, då de inte utvecklas ytterligare och inte åtföljs av ytterligare specificerade och understödjande argument (se dom av den 18 november 2021, Grekland/kommissionen, C‑107/20 P EU:C:2021:937, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

152 Tribunalen konstaterar för det första att sökanden har underlåtit att förklara hur det angripna beslutets lagenlighet påverkas av nemo auditur-principen, enligt vilken ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar.

153 Argumentet om åsidosättande av nemo auditur-principen är således otillräckligt underbyggt med hänsyn till de krav som följer av artikel 76 d i rättegångsreglerna.

154 Även om det antas att sökanden hade för avsikt att hävda att kommissionen begick ett fel genom att grunda sin bedömning på domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), för att motivera besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 i efterhand, följer det under alla omständigheter av prövningen dels av den andra invändningen i den första grundens första del att det angripna beslutet inte grundar sig på samma skäl som dessa beslut, dels av den andra invändningen i förevarande delgrund att kommissionen inte har åsidosatt principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter.

155 Argumentet att nemo auditur-principen har åsidosatts kan följaktligen inte godtas.

156 Vad för det andra gäller principen om god tro ska det även påpekas att sökanden inte heller har definierat räckvidden av denna princip eller de bestämmelser som den grundar sig på.

157 Om det antas att sökanden hade för avsikt att hänvisa till den skyldighet som åligger parterna i ett avtal att fullgöra villkoren i avtalet i god tro, konstaterar tribunalen att det angripna beslutet inte antogs inom ramen för ett avtal som sökanden ingått med kommissionen.

158 Det ska dessutom preciseras att domstolens ogiltigförklaring av besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 inte påverkar avsaknaden av ett avtalsförhållande mellan sökanden och kommissionen sedan den 16 december 2014.

159 Syftet med beslutet av den 16 december 2014 var nämligen att återkalla sökandens ställning som mottagare av genomförandebeslut C(2013) 7682 final om det årliga åtgärdsprogrammet för år 2013 till förmån för Myanmar/Burma, och således att förhindra att en överenskommelse om detta ingicks mellan sökanden och kommissionen.

160 På samma sätt hade beslutet av den 8 maj 2015 till syfte att uppskjuta sökandens deltagande i nya projekt som finansierades av unionen till dess att kommissionen hade klargjort dess rättsliga ställning.

161 Ogiltigförklaringen av besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015 medförde således inte att avtalsförhållandet mellan kommissionen och sökanden återupprättades, utan endast att det blev möjligt att sinsemellan ingå ett avtal om genomförande av programmet för utveckling av handeln i Myanmar/Burma och, i förekommande fall, andra avtal om återuppbyggnad och utveckling, under förutsättning att kommissionen, efter en omprövning av sökandens rättsliga ställning, tillerkänner sökanden ställning som internationell organisation.

162 Om det antas att sökanden avsåg att hänvisa till principen om tro och heder såsom folkrättslig sedvanerättslig princip, ska det vidare erinras om att denna princip, såsom den föreskrivs i artikel 18 i Wienkonventionen, ålägger en stat en skyldighet att avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra en traktats ändamål och syfte före dess ikraftträdande, när den har undertecknat traktaten eller utväxlat de instrument som utgör traktaten med förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, så länge staten inte har uttryckt sin avsikt att inte bli part i traktaten eller har samtyckt till att vara bunden av traktaten.

163 Även om det är riktigt att principen om tro och heder är bindande för unionens institutioner (se dom av den 17 januari 2007, Grekland/kommissionen, T‑231/04, EU:T:2007:9, punkt 85 och där angiven rättspraxis), har sökanden i sina inlagor avseende förevarande grund varken visat eller ens påstått att unionen hade undertecknat ett fördrag genom vilket sökanden inrättas som internationell organisation eller att unionen hade utväxlat de instrument som utgör en sådan traktat med förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, eller att den hade samtyckt till att vara bunden av ett sådant fördrag.

164 Det framgår av rättspraxis att sökanden är skyldig att på ett tillräckligt klart sätt, till stöd för var och en av de grunder som denne åberopar, redogöra för de rättsliga och argument avseende de faktiska omständigheterna som kan motivera denna argumentation. Tribunalen ska inte vara tvungen att återskapa denna argumentation genom att samla in olika uppgifter i ansökan, på grund av ansökans bristande struktur eller på grund av bristande precision eller noggrannhet i resonemanget. Om tribunalen gjorde detta skulle den riskera att grunden omstöptes genom att grunden gavs en innebörd som sökanden inte avsett att ge den. Ett annat beslut skulle strida mot såväl god rättskipning, dispositionsprincipen som svarandens rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2020, Fleig/SEAE, C‑446/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:918, punkterna 60 och 61).

165 Argumentet om åsidosättande av principen om tro och heder kan följaktligen inte godtas, eftersom det inte är tillräckligt underbyggt med avseende på kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna. Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första invändningen i denna delgrund.

166 I repliken har sökanden anfört att till skillnad från ett stort antal rättsliga enheter som inte har erkänts av kommissionen som internationella organisationer, men som är offentliga organ, har sökanden, på grund av kommissionens tvivel till följd av Olafs utredning avseende sökanden, inte längre åtnjutit något avtal om indirekt förvaltning eller något avtal som kan tilldelas genom tillämpning av andra bestämmelser i de finansiella bestämmelserna om krissituationer eller brådskande fall. Sökanden har inte känt till skälen till denna diskriminerande behandling.

167 Sökanden har även gjort gällande att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) inte erkänns som en internationell organisation av samtliga stater som har bidragit till dess bildande och verksamhet och inte heller har någon rättsakt som är en stiftelseurkund enligt internationell rätt och att dessa omständigheter inte har utgjort hinder för att kommissionen erkänner dess ställning som internationell organisation.

168 Tribunalen erinrar om att principen om likabehandling, som stadfästs i artikel 20 i stadgan, utgör en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 14 juli 2022, kommissionen/VW m.fl., C‑116/21 P-C‑118/21 P, C‑138/21 P och C‑139/21 P, EU:C:2022:557, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

169 Kravet på att situationerna ska vara lika för att man ska kunna konstatera att likabehandlingsprincipen har åsidosatts ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling, varvid principerna och målsättningarna på det område som rättsakten omfattas av ska beaktas. I den mån som situationerna inte är lika kan en skillnad i behandling av dem inte anses strida mot bestämmelsen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan (se dom av den 14 juli 2022, kommissionen/VW m.fl., C‑116/21 P-C‑118/21 P, C‑138/21 P och C‑139/21 P, EU:C:2022:557, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

170 För det första ska det påpekas att det angripna beslutet endast syftar till att neka sökanden den ställning som internationell organisation som föreskrivs i unionens finansiella bestämmelser om genomförande av medel från unionen genom indirekt förvaltning, utan att detta påverkar sökandens möjlighet att åberopa andra villkor som fastställs i dessa bestämmelser för att eventuellt delta i genomförandet av nämnda budget.

171 Eftersom det angripna beslutet inte utgör hinder för att sökanden deltar i den indirekta förvaltningen av unionens budget enligt andra bestämmelser än dem som föreskrivs i unionens finansiella bestämmelser till förmån för internationella organisationer, kan sökanden således inte med framgång kritisera detta beslut för att ha gett upphov till en sådan påstådd diskriminerande behandling som beskrivs i punkt 166 ovan.

172 Följaktligen har sökandens påståenden som sammanfattats i punkt 166 ovan, även om de antas vara välgrundade, ingen inverkan på det angripna beslutets lagenlighet och är således verkningslösa.

173 För det andra konstaterar tribunalen att förutom att det inte framgår av handlingarna i målet att kommissionen har erkänt OSSE som en internationell organisation med avseende på indirekt förvaltning av unionens budget, har sökanden inte visat att sökanden befinner sig i en situation som är jämförbar med denna organisations situation.

174 Sökanden har nämligen inte bestritt kommissionens påståenden att OSSE, i motsats till sökanden, erkänns som en internationell organisation av ett stort antal folkrättsliga rättssubjekt, särskilt av en majoritet av medlemmarna i denna organisation.

175 Utan att det är nödvändigt att ta ställning till huruvida den tredje delgrunden kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2022, TK/kommissionen, T‑435/21, ej publicerad, EU:T:2022:303, punkt 42, se även, analogt, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 52), kan den delgrunden inte godtas. Det samma gäller som följd av detta den första grunden i dess helhet.

176 Sökanden har gjort gällande att kommissionen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen genom att innan den antog det angripna beslutet använda sig av ett utredningsförfarande i vissa stater som presenterades som sökandens medlemmar, trots att kommissionen hade tillgång till användbara handlingar och den utredningsmetod som anges i riktlinjerna.

177 För det första syftar, såsom det har erinrats om i punkt 124 ovan, det grundläggande rättssäkerhetskravet, i dess olika uttryck, till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsförhållanden som omfattas av unionsrätten.

178 Även om detta krav i regel utgör hinder för att det fastställs att en unionsrättsakt ska träda i kraft innan den offentliggörs, framgår det av prövningen av den första grunden, särskilt punkt 149 ovan, att det angripna beslutet inte har antagits i strid med principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, som är ett särskilt uttryck för rättssäkerhetsprincipen.

179 Om det antas att sökanden haft för avsikt att göra gällande att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts i den mån den omfattar principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsinstitutionernas rättsakter, kan talan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

180 För det andra följer det även av rättssäkerhetsprincipen att unionens lagstiftning ska vara entydig och dess tillämpning förutsebar för de enskilda, och att kravet på rättssäkerhet gäller särskilt i fråga om lagstiftning som kan vara ekonomiskt betungande, eftersom de personer som berörs måste kunna få exakt vetskap om de skyldigheter som de har enligt denna lagstiftning (se dom av den 9 juli 2015, Cabinet Medical Veterinar Dr. Tomoiagă Andrei, C‑144/14, EU:C:2015:452, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

181 Tribunalen konstaterar emellertid att det angripna beslutet i förevarande fall inte omfattas av unionslagstiftningen i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 180 ovan, utan utgör ett beslut som riktar sig till en enskild aktör och som antagits med tillämpning av unionens finansiella bestämmelser.

182 Det framgår dessutom av motiveringen till det angripna beslutet att kommissionens omprövning av sökandens rättsliga ställning varken är resultatet av en väsentlig ändring av unionens finansiella bestämmelser som reglerar villkoren för genomförande av unionens budget genom indirekt förvaltning eller av att kommissionen gjort en ny tolkning av dessa bestämmelser.

183 Det ska nämligen erinras om att artiklarna 53 c och 53d i förordning nr 1605/2002 och artikel 58.1 c i förordning nr 966/2012 samt artikel 62 i förordning 2018/1046 ger kommissionen ansvaret för genomförandet av unionens budget, samtidigt som de föreskriver flera olika sätt att genomföra denna budget, varav ett, förvaltning gemensamt med internationella organisationer enligt den förstnämnda förordningen och indirekt förvaltning enligt de två andra, gör det möjligt för kommissionen att anförtro dessa organisationer genomförandeuppgifter avseende budgeten och att den har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende (se, för ett liknande resonemangdom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 148).

184 Begreppet internationell organisation som används i artikel 53 c och artikel 53d i förordning nr 1605/2002, i artikel 58.1 c ii och 58.8 i förordning nr 966/2012 samt i artikel 62.1 c ii i förordning 2018/1046 har definierats i nästan identiska ordalag i artikel 43.2 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EGT L 357, 2002, s. 1) och därefter i artikel 43.1 i delegerad förordning nr 1268/2012, som upphävde och ersatte förordning nr 2342/2002, och i artikel 156 i förordning 2018/1046. Enligt de tre sistnämnda bestämmelserna omfattar detta begrepp internationella offentligrättsliga organisationer som inrättats genom internationella överenskommelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen, C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78, punkt 91).

185 Även om det antas att sökanden avsåg att åberopa ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, såsom den definierats i punkt 180 ovan, kan sökanden följaktligen inte med framgång hävda att det angripna beslutet härrör från en osäker unionslagstiftning eller utgör en oförutsebar tillämpning av unionens lagstiftning eller finansiella bestämmelser.

186 För det tredje följer det av punkt 111 i domen av den 22 september 2022, IMG/kommissionen ( C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722), som nämns i punkt 101 ovan, och av principen om sund ekonomisk förvaltning, att kommissionen är skyldig att säkerställa att de enheter som den har anförtrott eller avser att anförtro budgetgenomförandeuppgifter, i enlighet med unionens finansiella bestämmelser om internationella organisationers indirekta förvaltning av unionens budget, har en sådan ställning i den mening som avses i dessa bestämmelser.

187 Sökanden har inte förklarat varför rättssäkerhetsprincipen, i ett fall som det förevarande, utgör hinder för kommissionen att, i enlighet med principen om sund ekonomisk förvaltning, vända sig till de stater som påstås vara medlemmar i en internationell organisation för att kontrollera huruvida organisationen är en internationell organisation, och uppfyller kraven i unionens finansiella bestämmelser om indirekt förvaltning av unionens budget.

188 Även om det antas att sökanden genom att åberopa rättssäkerhetsprincipen avsåg att hänvisa till principen om skydd för berättigade förväntningar, framgår det vidare av prövningen av den första grunden att det angripna beslutet inte antogs i strid med nämnda princip.

189 Överklagandet ska följaktligen ogillas såvitt avser förevarande grund.

190 Den fjärde grunden består i huvudsak av tre delar. Dessa avser uppenbart oriktiga bedömningar och felaktig rättstillämpning. Vad gäller den första delgrunden har sökanden anfört att kommissionen inte identifierade sökandens medlemmar på ett korrekt sätt. Den andra delgrunden avser att kommissionen, på grund av att den vägrade att kvalificera sökandens stiftelseurkund som ett internationellt avtal om upprättande av en internationell organisation. Den tredje delgrunden avser att kommissionen, inte tillerkände sökanden ställning som internationell organisation trots medlemmarnas senare praxis och trots att unionen och vissa tredjeländer erkänner denna ställning.

191 Det ska inledningsvis erinras om att kommissionen, såsom det har påpekats i punkt 183 ovan, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den utövar sitt ansvar för genomförande av unionens budget, särskilt när den väljer att genomföra budgeten genom indirekt förvaltning, och att den, genom denna förvaltningsmetod, anförtror uppgifter som rör genomförandet av budgeten till internationella organisationer.

192 När kommissionen utövar de befogenheter som anges i punkt 191 ovan, kan de betungande beslut som den antar i detta sammanhang således bli föremål för en prövning vid tribunalen som är begränsad till att avse uppenbart oriktiga bedömningar, vilket dock inte påverkar prövningen av andra grunder för rättsstridighet som kan åberopas i en talan om ogiltigförklaring, enligt artikel 263 andra stycket FEUF.

193 När kommissionen, såsom i förevarande fall, vägrar att anförtro en organisation uppgifter gällande genomförande av budgeten genom indirekt förvaltning med motiveringen att denna organisation inte har ställning som internationell organisation, är frågan huruvida ett sådant beslut är lagenligt emellertid underställd tribunalens prövning, både vad gäller frågan huruvida det skett en felaktig rättstillämpning och frågan om en uppenbart oriktig bedömning.

194 I ett sådant fall omfattas nämligen kommissionens genomförande av allmänna regler som gör det möjligt att definiera och identifiera internationella organisationer av en kontroll av huruvida kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

195 Vidare är tolkningen av de egna reglerna för den organisation som påstår sig vara en internationell organisation med avseende på genomförandet av unionens budget genom indirekt förvaltning och tolkningen av medlemmarnas ställningstaganden, vilka kan vara av viss komplexitet, föremål för en prövning som är begränsad till en uppenbart oriktig bedömning.

196 Efter dessa preciseringar ska tribunalen, före prövningen av sökandens argument, precisera definitionen av begreppet internationell organisation såsom den föreskrivs i unionens finansiella bestämmelser för genomförandet av unionens budget genom indirekt förvaltning.

197 Tribunalen erinrar inledningsvis om att begreppet internationell organisation, såsom det definieras i de olika bestämmelserna i unionens finansiella bestämmelser, vilka nämns i punkt 184 ovan, omfattar internationella offentligrättsliga organisationer som inrättats genom internationella överenskommelser.

198 I avsaknad av en mer exakt definition av begreppen internationell organisation och internationell överenskommelse ska dessa begrepp som används i unionens finansiella bestämmelser anses motsvara folkrättsliga begrepp (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IMG/kommissionen, C‑620/20 P, EU:C:2022:158, punkt 50).

199 Det följer nämligen av fast rättspraxis att unionsrätten ska tolkas mot bakgrund av relevanta regler i internationell rätt, eftersom denna rätt ingår i unionens rättsordning och är bindande för unionens institutioner (se dom av den 15 januari 2015, Evans, C‑179/13, EU:C:2015:12, punkt 35 och där angiven rättspraxis,

200 I den mån begreppen internationell organisation och internationell överenskommelse används i unionens finansiella bestämmelser för att uppnå det specifika syftet med genomförandet av unionens budget, ska de emellertid tolkas restriktivt, och detta för att skydda unionens ekonomiska intressen (se, analogt, dom av den 2 juli 2015, Demmer, C‑684/13, EU:C:2015:439, punkt 85, och dom av den 20 december 2017, Erzeugerorganisation Tiefkühlgemüse, C‑516/16, EU:C:2017:1011, punkt 58, se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IMG/kommissionen, C‑620/20 P, EU:C:2022:158, punkt 51).

201 I en sådan tvist som den som är aktuell i förevarande mål ska tribunalen således tillämpa de folkrättsliga begrepp som det hänvisas till i unionens finansiella bestämmelser genom att använda sig av unionsrättsliga instrument som definierar dessa begrepp, såsom de har tolkats i rättspraxis.

202 I förevarande mål ska begreppen internationell organisation och internationell överenskommelse i unionens finansiella bestämmelser om genomförande av unionens budget genom indirekt förvaltning tolkas mot bakgrund av folkrättens sedvanerättsliga principer som bland annat återfinns i Wienkonventionen och utkastet till artiklar.

203 Det framgår av artikel 2.1 i) i Wienkonventionen att begreppet internationell organisation ska förstås som en mellanstatlig organisation. Vidare preciseras i artikel 2 a i utkastet till artiklar att detta uttryck avser varje organisation som inrättats genom ett fördrag eller något annat instrument som regleras av internationell rätt och som är en egen internationell juridisk person. Vidare anges att en internationell organisation, förutom stater, bland sina medlemmar kan inbegripa andra enheter än stater.

204 Vad inledningsvis gäller villkoret att organisationen ska vara inrättad genom en traktat eller ett annat instrument som regleras av internationell rätt, framgår det av artikel 2.1 a i Wienkonventionen att med traktat avses ett internationellt avtal som ingås skriftligen mellan stater och som regleras av internationell rätt, oavsett om avtalet har stadfästs i ett enda instrument eller i två eller flera instrument tillsammans, och oavsett dess särskilda benämning.

205 Dessa instrument kan således utgöra formaliserade uttryck för samstämmiga viljeyttringar från två eller flera folkrättssubjekt (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014, EU:C:2014:2303, punkt 37).

206 Det framgår dessutom av rättspraxis från internationella domstolar att en handling som undertecknats av stater, oavsett dess politiska betydelse, inte kan utgöra ett internationellt avtal om den inte innehåller någon bestämmelse som skapar rättigheter eller skyldigheter som dessa stater har samtyckt till (se Internationella domstolens dom, Obligation to Negotiate Access to the Pacific Ocean (Bolivia v. Chile) av den 1 oktober 2018, REU 2018, s. 507, punkterna 105 och 106 samt där angiven rättspraxis).

207 Vad sedan gäller villkoret att den berörda organisationen ska vara en egen internationell juridisk person, framgår det av rättspraxis från internationella domstolar att erkännandet av en internationell organisation förutsätter att den berörda organisationen är en juridisk person.

208 En enhet som inrättats av stater och, i förekommande fall, av en eller flera internationella organisationer, är nämligen, i avsaknad av att vara en egen juridisk person, inte någon internationell organisation, utan ett organ som är beroende antingen av de stater som har bildat den (se, för ett liknande resonemang, Internationella domstolens dom, Certain Phosphate Lands in Nauru (Nauru v. Australia) av den 26 juni 1992, preliminary objections, rättsfallssamlingen 1992, s. 240, punkt 47), eller av en internationell organisation där denna enhet finns (se rådgivande yttrande av Internationella domstolen, Judgment No.2867 of the Administrative Tribunal of the International Labour Organization upon a Complaint Filed against the International Fund for Agricultural Development, av den 1 februari 2012, Rättsfallssamlingen 2012, s. 10, punkterna 57 och 61).

209 Det framgår även av rättspraxis från internationella domstolar att internationella organisationer i regel åtnjuter privilegier och immunitet som är nödvändiga för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av Permanenta skiljedomstolen, Dr. Reineccius m.fl. mot Bank for International Settlements, av den 22 november 2002, mål nr 2000-04, punkt 108, rådgivande yttrande av Internationella domstolen, Judgment No.2867 of the Administrative Tribunal of the International Labour Organization upon a Complaint Filed against the International Fund for Agricultural Development, av den 1 februari 2012, Rättsfallssamlingen 2012, s. 10, punkt 58, och dom av Internationella domstolen, Pulp Mills on the River Uruguay (Argentina v. Uruguay), av den 20 april 2010, Rättsfallssamlingen 2010, s. 14, punkt 88).

210 Till skillnad från staters immunitet mot domstolsprövning, som bygger på principen att ingen har makt över sin jämlike (par in parem non habet imperium), följer internationella organisationers immunitet som regel av de fördrag som bildar dessa organisationer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl., C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 61 och där angiven rättspraxis), och är av funktionell karaktär, såtillvida att de syftar till att undvika att det uppstår ett hinder för organisationernas funktion och självständighet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Slovenien (ECB:s arkiv), C‑316/19, EU:C:2020:1030, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

211 Vidare framgår det av rättspraxis att internationella organisationers stiftelseurkunder är fördrag av en särskild typ, eftersom de har till syfte att skapa nya rättssubjekt med viss självständighet, vilka parterna har anförtrott att förverkliga gemensamma mål. Internationella organisationer styrs således av specialitetsprincipen, det vill säga att de av de stater som skapat dem har fått tilldelade befogenheter, vars gränser beror av de gemensamma intressen som medlemsstaterna ger dem till uppgift att främja och som normalt är föremål för en uttrycklig formulering i deras stiftelseurkund (se, för ett liknande resonemang. Internationella domstolens rådgivande yttrande av den 8 juli 1996, Legality of the Use by a State of Nuclear Weapons in Armed Conflict (Rättsfallssamlingen 1996, s. 66, punkterna 19 och 25, Internationella domstolens dom av den 11 juni 1998, Land and Maritime Boundary between Cameroon and Nigeria, Rättsfallssamlingen 1998, s. 275, punkterna 64–67, och domen av den 20 april 2010, Pulp Mills on the River Uruguay (Argentina v. Uruguay), Rättsfallssamlingen 2010, s. 14, punkt 89).

212 En internationell organisation kan således inte reduceras till en ren valfri mekanism som är tillgänglig för parterna och som var och en skulle kunna använda sig av efter eget gottfinnande. Genom att skapa en internationell organisation och förse den med alla medel som är nödvändiga för dess verksamhet, ger nämligen grundarna uttryck för sin vilja att ge de bästa garantierna för stabilitet, kontinuitet och effektivitet vid fullgörandet av de uppgifter som denna organisation har anförtrotts, vilket innebär att de inte ensidigt och vid den tidpunkt som de finner lämpligt kan gå ur denna ram, eller ersätta den med andra kommunikationskanaler (se, för ett liknande resonemang, Internationella domstolens dom Pulp Mills on the River Uruguay (Argentina v. Uruguay), av den 20 april 2010, Rättsfallssamlingen 2010, s. 14, punkterna 90 och 91).

213 Det är mot bakgrund av dessa definitioner och principer som tribunalen ska pröva huruvida sökandens argument till stöd för denna grund är välgrundade.

214 Den första delgrunden består i huvudsak av tre invändningar. Den första avser en uppenbart oriktig bedömning till följd av att kommissionen gjorde en konstlad åtskillnad mellan de stater som grundade sökanden, de bidragande staterna, ledamöterna i dess styrkommitté och medlemmarna i den statliga stödgruppen. Den andra invändningen avser att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning vid tolkningen av Belgiens och Österrikes ställningstaganden. Den tredje invändningen avser felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning genom att kommissionen fann att unionen inte var medlem av sökanden.

215 Sökanden har i huvudsak kritiserat kommissionen för att ha gjort en felaktig identifiering av sökandens medlemmar genom att göra en konstlad åtskillnad mellan de stater som grundade sökanden, de bidragande staterna, medlemmarna i styrkommittén och medlemmarna i stödgruppen. Enligt sökanden ska således samtliga stater och internationella eller regionala organisationer som bidrar ekonomiskt eller in natura till de insatser som den genomför samt medlemmarna i stödgruppen, vilka är dess grundare, betraktas som medlemmar i dess styrkommitté och följaktligen som dess medlemmar, även om de inte faktiskt sitter i denna kommitté.

216 Det ska för det första påpekas att det inte framgår av motiveringen till det angripna beslutet att kommissionen formellt har gjort åtskillnad mellan de stater som grundade sökanden, de bidragande staterna, medlemmarna i dess styrkommitté, som blev ständig kommitté när stadgarna ändrades år 2012, och medlemmarna i stödgruppen.

217 I det angripna beslutet nöjde sig kommissionen således med att konstatera att ingen av de stater som den samrådde med till följd av domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), med undantag för Österrike, hade erkänt sig vara medlem i den sökande organisationen sedan den 16 december 2014.

218 För det andra ska det, även om det antas att det angripna beslutet kan tolkas så, att det innebär en åtskillnad mellan de stater som grundade sökanden, de bidragande staterna, medlemmarna i dess styrkommitté och medlemmarna i stödgruppen, först erinras om att det enligt resolutionen av den 25 november 1994 endast var ledamöterna i sökandens styrkommitté som skulle åta sig skyldigheten att bidra ekonomiskt till sökandens budget eller verksamhet, och inte samtliga medlemmar i stödgruppen som uppmanades att underteckna nämnda resolution.

219 I resolutionen av den 25 november 1994 föreskrevs således inte någon skyldighet för undertecknarna att bli medlemmar i sökandens styrkommitté eller ansluta sig till denna, utan gav dem full frihet i detta hänseende.

220 Vidare bekräftas denna frihet för de stater och internationella organisationer som undertecknat resolutionen av den 25 november 1994 att ansluta sig till sökanden av de uttalanden som gjordes av ordföranden vid sammanträdet den 25 november 1994, under vilket resolutionen av samma dag antogs, såsom de återges i protokollet från detta möte av den 29 november 1994 (nedan kallat protokollet av den 29 november 1994).

221 Det framgår nämligen av protokollet av den 29 november 1994 att ordföranden för sammanträdet den 25 november 1994, under vilket resolutionen av samma dag antogs, insisterade på att de stater som deltog i mötet i egenskap av medlemmar av stödgruppen inte automatiskt skulle bli medlemmar i sökandens styrkommitté genom att underteckna denna handling.

222 Sökanden kan följaktligen inte med framgång hävda att enbart den omständigheten att en stat eller en internationell organisation har varit medlem i stödgruppen och, genom att underteckna resolutionen av den 25 november 1994, har deltagit i bildandet av sökanden, skulle innebära att denna stat eller denna organisation blir en av dess medlemmar.

223 Vidare framgår det av sökandens stadgar att dessa varken definierar sökandens medlemmars ställning, förfarandet för sökandens anslutning eller det förfarande enligt vilket en stat eller en internationell organisation skulle förlora sin ställning som medlem av sökanden.

224 Genom sökandens stadgar inrättades emellertid, av styrkommittén, som år 2012 blev ständig kommitté, ett beslutsfattande organ i vilket stater och internationella organisationer kan delta, ett förfarande för godkännande i detta organ och ett förfarande för omprövning av medlemskapet i detta organ.

225 I artikel 5 i nämnda stadgar, i dess lydelse enligt 2012 års ändring av sökandens stadgar, fastställs ledamöterna i sökandens ständiga kommitté samt ett förfarande för godkännande av ledamöterna i detta beslutande organ samt ett förfarande för omprövning och återkallande av medlemskap i nämnda organ.

226 Det framgår således av sökandens stadgar att förfarandet för anslutning för en stat eller en internationell organisation till dess styrkommitté, numera ständiga kommittén, är likvärdigt med ett förfarande för anslutning till sökanden för den berörda staten eller internationella organisationen.

227 Sökandens stadgar ska dessutom tolkas så, att de stater och internationella organisationer som har tillåtits att inte längre sitta där, utan att det påverkar tillämpningen av förfarandena för omprövning och återkallande av medlemskap i ständiga kommittén, hade rätt att inte längre sitta där utan att fullgöra någon särskild formalitet.

228 Det går nämligen inte att av den omständigheten att det i sökandens stadgar saknas en klausul om ett förfarande för frivilligt avstående från medlemskap i dess styrkommitté dra slutsatsen att de stater eller internationella organisationer som tillåtits delta i denna instans har vunnit laga kraft, utan någon möjlighet att lämna denna organisation.

229 Denna tolkning stöds för övrigt av ställningstagandena från flera stater som har förklarat att de inte längre är medlemmar i sökandens styrkommitté, trots att det i sökandens stadgar saknas en klausul som definierar en särskild formalitet för att frivilligt avstå från ställningen som ledamot i sökandens styrkommitté.

230 Under dessa omständigheter var det endast de stater och internationella organisationer som hade ansökt om medlemskap i styrkommittén eller i sökandens ständiga kommitté, vars ansökan inte hade gett upphov till några invändningar från ledamöterna i denna beslutande instans, och som fortsatte att sitta där den 16 december 2014 och, i förekommande fall, därefter, som skulle anses vara medlemmar i sökandeorganisationen den dag då det angripna beslutet trädde i kraft.

231 Sökanden har följaktligen inte fog för att klandra kommissionen för att den inte ansåg att vissa stater och internationella organisationer var medlemmar av sökanden om dessa stater eller organisationer inte ingick i dess styrkommitté eller ständiga kommitté sedan den 16 december 2014, även om de hade deltagit i stödgruppen eller även om de bidrog eller bidrog ekonomiskt eller in natura till dess budget eller verksamhet.

232 Av detta följer att denna invändning ska ogillas.

233 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att det framgår av en analys av svaren från de tillfrågade staterna att åtminstone två av dem, nämligen Belgien och Österrike, har medgett att sökanden är en internationell organisation och att de är eller har varit grundande medlemmar, varför sökanden har visat att den har minst två medlemsstater bland sina medlemmar och ska erkännas som en internationell organisation.

234 Tribunalen ska separat pröva de argument som denna invändning består av och som avser tolkningen av de belgiska och de österrikiska myndigheternas svar.

235 Det framgår av Österrikes svar av den 8 april 2020 på kommissionens begäran om samråd att denna stat har erkänt sig som medlem av sökanden.

236 Det framgår av motiveringen i det angripna beslutet, såsom den har erinrats om i punkt 81 ovan, att kommissionen inte har bestritt de österrikiska myndigheternas ställningstagande.

237 Det framgår dessutom av de österrikiska myndigheternas svar av den 8 april 2020 att de ansåg att enligt resolutionen av den 25 november 1994, som enligt deras mening inte utgjorde ett internationellt avtal, var sökanden när den bildades ett tillfälligt och oberoende internationellt organ med begränsad rättskapacitet och inte en internationell organisation. Samma myndigheter ansåg emellertid även att senare praxis, som bestod i att ingå avtal om säte och andra internationella fördrag, och sökandens numera permanenta art tydde på att sökanden var en internationell juridisk person i den utsträckning som var nödvändig för att sökanden skulle kunna fullgöra sina uppgifter. På denna grund ansåg de att sökanden var en internationell organisation.

238 Det framgår emellertid av motiveringen till det angripna beslutet att kommissionen korrekt återgav innehållet i de österrikiska myndigheternas svar, samtidigt som den ansåg att detta svar inte påverkade den slutsats som kommissionen dragit i kapitel A.7 b i den slutliga utvärderingen, nämligen att sökanden inte uppfyllde de villkor som föreskrivs i unionens finansiella bestämmelser för att komma i fråga för indirekt förvaltning. Dels hade sökanden inte inrättats genom ett internationellt avtal i egenskap av internationell organisation, dels framgick det av svaren från de stater som tillfrågats av kommissionen att senare praxis inte visade att de stater och internationella organisationer som var medlemmar i organisationen hade erkänt sökandens ställning som internationell organisation på ett brett och tydligt sätt.

239 Av detta följer att kommissionen inte har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning vid tolkningen av de österrikiska myndigheternas svar av den 8 april 2020. Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser detta första argument.

240 För det första framgår det av de belgiska myndigheternas svar av den 30 juni 2020 att även om dessa myndigheter bekräftade sitt deltagande i mötet den 25 november 1994 då sökanden bildades, ansåg sig Belgien emellertid inte vara medlem i sökanden. De belgiska myndigheterna angav även att sökanden enligt deras uppfattning kunde betraktas som en internationell organisation, varför Belgien och sökanden den 13 juni 2012 hade undertecknat ett avtal om säte som dock inte gav sökanden alla de skatteförmåner som vanligtvis beviljas internationella organisationer.

241 Det framgår emellertid av motiveringen i det angripna beslutet att kommissionen korrekt återgav innehållet i de belgiska myndigheternas svar, samtidigt som den ansåg att detta svar inte påverkade kommissionens slutsats i kapitel A.7 b i den slutliga utvärderingen, såsom den sammanfattats i punkt 238 ovan.

242 Kommissionen ansåg i synnerhet att erkännandet av sökandens ställning som internationell organisation, i form av ett sätesavtal som ingåtts av bland annat Belgien, inte kunde visa att denna organisation utgjorde en internationell organisation, eftersom de belgiska myndigheterna hade meddelat kommissionen att Belgien inte var medlem i organisationen.

243 För det andra har sökanden, till stöd för sitt argument att Belgien ska betraktas som en av dess ledamöter, åberopat en analyspromemoria från det belgiska utrikesministeriets rättstjänst daterad den 9 november 2009, vilken bifogats Olafs rapport.

244 Även om det framgår av detta meddelande att Belgien då ansåg att sökanden var en internationell organisation, uttalade sig inte denna promemoria om huruvida denna medlemsstat var medlem av sökanden den 9 november 2009.

245 Sökanden har vidare kritiserat att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning beaktade den omständigheten att Belgien hade deltagit dels i mötet den 25 november 1994, vid vilket sökandeorganisationen inrättades, dels i mötena i dess styrkommitté fram till år 2013.

246 Eftersom det angripna beslutet inte träder i kraft förrän från och med den 16 december 2014 kan de belgiska myndigheternas deltagande i bildandet av sökanden den 25 november 1994 och i mötena i dess styrkommitté och därefter i dess ständiga kommitté fram till år 2013 inte styrka att Belgien var medlem i denna organisation den dag då beslutet trädde i kraft och, i förekommande fall, senare.

247 Under dessa omständigheter gjorde kommissionen inte någon uppenbart oriktig bedömning i det angripna beslutet när den, mot bakgrund av de belgiska myndigheternas svar av den 30 juni 2020, fann att Belgien inte var medlem av sökanden den dag då det angripna beslutet trädde i kraft och senare.

248 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser det andra argumentet och inte heller avseende någon del av den andra invändningen.

249 Den tredje invändningen består i huvudsak av tre argument. Till stöd för det första argumentet har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att unionen inte kunde ansluta sig till en internationell organisation om den inte omfattade minst två stater. Till stöd för det andra argumentet har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att unionen aldrig hade blivit medlem av sökanden. Till stöd för det tredje argumentet har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att unionen inte med giltig verkan kunde anses ha anslutit sig till resolutionen av den 25 november 1994, eftersom den inte hade tillämpat det förfarande för ingående av internationella avtal som då föreskrevs i fördragen.

250 Det ska i detta hänseende erinras om att det inte finns någon bestämmelse i fördragen som ålägger unionsdomstolen att under alla omständigheter pröva huruvida det finns fog för de grunder eller argument som har åberopats till stöd för de yrkanden som den har att pröva. Tvärtom kan unionsdomstolen, av skäl som avser en effektiv rättskipning, avstå från att pröva huruvida det finns fog för grunder som inte kan tas upp till sakprövning eller är verkningslösa (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 29 september 2022, HIM/kommissionen, C‑500/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:741, punkterna 72 och 73).

251 Det framgår särskilt av fast rättspraxis att invändningar som riktar sig mot överflödiga domskäl i den rättsakt vars laglighet ifrågasätts inte som sådana kan medföra att domen upphävs och de är således verkningslösa (se, analogt, beslut av den 28 september 2023, QI/kommissionen, C‑32/23 P, ej publicerat, EU:C:2023:722, punkt 4 (generaladvokatens ställningstagande, punkt 34 och där angiven rättspraxis)).

252 I förevarande fall har sökanden, inom ramen för denna invändning, gjort gällande att sökanden ska anses vara en internationell organisation genom att åberopa den omständigheten att sökanden vid tidpunkten för det angripna beslutets ikraftträdande hade minst två medlemmar, nämligen dels Österrike, dels unionen, vilken regelbundet anslöt sig till resolutionen av den 25 november 1994 och ingick i sökandens styrkommitté och därefter i sökandens ständiga kommitté.

253 Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida kommissionen i vederbörlig ordning anslöt sig till resolutionen av den 25 november 1994, framgår det av parternas samstämmiga uppgifter att kommissionen från och med den 20 maj 2003 inte längre var ledamot i sökandens styrkommitté.

254 Under dessa omständigheter kan unionen, såsom framgår av prövningen av den första invändningen i denna delgrund, inte anses vara medlem av sökanden under det angripna beslutets giltighetstid.

255 Vidare har sökanden varken visat eller ens gjort gällande att sökanden vid den tidpunkt då det angripna beslutet trädde i kraft hade en annan internationell organisation bland sina medlemmar.

256 Även om det i resolutionen av den 25 november 1994 och i artikel 5.1 i sökandens stadgar föreskrivs att FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) är laglig medlem i sökandens styrkommitté, framgår det av en skrivelse av den 25 februari 2014 från UNHCR:s generalsekreterare att UNHCR från och med år 2000 inte längre bidrog ekonomiskt till de projekt som sökanden genomförde, inte längre deltog i nämnda styrkommittés möten och sedan år 2010 inte längre var ledamot i denna instans.

257 Eftersom varken unionen eller någon annan internationell organisation, bland annat UNHCR, kan anses vara medlemmar i den ansökande organisationen från och med den 16 december 2014, saknar förevarande invändning, även om den skulle vara välgrundad, betydelse för det angripna beslutets lagenlighet och kan därför inte godtas. Talan kan således inte heller vinna bifall såvitt avser den första delen av denna grund.

258 Den andra delgrunden består av två invändningar. Den första av dessa avser felaktig rättstillämpning genom att kommissionen inte kvalificerade resolutionen av den 25 november 1994 som ett internationellt avtal. Den andra invändningen avser en felaktig tolkning av avsikten hos de personer som undertecknat nämnda resolution att bevilja sökanden ställning som internationell organisation.

259 Den första invändningen består i huvudsak av tre argument. Det första argumentet avser att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller den rättsligt bindande arten av resolutionen av den 25 november 1994. Det andra argumentet avser att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller kravet på undertecknande av nämnda resolution av företrädare med befogenhet att göra detta. Det tredje argumentet avser att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller kravet på instrument för undertecknande eller ratificering av nämnda resolution.

260 Till stöd för detta argument har sökanden i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet genom att godta Österrikes, Finlands och Sveriges ståndpunkt att resolutionen av den 25 november 1994 utgjorde en politisk förklaring som inte var rättsligt bindande och därför inte kunde kvalificeras som ett internationellt avtal.

261 Det framgår av motiveringen i det angripna beslutet, bland annat av kapitel A.7 c i den slutliga utvärderingen, att kommissionen, till stöd för slutsatsen att resolutionen av den 25 november 1994 inte var ett internationellt avtal, stödde sig på Österrikes och Finlands ställningstaganden av den 8 april respektive den 23 januari 2020.

262 Det framgår således av Österrikes svar av den 8 april 2020 att även om företrädare för denna stat undertecknade resolutionen av den 25 november 1994, anser de österrikiska myndigheterna att nämnda resolution inte utgör ett internationellt avtal.

263 Dessutom angav de finska myndigheterna i sitt svar av den 23 januari 2020 att Finlands representanter vid mötet den 25 november 1994 hade undertecknat resolutionen samma dag och ansett att det rörde sig om en politisk förklaring som inte var rättsligt bindande.

264 Även om det inte framgår av det angripna beslutet att kommissionen uttryckligen har åberopat de svenska myndigheternas ställningstagande i frågan huruvida resolutionen av den 25 november 1994 utgjorde ett internationellt avtal, framgår det av denna stats svar av den 2 juli 2020 att även dessa myndigheter, i likhet med de österrikiska och finska myndigheterna, anser att nämnda resolution inte utgör ett internationellt avtal.

265 Såsom anges i punkt 206 ovan kan en handling som undertecknats av stater inte utgöra ett internationellt avtal om den inte innehåller någon bestämmelse som skapar rättigheter eller skyldigheter som dessa stater har samtyckt till. I förevarande mål ankommer det således på tribunalen att undersöka innehållet i och räckvidden av resolutionen av den 25 november 1994, för att avgöra om denna handling innehåller rättsligt bindande åtaganden för dem som undertecknat den (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 november 2008, Grekland/kommissionen, C‑203/07 P, EU:C:2008:606, punkt 56).

266 För det första anges i punkt 1 i resolutionen av den 25 november 1994 att företrädarna för regeringarna och de internationella organisationer som deltog i mötet samma dag var överens om att från och med detta datum formalisera sökandens upprättande, vilket planerades vid de förberedande möten som hölls i Genève sedan juli 1993, och detta i enlighet med det protokoll som bilagts nämnda resolution.

267 För det andra bekräftades i punkt 2 i resolutionen av den 25 november 1994 utnämningen av sökandens generaldirektör.

268 För det tredje föreskrevs i punkt 3 i resolutionen av den 25 november 1994 att det skulle inrättas en styrkommitté, till vilken regeringar och internationella organisationer som regelbundet bidrar ekonomiskt eller in natura till sökandens budget eller verksamhet kunde ansluta sig och i vilken UNHCR och United Nations Protection Force (UNPROFOR) deltog. Den kommittén var dessutom behörig att bland annat anta sina egna regler med två tredjedelars majoritet, fastställa riktlinjer, anta sökandens budget och besluta om sökandes personalbehov, utse generaldirektören med absolut majoritet, bjuda in experter eller företrädare för andra internationella organisationer och för var sjätte månad ompröva behovet av att upprätthålla sökandens verksamhet. Slutligen skulle stödgruppen sammanträda två gånger om året för att kontrollera sökandens verksamhet.

269 För det fjärde preciseras det i punkt 4 i resolutionen av den 25 november 1994 att undertecknandet av denna handling inte medför någon skyldighet att bidra till sökandens budget eller verksamhet, utan att det är ledamöterna i styrkommittén måste fullgöra en sådan skyldighet.

270 För det femte framgår det av punkt 5 i resolutionen av den 25 november 1994 att deltagarna i mötet samma dag godtog att sökanden, när en övergripande ram för återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina väl hade antagits, skulle integreras i denna övergripande ram eller gradvis avsluta sin verksamhet, i enlighet med ett beslut med den innebörden av stödgruppen. Under tiden skulle sökandens verksamhet vara integrerad i UNHCR:s verksamhet och ha ett nära samband med UNPROFOR:s verksamhet.

271 Det framgår således av lydelsen i resolutionen av den 25 november 1994 att dess undertecknare godkände sökandens organisationsregler, bland annat genom att bekräfta sökandens generaldirektör och genom att besluta om inrättandet av en styrkommitté.

272 Även om resolutionen av den 25 november 1994 inte medförde någon skyldighet för undertecknarna att bli medlemmar av sökanden, föreskrevs icke desto mindre i punkt 5 i resolutionen en skyldighet för medlemsstaterna i stödgruppen att besluta att integrera sökanden i den övergripande ramen för återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina eller att gradvis avsluta sin verksamhet.

273 Resolutionen av den 25 november 1994 innehöll således åtminstone ett rättsligt bindande åtagande för undertecknarna, varför den inte kan anses utgöra en förklaring vars räckvidd är uteslutande politisk.

274 Kommissionen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet genom att godta Österrikes och Finlands ståndpunkt, vilken, såsom framgår av punkt 264 ovan, även motsvarade Sveriges ståndpunkt, att resolutionen av den 25 november 1994 utgjorde en politisk förklaring som inte var rättsligt bindande. Det första argumentet ska således godtas.

275 Till stöd för det andra argumentet har sökanden gjort gällande att kommissionen formellt sett gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet med avseende på bestämmelserna i artikel 7.1 i Wienkonventionen genom att kräva att de stater som tillfrågats angående sökandens rättsliga ställning skulle inge de befogenheter som bemyndigade förhandlarna att anta resolutionen av den 25 november 1994.

276 Det ska inledningsvis erinras om att den internationella traktaträtten i huvudsak har kodifierats genom Wienkonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2015, Oberto och O’Leary, C‑464/13 och C‑465/13, EU:C:2015:163, punkt 35).

277 I synnerhet föreskrivs i artikel 7.1 i Wienkonventionen, som rör vederbörlig fullmakt, att en person ska anses företräda en stat för antagande eller bestyrkande av en traktattext eller för att uttrycka statens samtycke till att vara bunden av en traktat, om personen företer vederbörlig fullmakt eller om det framgår av de berörda staternas praxis eller av andra omständigheter att de hade för avsikt att anse denna person företräda staten för dessa ändamål och att avstå från fullmakt.

278 Genom undantag från artikel 7.1 i Wienkonventionen befriar punkt 2 i samma artikel dock statschefer, regeringschefer och utrikesministrar från kravet på vederbörliga fullmakter för alla åtgärder i samband med ingående av en traktat. Undantaget gäller även för chefer för ständiga delegationer vad gäller antagande av texten till en traktat mellan den stat från vilken personen är utsänd och den stat där personen arbetar. Även representanter ackrediterade av stater vid en internationell konferens eller vid en internationell organisation eller ett av dess organ undantas vad gäller antagande av texten till en traktat vid denna konferens eller i organisationen eller organet.

279 När en handling har undertecknats av personer som inte har den behörighet som krävs för att binda de stater till vilka de hör, i enlighet med artikel 7.1 i Wienkonventionen, kan en sådan handling således inte anses utgöra en rättsligt bindande internationell överenskommelse, förutom om dessa personer är behöriga att binda staterna utan att behöva visa upp vederbörlig fullmakt med tillämpning av punkt 2 i samma artikel (se, för ett liknande resonemang, dom av Internationella havsrättsdomstolen, Delimitation of the Maritime Boundary between Bangladesh and Myanmar in the Bay of Bengal (Bangladesh/Myanmar) av den 14 mars 2012, havsrättsdomstolens rättsfallssamling 2012, s. 4, punkterna 96 och 98).

280 I enlighet med artikel 8 i Wienkonventionen, som kommissionen har hänvisat till i det fjärde avsnittet av den första delen av den slutliga utvärderingen, saknar dessutom en åtgärd rörande ingående av en traktat vidtagen av en person som enligt artikel 7 i nämnda konvention inte kan anses vara bemyndigad att företräda en stat för detta ändamål rättslig verkan, om den inte efteråt bekräftas av denna stat.

281 I detta avseende framgår det av kommentarerna från kommissionen för internationell rätt om utkastet till artiklar om traktaträtten (Diariet för kommissionen för internationell rätt, 1966, vol. II., s. 210–211), som i enlighet med de regler för tolkning av traktater som föreskrivs i artiklarna 31 och 32 i Wienkonventionen kan beaktas vid tolkningen av artikel 8 i nämnda konvention, att staten, trots att dess företrädare initialt inte var bemyndigad, senare kan underteckna den genomförda åtgärden och därigenom visa sitt samtycke till att vara bunden av traktaten, och att staten även ska anses ha gjort detta underförstått, om den åberopar bestämmelserna i traktaten eller om det handlar på ett sådant sätt att den förefaller anse att den åtgärd som dess företrädare har vidtagit är giltig.

282 För det första framgår det av svaren från de stater som tillfrågats av kommissionen, vilka hade sänt företrädare till mötet den 25 november 1994, att ingen av dessa stater hade möjlighet att förete de vederbörliga fullmakter som dessa företrädare skulle ha getts för att i enlighet med artikel 7.1 i Wienkonventionen bemyndiga dem att underteckna resolutionen samma dag.

283 Av dessa svar framgår inte heller någon praxis från dessa stater eller andra omständigheter som visar att de hade för avsikt att betrakta deltagarna i mötet den 25 november 1994 som staternas företrädare för undertecknandet av resolutionen samma dag och att inte kräva vederbörliga fullmakter.

284 För det andra framgår det visserligen av Sveriges svar av den 2 juli 2020 att resolutionen av den 25 november 1994 senare undertecknades av den svenska utrikesministern, vilket innebär att Sverige kan anses ha åtnjutit den befrielse från vederbörlig fullmakt som föreskrivs i artikel 7.2 a i Wienkonventionen.

285 För det tredje framgår det emellertid av kallelsen till mötet den 25 november 1994, som UNHCR den 15 november 1994 sände till chefen för kommissionens ständiga delegation vid internationella organisationer i Genève, intyget från en tidigare tjänsteman vid kommissionen daterat den 16 januari 2020, vilket återfinns i bilaga A.43 till ansökan, och intyget från en tidigare tjänsteman från den danska regeringen av den 30 juli 2019, vilket återfinns i bilaga A.44 till ansökan, att resolutionen av den 25 november 1994 förhandlades fram och antogs av företrädare för staterna i arbetsgruppen för humanitära frågor vid den internationella konferensen om forna Jugoslavien och vid ett möte i denna arbetsgrupp.

286 Eftersom samtliga företrädare för de stater som var ackrediterade till den internationella konferensen om forna Jugoslavien inte hade godkänt resolutionen av den 25 november 1994, kan nämnda resolution, som antogs inom ramen för en arbetsgrupp, inte anses utgöra en traktat som antagits inom ramen för denna konferens i enlighet med artikel 7.2 c i Wienkonventionen.

287 För det fjärde framgår det under alla omständigheter av handlingarna i målet och särskilt av svaren från de stater som tillfrågats av kommissionen att förutom att Österrike erkände sin ställning som medlem av sökanden deltog vissa av staterna i antagandet av sökandens stadgar den 10 mars 1995 (nedan kallade de ursprungliga stadgarna), bland annat Frankrike, vars företrädare undertecknade nämnda stadgar i egenskap av ordförande för styrkommittén, och Finland. Det framgår även att vissa av dessa stater ingick i sökandens styrkommitté eller ständiga kommitté, bland annat Danmark, Frankrike, Nederländerna, Sverige och Norge. Företrädarna för de två sistnämnda staterna undertecknade sökandens stadgar som antogs 2008 och 2012 som ordförande i dess styrkommitté, numera ständiga kommitté.

288 De stater som nämns i punkt 287 ovan har således, genom att delta i antagandet av sökandens ursprungliga eller senare stadgar eller genom att sitta i dess styrkommitté eller i dess ständiga kommitté, agerat på ett sådant sätt att de lät rättsakterna om undertecknande av resolutionen av den 25 november 1994 av deras företrädare utgöra giltiga handlingar, och de bekräftade således senare, i den mening som avses i artikel 8 i Wienkonventionen, undertecknandet av denna resolution, som syftade till att inrätta sökanden.

289 Under dessa omständigheter har kommissionen i det angripna beslutet gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte kvalificera resolutionen av den 25 november 1994 som ett internationellt avtal på grund av att deltagarna i mötet saknade vederbörlig fullmakt samma dag, eftersom undertecknandet av nämnda resolution senare bekräftades av minst två stater. Detta argument ska således godtas.

290 Till stöd för det tredje argumentet har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet med avseende på vissa folkrättsliga principer i Wienkonventionen, genom att kräva att de stater som tillfrågades om dess rättsliga ställning skulle bevisa att stiftelseurkunden hade undertecknats eller förete ett ratifikationsinstrument, trots att det framgick av handlingarna i kommissionens akt att resolutionen av den 25 november 1994 vederbörligen hade godkänts och undertecknats av dess grundande stater och att en internationell organisation i praktiken inte alltid har inrättats genom ett formellt avtal.

291 För det första ska det erinras om att enligt artikel 11 i Wienkonventionen kan en stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttryckas genom undertecknande, utväxling av instrument som utgör en traktat, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning eller på vilket som helst annat överenskommet sätt.

292 I synnerhet föreskrivs i artikel 12.1 i Wienkonventionen att en stats samtycke till att vara bunden av en traktat ska uttryckas genom att representanten för denna stat undertecknar traktaten när det i traktaten föreskrivs att undertecknandet ska ha denna verkan, när det på annat sätt fastställts förhandlande staterna var överens om att undertecknandet skulle ha denna verkan, eller när statens avsikt att ge undertecknandet denna verkan framgår av dess representants fullmakt eller uttrycktes under förhandlingarna.

293 I artikel 12.2 i Wienkonventionen föreskrivs dessutom att vid tillämpning av punkt 1 i samma artikel ska paraferingen av en text utgöra ett undertecknande av traktaten, när det fastställts att de förhandlande staterna var överens härom, och att en representants undertecknande av en traktat ad referendum utgör ett fullständigt undertecknande av traktaten om det bekräftas av staten.

294 I förevarande fall framgår det av punkt 6 i resolutionen av den 25 november 1994 och av protokollet av den 29 november 1994 att deltagarna i mötet den 25 november 1994 inbjöds att underteckna nämnda resolution.

295 Eftersom undertecknandet av ett avtal enligt Wienkonventionen utgör ett av de sätt på vilka en stat ger uttryck för sitt samtycke till att vara bunden av detta avtal, har kommissionen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning med avseende på artikel 12 i nämnda konvention genom att fråga sökandens påstådda medlemmar om denna fråga och genom att begära att eventuella instrument för undertecknande skulle inges.

296 För det andra föreskrivs i artikel 14.1 i Wienkonventionen att en stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttrycks genom ratifikation när det i traktaten föreskrivs att samtycket ska uttryckas genom ratifikation, när det på annat sätt har fastställts att de förhandlande staterna hade kommit överens om att ratifikation skulle krävas, när statens representant har undertecknat traktaten med förbehåll för ratifikation, eller när denna stats avsikt att underteckna traktaten med förbehåll för ratifikation framgår av dess representants fullmakt eller uttrycktes under förhandlingarna.

297 I förevarande fall framgår det varken av resolutionen av den 25 november 1994 eller av protokollet av den 29 november 1994 att deltagarna i mötet den 25 november 1994 hade för avsikt att ratificera denna resolution.

298 En sådan vilja att genomföra ratifikation skulle emellertid ha kunnat uttryckas av företrädare för de berörda staterna och internationella organisationerna under förhandlingarna eller vid undertecknandet, i enlighet med de fall som anges i artikel 14.1 b-d i Wienkonventionen.

299 Sökanden har följaktligen inte heller fog för att klandra kommissionen för att ha frågat de stater som den presumerade var sökandens medlemmar om förekomsten av ett ratifikationsinstrument för att styrka att de hade samtyckt till att vara bundna av resolutionen av den 25 november 1994.

300 Överklagandet ska följaktligen ogillas såvitt avser detta tredje argument.

301 Det framgår av punkterna 274 och 289 ovan att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet när den fann att resolutionen av den 25 november 1994 inte utgjorde ett internationellt avtal.

302 Denna felaktiga rättstillämpning påverkar emellertid inte, i detta skede av prövningen av sökandens argument, det angripna beslutets lagenlighet, eftersom den inte påverkar det villkor som föreskrivs i unionens budgetbestämmelser, enligt vilket sökanden, för att kunna komma i fråga för genomförande av unionens budget genom indirekt förvaltning som föreskrivs till förmån för internationella organisationer, måste ha grundats på ett internationellt avtal som har till syfte att inrätta sökanden som en internationell organisation.

303 De rättsstridigheter som konstaterats i punkterna 274 och 289 ovan kan således inte i sig medföra att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.

304 Till stöd för denna invändning har sökanden i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet avseende innehållet i resolutionen av den 25 november 1994, eftersom den ansåg att denna rättsakt inte hade till syfte att inrätta en internationell organisation, utan en tillfällig samordnad finansieringsmekanism.

305 Tribunalen erinrar här om att enligt artikel 31 i Wienkonventionen, som ger uttryck för internationell sedvanerätt, ska en traktat tolkas ärligt, i överensstämmelse med den gängse meningen med traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte (se dom av den 11 mars 2015, Oberto och O’Leary/kommissionen, C‑464/13 och C‑465/13, EU:C:2015:163, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

306 Det ska först påpekas att resolutionen av den 25 november 1994 varken klassificerar sökanden som en internationell organisation eller definierar sökandens rättsliga ställning.

307 Därefter ska det även påpekas att resolutionen av den 25 november 1994 inte ens gav sökanden ställning som juridisk person genom en klausul som gav sökanden behörighet att ingå avtal eller föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

308 Därutöver föreskrivs det inte heller i resolutionen av den 25 november 1994 att sökanden skulle kunna åtnjuta immunitet för utövandet av sin verksamhet, trots att internationella organisationer, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 209 och 210 ovan, vid utövandet av sina uppgifter i princip åtnjuter sådan immunitet som föreskrivs i deras grundfördrag.

309 Det framgår inte heller av lydelsen i resolutionen av den 25 november 1994 att undertecknarna, när de inrättade sökanden, inte hade för avsikt att inrätta en organisation med alla nödvändiga medel för att den skulle fungera och de bästa garantierna för stabilitet, kontinuitet och effektivitet för utförandet av dess uppgifter, utan en frivillig mekanism som var tillgänglig för parterna och som var och en skulle kunna använda sig av efter eget gottfinnande.

310 Vad för det första gäller stabiliteten och kontinuiteten i sökandens uppdrag, föreskrevs det i punkt 3 i resolutionen av den 25 november 1994 att styrkommittén var sjätte månad skulle ompröva behovet av att upprätthålla sökandens verksamhet, medan de stater som var parter i resolutionen av den 25 november 1994 enligt punkt 5 i resolutionen skulle besluta att antingen integrera sökanden i den övergripande ramen för återuppbyggnaden av Bosnien och Hercegovina eller att gradvis avsluta sökandens verksamhet.

311 För det andra, vad gäller effektiviteten i sökandens uppdrag, krävs det, även om det i punkt 3 i resolutionen av den 25 november 1994 hänvisas till att de stater och internationella organisationer som är parter i resolutionen regelbundet ska betala bidrag till sökanden, inte i resolutionen att dessa stater och organisationer ska betala obligatoriska bidrag till sökandens budget. Tvärtom föreskrivs det uttryckligen i resolutionen att ekonomiska eller andra bidrag av sökandens medlemmar till sökanden är frivilliga.

312 För det tredje föreskrevs det inte i resolutionen av den 25 november 1994 att de stater och organisationer som är parter i resolutionen skulle överföra bindande befogenheter till förmån för sökanden. Tvärtom står det dessa stater och organisationer fritt att ansluta sig till resolutionen, att ensidigt och vid den tidpunkt som de finner lämpligt frånträda resolutionen och ersätta den med andra kommunikationskanaler.

313 Slutligen tolkningen av ordalydelsen i och syftet med resolutionen av den 25 november 1994, av vilken det framgår att dess upphovsmän inte hade för avsikt att inrätta en internationell organisation när de grundade sökanden, av det sammanhang i vilket resolutionen antogs, såsom framgår av flera handlingar i akten.

314 Det framgår för det första av protokollet av den 29 november 1994 att flera stater, bland annat Tyskland, Finland, Norge och Ryssland samt Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd (Echo), vid mötet den 25 november 1994 med arbetsgruppen för humanitära frågor vid konferensen om forna Jugoslavien, uttryckte betänkligheter mot ett initiativ som hade lett till inrättandet av ett nytt institutionaliserat organ och insisterade på att sökandens verksamhet var av tillfällig karaktär. Ingen av deltagarna i detta möte kvalificerade heller sökanden som en internationell organisation.

315 För det andra har sökanden åberopat en handling på engelska med rubriken Terms of reference of IMG-IBH (kravspecifikationen för IMG-IBH), vilken tribunalen förstår utgör en bilaga till resolutionen av den 25 november 1994. I denna handling anges i synnerhet sökandens uppdrag, som i Bosnien och Hercegovina och på områdena energi, offentliga tjänster, boende och bostäder, består i att samla in information, bedöma befolkningens grundläggande behov, identifiera prioriterade sektorer som kräver snabbt internationellt bistånd, identifiera och utarbeta program eller projekt som kan finansieras av det internationella samfundet samt bistå stater och internationella institutioner med att finansiera program eller projekt.

316 I kravspecifikationen för IMG-IBH behandlas emellertid inte sökandens rättsliga ställning och sökanden ges inte heller någon möjlighet att ingå internationella avtal.

317 För det tredje innehåller intyget av den 14 december 1994, upprättat av samordnaren för UNHCR:s särskilda operation i forna Jugoslavien, som var ordförande vid mötet den 25 november 1994, under vilket resolutionen av samma dag antogs, endast en redogörelse för sökandens formella inrättande vid detta möte, utan att det preciseras huruvida detta initiativ syftade till att ge sökanden ställning som juridisk person och, i förekommande fall, ge sökanden ställning som internationell organisation.

318 För det fjärde framgår det av kallelsen till mötet den 25 november 1994 att syftet med detta möte var att undersöka omstruktureringen av den enhet som gett upphov till sökandeorganisationen samt dess framtida ställning, och inte att skapa en internationell organisation.

319 Kommissionen gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet när den fann att resolutionen av den 25 november 1994 varken hade till syfte eller resultat att ge sökanden ställning som internationell organisation. Denna invändning kan således inte godtas och följaktligen kan inte någon del av den fjärde grundens andra delgrund godtas.

320 Den fjärde grundens tredje del består i huvudsak av tre invändningar. Den första avser att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte tillerkänna sökanden ställning som internationell organisation trots medlemmarnas senare praxis. Den andra invändningen avser felaktig rättstillämpning genom att kommissionen inte beaktade att sökanden hade tillerkänts ställning som internationell organisation från unionens och vissa staters sida. Den tredje delgrunden avser felaktig rättstillämpning genom att kommissionen underlät att beakta den omständigheten att sökandens medlemmar inte hade upplösts och att sökanden uppfyllde specialitetsprincipen.

321 Till stöd för denna invändning har sökanden i huvudsak gjort gällande att även om det antas att sökanden inte är inrättad som en internationell organisation genom sin stiftelseurkund, har kommissionen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte medge att sökanden gradvis hade erhållit ställning som permanent internationell organisation, med hänsyn till den praxis som därefter tillämpades av de parter som undertecknade resolutionen av den 25 november 1994 och, särskilt, av sökandens medlemmar. Sökanden har nämligen angett att sökandens ursprungliga stadgar ändrades år 2008 och år 2012 för att förse sökanden med medel och privilegier för en internationell organisation, vilka var lämpliga för dess fortsatta uppdrag och för dess verksamhet.

322 Tribunalen erinrar inledningsvis om att kommissionen i det angripna beslutet ansåg att det framgick av svaren från de stater som tillfrågats att senare praxis, till följd av antagandet av resolutionen av den 25 november 1994, inte visade att de stater och internationella organisationer som är medlemmar hade gjort något brett och tydligt erkännande av sökandens ställning som internationell organisation.

323 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 31.3 a och b i Wienkonventionen ska vid tolkningen av en traktat, utöver det sammanhang i vilket traktaten ingår, hänsyn tas till efterföljande överenskommelser mellan parterna rörande traktatens tolkning eller tillämpningen av dess bestämmelser och efterföljande praxis vid traktatens tillämpning, som ådagalägger enighet mellan parterna om traktatens tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario, C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 120).

324 Det framgår särskilt av rättspraxis att instrument inte kan anses utgöra en senare överenskommelse eller senare praxis som fastställer ett avtal mellan parterna om tolkningen av en traktat i den mening som avses i artikel 31.3 a och b i Wienkonventionen, om dessa instrument har antagits utan stöd från samtliga stater som är parter i denna traktat (se, för ett liknande resonemang, Internationella domstolens dom Whaling in the Antarctic (Australia v. Japan: New Zealand intervening) av den 31 mars 2014, Rättsfallssamlingen 2014, s. 226, punkt 83).

325 Enligt artikel 32 i Wienkonventionen kan dessutom supplementära tolkningsmedel, inbegripet förarbetena och omständigheterna vid traktatens ingående, anlitas för att antingen få bekräftelse på den mening som framkommer vid tillämpningen av artikel 31 i samma konvention eller fastställa meningen när en tolkning enligt artikel 31 inte undanröjer dess tvetydighet eller oklarhet eller leder till ett resultat som uppenbarligen är orimligt eller oförnuftigt.

326 I enlighet med slutsatserna från kommissionen för internationell rätt om senare praxis och överenskommelser som bifogades generalförsamlingens möte 73/202 av den 20 december 2018 (text antagen av kommissionen för internationell rätt vid dess sjuttionde session 2018 och lades fram för generalförsamlingen som en del av dess rapport om arbetet vid denna session (A/73/10)), utgörs i ett sådant fall senare praxis av en eller flera parters agerande vid tillämpningen av traktaten efter det att den har antagits.

327 Det är mot bakgrund av dessa bestämmelser och principer som det ankommer på tribunalen att pröva huruvida sökanden, till stöd för denna invändning, har fog för att åberopa den praxis som därefter tillämpats av dess medlemmar, såsom den framgår av sökandens ursprungliga stadgar och ändringar av dessa av år 2008 och år 2012.

328 Det följer av prövningen av den andra invändningen i den fjärde grundens andra del att bestämmelserna i resolutionen av den 25 november 1994 inte är oklara eller tvetydiga och inte leder till en uppenbart orimlig eller oförnuftig tolkning i den mening som avses i artikel 32 i Wienkonventionen, eftersom de inte inrättade sökanden som internationell organisation.

329 För att visa att senare överenskommelser eller senare praxis hos dem som undertecknat resolutionen av den 25 november 1994 har ändrat tolkningen av bestämmelserna i resolutionen i syfte att ge sökanden ställning som internationell organisation, krävs således att samtliga parter som undertecknat resolutionen eller åtminstone samtliga sökandens medlemmar har godkänt en sådan ändring, i enlighet med den rättspraxis som hänvisas till i punkt 324 ovan.

330 I förevarande fall är det riktigt dels att sökandens ursprungliga stadgar gav sökanden ställning som juridisk person och att det föreskrevs att en del av dess personal skulle åtnjuta den immunitet som UNHCR åtnjuter, dels att sökanden i artikel 1 i sina stadgar av år 2012 betecknades som en internationell organisation.

331 Sökanden har emellertid inte visat att sökandens ursprungliga stadgar och stadgar av år 2012 återspeglar viljan hos samtliga parter som undertecknat resolutionen av den 25 november 1994 eller åtminstone hos medlemmarna att ge sökanden ställning som internationell organisation, varför kommissionen borde ha erkänt dessa instrument som senare överenskommelser eller praxis i den mening som avses i artikel 31.3 a och b i Wienkonventionen.

332 Vad gäller de ursprungliga stadgarna framgår det tvärtom av protokollet från styrkommitténs möte den 13 februari 1995, vid vilket företrädare för Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Finland, Sverige, Förenade kungariket, Norge och Europeiska gemenskapen deltog under överinseende av UNHCR, i syfte att utarbeta dessa stadgar, att en anställd vid UNHCR insisterade på att sökanden hade inrättats för att utföra ett tillfälligt uppdrag, att det inte var planerat att inrätta en fullvärdig internationell organisation och att sökandens stadgar inte hade samma rättsligt bindande karaktär i förhållande till de stater som skulle godkänna stadgarna som om samtliga berörda stater hade genomfört ett förfarande för ratifikation av sökandens stiftelseurkund.

333 Det framgår dessutom av en skrivelse från de finländska myndigheterna av den 29 april 2014 att vid styrkommitténs möte den 10 mars 1995, då de ursprungliga stadgarna godkändes med erforderlig majoritet av två tredjedelar av ledamöterna i nämnda kommitté, undertecknade Finlands företrädare inte stadgarna, på grund av tvivel om handlingens rättsliga art och att Finland, på grund av de försäkringar som lämnats av UNHCR:s ombud som avses i punkt 332 ovan, slutligen undertecknade dessa stadgar vid styrkommitténs möte den 19 juni 1995 och formulerade en förklaring om att Finland ansåg att sökandens stadgar var av politisk art.

334 Med hänsyn till UNHCR:s och Finlands ställningstaganden vid antagandet av sökandens ursprungliga stadgar, framgår det inte av de omständigheter under vilka dessa stadgar antogs att de återspeglar viljan hos samtliga parter som undertecknade resolutionen av den 25 november 1994 eller hos sökandens medlemmar att ge sökanden ställning som internationell organisation.

335 Vad därefter gäller sökandens stadgar som antogs år 2012, har sökanden vid förhandlingen gjort gällande att de undertecknats av Frankrike, Italien, Finland, Sverige och Norge.

336 Det ska för det första påpekas att även om sökandens påståenden godtogs, skulle detta innebära att 2012 års stadgar inte antogs med stöd av samtliga undertecknare av resolutionen av den 25 november 1994.

337 För det andra framgår det inte heller av handlingarna i målet att sökanden, vid antagandet av sina stadgar år 2012, enbart hade Frankrike, Italien, Finland, Sverige och Norge som medlemmar, vilket innebär att dessa stadgar ska anses återspegla sökandens medlemmars enhälliga samtycke vid denna tidpunkt i syfte att tillerkänna sökanden ställning som internationell organisation.

338 För det tredje framgår det, även om det antas att sökanden vid antagandet av 2012 års stadgar endast hade de fem stater som nämns i punkt 335 ovan som medlemmar, av dessa staters ställningstaganden, som svar på Olafs utredning och det samrådsförfarande som kommissionen inledde inför antagandet av det angripna beslutet, att dessa motsäger bestämmelsen i 2012 års stadgar enligt vilken sökanden har ställning som internationell organisation.

339 Det framgår nämligen av de svenska myndigheternas skrivelse till Olaf av den 23 juni 2014 och av dessa myndigheters svar till kommissionen av den 2 juli 2020 att Sverige anser att sökanden inte är en internationell organisation, trots att det är utrett att Sveriges ambassadör i Belgrad undertecknade sökandens stadgar av år 2012 i egenskap av ordförande för des styrkommitté, sedermera ständiga kommitté.

340 Vidare framgår det av de svar som Frankrike, Italien, Finland och Norge lämnade inom ramen för Olafs utredning samt av deras svar till kommissionen av den 22 juli, den 13 mars och den 14 januari 2020 respektive den 20 december 2019 att dessa stater anser att sökanden inte är en internationell organisation.

341 Mot bakgrund av Frankrikes, Italiens, Finlands, Sveriges och Norges ställningstaganden framgår det inte av handlingarna i målet att klausulen i 2012 års stadgar, enligt vilken sökanden är en internationell organisation, återspeglar dessa staters klara och otvetydiga vilja att ge sökanden en sådan ställning.

342 Det ska vidare påpekas att även om det antas att sökandens ursprungliga stadgar och sökandens stadgar av år 2012 antogs med stöd av samtliga parter som undertecknade resolutionen av den 25 november 1994, eller åtminstone medlemmarna, framgår det av utvecklingen av dessa stadgar att även om sökandens medlemmar, vid antagandet av de nya stadgarna år 2008 och år 2012, hade för avsikt att tillförsäkra sökanden en viss stabilitet och säkerställa kontinuiteten i sökandens verksamhet, ändrade de inte det förhållandet att sökanden är en frivillig gemensam finansieringsmekanism som var och en av dem kunde använda sig av efter eget gottfinnande.

343 Vid antagandet av 2008 och 2012 års stadgar ändrade inte sökandens medlemmar det sätt på vilket sökanden finansierades, vilket grundade sig på frivilliga bidrag, och tilldelade inte heller sökanden tvingande befogenheter, vilket innebär att de är fria att ensidigt lämna sökanden vid den tidpunkt som de finner lämpligt och ersätta den med andra kommunikationskanaler.

344 Det kan i detta sammanhang konstateras att innebörden av bestämmelserna i de ursprungliga stadgarna, avseende sökandens immunitet och ställning som juridisk person, och klausulen i 2012 års stadgar, enligt vilken sökanden är en internationell organisation, fortfarande är tvetydig i den mening som avses i artikel 32 i Wienkonventionen.

345 Det framgår dessutom av svaren från de stater som rådfrågats av kommissionen att bland sökandens medlemmar är det endast Österrike som anser att sökanden kan erkännas som en internationell organisation.

346 Kommissionen har följaktligen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i det angripna beslutet anse att den senare praxis som följde efter antagandet av resolutionen av den 25 november 1994 och antagandet av de ursprungliga stadgarna och 2012 års stadgar inte visade att såväl de som undertecknat resolutionen som sökandens medlemmar hade gjort ett tillräckligt brett och tydligt erkännande av sökandens ställning som internationell organisation.

347 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser förevarande invändning.

348 Förevarande invändning består av två argument. Det första avser åsidosättande av artiklarna 27 och 46 i Wienkonventionen. Det andra argumentet avser felaktig rättstillämpning på grund av att kommissionen inte beaktade de avtal om säte som sökanden ingått.

349 Till stöd för det första argumentet har sökanden gjort gällande att ingåendet av avtal mellan sökanden och kommissionen med gemensam eller indirekt förvaltning med nödvändighet medförde en skyldighet för denna institution att erkänna sökandens ställning som internationell organisation med tillämpning av artiklarna 27 och 46 i Wienkonventionen.

350 Det ska i detta hänseende för det första erinras om att enligt artikel 1 och artikel 2.1 a i Wienkonventionen reglerar den internationella överenskommelser mellan stater som är underkastade internationell rätt. Enligt artikel 3 i konventionen ska den således inte tillämpas på internationella överenskommelser som ingåtts mellan stater och andra folkrättssubjekt, såsom unionen.

351 Sökanden kan följaktligen inte med framgång klandra kommissionen för att ha åsidosatt artiklarna 27 och 46 i Wienkonventionen, vars bestämmelser inte är direkt tillämpliga på unionen, till stöd för detta argument.

352 Om det, för det andra, antas att sökanden avsåg att åberopa de folkrättsliga principer som anges i artiklarna 27 och 46 i Wienkonventionen, särskilt artikel 27.2 och 27.3 och artikel 46.2 och 46.3 i Wienkonventionen av den 21 mars 1986 om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan (Officiella handlingar från Förenta nationernas konferens om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan, vol. II, s. 91) följer av dessa principer följande. Dels kan en internationell organisation som är part i en traktat inte åberopa organisationens regler för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra traktaten, dels kan inte den omständigheten att en internationell organisations samtycke till att vara bunden av en traktat har uttryckts i strid med organisationens regler om behörighet att ingå traktater åberopas av denna organisation för att ogiltigförklara dess samtycke, såvida inte åsidosättandet är uppenbart och rör en regel av grundläggande betydelse.

353 Eftersom resolutionen av den 25 november 1994 varken ålade undertecknarna att ansluta sig till sökanden eller betecknade sökanden som en internationell organisation, kan kommissionen för det första inte klandras för att genom att anta det angripna beslutet inte ha verkställt nämnda resolution, även om den i vederbörlig ordning hade godkänt eller undertecknat den.

354 Det framgår dessutom av prövningen av den första invändningen i denna delgrund att sökanden inte kan åberopa ställningen som internationell organisation enligt senare praxis till följd av resolutionen av den 25 november 1994 eller antagandet av sina stadgar.

355 Under alla omständigheter framgår det av punkt 253 ovan att unionen inte längre var medlem i sökandens styrkommitté från och med den 20 maj 2003 och att unionen därför inte längre var medlem under det angripna beslutets giltighetstid.

356 Även om kommissionen rättsenligt anslöt sig till sökanden år 1994 eller senare, var den således, vid den tidpunkt då det angripna beslutet trädde i kraft, befriad från varje skyldighet att tillerkänna sökanden ställning som internationell organisation till följd av en eventuell senare praxis till följd av resolutionen av den 25 november 1994 eller antagandet av sökandens stadgar.

357 För det andra framgår det inte av motiveringen till det angripna beslutet att kommissionen, även om den har bestritt att den i vederbörlig ordning anslöt sig till resolutionen av den 25 november 1994, antog nämnda beslut med motiveringen att dess samtycke till att vara bunden av denna resolution hade uttryckts i strid med unionens regler om befogenhet att ingå internationella fördrag.

358 I synnerhet framgår det inte av motiveringen till det angripna beslutet att det grundar sig på de principer som anges i artikel 46 i Wienkonventionen och i artikel 46.2 och 46.3 i Wienkonventionen av den 21 mars 1986 om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan.

359 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser detta argument.

360 Till stöd för det andra argumentet har sökanden gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta Belgiens och Österrikes svar, i den del dessa stater hänvisar till de avtal om säte som sökanden ingått, eftersom sådana avtal ger uttryck för erkännandet av sökandens ställning som internationell organisation av de stater som undertecknat dessa avtal, oavsett om de är medlemmar i denna organisation eller inte. Sökanden hänvisar således till undertecknandet av avtal om säte med Belgien, Bosnien och Hercegovina, Nordmakedonien, Myanmar/Burma och Serbien.

361 Det är riktigt att Österrike i sitt svar till kommissionen av den 8 april 2020 angav att den senare praxis som följde på antagandet av resolutionen av den 25 november 1994 och sökandens stadgar, i synnerhet ingåendet av avtal om säte, tycktes visa att sökanden hade blivit en internationell juridisk person i den utsträckning som var nödvändig för att sökanden skulle kunna utföra sina uppgifter. I sitt svar till kommissionen av den 30 juni 2020 nämnde Belgien dessutom det avtal om säte som Belgien hade ingått med sökanden.

362 Det framgår emellertid av motiveringen till det angripna beslutet att kommissionen ansåg att erkännandet av sökandens ställning som internationell organisation av stater som inte är medlemmar i denna enhet inte räckte för att visa att sökanden uppfyllde de kriterier för definition av internationella organisationer som fastställts i internationell rätt, bland annat de principer som anges i utkastet till artiklar.

363 Det framgår av punkterna 204–212 och 323–325 ovan att erkännandet av ställningen som internationell organisation följer av en gemensam vilja mellan stater och, i förekommande fall, internationella organisationer som är parter i det avtal genom vilket den berörda organisationen inrättas. Denna avsikt ska klart framgå av inrättandeavtalet, av senare överenskommelser eller av senare praxis avseende det inrättandeavtalet, under förutsättning att dessa senare överenskommelser och senare praxis ger uttryck för ett sådant erkännande av samtliga parter i inrättandeavtalet.

364 Den omständigheten att stater som inte har anslutit sig till inrättandeavtalet avseende en organisation och som inte, eller inte längre, är medlemmar i detta avtal, betraktar den som en internationell organisation, kan således inte medföra någon skyldighet för kommissionen att tillerkänna denna organisation ställning som internationell organisation för att bland annat bemyndiga den att genomföra unionens budget genom indirekt förvaltning.

365 Kommissionen har följaktligen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att vid antagandet av det angripna beslutet inte beakta de avtal om säte som sökanden ingått med de stater som nämns i punkt 360 ovan. Detta argument kan således inte godtas.

366 Till stöd för den tredje invändningen har sökanden gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underlåta att beakta dels den omständigheten att de stater som hade inrättat sökanden aldrig hade upplöst sökanden, trots att sökanden ursprungligen var provisorisk, dels att sökanden uppfyllde specialitetsprincipen.

367 Det är riktigt att de som undertecknade resolutionen av den 25 november 1994, vilka anslöt sig till sökanden, vid antagandet av 2008 och 2012 års stadgar avsåg att säkerställa en viss stabilitet och tilldela sökanden uppgifter som var specialiserade på återuppbyggnad och utveckling utanför Bosnien och Hercegovina.

368 Det framgår emellertid av prövningen av den andra invändningen i förevarande grunds andra del och av den första invändningen i denna delgrund att varken de som undertecknat resolutionen av den 25 november 1994 eller sökandens medlemmar har uttryckt någon enhällig avsikt eller åtminstone någon avsikt från majoriteten om att ge sökanden ställning som internationell organisation.

369 Den omständigheten att sökandens medlemmar inte har upplöst sökanden och att sökanden iakttog specialitetsprincipen räcker emellertid inte för att styrka en sådan avsikt och saknar således betydelse för det angripna beslutets lagenlighet.

370 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna invändning och följaktligen inte såvitt avser någon del av den tredje delen och den fjärde grunden.

371 Till stöd för den andra grundens andra del har sökanden i huvudsak anfört sju invändningar. Den första invändningen avser fel som kommissionen begick när den fastställde vilka stater som skulle höras om sökandens rättsliga ställning. Den andra invändningen avser fel som kommissionen begick beträffande räckvidden av det avtal om säte som sökanden ingick med de belgiska myndigheterna. Som tredje invändning har det gjorts gällande att kommissionen gjorde fel vid definitionen av begreppet internationell organisation. Den fjärde invändningen avser att kommissionen gjorde fel genom att inte beakta de handlingar som den redan förfogade över. Den femte invändningen avser fel som kommissionen begick på grund av att det frågeformulär som kommissionen översände till de stater som påstods vara dess medlemmar var ofullständigt. Den sjätte invändningen avser fel som kommissionen begick på grund av att kommissionens begäran om att de tillfrågade staterna skulle inge det i vederbörlig ordning undertecknade inrättandeavtalet var obehövligt. Den sjunde invändningen avser fel som kommissionen begick på grund av att den inte hade samrått en andra gång med de stater som tillfrågats av kommissionen efter mottagandet av yttrandena av den 5 och den 30 mars 2021.

372 Det ska inledningsvis erinras om att omsorgsplikten, som är en del av principen om god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan och som är allmänt tillämplig på unionsadministrationens agerande i dess kontakter med allmänheten, innebär att administrationen måste handla med omsorg och försiktighet och pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 168 och där angiven rättspraxis).

373 Mot bakgrund av innehållet i omsorgsplikten sammanfaller därför ofta grunden avseende åsidosättande av omsorgsplikten med grunden avseende en uppenbart oriktig bedömning (dom av den 16 juni 2022, SGL Carbon m.fl./kommissionen, C‑65/21 P och C‑73/21 P–C-75/21 P, EU:C:2022:470, punkt 32).

374 Det åvilar unionsinstitutionerna att beakta omsorgsplikten när de använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning. När en part gör gällande att den behöriga institutionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning, ska unionsdomstolen således pröva huruvida institutionen omsorgsfullt och opartiskt har prövat alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2022, SGL Carbon m.fl./kommissionen, C‑65/21 P och C‑73/21 P–C-75/21 P, EU:C:2022:470, punkterna 30 och 31 samt där angiven rättspraxis).

375 I förevarande fall konstaterar tribunalen att sökanden inom ramen för den fjärde grunden har kritiserat kommissionen för att ha gjort sig skyldig till flera uppenbart oriktiga bedömningar och att denna argumentation sammanfaller med den argumentation som anförts till stöd för denna delgrund.

376 Eftersom det framgår av punkt 370 ovan att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, som bland annat avser flera fall av uppenbart oriktig bedömning, har sökanden inte fog för att klandra kommissionen för att inte ha undersökt sökandens situation med omsorg och försiktighet och för att således ha åsidosatt omsorgsplikten vid antagandet av det angripna beslutet.

377 När det gäller den första invändningen, enligt vilken kommissionen dels felaktigt frågade Turkiet om sökandens rättsliga ställning, dels inte frågade Bosnien och Hercegovina, Nordmakedonien, Myanmar/Burma och Serbien, erinrar tribunalen om att sökanden, efter det att domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), hade meddelats, vägrade att meddela kommissionen vilka dess medlemmar var.

378 Kommissionen kan i detta sammanhang inte anses ha åsidosatt sin omsorgsplikt genom att ställa frågor till de stater som sökanden på sin egen webbplats den 26 november 2019 hade uppgett var dess medlemmar, däribland Turkiet.

379 När det gäller Bosnien och Hercegovina, Nordmakedonien, Myanmar/Burma och Serbien, beträffande vilka det inte har bestritts att de inte är medlemmar av sökanden, framgår det av prövningen av det andra argumentet i den andra invändningen i den fjärde grundens tredje del att dessa staters eventuella ställningstaganden i frågan huruvida sökanden var en internationell organisation saknar relevans för antagandet av det angripna beslutet.

380 När det gäller den andra invändningen, avseende kommissionens felaktiga bedömning av räckvidden av det avtal om säte som ingåtts mellan de belgiska myndigheterna och sökanden, framgår det även av prövningen av det andra argumentet i den andra invändningen i den fjärde grundens tredje del att räckvidden av detta avtal saknar relevans för antagandet av det angripna beslutet, eftersom Belgien inte längre var medlem av sökanden när det angripna beslutet trädde i kraft, vilket framgår av prövningen av det andra argumentet i den andra invändningen i den fjärde grundens första del.

381 Vad gäller den tredje invändningen, som avser att kommissionen gjorde en felaktig bedömning av definitionen av begreppet internationell organisation, vilken skiljer sig från den definition som föreskrivs i riktlinjerna, framgår det av prövningen av den fjärde grunden att kommissionen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det angripna beslutet när den grundade sin bedömning på definitionen av detta begrepp såsom den framgår av bland annat Wienkonventionen och utkastet till artiklar.

382 Det framgår inte heller av riktlinjerna att definitionen av begreppet internationell organisation i denna handling skulle skilja sig från den definition som kommissionen grundade sin bedömning på när den antog det angripna beslutet.

383 Vad gäller den fjärde invändningen, som avser att kommissionen inte beaktade de handlingar som den redan förfogade över, framgår det av prövningen av den fjärde grunden att de olika handlingar som sökanden har ingett och som till största delen har bifogats Olafs utredningsrapport inte visar en enhällig avsikt eller en avsikt av majoriteten av dem som undertecknat resolutionen av den 25 november 1994, eller åtminstone dess medlemmar, att ge sökanden ställning som internationell organisation.

384 När det gäller den femte invändningen, som avser att kommissionens frågeformulär till sökandens påstådda medlemsstater var ofullständigt, framgår det av nämnda frågeformulär att kommissionen inte endast frågade de berörda staterna om de var eller hade varit medlemmar av sökanden och om de hade undertecknat ett internationellt eller mellanstatligt avtal om att inrätta sökanden som internationell organisation. Kommissionen frågade även om de ansåg att sökanden uppfyllde villkoren för att kvalificeras som internationell organisation i den mening som avses i unionens finansiella bestämmelser, vilket innebär att denna invändning, mot bakgrund av den definition av begreppet internationell organisation som det erinrats om i punkterna 197–212 ovan, inte kan godtas.

385 När det gäller den sjätte invändningen, som avser att kommissionens begäran om att de tillfrågade staterna ska ge in sökandens inrättandeavtal, som undertecknats i vederbörlig ordning, kan denna inte heller godtas, vilket framgår av prövningen av det tredje argumentet i den första invändningen inom ramen för den fjärde grundens andra del.

386 När det gäller den sjunde invändningen, avseende avsaknaden av ett andra samråd med de stater som tillfrågades av kommissionen efter mottagandet av sökandens yttranden av den 5 och den 30 mars 2021, framgår det av prövningen av den fjärde grunden att dessa yttranden, som upprepades i ansökan, inte var av sådan art att de vederlade kommissionens slutsats att sökanden inte var en internationell organisation.

387 Kommissionen har följaktligen inte åsidosatt omsorgsplikten genom att underlåta att samråda en andra gång med de stater som den hade ställt frågor till, efter det att den hade mottagit sökandens yttranden. Denna invändning saknar således grund.

388 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grundens andra del.

389 Till stöd för den tredje delgrunden har sökanden i huvudsak gjort gällande fyra invändningar som avser att kommissionen åsidosatte skyldigheten att vara opartisk, i dess objektiva dimension. Detta skedde för det första genom att den riktade frågor till de stater som den hade valt att tillfråga som inte var relevanta, användbara eller förenliga med gällande rätt eller med handlingarna i målet. För det andra gav kommissionen domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), en räckvidd som den uppenbarligen inte hade, och påstod att kommissionen var skyldig att göra en ny bedömning av sökandens rättsliga ställning, för att vägleda svaren från dessa stater. För det tredje tog kommissionen hänsyn till felaktiga uttalanden gentemot sökanden. För det fjärde utövade kommissionen påtryckningar på samma stater i syfte att erhålla svar som avfattats på ett sätt som bättre stöder dess ståndpunkt.

390 Det ska härvidlag erinras om att det ankommer på institutionerna att följa kravet på opartiskhet i dess två delar, nämligen dels subjektiv opartiskhet, som innebär att ingen företrädare för den berörda institutionen får ta ställning för en part eller hysa en förutfattad mening, dels objektiv opartiskhet, enligt vilken institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att utesluta allt tvivel vad gäller en eventuell förutfattad mening (se beslut av den 24 maj 2022, Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet och Spanien, C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413, punkt 199 och där angiven rättspraxis).

391 När en sökande åberopar ett åsidosättande av den objektiva opartiskheten följer det av rättspraxis att det, för att visa att organisationen av det administrativa förfarandet inte ger tillräckliga garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel om eventuella förutfattade meningar, inte är nödvändigt att styrka en bristande opartiskhet. Det är tillräckligt att det råder legitima tvivel som inte kan elimineras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2019, August Wolff och Remedia/kommissionen, C‑680/16 P, EU:C:2019:257, punkt 37).

392 Vad för det första gäller den första invändningen, enligt vilken kommissionen har ställt obehövliga frågor till de tillfrågade staterna som saknar relevans och som inte är förenliga med gällande rätt eller med handlingarna i målet, framgår det inte av handlingarna i målet, med hänsyn till den definition av begreppet internationell organisation som det erinrats om i punkterna 197–212 ovan, att de frågor som kommissionen ställde till de stater som den hade valt att tillfråga och som avsåg ett eventuellt undertecknande eller en eventuell ratifikation av sökandens inrättandeavtal samt förekomsten av vederbörlig fullmakt som eventuellt hade tilldelats dem som undertecknade nämnda avtal, var obehövliga, irrelevanta eller oförenliga med gällande rätt eller med handlingarna i målet.

393 När det gäller de andra sätten att uttrycka staternas samtycke till att vara bundna av resolutionen av den 25 november 1994, är det riktigt att det i de skrivelser som kommissionen tillställt de stater som tillfrågats inte nämns några andra sätt än att underteckna och ratificera detta instrument.

394 Denna omständighet visar emellertid inte att det samrådsförfarande som kommissionen inledde med de stater som den trodde att de var eller hade varit medlemmar av sökanden inte gav tillräckliga garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel beträffande en eventuell förutfattad mening eller ett partiskt uppträdande från kommissionens sida.

395 I sina skrivelser till dessa stater ställde kommissionen nämligen en allmän fråga för att få klarhet i huruvida de ansåg sig vara medlemmar av sökanden. Det stod således de tillfrågade staterna fritt att, i avsaknad av undertecknande eller ratificering av sökandens inrättandeavtal, ange om de hade samtyckt till detta avtal på något annat sätt.

396 Det framgår dessutom av definitionen av begreppet internationell organisation, som det erinrats om i punkterna 197–212 ovan, och av prövningen av det andra argumentet i den andra invändningen i den fjärde grundens tredje del att sökanden saknar fog för att klandra kommissionen för att inte ha frågat de tillfrågade staterna om de ansåg att sökanden var en internationell organisation eller behandlade eller kvalificerade sökanden som sådan oberoende av deras medlemskap i denna organisation.

397 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första invändningen i den andra grundens tredje del.

398 För det andra kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra invändningen, avseende att kommissionen gav domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), en räckvidd som den inte hade. Detta är en följd av att tribunalen har underkänt den första grundens första del, avseende åsidosättande av artikel 266 FEUF och åsidosättande rättskraften av denna dom, och den andra invändningen i den andra delen av samma grund, avseende åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter.

399 Det framgår nämligen av punkterna 105, 120 och 149 ovan att kommissionen inte gjorde någon felaktig tolkning av domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), när den fann att ett korrekt genomförande av denna dom medförde en skyldighet för kommissionen att göra en retroaktiv omvärdering av sökandens rättsliga ställning.

400 För det tredje har sökanden, till stöd för den tredje invändningen om att kommissionen har gjort flera felaktigheter i sin skriftväxling med de stater som den ställt frågor till, inledningsvis kritiserat kommissionen för att, såväl i skrivelserna av den 26 november 2019 som i påminnelserna av den 11 mars 2020, ha angett att den var skyldig att göra en utvärdering av sökandens ställning enligt artikel 266 FEUF.

401 Med hänsyn till att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första invändningen i den första grundens första del, avseende åsidosättande av artikel 266 FEUF, kan sökanden inte heller med framgång hävda att denna uppgift är felaktig.

402 Vidare har sökanden kritiserat kommissionen för att i skrivelserna av den 26 november 2019 ha angett att sökanden hade vägrat att tillhandahålla kommissionen sin stiftelseurkund.

403 Genom en skrivelse av den 6 maj 2019 hade kommissionen nämligen begärt att sökanden skulle tillsända den bland annat en bestyrkt kopia av (det undertecknade) internationella avtalet om upprättande av IMG som internationell organisation och varje handling som den ännu inte hade tillgång till …, som bekräftar IMG:s ställning som internationell organisation och vilka [dess] nuvarande eller tidigare medlemmar är.

404 I sitt svar av den 25 juni 2019 bestred sökanden emellertid själva principen i kommissionens begäran, med motiveringen att dess tidigare erkännande som internationell organisation, bland annat av unionen, inte kunde ifrågasättas med tillämpning av folkrättsliga regler. Sökanden hörsammade således inte denna begäran.

405 Sökanden besvarade inte heller kommissionens påminnelseskrivelse av den 18 juli 2019.

406 Uppgiften att sökanden vägrade att tillhandahålla kommissionen den överenskommelse genom vilken den skapats är följaktligen inte felaktig.

407 Även om sökanden har hävdat att denna vägran att samarbeta motiverades av att kommissionen redan hade tillgång till dess konstituerande handlingar, framgår någon sådan motivering inte av sökandens svar av den 25 juni 2019.

408 Det var följaktligen tillåtet för kommissionen att upplysa staterna, som den hade valt att förhöra, om att sökanden hade vägrat att lämna in sitt inrättandeavtal, utan att detta kunde visa att detta samrådsförfarande inte gav tillräckliga garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel beträffande en eventuell förutfattad mening eller partiskt agerande från kommissionens sida.

409 Slutligen har sökanden kritiserat kommissionen för att den, bland annat i utbyten på elektronisk väg med de turkiska och italienska myndigheterna, preciserade att tribunalen, genom sitt beslut av den 9 september 2020, IMG/kommissionen ( T‑645/19, ej publicerat, EU:T:2020:388), hade förklarat att den på ett korrekt sätt följde domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78).

410 I punkt 69 i beslutet av den 9 september 2020, IMG/kommissionen ( T‑645/19, ej publicerat, EU:T:2020:388), slog tribunalen i huvudsak fast att domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), inte kan tolkas så, att kommissionen, för att verkställa den, inte kan göra en ny prövning av sökandens ställning som internationell organisation, efter att ha inhämtat de uppgifter som den anser vara nödvändiga, utan tvärtom ska tolkas på så sätt att en ny prövning kan anses vara en nödvändig följd av denna dom.

411 Genom domen av den 22 september 2022, IMG/kommissionen ( C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722), ogillade domstolen dessutom sökandens överklagande av beslutet av den 9 september 2020, IMG/kommissionen ( T‑645/19, ej publicerat, EU:T:2020:388).

412 Angivelsen i olika e‑postmeddelanden från kommissionen om att tribunalen slog fast att kommissionen på ett korrekt sätt följde domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), framstår följaktligen inte som felaktig. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje invändningen.

413 För det fjärde har sökanden till stöd för den fjärde invändningen, avseende att kommissionen utövat påtryckningar på vissa av de tillfrågade staterna i syfte att få svar som avfattats på ett sätt som bättre stöder dess slutsats, åberopat skriftväxlingen mellan kommissionen och de danska myndigheterna av den 5 och den 12 juni 2020, genom vilken kommissionen bad nämnda myndigheter att bekräfta huruvida Danmark hade undertecknat ett internationellt avtal genom vilket sökanden inrättades som en internationell organisation, eftersom kommissionen befarade att dessa myndigheters första svar inte skulle anses vara otillräckligt övertygande av tribunalen eller domstolen vid överklagande.

414 Det framgår av skrivelsen av den 4 juni 2020 från Danmarks ständige representant vid unionen att de danska myndigheterna, på frågan huruvida Danmark hade undertecknat ett internationellt avtal genom vilket sökanden inrättades som internationell organisation, först svarade att de inte hade kunnat finna en undertecknad handling för detta ändamål. Till följd av de elektroniska utbytena mellan kommissionen och dessa myndigheter den 5 och den 12 juni 2020, vilka nämns i punkt 413 ovan, översände Danmarks ständiga representation vid unionen den 18 juni 2020 en ny ändrad skrivelse i enlighet med kommissionens begäran.

415 De omständigheter som beskrivs i punkt 414 ovan vittnar om kommissionens önskan att erhålla ett tydligt svar från de danska myndigheterna på frågan huruvida Danmark hade undertecknat ett internationellt avtal genom vilket sökanden inrättades som en internationell organisation. De gör det följaktligen inte möjligt att hysa några legitima tvivel om huruvida kommissionen eventuellt har förutfattade meningar om hur sökandens ställning ska avgöras.

416 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje invändningen i den andra grundens tredje del. Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje delen eller den andra grunden.

417 Av det ovan anförda följer att yrkandena om ogiltigförklaring av det angripna beslutet ska ogillas.

418 Till stöd för skadeståndsyrkandet har sökanden åberopat två skador som utgör två skilda delgrunder. Inom ramen för den första delgrunden har sökanden yrkat ersättning med 20000 euro på grund av den oskäligt långa tiden för förfarandet för antagandet av det angripna beslutet. Inom ramen för den andra delgrunden har sökanden yrkat ersättning med 23651903 euro för den ekonomiska och ideella skada som sökanden anser vara rättsstridig i det angripna beslutet, vilket ersatte besluten av den 16 december 2014 och den 8 maj 2015.

419 Kommissionen har bestritt sökandens argument.

420 För det första ska det inledningsvis erinras om att det följer av fast rättspraxis att för att unionens utomobligatoriska ansvar ska kunna uppstå i ett visst fall bland annat krävs att den som begär ersättning för skada som denne anser sig ha lidit till följd av unionens handlande eller en unionsrättsakt visar att den förlust eller skada som han anser sig ha lidit till följd av ett beteende eller en handling från unionens sida visar att en rättsregel har överträtts som syftar till att ge enskilda rättigheter (se dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 145 och där angiven rättspraxis)

421 Dessutom måste denna överträdelse vara tillräckligt allvarlig, vilket i sin tur är beroende av det utrymme för skönsmässig bedömning som den institution som har brutit mot denna regel har och av huruvida den uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat med hänsyn till graden av klarhet och precision hos regeln i fråga, svårigheterna att tolka eller tillämpa den samt hur komplex den situation som regleras är (se dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 146 och där angiven rättspraxis).

422 För det andra ska varje skada, för vilken ersättning begärs inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen enligt artikel 340 andra stycket FEUF vara faktisk och säker. Under alla omständigheter ankommer det på den part som gör gällande att unionen har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar att anföra övertygande bevisning avseende förekomsten och utsträckningen av den skada som parten åberopar (se dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 135 och där angiven rättspraxis).

423 En faktisk och säker skada kan således inte beaktas av unionsdomstolarna på ett abstrakt sätt utan måste prövas i förhållande till de exakta faktiska omständigheter som utmärker varje fall som domstolen har att bedöma (se dom av den 18 november 2021, Mahmoudian/rådet, C‑681/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:933, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

424 För det tredje avser villkoret att det ska föreligga ett orsakssamband förekomsten av ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan den berörda institutionens handlande och skadan, vilket är ett samband som det ankommer på sökanden att bevisa. Det påtalade handlandet måste därför vara den avgörande orsaken till skadan (se dom av den 27 april 2023, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen, C‑549/21 P, ej publicerad, EU:C:2023:340, punkt 114 och där angiven rättspraxis).

425 Det ankommer nämligen på den part som gör gällande att unionen har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar att anföra övertygande bevisning av att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan den berörda institutionens handlande och den skada som görs gällande (se dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

426 Enligt en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas rättsordningar, vilken även tillämpas av unionsdomstolarna, ska den skadelidande, med risk för att annars själv behöva stå för skadan, dock visa en rimlig aktsamhet för att begränsa skadans omfattning (se beslut av den 12 maj 2010, Pigasos Alieftiki Naftiki Etaireia/rådet och kommissionen, C‑451/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:268, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

427 Detta innebär att även om det klandervärda uppträdandet har bidragit till uppkomsten av den påstådda skadan kan orsakssambandet brytas av att bristande omsorg från den skadelidandes sida utgör en avgörande orsak till denna skada (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 61).

428 Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva sökandens skadeståndsyrkande.

429 Till stöd för den första delgrunden har sökanden gjort gällande att det, efter domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), tog mer än två år för kommissionen att anta det angripna beslutet och att denna tidsfrist var oskälig, vilket har medfört en ersättningsskyldighet till ett belopp på 20000 euro för kommissionen.

430 Tribunalen erinrar om att det åligger institutionen att utöva sina befogenheter i enlighet med unionsrättens allmänna principer, i synnerhet principen om god förvaltningssed, vilken numera uttryckligen stadfästs i artikel 41 i stadgan. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs särskilt att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade av unionens institutioner inom skälig tid (se dom av den 12 maj 2022, Klein/kommissionen, C‑430/20 P EU:C:2022:377, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

431 Det ankommer således på den berörda förvaltningsmyndigheten att ta ställning, när den förväntas göra detta, och avsluta ett inlett förfarande inom skälig tid (dom av den 12 maj 2022, Klein/kommissionen, C‑430/20 P, EU:C:2022:377, punkt 89).

432 Frågan huruvida förfarandet pågått under rimlig tid kan inte heller fastställas med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt. Den ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet och de olika steg i förfarandet som unionsinstitutionen har följt samt parternas uppträdande under förfarandet. Listan över relevanta kriterier är i detta avseende inte uttömmande och bedömningen av om fristen är skälig kräver inte att unionsdomstolen gör en systematisk prövning av de aktuella omständigheterna med hänsyn till vart och ett av dessa kriterier (se dom av den 12 maj 2022, Klein/kommissionen, C‑430/20 P EU:C:2022:377, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

433 I förevarande fall ska det först fastställas huruvida den tidsfrist inom vilken kommissionen antog det angripna beslutet utgjorde ett överskridande av en rimlig tidsfrist, på så sätt att kommissionen åsidosatte de krav som det erinrats om i punkterna 430 och 431 ovan.

434 Tribunalen påpekar för det första att den tid på tre månader som förflöt mellan meddelandet av domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), och skrivelsen av den 6 maj 2019, genom vilken kommissionen anmodade sökanden att inkomma med vissa handlingar, inte kan anses vara orimlig med hänsyn till ärendets och domens komplexitet

435 Det ska härvidlag erinras om att domstolen i punkterna 190 och 191 i domen av den 22 september 2022, IMG/kommissionen ( C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722), bekräftade att begreppet internationell organisation, som unionens finansiella bestämmelser hänvisar till, var ett allmänt begrepp, som i bland annat avsaknad av rättspraxis i frågan kan vara svårt att tolka, särskilt i avsaknad av praxis i frågan, och att tillämpningen av detta begrepp i det aktuella fallet också skulle kunna visa sig vara komplicerad och ge upphov till svårigheter vid den rättsliga klassificeringen av de faktiska omständigheterna, med tanke på sökandens särskilda situation.

436 För det andra saknar sökanden även grund för att klandra kommissionen för den tid som förflöt mellan den 6 maj och den 18 juli 2019, under vilken kommissionen försökte följa domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), genom skriftväxling med sökanden, samt för den tid som förflöt mellan den 18 juli 2019, då kommissionen upprepade sin begäran av den 6 maj 2019 till sökanden, och den 26 november 2019, då kommissionen riktade sina begäranden om upplysningar till de stater som påstods vara sökandens medlemmar.

437 Det ska även beaktas att den sammanlagda fristen på två år, fyra månader och åtta dagar, efter vilken det angripna beslutet antogs, inbegriper fristen för samråd med de stater som tillfrågats av kommissionen, på grund av sökandens vägran att tillhandahålla kommissionen sina vederbörligen undertecknade handlingar om inrättande tillsammans med styrkande handlingar.

438 Denna del av den omtvistade tidsfristen, mellan den 6 maj 2019 och den 10 februari 2021, som är dagen för det sista svaret i det samråd som kommissionen inlett, kan följaktligen inte tillskrivas kommissionen, utan sökanden, som har brustit i rimlig omsorg efter domen av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen ( C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78).

439 För det tredje kan det inte anses att kommissionen var i dröjsmål mellan den 10 februari och den 19 februari 2021, som var det datum då den översände sitt förslag till beslut till sökanden för att inhämta sökandens yttrande. Sökanden har för övrigt inte fog för att rikta kritik mot perioden på drygt tre månader mellan den 19 februari och den 8 juni 2021, vilken motsvarar både den tidsperiod som beviljades för att sökanden skulle inkomma med yttrande och den tid det tagit för kommissionen att vederbörligen beakta sökandens yttrande, i enlighet med sökandens rätt att yttra sig.

440 Av det ovan anförda följer således att den tid som kommissionen tagit på sig för att utarbeta och anta det angripna beslutet inte är oskälig i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkterna 430 och 431 ovan.

441 Tribunalen konstaterar att sökanden inte har visat att det föreligger en ekonomisk eller ideell skada till följd av det påstådda åsidosättandet till stöd för detta yrkande.

442 Överklagandet ska följaktligen ogillas såvitt avser förevarande delgrund.

443 Till stöd för den andra delgrunden har sökanden yrkat att kommissionen ska förpliktas att till sökanden betala ett belopp på 8651903 euro som ersättning för den ekonomiska skada som sökanden anser sig ha lidit enligt det angripna beslutet samt ett belopp på 15 miljoner euro som ersättning för den ideella skada sökanden lidit.

444 Det framgår av punkt 417 ovan att yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet har ogillats, vilket innebär att det första villkor som anges i punkt 420 ovan för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar och som avser en överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter inte är uppfyllt.

445 Även om det är riktigt att kommissionen i det angripna beslutet gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte kvalificerade resolutionen av den 25 november 1994 som ett internationellt avtal, påverkar dessa fel inte beslutets lagenlighet och kan följaktligen inte anses utgöra den direkta och säkra orsaken till den skada som sökanden påstår sig ha lidit.

446 Sökanden har inte heller, till stöd för de skadeståndsyrkanden som framställts inom ramen för denna delgrund, åberopat invändningar om rättsstridighet som skiljer sig från dem som sökanden har framställt till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring.

447 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden till stöd för skadeståndsyrkandet. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av dessa yrkanden.

448 Enligt artikel 134.1 och 134.3 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats, och vardera rättegångsdeltagare ska bära sina rättegångskostnader om rättegångsdeltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får slutligen tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.

449 Sökanden har tappat målet. Det har emellertid konstaterats att kommissionen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i det angripna beslutet ange att resolutionen av den 25 november 1994 inte kunde kvalificeras som ett internationellt avtal, vilket har kunnat föranleda att sökanden att väckte förevarande talan för att få denna rättsstridighet fastställd. Under dessa omständigheter anser tribunalen att det är skäligt att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: franska.