Domstolens dom (tredje avdelningen) den 28 november 2024

I mål C‑432/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserad brottmålsdomstol, Bulgarien) genom beslut av den 28 juni 2022, som inkom till domstolen den 28 juni 2022, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av ordföranden på andra avdelningen, tillika tillförordnad ordförande på tredje avdelningen K. Jürimäe samt domarna N. Jääskinen och N. Piçarra (referent), generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen genom S. Grünheid, M. Wasmeier och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 14 december 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EU-fördraget

Rambeslut 2004/757

Rambeslut 2008/841

Bulgarisk rätt

Strafflagen

Straffprocesslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Domstolens behörighet

Huruvida stadgan är tillämplig

Tillämpligheten av artikel 19.1 andra stycket FEU

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Upptagande till sakprövning

Prövning i sak

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 i rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel (EUT L 335, 2004, s. 8), artikel 4 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (EUT L 300, 2008, s. 42), artikel 19.1 andra stycket FEU samt artiklarna 47 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts inom ramen för ett brottmål mot PT och andra personer angående anklagelser om att de har lett och/eller varit delaktiga i verksamhet i en organiserad kriminell grupp.

3 Artikel 19.1 andra stycket FEU har följande lydelse:

4 I artikel 4 i rambeslut 2004/757, med rubriken Påföljder, föreskrivs följande i punkt 1:

5 I artikel 5 i rambeslutet, med rubriken Särskilda omständigheter, föreskrivs följande:

6 I artikel 3 i rambeslut 2008/841, med rubriken Sanktioner, föreskrivs följande i punkt 1:

7 I artikel 4 i rambeslutet, med rubriken Särskilda omständigheter, föreskrivs följande:

8 I artikel 55.1 i Nakazatelen kodeks (strafflagen), i den lydelse som är tillämplig på målet vid den nationella domstolen (nedan kallad strafflagen), föreskrivs följande:

9 I artikel 321 strafflagen föreskrivs följande:

10 I artikel 354 a punkt 1 i strafflagen anges följande:

11 Under rubriken Åtalsuppgörelse i samband med ett inledande förfarande i artikel 381 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig på målet vid den nationella domstolen (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande:

12 I artikel 383 i straffprocesslagen, med rubriken Följderna av en åtalsuppgörelse, föreskrivs följande i punkt 1:

13 Artikel 384 i straffprocesslagen, med rubriken Åtalsuppgörelse i samband med rättegången, har följande lydelse:

14 I artikel 384 straffprocesslagen, med rubriken Beslut om en uppgörelse som ingåtts med vissa av de tilltalade eller för något av brotten, föreskrivs följande:

15 Den 25 mars 2020 väckte Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) åtal vid Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen, mot 41 personer, däribland SD och PT, för att de lett och/eller varit delaktiga i verksamheten i en organiserad kriminell grupp i syfte att distribuera narkotika för ekonomisk vinning. PT åtalades för deltagande i denna kriminella grupp och för innehav av narkotika i distributionssyfte enligt artikel 321 punkterna 2 och 3 och artikel 354 a punkt 1 i strafflagen.

16 Den 19 augusti 2020 överlämnades ärendet till Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten) för att avhjälpa förfarandefel i åtalet.

17 Den 26 augusti 2020, under det inledande skedet av förfarandet, ingick åklagaren och SD:s advokat en uppgörelse enligt vilken SD skulle dömas till ett lindrigare straff än det som föreskrivs i lagen, eftersom SD hade erkänt sig skyldig till de anklagelser som framställts. I uppgörelsen angavs de 40 övriga tilltalade personernas fullständiga namn och nationella identitetsnummer och vars samtycke inte hade begärts för godkännandet av överenskommelsen. Uppgörelsen godkändes den 1 september 2020 av en annan dömande sammansättning än den vid vilken målet ursprungligen hade anhängiggjorts.

18 Den 28 augusti 2020 lämnade Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten) in en korrigerad version av åtalet och rättegången inleddes.

19 Den 17 november 2020 ingick åklagaren och PT:s advokat en åtalsuppgörelse enligt vilken den tilltalade, som hade erkänt sig skyldig till de framställda anklagelserna, skulle dömas till ett fängelsestraff på tre år med fem års villkorlig frigivning. För att beakta domen av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion) ( C‑377/18, EU:C:2019:670), ändrades denna uppgörelse så att de övriga tilltalades namn och nationella identitetsnummer utelämnades. Den korrigerade versionen av uppgörelsen var fortfarande daterad den 17 november 2020.

20 Den 18 januari 2021 översände den hänskjutande domstolen, i enlighet med artikel 384 a i straffprocesslagen, åtalsuppgörelsen som avses i föregående punkt till den hänskjutande domstolens ordförande i syfte att en annan dömande sammansättning skulle utses för att pröva denna uppgörelse. Den 21 januari 2021 beslöt den därvidlag utsedda dömande sammansättningen att inte godkänna uppgörelsen med motiveringen att vissa tilltalade inte hade lämnat sitt samtycke, vilket krävs enligt artikel 384.3 i straffprocesslagen.

21 Den 10 maj 2022 ingick åklagaren och PT:s advokat en ny åtalsuppgörelse med identiskt innehåll och begärde att den hänskjutande domstolen skulle pröva uppgörelsen utan att inhämta samtycke från övriga tilltalade.

22 Den 18 maj 2022 beslutade den dömande sammansättning som utsetts i enlighet med artikel 384 i straffprocesslagen att inte godkänna uppgörelsen av den 10 maj 2022, med motiveringen att ett godkännande kräver samtycke från de övriga 39 tilltalade, i enlighet med artikel 384.3 i straffprocesslagen.

23 Med anledning av detta avslagsbeslut bekräftade åklagaren, PT och dennes advokat samma dag att de önskade ingå en åtalsuppgörelse och att det bör vara den hänskjutande domstolen, vid vilken all bevisning hade lagts fram, som godkänner uppgörelsen utan att inhämta övriga tilltalades samtycke. Åklagaren uttryckte emellertid tvivel rörande den hänskjutande domstolens opartiskhet i frågan om den fortsatta handläggningen av målet beträffande de övriga tilltalade om den skulle godkänna nämnda uppgörelse. PT anser för sin del att den omständigheten att det är omöjligt för honom att ingå en sådan uppgörelse medför ett åsidosättande av hans rättigheter enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

24 Vad gäller frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning har den hänskjutande domstolen påpekat att det mål som är anhängigt vid den avser brott som omfattas av tillämpningsområdet för rambesluten 2004/757 och 2008/841 och således av de områden som omfattas av unionsrätten i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU. Eftersom dessa brott, enligt bland annat artikel 4.1 första stycket i rambeslut 2004/757, ska beläggas med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, omfattas det straffrättsliga förfarande genom vilket dessa bestämmelser tillämpas av de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 första och andra styckena i stadgan. Den hänskjutande domstolen anser vidare att de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt för att ingå en åtalsuppgörelse utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, det vill säga en tillämpning av artikel 5 i rambeslut 2004/757 och artikel 4 i rambeslut 2008/841.

25 Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida artikel 384 a i straffprocesslagen är förenlig med artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 första och andra styckena i stadgan, eftersom denna bestämmelse i bulgarisk rätt, inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som inletts mot flera personer, kräver att en annan dömande sammansättning än den vid vilken målet är anhängigt ska utses för att fatta beslut om den åtalsuppgörelse som ingåtts med en av de tilltalade under rättegången i målet. Den hänskjutande domstolen har förklarat att artikel 384 i straffprocesslagen syftar till att göra det möjligt för den dömande sammansättning som ska pröva målet i sak att fullfölja förfarandet mot de övriga tilltalade, utan att riskera att förlora sin objektivitet och opartiskhet. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att rätten till ett effektivt domstolsskydd skulle åsidosättas om den bevisning som samlats in vid den dömande sammansättning som ursprungligen prövade målet skulle bedömas av en annan dömande sammansättning.

26 Den hänskjutande domstolen vill för det andra få klarhet i huruvida artikel 384.3 i straffprocesslagen är förenlig med artikel 5 i rambeslut 2004/757, artikel 4 i rambeslut 2008/841, artikel 19.1 andra stycket FEU och artiklarna 47 och 52 i stadgan, med hänsyn till att när en åtalsuppgörelse ingås av en av de tilltalade under rättegången i ett brottmål mot flera personer, kräver denna bestämmelse i bulgarisk rätt ett enhälligt samtycke från de övriga tilltalade för att en sådan uppgörelse ska kunna godkännas, vilket inte krävs under den inledande delen av brottmålet.

27 Enligt den hänskjutande domstolen uppnår den tilltalade, genom ingåendet av en åtalsuppgörelse och dess godkännande i domstol, det slutliga resultat som vederbörande vill uppnå, det vill säga en lindrigare påföljd än den som vederbörande skulle ha ådömts om målet hade handlagts inom ramen för ett ordinarie förfarande. Mot denna bakgrund undergräver kravet på enhälligt samtycke från övriga tilltalade principen om ett rättvist förfarande, i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan, och begränsar även tillgången till ett rättsmedel, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, i strid med proportionalitetsprincipen i artikel 52 i stadgan.

28 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den, för det fall den godkänner överenskommelsen om en åtalsuppgörelse rörande PT, är skyldig i enlighet med beslutet av den 28 maj 2020, UL och VM ( C‑709/18, EU:C:2020:411), att avstå från att pröva anklagelsen mot övriga tilltalade för att säkerställa deras rätt till en opartisk domstol enligt artikel 47 andra stycket i stadgan.

29 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolens svar på dess frågor i huvudsak gör det möjligt för den att avgöra huruvida den själv, såsom PT har begärt, kan eller till och med måste godkänna den åtalsuppgörelse som PT har ingått, och detta utan övriga tilltalades samtycke.

30 Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31 Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) underrättade genom skrivelse av den 5 augusti 2022 EU-domstolen om att Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), till följd av en lagändring som trädde i kraft den 27 juli 2022, hade upplösts och att vissa brottmål som anhängiggjorts vid sistnämnda domstol, däribland det aktuella nationella målet, från och med det datumet hade överflyttats till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia).

32 Det ska inledningsvis erinras om att det ankommer på EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet eller huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning – undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen har framställt sin begäran om förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 42, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 29).

33 Enligt artikel 51.1 i stadgan riktar sig bestämmelserna i stadgan till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. I artikel 51.2 i stadgan preciseras att bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen.

34 Dessa bestämmelser bekräftar EU-domstolens fasta praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga på samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. I ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF får EU-domstolen följaktligen endast tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).

35 Begreppet tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, innebär att det måste finnas en koppling mellan en unionsrättsakt och den berörda nationella åtgärden, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 24, och dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23,, EU:C:2024:657, punkt 42).

36 EU-domstolen har redan slagit fast att de grundläggande rättigheter som garanteras av unionen inte var tillämpliga i förhållande till en nationell lagstiftning när unionens bestämmelser på det berörda området inte ålade medlemsstaterna någon specifik skyldighet med avseende på situationen i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 26, och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl., C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 35).

37 Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som det ska avgöras huruvida den bulgariska lagstiftning som reglerar den aktuella åtalsuppgörelsen innebär, såsom den hänskjutande domstolen har hävdat, en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan och huruvida EU-domstolen följaktligen är behörig att tolka de bestämmelser i stadgan som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.

38 För det första, i den mån den hänskjutande domstolen anser att den nationella lagstiftningen utgör ett genomförande av artikel 5 i rambeslut 2004/757, jämförd med artikel 4.1 i detta, och av artikel 4 i rambeslut 2008/841, jämförd med artikel 3 i detta, ska det påpekas att dessa unionsrättsliga bestämmelser återfinns i rättsakter som har antagits med stöd av artikel 31.1 EU, vars bestämmelser återges i artikel 83.1 första stycket FEUF. Nämnda artikel 4.1 och artikel 3 innehåller minimibestämmelser om påföljder för brott inom de brottsområden som omfattas av de båda rambeslutens respektive tillämpningsområden, det vill säga olaglig narkotikahandel och organiserad brottslighet.

39 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 32 och 33 i sitt förslag till avgörande innebär genomförandet av dessa bestämmelser att medlemsstaterna ska vidta lagstiftningsåtgärder som omfattas av den materiella straffrätten, såsom artikel 321 och artikel 354 a.1 i strafflagen. När det däremot gäller straffprocessrätten, till vilken de bestämmelser i bulgarisk rätt som är tillämpliga på den aktuella åtalsuppgörelsen hör, det vill säga artiklarna 384.3 och 384 a i straffprocesslagen, har ingen unionsrättsakt som avser sådana uppgörelser antagits med stöd av artikel 31 EU eller artikel 82 FEUF, i vilka unionens behörighet på området för straffprocessrätt fastställs.

40 Av detta följer att förhållandet mellan unionens materiella straffrättsliga bestämmelser som avses i punkt 38 ovan och de bestämmelser i bulgarisk straffprocessrätt som reglerar den aktuella åtalsuppgörelsen inte går längre än att unionens materiella straffrättsliga bestämmelser ligger nära eller indirekt påverkar de aktuella bestämmelserna i bulgarisk straffprocessrätt. Under dessa omständigheter kan det inte anses föreligga en koppling mellan dem i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 35.

41 För det andra innehåller artikel 5 i rambeslut 2004/757 och artikel 4 i rambeslut 2008/841, respektive artikel med rubriken Särskilda omständigheter, endast bestämmelser om att medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lindrigare påföljder än de som avses i dessa rambeslut kan utdömas om gärningsmannen avstår från brottslig verksamhet inom de områden som omfattas av dessa rambeslut och förser de administrativa eller rättsliga myndigheterna med sådana uppgifter som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt, bland annat för att hjälpa dem att identifiera eller väcka åtal mot övriga gärningsmän eller att finna bevis. I dessa bestämmelser preciseras inte de närmare reglerna och villkoren för ingående av en åtalsuppgörelse och de ålägger inte heller medlemsstaterna att lagstifta på detta område. Kraven är således inte uppfyllda enligt den rättspraxis som nämns i ovan punkt 36 för att en koppling ska kunna fastställas mellan nämnda unionsrättsliga bestämmelser och de bestämmelser som reglerar en åtalsuppgörelse i bulgarisk rätt.

42 Av det ovan anförda följer att bestämmelserna i straffprocesslagen om ingående och godkännande av en åtalsuppgörelse, särskilt artiklarna 384.3 och 384 a i straffprocesslagen, inte utgör en tillämpning i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan av bestämmelserna i rambesluten 2004/757 och 2008/841.

43 EU-domstolen är följaktligen inte behörig att besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor i den del de avser artikel 5 i rambeslut 2004/757, artikel 4 i rambeslut 2008/841, artikel 47 första och andra styckena samt artikel 52 i stadgan.

44 Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten. Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som garanterar en effektiv domstolsprövning på dessa områden (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 34, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

45 Vad gäller det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, avser denna bestämmelse de områden som omfattas av unionsrätten, oberoende av den situation i vilken medlemsstaterna tillämpar unionsrätten (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 29, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

46 Artikel 19.1 andra stycket FEU är bland annat tillämplig på varje nationellt organ som, i egenskap av domstol, kan komma att pröva frågor om tillämpning och tolkning av unionsrätten och därmed frågor som omfattas av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 40, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 36 och där angiven rättspraxis, punkt 36).

47 Så är fallet med den hänskjutande domstolen, som i förevarande fall har att pröva frågor som rör tolkningen och tillämpningen av rambesluten 2004/757 och 2008/841, vilka har införlivats med den bulgariska rättsordningen genom bestämmelser i strafflagen. Detta innebär att den hänskjutande domstolen måste uppfylla de krav på ett effektivt domstolsskydd som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU.

48 EU-domstolen är under dessa omständigheter behörig att tolka artikel 19.1 andra stycket FEU i förevarande mål.

49 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som ger en särskild dömande sammansättning, och inte den sammansättning som ansvarar för målet, behörighet att pröva en åtalsuppgörelse som ingåtts mellan en tilltalad och åklagarmyndigheten under rättegången i ett brottmål, då det finns andra tilltalade som också åtalats i detta mål.

50 Även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna, bland annat de nationella domstolarnas inrättande, sammansättning, behörighet och funktion, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, och särskilt enligt artikel 19 FEU (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

51 Principen om ett effektivt domstolsskydd, som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän princip i unionsrätten som kommer till uttryck i bland annat i artikel 47 andra stycket i stadgan. Sistnämnda bestämmelse ska således i vederbörlig ordning beaktas vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

52 Enligt första meningen i artikel 52.3 i stadgan ska de rättigheter som stadgan omfattar ha samma innebörd och räckvidd som de motsvarande rättigheter som garanteras i Europakonventionen. Enligt andra meningen i denna bestämmelse hindrar detta inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. Enligt förklaringarna avseende stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan artikel 6.1 i Europakonventionen. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning i förevarande mål garanterar en skyddsnivå som inte skiljer sig från den skyddsnivån som garanteras enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

53 Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska varje medlemsstat i syfte att garantera detta skydd säkerställa att de instanser som i egenskap av domstolar, i den mening som avses i unionsrätten, har att pröva frågor om tolkning eller tillämpning av unionsrätten och som således hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, inklusive kravet på oavhängighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkterna 220 och 224, samt dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 47).

54 Domstolen har dessutom redan slagit fast att artikel 19.1 andra stycket FEU – som ålägger medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig resultatförpliktelse bland annat vad gäller oavhängigheten och opartiskheten hos de domstolar som ska tolka och tillämpa unionsrätten – har direkt effekt. Detta innebär att en nationell domstol ska underlåta att tillämpa en bestämmelse, rättspraxis eller administrativ praxis i den nationella rättsordningen som strider mot dessa bestämmelser i unionsrätten såsom de har tolkats av EU-domstolen (dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

55 Detta krav på oavhängighet omfattar två aspekter. För det första finns det en extern aspekt som förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll och att den således är skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden. För det andra finns det en intern aspekt som sammanfaller med begreppet opartiskhet och som handlar om att avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen vad gäller saken i målet ska vara detsamma. Denna aspekt förutsätter att objektivitet iakttas och att det inte föreligger något annat intresse vad gäller utgången i målet än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 eoch C‑727/21, EU:C:2024:594, punkterna 50 och 51 och där angiven rättspraxis).

56 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att åklagaren har underrättat den hänskjutande domstolen om sina tvivel beträffande opartiskheten hos den dömande sammansättning som ansvarar för det aktuella målet när det gäller det fortsatta förfarandet beträffande de övriga tilltalade, för det fall den sammansättningen skulle godkänna åtalsuppgörelsen rörande PT.

57 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, förehåller det sig så, att när flera personer, såsom i förevarande fall, har åtalats för att ha deltagit i samma organiserade kriminella grupp och en av dem under rättegången ingår en uppgörelse i vilken personen i fråga erkänner sig skyldig, utgör utseendet av en särskild sammansättning för att pröva uppgörelse en rättskipningsåtgärd som medlemsstaterna får vidta för att säkerställa, eller till och med stärka, iakttagandet av kraven på oavhängighet och opartiskhet hos den dömande sammansättning som ska döma de tilltalade som inte har erkänt sig skyldiga, det vill säga krav följer av artikel 19.1 andra stycket FEU.

58 Europadomstolen fann därvidlag i dom av den 25 november 2021 i målet Mucha mot Slovakien (EC:ECHR:2021: 1125JUD006370319, §§ 62–64 och 66) att det skett en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen, vad gäller principen om opartiskhet och principen om oskuldspresumtion, i en situation där samma dömande sammansättning först hade prövat överenskommelser om erkännande av brott avseende åtta personer som åtalats för deltagande i en kriminell grupp och därefter hade prövat åtalet mot en annan person som anklagats för deltagande i samma kriminella grupp. De domar genom vilka dessa överenskommelser godkändes innehöll nämligen en specifik och individuell hänvisning till de gärningar som sistnämnda person åtalats för och innebar därför ett åsidosättande av vederbörandes rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts. Europadomstolen drog härav slutsatsen att tvivlen på att den dömande sammansättningen var opartisk var objektivt motiverade.

59 Den hänskjutande domstolen anser även att när det är fråga om ett straffrättsligt förfarande där flera personer står åtalade, så kan utseendet av en särskild dömande sammansättning för att pröva en åtalsuppgörelse strida mot omedelbarhetsprincipen i det straffrättsliga förfarandet.

60 Denna princip innebär att de som har ansvaret för att avgöra om den tilltalade är skyldig eller inte i princip ska höra vittnen personligen och bedöma deras trovärdighet, eftersom en av de viktiga delarna av ett rättvist straffrättsligt förfarande är möjligheten för den tilltalade att ställas inför vittnena i närvaro av den domstol som slutligen avgör målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Gambino och Hyka, C‑38/18, EU:C:2019:628, punkterna 42 och 43).

61 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande strider det i förevarande fall inte mot omedelbarhetsprincipen i det straffrättsliga förfarandet att utse en särskild dömande sammansättning för att pröva en åtalsuppgörelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet. En tilltalad som väljer att frivilligt erkänna sig skyldig och med fullständig kännedom om de gärningar som vederbörande anklagas för samt rättsverkningarna av detta val avstår nämligen, såsom framgår av artikel 381.6 i straffprocesslagen, från en prövning av målet enligt ordinarie förfarandet och från vissa rättigheter som är knutna till detta förfarande.

62 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som ger en särskild dömande sammansättning, och inte den sammansättning som ansvarar för målet, behörighet att pröva en åtalsuppgörelse som ingåtts mellan en tilltalad och åklagarmyndigheten under rättegången i ett brottmål, då det finns andra tilltalade som också åtalats i detta mål.

63 Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att motiveringen till begäran om förhandsavgörande avseende den andra frågan, i den del den avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, är mycket kortfattad och inte uppfyller kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler.

64 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 61, och dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 61).

65 Då begäran om förhandsavgörande utgör grunden för förfarandet om förhandsavgörande vid EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF måste den nationella domstolen, i själva begäran, klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och åtminstone i någon mån förklara varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen. Dessa kumulativa krav anges uttryckligen i artikel 94 i rättegångsreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2020, C.F.(Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

66 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen i tillräcklig utsträckning beskrivit omständigheterna i det nationella målet och på ett detaljerat sätt redogjort för de tillämpliga nationella bestämmelserna. Den hänskjutande domstolen har även angett skälen till att den hyser tvivel om huruvida artikel 384.3 i straffprocesslagen är förenlig med artikel 19.1 andra stycket FEU. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att kravet på samtycke från samtliga övriga tilltalade för ett godkännande av en åtalsuppgörelse som ingåtts av en av de tilltalade under rättegången i ett brottmål mot flera personer, otillbörligen begränsar det rättsmedel som den hänskjutande domstolen anser att en sådan uppgörelse utgör för den tilltalade, eftersom den tilltalade genom ingåendet och godkännandet av denna uppgörelse, får det slutliga resultat som vederbörande vill uppnå, det vill säga en lindrigare påföljd än den som vederbörande skulle ha ådömts om målet hade handlagts inom ramen för ett ordinarie förfarande. Vidare anser den hänskjutande domstolen att en sådan begränsning kan inverka menligt på ett rättvist förfarande.

67 Härav följer, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, att tolkningsfrågan uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna och att den följaktligen kan tas upp till sakprövning i den del den avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU.

68 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som, beträffande ett brottmål mot flera personer på grund av deras deltagande i samma organiserade kriminella grupp, där en åtalsuppgörelse har ingåtts mellan en av de tilltalade och åklagarmyndigheten under rättegången i målet, uppställer krav på samtycke från samtliga de övriga tilltalade för att uppgörelsen ska kunna godkännas av domstol.

69 Såsom den hänskjutande domstolen har angett tjänar ett sådant krav i det nationella målet intresset hos vissa av de övriga [tilltalade] mot vilka PT skulle kunna vittna i egenskap av vittne efter godkännandet av den uppgörelse som berör honom. Den hänskjutande domstolen har dessutom, som svar på en begäran om förtydliganden från EU-domstolen enligt artikel 101.1 i rättegångsreglerna, preciserat att den domstol som ska döma de övriga tilltalade är bunden av innehållet i den åtalsuppgörelse som ingåtts av en av de tilltalade.

70 Ur denna synvinkel hänför sig kravet på samtycke från övriga tilltalade till rätten till en rättvis rättegång och deras rätt till försvar. Iakttagandet av dessa rättigheter utgör en del av den grundläggande principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 19.1 andra stycket FEU, i likhet med begreppet rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen(Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 203).

71 Det skulle strida mot denna grundläggande princip i unionsrätten om ett rättsligt avgörande grundades på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna, inte har kunnat ta del av, och beträffande vilka parterna således inte har kunnat yttra sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 1961, Snupat/Höga myndigheten, 42/59 och 49/59, EU:C:1961:5, s. 156, och dom av den 17 november 2022, Harman International Industries, C‑175/21, EU:C:2022:895, punkt 63). Dessutom kräver principerna om en rättvis rättegång att rätten till försvar, där så är lämpligt, vägs mot intressena hos de vittnen eller brottsoffer som ska höras (dom av den 29 juli 2019, Gambino och Hyka, C‑38/18, EU:C:2019:628, punkt 41).

72 Mot bakgrund av det ovan anförda kan principen om iakttagande av rätten till försvar inte tolkas så, att den utgör hinder för sådana bestämmelser i nationell rätt som artikel 384.3 i straffprocesslagen, vars syfte är att tilltalade som inte har erkänt sig skyldiga och som ska dömas i ett senare straffrättsligt förfarande garanteras dessa rättigheter, med hänsyn inte bara till att uppgifter om dem kan förekomma i den åtalsuppgörelse som ingåtts av den tilltalade som erkänt sig skyldig, utan även med hänsyn till de uttalanden som denna tilltalade, i egenskap av vittne, skulle kunna avge inför den dömande sammansättning som kommer att pröva övriga tilltalades straffrättsliga ansvar.

73 Mot bakgrund av det ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som, beträffande ett brottmål mot flera personer på grund av deras deltagande i samma organiserade kriminella grupp, där en åtalsuppgörelse har ingåtts mellan en av de tilltalade och åklagarmyndigheten under rättegången i målet, uppställer krav på samtycke från samtliga de övriga tilltalade för att uppgörelsen ska kunna godkännas av domstol.

74 Såsom framgår av punkt 42 ovan är domstolen inte behörig att besvara den tredje frågan, eftersom den uteslutande avser tolkningen av artikel 47 i stadgan.

75 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.