Domstolens dom (femte avdelningen) den 15 juni 2023

I mål C‑183/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Frankrike) genom beslut av den 10 mars 2022, som inkom till domstolen den 10 mars 2022, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna D. Gratsias (referent), M. Ilešič, I. Jarukaitis och Z. Csehi, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 november 2022,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Saint-Louis Sucre, genom J.-P. Duhamel, F.-C. Laprévote, A. Magraner-Oliver och F. Six, avocats, SICA des betteraviers d’Étrépagny, genom F. Molinié, avocat, Frankrikes regering, genom G. Bain och J.-L. Carré, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Konstantinidis och F. Le Bot, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 9 februari 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning (EU) nr 1307/2013

Förordning nr 1308/2013

Förordning 2017/2393

Fransk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 153 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671, och rättelse i EUT L 130, 2016, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 av den 13 december 2017 (EUT L 350, 2017, s. 15) (nedan kallad förordning nr 1308/2013).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, bolaget Saint-Louis Sucre och, å andra sidan, Premier ministre (Frankrikes premiärminister), ministre de l’Agriculture et de l’Alimentation (Frankrikes minister för jordbruk och livsmedel) och Société d’intérêt collectif agricole (SICA) des betteraviers d’Étrépagny (Étrépagnys betodlares bolag för kollektiva jordbruksintressen) (nedan kallat SICA). Målet rör erkännandet av SICA som producentorganisation, inom sockersektorn, för sockerbetor.

3 I artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) 73/2009 (EUT L 347, 2013, s. 608), föreskrivs följande:

4 Skäl 131 i förordning nr 1308/2013 har följande lydelse:

5 Enligt artikel 1.1 i denna förordning upprättas genom förordningen en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter, vilket betyder de produkter som förtecknas i bilaga I till fördraget, med undantag för fiskeri- och vattenbruksprodukter enligt definitionen i unionens lagstiftningsakter om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter.

6 I enlighet med artikel 1.2 c i nämnda förordning, jämförd med del III i bilaga I till förordningen, omfattas sockerbetor av den samlade marknadsordningen för sockersektorn.

7 Enligt artikel 3.3 i nämnda förordning gäller de definitioner som anges i bland annat förordning 1307/2013 även i förordning1308/2013 om inte annat föreskrivs i den sistnämnda förordningen.

8 I artikel 152 i förordning 1308/2013, med rubriken Producentorganisationer, föreskrivs följande i punkterna 1–1b:

9 I artikel 153 i förordningen, med rubriken Producentorganisationernas stadgar, föreskrivs följande:

10 I artikel 206 i nämnda förordning, med rubriken Riktlinjer från kommissionen om tillämpningen av konkurrensregler på jordbruket, föreskrivs följande i första stycket:

11 I artikel 209 i samma förordning, med rubriken Undantag för den gemensamma jordbrukspolitikens mål och för jordbrukare och deras sammanslutningar, föreskrivs följande i punkt 1:

12 Skäl 52 i förordning nr 2017/2393 har följande lydelse:

13 Enligt artikel L. 551–1 i code rural et de la pêche maritime (den franska lagen om jordbruk och fiske) ska den administrativa myndigheten erkänna producentorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer inom de sektorer som omfattas av förordningen om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter på de villkor som föreskrivs i förordningen.

14 Genom beslut av den 20 december 2019 erkände ministern för jordbruk och livsmedel SICA som producentorganisation, inom sockersektorn, för sockerbetor.

15 Genom ansökan till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen, väckte Saint-Louis Sucre, ett bolag som framställer socker ur sockerbetor, talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 20 december 2019. Till stöd för sin talan har Saint-Louis framför allt åberopat två grunder, avseende åsidosättande av artikel 153.1 b respektive artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013.

16 Till stöd för den grund som avser åsidosättande av artikel 153.1 b i denna förordning har Saint-Louis Sucre gjort gällande att Confédération générale des planteurs de betteraves Eure (Eures allmänna förbund för betodlare) (nedan kallat CGB Eure), Confédération générale des planteurs de betteraves Ile-de-France (Ile-de-Frances allmänna förbund för betodlare) (nedan kallat CGB Ile-de-France) och bolaget Naples Investissement, vilka inte är producenter, är medlemmar i både SICA och SICA Roye-Déshydratation, som också var en erkänd producentorganisation vid tidpunkten för antagandet av beslutet av den 20 december 2019. Denna omständighet borde enligt Saint-Louis Sucre ha föranlett minister för jordbruk och livsmedel att avslå SICA:s ansökan om erkännande med stöd av artikel 153.1 b i förordning nr 1308/2013.

17 Den hänskjutande domstolen anser att bedömningen av denna grund beror på svaret på frågan huruvida sistnämnda bestämmelse, enligt vilken medlemmarna i en producentorganisation endast får vara medlemmar i en enda producentorganisation för en viss produkt från jordbruksföretaget, ska tolkas så, att detta kumulationsförbud endast är tillämpligt på producentmedlemmar eller om det gäller samtliga medlemmar i en producentorganisation, inklusive icke-producentmedlemmar.

18 Till stöd för grunden att artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 har åsidosatts har Saint-Louis Sucre gjort gällande att beslutet av den 20 december 2019 antogs i strid med denna bestämmelse, eftersom SICA:s producentmedlemmar inte på ett demokratiskt sätt kan kontrollera sin organisation och de beslut som den fattar.

19 Saint-Louis Sucre har särskilt gjort gällande att Confédération générale des planteurs de betteraves (Allmänna förbundet för betodlare) (nedan kallat CGB) innehar nästan hela aktiekapitalet i Naples Investissement och de facto kontrollerar CGB Eure och CGB Île-de-France. Med tanke på att Naples Investissement, CGB Eure och CGB Île-de-France innehar 8,7 %, 15,1 % respektive 7,6 % av SICA:s aktiekapital kontrollerar CGB via dessa tre enheter, som är skyldiga att rätta sig efter CGB:s riktlinjer, 31,4 % av SICA:s totala aktiekapital. Enligt Saint-Louis Sucre utgör denna omständighet ett kringgående av SICA:s stadgar, som begränsar varje medlems röstandel vid bolagsstämman till 10 %, och visar att principen om demokratisk kontroll av SICA har åsidosatts av dess producentmedlemmar. Saint-Louis Sucre har dessutom gjort gällande att av 13 styrelseledamöter i SICA företräder tre CGB Eure, CGB Île-de-France respektive Naples Investissement och sex andra är producenter som är medlemmar i CGB och som innehar viktiga befattningar där. Saint-Louis Sucre har tillagt att den omständigheten att det är CGB som utser direktören för SICA och ställer en del av SICA:s tillgångar till förfogande försvårar åsidosättandet av den princip som fastställs i artikel 153.2 c i förordningen.

20 Den hänskjutande domstolen anser att det, för att pröva denna grund avseende åsidosättande av artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013, är nödvändigt att fastställa huruvida det, för att bedöma oberoendet hos medlemmarna i den berörda organisationen, endast ska prövas huruvida kapitalet i vissa av dem i själva verket innehas av en och samma fysiska eller juridiska person, eller om även andra kopplingar ska beaktas, såsom för icke-producentmedlemmar att de är medlemmar i samma yrkesförbund eller, för producentmedlemmar, att de utövar ledningsansvar inom ett sådant förbund. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att frågan huruvida det finns fog för denna grund också beror på om det, för att slå fast att producentmedlemmarna faktiskt har kontroll över producentorganisationen, räcker att de har en majoritet av rösterna eller om det även ska undersökas om en eller flera icke-producentmedlemmar, med hänsyn till röstfördelningen mellan medlemmar som verkligen är självständiga, har en röstandel som gör att de – även utan majoritet – kan kontrollera de beslut som producentorganisationen fattar.

21 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 153.1 b i förordning nr 1308/2013 ska tolkas så, att kravet på att tillhöra en enda producentorganisation uteslutande avser medlemmar som är producenter eller så, att det avser samtliga medlemmar, såväl producenter som icke-producenter.

23 Det ska för det första påpekas att artikel 152.1 a i förordning nr 1308/2013 inte utgör hinder för att medlemsstaterna erkänner producentorganisationer som bland sina medlemmar har fysiska personer eller enheter som inte är producenter.

24 I artikel 152.1 a i förordning nr 1308/2013 föreskrivs visserligen att de producentorganisationer som medlemsstaterna på begäran kan erkänna ska bestå av producenter som tillhör en av de sektorer som anges i artikel 1.2 i denna förordning. Denna bestämmelse ska emellertid, läst i sitt sammanhang, förstås så, att den inte utesluter möjligheten för medlemsstaterna att erkänna producentorganisationer som inte uteslutande består av producenter.

25 I artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 föreskrivs nämligen att det är en producentorganisations producentmedlemmarna som ska kontrollera organisationen och dess beslut. Om de erkända producentorganisationerna endast fick bestå av producenter skulle denna precisering vara överflödig, eftersom det skulle räcka med en allmän hänvisning till producentorganisationernas medlemmar.

26 Härav följer att förordning nr 1308/2013 inte utgör hinder för att medlemsstaterna erkänner producentorganisationer som accepterar icke-producenter som medlemmar, under förutsättning att det är producentorganisationernas producentmedlemmar som, i enlighet med artikel 153.2 c i denna förordning, på ett demokratiskt sätt kontrollerar organisationen och dess beslut.

27 Vad för det andra gäller regeln om att tillhöra en enda producentorganisation i artikel 153.1 b i förordning nr 1308/2013, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, att även om de flesta språkversionerna av den inledande delen av denna artikel 153.1, bland annat den spanska, den danska, den tyska, den engelska, den nederländska, den polska och den portugisiska språkversionen, hänvisar till den berörda producentorganisationens producentmedlemmar, hänvisar den franska språkversionen emellertid endast till producenter.

28 Eftersom samtliga språkversioner av en unionsrättsakt i princip ska tillerkännas samma värde är det viktigt, för det fall att dessa språkversioner skiljer sig åt, att den aktuella bestämmelsen tolkas i enlighet med den allmänna systematiken i och syftet med den lagstiftning som bestämmelsen är en del av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 2018, Belgien/kommissionen, C‑16/16 P, EU:C:2018:79, punkt 49 och där angiven rättspraxis)

29 Vad gäller den allmänna systematiken i förordning nr 1308/2013 föreskrivs det särskilt, i förordningens artikel 3.3, att definitionerna som anges i förordning nr 1307/2013 ska gälla även i förordning 1308/2013.

30 Preciseringen i artikel 153.1 b i förordning nr 1308/2013, enligt vilken kravet på att endast tillhöra en producentorganisation gäller för en viss produkt från jordbruksföretaget, ska således tolkas mot bakgrund av artikel 4.1 b i förordning nr 1307/2013, där begreppet jordbruksföretag definieras som samtliga enheter som används för jordbruksverksamhet och drivs av en jordbrukare och som är belägna i en och samma medlemsstat. I artikel 4.1 c i) i förordning nr 1307/2013 föreskrivs dessutom att begreppet jordbruksverksamhet bland annat omfattar produktion och odling av jordbruksprodukter. Härav följer att preciseringen i artikel 153.1 b i förordning nr 1308/2013 avser produktionen av jordbruksprodukter, vilket visar att kravet i denna bestämmelse endast berör de medlemmar i producentorganisationen som är producenter.

31 Vad gäller syftet med förordning nr 1308/2013, framgår det av skäl 131 i förordningen, vilket återspeglas i artikel 152.1 c i denna förordning, att producentorganisationerna och sammanslutningarna av producentorganisationer kan ha en viktig roll att spela när det gäller att koncentrera utbudet och förbättra saluföringen, planera och anpassa produktionen till efterfrågan, optimera produktionskostnaderna och stabilisera producentpriserna, bedriva forskning, främja bästa praxis och lämna tekniskt stöd, hantera biprodukter och förvalta de riskhanteringsverktyg som finns tillgängliga för medlemmarna, och därigenom bidra till att stärka producenternas ställning i livsmedelskedjan.

32 Syftet med kravet på att endast tillhöra en producentorganisation är att bevara den effektivitet med vilken målet att stärka producenternas ställning i livsmedelskedjan uppnås. Det framgår nämligen av artikel 152.1 b och c i denna förordning att de mål som de däri angivna producentorganisationerna, vilka enligt skäl 131 i förordningen bidrar till uppnåendet av dessa, arbetar för att uppnå eftersträvas inom ramen för utövandet av verksamhet som ska ha en verklig gemensam karaktär. Såsom framgår av skäl 52 i förordning 2017/2393 är det även i detta syfte att stärka producenternas ställning i livsmedelskedjan som unionslagstiftaren, enligt artikel 152.1a i förordning nr 1308/2013, uttryckligen har reglerat möjligheten för erkända producentorganisationer att, med avvikelse från artikel 101 FEUF, planera produktionen, optimera produktionskostnaderna, släppa ut produkter på marknaden och förhandla om avtal avseende leveransen av jordbruksprodukter för sina medlemmars räkning, för hela eller en del av deras totala produktion.

33 Om producenter, i egenskap av medlemmar, deltar i flera producentorganisationer för en viss produkt från jordbruksföretaget, finns det en risk för att utövandet av de verksamheter som räknas upp i artikel 152.1 b i förordning nr 1308/2013 förblir splittrat. Detta skulle i princip äventyra ett effektivt uppnående av vissa mål som kan eftersträvas av en producentorganisation, vilka anges i punkt c i samma bestämmelse, såsom planering av produktionen och anpassning av produktionen till efterfrågan, koncentration av utbudet och optimering av kostnaderna och skulle, in fine, kunna utgöra hinder för förverkligandet av målet att stärka producenternas ställning i livsmedelskedjan, vilket bland annat motiverade att artikel 101 FEUF inte är tillämplig.

34 Det är således endast när de berörda producenterna har två distinkta produktionsenheter i olika geografiska områden som medlemsstaterna, i enlighet med artikel 153.1 b i förordning nr 1308/2013, i vederbörligen motiverade fall, kan erkänna en producentorganisation trots att vissa av dess producentmedlemmar även deltar i en annan producentorganisation.

35 Den omständigheten att vissa medlemmar i en producentorganisation som inte är producenter även deltar i en annan producentorganisation förefaller däremot inte kunna ge upphov till de verkningar som beskrivs i punkt 33 ovan. Den omständigheten att ett sådant deltagande kan öka risken för konkurrensbegränsande samordning mellan de berörda producentorganisationerna påverkar inte den slutsats som den tolkning som följer av den allmänna systematiken i och syftet med bestämmelserna i förordning nr 1308/2013 om erkännande av producentorganisationer leder till.

36 De uppgifter som anges i artikel 152.1 c i förordning nr 1308/2013 kan nämligen endast rättfärdiga vissa former av samordning eller samråd mellan producenter som är medlemmar i en och samma producentorganisation eller mellan medlemmar i en och samma sammanslutning av producentorganisationer. Detta medför att avtal eller samordnade förfaranden som inte överenskommits inom en producentorganisation eller en sammanslutning av producentorganisationer, utan mellan producentorganisationer eller mellan sammanslutningar av producentorganisationer går utöver vad som är nödvändigt för att fullgöra dessa uppgifter. Även om risken för samordning mellan olika producentorganisationer för att ta ut samma priser eller utestänga konkurrens antas öka när icke-producenter deltar i fler än en producentorganisation, kvarstår det faktum att sådan samordning är förbjuden enligt artikel 101.1 FEUF, jämförd med artikel 209.1 i förordning nr 1308/2013 (se, analogt, dom av den 14 november 2017, APVE m.fl., C‑671/15, EU:C:2017:860, punkterna 57–59). Det ankommer således på de nationella konkurrensmyndigheterna och, i förekommande fall, på Europeiska kommissionen att utöva sin behörighet på området för att förebygga och, i förekommande fall, beivra sådana beteenden.

37 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 153.1 b i förordning nr 1308/2013 ska tolkas så, att kravet på att tillhöra en enda producentorganisation uteslutande avser medlemmar i producentorganisationen som är producenter.

38 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 ska tolkas så, att den nationella myndighet som ansvarar för erkännandet av en producentorganisation, vid bedömningen av huruvida producentorganisationernas stadgar innehåller regler som gör det möjligt för dess medlemmar att på ett demokratiskt sätt kontrollera organisationen och de beslut som denna fattar, ska

39 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i hur artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 ska tolkas mot bakgrund av en situation i vilken vissa medlemmar i en producentorganisation kontrolleras av en annan person och därför inte är självständiga.

40 För det första framgår det av lydelsen i artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 att en producentorganisation ska ha stadgar som innehåller regler som gör det möjligt för producentmedlemmarna att på ett demokratiskt sätt kontrollera organisationen och dess beslut. Stadgarna i fråga ska följaktligen innehålla bestämmelser som innebär att det kan uteslutas att icke-producentmedlemmar i producentorganisationen kan utöva kontroll över producentorganisationen.

41 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 ingår, ska det påpekas att det hänvisas till artikel 152.1 a i förordningen vad gäller de villkor som producentorganisationerna ska uppfylla för att medlemsstaterna på begäran ska kunna erkänna dem. Enligt artikel 152.1 b och c i denna förordning krävs det dessutom att producentorganisationerna har bildats på initiativ av producenterna, i syfte att bedriva viss verksamhet och för ett särskilt syfte som räknas upp i dessa bestämmelser. Av detta följer att unionslagstiftaren i artikel 153.2 c i nämnda förordning, genom ett kräva att medlemsproducenterna kan kontrollera producentorganisationen på ett demokratiskt sätt, hade för avsikt att säkerställa att en producentorganisations verksamhet utövas på villkor som garanterar att dess medlemmar har kontroll över besluten om producentorganisationens verksamhet och de mål som eftersträvas av producentorganisationen.

42 Denna tolkning stöds för det tredje av det mål som eftersträvas med förordning nr 1308/2013. Såsom det har erinrats om i punkt 31 ovan syftar bildandet av producentorganisationer till att stärka producenternas ställning i livsmedelskedjan.

43 Detta syfte skulle äventyras om beslutsprocessen inom dessa producentorganisationer gjorde det möjligt att prioritera andra personers intressen än producentmedlemmarnas. För att motverka en sådan risk kräver en demokratisk kontroll av producentmedlemmarna att producentmedlemmarna inom producentorganisationen innehar majoriteten av rösterna i producentorganisationens organ och att icke-producentmedlemmarna inte har någon annan möjlighet att kontrollera producentorganisationens beslut (se, analogt, dom av den 15 juni 1989, Stute Nahrungsmittelwerke, 77/88, EU:C:1989:249, punkterna 12 och 15).

44 Även om det inte kan uteslutas att det krav som föreskrivs i artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 kan påverka formerna för producentmedlemmarnas eget deltagande, ska det erinras om att den hänskjutande domstolens frågor, med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet, endast avser under vilka omständigheter deltagandet av en icke-producentmedlem eller flera icke-producentmedlemmar, med hänsyn till villkoren för och omfattningen av ett sådant deltagande, kan anses åsidosätta detta krav på att en producentorganisations producentmedlemmar på ett demokratiskt sätt ska kunna utöva kontroll över producentorganisationen.

45 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 78 och 79 i sitt förslag till avgörande ankommer det på den nationella myndighet som är behörig att pröva en ansökan om erkännande av en producentorganisation att undersöka alla omständigheter som kan tyda på att de villkor som föreskrivs i artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013, och de villkor som i enlighet med sistnämnda bestämmelse uppställts i rättsakterna som reglerar producentorganisationens verksamhet, faktiskt inte är uppfyllda.

46 I detta sammanhang ankommer det på denna nationella myndighet att i de rättsakter som reglerar producentorganisationens verksamhet, såsom dess stadgar eller arbetsordning, identifiera de bestämmelser som, i förekommande fall i kombination med tillämpliga nationella bestämmelser, säkerställer att producentorganisationen och de beslut som den fattar kontrolleras på ett demokratiskt sätt av producentmedlemmarna. Vidare ska den nationella myndigheten kontrollera huruvida det, bland de faktiska och rättsliga omständigheterna kring den ansökan om erkännande som ingetts till den, finns sådana som är av sådan art att de kan medföra att de aktuella bestämmelserna kringgås.

47 Den behöriga nationella myndigheten ska således bland annat undersöka vilken kontroll som en person, såsom ett yrkesförbund, kan utöva över vissa medlemmar i producentorganisationen, oberoende av om de är producenter eller icke-producenter. Sådan kontroll kan följa av att denna person är delägare i vissa medlemmar av producentorganisationen, men även av andra rättsförhållanden, såsom att vissa juridiska personer som är medlemmar i producentorganisationen är anslutna till samma yrkesförbund eller att vissa fysiska personer som är medlemmar i producentorganisationen utövar ledningsansvar inom nämnda förbund.

48 Om den nationella myndigheten konstaterar att vissa medlemmar i en producentorganisation kan kontrolleras av en annan person, ankommer det dessutom på nämnda myndighet att undersöka om denna omständighet kan hindra producentmedlemmarna i producentorganisationen från att, på ett demokratiskt sätt, kontrollera organisationen och de beslut som den fattar.

49 Det ankommer i detta avseende på den nationella myndigheten att för det första pröva huruvida den omständigheten att en person kontrollerar vissa medlemmar i producentorganisationen, vilka utgör producentorganisationens organ, kan tvinga de sistnämnda att inom organen i fråga rätta sig efter denna persons anvisningar.

50 För det andra ska den nationella myndigheten fastställa huruvida den kontroll som en person utövar över vissa medlemmar i producentorganisationen gör det möjligt för en eller flera icke-producentmedlemmar att utöva ett avgörande inflytande inom producentorganisationens organ, så att de, trots att de inte har majoriteten av rösterna, kan kontrollera de beslut som fattas av producentorganisationen, varigenom producentmedlemmarna hindras från att på ett demokratiskt sätt utöva kontroll över producentorganisationen.

51 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 153.2 c i förordning nr 1308/2013 ska tolkas så, att vid bedömningen av huruvida en producentorganisations stadgar innehåller regler som gör det möjligt för dess medlemmar att på ett demokratiskt sätt kontrollera organisationen och de beslut som den fattar, ska den nationella myndighet som ansvarar för erkännandet av producentorganisationen,

52 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.