Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 4 september 2025

I mål C‑225/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow, Polen) genom beslut av den 21 mars 2022, som inkom till domstolen den 31 mars 2022, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna A. Arabadjiev, M. Condinanzi och R. Frendo, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 januari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: R SA, genom T. Michalik, radca prawny, och M. Sobczak, adwokat, AW T sp. z o.o., genom M. du Vall, adwokat, och E. Nowińska, radca prawny, Polens regering, genom B. Majczyna, M. Rzotkiewicz, M. Taborowski och S. Żyrek, samtliga i egenskap av ombud, Danmarks regering, genom J.F. Kronborg och V. Pasternak Jørgensen, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann och P.J.O. Van Nuffel, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 10 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Republiken Polens konstitution

Lagen om allmänna domstolar

Lagen om Högsta domstolen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Ansökan om skyndsam handläggning av målet

EU-domstolens behörighet

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första, den andra och den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2, artikel 4.3, artikel 6.3 och artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 267 FEUF och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt av principen om unionsrättens företräde.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan R SA och AW T sp. z o.o. Målet handlar om den omständigheten att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), med anledning av ett överklagande medelst extraordinärt rättsmedel ingivet av Prokurator Generalny (riksåklagaren, Polen), undanröjt en lagakraftvunnen dom i målet meddelad av Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow, Polen) och återförvisat målet till appellationsdomstolen.

3 I artikel 179 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) föreskrivs följande:

4 Artikel 42a i ustawa Prawo o ustroju sądów powszechnych (lag om organisationen av de allmänna domstolarna), av den 27 juli 2001 (Dz. U. nr 98, position 1070), i dess lydelse enligt ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych, ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lag om organisationen av de allmänna domstolarna, lag om Högsta domstolen och vissa andra lagar), av den 20 december 2019 (Dz. U., 2020, position 190), vilken trädde i kraft den 14 februari 2020 (nedan kallad lagen om allmänna domstolar) har följande lydelse:

5 Artikel 107 § 1 i lagen om allmänna domstolar föreskriver följande:

6 Genom ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen) av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 5) inrättades vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) bland annat Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, Polen).

7 I artikel 26 i lagen om Högsta domstolen, i dess lydelse enligt lagen av den 20 december 2019 om ändring av lagen om organisationen av de allmänna domstolarna, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar (se punkt 4 ovan), föreskrivs följande:

8 Den 9 augusti 2004 yrkade bolaget AW T att B.O. och bolagen R SA och K SA skulle förbjudas att sälja bland annat korsordstidningar på marknaden. Som grund för detta yrkande anfördes att försäljningen av dessa korsordstidningar strider mot bestämmelserna i ustawa – Prawo o własności przemysłowej (lagen om industriell äganderätt) av den 30 juni 2000 (Dz. U., 2003, position 1117) och i ustawa o zwalczaniu nieuczciwej konkurencji (lagen om bekämpning av illojal konkurrens) av den 16 april 1993 (Dz. U., 2003, position 1503).

9 Genom dom av den 25 oktober 2005 förbjöd Sąd Okręgowy w Krakowie (Regiondomstolen i Krakow, Polen) försäljningen av 28 varumärkesrättsligt skyddade tidningar. AW T:s käromål ogillades i övrigt.

10 B.O. och R överklagade denna dom vid Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow). Genom dom av den 9 november 2006 (nedan kallad 2006 års dom) ändrade appellationsdomstolen underrättens dom och omformulerade det i föregående punkt nämnda försäljningsförbudet.

11 Endast B.O. överklagade denna dom genom kassationsbesvär till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Den 21 februari 2008 undanröjde Sąd Najwyższy nämnda dom med avseende på B.O. såvitt avsåg den del varigenom underrättens dom ändrades. Sąd Najwyższy återförvisade målet till appellationsdomstolen för förnyad prövning. Den 27 maj 2010 meddelade Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow) en lagakraftvunnen dom gentemot B.O.

12 Den 27 januari 2020 angrep riksåklagaren medelst extraordinärt rättsmedel 2006 års dom till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) till stöd för R. Riksåklagaren anförde därvid följande. Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow) hade i 2006 års dom åsidosatt förbudet mot reformatio in pejus. Genom att ändra den av Sąd Okręgowy w Krakowie (Regiondomstolen i Kraków) meddelade domen av den 25 oktober 2005 (se punkt 9 ovan) hade appellationsdomstolen nämligen utvidgat det gentemot bland annat R förordnade försäljningsförbudet. I 2006 års dom förbjöds nämligen försäljning av vissa serier av korsordstidningar, medan det enligt domen av den 25 oktober 2005 var förbjudet att sälja endast specifika tidningar, angivna med titlar och publiceringshänvisningar och försedda med de berörda registrerade varumärkena.

13 Genom dom av den 20 oktober 2021 (nedan kallad domen av den 20 oktober 2021) biföll avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, i en sammansättning av fem domare och två lekmannadomare, det medelst extraordinärt rättsmedel framställda överklagandet. Genom denna dom undanröjde avdelningen, med avseende på R, 2006 års dom som var rättskraftigt avgjord. Avdelningen återförvisade målet för ny prövning till Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow), som är hänskjutande domstol i detta mål.

14 Inom ramen för denna prövning yrkade AW T att den hänskjutande domstolen till AW T skulle lämna ut en kopia av 2006 års dom och därå anteckna att domen vunnit laga kraft. AW T gjorde därvid gällande att domen av den 20 oktober 2021 skulle förklaras utgöra en nullitet.

15 Till stöd för detta yrkande hänvisade AW T för det första till Europadomstolens dom av den 8 november 2021, Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen (CE:ECHR:2021:1108JUD004986819), och anförde att det av denna dom framgår att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte utgör en domstol som inrättats enligt lag.

16 För det andra hänvisade AW T till domen av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798). Enligt AW T framgår det av denna dom att ett avgörande som har meddelats av en i icke laga ordning sammansatt domstol inte är bindande för andra domstolar och att ett sådant avgörande ska lämnas utan avseende utan att det därvid nödvändigtvis måste undanröjas.

17 För det tredje har AW T invänt mot möjligheten att medelst extraordinärt rättsmedel angripa ett med rättskraft försett domstolsavgörande fjorton år efter det att avgörandet meddelades, särskilt då syftet därmed är att tillvarata ett statligt ägt bolags uteslutande ekonomiska intressen.

18 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende uppgett följande. Samtliga fem domare på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som meddelade domen av den 20 oktober 2021 utnämndes samma dag, det vill säga den 10 oktober 2018, detta efter samma utnämningsförfarande. Under detta förfarande antog Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet) en resolution, i vilken rådet rekommenderade Republiken Polens president att de berörda personerna skulle utnämnas till domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Denna resolution överklagades därefter till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen). Nämnda domstol förordnade interimistiskt att resolutionen skulle inhiberas. Republiken Polens president utnämnde emellertid dessa personer till domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) innan Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) avgjort överklagandet.

19 Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen påpekat att den dömande sammansättning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som meddelat domen av den 20 oktober 2021 bestod bland annat av domarna E.S., T.D., P.K., A.R. och M.S. Vidare utgör denna dömande sammansättning – på grund av oegentligheterna kring det förfarande som ledde fram till att de utnämndes till domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – inte en domstol som har inrättats enligt lag i unionsrättens mening. Följaktligen saknas anledning att pröva vilka verkningar som avgöranden från ett sådant organ medför.

20 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första påpekat följande. Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen, Polen) har meddelat avgöranden med innebörden att de nationella domstolarna inte får tolka begreppet domstol som har inrättats enligt lag, såsom detta begrepp förekommer i unionsrätten, när dessa domstolar prövar huruvida domare har utnämnts i laga ordning. För det andra är det enligt nationell lagstiftning, särskilt artikel 42a i lagen om allmänna domstolar, även förbjudet för de nationella domstolarna att fastställa eller bedöma huruvida en domare har utnämnts i laga ordning eller vilken befogenhet att utöva rättskipningsuppgifter som tillkommer en domare. I artikel 107 § 1 i lagen om allmänna domstolar föreskrivs dessutom att om en domare ifrågasätter bland annat giltigheten av utnämningen av en annan domare eller mandatet för ett konstitutionellt organ i Republiken Polen, så ska detta anses utgöra en överträdelse av disciplinär karaktär. En sådan överträdelse förskyller dessutom strängast möjliga disciplinåtgärd, det vill säga omplacering till annan tjänstgöringsort eller entledigande.

21 Innan rätten tar ställning till yrkandet från AW T om fastställelse av rättskraften hos 2006 års dom, ska det följaktligen prövas huruvida en nationell domstol är bunden av Trybunał Konstytucyjnys (Konstitutionsdomstolen) avgöranden och av de bestämmelser i lagen om allmänna domstolar (se föregående punkt) som innebär att den nationella domstolen inte får bedöma huruvida avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, med beaktande av de omständigheter under vilka domarna vid denna avdelning tillsattes (se punkt 19 ovan), kan anses vara en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag och som säkerställer ett effektivt domstolsskydd för enskilda rättssubjekt.

22 Den hänskjutande domstolen har även förklarat följande. Inom det polska domstolsväsendet finns det i dag domstolar som inte uppfyller kraven på en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag i unionsrättens mening, men som likväl meddelar avgöranden. Således uppkommer frågan huruvida den omständigheten att den domstol som slutgiltigt avgjort ett mål inte var en domstol i unionsrättens mening kan anses strida mot rätten till ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. Denna fråga är än mer viktig när det gäller domstolar i sista instans i en medlemsstat, särskilt när deras rättsskipning medför att avgöranden med rättskraft som meddelats i avslutade domstolsförfaranden ifrågasätts. Enligt polsk rätt är det, till följd av en reform från år 2017, möjligt att medelst extraordinära rättsmedel angripa avgöranden som vann laga kraft för nästan 25 år sedan.

23 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang bland annat påpekat att det utifrån EU-domstolens och Europadomstolens rättspraxis torde vara möjligt att domstolar i sista instans prövar sammansättningen i domstolarna. EU-domstolen och Europadomstolen har emellertid ännu inte uttalat sig om en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, det vill säga huruvida det är möjligt för en domstol i lägre instans att pröva sammansättningen av en domstol i högre instans som har återförvisat ett mål dit, när denna domstol i lägre instans enligt tillämplig nationell lagstiftning är bunden av den bedömning som gjorts i domstolen i högre instans.

24 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

25 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att EU-domstolen ska handlägga målet skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen för det första anfört att det är nödvändigt att besvara tolkningsfrågorna så snabbt som möjligt så att den hänskjutande domstolen snabbt kan avgöra det nationella målet som varit under handläggning under lång tid. För det andra har den hänskjutande domstolen understrukit följande. Svaret är av avgörande betydelse för skyddet av det polska domstolsväsendet och för domstolsskyddet av enskilda rättssubjekt, särskilt mot bakgrund av att de i begäran om förhandsavgörande beskrivna överträdelserna är av strukturell beskaffenhet. För det tredje har den hänskjutande domstolen anfört att dessa frågor är av grundläggande betydelse med hänsyn till den pågående destabiliseringen av rättskipningen och enskildas rättssäkerhet i Polen.

26 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. I artikel 105.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att EU-domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

27 Det ska härvidlag erinras om att en sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall. Det framgår av EU-domstolens praxis att förfarandet för skyndsam handläggning inte kan tillämpas när den känsliga och komplicerade karaktären hos de rättsliga problem som ett mål aktualiserar svårligen lämpar sig för tillämpningen av ett sådant förfarande, särskilt när det inte framstår som lämpligt att förkorta den skriftliga delen av förfarandet vid domstolen (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

28 I förevarande fall beslutade EU-domstolens ordförande den 11 maj 2022, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå ansökan om skyndsam handläggning. Vad gäller den hänskjutande domstolens första argument erinrar EU-domstolen om följande. Det följer av fast rättspraxis att den omständigheten att en nationell domstol på grund av målets handläggningstid måste avgöra det anhängiggjorda målet snabbt, inte kan motivera att målet handläggs skyndsamt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, TOTO och Vianini Lavori, C‑581/20, EU:C:2021:808, punkt 29). Vad gäller den hänskjutande domstolens andra och tredje argument konstaterar EU-domstolen följande. De i tolkningsfrågorna beskrivna överträdelserna är inte av mer strukturell beskaffenhet än vad som varit aktuellt i många andra mål som under de senaste åren anhängiggjorts vid EU-domstolen av polska domstolar; även i dessa andra mål har EU-domstolen avslagit ansökningar om skyndsam handläggning. Att tolkningsfrågorna är av särskild betydelse på grund av den pågående destabiliseringen av rättskipningen i Polen medför inte i sig att det är nödvändigt att målet avgörs utan dröjsmål, i den mening som avses i artikel 105.1 i rättegångsreglerna.

29 Enligt fast rättspraxis ankommer på EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet eller pröva huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande (dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning), C‑508/19, EU:C:2022:201, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

30 Det ska för det första understrykas att EU-domstolen med anledning av en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF enbart får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

31 Tillämpningsområdet för stadgan, när det gäller medlemsstaternas åtgärder, definieras i stadgans artikel 51.1, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Den bestämmelsen bekräftar EU-domstolens fasta praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i Europeiska unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

32 Vad gäller artikel 47 i stadgan har den hänskjutande domstolen inte angett att det nationella målet avser tolkningen eller tillämpningen av en unionsbestämmelse som genomförs på nationell nivå.

33 Följaktligen är artikel 47 i stadgan, i enlighet med artikel 51.1 däri, inte som sådan tillämplig i det nationella målet.

34 Eftersom alla medlemsstater enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i bland annat artikel 47 i stadgan, inom de områden som omfattas av unionsrätten, måste sistnämnda artikel likväl beaktas i vederbörlig ordning vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (dom av den 3 juli 2025, Lita och Jeszek, C‑646/23 och C‑661/23, EU:C:2025:519, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

35 För det andra ska det erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten. Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som garanterar en effektiv domstolsprövning på dessa områden (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

36 Vad gäller det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, avser denna bestämmelse de områden som omfattas av unionsrätten, oberoende av den situation i vilken medlemsstaterna tillämpar unionsrätten (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

37 Artikel 19.1 andra stycket FEU är bland annat tillämplig på varje nationellt organ som, i egenskap av domstol, kan komma att pröva frågor om tolkning eller tillämpning av unionsrätten och därmed frågor som omfattas av unionsrätten (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

38 Så är fallet med den hänskjutande domstolen, som kan bli tvungen att avgöra frågor rörande tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som, i egenskap av domstol i den mening som avses i unionsrätten, ingår i det polska rättsmedelssystemet inom de områden som omfattas av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, vilket innebär att den hänskjutande domstolen måste uppfylla kraven på ett effektivt domstolsskydd (se, analogt, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

39 I förevarande mål är EU-domstolen således behörig att tolka artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan.

40 De fyra frågorna avser inte bara tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, utan även av artikel 2, artikel 4.3 och artikel 6.3 FEU samt, vad endast gäller den första frågan, principen om unionsrättens företräde, jämförda med artikel 267 FEUF.

41 Det framgår emellertid av skälen i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolens frågor i huvudsak avser dels den ur artikel 19.1 andra stycket FEU härledda rätten att yttra sig inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, dels principen om unionsrättens företräde.

42 EU-domstolen kommer mot denna bakgrund att pröva tolkningsfrågorna enbart mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, och mot bakgrund av principen om unionsrättens företräde.

43 EU-domstolen kommer att pröva den första, den andra och den tredje frågan gemensamt. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, samt principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning och rättspraxis från konstitutionsdomstolen i denna medlemsstat som innebär att en nationell domstol är skyldig att följa ett avgörande som meddelats av en dömande sammansättning vid en domstol i högre instans, när den nationella domstolen, utifrån ett avgörande från EU-domstolen, konstaterar att en eller flera domare som ingår i den dömande sammansättningen inte uppfyller kraven på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse, och när den nationella domstolen dessutom enligt nationell rätt är förhindrad att pröva huruvida den dömande sammansättningen är formerad i laga ordning på grundval av samma omständigheter som de som angetts i detta avgörande från domstolen.

44 Även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna, bland annat de nationella domstolarnas inrättande, sammansättning, behörighet och funktion, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, och särskilt enligt artikel 19 FEU (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

45 Principen om ett effektivt domstolsskydd, som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän princip i unionsrätten som bland annat har stadfästs i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), vilken motsvaras av artikel 47 andra stycket i stadgan (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

46 Eftersom stadgan stadfäster rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras i Europakonventionen, syftar artikel 52.3 i stadgan till att säkerställa det nödvändiga sammanhanget mellan rättigheterna i stadgan och motsvarande rättigheter enligt Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens autonomi. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan artikel 6.1 i Europakonventionen. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning i förevarande mål garanterar en skyddsnivå som inte skiljer sig från den skyddsnivån som garanteras enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

47 Varje medlemsstat ska, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, säkerställa att de instanser som i egenskap av domstol, i den mening som avses i unionsrätten, har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som således hör till dess rättsmedelssystem inom de områden som omfattas av unionsrätten, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, inklusive kravet på oavhängighet (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

48 Situationen i målet vid den hänskjutande domstolen är som följer. Efter att den hänskjutande domstolen meddelat en lagakraftvunnen dom har denna dom, nästan fjorton år senare, angripits av riksåklagaren medelst extraordinärt rättsmedel vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Denna avdelning undanröjde domen och återförvisade målet till den hänskjutande domstolen för ny prövning. Det framgår av handlingarna i målet att domen av den 20 oktober 2021 enligt nationell rätt är bindande för den hänskjutande domstolen. Det är vidare utrett att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, i egenskap av nationell instans som också kan avgöra frågor som rör tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten, omfattas av de krav på ett effektivt domstolsskydd som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan.

49 I domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015), fann EU-domstolen att den dömande sammansättning vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som hade begärt förhandsavgörande i det mål som avgjordes genom nämnda dom inte – på grund av hur det gått till då ledamöterna däri hade tillsatts – kunde anses vara en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan; denna dömande sammansättning utgjorde därmed enligt EU-domstolen inte en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete), C‑718/21, EU:C:2023:1015, punkterna 46–58, och beslut av den 29 maj 2024, Rzecznik Praw Obywatelskich (Polskt extraordinärt rättsmedel), C‑720/21, EU:C:2024:489, punkt 24). EU-domstolen kom fram till denna slutsats med beaktande av sin egen rättspraxis avseende tolkningen av dessa bestämmelser samt med beaktande av Europadomstolens konstateranden och bedömningar i domen av den 8 november 2021, Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen (CE:ECHR:2021:1108JUD004986819), avseende artikel 6.1 i Europakonventionen, jämfört med de konstateranden och bedömningar som gjorts av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) i en dom av den 21 september 2021.

50 EU-domstolen fann nämligen att samtliga såväl systematiska som faktiska omständigheter, vilka nämns i punkterna 47–57 och 62–76 i domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015), kunde ge upphov till rimliga tvivel hos enskilda rättssubjekt beträffande huruvida de berörda domarna och den dömande sammansättning i vilken de ingår är oavhängiga i förhållande till yttre omständigheter, särskilt vad gäller direkt eller indirekt påverkan från den lagstiftande och den verkställande makten i landet, och beträffande deras neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras. Dessa omständigheter kunde således leda till att dessa domare och detta organ inte framstår som oavhängiga eller opartiska, vilket kan skada det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete), C‑718/21, EU:C:2023:1015, punkt 77).

51 EU-domstolens överväganden i domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015), – avseende omständigheterna kring tillsättningen vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter av de tre domare vid det hänskjutande organet som begärt förhandsavgörande i det mål som avgjordes genom nyssnämnda dom – gör sig på samma sätt gällande för alla de domare vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som tillsatts under samma omständigheter (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 maj 2024, Rzecznik Praw Obywatelskich (Polskt extraordinärt rättsmedel), C‑720/21, EU:C:2024:489, punkterna 27 och 28).

52 Det är visserligen riktigt att EU-domstolen i domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015), uttalade sig om huruvida det hänskjutande organet var att anse som en domstol i en medlemsstat, i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Inte desto mindre ska det understrykas att villkoret om domstolsväsendets oavhängighet i detta sammanhang i huvudsak sammanfaller med villkoret för att ett organ i egenskap av domstol ska kunna pröva frågor om tolkningen eller tillämpningen av unionsrätten och därför omfattas av de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 35, 38 och 45, samt dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 72).

53 I en sådan situation som den i det nationella målet – där det är fråga om ett domstolsavgörande som har meddelats av ett organ i sista instans som av EU-domstolen har ansetts inte vara en domstol på grund av att det inte är oavhängigt, opartiskt och inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU – kan en domstol således inte bortse från denna omständighet, i enlighet med principen om unionsrättens företräde och i enlighet med de verkningar som ett sådant avgörande från EU-domstolen har.

54 Vad gäller de konkreta följderna för det nationella målet av vad som uttalats i punkt 53 ovan, erinrar EU-domstolen om följande. I ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är det visserligen den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet och att tolka och tillämpa nationell rätt. Inte desto mindre ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som kan visa sig vara nödvändiga för att avgöra det nationella målet, samtidigt som EU-domstolen beaktar uppgifterna i begäran om förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

55 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att i slutändan pröva huruvida de domare som ingick i den dömande sammansättning vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter och som meddelade domen av den 20 oktober 2021 har tillsatts utifrån samma villkor som de tre domare som utgjorde det hänskjutande organet i det mål som avgjordes genom domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015).

56 Det framgår emellertid av handlingarna i målet vid EU-domstolen att de fem domare som, tillsammans med två lekmannadomare, ingick i den dömande sammansättning vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som avgjorde det i det nationella målet aktuella överklagandet medelst extraordinär rättsmedel, tillsattes samma dag och på samma villkor som de domare som utgjorde det hänskjutande organet i det mål som avgjordes genom domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015).

57 EU-domstolen har redan uttalat att den omständigheten att det i det berörda organet finns en enda domare som tillsatts under samma omständigheter som de omständigheter som var aktuella i det mål som avgjordes genom nyssnämnda dom räcker för att detta organ inte ska anses utgöra en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 maj 2024, Rzecznik Praw Obywatelskich (Polskt extraordinärt rättsmedel), C‑720/21, EU:C:2024:489, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

58 Vad vidare gäller den omständigheten att nationella bestämmelser och avgöranden från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) (se punkt 20 ovan) enligt den hänskjutande domstolen hindrar den från att pröva lagenligheten av en dömande sammansättning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) (i förevarande fall avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter) som undanröjt en lagakraftvunnen dom från den hänskjutande domstolen och återförvisat målet dit, framgår det av fast rättspraxis att principen om unionsrättens företräde har verkningar gentemot samtliga organ i en medlemsstat, och nationella bestämmelser, även konstitutionella sådana, kan inte utgöra hinder för detta (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

59 Vad särskilt gäller dessa nationella bestämmelser har EU-domstolen – efter det att förevarande begäran om förhandsavgörande framställts – fastställt att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, samt enligt principen om unionsrättens företräde, genom att anta och bibehålla nationella bestämmelser som, vid äventyr av disciplinåtgärder, förbjuder nationella domstolar att kontrollera huruvida de själva eller de domare som tjänstgör där eller andra domare eller domstolar uppfyller de unionsrättsliga kraven på att domstolar och domare ska vara oavhängiga, opartiska och ha inrättats enligt lag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkterna 201 och 386).

60 I det mål som avgjordes genom domen av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442), biföll EU-domstolen nämligen Europeiska kommissionens talan såvitt avsåg den första och den andra anmärkningen. Dessa avsåg bland annat huruvida dels artikel 42a § 1 och § 2 i lagen om allmänna domstolar, som förbjuder varje nationell domstol att kontrollera efterlevnaden av de unionsrättsliga kraven på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag, dels artikel 107 § 1 punkterna 2 och 3 i denna lag, som gör det möjligt att kvalificera prövningen av huruvida dessa krav har efterlevts som en disciplinär överträdelse, är förenliga med artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan.

61 Vad vidare gäller avgörandena från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) (se punkterna 20 och 58 ovan) ska följande påpekas. Det framgår av fast rättspraxis att en nationell domstol som har använt sig av sin möjlighet enligt artikel 267 andra stycket FEUF i förekommande fall ska lämna uttalanden från en nationell domstol i högre instans utan avseende om den, mot bakgrund av EU-domstolens tolkning, finner att dessa uttalanden inte är förenliga med unionsrätten, i förekommande fall genom att underlåta att tillämpa den nationella bestämmelse som tvingar den nationella domstolen att följa avgöranden från domstolen i högre instans. Denna lösning gör sig även gällande när en allmän domstol enligt en nationell processrättslig bestämmelse är bunden av en nationell konstitutionsdomstols avgörande som den anser vara unionsrättsvidrigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 75 och 76).

62 I domen av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442), slog EU-domstolen fast att de bestämmelser i lagen om allmänna domstolar som är föremålet för den hänskjutande domstolens begäran om förhandsavgörande i detta mål är oförenliga med unionsrätten. Därför gör EU-domstolen samma bedömning beträffande dessa avgöranden från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen), vars räckvidd motsvarar räckvidden av dessa bestämmelser när det gäller förbudet för varje nationell domstol att kontrollera huruvida ett annat organ uppfyller de unionsrättsliga kraven på att en domstol ska vara oavhängig, opartisk och ha inrättats enligt lag.

63 Mot denna bakgrund ska den första, den andra och den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, samt principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning och rättspraxis från konstitutionsdomstolen i denna medlemsstat som innebär att en nationell domstol är skyldig att följa ett avgörande som meddelats av en dömande sammansättning vid en domstol i högre instans, när den nationella domstolen, utifrån ett avgörande från EU-domstolen, konstaterar att en eller flera domare som ingår i den dömande sammansättningen inte uppfyller kraven på att en domstol ska vara oavhängig, opartisk och ha inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse, och när den nationella domstolen dessutom enligt nationell rätt är förhindrad att pröva huruvida den dömande sammansättningen är formerad i laga ordning på grundval av samma omständigheter som de som angetts i detta avgörande från EU-domstolen.

64 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att i en situation där det slås fast, utifrån ett avgörande från EU-domstolen, att ett domstolsorgan i sista instans inte uppfyller kraven på att vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse, så ska ett avgörande från ett sådant organ, genom vilket det aktuella målet återförvisas till en domstol i lägre instans, anses vara en nullitet eller utgöra ett faktiskt avgörande som denna domstol i lägre instans likväl får lämna utan avseende och underlåta att tillämpa.

65 Den fjärde frågan har ställts för det fall den hänskjutande domstolen – utifrån uttalandena i domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av en domare) ( C‑718/21, EU:C:2023:1015), – skulle komma fram till att den dömande sammansättningen vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, som undanröjde 2006 års dom och återförvisade det nationella målet till Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow), inte uppfyller kravet på att vara en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

66 Det ska mot denna bakgrund erinras om att rättskraftsprincipen har stor betydelse i såväl unionsrätten som de nationella rättsordningarna. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är det nämligen viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft inte längre kan angripas efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut (dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

67 Vidare har EU-domstolen redan slagit fast att artikel 19.1 andra stycket FEU ålägger medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig skyldighet att uppnå ett visst resultat vad gäller den oavhängighet som ska känneteckna de domstolar som har att tolka och tillämpa unionsrätten. Den hänskjutande domstolen är därför skyldig att, inom ramen för sin behörighet, säkerställa att denna bestämmelse ges full verkan. Detta innebär i förevarande fall – med förbehåll för vad som anges i punkt 65 ovan – att domen av den 20 oktober 2021 ska anses vara en nullitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 159 och där angiven rättspraxis).

68 Om den hänskjutande domstolen anser att domen av den 20 oktober 2021 har meddelats av ett organ som inte är en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag, i den mening som avses i unionsrätten, så kan varken rättssäkerhetsprincipen, eller argument om att beslutet ska ha vunnit laga kraft, med framgång åberopas som hinder mot att en sådan domstol som Sąd Apelacyjny w Krakowie (Appellationsdomstolen i Krakow) förklarar att ett sådant avgörande utgör en nullitet, när detta utifrån rådande processuella omständigheter är absolut nödvändigt för att säkerställa unionsrättens företräde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 160 och 161 samt där angiven rättspraxis).

69 Det framgår av utredningen att så är fallet i det nationella målet. Det nationella målet har nämligen, även om domen av den 20 oktober 2021 vunnit laga kraft, återförvisats till den hänskjutande domstolen. Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen således anse att denna dom är en nullitet.

70 Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras på följande sätt. Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att i en situation där det slås fast, utifrån ett avgörande från EU-domstolen, att ett domstolsorgan i sista instans inte uppfyller kraven på att vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse, så ska ett avgörande från ett sådant organ, genom vilket det aktuella målet återförvisas till en domstol i lägre instans, anses vara en nullitet när detta utifrån rådande processuella omständigheter är absolut nödvändigt för att säkerställa unionsrättens företräde.

71 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.