Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 30 november 2023

I mål C‑328/22, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 16 maj 2022,

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna J. Passer (referent) och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren M. Longar,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juli 2023,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 91/271

Det administrativa förfarandet

Prövning av talan

Upptagande till prövning

Parternas argument

Domstolens bedömning

Prövning i sak

Parternas argument

Domstolens bedömning

– Inledande synpunkter

– Anmärkningen att artikel 4 i direktiv 91/271 har åsidosatts

– Anmärkningen att artikel 15 i direktiv 91/271 har åsidosatts

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Slovenien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4, 5 och 15 samt avsnitten B och D i bilaga I till rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (EGT L 135, 1991, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 93), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 av den 22 oktober 2008 (EUT L 311, 2008, s. 1) (nedan kallat direktiv 91/271) genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa

2 I artikel 1 i direktiv 91/271 föreskrivs följande:

3 I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

4 I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 4 i samma direktiv föreskrivs följande:

6 I artikel 5 i direktiv 91/271 föreskrivs följande:

7 I artikel 15 i direktivet föreskrivs följande:

8 Bilaga I till nämnda direktiv, med rubriken Krav som gäller avloppsvatten från tätbebyggelse, innehåller bland annat avsnitt A, i vilken kraven avseende ledningsnät fastställs, avsnitt B som innehåller de krav som utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse ska uppfylla och avsnitt D i vilken kontrollförfaranden för utsläpp av avloppsvatten anges.

9 Efter att ha konstaterat att Republiken Slovenien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3–5, 10 och 15 samt bilaga I till direktiv 91/271 genom att inte säkerställa att det för flera av dess tätorter, däribland tätorterna Tržič, Ljubljana, Kočevje, Trbovlje och Ptuj, fanns lämpliga ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse, beslutade kommissionen att sända en formell underrättelse till Republiken Slovenien den 16 februari 2017. De slovenska myndigheterna besvarade den formella underrättelsen genom skrivelse av den 15 juni 2017.

10 Flera möten mellan de slovenska myndigheterna och kommissionen hölls under år 2017. Ett paketmöte hölls den 23 februari 2018. De slovenska myndigheterna skickade även lägesrapporter till kommissionen om de berörda tätorterna den 29 september 2017, den 27 februari 2018 och den 23 juli 2018.

11 Efter att ha granskat svaren i dessa rapporter och med beaktande av samtliga uppgifter som lämnats av de slovenska myndigheterna, konstaterade kommissionen att Republiken Slovenien, trots de ansträngningar som gjorts, i vissa avseenden fortfarande inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt direktiv 91/271. Genom skrivelse av den 8 mars 2019 riktade kommissionen därför ett motiverat yttrande till Republiken Slovenien i enlighet med artikel 258 FEUF.

12 Kommissionen konstaterade i det motiverade yttrandet att Republiken Slovenien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3–5, 10 och 15 i direktiv 91/271 samt avsnitten A, B och D i bilaga I till det direktivet genom att inte säkerställa att det bland annat för tätorterna Tržič, Ljubljana, Kočevje, Trbovlje och Ptuj fanns lämpliga ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse. Kommissionen anmodade vidare medlemsstaten att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader från mottagandet av detta, det vill säga senast den 8 maj 2019.

13 Republiken Slovenien besvarade det motiverade yttrandet genom skrivelse av den 25 april 2019, vilken följdes av ytterligare skrivelser daterade den 2 september och den 30 december 2019 samt den 6 mars, den 12 augusti och den 15 december 2020.

14 Kommissionen kunde, mot bakgrund av de slovenska myndigheternas svar på det motiverade yttrandet och de uppgifter som lämnats efter det paketmöte som hölls i Ljubljana den 21 januari 2020, dra slutsatsen att samtliga tätorter som avsågs i nämnda yttrande numera uppfyllde kraven i artikel 3 i direktiv 91/271. Kommissionen konstaterade emellertid att Republiken Slovenien, vid utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet, fortfarande inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet till fullo.

15 Kommissionen beslutade därför att väcka förevarande talan.

16 Republiken Slovenien har avseende dels anmärkningen om åsidosättande av artikel 4 i direktiv 91/271 vad gäller tätorterna Kočevje, Trbovlje och Tržič, dels anmärkningen om ett åsidosättande av artikel 15 i det direktivet vad gäller tätorten Ptuj, gjort gällande att den inte har haft möjlighet att åberopa sina materiella grunder avseende dessa anmärkningar under det administrativa förfarandet, vilket strider mot dess rätt till försvar.

17 Kommissionen har bestritt dessa påståenden. Att formuleringarna inte är desamma i det motiverade yttrandet som i yrkandena i den ansökan genom vilken talan väckts medför inte att föremålet för talan har ändrats. Kommissionen har alltjämt gjort gällande att Republiken Slovenien har åsidosatt samma bestämmelse med avseende på samma tätorter och samma period. Den omständigheten att kommissionen ursprungligen grundade sig på principen om hierarki enligt vilken den skyldighet som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 91/271, när det konstateras att kraven i artikel 3 i direktivet inte har uppfyllts, i ännu högre grad inte heller är uppfylld, kan inte leda till att kommissionen, när skyldigheten avseende ledningsnät i artikel 3 väl har uppfyllts av Republiken Slovenien, inte längre kan klandra den medlemsstaten för att ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i direktiv 91/271. Republiken Sloveniens rätt till försvar har inte heller åsidosatts, eftersom denna medlemsstat redan från början underrättades om att kommissionen gjorde gällande ett åsidosättande av artikel 4 avseende de berörda tätorterna.

18 Under det administrativa förfarandet uppmärksammade kommissionen på samma sätt nämnda medlemsstat bland annat på ett fördragsbrott avseende tätorten Ptuj på grund av att kraven i artiklarna 3, 4 och 15 samt avsnitten B och D i bilaga I till direktiv 91/271 inte hade uppfyllts.

19 Det följer av domstolens fasta praxis att syftet med det administrativa förfarandet är att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att dels fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten, dels på ett ändamålsenligt sätt bemöta de anmärkningar som framställts av kommissionen. Att detta förfarande genomförs på ett korrekt sätt är en nödvändig garanti enligt EUF-fördraget, inte enbart för att skydda den berörda medlemsstatens rättigheter, utan också för att säkerställa att saken i ett eventuellt domstolsförfarande kommer att vara klart avgränsad (dom av den 2 april 2020, kommissionen/Polen, Ungern och Republiken Tjeckien (Mekanism för tillfällig omplacering av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑715/17, C‑718/17 och C‑719/17, EU:C:2020:257, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

20 Härav följer bland annat att föremålet för en talan som har väckts med stöd av artikel 258 FEUF avgränsas genom det administrativa förfarande som avses i denna bestämmelse. Talan måste följaktligen avse samma skäl och grunder som det motiverade yttrandet (dom av den 18 november 2010, kommissionen/Portugal, C‑458/08, EU:C:2010:692, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

21 Detta krav är emellertid inte så långtgående att det i samtliga fall måste råda fullständig överensstämmelse mellan anmärkningarna i det motiverade yttrandet och yrkandena i ansökan, under förutsättning att föremålet för talan, såsom det angetts i det motiverade yttrandet, inte har utvidgats eller ändrats (dom av den 18 november 2010, kommissionen/Portugal, C‑458/08, EU:C:2010:692, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

22 I förevarande mål har kommissionen kritiserat Republiken Slovenien för att ha åsidosatt de bestämmelser i direktiv 91/271 som, vad gäller de berörda tätorterna, redan angetts i den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet.

23 Domstolen konstaterar emellertid att kommissionen under det administrativa förfarandet endast härledde det påstådda åsidosättandet av artikel 4 i direktiv 91/271 vad gäller tätorterna Kočevje, Trbovlje och Tržič från det påstådda åsidosättandet av artikel 3 i direktivet och hänvisade i detta sammanhang endast till domstolens praxis, enligt vilken skyldigheten att låta allt utsläpp undergå sekundär rening eller motsvarande rening, när det konstaterats att de berörda tätorterna saknar nät för att samla upp allt avloppsvatten som släpps ut från dessa tätorter, i ännu högre grad inte heller är uppfylld (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2007, kommissionen/Grekland, C‑440/06, EU:C:2007:642, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

24 Det var först i ansökan som kommissionen för första gången på riktigt gjorde gällande Republiken Sloveniens påstådda åsidosättande av artikel 4 i direktiv 91/271. Enligt kommissionen följer det av en jämförelse mellan uppgifterna om dels den totala belastningen av de berörda tätorterna, dels den maximala renade belastningen, vilka lämnats av de slovenska myndigheterna, att alla utsläpp av avloppsvatten från dessa tätorter inte undergick sekundär rening eller motsvarande rening.

25 I den mån kommissionen under det administrativa förfarandet ansåg att Republiken Slovenien, vad gäller de berörda tätorterna, hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3 i direktiv 91/271, hade den visserligen, i detta skede av förfarandet och i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 23 ovan, rätt att som en följd härav även göra gällande att artikel 4 i direktivet hade åsidosatts.

26 Det är även riktigt att den omständigheten att en medlemsstat iakttar kraven i artikel 3 i direktiv 91/271 avseende att det i tätorter ska finnas ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse, inte nödvändigtvis innebär att detsamma gäller för de krav som följer av artikel 4 i direktivet. Enligt sistnämnda artikel ska nämligen avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergå sekundär rening eller motsvarande rening, eftersom dessa utsläpp måste uppfylla de tillämpliga kraven i avsnitt B i bilaga I till direktivet. Domstolen har dessutom redan slagit fast dels att kraven i artikel 4.1 i direktiv 91/271 inte är uppfyllda vad gäller tätorter där anläggningarna för sekundär rening eller motsvarande rening av avloppsvatten från tätbebyggelse inte har tillräcklig kapacitet, dels att reningen av avloppsvatten från tätbebyggelse i anläggningar som inte har tillräcklig kapacitet inte kan anses vara förenlig med artikel 4.3 i direktivet, eftersom utsläpp av vatten som inte har undergått någon rening inte uppfyller kraven i avsnitt B i bilaga I till direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, kommissionen/Irland (System för uppsamling och rening av avloppsvatten), C‑427/17, EU:C:2019:269, punkterna 152 och 154).

27 Republiken Slovenien har emellertid under det administrativa förfarandet inte på ett ändamålsenligt sätt kunnat åberopa sina grunder för försvar mot de av kommissionens argument som avses i punkt 24 ovan, eftersom dessa argument framfördes av kommissionen för första gången i den ansökan genom vilken talan väckts och grundar sig på en rättslig och faktisk grund som helt skiljer sig från den som kommissionen anförde i samband med det administrativa förfarandet, vilken det erinrats om i punkt 23 ovan.

28 I motsats till vad kommissionen har hävdat i sin replik skulle det dessutom – för att iaktta Republiken Sloveniens rätt till försvar – ha räckt att skicka ett kompletterande motiverat yttrande till denna medlemsstat, utan att det var nödvändigt att återigen inleda ett nytt överträdelseförfarande.

29 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 15 i direktiv 91/271 avseende tätorten Ptuj, ska det påpekas att det motiverade yttrandet till Republiken Slovenien inte innehöll några specifika argument i detta avseende.

30 Under dessa omständigheter ska kommissionens yrkande om fastställelse av att Republiken Slovenien har åsidosatt artikel 4 i direktiv 91/271 vad gäller tätorterna Kočevje, Trbovlje och Tržič, samt artikel 15 i direktivet vad gäller tätorten Ptuj, avvisas.

31 I den mån kommissionen i sin ansökan endast har gjort gällande, vad gäller tätorterna Kočevje, Trbovlje och Tržič, att ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 4 i direktiv 91/271 även innebär ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 5 i direktivet, ska slutligen även kommissionens yrkande om fastställelse av att den sistnämnda bestämmelsen har åsidosatts, avvisas.

32 För fullständighetens skull ska det tilläggas att kommissionen, vad gäller tätorten Ptuj, vid förhandlingen under alla omständigheter medgav att de uppgifter som Republiken Slovenien tillhandahållit i bilagan till sin duplik visade att nämnda tätort under de aktuella åren uppfyllde kraven i artikel 15 i direktiv 91/271.

33 Kommissionen har avseende tätorten Ljubljana gjort gällande att Republiken Slovenien inte har uppfyllt de krav som följer av artiklarna 4 och 15 i direktiv 91/271.

34 Kommissionen har påpekat att Republiken Slovenien i sitt svar av den 25 april 2019 på det motiverade yttrandet angav att reningssystemen för avloppsvatten skulle ändras för att säkerställa att situationen i tätorten Ljubljana skulle vara förenlig med artikel 4 i direktiv 91/271 och preciserade att avloppsvattnet från denna ort vid den tidpunkten renades av två reningsverk och att endast ett, nämligen det mindre reningsverket i Brod, inte uppfyllde kraven i artikel 4. Den medlemsstaten har i detta avseende således inte bestritt åsidosättandet av kraven i artikel 4 på grund av bristande infrastruktur. Nämnda medlemsstat har tvärtom påstått att åsidosättandet av denna bestämmelse har avhjälpts genom att reningsverken i Brod och Rakova Jelša läggs ned och genom att den återstående belastningen tillförs reningsverket i Zalog inom ramen för projektet Avledning och rening av avloppsvatten i akvifer i Ljubljansko polje, vilket medfinansieras av Sammanhållningsfonden. Republiken Slovenien angav i samma svar beträffande tätorten Ljubljana och reningsverket i Brod att uppbyggnadsfasen av projektet skulle vara avslutad i december 2020 och att driftsfasen skulle inledas under påföljande år. I sin skrivelse av den 6 mars 2020 preciserade nämnda medlemsstat emellertid att projektet inte skulle slutföras förrän i slutet av år 2023.

35 Kraven i artikel 15 i direktiv 91/271 är inte heller uppfyllda, eftersom det framgår av de uppgifter som Republiken Slovenien har lämnat avseende reningsverket i Brod som renar avloppsvatten från tätorten Ljubljana, att fyra prover (av totalt tolv) har uppvisat halter av BOD5 och/eller COD som överskrider de gränsvärden som fastställs i tabell 1 i avsnitt D i bilaga I till direktiv 91/271. I tre prover överskreds BOD5-halterna med mer än 100 procent och i ett prov överskreds COD-halten med mer än 100 procent. Även det antal prover som inte uppfyller kraven överskrider de gränser som fastställs i direktivet.

36 Republiken Slovenien anser att kommissionens båda anmärkningar är ogrundade.

37 Republiken Slovenien har i sina svar på den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet instämt i kommissionens uppfattning att artikel 4 i direktiv 91/271 har åsidosatts om de värden som härrör från reningsverket överstiger de tröskelvärden som fastställs i direktivet. Detta är för övrigt skälet till att Republiken Slovenien under det administrativa förfarandet medgav att artikel 4 i direktiv 91/271 hade åsidosatts. Det framgår emellertid av domstolens praxis att skyldigheten i artikel 4 i direktiv 91/271 är uppfylld om den berörda medlemsstaten kan lämna in ett prov som uppfyller kraven i avsnitt B i bilaga I till direktivet. När det gäller reningsverket för avloppsvatten från tätbebyggelse i Brod, som har en sekundär teknik för vattenrening, framgår det av resultaten från övervakningen av det vatten som renats i det reningsverket – vilka lämnats av Republiken Slovenien i sitt svar på den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet – att de prover som tagits i detta sammanhang vid flera tillfällen uppfyllde kraven i avsnitt B i bilaga I till direktiv 91/271. Republiken Slovenien har således lämnat in sex godkända prover för år 2016 och åtta godkända prover för år 2018.

38 Vad gäller reningsverket för avloppsvatten från tätbebyggelse i Brod som avses i punkt 34 ovan, har Republiken Slovenien gjort gällande att moderniseringen av det reningsverket inte är lämplig eller ekonomiskt motiverad, eftersom det kommer att läggas ned i samband med genomförandet av projektet Avledning och rening av avloppsvatten i akvifer i Ljubljansko polje, vilket finansieras med medel från Sammanhållningsfonden. Den belastningen som tillförs reningsverket i Brod kommer således därefter att avledas till det offentliga ledningsnät som är anslutet till reningsverket för avloppsvatten från tätbebyggelse i Zalog.

39 Republiken Slovenien har i detta sammanhang betonat att den del av tätorten Ljubljana som är ansluten till reningsverket i Brod inte har orsakat de okontrollerade utsläppen av orenat vatten i miljön. De mätningar som gjorts vid reningsverket i Brod visar att den största delen av avloppsvattnet renas, eftersom endast fyra prover underkändes år 2018 och endast två prover underkändes år 2016.

40 Republiken Sloveniens skyldighet att säkerställa att utsläppen uppfyller de kvalitetsnormer som avses i artikel 15 i direktiv 91/271 och i avsnitt D i bilaga 1 till direktivet är därför, av samma skäl, omöjlig att uppfylla för den del av tätorten Ljubljana som är ansluten till reningsverket i Brod. Republiken Slovenien har emellertid, fram till det slutliga genomförandet av det projekt som avses i punkt 38 ovan, säkerställt att avloppsvattnet från en del av tätorten Ljubljana renas i reningsverket i Brod, vilket regelbundet kontrolleras av inspektionsmyndigheterna, varvid tolv mätningar utförs varje år. Det var i samband med dessa regelbundna kontroller som de godkända resultaten för åren 2016 och 2018 som avses i punkt 39 erhölls.

41 Det ska erinras om att kommissionen i ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 258 FEUF har bevisbördan för det påstådda fördragsbrottet och ska förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera huruvida detta fördragsbrott föreligger och kommissionen kan därvid inte stödja sig på någon presumtion. Kommissionen är emellertid, vid kontrollen av huruvida nationella bestämmelser som införts i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av ett direktiv tillämpas på ett riktigt sätt i praktiken, i stor utsträckning beroende av uppgifter från eventuella klagande och från den berörda medlemsstaten, eftersom kommissionen inte har några egna undersökningsbefogenheter på det området (dom av den 2 december 2010, kommissionen/Portugal, C‑526/09, EU:C:2010:734, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

42 Härav följer bland annat att om kommissionen har lagt fram tillräcklig bevisning för att nationella bestämmelser som genomför ett direktiv i praktiken inte tillämpas på ett riktigt sätt i svarandemedlemsstaten, så ankommer det på den medlemsstaten att på ett sakligt och detaljerat sätt bemöta de framlagda uppgifterna och slutsatserna av dessa (dom av den 2 december 2010, kommissionen/Portugal, C‑526/09, EU:C:2010:734, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

43 Det ska även erinras om att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av domstolen (dom av den 28 januari 2016, kommissionen/Portugal, C‑398/14, EU:C:2016:61, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

44 I förevarande fall uppmanades Republiken Slovenien i det motiverade yttrandet av den 8 mars 2019 att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet uppfylla sina skyldigheter enligt bland annat artikel 4 och 15 i direktiv 91/271. Tidsfristen för att uppfylla nämnda skyldigheter löpte således ut den 8 maj 2019.

45 I artikel 4.1 i direktiv 91/271 föreskrivs att allt avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp ska undergå sekundär rening eller motsvarande rening.

46 Enligt artikel 4.3 i direktivet ska denna sekundära rening eller motsvarande rening säkerställas genom reningsverk vars utsläpp uppfyller kraven i avsnitt B i bilaga I till direktiv 91/271.

47 Det framgår särskilt av avsnitt B punkt 4 i bilaga I till direktivet att utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse ska uppfylla kraven i tabell 1 i bilagan.

48 Enligt bilaga XIII till akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33), var Republiken Slovenien skyldig att uppfylla dessa krav i fråga om tätorter med mer än 15000 pe från och med den 1 januari 2011.

49 Det följer av domstolens praxis i detta avseende att det – när det har fastställts att de BOD/COD-normer som föreskrivs i avsnitt B i bilaga I till direktiv 91/271 och i tabell 1 i samma bilaga inte har iakttagits – ska anses att avloppsvattnet från den berörda tätorten inte har renats på lämpligt sätt innan det släpps ut, vilket innebär att en anmärkning om ett åsidosättande av artikel 4.3 i direktiv 91/271, jämförd med avsnitt B i bilaga I till direktivet och tabell 1 i samma bilaga, ska anses välgrundad vad gäller en sådan tätort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, kommissionen/Irland (System för uppsamling och rening av avloppsvatten), C‑427/17, EU:C:2019:269, punkterna 155 och 157).

50 Domstolen har dessutom redan slagit fast att kraven i artikel 4.1 i direktiv 91/271 inte är uppfyllda vad gäller tätorter där anläggningarna för sekundär rening eller motsvarande rening av avloppsvatten från tätbebyggelse inte har tillräcklig kapacitet. Eftersom utsläpp av orenat vatten inte uppfyller kraven i avsnitt B i bilaga I till direktiv 91/271, kan rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i anläggningar som inte har tillräcklig kapacitet inte anses vara förenlig med artikel 4.3 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, kommissionen/Irland (System för uppsamling och rening av avloppsvatten), C‑427/17, EU:C:2019:269, punkterna 152 och 154).

51 I sitt svar på det motiverade yttrandet bestred Republiken Slovenien således inte kommissionens påstående att reningsverket i Brod inte uppfyllde kraven i artikel 4 i direktiv 91/271, eftersom BOD5-halter som inte uppfyllde kraven hade konstaterats vid flera tillfällen. Nämnda medlemsstat medgav i synnerhet att resultaten av den övervakning som avses i punkt 37 visade att reningsverket i Brod inte effektivt [garanterade] att näringsämnena avlägsnades (tertiär rening).

52 Republiken Slovenien har på samma sätt i sitt svaromål, som svar på kommissionens påstående i ansökan att Republiken Slovenien inte bestritt åsidosättandet av kraven i artikel 4 i direktiv 91/271 på grund av bristande infrastruktur, medgett att det finns svårigheter i samband med tätorten Ljubljana, samtidigt som den har tillagt att detta kommer att åtgärdas i samband med genomförandet av projektet Avledning och rening av avloppsvatten i akvifer i Ljubljansko polje.

53 Domstolen finner under dessa omständigheter att åsidosättandet av artikel 4 i direktiv 91/271 är styrkt vad gäller tätorten Ljubljana.

54 Detta konstaterande påverkas inte av den omständigheten, som Republiken Slovenien har anfört i sitt svaromål, att resultaten av övervakningen, som avsåg det vatten som renats i reningsverket i Brod och som denna medlemsstat hänvisat till i sitt svar på den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet, visar att proverna vid flera tillfällen var korrekta och därför uppfyllde kraven i avsnitt B i bilaga I till direktiv [91/271].

55 Domstolen har visserligen slagit fast att så snart en medlemsstat kan visa ett prov som uppfyller kraven i avsnitt B i bilaga I till direktiv 91/271, ska de skyldigheter som följer av artikel 4 i direktivet anses vara uppfyllda (dom av den 2 september 2021, kommissionen/Sverige (Avloppsreningsverk), C‑22/20, EU:C:2021:669, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

56 Denna praxis avser emellertid situationer där kommissionen inte har bestritt att det i den berörda medlemsstaten finns tillräcklig kapacitet för att rena avloppsvatten från tätbebyggelse. Domstolen godtog således inte kommissionens argument att medlemsstaten, för att visa att dess situation uppfyller kraven i artikel 4 i direktiv 91/271, fortfarande var skyldig att lämna in prover som tagits under en tolvmånadersperiod (se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2016, kommissionen/Spanien, C‑38/15, EU:C:2016:156, punkterna 24 och 35–39).

57 I förevarande fall har Republiken Slovenien, såsom påpekats i punkt 52 ovan, medgett att den befintliga kapaciteten för rening av avloppsvatten från tätorten Ljubljana är otillräcklig.

58 Det ska tilläggas att domstolen även har slagit fast att anläggningar inte kan anses motsvara begreppet bästa tillgängliga teknik som inte medför oskäliga kostnader i den mening som avses i avsnitt A i bilaga I till direktiv 91/271, när den berörda medlemsstaten har inlett ett omfattande uppgraderingsprogram som visar att tekniska lösningar för att åtgärda problemet med alltför stora utsläpp av avloppsvatten finns men inte tillämpas och medlemsstaten har beslutat att finansiera en sådan uppgradering, vilket innebär att kostnaderna för uppgraderingen inte kan anses vara oskäliga (se dom av den 28 mars 2019, kommissionen/Irland (System för uppsamling och rening av avloppsvatten), C‑427/17, EU:C:2019:269, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

59 Härav följer att Republiken Slovenien i förevarande fall inte heller med framgång kan åberopa begreppet bästa tillgängliga teknik som inte medför oskäliga kostnader, eftersom denna medlemsstat i samband med projektet Avledning och rening av avloppsvatten i akvifer i Ljubljansko polje åtog sig att modernisera infrastrukturen för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, även om detta inte hade skett vid utgången av den frist som avses i det motiverade yttrandet och medlemsstaten inte har försökt visa att kostnaderna för att anpassa anläggningarna för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i denna tätort så att de uppfyller kraven eventuellt är oproportionerliga, eftersom medlemsstaten har hävdat att finansieringen kommer att säkerställas med egna medel och europeiska medel (se, analogt, dom av den 28 mars 2019, kommissionen/Irland (System för uppsamling och rening av avloppsvatten), C‑427/17, EU:C:2019:269, punkt 177).

60 Domstolen finner således att sekundär rening eller motsvarande rening av allt avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät i tätorten Ljubljana inte var säkerställd vid utgången av den frist som angavs i det motiverade yttrandet och att kraven i artikel 4 i direktiv 91/271, jämförd med avsnitt B i bilaga I till direktivet, således inte var uppfyllda.

61 Enligt artikel 15.1 första strecksatsen i direktiv 91/271 ska de behöriga myndigheterna eller andra behöriga organ i den berörda medlemsstaten övervaka utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse, för att kontrollera att dessa följer kraven i avsnitt B i bilaga I till direktivet och tillämpar de kontrollförfaranden som fastställs i avsnitt D i bilaga I till direktivet.

62 Det följer i synnerhet av avsnitt D punkt 4 i bilagan till direktiv 91/271 att det renade avloppsvattnet med avseende på de parametrar som är i fråga ska anses uppfylla kraven, om vattenproverna visar att värdena för varje enskild parameter efterlevs enligt bland annat följande. För parametrarna i artikel 2.7 i direktivet och tabell 1 i bilagan får det antal prover som inte uppfyller kraven däri, uttryckta som koncentrationer och/eller procentuell reduktion, inte överstiga den maximinivå som anges i tabell 3 i samma bilaga, det vill säga två av totalt tolv prover. För de parametrar i tabell 1 i samma bilaga som uttrycks i koncentrationer, får prover som tagits under normala driftförhållanden inte avvika från gränsvärdena med mer än 100 procent.

63 Republiken Slovenien har emellertid nöjt sig med att ange att endast två av de tolv prover som togs vid reningsverket i Brod under år 2016 inte uppfyllde dessa krav och att endast fyra prover inte uppfyllde dessa krav år 2018, utan att ifrågasätta kommissionens påståenden att dessa fyra prover dessutom innehöll halter av BOD5 och/eller COD som översteg de gränsvärden som fastställs i tabell 1 i bilaga I till direktiv 91/271. Republiken Slovenien har dessutom medgett att det – fram till det slutliga genomförandet av projektet Avledning och rening av avloppsvatten i akvifer i Ljubljansko polje – är omöjligt att uppfylla skyldigheten att säkerställa att utsläppen uppfyller de kvalitetsnormer som avses i artikel 15 och i avsnitt D i bilaga 1 till direktivet för den del av tätorten Ljubljana som är ansluten till reningsverket i Brod. Domstolen finner under dessa omständigheter att det även är styrkt att dessa bestämmelser har åsidosatts.

64 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att Republiken Slovenien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 och 4.3 i direktiv 91/271, jämförd med avsnitt B i bilaga I till direktivet respektive artikel 15.1 första strecksatsen i direktivet, jämförd med avsnitt D i bilaga I till direktivet genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att vad gäller tätorten Ljubljana säkerställa

65 Talan ogillas i övrigt.

66 Enligt artikel 138.3 i domstolens rättegångsregler ska vardera parten bära sina rättegångskostnader om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

67 Eftersom kommissionen och Republiken Slovenien i förevarande fall ömsom har tappat målet på vissa punkter ska de var och en bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: slovenska.