Domstolens dom (andra avdelningen) den 26 september 2024
Hänvisat till av
I mål C‑255/22 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 8 april 2022,
DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal, samt domarna F. Biltgen, N. Wahl (referent), J. Passer och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 februari 2024,
och efter att den 6 juni 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
I. Bakgrund till tvisten
II. Talan vid tribunalen och den överklagade domen
III. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden i överklagandet och anslutningsöverklagandet
IV. Prövning av huvudöverklagandet
A. Upptagande till prövning
1. Parternas argument
2. Domstolens bedömning
B. Prövning i sak
1. Inledande synpunkter
2. Kommissionens yrkande att domskälen ska ändras
3. Den första grunden
a) Den första grundens första del
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
b) Den första grundens andra del
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
c) Den första grundens tredje del
4. Den andra grunden
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
5. Den tredje grunden
a) Den tredje grundens första del
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
b) Den tredje grundens andra del
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
6. Den fjärde grunden
a) Den fjärde grundens första del
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
b) Den fjärde grundens andra del
1) Parternas argument
2) Domstolens bedömning
V. Anslutningsöverklagandet
A. Huruvida anslutningsöverklagandet kan tas upp till prövning
1. Parternas argument
2. Domstolens bedömning
B. Prövning i sak
1. Den första grunden
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
2. Den andra grunden
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
VI. Rättegångskostnader
1 Orlen SA, tidigare Polski Koncern Naftowy Orlen SA, som trätt i stället för Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo SA, har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 2 februari 2022, Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo/kommissionen (Gazproms åtaganden) ( T‑616/18, EU:T:2022:43) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2018) 3106 final av den 24 maj 2018 om ett förfarande enligt artikel 102 [FEUF] och artikel 54 i EES-avtalet (ärende AT.39816 – Gasförsörjning till marknader i tidigare handelsled i Central- och Östeuropa) (nedan kallat det omtvistade beslutet).
2 Bakgrunden till tvisten redovisas i punkterna 1–36 i den överklagade domen på följande sätt:
3 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 oktober 2018 väckte Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.
4 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 26 februari 2019 ansökte Gazprom om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 25, 27 och den 28 februari 2019 ansökte Overgas Inc., Republiken Litauen och Republiken Polen att få intervenera i målet till stöd för Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwos yrkanden.
5 Genom beslut av den 5 april 2019 biföll ordföranden på tribunalens första avdelning, efter att ha hört parterna, Republiken Polens interventionsansökan. Genom beslut av den 17 maj 2019 biföll ordföranden, efter att ha hört parterna, Republiken Litauens, Gazproms och Overgas interventionsansökningar.
6 Den 4 oktober 2019 ändrades sammansättningen av tribunalens avdelningar och referenten förordnades att tjänstgöra på åttonde avdelningen. Mål T‑616/18 tilldelades följaktligen denna avdelning.
7 Genom skrivelser från tribunalens kansli av den 17 december 2019 anmodades Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo, som en åtgärd för processledning, att inge flera handlingar och kommissionen uppmanades att skriftligen besvara en fråga om sekretess av vissa uppgifter i den konfidentiella versionen av meddelandet om invändningar.
8 Genom beslut samma dag begärde tribunalen, med stöd av artikel 24 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 91 b och 92.3 i tribunalens rättegångsregler, och med förbehåll för tillämpningen av artikel 103 i dessa regler, att kommissionen skulle tillhandahålla en fullständig kopia av den konfidentiella versionen av meddelandet om invändningar.
9 Parterna efterkom i vederbörlig ordning och inom de fastställda tidsfristerna de åtgärder för processledning som antogs den 17 december 2019 och detta beslut.
10 På förslag av tribunalens åttonde avdelning beslutade tribunalen den 8 juni 2020 att hänskjuta mål T‑616/18 till åttonde avdelningen i utökad sammansättning. Eftersom en ledamot i denna avdelning i utökad sammansättning var förhindrad att delta, utsågs tribunalens ordförande genom beslut av den 15 juni 2020 att komplettera avdelningen.
11 Vad gäller den fullständiga kopian av den konfidentiella versionen av meddelandet om invändningar som kommissionen hade ingett, beslutade tribunalen att låta företrädarna för Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo ta del av denna handling, under förutsättning att de i förväg gjorde ett åtagande om sekretess, så att Polskie Górnictwo kunde yttra sig i detta avseende. Eftersom ombuden undertecknade sekretessåtaganden, delgavs ombuden handlingen och Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo inkom med sitt yttrande den 8 december 2020.
12 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 18 och den 19 maj 2021. Vid det tillfället uppgav tribunalen även att den hade tagit del av de yttranden över förhandlingsrapporten som kommissionen hade inkommit med den 27 april 2021.
13 Inom ramen för de frågor som tribunalen ställde angående huruvida talan kunde tas upp till sakprövning, omprövade kommissionen sin ståndpunkt i frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning och gjorde gällande att Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo inte hade visat att den hade ett berättigat intresse av att få saken prövad i förevarande mål, varför talan inte kunde tas upp till sakprövning.
14 Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo lämnade in ansökningar om konfidentiell behandling med avseende på Republiken Litauen, Republiken Polen, Gazprom och Overgas gällande vissa uppgifter i olika rättegångshandlingar. Republiken Litauen, Republiken Polen, Gazprom och Overgas motsatte sig inte dessa ansökningar.
15 Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo åberopade följande sex grunder till stöd för sin talan:
16 I den överklagade domen slog tribunalen fast att talan inte kunde vinna bifall på någon av de anförda grunderna och talan ogillades således i sin helhet.
17 I sitt överklagande har Orlen yrkat att domstolen ska
18 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
19 Gazprom har yrkat att domstolen ska
20 Overgas och Republiken Polen har yrkat att domstolen ska bifalla överklagandet.
21 Overgas har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska
22 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
23 Gazprom har yrkat att domstolen ska
24 Orlen har yrkat att domstolen ska
25 Orlen har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 9 i förordning nr 1/2003. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 194 FEUF, jämförd med artikel 9 i samma förordning. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 9.1 i förordningen. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 9.2 i samma förordning.
26 Gazprom har gjort gällande, utan att formellt framställa någon invändning om rättegångshinder, att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning.
27 Orlen har nämligen enligt Gazprom inte något faktiskt intresse av att den överklagade domen upphävs, eftersom ett sådant intresse inte kan avse en framtida och hypotetisk situation. Det förväntade upphävandet av denna dom skulle emellertid inte vara till fördel för Orlen, eftersom bolaget redan i november 2019 hade underrättat Gazprom om att det inte hade för avsikt att förlänga det långsiktiga gasförsörjningsavtalet efter år 2022. Orlen vidtog nödvändiga åtgärder för att avsluta affärsförbindelserna med Gazprom före utgången av det sistnämnda året. Orlen och Republiken Polen är således inte längre intresserade av Gazproms gasleveranser, vilket innebär att inte ens den mest fördelaktiga utgången av överklagandet är av den arten att den kan vara till nytta för Orlen.
28 Gazprom anser dessutom att avsaknaden av tillräcklig klarhet bör föranleda domstolen att avvisa invändningarna i punkterna 154 och 161 i överklagandet.
29 Kommissionen har för sin del gjort gällande att den första grundens första del delvis inte kan tas upp till sakprövning, eftersom Orlen har bestritt tribunalens lagenlighetsprövning av komplexa ekonomiska transaktioner, utan att för den skull ha gjort gällande att det förekommit uppenbart oriktiga bedömningar, och den andra delen av den tredje grunden för överklagandet, på grund av att påståendena i den är oklara.
30 För det första, såsom framgår av domstolens fasta praxis måste den fysiska eller juridiska person som ger in ett överklagande, liksom den som väcker en talan om ogiltigförklaring, ha ett berättigat intresse av att få saken prövad, vars existens måste bedömas med hänsyn dels till saken i målet, dels till tidpunkten för talan eller överklagandet. Om detta väsentliga krav inte iakttas är det ett rättegångshinder som utgör tvingande rätt och som unionsdomstolen när som helst kan pröva ex officio (dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
31 Dessutom måste det berättigade intresset av att få saken prövad, liksom saken i målet, bestå fram till dess att domstolsavgörandet meddelas. I annat fall kan det medföra att unionsdomstolen konstaterar att det saknas anledning att döma i målet (dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
32 Det berättigade intressen av att få saken prövad förutsätter generellt att ett bifall till talan eller överklagandet kan medföra en fördel för den fysiska eller juridiska person som väckt talan eller överklagat Den frågan ska i alla händelser bedömas konkret (dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 83 och där angiven rättspraxis).
33 I förevarande fall har Gazprom gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning på grund av att Orlen inte har något faktiskt och aktuellt intresse av att den överklagade domen upphävs, bland annat på grund av att deras avtalsförhållanden upphörde den 31 december 2022. Det är ostridigt att det fram till detta datum, och således även efter det att överklagandet hade ingetts den 8 april 2022, fanns avtalsförhållanden mellan Gazprom och Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo.
34 Eftersom det omtvistade beslutet, under perioden från den 8 april 2022 till den 31 december 2022, fick rättsverkningar på den polska gas- och oljemarknaden på vilken Orlen är verksamt, genom att dess rättsliga föregångare var en avtalspartner till Gazprom, kan Orlen, i enlighet med domstolens praxis, åberopa följderna av de rättsstridigheter som det har gjort gällande och arten av den skada som det påstår sig ha lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 160 och där angiven rättspraxis) för att kunna erhålla ersättning för skadan.
35 Orlen har dessutom i sin replik, utan att motsägas, preciserat att flera skiljedomsförfaranden mellan Orlen och Gazprom rörande genomförandet av avtalet avseende gasledningen Yamal, inbegripet prisfrågor, pågick. Efter det att överklagandet hade ingetts inleddes dessutom ett förfarande avseende Gazproms avbrott av dess gasleveranser sedan den 27 april 2022.
36 Av det ovan anförda följer att Gazprom felaktigt har bestritt att Orlen har ett faktiskt och aktuellt intresse av att få den överklagade domen upphävd.
37 För det andra ska det noteras att det framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, och artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller den aktuella grunden avvisas (dom av den 11 januari 2024, Foz/rådet, C‑524/22 P, EU:C:2024:23, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
38 I förevarande fall anges i överklagandet, i motsats till kommissionens påståenden om att den andra delen av den tredje grunden för överklagandet och Gazproms påståenden avseende invändningarna i punkterna 154 och 161 i överklagandet inte är tillräckligt klara, med tillräcklig precision, i vart och ett av de aktuella avsnitten, de omständigheter som kritiseras i den överklagade domen och skälen till att de visar att rättspraxis avseende begreppet uppenbart oriktig bedömning och felaktig rättstillämpning avseende tolkningen av artikel 9.2 a i förordning nr 1/2003 har åsidosatts.
39 Dessa invändningar om rättegångshinder kan således inte godtas.
40 Kommissionens påstående att den första delen av den första grunden för överklagandet inte kan tas upp till sakprövning, med anledning av att Orlen inte har åberopat att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning av komplexa ekonomiska transaktioner, kan inte godtas. Orlen har nämligen åberopat denna första delgrund inom ramen för en grund som avser att tribunalen åsidosatte artikel 9 i förordning nr 1/2003. Bolaget har hävdat, visserligen kortfattat, att tribunalen borde ha kontrollerat huruvida kommissionen, genom att godta Gazproms åtaganden, hade analyserat dem på ett korrekt sätt mot bakgrund av meddelandet om invändningar, det vill säga utan att göra sig skyldig till ett uppenbart fel. Orlen har således gjort det möjligt för domstolen att fastställa räckvidden av den första delgrunden och pröva huruvida bedömningen i detta avseende i den överklagade domen är välgrundad.
41 Av det som har anförts ovan följer att överklagandet kan upptas till sakprövning.
42 Det framgår av artikel 9 i förordning nr 1/2003 att kommissionen, när den avser att fatta ett beslut om att en överträdelse ska upphöra och de berörda företagen erbjuder åtaganden för att undanröja de betänkligheter som kommissionen har delgivit dem i sin preliminära bedömning, genom beslut får göra dessa åtaganden bindande för företagen.
43 Denna artikels syfte är att säkerställa en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna i EU-fördraget. Detta sker genom beslut i vilka de av parterna föreslagna och av kommissionen godtagna åtagandena görs bindande för att åstadkomma en snabbare lösning på de problem som kommissionen har identifierat jämfört med att formellt konstatera att det föreligger en överträdelse. Artikel 9 i nämnda förordning, som antagits av processekonomiska skäl, ger särskilt företagen en möjlighet att fullt ut delta i förfarandet genom att föreslå de i deras tycke mest ändamålsenliga och lämpade lösningarna för att undanröja kommissionens betänkligheter (se, för ett liknade resonemang, dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa, C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkt 35).
44 Artikel 9 i förordning nr 1/2003 innehåller, i motsats till artikel 7 i samma förordning, inte någon uttrycklig hänvisning till proportionalitet. Proportionalitetsprincipen, som är en allmän princip i unionsrätten, är emellertid ett kriterium som ska beaktas vid prövningen av huruvida ett agerande av unionens institutioner är rättsenligt, inklusive de beslut som kommissionen fattar i egenskap av konkurrensmyndighet (dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa, C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkt 36).
45 I artikel 9 i förordningen anges endast att i ett förfarande enligt denna bestämmelse, såsom framgår av skäl 13 i förordning nr 1/2003, behöver inte kommissionen avgöra huruvida det föreligger en överträdelse, utan dess uppgift är begränsad till att mot bakgrund av de problem som kommissionen har konstaterat i sin preliminära bedömning och mot bakgrund av de mål som eftersträvas pröva och eventuellt godta åtaganden som de berörda företagen föreslår. Kommissionens tillämpning av proportionalitetsprincipen inom ramen för nämnda artikel är begränsad till att kontrollera huruvida åtagandena i fråga är ägnade att undanröja de betänkligheter som den har informerat de berörda företagen om och om de sistnämna inte har föreslagit mindre betungande åtaganden som på ett lika effektivt sätt undanröjer dessa betänkligheter (dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa, C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkterna 40 och 41).
46 Vid denna prövning ska kommissionen emellertid ta hänsyn till tredje mans intressen. Det faktum att kommissionen har gjort enskilda åtaganden från ett företags sida bindande innebär inte att andra företag fråntas möjligheten att skydda sina eventuella rättigheter i sina förbindelser med detta företag (dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa, C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkterna 41 och 49). När kommissionen kontrollerar åtagandena – inte utifrån huruvida de är adekvata för att undanröja dess betänkligheter i konkurrenshänseende, utan med hänsyn till deras inverkan på tredje mans intressen – är det enligt proportionalitetsprincipen nödvändigt att de rättigheter som tillkommer tredje man inte förlorar sitt innehåll (dom av den 9 december 2020, Groupe Canal +/kommissionen, C‑132/19 P, EU:C:2020:1007, punkt 106).
47 Av det ovan anförda följer att på grund av den särskilda karaktären av artikel 9 i förordning nr 1/2003 är det lämpliga kriteriet, såsom generaladvokaten har angett i punkt 39 i sitt förslag till avgörande, med hänsyn till kommissionens betänkligheter, såsom de uttryckts i dess preliminära bedömning, huruvida åtagandena är tillräckliga för att på ett adekvat sätt undanröja dessa betänkligheter, utan att kommissionen är skyldig att själv undersöka lösningar som är mindre ingripande eller mildare än de åtaganden som föreslagits. Vidare avser den rättsliga prövningen av kommissionens analys av dessa åtaganden endast frågan huruvida kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2010, Kommissionen/Alrosa, C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkt 42).
48 Såsom generaladvokaten har angett i punkt 97 i sitt förslag till avgörande syftar en sådan kontroll följaktligen inte till att kommissionens bedömning ska vara helt fri från felaktigheter, eftersom den har tillerkänts ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, förutsatt att tröskeln för uppenbart oriktig bedömning inte överskrids.
49 När det gäller förfarandet ska det dessutom understrykas att artikel 9 i förordning nr 1/2003 ger kommissionen frihet att fastställa vilken form dess preliminära bedömning, som nämns i punkt 1 i denna artikel, ska ha. Såsom kommissionen bekräftade vid förhandlingen motsvarar denna bedömning i praktiken ofta ett meddelande om invändningar riktat till det företag som anklagas för beteenden som strider mot artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF, på grundval av artikel 7 i denna förordning. När så är fallet, såsom i förevarande fall, är rättspraxis avseende sådana handlingar tillämplig, eftersom det inte finns någon bestämmelse i förordningen som motiverar att ett meddelande om invändningar behandlas olika beroende på om det tjänar som grund för ett beslut som antagits med stöd av artikel 7 eller artikel 9 i samma förordning, eftersom det i sistnämnda artikel i synnerhet inte föreskrivs någon möjlighet till omprövning av den preliminära bedömningen.
50 Det framgår av fast rättspraxis att meddelandet om invändningar är en förberedande administrativ handling som, för att säkerställa att rätten till försvar kan utövas på ett effektivt sätt, avgränsar föremålet för det administrativa förfarande som kommissionen inlett, så att kommissionen hindras från att i det slutliga beslutet åberopa andra anmärkningar. Det ligger således i sakens natur att meddelandet om invändningar är preliminärt och att kommissionen kan komma att ändra ståndpunkt när den senare fattar sitt beslut med hänsyn till parternas yttranden och andra konstateranden med avseende på de faktiska omständigheterna. Kommissionen måste nämligen beakta alla uppgifter som framkommit under hela det administrativa förfarandet antingen för att kunna dra tillbaka invändningar som visar sig vara dåligt underbyggda eller för att kunna sammanställa och komplettera sina faktiska och rättsliga argument till stöd för de invändningar som kvarstår (dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
51 Kommissionen är således inte skyldig att i ett beslut som den antar med tillämpning av artikel 9 i förordning nr 1/2003 förklara varför den har dragit tillbaka en eller flera invändningar som motsvarar vissa av dess ursprungliga betänkligheter, vare sig i förhållande till det företag vars åtaganden gjorts bindande, vilket är den enda som meddelandet om invändningar riktar sig till och, mer allmänt, i förhållande till den preliminära bedömning som avses i artikel 9, eller i förhållande till berörda tredje parter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
52 Detta hindrar naturligtvis inte att kommissionen på eget initiativ anser att det är ändamålsenligt att lämna upplysningar i detta avseende för att möjliggöra en bättre förståelse av detta beslut.
53 I punkt 83 i den överklagade domen slog tribunalen fast att kommissionen, under de aktuella omständigheterna och i synnerhet i avsaknad av en reviderad preliminär bedömning, enligt artikel 9 i förordning nr 1/2003, i motsats till vad den har hävdat, var skyldig att ha skäl som motiverade avsaknaden av ett åtagande som motsvarade Yamal-invändningarna. Tribunalen tillade, i punkt 85 i den överklagade domen, att [i] förevarande fall måste det under alla omständigheter noteras att kommissionen har lagt fram skälen till att den inte har krävt något åtagande som motsvarar Yamal-invändningarna, vilka utgörs av båda de grunder som anges i skäl 138 i det [omtvistade] beslutet, det vill säga certifieringsbeslutet och den mellanstatliga karaktären av förbindelserna inom gassektorn i Polen.
54 Kommissionen har i sin svarsskrivelse understrukit att denna bedömning utgjorde en felaktig rättstillämpning, men angav att den inte påverkade domslutet i den överklagade domen och därför inte kunde leda till att domen upphävs. Kommissionen har därför begärt att domstolen ska ändra domskälen i detta avseende.
55 Detta yrkande ska bifallas och det ska, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 49–52 i förevarande dom, slås fast att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att det var nödvändigt för kommissionen att skicka en reviderad preliminär bedömning för det fall den drog tillbaka vissa invändningar i meddelandet om invändningar, vilken tjänade som en preliminär bedömning i den mening som avses i artikel 9.1 i förordning nr 1/2003.
56 Detta fel påverkade emellertid inte domslutet i den överklagade domen, eftersom tribunalen med rätta påpekade att kommissionen hade motiverat det omtvistade beslutet avseende skälen till att Yamal-invändningarna drogs tillbaka, såsom det erinrats om i punkt 53 i förevarande dom, vilket den hade rätt att göra.
57 Det ska tilläggas att det, på grund av att dessa invändningar har dragits tillbaka, endast är i den mån Orlen visar att detta avstående gjorde Gazproms åtaganden som godkänts av kommissionen uppenbart otillräckliga som Orlen hade fog för att bestrida lagenligheten av det omtvistade beslutet på grund av att kommissionen drog tillbaka dessa invändningar.
58 Den första grunden för huvudöverklagandet, avseende åsidosättande av artikel 9 i förordning nr 1/2003, består av tre delar.
59 Genom den första grundens första del har Orlen gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 9 i förordning nr 1/2003 när den fann att kommissionen hade gjort en korrekt bedömning av lämpligheten av Gazproms åtaganden, trots att dessa inte bemötte de betänkligheter som kommissionen hade gett uttryck för i meddelandet om invändningar och inte var framåtblickande, det vill säga till sin natur kunde förhindra framtida liknande överträdelser. I förevarande fall borde tribunalen ha kontrollerat huruvida kommissionen hade bedömt lämpligheten av dessa åtaganden mot bakgrund av de konkurrensproblem som den hade identifierat i meddelandet om invändningar.
60 Orlen anser särskilt att tribunalen, i punkterna 208, 209 och 237 i den överklagade domen, bedömde huruvida åtagandena var lämpliga genom att helt skilja dem från meddelandet om invändningar.
61 Genom att agera på detta sätt åsidosatte tribunalen principen om skydd för berättigade förväntningar, det vill säga Orlens förväntningar, eftersom det beslut genom vilket samma åtaganden gjordes bindande, trots att det inte är av samma karaktär som ett beslut som grundar sig på artikel 7 i förordning nr 1/2003, bemöter alla kommissionens betänkligheter och undanröjer Gazproms överträdelser.
62 Kommissionen har bestritt dessa argument.
63 Orlens argument kan inte godtas.
64 För det första framgår det, åtminstone underförstått, att Orlen, genom att kritisera att tribunalen inte fullt ut beaktade invändningarna i meddelandet om invändningar vid bedömningen av huruvida Gazproms åtaganden var tillräckliga, inkluderar Yamal-invändningarna, som kommissionen drog tillbaka innan den antog det omtvistade beslutet, såsom framgår av punkt 17 i den överklagade domen, vilken återges i punkt 2 i förevarande dom. Detta argument är således delvis verkningslöst.
65 För det andra har Orlen, såsom kommissionen med rätta har påpekat, inom ramen för den första grundens första del inte visat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den bedömde lämpligheten av Gazproms åtaganden för att avhjälpa de betänkligheter som kommissionen hade gett uttryck för i meddelandet om invändningar, eller att tribunalen inte kritiserade en sådan uppenbart oriktig bedömning. Orlen har i detta avseende endast gjort påståenden. Såsom det har erinrats om i punkterna 47 och 48 i förevarande dom avser domstolsprövningen av ett beslut som antagits med tillämpning av artikel 9 i förordning nr 1/2003 endast frågan huruvida kommissionen har begått ett sådant fel, vilket konkret ska styrkas av den part som gör gällande detta.
66 För det tredje gör Orlens kritik avseende en underlåtenhet att göra en framåtblickande analys för att bedöma lämpligheten av de åtaganden som Gazprom föreslagit det inte möjligt att fastställa att det föreligger en uppenbart oriktig bedömning i detta avseende och vad gäller tribunalens slutsatser om de faktiska omständigheter som Orlen inte har ifrågasatt, nämligen att det, åtminstone för ett visst antal av de berörda avtalen, inte kunde anses att dessa innehöll hänvisningar, i klausulerna om fastställande eller justering av priser, till konkurrenskraftiga och klart definierade referenspriser. Tribunalen drog av detta självständigt slutsatsen att avsaknaden i klausulerna om prisjustering av ett tydligt definierat, konkurrenskraftigt och offentligt tillgängligt referenspris, såsom priserna på de konkurrenskraftiga handelsplattformarna för gas, var en av de viktigaste faktorer som skulle ha kunnat ge upphov till oskäliga priser i de fem central- och östeuropeiska länder som berördes av prissättningen.
67 För det fjärde bygger påståendet att tribunalen skulle ha bekräftat kommissionens val att tillåta en senare korrigering av de föreslagna åtagandena på en felaktig tolkning av såväl den överklagade domen som det omtvistade beslutet. Enbart omnämnandet, i punkt 423 i den domen, av den omständigheten att unionsinstitutionerna eller de nationella tillsynsmyndigheterna inom gassektorn kan ingripa för att ändra bestämmelserna inom denna sektor eller, i förekommande fall, för att säkerställa att de iakttas, innebär inte, i motsats till vad Orlen har påstått, en möjlighet att korrigera sådana åtaganden. Vidare visar enbart den omständigheten att kommissionen har erinrat om att de aktuella åtagandena, om de inte iakttas av det berörda företaget, kan leda till att förfarandet enligt artikel 9.2 i förordning nr 1/2003 återupptas, inte en vilja att komplettera åtagandena i efterhand, utan att se till att de uppfylls.
68 För det femte följer det av fast rättspraxis att principen om skydd för berättigade förväntningar är en av unionens grundläggande principer och att varje ekonomisk aktör har rätt att åberopa denna princip om en institution, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar (dom av den 12 januari 2017, Timab Industries och CFPR/kommissionen, C‑411/15 P, EU:C:2017:11, punkt 134 och där angiven rättspraxis).
69 En ekonomisk aktör kan emellertid inte stödja sig på innehållet i ett meddelande om invändningar, vars förberedande och provisoriska karaktär det har erinrats om i punkt 50 i förevarande dom, inte heller när det utgår från en preliminär bedömning, vars benämning återspeglar att den inte är slutgiltig, för att anse att kommissionen har gett den ekonomiska aktören tydliga försäkringar om att samtliga betänkligheter i dessa handlingar motsvarar åtaganden i det slutliga beslutet (se, analogt, dom av den 12 januari 2017, Timab Industries och CFPR/kommissionen, C‑411/15 P, EU:C:2017:11, punkt 135 och där angiven rättspraxis).
70 Den första grundens första del kan därför inte godtas.
71 Genom den första grundens andra del har Orlen gjort gällande att tribunalen vid flera tillfällen uppenbart missuppfattade de faktiska omständigheterna, vilket ledde till en felaktig tillämpning av artikel 9 i förordning nr 1/2003 och till att den felaktigt fann att kommissionen inte hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av lämpligheten av Gazproms åtaganden.
72 För det första gjorde tribunalen således en felaktig bedömning när den fann att Gazproms agerande huvudsakligen bestod i att förhindra gasimport, trots att Gazproms förfaranden i själva verket, såsom uttryckligen beskrivs i meddelandet om invändningar, främst syftade till att förhindra återexport av gas från operatörer i de berörda central- och östeuropeiska länderna, vilket skulle ha haft direkta återverkningar på grossistmarknaden för gas. Tribunalen gick därmed utöver kärnan i frågan om Gazproms territoriella begränsningar, som angavs i meddelandet om invändningar, som inte bestod i att förhindra import av gas till de central- och östeuropeiska länderna, utan att förhindra att gas såldes vidare av dessa länder. I avsaknad av en sådan missuppfattning skulle tribunalen ha varit tvungen att medge att Gazprom inte på ett adekvat sätt hade besvarat invändningarna om territoriella begränsningar i meddelandet om invändningar.
73 Vidare slog tribunalen felaktigt fast att kommissionen i meddelandet om invändningar hade identifierat fyra former av utomobligatoriska förfaranden och utelämnat hotet om motåtgärder från Gazproms sida, vilket skiljer sig åt, vilket ledde till att den felaktigt ansåg att Gazproms åtagande, som inte täckte alla kommissionens betänkligheter i meddelandet om invändningar, ändå var lämpligt.
74 Slutligen angav tribunalen felaktigt att den omständigheten att de nationella domstolarna kan bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom när de anser att en sådan dom strider mot artikel 102 FEUF eller ett beslut som grundar sig på artikel 9 i förordning nr 1/2003 kan föranleda skiljedomstolarna att försäkra sig om att deras avgöranden följer bestämmelserna i EUF-fördraget, trots att ett sådant påstående är spekulativt och ostyrkt.
75 Kommissionen har bestritt dessa argument.
76 Det ska återigen påpekas att när kommissionen antar ett beslut som gör ett företags åtaganden bindande enligt artikel 9.1 i förordning nr 1/2003, är detta för att avhjälpa de betänkligheter som den har gett uttryck för beträffande förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden och, av processekonomiska skäl, att snabbt uppnå en tillfredsställande konkurrenssituation på den berörda marknaden tack vare dessa åtaganden. Mot denna bakgrund kan det i förevarande fall inte uteslutas att de objektiva korrigerande åtgärder som kommissionen godkänt och som syftade till att återställa fullt konkurrenskraftiga villkor för leverans och distribution av gas på den polska marknaden, på vilken Orlen är verksamt, efter det att det angripna beslutet antagits, inte har haft avsedd verkan från början eller inte har motsvarat de subjektiva förväntningarna hos en viss ekonomisk aktör, i förevarande fall Orlen. Det går emellertid inte att dra slutsatsen att detta beslut är behäftat med uppenbart oriktiga bedömningar, som tribunalen inte har sanktionerat.
77 Såsom kommissionen har gjort gällande gjorde tribunalen en korrekt bedömning av gasimporten från Tyskland till Polen i samband med sin bedömning av skyldigheten att ändra leveranspunkterna, vilket redan hade nämnts i skäl 170 i det omtvistade beslutet. Det har således inte bestritts att Polen, sedan meddelandet om invändningar antogs, i stor utsträckning har gynnats av en förbättring av den gränsöverskridande infrastrukturen för gastransporter, eftersom import har blivit möjlig utan att ändra leveranspunkten. Tribunalen gjorde följaktligen ingen felaktig rättstillämpning när den prövade kommissionens bedömning av frågan om gasimport till Polen i förhållande till bedömningen av huruvida Gazproms underlåtenhet att göra ett åtagande avseende inrättandet av ett större antal leveranspunkter som kan ändras och påverka Polen var tillräcklig.
78 Orlen har visserligen gjort gällande att tribunalen, vad gäller bedömningen av huruvida Gazproms åtaganden var lämpliga, underlät att beakta sådana handlingar som de olika hoten om motåtgärder från Gazproms sida, men ett sådant argument saknar stöd i de faktiska omständigheterna, eftersom tribunalen särskilt nämnde sådana beteenden i punkt 95 i den överklagade domen.
79 Slutligen gjorde tribunalen en riktig bedömning när den angav att skiljedomstolarna kommer att vara benägna att försäkra sig om att skiljedomen är förenlig med artikel 102 FEUF, vilket under alla omständigheter inte kan leda till att den överklagade domen upphävs.
80 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
81 Orlen har genom den första grundens tredje del gjort gällande att tribunalen underlät att beakta kommissionens skyldighet att, inom ramen för sitt lagstadgade utrymme för skönsmässig bedömning i komplicerade ekonomiska och tekniska frågor, agera med iakttagande av bestämmelserna i EUF-fördraget och de grundläggande principerna i unionens rättsordning. Principen om energisolidaritet, som följer av artikel 194 FEUF och utgör en allmän princip i unionsrätten, hör till dessa grundläggande principer. Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning på området begränsas således av dess skyldighet att handla i enlighet med bestämmelserna i EUF-fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten.
82 Genom att begränsa de kriterier som ska vägleda kommissionen vid prövningen av de aktuella åtagandena åsidosatte tribunalen artikel 9.1 i förordning nr 1/2003, eftersom kommissionen, genom att grunda sig på en alltför restriktiv tolkning av de riktlinjer som följer av dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa ( C‑441/07 P, EU:C:2010:377), och dom av den 15 september 2016, Morningstar/kommissionen ( T‑76/14, EU:T:2016:481), inte bara underlät att beakta principen om energisolidaritet, utan även bortsåg från den omständigheten att målet rörde energiområdet.
83 Kommissionen har bestritt dessa argument.
84 Domstolen finner det lämpligt att pröva den första grundens tredje del tillsammans med den andra grunden.
85 Orlens andra grund avser åsidosättande av artikel 194 FEUF, jämförd med artikel 9 i förordning nr 1/2003. Tribunalen gjorde sig således skyldig till flera fel när den tolkade artikel 194 FEUF.
86 Det följer av den senaste rättspraxisen, som illustreras i domen av den 15 juli 2021, Tyskland/kommissionen ( C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkterna 43, 44, 47, 50 och 51), att solidaritetsprincipen i sistnämnda artikel ligger till grund för samtliga mål för unionens energipolitik, genom att sammanföra dem och ge dem en samstämmighet, och att följaktligen de rättsakter som antagits av unionsinstitutionerna, inbegripet kommissionen inom ramen för denna politik, ska tolkas och lagenlighetsprövas mot bakgrund av denna princip, utan att dess tillämplighet är beroende av att frågor på energiområdet åberopas under det förfarande som kommissionen handlägger. Nämnda princip kan inte likställas med eller begränsas till kravet på att säkerställa försörjningstryggheten.
87 Den korrekta tolkningen av artikel 194 FEUF kan således sammanfattas i ett test i tre steg. För det första ska det bedömas om det rör sig om en rättsakt på energiområdet. För det andra, oavsett om parterna har åberopat frågor som rör detta område eller inte, är unionens organ skyldiga att kontrollera huruvida antagandet av denna rättsakt skulle skada de olika berörda aktörernas intressen. För det tredje ska det bedömas huruvida de fördelar som antagandet av denna rättsakt medför har företräde framför dess negativa effekter.
88 I förevarande fall är det obestridligt att det omtvistade beslutet avser energiområdet, eftersom kommissionen genom detta beslut ålade Gazprom att ändra sina samarbetsformer med de berörda kunderna och att detta beslut följaktligen påverkade unionens gasmarknad och de villkor som gällde där under åtminstone åtta år efter det att beslutet antogs. Kommissionen har för övrigt presenterat det förfarande som ledde fram till antagandet av samma beslut som en väsentlig del av åtgärderna för att främja en öppen och integrerad gasmarknad. Tribunalen bortsåg emellertid, precis som kommissionen, helt från att det omtvistade beslutet hörde till energiområdet, bland annat genom att felaktigt antyda att kommissionen, inom ramen för prövningen av Gazproms åtaganden, inte var bunden av principen om energisolidaritet. Det finns emellertid inget som gör det möjligt att hävda att tillämpningen av denna princip är utesluten eller begränsad inom ramen för kommissionens åtgärder med stöd av förordning nr 1/2003, inbegripet artikel 9 i förordningen, när denna åtgärd kan identifieras som att omfattas av energiområdet.
89 Enligt Orlen skulle tribunalens synsätt frånta artikel 194 FEUF all ändamålsenlig verkan med avseende på kommissionens åtgärder för att genomföra såväl konkurrensrättens mål i vid mening som de mål som är knutna till unionens energimarknad. Om dessa åtaganden inte analyseras mot bakgrund av nämnda princip skulle även artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 förlora sin ändamålsenliga verkan.
90 Kommissionen har bestritt dessa argument.
91 Det ska erinras om att enligt domstolens praxis finns det inget som tyder på att solidaritetsprincipen i artikel 194.1 FEUF, som sådan, kan ha bindande rättsverkan för medlemsstaterna och unionens institutioner. Tvärtom utgör denna princip, såsom framgår av bestämmelsens ordalydelse och själva strukturen, grundvalen för samtliga unionspolitiska mål på energiområdet, genom att samla ihop dem och ge dem ett sammanhang (dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen, C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkt 43).
92 Härav följer att de rättsakter som antas av unionsinstitutionerna, inbegripet kommissionen inom ramen för denna politik, ska tolkas och bedömas mot bakgrund av principen om energisolidaritet (dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen, C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkt 44).
93 Denna princip utgör, i likhet med de allmänna principerna i unionsrätten, ett kriterium för bedömningen av lagenligheten av de åtgärder som unionsinstitutionerna vidtar (dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen, C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkt 45).
94 Principen om energisolidaritet, som avses i artikel 194 FEUF, ska således beaktas av unionens institutioner och av medlemsstaterna inom ramen för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion, och bland annat den inre marknaden för naturgas, genom att garantera en trygg energiförsörjning inom unionen. Detta innebär inte bara att nödsituationer ska hanteras när de uppkommer, utan även att åtgärder ska vidtas för att förhindra krissituationer. För detta ändamål är det nödvändigt att bedöma huruvida det föreligger risker för medlemsstaternas och unionens energiintressen, och särskilt för en trygg energiförsörjning (dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen, C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkt 69).
95 I förevarande fall underströk tribunalen, för det första, i punkt 420 i den överklagade domen, att åtaganden som gjorts till följd av ett förfarande enligt artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 inte får leda till ett resultat som strider mot specifika bestämmelser i fördragen. Härav följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast dels att kommissionen, när den agerade enligt denna bestämmelse, emellertid var skyldig att handla i enlighet med bestämmelserna i EUF-fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten, dels att det ankom på tribunalen att kontrollera huruvida de åtaganden som erbjudits inom ramen för detta förfarande i sig inte stred mot bestämmelserna i EUF-fördraget, inbegripet artikel 194.1 FEUF.
96 Dessa skyldigheter innebär, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande, att kommissionen inte kan godta åtaganden som kan visa sig strida mot artikel 194 FEUF och på så sätt äventyra de mål som eftersträvas med principen om energisolidaritet eller en trygg energiförsörjning i unionen, trots att dessa åtaganden kan undanröja kommissionens betänkligheter för konkurrensen på den berörda marknaden. Detta innebär emellertid inte att kommissionen, när den agerar i egenskap av konkurrensmyndighet inom ramen för det förfarande som föreskrivs i förordning nr 1/2003, har befogenhet att ålägga oberoende skyldigheter som går utöver dem som syftar till att avhjälpa de konkurrensproblem som konstaterats under dess undersökning, genom att på denna grund kräva mer inskränkande åtaganden.
97 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 422 i den överklagade domen vägrade att likställa kommissionens tillämpning av principen om energisolidaritet med åläggandet av positiva skyldigheter för kommissionen, vilket gick utöver ramen för de invändningar som gjorts mot Gazprom eller åläggandet av mer inskränkande skyldigheter.
98 Orlen har inte heller angett på vilket sätt det omtvistade beslutet strider mot de specifika målen för unionens energipolitik.
99 Den omständigheten att kommissionen inte uttryckligen hänvisade till principen om energisolidaritet i det omtvistade beslutet innebär inte att den inte beaktade denna princip och att den inte iakttogs i detta beslut.
100 Tvärtom innehåller det omtvistade beslutet uppgifter som tydligt visar att kommissionen, vid tidpunkten för antagandet av detta beslut, beaktade målen för unionens energipolitik genom att bland annat säkerställa fri rörlighet för gas över gränserna och förse konsumenterna i de berörda central- och östeuropeiska länderna med alternativa leveranser från grannländerna samt säkerställa att priserna inte avviker från konkurrensindex från Västeuropa när den bedömde lämpligheten av Gazproms åtaganden.
101 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden och inte heller såvitt avser den andra grunden.
102 Genom den tredje grunden, som avser ett åsidosättande av artikel 9.1 i förordning nr 1/2003, har Orlen gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av begreppet uppenbart oriktig bedömning vid prövningen av kommissionens bedömning av de komplicerade ekonomiska och tekniska frågorna i samband med bedömningen av lämpligheten av Gazproms åtaganden. Detta begrepp motsvarar enligt domstolens praxis fyra typfall, nämligen att det saknas en korrekt bedömning av de relevanta omständigheter som ligger till grund för den analys på vilken beslutsfattarens bedömning bygger, att denne inte har beaktat väsentliga omständigheter, att denne har grundat denna bedömning på en omständighet som inte är relevant och att beviskraven inte har iakttagits. Under dessa omständigheter är tribunalen bland annat skyldig att bedöma huruvida den bevisning som kommissionen har grundat sig på är tillräckligt precis, tillförlitlig och sammanhängande, om den utgör en uppsättning relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation, om den kan ligga till grund för de slutsatser som kommissionen har dragit och slutligen om den, i sin egenskap, gör det möjligt att göra en framåtblickande analys.
103 Denna grund består av två delar.
104 Genom den tredje grundens första del, som avser tribunalens underlåtenhet att beakta den kumulativa effekten av kommissionens fel på dess helhetsbedömning av lämpligheten av Gazproms åtaganden, har Orlen bland annat gjort gällande att det följer av unionsdomstolens fasta praxis att det är nödvändigt att beakta denna kumulativa effekt. Tribunalen fann emellertid felaktigt, i den överklagade domen, att den kunde bedöma dessa fel oberoende av varandra, det vill säga analysera alla åtgärder och eventuella fel från kommissionens sida var för sig och på så sätt avstå från att göra en helhetsbedömning av kommissionens handlande. Det var på grundval av sådana separata analyser som tribunalen fann att det inte förelåg någon uppenbart oriktig bedömning, trots att ett kumulerat beaktande av dessa fel skulle ha lett till att den erkände att det förelåg ett sådant uppenbart fel, eftersom de olika delarna i Gazproms åtaganden varken var isolerade eller saknade inverkan på varandra. Gazproms åtaganden avseende prissättning och territoriella begränsningar är komplexa mekanismer som består av delar som till stor del är beroende av varandra.
105 En sådan felaktig tillämpning av kriterierna för kontroll av huruvida det skett en uppenbart oriktig bedömning har framgått bland annat i tribunalens bedömning av kommissionens återkallelse av Yamal-invändningarna.
106 Under alla omständigheter borde tribunalen även ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet, eftersom det inte undanröjde alla de betänkligheter i konkurrenshänseende som kommissionen gett uttryck för.
107 Kommissionen har bestritt dessa argument.
108 För det första, vad gäller argumenten avseende återkallelsen av Yamal-invändningarna och underlåtenheten att bemöta kommissionens samtliga ursprungliga betänkligheter, inklusive dessa anmärkningar, kan de inte godtas med hänvisning till punkterna 57 och 64 i förevarande dom.
109 För det andra ankommer det på sökanden att visa att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning när den yrkar ogiltigförklaring av ett beslut som kommissionen har fattat med stöd av artikel 9 i förordning nr 1/2003. I förevarande fall har Orlen emellertid nöjt sig med ett abstrakt resonemang som grundar sig på idén om en kumulering av fel, utan att visa att det faktiskt är relevant. Kommissionen har i detta avseende preciserat att Orlen vid tribunalen för övrigt inte hade gjort gällande att det borde ha gjorts en helhetsbedömning av samtliga fel som lagts kommissionen till last. Det framgår nämligen av punkt 398 i den överklagade domen att endast Overgas hade framfört ett sådant argument, vilket prövades och därefter underkändes av tribunalen med rätta.
110 För det tredje, i motsats till vad Orlen har gjort gällande, framgår det varken av det omtvistade beslutet eller av den överklagade domen att kommissionen eller tribunalen skulle ha avstått från en helhetsbedömning av Gazproms åtaganden.
111 Vad gäller kommissionen konstateras således att kommissionens holistiska synsätt vid bedömningen av åtagandena beskrivs i skälen 160–164 i det omtvistade beslutet. Kommissionens val att redogöra för varje åtagandets proportionalitet separat i förhållande till de betänkligheter som den hade gjort gällande är inte tillräckligt för att ifrågasätta detta övergripande tillvägagångssätt.
112 Vad gäller tribunalen framgår det av punkterna 195–202 respektive 310–319 i den överklagade domen att den gjorde en helhetsbedömning av såväl åtagandena avseende prissättning som åtagandena avseende territoriella begränsningar. Punkt 398 i den överklagade domen, som redan nämnts i punkt 109 i förevarande dom, utgör ett annat exempel på en helhetsbedömning för att bedöma huruvida det eventuellt har gjorts en uppenbart oriktig bedömning.
113 För det fjärde kan Orlen inte vinna framgång med sitt påstående att tribunalen borde ha konstaterat att kommissionen i förevarande fall gjorde en uppenbart oriktig bedömning på grund av en anhopning av enkla fel som kommissionen påstås ha begått. Detta skulle endast kunna vara riktigt om tribunalen hade konstaterat att åtminstone ett av de åtaganden som kommissionen godtagit var olämpligt, vilket även skulle kunna påverka andra åtaganden och om det hade visats att dessa hade ett samband dem emellan. Det är emellertid inte fallet.
114 Även om det är riktigt att tribunalen, inom ramen för sin bedömning av huruvida åtagandena avseende leveranspunkter var lämpliga, påpekade vissa oegentligheter som påverkade kommissionens bedömning av dessa åtaganden, ansåg den emellertid inte att dessa oegentligheter på något sätt kunde påverka åtagandenas effektivitet. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 96 i sitt förslag till avgörande avser tribunalens kritiska överväganden avseende kommissionens bedömning snarare den metod som kommissionen använt i sin bedömning än att åtagandena är otillräckliga.
115 Det ska även erinras om att, såsom har framhållits i punkt 48 i förevarande dom, förekomsten av en uppenbart oriktig bedömning inte kan motsvara förekomsten av enbart en oegentlighet eller underlåtenhet från kommissionens sida, eftersom en viss allvarlighetsgrad som kan påverka riktigheten av kommissionens bedömning måste vara uppnådd.
116 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.
117 Orlen har genom den tredje grundens andra del, avseende underlåtenhet att beakta åtagandenas framåtblickande karaktär i samband med bedömningen av lämpligheten av de olika delarna av åtagandena, hävdat att enligt domstolens praxis ska kommissionen, när det gäller åtaganden som syftar till att undanröja betänkligheter i konkurrenshänseende (det vill säga, få ett slut på de konkurrensbegränsande förfaranden som identifierats av kommissionen i den preliminära bedömningen, återupprätta konkurrensen på marknaden och undvika att överträdelserna upprepas), med särskild försiktighet beakta de hypoteser som förutser en negativ utveckling av situationen. Tribunalen är i detta sammanhang skyldig att kontrollera huruvida kommissionen gjorde denna bedömning på ett korrekt sätt, genom att grunda sig både på relevant historisk erfarenhet och på kontrollen av sannolikheten för att samtliga villkor är uppfyllda, vilka ska vara kumulativt uppfyllda.
118 I förevarande fall utgör bedömningen av huruvida det åtagande som består i att införa en klausul om prisjustering är lämpligt enbart med hänsyn till situationen på marknaden vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet, med bortseende från den framåtblickande faktorn, det första exemplet på ett fel som tribunalen gjort sig skyldig till.
119 Ett andra exempel på att tribunalen inte prövade huruvida kommissionen hade gjort en tillräcklig framåtblickande analys utgörs av att det inte har kontrollerats hur många kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för att uppnå syftet med prisåtagandet, vilket anges i punkt 135 i det omtvistade beslutet, nämligen att säkerställa att Gazproms kunder har en klar avtalsmässig rättighet som säkerställer att deras gaspriser förblir rättvisa och konkurrenskraftiga i framtiden.
120 Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning av de relevanta omständigheter som låg till grund för dess bedömning och var och en av de ovannämnda felaktigheterna hade en direkt inverkan på det omtvistade beslutet.
121 Kommissionen har bestritt dessa argument.
122 Orlens påståenden vederläggs av innehållet i såväl det omtvistade beslutet som den överklagade domen.
123 I motsats till vad Orlen har hävdat, har kommissionen och tribunalen tydligt beaktat den potentiella framtida utvecklingen på marknaden, såsom framgår av punkt 158 i den överklagade domen. Tribunalen fann därför i punkt 155 i den överklagade domen att det var tillräckligt att de slutliga åtagandena innehöll en klausul om prisjustering och inte en omedelbar ändring av de prissättningsformler som föreskrevs i de befintliga klausulerna.
124 Orlen har gjort en felaktig tolkning av den sistnämnda punkten i den överklagade domen genom att hävda att tribunalen endast bedömde huruvida den prisändringsklausul som Gazprom erbjöd var lämplig med hänsyn till situationen på marknaden vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet. Tribunalen bekräftade endast att kommissionen i sin bedömning på ett korrekt sätt hade beaktat situationen på marknaden vid tidpunkten för antagandet av detta beslut. Det framgår dessutom tydligt av punkterna 156–158 i den överklagade domen att tribunalen faktiskt kontrollerade huruvida kommissionens framåtblickande bedömning var riktig. Den omständigheten att priserna, vid tidpunkten för antagandet av detta beslut, var konkurrenskraftiga måste bedömas i samband med att Gazprom beviljades en tidsfrist på tio veckor för att ändra alla avtal och införa en klausul om prisjustering i dessa.
125 Tribunalen har dessutom på ett tillfredsställande sätt bedömt på vilket sätt det tack vare de klausuler om prisjustering som infördes genom åtagandena var möjligt att undvika en upprepning av en situation där priserna skulle ha varit för höga.
126 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
127 Den fjärde grunden rör åsidosättande av artikel 9.2 i förordning nr 1/2003.
128 Denna grund består av två delar.
129 Genom den fjärde grundens första del har Orlen gjort gällande att tribunalen grundade möjligheten enligt artikel 9.2 i förordning nr 1/2003 att återuppta förfarandet på åsidosättande av ett åtagande vars innehåll tribunalen har tolkat utifrån skälen i det omtvistade beslutet och inte från beslutets artikeldel.
130 Det framgår klart av artikel 9.2 b att om det berörda företaget inte fullgör de åtaganden som kommissionen godtagit, får kommissionen återuppta förfarandet. Det är således av avgörande betydelse att på ett otvetydigt sätt fastställa innehållet i det aktuella åtagandet.
131 I detta avseende ska tolkningen av artikeldelen i det omtvistade beslutet inte bestå i att komplettera innehållet i åtagandena i artikeldelen, såsom tribunalen gjorde, utan i att tolka dem, bland annat vid tvivel om hur de ska tolkas bokstavligt. Detta stöds av rättspraxis enligt vilken en talan i princip ska riktas mot artikeldelen i en rättsakt och inte mot dess skäl, såvida inte innehållet i rättsakten påverkar innehållet i det beslut som anges i rättsaktens artikeldel eller utgör det nödvändiga stödet för denna.
132 Tribunalen har emellertid inte bara tolkat innehållet i åtagandena avseende prissättning, som ingår i artikeldelen i det omtvistade beslutet, mot bakgrund av skälen i detta beslut, utan den har även dels felaktigt utvidgat detta innehåll till att omfatta delar som uppenbarligen inte fanns med i artikeldelen, dels, på grundval av detta utvidgade beslut, hänvisat till möjligheten att återuppta förfarandet, bland annat för det fall skiljedomstolarna inte iakttar de uppgifter om plattformspriser som gör det möjligt att fastställa reviderade priser. Eftersom kommissionen, mot bakgrund av skälen för att återuppta förfarandet, inte klart har angett vad den avsåg med att ett åtagande inte fullgjorts, kunde tribunalen inte med giltig verkan åberopa detta som argument för att åtagandet i fråga var lämpligt.
133 Vidare är kommissionen inte skyldig att återuppta förfarandet om Gazprom åsidosätter sina åtaganden, eftersom den i detta avseende har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Argumentet att möjligheten att återuppta det förfarande som kommissionen förfogar över vid överträdelse av dessa åtaganden visar att åtagandena är lämpliga saknar således grund.
134 Kommissionen har bestritt dessa argument.
135 Såsom redan har nämnts i punkt 67 i förevarande dom är enbart den omständigheten att det erinras om att åtagandena, om de inte iakttas av det berörda företaget, kan leda till att förfarandet enligt artikel 9.2 i förordning nr 1/2003 återupptas, ett uttryck för en vilja, inte att komplettera åtagandena i efterhand, utan att se till att de uppfylls. Det var i samma anda som tribunalen tog upp möjligheten att återuppta förfarandet och ålägga böter enligt artikel 23.2 c i förordning nr 1/2003 för det fall Gazprom inte uppfyllde sina åtaganden. Det rör sig endast om en påminnelse om att Gazprom ska följa dem.
136 Det är dessutom helt logiskt att tribunalen tolkade innehållet i artikeldelen i det omtvistade beslutet mot bakgrund av skälen i detta. Att grunda sig på motiveringen i detta beslut till stöd för en korrekt tolkning av artikeldelen i beslutet utgör inte en felaktig rättstillämpning, utan utgör en vanlig tolkningsmetod. I motsats till vad Orlen har påstått kompletterade tribunalen därigenom inte domslutet med delar som inte återfanns däri, utan tolkade det endast mot bakgrund av innehållet i denna motivering. I synnerhet förklarade tribunalen endast, som svar på Orlens påståenden, vad som skulle förstås med det åtagande som beskrivs i punkt 19 iv i de slutliga åtagandena, utan att motsäga eller gå utöver ordalydelsen i denna punkt, utan gjorde en rimlig tolkning av detta åtagande på grundval av dess innehåll och syfte.
137 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första delen av den fjärde grunden.
138 Orlen har genom den fjärde grundens andra del gjort gällande att tribunalen grundade sig på den möjlighet som föreskrivs i artikel 9.2 a i förordning nr 1/2003 att återuppta förfarandet genom att framhålla omständigheter som inte låg till grund för det omtvistade beslutet och som inte hade något samband med föremålet för beslutet.
139 En korrekt tolkning av denna bestämmelse skulle göra det möjligt för kommissionen att återuppta förfarandet när en av de omständigheter som ligger till grund för det berörda beslutet har ändrats väsentligt. Nämnda bestämmelse avser således omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då kommissionen antog sitt beslut och som av denna anledning hade prövats av kommissionen. Tribunalen har emellertid feltolkat denna tolkning genom att särskilt tillämpa den på två typer av omständigheter.
140 För det första ansåg tribunalen att även om konvergensen mellan gas- och oljepriserna var en kortvarig händelse, utgjorde avsaknaden av konvergens i framtiden en förändring av de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet, vilket gjorde det möjligt för kommissionen att agera med stöd av samma bestämmelse.
141 Orlen har vidare gjort gällande att tribunalen även ansåg att det förhållandet att det inte förelåg vissa omständigheter vid tidpunkten för antagandet av detta beslut, såsom att gasledningen Nord Stream 2 inte var funktionsduglig, att Gazprom inte begränsade gasförsörjningen eller att Gazprom inte hade infört nya villkor för gasleveranser, borde beaktas, eftersom sådana omständigheter, om de skulle visa sig i framtiden, skulle kunna leda till att kommissionen återupptog förfarandet enligt artikel 9.2 a i förordning nr 1/2003.
142 Tribunalen ansåg följaktligen att framtida och obestämda händelser i fråga om omfattning och art, vilka till sin natur inte utgjorde omständigheter som låg till grund för det omtvistade beslutet, motiverade ett sådant återupptagande, vilket strider mot en korrekt tolkning av denna bestämmelse.
143 Kommissionen har bestritt dessa argument.
144 Såsom kommissionen har påpekat i sin svarsskrivelse illustrerar artikel 9.2 a i förordning nr 1/2003 den omständigheten att de åtaganden som godkänts av denna institution endast har något existensberättigande om de omständigheter som ledde till att åtagandena antogs inte ändras väsentligt. I annat fall är det nödvändigt att återuppta förfarandet för att anpassa de berörda åtagandena till de nya omständigheterna.
145 För det första erinrade tribunalen, i motsats till vad Orlen har hävdat, i punkt 426 i den överklagade domen endast om att kommissionen i förekommande fall kunde använda sig av den möjlighet som föreskrivs i denna bestämmelse att återuppta förfarandet om någon av de omständigheter som låg till grund för det aktuella beslutet ändrades i något väsentligt avseende, bland annat om gasmarknaderna utvecklades.
146 För det andra har tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av uttrycket om de sakförhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats i något väsentligt avseende i nämnda bestämmelse. I synnerhet angav den inte att samtliga framtida händelser som Orlens farhågor avsåg, särskilt inte beträffande gasledningen Nord Stream 2, utgjorde en sådan förändring.
147 Tribunalen utvidgade således inte på ett överdrivet sätt tillämpningsområdet för artikel 9.2 b i förordning nr 1/2003.
148 Den fjärde grundens andra del ska följaktligen underkännas.
149 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund och att överklagandet följaktligen ska ogillas i sin helhet.
150 Overgas har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att den överklagade domen ska upphävas.
151 Gazprom har gjort gällande att Overgas inte har något intresse av att inge anslutningsöverklagandet. Overgas berörs inte heller direkt av den överklagade domen. Anslutningsöverklagandet kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.
152 För det första skadar de slutliga åtagandena inte Overgas ekonomiska eller rättsliga intressen. Även om kommissionen medger att det troligen skulle finnas bättre åtaganden, bevisar detta inte att de slutliga åtagandena är till skada för företaget.
153 För det andra skulle en ogiltigförklaring av de slutliga åtagandena inte ge Overgas någon fördel. Tvärtom skulle det, om dessa skulle ha ogiltigförklarats, inte ha varit säkert att kommissionen skulle ha gjort striktare åtaganden bindande eller att Gazprom skulle ha varit berett att ingå dem. Enbart den hypotetiska och teoretiska möjligheten att det skulle finnas åtaganden som påstås vara bättre räcker inte för att fastställa att anslutningsöverklagandet kan tas upp till sakprövning.
154 Overgas har i sin replik gjort gällande att anslutningsöverklagandet kan tas upp till sakprövning, eftersom bolaget är direkt berört av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 56.2 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det är uppenbart att det ligger i Overgas ekonomiska intresse att erhålla ett gynnsammare beslut från kommissionen som består av effektiva rättsliga åtgärder. Ett sådant resultat kan de jure inte uppnås så länge det omtvistade beslutet inte ogiltigförklaras.
155 Orlen har även yrkat att anslutningsöverklagandet ska tas upp till sakprövning.
156 Det är tillräckligt att konstatera att Overgas intresse av att inge anslutningsöverklagandet är styrkt, även om bolaget är verksamt på gasmarknaden i Bulgarien, vilken inte direkt omfattas av de slutliga åtaganden som gjordes bindande genom det omtvistade beslutet, eftersom Overgas var intervenient i första instans till stöd för Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo yrkanden och eftersom tribunalen genom den överklagade domen ogillade Overgas talan.
157 Overgas har åberopat två grunder till stöd för anslutningsöverklagandet.
158 Overgas har genom sin första grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 40.2 jämförd med artikel 53.1 i stadgan för Europeiska unionens domstol när den fann att de argument som Overgas hade anfört i sin interventionsinlaga inte kunde tas upp till sakprövning i den del de avsåg det bulgariska gassystemet.
159 Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att dessa argument gick utöver föremålet för tvisten. Det ankommer inte på tribunalen, utan endast på sökanden, det vill säga i förevarande fall Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo, att fastställa föremålet för talan inom ramen för en talan om ogiltigförklaring. Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo har emellertid definierat saken i målet extensivt, inbegripet vad gäller territoriella begränsningar. Åtagandena avseende Bulgarien omfattas därför av denna definition. Tribunalens tolkning av Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwos synsätt, särskilt i fråga om de potentiella begränsningarna av saken i målet, är dessutom delvis motsägelsefull, i stor utsträckning tvetydig och generellt oförenlig med Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwos klara inställning, såsom den angetts i ansökan.
160 Till stöd för denna bedömning har Overgas förklarat att de grunder som Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo åberopade i första instans avsåg ett antal problem och felaktigheter som påvisats i innehållet i det omtvistade beslutet. Den polska marknaden, som sistnämnda bolag hade bättre kännedom om, var endast ett exempel bland andra, utan att detta innebar att den bulgariska gasmarknaden uteslöts från saken i målet.
161 Orlen anser att Overgas första grund och Overgas yrkande om att den överklagade domen ska upphävas i sin helhet ska bifallas.
162 Kommissionen har gjort gällande att anslutningsöverklagandet inte ska bifallas på den första grunden.
163 För det första bör det erinras om att Gazprom, inom ramen för åtagandet avseende Bulgarien, åtog sig att ändra avtalen om leverans och överföring av gas för att undanröja de avtalsenliga hindren för den systemansvarige för det bulgariska överföringssystemet och på så sätt bringa detta system i överensstämmelse med kraven i unionens sekundärrätt. Dessa krav gäller bland annat införandet av ett system för inträde/utträde, ingående av avtal om samtrafik mellan systemansvariga i grannländer och bestämmelser om fördelning av gasvolymer mellan flera nätanvändare vid sammanlänkningspunkter. Dessa krav underlättar den gränsöverskridande handeln med gas, främjar konkurrensen och säkerställer integrationen av den inre marknaden.
164 I sin ansökan till tribunalen hänvisade Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo endast en gång till åtagandet avseende Bulgarien och anförde inte någon grund avseende huruvida detta åtagande var lämpligt. Tvärtom hävdade företaget att Gazprom borde ha föreslagit, och att kommissionen borde ha gjort det obligatoriskt för andra gasmarknader i de central- och östeuropeiska länderna, däribland Polen, att göra ett åtagande liknande det som gäller Bulgarien obligatoriskt. Det råder således inget tvivel om att det sistnämnda åtagandet gick utöver föremålet för tvisten vid tribunalen.
165 I punkt 409 i den överklagade domen tog tribunalen visserligen ställning till den grund som Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo anfört angående huruvida åtagandena avseende territoriella begränsningar var otillräckliga i sin helhet och konstaterade att kommissionen inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning. Tribunalen beaktade emellertid i sin bedömning att Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo inte på något sätt hade bestritt lämpligheten av åtagandet avseende Bulgarien.
166 Det är således styrkt att åtagandet avseende Bulgarien inte omfattades av föremålet för tvisten såsom det avgränsats i den ansökan som ingavs till tribunalen, vilket innebär att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att de argument som Overgas hade anfört i sin interventionsinlaga inte kunde tas upp till sakprövning i den del de avsåg det bulgariska gassystemet.
167 Anslutningsöverklagandet kan således inte bifallas på den första grunden.
168 Overgas har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet enligt artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, jämförd med artikel 53.1 i samma stadga.
169 I synnerhet har tribunalen varken specificerat hur de fyra faktorer som begränsar tillämpningsområdet för åtagandena avseende leveranspunkter ska beräknas, hur de kumulativa effekterna av dessa fyra faktorer ska mätas eller vilken referenspunkt som användes för att komma fram till slutsatsen att inte ens dessa kumulativa effekter innebar att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den godtog åtagandena. Tribunalen har inte gett någon förklaring till vilken metod den skulle ha tillämpat i detta avseende eller än mindre hur den skulle tillämpas på omständigheterna i det aktuella fallet.
170 Orlen har inte tagit ställning till den andra grunden. Kommissionen anser att denna grund inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den är alltför vag.
171 Det ska erinras om att tribunalens motiveringsskyldighet endast innebär att den på ett klart och otvetydigt sätt ska redogöra för hur den har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (dom av den 26 juli 2017, Staatliche Porzellan-Manufaktur Meissen/EUIPO, C‑471/16 P, EU:C:2017:602, punkt 28 och där angiven rättspraxis), men inte att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2021, Liaño Reig/SRB, C‑947/19 P, EU:C:2021:172, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
172 I förevarande fall framgår det bland annat av punkterna 77 och 114 ovan att tribunalen har kontrollerat och motiverat sin bedömning av kommissionens bedömning av åtagandena avseende leveranspunkterna. Den omständigheten att de berörda avsnitten i den överklagade domen inte är så detaljerade som Overgas hade önskat gör det inte möjligt att av detta dra slutsatsen att tribunalen inte motiverade domen tillräckligt i detta avseende.
173 Anslutningsöverklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden och ska följaktligen ogillas i sin helhet.
174 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.
175 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.
176 Kommissionen och Gazprom har yrkat att Orlen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Orlen har tappat målet, ska kommissionens och Gazproms yrkanden bifallas. Kommissionen och Gazprom har yrkat att Overgas ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens och Gazproms rättegångskostnader i anslutningsöverklagandet. Eftersom Overgas har tappat målet, ska kommissionens och Gazproms yrkanden bifallas.
177 I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader. Republiken Polen, som har intervenerat i första instans, ska således bära sina rättegångskostnader.
1 Rättegångsspråk: polska.