Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 14 december 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 2 mars 2010 ( C‑135/08, EU:C:2010:104) (nedan kallad domen Rottmann).

3 Dom av den 12 mars 2019 ( C‑221/17, EU:C:2019:189) (nedan kallad domen Tjebbes m.fl.).

4 Dom av den 18 januari 2022 ( C‑118/20, EU:C:2022:34) (nedan kallad domen Wiener Landesregierung).

5 Dom av den 5 september 2023 ( C‑689/21, EU:C:2023:626) (nedan kallad domen Udlændinge- og Integrationsministeriet).

6 Den konsoliderade versionen (Bundesgesetzblatt, del III, nr 102‑1, i dess lydelse enligt 1 § punkt 7 i Gesetz zur Reform des Staatsangehörigkeitsrechts (lag om reform av rätten till medborgarskap) av den 15 juli 1999 (BGBl. I, s. 161).

7 De antogs i de berörda städerna i de tre nationella målen den 13 september 2019, den 24 februari 2021 respektive den 12 februari 2021.

8 I 30 § punkt 1 StAG föreskrivs följande: Frågan huruvida en person innehar tyskt medborgarskap eller inte ska efter begäran från den myndighet som är ansvarig för medborgarskapsfrågor fastställas genom styrkandet av ett berättigat intresse. Denna fastställelse är bindande för samtliga frågor där det i rättsligt hänseende är relevant huruvida tyskt medborgarskap föreligger. Om det föreligger ett allmänintresse kan fastställelsen även göras ex officio.

9 RGBl., s. 583.

10 För fullständighetens skull vill jag påpeka att författarna till doktrinen förklarar att denna reform av RuStAG införde delar av territorialprincipen (jus soli) och underlättade förvärvet av tyskt medborgarskap för utländska medborgare som är bosatta i Tyskland och, i synnerhet, för deras barn som är födda i denna medlemsstat. Dessa författare har preciserat att ändringar har gjorts sedan denna lagstiftning trädde i kraft, åren 2004, 2007, 2009, 2014 och 2019. Se, bland annat, Farahat, A. och Hailbronner, K., Report on Citizenship Law: Germany, RSCAS/GLOBALCIT-CR 2020/5, European University Institute, Country Report 2020/05, mars 2020, s. 33.

11 Förvärvet av tyskt medborgarskap ägde således rum enligt 25 § punkt 1 första meningen StAG, som var i kraft till och med den 31 december 1999 och som föreskrev Inlandsklausel (nedan kallad klausulen om nationellt territorium), enligt vilken förlusten av tyskt medborgarskap endast skulle ske om den berörda tyska medborgaren varken har hemvist eller stadigvarande uppehåller sig inom landet. Denna klausul togs bort från 25 § punkt 1 StAG. Kommissionen har i sitt yttrande hänvisat till förarbetena till lagförslaget om ändring av medborgarskapslagen av den 15 juli 1999 (dokument (Drucksache) 14/533 från den tyska förbundsdagen av den 16 mars 1999, s. 15), enligt vilket [d]enna klausul om nationellt territorium ofta används för att kringgå principen som avser att begränsa fall av flerfaldigt medborgarskap vid naturaliseringen: det utländska medborgarskap som överges före naturaliseringen återfås utan påföljd efter naturaliseringen. Upphävandet av klausulen om nationellt territorium undanröjer denna möjlighet till missbruk. Se, bland annat, McFadden, S.W., German Citizenship Law and the Turkish diaspora, German Law Journal, 2019, nr 20, s. 72, och, särskilt, s. 74–78; Falcke, S., och Vink, M., Closing a Backdoor to Dual Citizenship: The German Citizenship Law Reform of 2000 and the Abolishment of the Domestic Clause, Frontiers in Sociology, 2020, vol. 5, s. 1, och, särskilt, s. 3–5, och Bouche, N., La réforme de 1999 du droit allemand de la nationalité, Revue international de droit comparé, 2002, vol. 54(4), s. 1035.

12 Se punkt 18 ovan.

13 C‑689/21, EU:C:2023:53. För fullständighetens skull nöjer jag mig med att hänvisa till punkterna 29–43 i detta förslag till avgörande för en redogörelse för denna rättspraxis.

14 Se, för ett liknande resonemang, domen Rottmann, punkt 45; domen Tjebbes m.fl., punkt 32; domen Wiener Landesregierung, punkterna 37 och 51, och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 30 och där angiven rättspraxis. Det rör sig nämligen om tillämpningen av en grundläggande princip i unionsrätten på området för unionsmedborgarskap. Se även den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 41 i domen Rottmann.

15 Dom av den 7 juli 1992 ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 10).

16 Punkterna 41, 42 och 45.

17 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2009:588, punkterna 23, 24 och 26). Det är således enligt generaladvokaten varken fråga om att av denna princip dra slutsatsen att det är absolut omöjligt att återkalla ett nationellt medborgarskap när återkallandet av medborgarskapet medför förlust av unionsmedborgarskapet, eller att anse att de villkor för förvärv och förlust av medborgarskap i en medlemsstat vilka den definierar faller utanför unionsrättens kontroll.

18 Domen Rottmann, punkt 41.

19 Se, för ett liknande resonemang, domen Rottmann, punkterna 39, 41–43, 45, 48, 56, 55 och 59; domen Tjebbes m.fl., punkterna 30, 32, 40–42 och 45, och domen Wiener Landesregierung, punkterna 44, 59, 61 och 73.

20 Punkterna 48, 55 och 56.

21 Domen Tjebbes m.fl., punkt 40; domen Wiener Landesregierung, punkt 58 och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 38.

22 Domen Rottmann, punkterna 55 och 56; domen Tjebbes m.fl., punkt 41; domen Wiener Landesregierung, punkt 59 och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 39.

23 Domen Tjebbes m.fl., punkt 45; domen Wiener Landesregierung, punkt 61 och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 55.

24 Domen Tjebbes m.fl., punkt 42 och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 40.

25 Det ska erinras om att det mål som gav upphov till den domen rörde situationen för en medborgare som föddes i Amerikas förenta stater av en dansk mor och en amerikansk far och som sedan födseln hade både danskt och amerikanskt medborgarskap. Efter att hon hade fyllt 22 år lämnade hon in en ansökan till Udlændinge- og Integrationsministeriet (ministeriet för invandring och integration) om att få behålla sitt danska medborgarskap. Genom beslut av det behöriga ministeriet informerades hon om att hon hade förlorat sitt danska medborgarskap vid 22 års ålder och att hennes ansökan om att få behålla medborgarskapet inte kunde bifallas, eftersom hon hade lämnat in sin ansökan efter att ha uppnått denna ålder.

26 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 40 och där angiven rättspraxis.

27 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkterna 41 och 43 och där angiven rättspraxis.

28 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 48 och där angiven rättspraxis.

29 Se, bland annat, dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 29 och där angiven rättspraxis.

30 Artikel 20.2 första stycket FEUF.

31 Se punkterna 28–31 ovan.

32 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

33 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

34 Domen Rottmann, punkt 51; domen Tjebbes m.fl., punkt 33; domen Wiener Landesregierung, punkt 52 och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 31.

35 Domen Tjebbes m.fl., punkt 35 och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 32.

36 Europeiska konventionen om medborgarskap, som antogs den 6 november 1997 inom Europarådet och som trädde i kraft den 1 mars 2000. Konventionen är tillämplig i Tyskland sedan den 1 september 2005. I artikel 7.1 a föreskrivs att en konventionsstat får i sin nationella lagstiftning inte föreskriva att medborgarskap i den staten skall förloras ex lege eller på statens initiativ utom i följande fall: vid frivilligt förvärv av annat medborgarskap.

37 Vad gäller detta syfte understryks i doktrinen att dubbelt medborgarskap numera är allmänt erkänt, även om fall med flerfaldigt medborgarskap ska utgöra undantag. Enligt dessa författare har det i praktiken skett en stor ökning av naturalisationerna med erkännande av dubbelt medborgarskap. Se Farahat, A. och Hailbronner, K., a.a., s. 9, 18 och 32. Det följer dessutom av besluten om hänskjutande att konventionen av den 6 maj 1963 om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap trädde i kraft för Förbundsrepubliken Tyskland den 18 december 1969 och upphörde att gälla den 21 december 2002 på grund av att Tyskland frånträdde den. Författarna har i detta avseende förklarat att reformen av RuStAG åtföljdes av beslutet att frånträda konventionen, som endast föreskriver ett begränsat godtagande av dubbelt medborgarskap.

38 Den tyska regeringen har hänvisat till beslutet av den 8 december 2006, 2 BvR 1339/06, DE:BVerfG:2006:rk20061208.2bvr133906, punkt 14. Denna regering har påpekat att det även framgår av nationell rättspraxis att avskaffandet av flerfaldigt medborgarskap inte längre prioriteras efter reformen av RuStAG. Se Bundesverwaltungsgerichts (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 10 april 2008, 5 C 28.07 DE: BVerwG:2008:100408U5C28.07.0, punkt 21.

39 Se, för ett liknande resonemang, domen Tjebbes m.fl., punkt 34, och domen Wiener Landesregierung, punkt 54. Även om domstolen i sin praxis använder begreppet oönskade följder, får jag erkänna att jag hyser tvivel kring relevansen av att generellt betrakta följderna av att en medborgare i en medlemsstat har flera medborgarskap som oönskade.

40 I den förklarande rapporten till denna konvention (Europarådet, European Treaty Series, nr 166, s. 11) anges att [artikel 7.1 a] tillåter konventionsstaterna att föreskriva förlust av medborgarskapet vid frivilligt förvärv av annat medborgarskap. Ordet frivilligt tyder på att den berörda personen har förvärvat detta medborgarskap av egen fri vilja och inte automatiskt (enligt lag).

41 Det framgår av denna rapport att det i vissa stater, särskilt när många personer vill förvärva eller har förvärvat sitt medborgarskap, kan anses att bibehållandet av ett annat medborgarskap skulle kunna utgöra hinder för en fullständig integration av dessa personer. Andra stater kan däremot anse att det är bättre att underlätta förvärv av medborgarskap i staten genom att låta de berörda personerna behålla sitt ursprungliga medborgarskap och därigenom främja deras integration i värdlandet, bland annat för att göra det möjligt för dessa personer att behålla andra familjemedlemmars medborgarskap eller för att underlätta deras återvändande till ursprungslandet om de så önskar (punkt 3 i den förklarande rapporten).

42 Domen Rottmann, punkterna 55 och 56; domen Tjebbes m.fl., punkt 40; domen Wiener Landesregierung, punkt 58 och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 38. Se även punkt 41 ovan.

43 Domen Tjebbes m.fl., punkt 41, och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 39.

44 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 43 och där angiven rättspraxis. Se även punkterna 38 och följande punkter ovan.

45 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 41 och där angiven rättspraxis. Se punkt 38 ovan.

46 Enligt vissa författare i doktrinen har ikraftträdandet av 25 § StAG medfört att missbruket av denna lucka i lagstiftningen avseende tillämpningen av klausulen om nationellt territorium har upphört men tyvärr har denna lagändring inte märkts av många turkiska medborgare och uppenbarligen inte ens av de turkiska myndigheterna. Man uppskattar således att 40000 turkiska medborgare, genom att återfå sitt turkiska medborgarskap, har förlorat sitt tyska medborgarskap, nästan utan att känna till det, efter ikraftträdandet av [StAG] (Farahat, A. och Hailbronner, K., a.a., s. 26, min kursivering). När det gäller denna situation, se även McFadden, S.W., a.a., s. 80. Enligt min mening är det svårt att förena sådana åtgärder med den solidaritet som ska ligga till grund för förhållandet mellan en medlemsstat och dess egna medborgare, oberoende av den omständigheten att medborgarskap, såsom i förevarande fall, hade förvärvats genom naturalisation i det särskilda sammanhanget att det förelåg en lucka i lagstiftningen vad gäller tillämpningen av klausulen om nationellt territorium.

47 Det framgår bland annat av de tillämpliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen har redogjort för att det i § 38 Gesetz über den Aufenthalt, die Erwerbstätigkeit und die Integration von Ausländern im Bundesgebiet (lagen om utländska medborgares uppehåll, förvärvsarbete och integration i Tyskland) av den 25 februari 2008 (BGBl. I, s. 162), föreskrivs att en före detta tysk medborgare ska tilldelas ett uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd om denne när det tyska medborgarskapet förloras uppfyller vissa villkor. Enligt vissa författare i doktrinen infördes denna paragraf av lagstiftaren för att bevilja dessa typer av tillstånd till turkiska medborgare som ofrivilligt har förlorat sitt tyska medborgarskap, förutsatt att de kan återfå sitt turkiska medborgarskap (Farahat, A. och Hailbronner, K., a.a., s. 26, mina kursiveringar).

48 Se, i detta avseende, punkt 71 ovan.

49 Se punkt 38 och följande punkter ovan.

50 Se, för ett liknande resonemang, domen Tjebbes m.fl., punkt 42, och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 40.

51 Se, för ett liknande resonemang, domen Tjebbes m.fl., punkt 42, och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 40.

52 Sådana följder kan enligt domstolen inte vara hypotetiska eller eventuella. Domen Tjebbes m.fl., punkt 44, och domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 54.

53 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkt 55 och där angiven rättspraxis.

54 Eftersom klaganden hade lämnat in sin ansökan om att behålla sitt danska medborgarskap efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i de nationella bestämmelserna. Se fotnot 25 ovan.

55 Detta överensstämmer med de överväganden som gjorts i punkterna 66 och följande punkter ovan. I detta sammanhang har klagandena de nationella målen, i egenskap av tyska medborgare, kunnat utöva de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet mellan naturaliseringen år 1999 och antagandet av beslutet i vilket det fastställs att de förlorat sitt medborgarskap, det vill säga under minst arton år. Denna först rättsliga och därefter faktiska situation samt spänningen mellan dessa två datum ska beaktas vid proportionalitetbedömningen och särskilt i samband med skyddet av rätten till familjeliv och yrkesliv.

56 Den hänskjutande domstolen har förklarat att 13 § StAG, enligt vilken före detta tyska medborgare på vissa villkor kan erhålla en förenklad naturalisation, endast är tillämplig när sökandena är bosatta utomlands.

57 Domen Udlændinge- og Integrationsministeriet, punkterna 57 och 58. Se även mitt förslag till avgörande i målet Udlændinge- og Integrationsministeriet ( C‑689/21, EU:C:2023:53, punkterna 93 och 94).