Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 13 juli 2023

I mål C‑35/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Audiencia Provincial de Málaga (Provinsdomstolen i Malaga, Spanien) genom beslut av den 14 december 2021, som inkom till domstolen den 17 januari 2022, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos, domstolens vice ordförande L. Bay Larsen, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna L.S. Rossi, S. Rodin (referent) och O. Spineanu-Matei, generaladvokat: A. Collins, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 januari 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Cajasur Banco SA, genom V. Rodríguez de Vera Casado, Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez, M.J. Ruiz Sánchez och J. Rodríguez de la Rúa Puig, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 2 mars 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Spansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Upptagande till sakprövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Cajasur Banco SA, å ena sidan, och JO och IM, å andra sidan, angående rättegångskostnaderna i en domstolsprocess som inletts av JO och IM i syfte att få fastställt att en klausul i de allmänna villkoren i ett avtal om hypotekslån är ogiltigt, bland annat på grund av att det är oskäligt.

3 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

4 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 1303 i Código civil (civillagen) föreskrivs följande:

6 I artikel 395 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (civilprocesslagen) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), som innehåller bestämmelser om rättegångskostnader när talan medges, föreskrivs följande:

7 Parterna i målet ingick ett avtal om hypotekslån. År 2018 väckte JO och IM talan vid Juzgado de Primera Instancia no 18 bis de Málaga (Förstainstansdomstol nr 18a i Malaga, Spanien) och yrkade ogiltigförklaring av en klausul i de allmänna avtalsvillkoren avseende hypoteksavgifter och återbetalning av det belopp som erlagts i enlighet med denna klausul, på den grunden att den var oskälig. Efter det att talan hade väckts medgav Cajasur Banco att avtalsvillkoret i fråga var oskäligt, men godtog endast att återbetala en del av det beloppet, med hänsyn till att det var för högt.

8 Genom dom av den 2 mars 2020 ogiltigförklarade Juzgado de Primera Instancia no 18 bis de Málaga (Förstainstansdomstol nr 18a i Malaga) samma avtalsvillkor på grund av att det var oskäligt och förpliktade Cajasur Banco dels att till JO och IM återbetala en del av det yrkade beloppet, dels att ersätta rättegångskostnaderna.

9 Cajasur Banco överklagade domen till Audiencia Provincial de Málaga (Provinsdomstolen i Malaga, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, endast beträffande beslutet om rättegångskostnaderna. Banken har gjort gällande att eftersom den medgav talan utan bestridande, strider åläggandet att ersätta rättegångskostnaderna mot artikel 395 i civilprocesslagen, som föreskriver att svaranden i ett sådant fall endast kan förpliktas att betala rättegångskostnaderna om det fastställts att denne varit i ond tro. Banken har i detta avseende erinrat om att ond tro enligt nämnda artikel endast ska anses föreligga om käranden, innan talan väcktes, hade riktat en trovärdig och välgrundad betalningsanmodan till svaranden, om ett medlingsförfarande hade inletts eller om det hade riktats en begäran om förlikning till svaranden.

10 Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande är denna ståndpunkt förenlig med fast rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) avseende tillämpningen av samma artikel.

11 Det framgår även av beslutet om hänskjutande att JO och IM inte vidtagit några förprocessuella åtgärder med avseende på Cajasur Banco.

12 Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Málaga (Provinsdomstolen i Malaga) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

13 Enligt den spanska regeringen ska begäran om förhandsavgörande avvisas, eftersom den hänskjutande domstolen inte har redogjort för de tillämpliga bestämmelserna och de faktiska omständigheterna i det nationella målet på ett korrekt sätt. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte försett EU-domstolen med de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts, vilka är hypotetiska, eftersom den nationella domstolen enligt nationell rätt kan avgöra målet utan att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

14 Domstolen erinrar om att, enligt fast rättspraxis, i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet, samt att tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. Vidare ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 76, och dom av den 22 september 2022, Servicios prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 26).

15 En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna, eller saken i det nationella målet, eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 77, och dom av den 22 september 2022, Servicios Prescriptor y medios de pagos EFC, C‑215/21, EU:C:2022:723, punkt 27).

16 Så är inte fallet här.

17 Begäran om förhandsavgörande avser nämligen bland annat tolkningen av artikel 6.1 i direktiv 93/13 och syftar till att få klarhet i huruvida denna bestämmelse utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 395 i civilprocesslagen, om fördelningen av rättegångskostnaderna i domstolsförfaranden som inletts av konsumenter för att utöva sina rättigheter enligt detta direktiv.

18 Det framgår dessutom av handlingarna i målet att en konsument, i den mening som avses i direktiv 93/13, med tillämpning av artikel 395 i civilprocesslagen, såsom den tolkats i nationell rättspraxis, riskerar att förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i samband med en talan som konsumenten väckt avseende villkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare, trots att den behöriga domstolen har slagit fast att ett av dessa villkor är oskäligt.

19 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.

20 Även om den hänskjutande domstolen genom sin första fråga bland annat har hänvisat till artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, framgår det av skälen i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen i huvudsak vill få klarhet i hur artikel 6 i direktiv 93/13 ska tolkas med hänsyn till räckvidden av effektivitetsprincipen, vilken avses i den andra frågan.

21 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument ska bära sina rättegångskostnader avseende ett domstolsförfarande som konsumenten har inlett mot en näringsidkare för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 efter att ha ingått ett avtal innehållande ett oskäligt villkor, när konsumenten inte har vidtagit några förprocessuella åtgärder gentemot näringsidkaren och näringsidkaren har medgett talan innan något svaromål avgetts, även om det konstaterats att avtalsvillkoret är oskäligt.

22 Domstolen erinrar inledningsvis om att med hänsyn till arten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkarna, kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

23 I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området ska det, enligt fast rättspraxis, i varje medlemsstats rättsordning antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13, i enlighet med principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

24 Av domstolens praxis följer att fördelningen av rättegångskostnaderna i ett domstolsförfarande vid de nationella domstolarna omfattas av medlemsstaternas självbestämmanderätt i förfarandefrågor, med förbehåll för att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska iakttas (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 95).

25 Vad gäller effektivitetsprincipen, som är den enda av dessa principer som avses i begäran om förhandsavgörande, ska det påpekas att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av hur förfarandet är utformat och dess särdrag – vid de olika nationella instanserna. Härvidlag ska det, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (se, bland annat, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

26 Direktiv 93/13 ger en konsument rätten att vända sig till en domstol för att få denna att fastställa att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare har ingått med konsumenten är oskäligt och sätta åt sidan tillämpningen av villkoret. EU-domstolen har slagit fast att, om fördelningen av rättegångskostnaderna i ett sådant förfarande beslutas enbart utifrån de belopp som har betalats utan grund och ska återbetalas, kan detta avhålla konsumenten från att utöva sin talerätt, med hänsyn till de kostnader som en talan vid domstol skulle medföra (se dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

27 Domstolen har av detta dragit slutsatsen att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser som gör det möjligt att låta en del av rättegångskostnaderna belasta konsumenten beroende på storleken på de belopp som felaktigt erlagts och som betalas tillbaka till denne efter det att ett avtalsvillkor förklarats vara ogiltigt på grund av att det är oskäligt, eftersom ett sådant system skapar ett väsentligt hinder som kan avhålla konsumenterna från att utöva sin rätt enligt direktivet till en effektiv domstolsprövning av avtalsvillkors oskälighet (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 99).

28 Det ska också påpekas att även om iakttagandet av effektivitetsprincipen inte får gå så långt att total passivitet hos en berörd konsument uppvägs fullt ut, ska det emellertid prövas huruvida det, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det nationella förfarandet i fråga, finns en icke försumbar risk för att konsumenter, i förfaranden som inleds av näringsidkare mot konsumenter, avskräcks från att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Vicente (Förfarande rörande advokatarvode), C‑335/21, EU:C:2022:720, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

29 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen påpekat att artikel 395 i civilprocesslagen, såsom den tolkats av Tribunal Supremo (Högsta domstolen), föreskriver att svaranden endast ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna för domstolsförfarandet om det har fastställts att svaranden var i ond tro. Ond tro anses föreligga om käranden, innan talan väcktes, hade riktat en trovärdig och välgrundad betalningsanmodan till svaranden, om ett medlingsförfarande inletts eller om det riktats en begäran om förlikning till svaranden.

30 Det ska i detta hänseende påpekas att inom ramen för de typiska förfaranden som inleds med tillämpning av artikel 6.1 i direktiv 93/13 är konsumenten, i direktivets mening, oftast kärande, medan näringsidkaren, i direktivets mening, oftast är svarande. Det innebär att artikel 395 i civilprocesslagen, såsom den tolkats av Tribunal Supremo (Högsta domstolen), i praktiken kräver att en konsument, innan talan väcks vid domstol, riktar en trovärdig och välgrundad betalningsanmodan till den berörda näringsidkaren eller inleder ett medlingsförfarande med denne eller begär förlikning. Om näringsidkaren medger talan innan svaromål avges presumeras denne ha handlat i god tro och kan inte förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Detta gäller även om det under det domstolsförfarande som inletts har kunnat konstateras att ett villkor i det berörda avtalet är oskäligt.

31 Även om, såsom den spanska regeringen har påpekat, de mål som eftersträvas med nämnda artikel 395 – att stävja måltillströmningen i det nationella domstolssystemet och främja en god rättskipning – ska anses legitima och, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, vidtagande av en av de förprocessuella åtgärder som avses i den artikeln framstår som ett rimligt processuellt krav på den berörda konsumenten, kvarstår det faktum att skyldigheten att vidta förprocessuella åtgärder i slutändan uteslutande åvilar konsumenten.

32 På området oskäliga villkor i konsumentavtal, som är föremål för en omfattande nationell rättspraxis, bör en sådan skyldighet emellertid på samma sätt åligga båda avtalsparterna. När det i fast nationell rättspraxis har slagits fast att vissa standardvillkor är oskäliga, kan det nämligen förväntas att bankerna tar initiativ till att komma överens med de kunder vilkas avtal innehåller sådana villkor innan dessa väcker talan vid domstol för att få verkningarna av dessa villkor ogiltigförklarade.

33 Även om det inte är uteslutet att allmänintresset av en god rättskipning som sådant kan väga tyngre än konsumenternas särintressen, får de processuella regler som syftar till att genomföra detta allmänintresse inte göra det omöjligt eller orimligt svårt för konsumenterna att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2015, Baczó och Vizsnyiczai, C‑567/13, EU:C:2015:88, punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis).

34 En sådan nationell lagstiftning som artikel 395 i civilprocesslagen, som lägger hela ansvaret för förprocessuella åtgärder på konsumenten är heller inte ägnad att förmå näringsidkarna att på ett frivilligt och spontant sätt ta konsekvenserna av rättspraxis avseende oskäliga avtalsvillkor. Den främjar därmed att verkningarna av sådana villkor består. Genom att konsumenten utsätts för en ytterligare ekonomisk risk kan en sådan lagstiftning slutligen skapa ett hinder som kan avskräcka konsumenten från att utöva sin rätt till en effektiv domstolsprövning av huruvida villkor i ett avtal med en näringsidkare är oskäliga.

35 Slutligen kan en konsument som ingått ett avtal som innehåller ett oskäligt villkor inte klandras för att ha vänt sig till behörig nationell domstol för att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13, när näringsidkaren förhållit sig passiv trots att det har konstaterats i fast nationell rättspraxis att liknande villkor är oskäliga. Detta borde ha föranlett näringsidkaren att på eget initiativ komma överens med konsumenten och få det oskäliga villkorets verkningar att upphöra så snart som möjligt.

36 Enligt den hänskjutande domstolen finns det en fast rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) som visar att samma typ av avtalsvillkor som det som är aktuellt i det nationella målet är oskäliga. Den hänskjutande domstolen har angett att bankerna, i stället för att informera konsumenterna om följderna av nationell rättspraxis avseende oskäliga avtalsvillkor, tenderar att vänta på en förprocessuell begäran, vilken de bifaller, eller vänta på att ett domstolsförfarande inleds, i vilket fall de omedelbart medger talan innan svaromål avges, för att undvika att behöva ersätta rättegångskostnaderna.

37 Som generaladvokaten har påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande kan de beteenden som avses i punkt 36 ovan, mot bakgrund av de kunskaper som dessa institutioner förväntas ha på området och det underläge i vilket konsumenterna befinner sig i förhållande till dessa institutioner, utgöra allvarliga indicier på att dessa institutioner varit i ond tro. Det är således viktigt att den behöriga domstolen kan göra de kontroller som är nödvändiga i detta avseende och, i förekommande fall, dra de slutsatser som följer därav.

38 Mot bakgrund av det ovan anförda ska artikel 6.1 i direktiv 93/13, jämförd med effektivitetsprincipen, tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument ska bära sina rättegångskostnader avseende ett domstolsförfarande som konsumenten har inlett mot en näringsidkare för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 efter att ha ingått ett avtal innehållande ett oskäligt villkor, när konsumenten inte har vidtagit några förprocessuella åtgärder gentemot näringsidkaren och näringsidkaren har medgett talan innan något svaromål avgetts, även om det konstaterats att avtalsvillkoret är oskäligt. Detta gäller under förutsättning att den behöriga nationella domstolen kan beakta förekomsten av fast nationell rättspraxis enligt vilken liknande villkor är oskäliga och näringsidkarens attityd för att dra slutsatsen att denne varit i ond tro och i sådana fall förplikta näringsidkaren att ersätta rättegångskostnaderna.

39 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.