Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 8 juni 2023

I mål C‑322/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) genom beslut av den 15 mars 2022, som inkom till domstolen den 12 maj 2022, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Arastey Sahún samt domarna F. Biltgen och J. Passer (referent), generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: E., genom M. Kułagowski och M. Niżnik, radcowie prawni, samt K. Trzópek-Piskorz, doradca podatkowy, Dyrektor Izby Administracji Skarbowej we Wrocławiu, genom K. Zygadło, radca prawny, Rzecznik Małych i Średnich Przedsiębiorców, genom P. Chrupek, radca prawny, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann och W. Roels, båda i egenskap av ombud,

med beaktande av beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Polsk rätt

Updop

Skattelagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av unionsrättsliga principer, särskilt principerna om lojalt samarbete, likvärdighet och effektivitet, i samband med enskildas rätt till ränta då en medlemsstat betalar tillbaka skatt som tagits ut i strid med unionsrätten.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, E., som är en investeringsfond med säte i Amerikas förenta stater, och, å andra sidan, Dyrektor Izby Administracji Skarbowej we Wrocławiu (direktören för skattemyndigheten i Wrocław, Polen) (nedan kallad Dyrektor). Målet rör den polska skattemyndighetens beslut att begränsa och neka utbetalning av ränta på överskjutande skatt som tagits ut i strid med unionsrätten.

3 Artikel 3 i ustawa o podatku dochodowym od osób prawnych (lagen om inkomstskatt för juridiska personer) av den 15 februari 1992, konsoliderad text (Dz. U., 2011, nr 74, position 397), i dess ändrade lydelse (nedan kallad updop), har följande lydelse:

4 I artikel 22 updop föreskrivs följande:

5 Artikel 26 updop har följande lydelse:

6 I artikel 8 i ustawa – Ordynacja podatkowa (skattelagen), av den 29 augusti 1997 (konsoliderad text) (Dz.U., 2012, position 749), i dess ändrade lydelse (nedan kallad skattelagen), föreskrivs följande:

7 I artikel 30 i skattelagen föreskrivs följande:

8 Artikel 72 i skattelagen har följande lydelse:

9 I artikel 73 i skattelagen föreskrivs följande:

10 I artikel 74 i skattelagen föreskrivs följande:

11 Artikel 75 § 1 i skattelagen har följande lydelse:

12 Artikel 77 i skattelagen har följande lydelse:

13 I artikel 78 i skattelagen föreskrivs följande:

14 E. yrkade, i skrivelse av den 28 december 2017, att polska skattemyndigheten skulle fastställa att för mycket bolagsskatt erlagts och att överskjutande skatt för åren 2012, 2013 och 2014 skulle betalas åter, samt att ränta på denna överskjutande skatt skulle utgå från och med skatteuppbördsdagen till och med den dag då återbetalning sker.

15 Enligt E uppkom E:s fordran på denna överskjutande skatt som en följd av EU-domstolens dom av den 10 april 2014, Emerging Markets Series of DFA Investment Trust Company ( C‑190/12, EU:C:2014:249) (nedan kallad domen i målet Emerging Markets).

16 E:s fastställelseyrkande och yrkandet om återbetalning av överskjutande skatt bifölls av den polska skattemyndigheten genom separata beslut den 2 mars 2018. Den överskjutande skatten betalades tillbaka den 28 mars 2018.

17 Den 24 april 2018 beslutade skattemyndigheten att avslå E:s yrkande om ränta på ovannämnda överskjutande skatt.

18 Dyrektor biföll den 6 augusti 2018 delvis yrkandet om att ränta skulle utgå på den överskjutande skatten, med stöd av artikel 78 § 5 moment 2 i skattelagen.

19 Vad närmare bestämt gäller den överskjutande skatt som uppkommit för åren 2012 och 2013, bifölls ränteyrkandet för perioden från och med skatteuppbördsdagen till och med trettionde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av domen i målet Emerging Markets, det vill säga den 10 juli 2014. Yrkandet ogillades i övrigt. Vad gäller den överskjutande skatten för år 2014 avslogs ränteyrkandet i sin helhet, eftersom skatten hade tagits ut efter detta datum.

20 E. överklagade beslutet av den 6 augusti 2018 till Wojewódzki Sąd Administracyjny we Wrocławiu (vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Wrocław, Polen). Överklagandet ogillades, varpå E. överklagade till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), som är hänskjutande domstol i målet.

21 Den hänskjutande domstolen har påpekat att när det är fråga om överskjutande skatt som tagits ut i strid med unionsrätten, vilket konstaterats efter en dom från EU-domstolen, kan tre olika situationer uppstå.

22 Antingen har yrkandet om fastställelse av att för mycket skatt har betalats framställts inom 30 dagar efter det att EU-domstolens dom offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Ränta löper då från och med skatteuppbördsdagen till och med den dag då överskjutande skattebelopp betalats åter.

23 Eller så har detta yrkande framställts efter trettiodagarsfristen, men den överskjutande skatten uppstod innan fristen löpte ut. Ränta löper då från och med skatteuppbördsdagen till och med den trettionde dagen från offentliggörandet av EU-domstolens dom i Europeiska unionens officiella tidning. En sådan situation föreligger enligt den hänskjutande domstolen i detta fall med avseende på den överskjutande skatten för åren 2012–2013.

24 Eller så har yrkandet framställts efter nämnda frist, men den överskjutande skatten uppstod efter att fristen löpt ut. Någon ränta ska inte utgå i detta fall. Detta är enligt den hänskjutande domstolen fallet vad beträffar den för år 2014 överskjutande skatten.

25 Enligt den hänskjutande domstolen har den i punkt 23 ovan beskrivna begränsningen av när ränta kan utgå godtagits i rättspraxis från polska domstolar. När det gäller den i punkt 24 ovan beskrivna situationen har det emellertid i rättspraxis från polska domstolar framförts att även om den skattskyldige enligt nationella lagbestämmelser inte har rätt till ränta, så bör ränta utgå enligt motsvarande principer som de som anges i artikel 78 § 5 i skattelagen, med den enda skillnaden att fataliefristen för att yrka fastställelse av att för mycket skatt har betalats bör beräknas från skatteuppbördsdagen.

26 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida – i en situation som den här aktuella – begränsningen av den tidsperiod under vilken ränta på överskjutande skatt kan utgå även säkerställer att den skada som uppstår med anledning av felaktig skatteuppbörd kan ersättas, samt huruvida den i artikel 4.3 FEU angivna principen om lojalt samarbete har iakttagits fullt ut.

27 Den hänskjutande domstolen konstaterar att även om artikel 78 § 5 i skattelagen innehåller identiska regler för ränta när det gäller överskjutande skatt som uppstått med anledning av domar från EU-domstolen och från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen), så är konsekvenserna när det gäller överskjutande skatt som uppkommit med anledning av en dom från de båda domstolarna inte desamma. När en dom från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) meddelas varigenom en nationell lagbestämmelse förklaras vara oförenlig med polska konstitutionen, förlorar bestämmelsen sin bindande verkan per den dag då domen offentliggörs. En sådan situation som den i det nationella målet kan således inte uppstå, det vill säga att den överskjutande skatten uppstår efter offentliggörandet av en sådan dom från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen). Därmed framstår det som oklart huruvida Republiken Polen – trots att formellt identiska regler tillämpas – har säkerställt att nationella rättsmedel och rättsmedel som skyddar enskildas rättigheter som följer av unionsrätten verkligen används likadant. I det sistnämnda fallet är fataliefristen för att framställa ett yrkande om fastställelse av att för mycket skatt betalats relativt kort, i en situation där den som ombesörjer skatteinbetalningen har en skyldighet enligt artikel 26.3 att underrätta den skattskyldige om skatteuppbörden senast den sjunde dagen i månaden efter skatteuppbördsmånaden.

28 Mot denna bakgrund beslutade Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

29 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, jämförda med principen om lojalt samarbete, ska tolkas så, att dessa principer utgör hinder för nationella bestämmelser som – när en ansökan om återbetalning av överskjutande skatt inges mer än 30 dagar efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av en dom från EU-domstolen, av vilken dom det framgår att den ålagda skatten strider mot unionsrätten – föreskriver att ränta på den skattskyldiges fordran på överskjutande skatt endast ska utgå fram till och med den trettionde dagen efter nämnda doms offentliggörande, eller som till och med föreskriver att ingen ränta alls ska utgå för det fall den överskjutande skatten uppkommit efter den trettionde dagen efter domens offentliggörande.

30 Enligt fast rättspraxis innebär den i artikel 4.3 FEU stadfästa principen om lojalt samarbete att medlemsstaterna är skyldiga att bringa de otillåtna följderna av ett åsidosättande av unionsrätten att upphöra och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser en liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 14 oktober 2020, Valoris, C‑677/19, EU:C:2020:825, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

31 Det framgår av fast rättspraxis att enskilda – som i strid med unionsrätten har ålagts en avgift, en tull, en skatt eller annan pålaga av en nationell myndighet – har, enligt unionsrätten, rätt att från den berörda medlemsstaten erhålla återbetalning av det felaktigt uppburna penningbeloppet, men även rätt att få ränta såsom ersättning för att beloppet inte har varit disponibelt (dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkterna 51 och 52 samt där angiven rättspraxis).

32 Sådan rätt till återbetalning av belopp som en medlemsstat har ålagt en enskild att betala i strid med unionsrätten och rätt till ränta på dessa belopp, utgör ett uttryck för den allmänna principen om återbetalning av felaktigt betalda belopp (dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

33 Det är den omständigheten att en nationell myndighet har ålagt en avgift, en tull, en skatt eller en annan pålaga i strid med unionsrätten som ligger till grund för och motiverar rätten till återbetalning och rätten till ränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 60).

34 Ett sådant åsidosättande kan avse varje rättsregel i unionsrätten, oavsett om det rör sig om en primär- eller sekundärrättslig bestämmelse, samt en allmän unionsrättslig princip (dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

35 Vad vidare gäller vilket slags åsidosättande som avses, har EU-domstolen uttalat att den rätt till återbetalning av felaktigt utbetalda belopp och till ränta som enskilda har enligt unionsrätten är ett uttryck för en allmän princip vars tillämpning inte är begränsad till åsidosättanden av unionsrätten i vissa fall eller är utesluten i andra fall (dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 62).

36 Dessa rättigheter kan således åberopas inte bara när en nationell myndighet, på grundval av en unionsrättsakt som visar sig vara rättsstridig, har ålagt en enskild att betala ett penningbelopp, utan även i andra fall, bland annat när betalningen har ålagts på grundval av en nationell lagstiftning som strider mot en bestämmelse i unionens primärrätt eller sekundärrätt, eller när det visar sig att en nationell myndighet, genom en enligt unionsrätten felaktig tillämpning av en unionsrättsakt eller en nationell lagstiftning som genomför en sådan unionsrättsakt, har ålagt sådan betalning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkterna 63 och 64 samt där angiven rättspraxis).

37 De unionsrättsliga principerna om enskildas rättigheter att erhålla återbetalning av belopp som en medlemsstat har ålagt dem att betala i strid med unionsrätten samt ränta på dessa belopp ska således tolkas så, att de, i allmänhet och utan att det påverkar tillämpningen av de närmare bestämmelserna om utövande av dessa rättigheter i ett visst fall, är tillämpliga när det följer av ett avgörande av EU-domstolen eller av ett avgörande av en nationell domstol att en nationell myndighet har beslutat om skatt genom uttag av källskatt antingen på grundval av en felaktig tolkning av unionsrätten eller på grundval av en felaktig tillämpning av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 69).

38 Syftet med den rätt till ränta som avses i punkt 31 ovan är, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i den punkten, att den ska utgöra ersättning för att det belopp som den enskilde felaktigt har fråntagits inte är disponibelt. Denna ersättning kan, i förekommande fall, ske i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i tillämplig unionslagstiftning eller, i avsaknad av sådan lagstiftning, enligt de regler som ska tillämpas enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkterna 70 och 71).

39 Det finns inte några unionsbestämmelser som reglerar vad som gäller då ansökningar om skatteåterbetalning framställs till medlemsstaterna, särskilt inte i fråga om dröjsmålsränta på felaktigt uppburna skatter. Det ankommer därför på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning reglera villkoren för hur sådan ränta ska erläggas vid återbetalning av skatt som uppburits i strid med unionsrätten. Såsom framgår av punkt 30 ovan får dessa regler varken vara mindre förmånliga än dem som avser en liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).

40 Sådana villkor för utbetalning av ränta får inte leda till att den enskilde fråntas adekvat ersättning för den förlust han eller hon åsamkats, vilket bland annat förutsätter att den ränta som utbetalas till vederbörande omfattar hela perioden från den dag då han eller hon betalade det aktuella beloppet till den dag då beloppet återbetalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

41 Unionsrätten utgör således hinder för en rättsregel som inte uppfyller detta krav och som följaktligen inte möjliggör ett effektivt utövande av den rätt till återbetalning och till ränta som garanteras i unionsrätten (dom av den 28 april 2022, Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions m.fl., C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20, EU:C:2022:306, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

42 Vad gäller det nu aktuella målet påpekar EU-domstolen följande. I artikel 78 § 5 i skattelagen föreskrivs att ränta i princip ska utgå på överskjutande skatt fram till dess att beloppet betalas åter. Vid en första anblick uppfyller nämnda bestämmelse därmed det unionsrättsliga kravet på att felaktigt inbetalda belopp ska betalas åter.

43 Denna bestämmelse, jämte den polska skattemyndighetens tolkning därav, medför emellertid att – för det fall ansökan om återbetalning inges mer än 30 dagar efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av EU-domstolens dom, av vilken dom det framgår att den aktuella skatten strider mot unionsrätten – ränta ska utgå endast för en begränsad tidsperiod eller till och med att någon ränta i förekommande fall inte alls ska utgå.

44 Denna begränsade tidsperiod då ränta kan utgå, följer direkt av ordalydelsen i artikel 78 § 5 i skattelagen. Såsom påpekats av den hänskjutande domstolen (se punkt 23 ovan) aktualiseras denna tidsbegränsning då fordran på överskjutande skatt uppkommit före utgången av den trettionde dagen efter offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning av EU-domstolens dom, av vilken dom framgår att skatten i fråga strider mot unionsrätten, samt då återbetalningsansökan ges in efter den dagen. Som skäl för denna begränsade tidsperiod då ränta utgår har den polska regeringen uppgett sig vilja motverka att skattskyldiga väntar med att ge in sina återbetalningsansökningar i syfte att tillgodoföras ett högre räntebelopp.

45 Vad gäller fallet då någon ränta över huvud taget inte ska utgå, så är detta resultatet av den polska skattemyndighetens tolkning av artikel 78 § 5 i skattelagen. Såsom påpekats av den hänskjutande domstolen (se punkt 24 ovan) utgår ingen ränta då fordran på överskjutande skatt uppkommit efter den trettionde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av EU-domstolens dom, av vilken framgår att skatten i fråga strider mot unionsrätten. Som skäl för att någon ränta inte ska utgå har Dyrektor anfört att den skattskyldige med hänvisning till EU-domstolens dom kan bestrida att det överskjutande beloppet tas ut.

46 Mot denna bakgrund ska EU-domstolen pröva huruvida och i vilken utsträckning denna tidsmässiga begränsning av ränteanspråk, och i vissa fall avsaknaden av rätt till ränta, strider mot det unionsrättsliga kravet (se rättspraxis i punkterna 31–41 ovan) på att en skattskyldig som i strid med unionsrätten påförts för mycket skatt ska ha rätt att – utöver återbetalning av överskjutande skatt från den aktuella medlemsstaten – även få ränta från medlemsstaten på kapitalbeloppet fram till dess att nämnda belopp betalats åter.

47 Det ska i detta hänseende påpekas att anspråk på återbetalning av överskjutande skatt, jämte anspråk på ränta på denna överskjutande skatt, regleras av nationella handläggningsregler. Dessa regler får uppställa krav på att sökanden ska visa rimlig aktsamhet för att förhindra skada eller för att begränsa densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl., C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134, punkt 102). Såsom påpekats i punkt 39 ovan måste dessa regler emellertid vara förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

48 EU-domstolen kommer att först pröva huruvida de nationella bestämmelserna är förenliga med effektivitetsprincipen.

49 Vad först gäller prövningen av om den tidsmässiga begränsningen av ränteanspråk kan anses förenlig med effektivitetsprincipen, påpekar EU-domstolen följande. Även om det antas att det är rimligt att kräva av den som varit part i en tvist vid EU-domstolen att denne ger in sin återbetalningsansökan inom 30 dagar efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av EU-domstolens dom, av vilken dom det följer att den ålagda skatten strider mot unionsrätten, så kan det inte vara rimligt att kräva detsamma av den som på grund av att vederbörande inte varit part i nämnda tvist inte kan ha underrättats om EU-domstolens dom inom så kort tid. Denne kan – utan att därvid visa prov på oaktsamhet – få kännedom om att den ålagda skatten strider mot unionsrätten, först viss tid efter utgången av den trettiodagarsfrist som följer på domens offentliggörande.

50 Inte heller av den som var part i tvisten vid EU-domstolen, och som i princip kände till domen redan den dag då den meddelades, kan det rimligen alltid krävas att denne framställer återbetalningsanspråk inom 30 dagar från det att domen offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.

51 När frågan huruvida den ålagda skatten strider mot unionsrätten är något som är avhängigt den kontroll som EU-domstolen i sin dom anmodat den hänskjutande domstolen att företa, så kan det ta mycket längre tid än dessa 30 dagar innan det – på grundval av övervägandena i EU-domstolens dom – kan fastställas att skatten verkligen strider mot unionsrätten. Detta gäller i än högre grad då den hänskjutande domstolen, vid tillämpningen av EU-domstolens dom, inte själv företar de kontroller som erfordras, utan överlåter detta till skattemyndigheten.

52 Vad därefter gäller prövningen av om mekanismen med att någon ränta inte ska utgå då den överskjutande skatten uppkommit 30 dagar efter det att EU-domstolens dom offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, påpekar EU-domstolen följande. Att en skatt i en medlemsstat visar sig strida mot unionsrätten mot bakgrund av en dom från EU-domstolen, innebär inte att den skattskyldige konkret kan stoppa betalningen av den aktuella skatten. Såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, är det nämligen inte uteslutet att en skatt fortsätter att tas ut, i strid med unionsrätten, efter det att en sådan dom har meddelats och offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

53 Återigen kan detta i än högre grad göra sig gällande då frågan huruvida den ålagda skatten strider mot unionsrätten är något som är avhängigt den bedömning och kontroll som EU-domstolen i sin dom anmodat den hänskjutande domstolen att företa, och som den hänskjutande domstolen i sin tur har överlämnat åt skattemyndigheten.

54 Det blir än svårare för den skattskyldige att stoppa betalning av skatten då det – som i förevarande fall – ankommer på tredje man att ombesörja skatteinbetalningen, en tredje man som under personligt ansvar håller inne skatten och ombesörjer att skatten betalas in till statskassan, samt då denne tredje man underrättar den skattskyldige först i efterhand, och med viss fördröjning, om att skatt tagits ut. Att den som ombesörjer skatteinbetalningen eventuellt själv hade kunnat försöka bestrida betalningsplikt är ovidkommande i denna del.

55 När det gäller övervägandena i punkten ovan om att det är med viss fördröjning som denne tredje man underrättar den skattskyldige om att skatt erlagts, betonar EU-domstolen följande. Även om det antas att det tar högst en månad och sju dagar från det att uppbörd förrättats – och inte, såsom E. gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, med hänvisning till artikel 26 punkt 3a updop i den del den avser punkt 3 moment 2 i samma artikel, ända fram till slutet av den tredje månaden året efter det år då betalning erlades, vilket det i förekommande fall ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – står det klart att denna period om en månad och sju dagar kan leda till att den skattskyldige underrättas om skatteuppbörden först efter det att den frist som föreskrivs i artikel 78 § 5 i skattelagen löpt ut.

56 Ovanstående överväganden – det vill säga att det är möjligt att den skattskyldige inte inom kort tid underrättas om att skatteuppbörd förrättats av den som ombesörjer skatteinbetalningen – innebär att den lösning i rättspraxis som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, där man modifierar tillämpningen av den befintliga bestämmelsen på så sätt att fristen, för att inge en ansökan om fastställelse av att för mycket skatt tagits ut, inte går ut förrän den trettionde dagen efter skatteuppbörd, inte kan anses vara förenlig med effektivitetsprincipen

57 Mot denna bakgrund finner EU-domstolen följande. Effektivitetsprincipen, jämförd med principen om lojalt samarbete, ska tolkas så, att denna princip utgör hinder för nationella bestämmelser som – när en ansökan om återbetalning av överskjutande skatt inges mer än 30 dagar efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av en dom från EU-domstolen, av vilken dom det framgår att den ålagda skatten strider mot unionsrätten – föreskriver att ränta på den skattskyldiges fordran på överskjutande skatt endast ska utgå fram till och med den trettionde dagen efter nämnda doms offentliggörande, eller som till och med föreskriver att ingen ränta alls ska utgå för det fall den överskjutande skatten uppkommit efter den trettionde dagen efter domens offentliggörande.

58 Mot denna bakgrund saknas anledning att besvara tolkningsfrågan i den del den avser likvärdighetsprincipen.

59 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.