Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 26 oktober 2023

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, 1995, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549).

4 Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 640/2014 av den 11 mars 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet och villkor för avslag på eller indragning av betalningar samt administrativa sanktioner som gäller för direktstöd, landsbygdsutvecklingsstöd och tvärvillkor (EUT L 181, 2014, s. 48).

5 Kommissionens yttrande, punkt 4.

6 Se dom av den 30 januari 2020, Portugal/kommissionen ( T‑292/18, EU:T:2020:18, punkterna 60–67).

7 Den danska regeringens yttrande, punkterna 7–14.

8 Artikel 1 i förordning nr 2988/95.

9 Skälen 3 och 4 i förordning nr 2988/95.

10 Se dom av den 11 mars 2008, Jager ( C‑420/06, EU:C:2008:152, punkt 61).

11 Där det anges att medlemsstaterna av vederbörligen motiverade skäl får besluta att inte fortsätta indrivningsförfarandet om det visar sig omöjligt att genomföra indrivning därför att gäldenären eller de personer som är juridiskt ansvariga för oegentligheten är oförmögna att betala, vilket har fastställts enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt.

12 Se dom av den 28 oktober 2010, SGS Belgium m fl. ( C‑367/09, EU:C:2010:648).

13 I förslaget till avgörande gjorde generaladvokat Kokott, som kommissionen har erinrat om i sitt skriftliga yttrande (punkt 32), en jämförelse mellan administrativa sanktioner enligt förordning nr 2988/95 och tillämplig straffrätt, i synnerhet kraven på klarhet och exakthet, där deras tillämpning på de personer som anges i artikel 7 andra meningen i förordningen lämnas åt de nationella myndigheternas skönsmässiga bedömning. Dessa principer innebär att om en person ska ådra sig straffrättsligt ansvar, måste de relevanta bestämmelserna vara formulerade på ett sådant sätt att personen i fråga ska kunna veta vilka handlingar eller försummelser som kan medföra en påföljd. Generaladvokaten fann att det utrymme för skönsmässig bedömning som ges i artikel 7 andra meningen i förordning nr 2988/95 måste preciseras av unionslagstiftaren eller, i dess ställe, av en medlemsstat, för att det ska vara fråga om en direkt tillämplig sanktion (se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet SGS Belgium m.fl. ( C‑367/09, EU:C:2010:440, punkterna 70–72).

14 Naturligtvis med undantag för de konkreta villkoren för indrivning vilka naturligtvis fastställs i nationell rätt.

15 Se, beträffande medlemsstaternas avsaknad av utrymme för skönsmässig bedömning, dom av den 13 december 2012, FranceAgriMer ( C‑670/11, EU:C:2012:807, punkt 66). Det är inte förenligt med de nationella myndigheternas skyldigheter enligt tillämplig unionslagstiftning på detta område – att återkräva otillbörligen eller rättsstridigt utbetalt stöd – att en medlemsstat gör en skönsmässig bedömning av huruvida det är lämpligt att kräva återbetalning av otillbörligen eller rättsstridigt beviljade stöd.

16 I EU-domstolens praxis anges även att skyldigheten att återbetala en förmån som erhållits otillbörligt genom ett rättsstridigt förfarande, även i avsaknad av en uttrycklig rättslig grund i sektorspecifik lagstiftning eller nationell rätt, inte strider mot legalitetsprincipen. Se dom av den 13 december 2012, FranceAgriMer ( C‑670/11, EU:C:2012:807, punkt 65).

17 Kommissionens yttrande, punkt 34.

18 Se dom av den 13 december 2012, FranceAgriMer ( C‑670/11, EU:C:2012:807, punkt 72).

19 Kommissionens yttrande, punkt 41.