Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 3 juli 2025

I de förenade målen C‑646/23 [Lita] och C‑661/23 [Jeszek], angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Wojskowy Sąd Okręgowy w Warszawie (den regionala militärdomstolen i staden Warszawa, Polen), av den 25 oktober 2023 respektive den 9 november 2023, som inkom till domstolen den 27 oktober 2023 respektive den 9 november 2023, i brottmålen mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis (referent) samt domarna N. Jääskinen, A. Arabadjiev, M. Condinanzi och R. Frendo, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Polens regering, av B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, av K. Herrmann, P. Stancanelli och P.J. O. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Polsk rätt

Konstitutionen

Lagen om allmänna domstolar

Lagen om militärdomstolar

Lagen om försvar av fosterlandet

Ändringslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Förening av målen

Ansökan om skyndsam handläggning

Händelseutvecklingen efter framställan av respektive begäran om förhandsavgörande

Domstolens behörighet

Prövning av tolkningsfrågorna

De två första frågorna i mål C‑646/23 och den första frågan i mål C‑661/23

Den andra frågan i mål C‑646/23 och den första frågan i mål C‑661/23

Den tredje frågan i mål C‑646/23 och den tredje frågan i mål C‑661/23

Rättegångskostnader

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 4.2, 4.3 och 19.1 andra stycket FEU, jämförd med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 267 FEUF samt principerna om unionsrättens företräde, om effektivitet och om maktdelning.

2 Respektive begäran har framställts i brottmål mot dels P.B. avseende stöld av bränsle (mål C‑646/23), dels R.S. för underlåtenhet att uppfylla sin skyldighet att vara närvarande vid sin militärenhet (mål C‑661/23).

3 I artikel 175.1 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) (nedan kallad konstitutionen) föreskrivs följande:

4 I artikel 176.2 i konstitutionen föreskrivs följande:

5 I artikel 179 i konstitutionen föreskrivs följande:

6 Artikel 180 i konstitutionen har följande lydelse:

7 Artikel 70 §§ 1 och 2 i ustawa Prawo o ustroju sądów powszechnych (lagen om allmänna domstolars organisation) av den 27 juli 2001 (Dz. U. nr 98, position 1070), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad lagen om allmänna domstolar), har följande lydelse:

8 I 71 §§ 2 och 3 i samma lag föreskrivs följande:

9 Artikel 73 §§ 1–3 i nämnda lag har följande lydelse:

10 Artikel 22 § 1 i Prawo o ustroju sądów wojskowych (lag om militärdomstolars organisation), av den 21 augusti 1997 (Dz.U. z 2001 r., nr 117, position 753), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad lagen om militärdomstolar), har följande lydelse:

11 I artikel 23 § 1 i samma lag föreskrivs följande:

12 I artikel 35 §§ 1 och 4 i nämnda lag föreskrivs följande:

13 I artikel 70 §§ 1 och 2 i samma lag föreskrivs följande:

14 Artikel 226 § 3 i ustawa o obronie Ojczyzny (lagen om försvar av fosterlandet) av den 11 mars 2022 (Dz. U. nr 98, position 655), i dess lydelse av den 23 mars 2022 (nedan kallad lagen om försvar av fosterlandet), har följande lydelse:

15 I artikel 229 § 2 i nämnda lag anges följande:

16 Artikel 233 i nämnda lag har följande lydelse:

17 Genom artikel 10 i ustawa o zmianie ustawy – Kodeks cywilny oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av civillagen och vissa andra lagar) av den 28 juli 2023 (Dz. U., position 1615) (nedan kallad ändringslagen), ändrades artikel 233 i lagen om försvar av fosterlandet på följande sätt:

18 I artikel 13 i nämnda lag anges följande:

19 Enligt artikel 14 i ändringslagen trädde artiklarna 10 och 13 i denna i kraft den 15 november 2023.

20 P.B. och R.S., båda yrkesmilitärer, är föremål för åtal i de nationella målen för att dels ha stulit bränsle, dels åsidosatt sin skyldighet att närvara vid sin militärenhet. Genom två separata domar slog Wojskowy Sąd Garnizonowy w Warszawie (Militärdomstolen i första instans i Warszawa, Polen) befanns P.B. och R.S. skyldiga till respektive överträdelser. P.B. dömdes till dagsböter, medan R.S. dömdes till villkorlig dom med en prövotid på ett år.

21 P.B. och R.S. överklagade respektive dom till Wojskowy Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala militärdomstolen i staden Warszawa, Polen), tillika den hänskjutande domstolen. De båda målen tilldelades en avdelning med ensamdomare vid denna domstol, sammansatt av domare P.R., som höll förhandling den 25 oktober 2023 i målet avseende P.B. och den 9 november 2023 i målet avseende R.S.

22 I sin respektive begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att domaren P.R., som tillsattes vid den domstolen den 29 januari 2013, på grund av sitt hälsotillstånd förklarades oförmögen att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär i juli 2017, samtidigt som vederbörande förklarades kunna fortsätta att tjänstgöra som domare. I enlighet med artikel 35 § 4 i lagen om militärdomstolar ansökte domaren P.R. om omplacering till en motsvarande tjänst som domare vid en allmän domstol.

23 Den 25 juli 2017 föreslog KRS att Republiken Polens president skulle bifalla denna begäran. Den 27 december 2021, det vill säga mer än fyra år senare, vägrade presidenten emellertid att utse domare P.R. till den sökta tjänsten.

24 I december 2019 lade justitieministern dessutom fram ett förslag till KRS om att pensionera domaren P.R. KRS avslog detta förslag med motiveringen att domaren inte hade förklarats oförmögen att tjänstgöra som domare. En liknande begäran gjordes av försvarsministern i januari 2022, men den 12 juni 2023 vägrade KRS att vidta en sådan åtgärd med motiveringen att artikel 233 i lagen om försvar av fosterlandet hade trätt i kraft den 24 april 2022. Enligt denna bestämmelse kunde en militärdomare som hade entledigats från tjänst som yrkesmilitär fortsätta att inneha sitt ämbete.

25 Av samma skäl entledigade ordföranden för Wojskowy Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala militärdomstolen i staden Warszawa) domaren P.R. från sin tjänst som yrkesmilitär och behöll honom i sin tjänst vid den hänskjutande domstolen, där vederbörande ånyo tjänstgjorde vid den hänskjutande domstolen från och med mars 2023.

26 Genom ändringslagen ändrade emellertid Sejm Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens sejm) artikel 233 i lagen om försvar av fosterlandet på så sätt att möjligheten för en militärdomare att kvarstå i sin tjänst efter det att han eller hon har entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär, endast gäller militäråklagare. Vidare föreskrivs att varje domare som är entledigad från sin tjänst som yrkesmilitär, men som kvarstår i tjänst den dag då ändringslagen trädde i kraft, ex officio ska gå i förtidspension den dagen.

27 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida den till följd av denna lagändring uppfyller kriterierna för en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i unionsrätten.

28 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende gjort gällande att den bestämmelse genom vilken möjligheten för en domare vid en militärdomstol att få behålla sin tjänst när han eller hon har entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär, samtidigt som den behålls för militäråklagare som befinner sig i en liknande situation, har antagits utan tvingande hänsyn till allmänintresset eller ens någon motivering och i strid med artikel 180 § 3 i konstitutionen, i vilken det föreskrivs att en domare endast kan förtidspensioneras vid sjukdom eller funktionsnedsättning som gör domaren oförmögen att utföra sitt uppdrag.

29 Detta beslut om att domare P.R. ska förtidspensioneras till följd av ändringslagen påverkar den hänskjutande domstolens oavhängighet och opartiskhet och följaktligen lagenligheten av det straffrättsliga förfarande som inletts mot P.B. och R.S. samt iakttagandet av oskuldspresumtionen, som direktiv 2016/343 syftar till att säkerställa.

30 Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att bestämmelserna i artiklarna 10 och 13 i ändringslagen saknar samband med vad som ursprungligen var föremålet för denna lag och som inte har något samband med domstolsorganisationen.

31 Den hänskjutande domstolen har tillagt att det med beaktande av Trybunał Konstytucyjnys (Författningsdomstolen, Polen) nuvarande sammansättning och rättspraxis inte kan göras någon prövning av huruvida dessa bestämmelser är förenliga med konstitutionen, och att det inte är möjligt att göra någon domstolsprövning av beslutet att ex officio förtidspensionera domare P.R.

32 Slutligen har den hänskjutande domstolen anfört att artiklarna 10 och 13 i ändringslagen i själva verket är ad hominem-bestämmelser som endast avser domare P.R. Införandet av dessa bestämmelser förklaras av den polska regeringens vilja att göra sig av med denna domare på grund av dennes offentliga ställningstaganden till förmån för rättsstatsprincipen och dennes tidigare verksamhet som vice ordförande för KRS, i dess tidigare sammansättning. Domare P.R. har sålunda utsatts för trakasserier från såväl de offentliga myndigheterna som från de medier som står denna regering nära. Falska uppgifter om dennes privatliv har lämnats och åtal har väckts mot vederbörande utan grund. Vidare påstås det att domare P.R. utan anledning entledigats från sin tjänst som ordförande för Wojskowy Sąd Garnizonowy w Warszawie (Militärdomstolen i första instans i staden Warszawa) och utsattes för flera påtryckningar för att förmå vederbörande att gå i förtidspension.

33 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för den pensionering som föreskrivs i ändringslagen, i den del denna åtgärd endast avser en enda domare och inte omfattar militära åklagare, trots att sådana befinner sig i en liknande situation som denna domare, och denna bestämmelse ingår i en lag som inte avser domstolarnas organisation. Vidare är nämnda åtgärd inte motiverad av något skäl av allmänintresse utan är snarare av bestraffande karaktär gentemot den berörda domaren som, på grund av sin verksamhet som syftar till att skydda domarnas oavhängighet, utsatts för den verkställande maktens hämndlystnad. Slutligen har nämnda domare inte haft tillgång till något rättsmedel för att bestrida förtidspensioneringen.

34 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det mot bakgrund av unionsrätten är tillåtet att tillfälligt skjuta upp tillämpningen av artiklarna 10 och 13 i ändringslagen till dess att EU-domstolen har besvarat dess tolkningsfrågor. I detta avseende anser den hänskjutande domstolen, som konstaterar att det i polsk rätt inte finns någon mekanism för att tillfälligt upphäva dessa bestämmelser, att en åtgärd som skulle göra det möjligt för domare P.R. att fortsätta att utöva sina domarfunktioner i avvaktan på EU-domstolens avgörande, är den enda åtgärden som kan säkerställa unionsrättens fulla verkan.

35 För det tredje vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida EU-domstolen, för det fall den skulle finna att artikel 19.1 andra stycket FEU utgör hinder för tillämpningen av artikel 13 i ändringslagen, är skyldig att underlåta att tillämpa denna bestämmelse och huruvida domare P.R. därmed inte ska pensioneras.

36 Mot denna bakgrund beslutade Wojskowy Sąd Okręgowy w Warszawie (den regionala militärdomstolen i staden Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen i mål C‑646/23:

37 Den hänskjutande domstolen beslutade även för mål C‑661/23 att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

38 Domstolens ordförande har genom beslut av den 6 december 2023 förenat målen C‑646/23 och C‑661/23 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

39 Den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska handlägga respektive begäran om förhandsavgörande skyndsamt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

40 Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen i huvudsak gjort gällande att tolkningsfrågorna avser den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, och att så viktiga överväganden motiverar ett snabbt svar från EU-domstolen.

41 I enlighet med artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler får domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

42 Genom beslut av den 30 januari 2024, Lita ( C‑646/23 och C‑661/23, EU:C:2024:107), beslutade domstolens ordförande, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå ansökningarna om skyndsam handläggning av respektive begäran om förhandsavgörande. Detta motiverades med att den nationella lagstiftning som föreskriver att en domare vid en militärdomstol som förklarats vara oförmögen att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär ska pensioneras ex officio per den 15 november 2023, endast avsåg en enda militärdomare och inte ett stort antal domare. Tillämpningen av denna lagstiftning kunde således inte påverka det polska domstolsväsendets funktion på ett systematiskt sätt och en skyndsam handläggning skulle inte heller ha gjort det möjligt för EU-domstolen att meddela ett avgörande så snabbt att den hänskjutande domstolen hade kunnat avgöra de nationella målen innan nämnda lagstiftning trädde i kraft.

43 Genom skrivelse av den 19 april 2024 angav den hänskjutande domstolen att domare P.R. hade väckt talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i stadsdelen Śródmieścia i Warszawa, Polen), och yrkat att det skulle fastställas att vederbörande hade ett anställningsförhållande och, till följd av skyddsåtgärder som vidtagits av denna domstol, tillfälligt hade återinsatts i sina rättsliga funktioner av ordföranden för Wojskowy Sąd Okręgowy w Warszawie (Warszawas regionala militärdomstol).

44 Som svar på en begäran om upplysningar från EU-domstolen har den hänskjutande domstolen emellertid uppgett att Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i stadsdelen Śródmieścia i Warszawa), i målet om bedömningen av huruvida det förelåg ett anställningsförhållande avseende domare P.R., varken kan uttala sig om giltigheten av artiklarna 10 och 13 i ändringslagen eller ifrågasätta de redan uppkomna verkningarna av dessa bestämmelser.

45 Den 29 januari 2025 översände den hänskjutande domstolen ett beslut av den 7 januari 2025 till EU-domstolen, genom vilket Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i stadsdelen Śródmieścia i Warszawa) vilandeförklarade målet i avvaktan på EU-domstolens avgörande.

46 Inledningsvis ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis ankommer på EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet eller huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

47 Tolkningsfrågorna avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artiklarna 2 FEU och 4 FEU, direktiv 2016/343 och artikel 47 i stadgan.

48 Vad för det första gäller artikel 19.1 andra stycket FEU är denna bestämmelse, i materiellt hänseende, tillämplig på varje nationell domare eller nationell domstol som kan komma att pröva frågor om tillämpning och tolkning av unionsrätten och därmed frågor som omfattas av unionsrätten, i den mening som avses i denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 32–40, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 34, och dom av den 25 februari 2025, Sąd Rejonowy w Białymstoku och Adoreikė, C‑146/23 och C‑374/23, EU:C:2025:109, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

49 Det framgår av uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande, vilka bekräftas av de förklaringar som den polska regeringen har lämnat i sitt skriftliga yttrande, att så är fallet i förevarande mål för den hänskjutande domstolen, vilken i egenskap av militär domstol kan komma att få avgöra frågor som rör tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten.

50 Vad för det andra gäller artikel 47 i stadgan framgår det av fast rättspraxis att EU-domstolen, i samband med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, enbart får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

51 Artikel 51.1 i stadgan föreskriver att bestämmelserna i stadgan enbart riktar sig till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Nämnda artikel 51.1 bekräftar fast rättspraxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 14 november 2024, S (Ändring av den dömande sammansättningen), C‑197/23, EU:C:2024:956, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

52 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen inte lämnat några uppgifter som tyder på att det nationella målet rör tolkningen eller tillämpningen av en unionsbestämmelse som genomförs på nationell nivå. Även om det i den första tolkningsfrågan i mål C‑646/23 hänvisas till direktiv 2016/343, har denna fråga nämligen inte ställts mot bakgrund av bestämmelserna i detta direktiv och den hänskjutande domstolen har inte heller lämnat någon förklaring till sambandet mellan direktivet och dessa mål (se, analogt, dom av den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 39).

53 Följaktligen är artikel 47 i stadgan, i enlighet med artikel 51.1 däri, inte som sådan tillämplig i målet C‑374/23.

54 Eftersom medlemsstaterna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU emellertid ska tillhandahålla sådana möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i bland annat artikel 47 i stadgan, inom de områden som omfattas av unionsrätten, måste sistnämnda bestämmelse likväl beaktas vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 143, och dom av den 25 februari 2025, Sąd Rejonowy w Białymstoku och Adoreikė, C‑146/23 och C‑374/23, EU:C:2025:109, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

55 Domstolen är således behörig att pröva de tolkningsfrågor som ställts av den nationella domstolen.

56 Den hänskjutande domstolen har ställt de två första frågorna i mål C‑646/23, och den första frågan i mål C‑661/23, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en militärdomare som förklarats oförmögen att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär ex officio ska förtidspensioneras från och med den dag då denna lagstiftning träder i kraft, när det i denna lagstiftning, för det första, inte anges några skäl som rättfärdigar förtidspensioneringen och det inte hänvisas till något allmänintresse som dessa bestämmelser svarar mot, när denna lagstiftning, för det andra, inte är tillämplig på militära åklagare som förklarats oförmögna att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär trots att dessa båda yrkeskategorier tidigare omfattades av samma bestämmelser, och denna lagstiftning i själva verket berör endast en domare, samtidigt som den utgör en del av en rad åtgärder som vidtagits mot denne domare och har karaktären av en sanktion, och när, för det tredje, denne domare inte har tillgång till något rättsmedel för att angripa åtgärden i form av förtidspensionering ex officio som vederbörande således är föremål för.

57 För att besvara dessa frågor erinrar domstolen för det första om att medlemsstaterna, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten.

58 Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör en allmän princip i unionsrätten som bland annat har stadfästs i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), vilken motsvaras av artikel 47 andra stycket i stadgan.

59 Eftersom det i stadgan stadfästs rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras i Europakonventionen, syftar artikel 52.3 i stadgan till att säkerställa det nödvändiga sammanhanget mellan rättigheterna i stadgan och motsvarande rättigheter enligt Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens autonomi. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan artikel 6.1 i Europakonventionen. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning i förevarande mål garanterar en skyddsnivå som tar hänsyn till skyddsnivån enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom den har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 47 och 77, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 64, och dom av den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

60 För det andra framgår det av fast rättspraxis att en grundförutsättning för att detta krav på effektivt domstolsskydd enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska kunna säkerställas av en sådan domstol är att dess oavhängighet upprätthålls, såsom detta bekräftas i artikel 47 andra stycket i stadgan, där tillgången till en oavhängig domstol anges som ett av de krav som hänför sig till den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 41, och dom av den 7 september 2023, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România, C‑216/21, EU:C:2023:628, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

61 Detta krav på oavhängiga domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilka är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 48 och 63, och dom av den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

62 Dessa skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet förutsätter att det finns regler, särskilt vad gäller organets sammansättning, utnämningar, tjänsternas varaktighet och grunderna för medlemmarnas röstnedläggelse, jäv och återkallande av röst, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 66, och dom av den 13 januari 2022, Minister Sprawiedliwości, C‑55/20, EU:C:2022:6, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

63 Vidare, såsom framgår av fast rättspraxis, förutsätter denna absolut nödvändiga frihet för domarna i förhållande till yttre ingripanden eller påtryckningar vissa skyddsregler för att skydda integriteten hos dem som har till uppgift att döma, såsom att de är oavsättliga (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 64, och dom av den 13 januari 2022, Minister Sprawiedliwości, C‑55/20, EU:C:2022:6, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

64 Principen om domares oavsättlighet, vilken är av absolut grundläggande betydelse, kräver bland annat att domarna kan kvarstå i tjänst så länge som de inte uppnått obligatorisk pensionsålder eller fram till dess att deras förordnande löper ut då de tjänstgör enligt ett visstidsförordnande. Denna princip är inte absolut, men avsteg därifrån måste vara motiverade utifrån legitima och tvingande skäl, dock med tillämpning av proportionalitetsprincipen. Således är det vedertaget att domare får skiljas från sin tjänst om de har visat sig vara olämpliga att inneha tjänsten på grund av arbetsoförmåga eller på grund av att de grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden (dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet), C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 76, dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet), C‑192/18, EU:C:2019:924, punkt 113, och dom av den 17 maj 2024, NADA m.fl., C‑115/22, EU:C:2024:384, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

65 Garantin för att ledamöterna i en domstol ska vara oavsättliga kräver således att de fall där det aktuella organets ledamöter får skiljas från sina tjänster ska vara särskilt reglerade genom uttryckliga lagbestämmelser som erbjuder mer omfattande garantier än dem som gäller enligt allmänna förvaltningsrättsliga och arbetsrättsliga bestämmelser vid entlediganden som utgör missbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2024, NADA m.fl.,/22, EU:C:2024:384, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

66 För det tredje följer av domstolens praxis att en medlemsstat inte får ändra sin lagstiftning på ett sådant sätt att skyddet av rättsstatsprincipen sänks, ett värde som bland annat konkretiseras i artikel 19 FEU. Det ankommer således på medlemsstaterna att, mot bakgrund av detta värde, avstå från varje åtgärd som kan medföra att deras lagstiftning om organisationen av rättsväsendet försämras, genom att inte införa regler som kan äventyra domarnas oavhängighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkterna 63 och 64, och dom av den 7 september 2023, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România, C‑216/21, EU:C:2023:628, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

67 I detta sammanhang har domstolen redan slagit fast att artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser om organisationen av domstolsväsendet som kan anses utgöra en försämring av skyddet för rättsstatens värde i den berörda medlemsstaten, särskilt vad gäller garantier för domstolars oavhängighet (dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

68 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, som reglerar situationen för en militärdomare som förklarats oförmögen att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär, har genomgått flera på varandra följande ändringar.

69 Í ett första skede, enligt artikel 35 § 4 i lagen om militärdomstolar, kunde en militär domare som befann sig i en sådan situation vända sig till KRS som sedan föreslog vederbörande för Republiken Polens president att utnämnas till en likvärdig tjänst vid en allmän domstol vars ordförande sedan efter eget skön kunde genomföra en sådan utnämning.

70 I ett andra skede införde den polska lagstiftaren, i artikel 233 i lagen om försvar av fosterlandet, som trädde i kraft den 23 mars 2022, en regel om att en domare eller en militäråklagare som entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär skulle kvarstå i tjänst med samma befattning som tidigare.

71 I ett tredje skede avskaffades denna bestämmelse om fortsatt tjänstgöring för militärdomare genom den ändring av artikel 233 i lagen om försvar av fosterlandet som gjordes genom artikel 10 i ändringslagen. Det framgår av de förklaringar som den polska regeringen har lämnat i sitt skriftliga yttrande att denna ändring medförde att den lagstiftning som gällde före ikraftträdandet av lagen om försvar av fosterlandet återkom, vilket innebär att militärdomare som entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär i princip ånyo kan ansöka om att på förslag av KRS utses av Republiken Polens president till en likvärdig tjänst vid en allmän domstol med stöd av artikel 35 § 4 i lagen om militärdomstolar. Enligt artikel 13 i ändringslagen görs emellertid undantag från denna princip för militärdomare som har entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär före ikraftträdandet av denna lag, det vill säga den 15 november 2023, men som har fortsatt att tjänstgöra som militärdomare i enlighet med artikel 233 i lagen om försvar av fosterlandet. Enligt nämnda artikel 13 pensioneras de berörda domarna ex officio från och med den dag då ändringslagen träder i kraft.

72 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida denna nationella lagstiftning, genom att under de omständigheter som det erinrats om i föregående punkt införa en bestämmelse för förtidspensionering av militärdomare som har entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär, strider mot de krav som följer av principen om domares oavhängighet, såsom den följer av artikel 19.1 andra stycket FEU. EU-domstolen är nämligen enligt artikel 267 FEUF inte behörig att tillämpa unionsbestämmelserna på ett visst fall, utan är endast behörig att uttala sig om tolkningen av fördragen och de rättsakter som beslutats av Europeiska unionens institutioner. Enligt fast rättspraxis kan EU-domstolen emellertid, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF, med utgångspunkt i handlingarna i målet, tillhandahålla den nationella domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den kan behöva för att bedöma verkningarna av en viss unionsbestämmelse (dom av den 17 oktober 2024, NFŠ, C‑28/23, EU:C:2024:893, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

73 För det första framgår det av respektive begäran om förhandsavgörande och av den polska regeringens yttranden att det inte finns några skäl, bland annat i förarbetena till ändringslagen, för att motivera den nationella lagstiftningen om förtidspensionering ex officio per den 15 november 2023 av militärdomare som, trots att de har entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär, hade fortsatt tjänstgöra som militärdomare. Det framgår dessutom att denna lag endast är tillämplig på militärdomare och inte på militäråklagare, trots att dessa båda yrkeskategorier tidigare omfattades av samma bestämmelser om fortsatt tjänstgöring efter det att de entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär. Vidare framgår att den polska lagstiftaren inte har motiverat denna skillnad i behandling, vad gäller förekomsten av en objektiv skillnad mellan situationerna för dessa båda yrkeskategorier, som har samband med syftet med nämnda lagstiftning. Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den prövning som det ankommer på den nationella domstolen att göra, framgår det att en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet strider mot kravet, som det erinrats om i punkt 64 ovan, att avsteg från principen om domares oavsättlighet måste vara motiverade utifrån legitima och tvingande skäl.

74 För det andra framgår det av uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande, vilka bekräftats av den polska regeringen i dess skriftliga yttranden, att ändringslagen är resultatet av en ändring från parlamentet, utan att det går att fastställa något samband mellan denna ändring avseende militärdomstolarna och föremålet för det ursprungliga lagförslaget. Vidare var det i praktiken enbart domare P.R. som berördes av artikel 13 i denna lag. Det var nämligen endast domaren P.R. som befann sig i samma situation som en militärdomare som den 15 november 2023 hade fortsatt sin tjänst vid en militärdomstol efter att ha entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär. I ett sådant fall ska nämnda lagstiftning, även om den har formen av en bestämmelse med allmän giltighet, i själva verket anses utgöra en individuell åtgärd.

75 I detta avseende har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i enlighet med sin fasta praxis, bland annat i punkterna 59 och 115–117 i domen av den 23 juni 2016, Baka mot Ungern (CE:ECHR:2016:0623JUD002026112), i huvudsak understrukit att ett ingrepp i utövandet av en rättighet i princip ska grundas på ett instrument med allmän giltighet.

76 För det tredje framgår det såväl av respektive begäran om förhandsavgörande som av den polska regeringens skriftliga yttranden att åtgärden att förtidspensionera domare P.R. inte vidtogs på grund av att domaren P.R. var oförmögen att fortsätta sin tjänst till följd av en arbetsoförmåga eller ett allvarligt åsidosättande av sina skyldigheter, utan på grund av den offentliga kritik som vederbörande framfört mot reformen av rättsväsendet i Polen. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande visar för övrigt utvecklingen av denna domares karriär och ställning, vilken sammanfattats i punkterna 22–26 i förevarande dom, att det finns ett orsakssamband mellan, å ena sidan, domarens utövande av sin yttrandefrihet i frågor som rör reformer av det polska domstolsväsendet och, å andra sidan, åtgärden att pensionera vederbörande i förtid med tillämpning av artikel 13 i ändringslagen. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller denna åtgärd således ingå i en rad åtgärder som vidtagits mot denna domstol och som har karaktären av sanktioner.

77 För det fjärde framgår det av uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande att även om artikel 73 §§ 2 och 3 i lagen om allmänna domstolar föreskriver en möjlighet till att överklaga ett beslut om att ex officio förtidspensionera en domare på grund av att han eller hon är oförmögen att utföra sitt uppdrag, föreskrivs i ändringslagen inte något rättsmedel för en domare som har förtidspensionerats med tillämpning av artikel 13 i denna lag och denna åtgärd inte har motiverats av att domaren är oförmögen att tjänstgöra som domare utan av att vederbörande är oförmögen att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär. Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller denna bedömning inte motsägas av den omständigheten att domare P.R. kunde väcka talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i stadsdelen Śródmieścia i Warszawa) för att få fastställt förekomsten av ett anställningsförhållande. I likhet med vad som framgår av punkt 44 ovan har den hänskjutande domstolen nämligen, som svar på EU-domstolens begäran om upplysningar, preciserat att ett beslut i vilket det konstateras att domaren P.R:s anställningsförhållande inte har upphört, har en begränsad räckvidd, eftersom det varken medför ett retroaktivt upphävande av de verkningar som förtidspensioneringen med tillämpning av artikel 13 i ändringslagen har gett upphov till eller att domaren återinsätts i tjänst vid den domstol där han eller hon tjänstgjorde.

78 Det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att domare har rätt till skydd mot godtycke och att en prövning av lagenligheten av ett beslut om avsättande endast kan utföras av ett oavhängigt rättsligt organ för att göra denna rätt effektiv (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 24 oktober 2023, Pająk m.fl. mot Polen, CE:ECHR:2023:1024JUD002522618, § 194 och där angiven rättspraxis).

79 För det femte kan bestämmelserna i artiklarna 10 och 13 i ändringslagen, med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, medföra en försämring av den polska lagstiftningen om rättsväsendets organisation, i strid med principen om upprätthållande av skyddsnivån som det erinrats om i punkterna 66 och 67 i förevarande dom, genom att upphäva rätten för en militärdomare som har entledigats från sin tjänst som yrkesmilitär att fortsätta sin tjänst vid den militärdomstol där denne utnämnts, och genom att föreskriva att militärdomaren per den 15 november 2023 ska förtidspensioneras.

80 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de två första frågorna i mål C‑646/23 och den första frågan i mål C‑661/23 besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en militärdomare som förklarats oförmögen att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär ex officio ska förtidspensioneras från och med den dag då denna lagstiftning träder i kraft, när det i denna lagstiftning, för det första, inte anges några skäl som rättfärdigar förtidspensioneringen och det inte hänvisas till något allmänintresse som dessa bestämmelser svarar mot, när denna lagstiftning, för det andra, inte är tillämplig på militära åklagare som förklarats oförmögna att fullgöra sin tjänst som yrkesmilitär trots att dessa båda yrkeskategorier tidigare omfattades av samma bestämmelser, och denna lagstiftning i själva verket berör endast en domare, samtidigt som den utgör en del av en rad åtgärder som vidtagits mot denne domare och har karaktären av en sanktion, och när, för det tredje, denne domare inte har tillgång till något rättsmedel för att angripa åtgärden i form av förtidspensionering ex officio som vederbörande således är föremål för.

81 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan i mål C‑661/23 och den fjärde frågan i mål C‑646/23 för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de innebär en skyldighet för en nationell domstol, och varje annan myndighet i den berörda medlemsstaten, att underlåta att tillämpa en nationell lagstiftning som föreskriver att en domare ska förtidspensioneras, när denna lagstiftning har antagits i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU, och när detta innebär att den domare som pensionerats med stöd av nämnda lagstiftning ska återinträda i tjänst.

82 För att besvara dessa frågor erinrar domstolen om dess praxis enligt vilken principen om unionsrättens företräde innebär att unionsrätten har företräde framför respektive medlemsstats nationella rätt. Denna princip medför således en skyldighet för samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och medlemsstaternas nationella rätt kan inte påverka unionsbestämmelsernas verkan i medlemsstaterna (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl.(Oavhängigheten för avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkterna 157 och 158, och dom den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

83 Nämnda princip innebär bland annat att varje nationell domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan i det mål som den ska avgöra genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt, utan att det är nödvändigt att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna lagstiftning eller praxis genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande (dom av den 9 mars 1978, Simmenthal, 106/77, EU:C:1978:49, punkt 24, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 58, och dom den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

84 Artikel 19.1 andra stycket FEU, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan – som ålägger medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig resultatförpliktelse bland annat vad gäller oavhängigheten och opartiskheten hos de domstolar som ska tolka och tillämpa unionsrätten samt kravet på att dessa domstolar ska ha inrättats enligt lag – har direkt effekt. Detta innebär att en nationell domstol ska underlåta att tillämpa en bestämmelse, rättspraxis eller administrativ praxis i den nationella rättsordningen som strider mot dessa bestämmelser i unionsrätten såsom de har tolkats av EU-domstolen (dom av den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

85 Domstolen har, i samband med en disciplinåtgärd som vidtagits av en disciplinär instans i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU, slagit fast att den nationella domstolen, för att uppfylla de skyldigheter som det erinrats om i punkterna 82–84 ovan, ska underlåta att tillämpa en sådan bestämmelse när detta är nödvändigt med hänsyn till den aktuella processuella situationen för att säkerställa unionsrättens företräde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, YP m.fl.(Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

86 Denna tolkning är även tillämplig i det jämförbara sammanhanget i de här aktuella nationella målen, vilket kännetecknas av antagandet av en lagstiftning som i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU föreskriver att en domare ska förtidspensioneras.

87 Eftersom det inom ramen för ett förfarande enligt artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en slutlig bedömning av de faktiska omständigheterna samt tillämpningen och tolkningen av nationell rätt, ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa de konkreta följderna i de nationella målen av den princip som det erinrats om i föregående punkt. Såsom det har erinrats om i punkt 72 ovan kan EU-domstolen emellertid, med utgångspunkt i handlingarna i målet, tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som den kan behöva för detta ändamål.

88 Det framgår av svaret på de två första frågorna i mål C‑646/23 och den första frågan i mål C‑661/23 att den hänskjutande domstolen, med hänsyn till att artikel 19.1 andra stycket FEU har företräde och direkt effekt, inte ska tillämpa en nationell lagstiftning som, i strid med nämnda bestämmelse, föreskriver att den ensamdomare som denna nationella domstol är sammansatt av ska förtidspensioneras. Denna domstol måste även, i samma sammansättning, kunna fortsätta prövningen av de förfaranden som var anhängiga vid den vid tidpunkten för pensioneringen av domaren, vilken således måste återinsättas i tjänst, eftersom de rättsliga organ som är behöriga att fastställa och ändra sammansättningen av den nationella domstolens dömande sammansättningar är skyldiga att säkerställa återinträdet i tjänst (se, analogt, dom av den 13 juli 2023, YP m.fl.(Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkterna 72 och 158, och dom 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

89 Den andra frågan i mål C‑661/23 och den fjärde frågan i mål C‑646/23 ska således besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de innebär en skyldighet för en nationell domstol, och varje annan myndighet i den berörda medlemsstaten, att underlåta att tillämpa en nationell lagstiftning som föreskriver att en domare ska förtidspensioneras, när denna lagstiftning har antagits i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU, och när detta innebär att den domare som pensionerats med stöd av nämnda lagstiftning ska återinträda i tjänst. De rättsliga organ som är behöriga att fastställa och ändra sammansättningen av den nationella domstolens dömande sammansättningar är skyldiga att säkerställa ett sådant återinträde.

90 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan i mål C‑646/23 och den tredje frågan i mål C‑661/23 för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att en nationell domstol som beslutar att vilandeförklara målet och ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen har rätt att tillfälligt, till dess att den meddelar sitt avgörande till följd av EU-domstolens svar, upphäva tillämpningen av en nationell lagstiftning som föreskriver att en ensamdomare som denna nationella domstol är sammansatt av ska förtidspensioneras ex officio, även om den enligt nationell rätt inte är behörig att besluta om ett sådant upphävande. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida ett sådant tillfälligt upphävande, i förekommande fall, innebär att nämnda domare ska tillåtas fortsätta prövningen av de övriga mål som anhängiggjorts vid denna domstol den dag då beslutet om att ex officio förtidspensionera nämnde domare trädde i kraft.

91 Enligt fast rättspraxis krävs det, för att unionsrätten ska ges full verkan, att den domstol som handlägger ett mål som regleras av unionsrätten ska kunna förordna om interimistiska åtgärder för att säkerställa att det kommande domstolsavgörandet, rörande förekomsten av rättigheter som har gjorts gällande på grundval av denna rätt, får full verkan. Om den nationella domstol som vilandeförklarar ett mål i avvaktan på att EU-domstolen besvarar en tolkningsfråga inte kunde förordna om interimistiska åtgärder fram till dess att den avgör målet utifrån EU-domstolens svar, skulle den ändamålsenliga verkan av det system som inrättats genom artikel 267 FEUF nämligen till viss del går förlorad. Systemets effektivitet skulle även undergrävas om en myndighet i den medlemsstat där de interimistiska åtgärderna vidtagits kunde ifrågasätta huruvida åtgärderna måste följas (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż.(Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 142 och där angiven rättspraxis).

92 Domstolen har dessutom preciserat att den nationella domstolen i förekommande fall ska underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell rätt som utgör hinder för denna behörighet att besluta om interimistiska åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 1990, Factortame m.fl., C‑213/89, EU:C:1990:257, punkt 21, och beslut av domstolens ordförande av den 25 februari 2021, Sea Watch, C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2021:149, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

93 Härav följer att den hänskjutande domstolen måste kunna upphäva tillämpningen av de bestämmelser i ändringslagen som innebär att den åläggs att ex officio besluta om pensionering till dess att den har avgjort de straffrättsliga förfarandena i de nationella målen efter det att EU-domstolen har lämnat sitt svar. Detta tillfälliga upphävande av tillämpningen av denna lagstiftning och följaktligen av beslutet om förtidspensionering av den ensamdomare som denna nationella domstol är sammansatt av, innebär även att den domstolen inte kan fråntas de övriga mål som anhängiggjorts vid den vid den tidpunkt då denna åtgärd träder i kraft av skäl som har samband med dess tillämpning, vilket innebär att den måste kunna fortsätta prövningen av dessa mål, åtminstone under den period som omfattas av det tillfälliga upphävandet.

94 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan i målen C‑646/23 och C‑661/23 besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att en nationell domstol som beslutar att vilandeförklara målet och ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen har rätt att tillfälligt, till dess att den meddelar sitt avgörande till följd av EU-domstolens svar, upphäva tillämpningen av en nationell lagstiftning som föreskriver att en ensamdomare som denna nationella domstol är sammansatt av ska förtidspensioneras ex officio, även om den enligt nationell rätt inte är behörig att besluta om ett sådant upphävande. Ett sådant tillfälligt upphävande innebär att den domare som berörs av beslutet om förtidspensionering ex officio, ska kunna fortsätta prövningen av andra mål som anhängiggjorts den dag då detta beslut träder i kraft.

95 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts fiktiva namn. Dessa namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.