Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou fördraget den 12 januari 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 27 november 2003 om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1). Den förordningen har ersatts av rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1) (nedan kallad Bryssel IIb-förordningen). Bryssel IIa-förordningen är dock tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i målet vid den nationella domstolen (se punkt 50 i förevarande förslag till avgörande).

3 Europeiska unionen är inte själv part i denna konvention, eftersom den inte tillåter att internationella organisationer ansluter sig.

4 Se de motsvarande definitionerna av begreppet olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn i artikel 3 i 1980 års Haagkonvention och i artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen. Se även, för ett liknande resonemang, artikel 11.1 i nämnda förordning.

5 Se ingressen till 1980 års Haagkonvention, skälen 12 och 33 i Bryssel IIa‑förordningen, samt dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkt 44), och dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 61).

6 Enligt EU-domstolens praxis bildar 1980 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningarna ett odelbart regelverk (yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014, EU:C:2014:2303 punkt 78) som är tillämpligt på förfaranden för återlämnande av barn som olovligen har förts bort inom unionen.

7 Se artikel 5182 § 1 i civilprocesslagen.

8 Se punkt 45 i förevarande förslag till avgörande.

9 Se artikel 5191 § 21 i civilprocesslagen.

10 Se artikel 5191 § 22 i civilprocesslagen.

11 Enligt artikel 2.1 i 2022 års lag är denna lagändring omedelbart tillämplig i mål om återlämnande som hade inletts och som ännu inte hade avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande vid detta datum. I målet vid den nationella domstolen är således ändringen tillämplig på det förfarande som inleddes av fadern i november 2021.

12 I artikel 3882 i civilprocesslagen anges att denna nya rättsliga grund för ett uppskov med verkställigheten inte ersätter artikel 388 § 1 i lagen, utan tillkommer utöver denna bestämmelse. Det finns således två möjligheter att ansöka om uppskov med verkställigheten av ett avgörande om återlämnande: den ena är automatisk och ovillkorad, men kan endast användas av de organ som är behöriga att väcka kassationstalan i mål om återlämnande, och den andra, som är villkorad av en risk för irreparabel skada och domstolens prövning, kan även parterna i förfarandet – vanligtvis föräldrarna – ansöka om.

13 Se artikel 3881 § 2 i civilprocesslagen.

14 Se artikel 3881 § 3 i civilprocesslagen.

15 Se, vad beträffar detta krav, bland annat dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 84 och där angiven rättspraxis), och beslut av den 5 mars 1986, Greis Unterweger ( 318/85, EU:C:1986:106, punkt 4).

16 Se punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.

17 Se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande.

18 Se, bland annat, dom av den 21 november 2019, Procureur-Generaal bij de Hoge Raad der Nederlanden ( C‑678/18, EU:C:2019:998, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

19 Se, i tillämpliga delar, dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi ( C‑511/14, EU:C:2016:448, punkterna 27–29), dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 39), och dom av den 4 september 2019, Salvoni ( C‑347/18, EU:C:2019:661, punkt 30).

20 Förfarandet i syfte att erkänna förfarandets verkställbarhet, som i det nationella målet omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet, ska skiljas från förfarandet för verkställighet (det vill säga de konkreta åtgärder som syftar till att genomföra återlämnandet), vilket tycks höra till en annan domstols behörighet.

21 Se Pawliczak, J., Reformed Polish court proceedings for the return of a child under the 1980 Hague Convention in the light of the Brussels IIb Regulation, Journal of Private International Law, volym 17, nr 3, s. 581. För övrigt hänvisar artikel 267 FEUF till att den nationella domstolen ska döma i saken utan att föreskriva några särskilda regler med hänsyn till att avgörandet eventuellt utgör en fastställelsedom (se dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 33).

22 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 90).

23 Enligt artikel 100.1 i Bryssel IIb-förordningen ska förordningen tillämpas bland annat på rättsliga förfaranden som har inletts efter den 1 augusti 2022. Enligt artikel 100.2 i nämnda förordning ska Bryssel IIa-förordningen fortsätta att tillämpas särskilt på avgöranden som meddelats i förfaranden som har inletts före detta datum och som omfattas av den sistnämnda förordningens tillämpningsområde. Det ska erinras om att fadern ingav ansökan om återlämnande av barnen den 18 november 2021 (se punkt 15 i förevarande förslag till avgörande).

24 Se punkt 95 i förevarande förslag till avgörande.

25 Se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 75).

26 Se ingressen och artikel 1 a i 1980 års Haagkonvention.

27 Se skäl 17 i Bryssel IIa-förordningen.

28 Av det skälet föreskrivs det i artikel 12 i 1980 års Haagkonvention att om det den dag då förfarandet om återlämnande inleds har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet av barnet ägde rum, ska myndigheten besluta om barnets omedelbara återlämnande. När det har gått mer än ett år kan det däremot inte beslutas om återlämnande om barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 81).

30 I 1980 års Haagkonvention är denna tidsfrist inte obligatorisk. Den enda konsekvensen av att tidsfristen överskrids, vilken föreskrivs i artikel 11 i konventionen, är att sökanden eller centralmyndigheten i den anmodade staten har rätt att kräva att den aktuella administrativa eller judiciella myndigheten förklarar dröjsmålet.

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 82).

32 Enligt nämnda bestämmelse ska de fördragsslutande staterna – däribland deras lagstiftande myndigheter – vidta alla lämpliga åtgärder för att … säkerställa att ändamålet med denna konvention uppfylls.

33 Enligt domstolens fasta praxis innebär principen om lojalt samarbete att medlemsstaterna – återigen inbegripet deras lagstiftande myndigheter – ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan (se, bland annat, dom av den 19 december 2019, Amoena, C‑677/18, EU:C:2019:1142, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

34 Jag vill framhålla att ett sådant systemproblem är ännu mer problematiskt då det kan rubba det förtroende som medlemsstaterna ömsesidigt ska hysa vad gäller genomförandet av 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIa-förordningen.

35 Jag har förenklat saker och ting för bedömningens skull. I själva verket är tidsfristen för att väcka kassationstalan fyra månader (se artikel 5191 § 22 i civilprocesslagen). Om en ansökan om uppskov med verkställigheten har ingetts, upphör dock uppskovet automatiskt om en sådan kassationstalan inte väcks inom två månader (se artikel 3881 § 2 i nämnda lag).

36 Jag vill framhålla att även om det inte uttryckligen anges i dessa båda bestämmelser, råder det inte någon tvekan om att när medlemsstaterna föreskriver att en ansökan om återlämnande kan prövas i flera instanser, ska denna tidsfrist på sex veckor gälla i varje instans. Om en domstol i första instans tvingade sig att fatta ett avgörande inom denna tidsfrist, men domstolarna i målet om överklagande eller kassationsförfarandet sedan kunde ta god tid på sig för att göra en ny prövning av avgörandet, skulle bestämmelserna förlora sin ändamålsenliga verkan. Se, i det avseendet, Europadomstolen, 12 mars 2015, Adžić mot Kroatien, CE:ECHR:2015:0312JUD002264314, § 97, och Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, § 194. Se även Haagkonferensen för internationell privaträtt (HCCH), Conclusions et Recommandations de la Quatrième réunion de la Commission spéciale sur le fonctionnement de la Convention de La Haye du 25 octobre 1980 sur les aspects civils de l’enlèvement international d’enfants (22–28 mars 2001), punkterna 3.3 och 3.4, tillgänglig på följande adress: https://assets.hcch.net/upload/concl28sc4_f.pdf.

37 Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) förfogar endast över en mekanism för att handlägga mål med förtur, vilken enbart gör det möjligt att låta ett mål gå före andra mål och som dessutom överlåts åt den referent som ansvarar för det aktuella målet att avgöra efter eget skön – det är således inte garanterat att en sådan handläggning tillämpas på kassationstalan i mål om återlämnande.

38 Se artikel 3983 § 1 i civilprocesslagen.

39 Se, i det avseendet, punkterna 78 och 81 i förevarande förslag till avgörande

40 Se dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 85).

41 Se punkt 88 i förevarande förslag till avgörande. I det avseendet uppgav den polska regeringen vid förhandlingen, som svar på domstolens frågor, att det finns en mekanism för kontroll av kassationstalan vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). En föregående granskning görs innan prövningstillstånd medges, under vilken det bland annat kontrolleras huruvida kassationstalan aktualiserar en rättsfråga som är relevant/viktig. Även om det antas att en kassationstalan i förhalningssyfte inte klarar denna inledande granskning, är det likväl så att tillägget av, för det första, tidsfristen för att väcka talan och, för det andra, tidsåtgången innan kontrollen görs och talan ogillas redan gör det möjligt att väsentligt försena återlämnandet av barnet.

42 Jag hänvisar i denna fråga till min anmärkning i fotnot 34 i förevarande förslag till avgörande.

43 Dz. U. från år 2021, position 1904, i dess ändrade lydelse.

44 Se artikel 3883 i civilprocesslagen, som infördes genom 2022 års lag.

45 Detta rättsmedel föreskrivs bland annat med avseende på lagakraftvunna avgöranden som strider mot de principer eller rättigheter och friheter för människor och medborgare som anges i Republiken Polens konstitution, eller som uppenbart strider mot lagen, när det inte är möjligt att upphäva eller ändra avgörandet genom andra särskilda rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt.

46 Jag vill framhålla att stadgan är tillämplig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet. Eftersom två medlemsstater är inblandade i bortförandet av barnen, är Bryssel IIa-förordningen tillämplig på ansökan om återlämnande. Det är således fråga om tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

47 Enligt artikel 52.3 i stadgan.

48 Se, bland annat, Europadomstolen, 3 juni 2014, López Guió mot Slovakien, CE:ECHR:2014:0603JUD001028012, § 82.

49 Se, bland annat, Europadomstolen, 7 mars 2013, Raw m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0307JUD001013111, §§ 78 och 79, samt där angiven rättspraxis. Se även punkt 56 i förevarande förslag till avgörande.

50 Se, bland annat, Europadomstolen, 13 januari 2015, Hoholm mot Slovakien, CE:ECHR:2015:0113JUD003563213, § 44, och Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, § 152.

51 Se, bland annat, Europadomstolen, 3 juni 2014, López Guió mot Slovakien, CE:ECHR:2014:0603JUD001028012, §§ 107–109; Europadomstolen, 13 januari 2015, Hoholm mot Slovakien, CE:ECHR:2015:0113JUD003563213, §§ 49, 52 och 53. Se, analogt, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 87). Vidare hänvisar jag, även i detta fall, till min anmärkning i fotnot 34 i förevarande förslag till avgörande.

52 Se, bland annat, Europadomstolen, 7 mars 2013, Raw m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0307JUD001013111, § 84 och där angiven rättspraxis.

53 Se, i tillämpliga delar, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkterna 35–37, och där angiven rättspraxis), och Europadomstolen, 6 september 005, Săcăleanu mot Rumänien, CE:ECHR:2005:0906JUD007397001, § 5.

54 Se, bland annat, dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

55 Se punkt 29 i förevarande förslag till avgörande.

56 Se, bland annat, Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, § 194. Som den belgiska regeringen och kommissionen har gjort gällande säkerställer denna tidsfrist på sex veckor teoretiskt sett en balanserad avvägning mellan kravet på skyndsamhet och behovet av att göra en konkret prövning av omständigheterna i varje enskilt mål, vilket motiverar att tidsfristen i allmänhet följs av domstolarna. Att det i ett enskilt fall är omöjligt för en sådan domstol att uppfylla Europakonventionens krav inom denna tidsfrist hör enligt min mening till de exceptionella omständigheter som avses i artikel 11.3 andra stycket i Bryssel IIa-förordningen.

57 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 november 2013, X mot Lettland, CE:ECHR:2013:1126JUD002785309, §§ 106 och 107.

58 Se, beträffande den omständigheten att den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel i allmänhet inte uppställer något krav på att det finns flera domstolsinstanser, bland annat dom av den 26 september 2018, Belastingdienst/Toeslagen (Överklagandets suspensiva verkan) ( C‑175/17, EU:C:2018:776, punkt 34 och där angiven rättspraxis), och Europadomstolen, 5 april 2018, Zubac mot Kroatien, CE:ECHR:2018:0405JUD004016012, § 82.

59 Se Europadomstolen, 26 november 2013, X mot Lettland, CE:ECHR:2013:1126JUD002785309, §§ 112–114, och Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, §§ 190–195.

60 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 november 2013, X mot Lettland, CE:ECHR:2013:1126JUD002785309, § 107.

61 Se, analogt, dom av den 26 september 2018, Belastingdienst/Toeslagen (Överklagandets suspensiva verkan) ( C‑175/17, EU:C:2018:776, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

62 Typexemplet i det avseendet är att den förälder som skulle ta hand om barnet i ursprungsmedlemsstaten har avlidit, eller att det har uppstått en väpnad konflikt i den staten.

63 Den polska regeringens argument om att en motivering inte krävs för att göra det möjligt för organen att reagera och inge en ansökan om uppskov med verkställigheten så fort som möjligt, med hänsyn till den omständigheten att de ofta inte har detaljkännedom om omständigheterna i mål om återlämnande, eftersom de inte är parter i förfaranden för återlämnande, är knappast övertygande. Det framgår nämligen att åtminstone riksåklagaren och barnombudsmannen kan intervenera i dessa förfaranden, och detta redan i första instans. Detta argument tenderar dessutom att just understryka att mekanismen i artikel 3881 i civilprocesslagen kan användas av de aktuella organen innan de ens har fått kännedom om omständigheterna i ett mål och följaktligen har undersökt huruvida ett uppskov med verkställigheten är motiverat.

64 Även om de aktuella organen, såsom den polska regeringen har gjort gällande, anses agera i lagens och barnets intresse, vill jag erinra om att ett av dessa organ – riksåklagaren – hör till den verkställande makten i Polen. Det kan i det avseendet inte bortses från risken att denna verkställande makt blandar sig i vissa pågående förfaranden som särskilt uppmärksammas i media, för andra syften än enbart i lagens intresse. Se, i det avseendet, Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, §§ 195–223.

65 Se för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 13 januari 2015, Hoholm mot Slovakien, CE:ECHR:2015:0113JUD003563213, §§ 45–47.

66 Se, analogt, dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 49).

67 Se, bland annat, dom av den 27 november 2007, C ( C‑435/06, EU:C:2007:714, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

68 Särskilt i artikel 24 i Bryssel IIb-förordningen föreskrivs fortfarande en tidsfrist på sex veckor för prövningen av ansökningar om återlämnande, samtidigt som det uttryckligen bekräftas att den gäller i varje eventuell instans.

69 Se, i tillämpliga delar, dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie ( C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 45).