Domstolens dom (första avdelningen) den 5 september 2024

I de förenade målen C‑775/22, C‑779/22 och C‑794/22, angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) av den 15 december 2022, som inkom till domstolen den 20, 22 respektive 23 december 2022, i målen

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev samt domarna T. von Danwitz (referent), P.G. Xuereb, A. Kumin och I. Ziemele, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: A.G.S., N.G.S. och M.S.G., genom J. Madrazo Leal, abogado, och V. Montes Guerra, procuradora, FSC, genom J. Concheiro Fernández, abogado, Banco Santander SA, genom R.R. García-Zarco, J.M. Rodríguez Cárcamo och A.M. Rodríguez Conde, abogados, Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom P. Němečková, A. Nijenhuis och D. Triantafyllou, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2003/71/EG

Direktiv 2014/59

Gemensamma resolutionsnämndens beslut

Spansk rätt

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Frågorna i målen C‑779/22 och C‑794/22

Den enda frågan i mål C‑775/22

Rättegångskostnader

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 34.1 a, 53.1, 53.3 och 60.2 första stycket b och c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190).

2 Respektive begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, investerarna M.S.G., N.G.S. och A.G.S., M.C.S. samt FSC, och, å andra sidan, Banco Santander SA i egenskap av efterträdare till Banco Popular Español SA (nedan kallad Banco Popular). Målen rör yrkanden om ogiltigförklaring eller skadestånd där talan väckts av dessa investerare med hänvisning till bristfällig eller felaktig information som lämnats till dem i emissionsprospekt i samband med förvärv av kapitalinstrument, vilka senare har konverterats till aktier i Banco Popular.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 2003, s. 64), upphävdes, med verkan från och med den 21 juli 2019, av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG (EUT L 168, 2017, s. 12). När respektive talan i de nationella målen väcktes var emellertid bestämmelserna i direktiv 2003/71 fortfarande i kraft.

4 I artikel 6 i direktiv 2003/71, med rubriken Ansvar för prospektet, angavs följande:

5 Skälen 45, 49 och 120 i direktiv 2014/59 har följande lydelse:

6 I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

7 I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

8 Artikel 34 i direktivet har rubriken Allmänna principer för resolution. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

9 Artikel 37 i direktivet, med rubriken Allmänna principer för resolutionsverktyg, har följande lydelse:

10 Artikel 38 i samma direktiv, med rubriken Verktyget försäljning av verksamhet, har följande lydelse:

11 I artikel 48 i direktivet, med rubriken Ordningsföljd för nedskrivning och konvertering, anges följande:

12 I artikel 53 i direktiv 2014/59, med rubriken Skuldnedskrivningsverktygets effekter, föreskrivs följande:

13 Artikel 60 i nämnda direktiv, med rubriken Bestämmelser om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, har följande lydelse:

14 I artikel 63.1 i direktivet, med rubriken Allmänna befogenheter, föreskrivs följande:

15 Enligt artikel 64.4 b i samma direktiv ska resolutionsmyndigheternas befogenheter som avses i bestämmelsen inte påverka [r]ätten för en avtalspart att med förbehåll för artiklarna 69, 70 och 71 utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av institutet under resolution före den relevanta överföringen eller av den mottagande enheten efter den relevanta överföringen.

16 I artikel 68 i direktiv 2014/59, med rubriken Uteslutande av vissa avtalsvillkor vid tidigt ingripande och resolution, föreskrivs följande i punkterna 3 och 4:

17 I artikel 73 i detta direktiv, med rubriken Behandling av aktieägare och borgenärer vid delvis överföring och tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget, föreskrivs i led b att [m]edlemsstaterna ska …, särskilt för det ändamål som avses i artikel 75, säkerställa att … de aktieägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier inte drabbas av större förluster än om institutet under resolution hade avvecklats under normala insolvensförfaranden …, i fall då resolutionsmyndigheter tillämpar skuldnedskrivningsverktyget.

18 I artikel 74 i direktivet, med rubriken Värdering av skillnad i behandling, anges följande i punkt 1:

19 Artikel 75 i samma direktiv, med rubriken Skyddsåtgärder för aktieägare och borgenärer, har följande lydelse:

20 Av artikel 101.1 e i direktiv 2014/59 framgår att resolutionsmyndigheten endast får använda finansieringsarrangemangen i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen för att, bland annat, betala ersättning till aktieägare eller borgenärer i enlighet med artikel 75 i direktivet.

21 Den gemensamma resolutionsnämnden antog i sitt beslut SRB/EES/2017/08 av den 7 juni 2017 en resolutionsordning för Banco Popular Español SA, vilken godkändes genom kommissionens beslut (EU) 2017/1246 (EUT L 178, 2017, s. 15).

22 Den gemensamma resolutionsnämndens beslut SRB/EES/2017/08 genomfördes genom ett beslut från Fondo de Reestructuración Ordenada Bancaria (Fonden för ordnad omstrukturering av banker, Spanien) (nedan kallad Frob) av den 7 juni 2017 (BOE nr 155 av den 30 juni 2017, s. 55470), genom vilket följande åtgärder vidtogs:

23 I den tredje rättsliga grunden för detta beslut anges följande:

24 Under åren 2010 och 2011 förvärvade klagandena i de nationella målen olika kapitalinstrument som emitterats av Banco Popular eller av ett dotterbolag till Banco Popular, närmare bestämt BPE Preference International Ltd

25 Under åren 2012 och 2014 konverterades de kapitalinstrument som är i fråga i målen C‑779/22 och C‑794/22 till aktier i Banco Popular.

26 Den 7 juni 2017 antog den gemensamma resolutionsnämnden resolutionsordningen för Banco Popular, vilken godkändes av kommissionen samma dag.

27 Denna resolutionsordning genomfördes genom ett beslut av Frob, vilket även det antogs den 7 juni 2017. Genom detta beslut satte Frob bland annat ned Banco Populars aktiekapital till noll genom nedskrivningen av samtliga aktier i omlopp. Till följd av detta beslut upphörde klagandena i målen C‑779/22 och C‑794/22 att vara innehavare av de aktier i Banco Popular till vilka deras kapitalinstrument hade konverterats under åren 2012 och 2014.

28 Frob beslutade dessutom att konvertera supplementärkapitalinstrument och att till Banco Santander överföra de nya aktier som emitterats till följd av denna konvertering, utan samtycke från de tidigare innehavarna av dessa instrument. Följaktligen upphörde klagandena i mål C‑775/22 att vara innehavare av de efterställda obligationer som förvärvades under åren 2010 och 2011, vilka hade konverterats till aktier och överförts till Banco Santander, utan att dessa klagande erhöll någon ersättning.

29 Klagandena i de nationella målen väckte talan om ogiltigförklaring av förvärvet av de aktuella kapitalinstrumenten, med motiveringen att varken Banco Popular eller BPE Preference International vederbörligen hade informerat klagandena om dessa instruments art, egenskaper och risker. Dessutom har klagandena väckt talan om skadestånd för den skada som orsakats av bankernas underlåtenhet att uppfylla sin lagstadgade informationsskyldighet i samband med tecknandet av dessa kapitalinstrument.

30 Dessa ärenden befinner sig efter överklagande hos Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål, och det ska preciseras att överklagandena är begränsade till talan om ogiltigförklaring, vad gäller målen C‑775/22 och 779/22, respektive skadeståndstalan, vad gäller mål C‑794/22.

31 Efter det att dessa överklaganden hade ingetts meddelade EU-domstolen domen av den 5 maj 2022, Banco Santander (Bankresolution Banco Popular) ( C‑410/20, EU:C:2022:351) (nedan kallad domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular)). I den domen slog domstolen fast att artiklarna 34.1 a, 53.1, 53.3 och 60.2 första stycket b och c i direktiv 2014/59 utgör hinder för att – efter den totala nedskrivningen av aktier som beslutats i samband med resolution av en bank – skadeståndstalan för information i prospektet eller talan om ogiltigförklaring av avtalet om tecknande av aktier väcks mot denna bank eller dess rättsliga efterträdare.

32 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i Spanien finns ett stort antal tvister som rör Banco Populars olika kapitalinstrument, närmare bestämt bland annat aktier, preferensaktier och efterställda obligationer. I de flesta fall har köparna av dessa finansiella produkter väckt talan om ogiltigförklaring av avtalen om förvärv av dessa produkter och om återbetalning av det pris som betalats för förvärvet och/eller om skadestånd för de förluster som uppkommit till följd av förvärvet, med stöd av artikel 6 i direktiv 2003/71 eller allmänna bestämmelser om avtal. I samtliga dessa mål hänvisas till ett bristande samtycke till följd av bristfällig och felaktig information som lämnats i samband med marknadsföringen av de finansiella produkterna.

33 Den hänskjutande domstolen har preciserat att dessa mål har gett upphov till olika tolkningar av bestämmelserna i direktiv 2014/59 i de nationella domstolarna, och att parterna i de mål som är anhängiga vid den är oense om huruvida den rättspraxis som följer av domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular) är tillämplig på den situation som är aktuell i de nationella målen.

34 Vad närmare bestämt gäller målen C‑779/22 och C‑794/22 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida rätten till återbetalning på grund av ogiltigförklaring av förvärvet av de kapitalinstrument som är aktuella i de nationella målen, vilka hade konverterats till aktier före Banco Populars resolution, och skadeståndsskyldigheten, utgör en upplupen skuld eller en skyldighet som inte har uppstått i den mening som avses i artiklarna 53.3 och 60.2 b i direktiv 2014/59.

35 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att ordet upplupen i spansk rätt avser den tidpunkt då rätten att kräva fullgörande av en förpliktelse uppkommer, medan begreppet förfallodag avser utgången av den period som fastställts för uppfyllande av en förpliktelse efter vars utgång den blir utkrävbar. De konvertibla obligationer som är aktuella i de nationella målen förföll emellertid till betalning samma dag som de konverterades till aktier, det vill säga innan förfarandet för resolution av Banco Popular inleddes. Dessutom är domstolsavgörandet i vilket det fastställs ansvar för eventuella skador inte av konstitutiv karaktär, utan konstaterar att det föreligger ett sådant ansvar och fastställer storleken på skadeståndsbeloppet. Även om skyldigheten att betala skadestånd utgjorde en eventuell fordran fram till dess att den slutligt fastställts av domstol, skulle den likväl redan före detta fastställande anses utgöra en förfallen fordran.

36 Vad gäller mål C‑775/22 har den hänskjutande domstolen angett att klagandena i det nationella målet i första hand har gjort gällande vid den hänskjutande domstolen att den rättspraxis som följer av domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular) inte är tillämplig på konvertering av efterställda obligationer till aktier och senare överföring av dessa, med motiveringen att artiklarna 53.3 och 60.2 i direktiv 2014/59 endast är tillämpliga inom ramen för en nedskrivningsåtgärd, men inte inom ramen för en konverteringsåtgärd med senare överföring. Dessutom bör begränsningarna av rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till egendom för innehavare av kapitalinstrument i ett bolag under resolution tolkas restriktivt.

37 Dessa klagande har i andra hand åberopat de bestämmelser om rätt till uppsägning av avtal som följer av artiklarna 64.4 b, 68.3, 63.4 och 71 i direktivet. Vid en konvertering finns det ingen regel som utesluter eller begränsar möjligheten att väcka talan om ogiltigförklaring av avtalet om förvärv av efterställda obligationer, i den mån denna talan inte har sin grund i resolutionsåtgärderna, utan hänför sig till den ursprungliga transaktionen avseende tecknandet av dessa obligationer.

38 Klagandena i det aktuella nationella målet gjorde i tredje hand gällande att ett berövande av rätten att väcka talan om ogiltigförklaring och skadestånd strider mot principen om förbud mot mindre förmånlig behandling än inom ramen för ett normalt insolvensförfarande, som slås fast i artiklarna 34.1 g och 73 b i direktiv 2014/59.

39 Mot denna bakgrund beslutade, vad gäller mål C‑775/22, Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

40 Under samma förhållanden beslutade, vad gäller mål C‑779/22, Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

41 Under samma förhållanden beslutade även vad gäller mål C‑794/22, Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

42 Domstolens ordförande har genom beslut av den 7 mars 2023 förenat målen C‑775/22, C‑779/22 och C‑794/22 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

43 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor i målen C‑779/22 och C‑794/22, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 34.1 a i direktiv 2014/59, jämförd med artikel 53.1 och 53.3 samt artikel 60.2 första stycket b och c i samma direktiv, ska tolkas så, att de utgör hinder för att – efter en total nedskrivning av aktierna i aktiekapitalet i ett kreditinstitut under resolution – de personer som förvärvat kapitalinstrument som konverterades till aktier i detta institut innan resolutionsåtgärderna avseende institutet hade vidtagits, väcker skadeståndstalan mot nämnda institut, eller dess efterträdare, på grund av bristfällig och felaktig information som lämnats i prospektet, såsom föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2003/71, eller för att det väcks talan enligt nationell rätt om ogiltigförklaring av avtalet om teckning av dessa kapitalinstrument, vilken, med hänsyn till ogiltigförklaringens retroaktiva verkan, leder till att motvärdet av de kapitalinstrument som ursprungligen förvärvades och därefter konverterades till aktier ska återbetalas jämte ränta från och med den dag då avtalet ingicks.

44 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att den, i punkt 51 i domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), redan har slagit fast att de bestämmelser som avses i föregående punkt ovan utgör hinder för att efter en total nedskrivning av aktierna i aktiekapitalet i ett kreditinstitut eller i ett värdepappersföretag under resolution, personer som förvärvat aktier innan detta förfarande inleds kan väcka en sådan talan.

45 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den rättspraxis som följer av den domen kan överföras på en talan om ogiltigförklaring eller en skadeståndstalan som väckts av personer som ursprungligen inte förvärvat aktier i ett institut eller i ett företag under resolution, utan andra kapitalinstrument som konverterats till sådana aktier innan ett sådant resolutionsförfarande inleddes. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den rätt till återbetalning eller skadestånd som följer av en ogiltigförklaring eller fastställelse av skadeståndsansvar kan anses ha uppstått eller vara upplupen, i den mening som avses i artikel 53.3 och artikel 60.2 första stycket b i direktiv 2014/59, före tidpunkten för antagandet av resolutionsbeslutet, trots att i dessa fall respektive talan som gett upphov till dessa rättigheter har väckts efter det att resolutionsåtgärden verkställts.

46 Av artikel 53.3 i direktivet följer att om en resolutionsmyndighet sänker kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, en skuld till noll, ska den skulden och eventuella skyldigheter eller fordringar som hänför sig till den skulden som inte har uppstått vid tidpunkten för resolutionen i alla hänseenden betraktas som infriade och ska inte kunna göras gällande i senare förfaranden gentemot kreditinstitutet eller värdepappersföretaget under resolution eller en efterföljande enhet vid en eventuell senare avveckling.

47 I artikel 60 i direktivet, som handlar om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, anges det i punkt 2 första stycket b att inga skulder får kvarstå till innehavaren av det enligt ett resolutionsbeslut nedskrivna kapitalinstrumentet enligt eller i samband med det belopp för instrumentet som har skrivits ned med undantag för upplupna skulder och skadeståndsskulder som uppkommit till följd av ett överklagande av lagenligheten av nedskrivningsbefogenheten.

48 Den hänskjutande domstolen har angett att enligt relevant nationell lagstiftning utgör den rätt till återbetalning eller skadestånd som följer av en ogiltigförklaring eller fastställande av skadeståndsansvar, under omständigheterna i det nationella målet, skyldigheter som uppkommit innan resolutionsbeslutet antogs. Det ska därför erinras om att enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen som ska göras med beaktande av inte bara lydelsen av denna bestämmelse, utan också det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och de mål som eftersträvas med den lagstiftning som bestämmelsen ingår i (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 69, och dom av den 30 april 2024, M.N. (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

49 Vad gäller begreppen skyldigheter som har uppstått eller upplupna skulder, som används i de bestämmelser som avses i punkterna 46 och 47 ovan, har domstolen redan slagit fast att de rättigheter som följer av en skadeståndstalan, på grund av den information som ges i prospektet för försäljning av värdepapper, som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2003/71 och en talan om ogiltigförklaring av ett avtal om tecknande av aktier, inte kan anses ingå i kategorin skyldigheter som har uppstått eller upplupna skulder i den mening som avses i artikel 53.3 och artikel 60.2 b om talan väcks mot det kreditinstitut eller värdepappersföretag som emitterar prospektet eller dess efterträdare efter det att ett resolutionsbeslut har antagits med stöd av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkterna 41, 42 och 44).

50 En sådan tolkning av dessa begrepp gör sig även gällande när rättigheterna följer av en skadeståndstalan eller en talan om ogiltigförklaring avseende förvärv av kapitalinstrument, vilka senare konverterats till aktier, mot bakgrund av det sammanhang i vilket dessa begrepp ingår och de mål som eftersträvas med direktiv 2014/59.

51 För det första ska det erinras om att det i artikel 34.1 a och b i direktiv 2014/59 fastställs en princip enligt vilken aktieägare i, och, därefter, borgenärer till, ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som varit föremål för ett resolutionsförfarande, i första hand ska bära de förluster som uppkommer till följd av tillämpningen av detta förfarande.

52 När resolutionsförfarandet medför en skuldnedskrivning, i den mening som avses i artikel 2.1 led 57 i direktiv 2014/59, föreskrivs dessutom i artikel 48.1 i samma direktiv att resolutionsmyndigheterna, när utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna, i första hand ska göra minskningarna i de olika kategorierna av kapitalinstrument. Av artikel 53.1 i samma direktiv följer att de åtgärder för nedsättning av kapital, eller konvertering eller indragning, som är tillåtna vid en sådan skuldnedskrivning, är omedelbart bindande för berörda aktieägare och borgenärer. Det framgår således att nedskrivningen och konverteringen av kapitalinstrument, inom ramen för en skuldnedskrivning, direkt bidrar till att uppnå resolutionsförfarandets mål.

53 En tolkning som innebär att personer som före resolutionen förvärvat kapitalinstrument, efter denna resolution kan väcka skadeståndstalan eller talan om ogiltigförklaring i syfte att erhålla skadestånd eller återbetalning med ett belopp motsvarande vad som betalats för detta förvärv, skulle emellertid just innebära en risk för att beloppet för de kapitalinstrument som är föremål för skuldnedskrivning minskas retroaktivt, vilket skulle kunna äventyra uppnåendet av de mål som eftersträvas med resolutionsåtgärden.

54 Mot denna bakgrund föreskrivs i artikel 60.2 första stycket c och 60.3 i direktiv 2014/59 att ingen ersättning ska betalas till innehavare av tillämpliga kapitalinstrument utom vid konvertering av sådana instrument som avses i punkt 3 och att ersättningen i sådana fall ska ges i form av en emission av kapitalinstrument till dessa innehavare. Genom att begränsa ersättningen till en sådan emission av kapitalinstrument, gör dessa bestämmelser det nämligen möjligt att undvika att denna kompensation retroaktivt kan minska beloppet av kapitalbasen som används för resolutionen.

55 För det andra, vad gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2014/59, anges det i skäl 49 i direktivet att resolutionsverktyg bara bör tillämpas på de kreditinstitut och värdepappersföretag som fallerar eller sannolikt kommer att fallera, för att hantera ytterst brådskande situationer, och bara om det är nödvändigt för att tillgodose det allmänna intresset av finansiell stabilitet. Ett sådant förfarande ska således tillämpas när det aktuella kreditinstitutet eller värdepappersföretaget inte kan avvecklas genom ett normalt insolvensförfarande utan att destabilisera det finansiella systemet. Vidare är syftet med resolutionsförfarandet, såsom anges i skäl 45 i direktivet, att minska så kallad moralisk risk inom finanssektorn genom att i första hand låta aktieägarna bära de förluster som uppkommer till följd av ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags avveckling, för att undvika att denna avveckling inverkar menligt på statens medel och skadar skyddet för insättarna (domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkt 35).

56 I direktiv 2014/59 föreskrivs således att ett förfarande som kan påverka ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags aktieägares och borgenärers rättigheter, i syfte att bevara den finansiella stabiliteten i medlemsstaterna, kan användas i ett exceptionellt ekonomiskt sammanhang, genom att skapa ett insolvensförfarande som avviker från de allmänna reglerna om insolvensförfaranden, vars genomförande endast är tillåtet i undantagsfall och måste motiveras av ett övervägande allmänintresse. Att denna ordning är av undantagskaraktär innebär att andra unionsrättsliga bestämmelser inte får tillämpas när dessa kan medföra att resolutionsförfarandet förlorar sin ändamålsenliga verkan eller hindras från att genomföras (domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkt 37).

57 I detta avseende preciseras det i skäl 120 i direktiv 2014/59 att de undantag från de tvingande reglerna till skydd för aktieägare i och borgenärer till de institut som omfattas av tillämpningsområdet för unionens bolagsrättsdirektiv, vilka kan hindra de behöriga myndigheterna från att effektivt ingripa och använda resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter, inte bara bör vara lämpliga utan även klart och strikt definierade, för att säkerställa största möjliga rättssäkerhet för de berörda (domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkt 38)

58 Direktiv 2003/71, som syftade till att skydda investerare vid den tidpunkt då de beslutade att förvärva värdepapper från ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, ingår i unionens bolagsrättsdirektiv som avses i skäl 120 i direktiv 2014/59. Sistnämnda direktiv gör det således möjligt att avvika från bestämmelserna i direktiv 2003/71 under förutsättning att tillämpningen av dessa bestämmelser kan medföra att ett resolutionsförfarande förlorar sin ändamålsenliga verkan eller att genomförandet av ett resolutionsförfarande hindras (se, för ett liknande resonemang, domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkterna 39 och 40).

59 Vad gäller såväl skadeståndstalan som ogiltighetstalan har domstolen slagit fast att respektive talan innebär ett krav på att det kreditinstitut eller det värdepappersföretag som omfattas av resolutionsförfarandet, eller dessa enheters efterträdare, ska ersätta aktieägarna för de förluster som uppkommit till följd av att en resolutionsmyndighet utövar sin nedskrivnings- eller konverteringsbefogenhet med avseende på detta instituts eller företags skulder, eller ett krav på att de ska återbetala de belopp som investerats i samband med tecknandet av aktier som skrivits ned i samband med detta förfarande. Sådana åtgärder skulle äventyra den värdering som ligger till grund för resolutionsbeslutet, eftersom kapitalets sammansättning utgör en del av de objektiva uppgifterna i denna värdering, och följaktligen skulle åtgärderna kunna undergräva själva resolutionsförfarandet och de mål som eftersträvas med direktiv 2014/59 (domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkt 43).

60 Under dessa omständigheter slog domstolen, i punkt 44 i domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), fast att genomförandet av artikel 34.1 a i direktiv 2014/59, jämförd med artikel 53.1 och 53.3 samt artikel 60.2 första stycket b och c i samma direktiv, innebär att det är uteslutet att en sådan skadeståndstalan som avses i artikel 6 i direktiv 2003/71, eller en talan om ogiltigförklaring av avtalet om tecknande av aktier, som föreskrivs i nationell rätt, väcks mot det kreditinstitut eller det värdepappersföretag som utfärdat prospektet eller dess efterträdare, efter det att resolutionsbeslutet fattats på grundval av dessa bestämmelser.

61 Även om klagandena i målen C‑779/22 och C‑794/22 ursprungligen förvärvade andra kapitalinstrument än aktier i Banco Popular, framgår det av de uppgifter som lämnats i respektive begäran om förhandsavgörande att dessa instrument redan hade konverterats till aktier i Banco Popular före bankens resolution och att de aktier som följde av denna konvertering blev föremål, inom ramen för bankens resolution, för nedskrivnings- och konverteringsåtgärd i syfte att genomföra en skuldnedskrivning i banken. Mot bakgrund av det ovan anförda utgör de bestämmelser i direktiv 2014/59 som avses i föregående punkt ovan hinder för att förvärvarna av sådana kapitalinstrument kan väcka en sådan skadeståndstalan eller en sådan talan om ogiltigförklaring av avtalet om förvärv av dessa instrument, efter det att beslutet om resolution har antagits.

62 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de frågor som ställts i målen C‑779/22 och C‑794/22 besvaras enligt följande. Artikel 34.1 a och b i direktiv 2014/59, jämförd med artikel 53.1 och 53.3 samt artikel 60.2 första stycket b och c i samma direktiv, ska tolkas så, att de utgör hinder för att – efter en total nedskrivning av aktierna i aktiekapitalet i ett kreditinstitut under resolution – de personer som förvärvat kapitalinstrument som konverterats till aktier i detta institut innan resolutionsåtgärderna avseende institutet hade vidtagits, väcker skadeståndstalan mot nämnda institut, eller dess efterträdare, på grund av bristfällig och felaktig information som lämnats i prospektet, såsom föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2003/71, eller för att det väcks en talan enligt nationell rätt om ogiltigförklaring av avtalet om teckning av dessa kapitalinstrument, vilken, med hänsyn till ogiltigförklaringens retroaktiva verkan, leder till att motvärdet av de kapitalinstrument som ursprungligen förvärvades och därefter konverterades till aktier ska återbetalas jämte ränta från och med den dag då avtalet ingicks.

63 Domstolen erinrar inledningsvis om att det av fast rättspraxis framgår att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen, formellt sett, har begränsat sin fråga till att avse tolkningen av en viss bestämmelse i unionsrätten utgör följaktligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvidlag på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2019, VIPA, C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 50 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 juni 2022, Valstybės sienos apsaugos tarnyba m.fl., C‑72/22 PPU, EU:C:2022:505, punkt 51).

64 Även om den fråga som ställts i mål C‑775/22 bland annat avser tolkningen av artiklarna 53.3 och 60.2 första stycket b och c i direktiv 2014/59, ska det påpekas att dessa bestämmelser endast reglerar effekterna av en nedskrivningsåtgärd på rättigheterna för aktieägare och borgenärer i ett kreditinstitut under resolution. De efterställda obligationer som är aktuella i det målet konverterades emellertid till aktier i Banco Popular först i samband med denna banks resolution och de aktier som uppstod genom denna konvertering överfördes omedelbart till Banco Santander, utan att ha varit föremål för någon nedskrivning. Verkningarna av en sådan aktieöverlåtelse regleras, bland annat, av bestämmelserna i artikel 38 i direktivet.

65 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin enda fråga i mål C‑775/22 för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 2014/59, särskilt artiklarna 34.1 a och b och 38 i direktivet, ska tolkas så, att de utgör hinder för att – efter en total nedskrivning av aktierna i aktiekapitalet i ett kreditinstitut under resolution – de personer som har förvärvat kapitalinstrument vilka har konverterats till aktier i detta kreditinstitut inom ramen för detta förfarande, aktier som därefter har överförts till ett annat kreditinstitut, väcker talan enligt nationell rätt mot detta kreditinstitut om ogiltigförklaring av avtalet om teckning av nämnda kapitalinstrument, vilken med hänsyn till dess retroaktiva verkan skulle leda till att motvärdet av nämnda kapitalinstrument återbetalades, jämte ränta från och med den dag då avtalet ingicks.

66 Det ska härvidlag erinras om att enligt artikel 37.3 a, 37.3 d och 37.4 i direktiv 2014/59 får resolutionsmyndigheterna kombinera skuldnedskrivningsverktyget med verktyget försäljning av institutets verksamhet. Såsom framgår av artikel 2.57 och 2.58 i direktivet omfattar det första av dessa instrument nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, medan det andra instrumentet består i överföring till en köpare som inte är ett broinstitut av bland annat aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution.

67 Det följer emellertid av bestämmelserna i artikel 38.1, 38.4 och 38.6 i direktivet att när, inom ramen för detta andra instrument, äganderätten till aktier eller andra äganderättsinstrument har överförts till köparen förlorar de ursprungliga ägarna inte bara äganderätten, utan även ställningen som aktieägare eller borgenär i kreditinstitutet under resolution. Vidare preciseras i artikel 38.9 a i direktivet att överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren ska få rättslig verkan omedelbart.

68 Det framgår således att de tidigare aktieägarna i kreditinstitutet under resolution, vars aktier har överförts inom ramen för resolutionen, inte längre är aktieägare, vare sig i detta kreditinstitut eller i dess efterträdare. Såsom bekräftas av artikel 38.13 i direktiv 2014/59 förlorar dessa personer alla direkta eller indirekta rättigheter till eller avseende överförda tillgångar, rättigheter eller skulder.

69 Sistnämnda bestämmelse utgör, i likhet med artiklarna 53.3 och 60.2 första stycket b i direktiv 2014/59, hinder för att borgenärer och aktieägare, med retroaktiv verkan, kan undergräva resolutionsförfarandet och de mål som eftersträvas med detta förfarande, genom att efter resolutionen väcka talan om ogiltigförklaring av avtalet om teckning av aktier eller kapitalinstrument som konverterats till aktier.

70 En sådan talan skulle dessutom kunna göra det möjligt för borgenärer och aktieägare att retroaktivt undvika de förluster som de i första hand ska bära enligt den princip som slås fast i artikel 34.1 a och b i direktivet. Den omständigheten att de kapitalinstrument som är aktuella i det nationella målet har konverterats och överförts inom ramen för resolutionsförfarandet kan härvidlag inte särskilja dem från de aktier som tecknades i det mål som avgjordes genom domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), vilka skrivits ned i syfte att uppnå de mål som eftersträvades med samma resolutionsförfarande.

71 Tolkningen att bestämmelserna i direktiv 2014/59 utgör hinder för att väcka en sådan talan om ogiltigförklaring påverkas inte av de argument som anförts av klagandena i det nationella målet, vilka sammanfattas i punkterna 36–38 ovan.

72 Vad för det första gäller rätten att säga upp en avtalsförpliktelse av andra skäl än ett resolutionsbeslut, vilken bland annat avses i artikel 64.4 b och artikel 68.4 i direktiv 2014/59, följer det av legaldefinitionen i artikel 2.1.82 i direktivet att en uppsägningsrätt kan innebära att ett avtal hävs eller ändras med verkan för framtiden (ex nunc).

73 En talan om ogiltigförklaring kan däremot ha retroaktiv verkan (ex tunc) som medför en risk för att avtalsförhållandena mellan banken under resolution och dessa aktieägare retroaktivt ifrågasätts och följaktligen att sammansättningen av det aktiekapital som ligger till grund för resolutionsåtgärden ändras retroaktivt. Under alla omständigheter förutsätter såväl utövandet av en hävningsrätt som en talan om ogiltigförklaring att det finns ett avtal som kan ogiltigförklaras eller hävas. Såsom har påpekats i punkterna 67 och 68 ovan får emellertid en överföring av aktier och andra äganderättsinstrument till följd att de avtalsförhållanden som före denna överföring förelåg mellan banken under resolution och dess aktieägare och borgenärer upphör.

74 Vad för det andra gäller det mål som eftersträvas med artikel 34.1 g i direktiv 2014/59, ska det påpekas att även om det i denna bestämmelse föreskrivs att ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden, framgår det av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att detta syfte ska säkerställas i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna 73–75 [i nämnda direktiv].

75 Enligt artikel 73 b i direktiv 2014/59 har aktieägare och borgenärer i samband med ett resolutionsförfarande rätt till återbetalning eller ersättning för sina fordringar, vilken inte får understiga det uppskattade belopp som de skulle ha erhållit om hela det aktuella institutet eller företaget hade avvecklats under normala insolvensförfaranden. Härvidlag preciseras i artikel 75 i direktivet att aktieägarna har rätt till betalning av mellanskillnaden mellan de förluster de drabbats av i samband med resolutionen och de förluster som skulle ha uppkommit vid en normal avveckling (se, för ett liknande resonemang, domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkterna 48 och 50).

76 Enligt artikel 74.1 i nämnda direktiv förutsätter tillämpningen av de skyddsåtgärder som avses i föregående punkt ovan att en oberoende person, så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden har verkställts, gör en värdering och i efterhand jämför den faktiska behandlingen av aktieägare och borgenärer med den behandling som de skulle ha fått inom ramen för normala insolvensförfaranden.

77 Den omständigheten att det i direktiv 2014/59 föreskrivs en sådan särskild ordning för att skydda en banks aktieägares och borgenärers intressen när banken är under resolution utesluter emellertid att dessa aktieägare eller borgenärer, efter det att resolutionsförfarandet har genomförts, kan väcka talan om ogiltigförklaring i syfte att, oberoende av resultatet av den värdering som föreskrivs i nämnda artikel 74, erhålla återbetalning av de belopp som betalats för förvärvet av de berörda kapitalinstrumenten.

78 I förevarande fall gäller detta i än högre grad med hänsyn till att den återbetalning som är aktuell i det nationella målet begärs från efterträdaren till kreditinstitutet under resolution, medan den betalning som föreskrivs i artikel 75 jämförd med artikel 101.1 e i direktivet, inte ska göras av efterträdaren utan av finansieringsarrangemangen för resolution.

79 Klagandena i det nationella målet har vidare anfört att deras rätt till ett effektivt domstolsskydd har begränsats vad gäller deras rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av avtalet om teckning av aktier eller kapitalinstrument som konverterats till aktier.

80 Härvidlag erinrar domstolen om att enligt fast rättspraxis utgör rätten till domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i stadgan, inte en absolut rättighet och dess utövande kan bli föremål för begränsningar som motiveras av mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen. Följaktligen kan denna grundläggande rätt, såsom framgår av artikel 52.1 i stadgan, begränsas under förutsättning att begränsningarna faktiskt svarar mot de ändamål av allmänintresse som eftersträvas och att de i förhållande till ändamålet inte utgör ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i den garanterade rättigheten (dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe, C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 44, och domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkt 47).

81 Vidare har domstolen redan slagit fast att även om det finns ett klart allmänintresse av att i hela unionen säkerställa ett starkt och konsekvent skydd för investerare, kan det intresset inte i alla situationer äga företräde framför allmänintresset av att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 91, dom av den 8 november 2016, Dowling m.fl., C‑41/15, EU:C:2016:836, punkt 54, och domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkt 36).

82 Såsom har påpekats i punkt 55 ovan syftar direktiv 2014/59 till att säkerställa stabiliteten i unionens finansiella system genom att i första hand låta aktieägarna bära de förluster som uppkommit för ett kreditinstitut eller värdepappersföretag. Det framgår dessutom av artikel 32.1 och 32.5 i direktivet, jämförd med skäl 49 i direktivet, att ett sådant förfarande endast bör tillämpas under dessa exceptionella och ytterst brådskande ekonomiska omständigheter, när kreditinstitutet eller värdepappersföretaget i fråga inte kan avvecklas enligt normala insolvensförfaranden utan att destabilisera unionens finansiella system.

83 Även om bestämmelserna i direktiv 2014/59 hindrar klagandena i mål C‑775/22 från att – efter antagandet av resolutionsbeslutet – väcka talan om ogiltigförklaring i syfte att erhålla återbetalning av de belopp som betalats vid förvärvet av de kapitalinstrument som är aktuella i det nationella målet, kan klagandena emellertid begära återbetalning eller skadestånd enligt den skyddsmekanism som föreskrivs i artiklarna 73–75 i direktivet och för detta ändamål väcka talan vid domstol. Domstolen har redan slagit fast att den värdering som föreskrivs för detta ändamål i artikel 74 i direktivet kan bestridas oberoende av beslutet att genomföra en resolution (domen Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), punkt 49).

84 Dessutom kan resolutionsåtgärden, såsom den följer av kommissionens beslut om godkännande av en resolutionsordning, bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 96). En sådan talan bidrar till ett effektivt domstolsskydd för aktieägare och borgenärer, även genom att en eventuell ogiltigförklaring av resolutionsåtgärden skulle göra det möjligt att väcka talan om ogiltigförklaring av avtalet om teckning av aktier eller kapitalinstrument som konverterats till aktier.

85 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den enda frågan i mål C‑775/22 besvaras enligt följande. Bestämmelserna i direktiv 2014/59, särskilt artiklarna 34.1 a och b och 38 i direktivet, ska tolkas så, att de utgör hinder för att – efter en total nedskrivning av aktierna i aktiekapitalet i ett kreditinstitut under resolution – de personer som har förvärvat kapitalinstrument vilka har konverterats till aktier i detta kreditinstitut inom ramen för detta förfarande, aktier som därefter har överförts till ett annat kreditinstitut, väcker talan enligt nationell rätt mot detta kreditinstitut om ogiltigförklaring av avtalet om teckning av nämnda kapitalinstrument, vilken med hänsyn till dess retroaktiva verkan skulle leda till att motvärdet av nämnda kapitalinstrument återbetalades, jämte ränta från och med den dag då avtalet ingicks.

86 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.