Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 27 juni 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

4 Se dom av den 20 maj 2021, L.R. (Ansökan om asyl som avslås av Norge) (C‑8/20) (nedan kallad domen i målet L.R. (Ansökan om asyl som avslås av Norge), EU:C:2021:404), och dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Asylansökan som avslagits av Danmark) (C‑497/21) (nedan kallad domen i målet Bundesrepublik Deutschland (Asylansökan som avslagits av Danmark), EU:C:2022:721).

5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31, Dublin III-förordningen).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

7 Se dom av den 10 december 2013, Abdullahi ( C‑394/12, EU:C:2013:813, punkt 53).

8 Se artikel 3.1 Dublin III-förordningen: [a]nsökan ska prövas av en enda medlemsstat.

9 Det vill säga sökande som rör sig från en medlemsstat till en annan när de redan har nått unionens territorium, vilket bland annat kan motiveras av skillnader i rättssystemen eller mottagnings- och levnadsvillkoren.

10 Enligt artikel 18.1 a i Dublin III-förordningen ska den ansvariga medlemsstaten även vara skyldig att på de villkor som anges i artiklarna 21, 22 och 29 i denna förordning överta (inte återta) en sökande som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat före prövningen av hans eller hennes ansökan i den ansvariga medlemsstaten. Denna situation motsvarar emellertid inte situationen i de nationella målen.

11 Se artikel 23.2 i Dublin III-förordningen, där det anges att en framställan om återtagande ska göras så fort som möjligt och senast inom två månader från det att en träff registrerades i Eurodac. Om framställan grundar sig på andra bevis än uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översändas till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från den dag då den efterföljande ansökan lämnades in.

12 Se artikel 23.3 i denna förordning.

13 Se artikel 25.1 i Dublin III-förordningen. Om medlemsstat A inte svarar i tid på framställan om återtagande blir medlemsstat B enligt artikel 25.5 i denna förordning inte ansvarig medlemsstat. Medlemsstat A:s underlåtenhet att vidta åtgärder anses snarare motsvara ett godtagande av ansökan.

14 Se artikel 29.2 i denna förordning.

15 Min kursivering. Av detta följer att medlemsstat B alltid kan besluta att inte inleda ett återtagandeförfarande och själv pröva en ansökan som lämnats in till denna medlemsstat. Denna tolkning har bekräftats av domstolen, som har funnit att myndigheterna i en medlemsstat där en ny ansökan har lämnats in enligt artikel 23.1 i Dublin III-förordningen har en möjlighet (och inte en skyldighet) att göra en framställan om återtagande av den berörda personen (se dom av den 5 juli 2018, X, C‑213/17, EU:C:2018:538, punkt 33).

16 I denna bestämmelse anges i huvudsak att ett asylförfarande kan avslutas om den berörda personen implicit återkallar eller avstår från sin ansökan.

17 Denna bestämmelse förutsätter nämligen att ansökan lämnas in efter det att ett … beslut har fattats om en tidigare ansökan.

18 Min kursivering.

19 Se mitt förslag till avgörande i målet Valstybės sienos apsaugos tarnyba m.fl. ( C‑72/22 PPU, EU:C:2022:431, punkterna 57 och 58).

20 Min kursivering.

21 Denna tolkning stöds av artikel 18.2 i Dublin III-förordningen, av vilken det i huvudsak framgår att om sökanden återsänds till medlemsstat A (den medlemsstat som avbröt asylförfarandet med avseende på en tidigare ansökan från den berörda personen), ska denna medlemsstat inte behandla en sådan ny ansökan som en efterföljande ansökan, i den mening som avses i direktiv 2013/32, och är skyldig att pröva ansökan.

22 Jag tillägger att en ansökan som lämnats in i medlemsstat B före utgången av den tidsfrist inom vilken sökanden ska återuppta asylförfarandet i medlemsstat A, vad gäller hans eller hennes tidigare ansökan, aldrig kan betraktas som en efterföljande ansökan. Det relevanta datumet är, som jag har förklarat, det datum då ansökan lämnades in. Medlemsstat B kan därför inte bara vänta på att denna frist löper ut och klassificera om ansökan till en efterföljande ansökan och avvisa denna med stöd av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32.

23 Se punkt 45 ovan.

24 Se skäl 18 i direktiv 2013/32, enligt vilken de behöriga myndigheterna är skyldiga att utföra adekvat och fullständig prövning, och skäl 43 i samma direktiv, enligt vilket [m]edlemsstaterna bör pröva alla ansökningar i sak, det vill säga bedöma om sökanden i fråga har rätt till internationellt skydd …, förutom om något annat föreskrivs i nämnda direktiv. Se, även, dom av den 8 februari 2024, Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till prövning av en efterföljande ansökan) ( C‑216/22, EU:C:2024:122, punkt 34).

25 Se mitt förslag till avgörande i målet Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till prövning av en efterföljande ansökan) ( C‑216/22, EU:C:2023:646, punkt 31). Se, även, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa) ( C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

26 Se punkterna 40 respektive 46 i domarna i målen L.R. (Ansökan om asyl som avslås av Norge) och Bundesrepublik Deutschland (Asylansökan som avslagits av Danmark).

27 Se dom av den 8 februari 2024, Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till prövning av en efterföljande ansökan) ( C‑216/22, EU:C:2024:122, punkterna 34–37).

28 Nämligen där en ansökan som lämnats in av en underårig i den medlemsstat där den underårige befinner sig, efter det att en tidigare identisk ansökan av samma person har avslagits genom ett lagakraftvunnet beslut i en annan (första) medlemsstat.

29 Se artikel 25 i rådets direktiv den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13).

30 Se dom av den 6 juni 2013, MA m.fl. ( C‑648/11, EU:C:2013:367, punkterna 63 och 64). Jag delar emellertid kommissionens uppfattning att domstolen i den domen inte preciserade varför den ansåg att artikel 25 i direktiv 2005/85 kunde åberopas av den andra medlemsstaten i en sådan situation.

31 Dom av den 13 juni 2024, Zamestnik-predsedatel na Darzhavna agentsia za bezhantsite (Flyktingstatus – Statslös person av palestinskt ursprung) ( C‑563/22, EU:C:2024:494, punkt 57).

32 Samma resonemang kan tillämpas på artikel 41.1 b i direktiv 2013/32, som i likhet med artikel 40.1 i samma direktiv, specifikt hänvisar till ytterligare en efterföljande ansökan i samma medlemsstat. I det avseendet delar jag Förbundsrepubliken Tysklands uppfattning att om unionslagstiftarens avsikt hade varit att begreppet efterföljande ansökan i artikel 2 q i direktiv 2013/32 endast skulle täcka ansökningar som görs i samma medlemsstat, skulle lagstiftaren inte ha ansett det nödvändigt att i artikel 40.1 och artikel 41.1 b i detta direktiv, men inte i andra bestämmelser i denna rättsakt, använda sig av just orden i samma medlemsstat.

33 Jag erinrar om att det i artikel 40.7 i direktiv 2013/32 föreskrivs att [o]m en person avseende vilken ett beslut om överföring ska verkställas i enlighet med [Dublin III-förordningen] gör ytterligare framställningar eller lämnar in en efterföljande ansökan i den medlemsstat som ska verkställa överföringen, ska dessa framställningar eller efterföljande ansökningar utredas av den ansvariga medlemsstat som avses i den förordningen i enlighet med detta direktiv (min kursivering).

34 Jag tillägger att kommissionen i sitt förslag till en förordning för att ersätta direktiv 2013/32, i syfte att klargöra förfarandet för handläggning av efterföljande ansökningar, definierade dessa ansökningar som ansökningar som gjorts av samma sökande i en medlemsstat efter det att en tidigare ansökan har avslagits genom ett slutligt beslut. Detta förslag är enligt min mening ytterligare ett indicium på att begreppet efterföljande ansökan redan i samband med direktiv 2013/32 omfattar en ansökan som lämnats in till en annan medlemsstat än den som fattade det slutliga beslutet om en tidigare ansökan från samma person (se artikel 42.1 i Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (COM(2016) 467 final), tillgängligt på: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=Celex%3A52016PC0467). För den senaste utvecklingen inom lagstiftningsprocessen, i den utsträckning denna var tillgänglig vid tidpunkten för utarbetandet av förevarande förslag till avgörande, se artikel 4 s och artikel 39.2 i Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, rådets och Europaparlamentets dokument, 2016/0224/A(COD) och PE-CONS 16/24 av den 26 april 2024.

35 Dom av den 19 mars 2019 ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 58).

36 Ibidem punkt 85.

37 Se, mer allmänt, vad gäller principen om ömsesidigt erkännande på det asylrättsliga området, förslaget till avgörande av generaladvokaten Medina i domen i målet Bundesrepublik Deutschland (Verkan av ett beslut om beviljande av flyktingstatus) ( C‑753/22, EU:C:2024:82, punkt 45).

38 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamm (begäran om utlämning av en flykting till Turkiet) ( C‑352/22, EU:C:2023:794, punkt 65). För ett exempel på när unionslagstiftaren har antagit en sådan ram för ömsesidigt erkännande inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, se rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).

39 Jag tillägger att enligt artikel 5 i direktiv 2013/32 får [m]edlemsstaterna … införa eller behålla förmånligare normer för förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd, förutsatt att de normerna är förenliga med detta direktiv.

40 Se dom av den 18 juni 2024, Bundesrepublik Deutschland (Verkan av ett beslut att bevilja flyktingstatus) ( C‑753/22, EU:C:2024:524, punkterna 56 och 68). Se också, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamm (begäran om utlämning av en flykting till Turkiet) ( C‑352/22, EU:C:2023:794, punkt 64).

41 Jag tillägger att medlemsstaterna, inom ramen för den preliminära prövningen av huruvida en efterföljande ansökan kan tas upp till prövning, inte är skyldiga att genomföra en personlig intervju med sökanden (se artikel 42.2 b i direktiv 2013/32).

42 Se artikel 31.8 f i direktiv 2013/32.

43 Se artikel 41.1 i direktiv 2013/32.

44 Se artikel 32.2 i direktiv 2013/32. Se, även, artikel 7.4 och artikel 11.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

45 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Efterföljande ansökan om internationellt skydd) ( C‑18/20, EU:C:2021:302, punkterna 77–79).

46 Detta framgår faktiskt av omständigheterna i det nationella målet i mål C‑123/23. Förbundsrepubliken Tyskland förklarade vid förhandlingen att den omständigheten att Bundesamt först hade gjort en framställan till de spanska myndigheterna om att återta sökandena innebar att det vid den tidpunkt då den riktade samma framställan till de belgiska myndigheterna var för sent för den göra en framställan om återtagande.

47 C‑216/22, EU:C:2023:646 (punkterna 51–53).

48 Se dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 186).

49 Se, bland annat, dom av den 9 september 2021, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Efterföljande ansökan om internationellt skydd) ( C‑18/20, EU:C:2021:710, punkt 43).

50 C‑216/22, EU:C:2023:646 (punkt 29).

51 Se, särskilt, skäl 18 i direktiv 2013/32, där det konstateras att [d]et ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om ansökningar om internationellt skydd fattas så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs. (min kursivering). Se, även, skäl 25 i samma direktiv, där det anges att alla sökande [bör] få faktisk tillgång till förfarandet.

52 Se skäl 3 i direktiv 2013/32.

53 Se punkt 64 ovan.

54 C‑216/22, EU:C:2023:646 (punkt 29).

55 Dom av den 8 februari 2024 (C‑216/22, EU:C:2024:122, punkterna 38–40).

56 Ibidem.

57 I artikel 40.7 i direktiv 2013/32 förtydligas dessutom att återtagandeförfarandet faktiskt är tillämpligt på efterföljande ansökningar som görs i andra medlemsstater.

58 Jag tillägger att kommissionen i sitt förslag till förordning som ska ersätta Dublin III-förordningen konstaterade att redan år 2014 ledde bara cirka en fjärdedel av alla framställningar om övertagande eller återtagande som godtagits av den ansvariga medlemsstaten faktiskt till en överföring av personen (se s. 11 i förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (COM(2016) 270 final), tillgängligt på följande webbplats: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=COM:2016:0270:FIN).

59 Se dom av den 10 juni 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Nya fakta eller uppgifter) ( C‑921/19, EU:C:2021:478, punkterna 34–37).

60 I synnerhet ska de behöriga myndigheterna, om de anser att den efterföljande ansökan inte kan tas upp till prövning, informera sökanden om skälen till detta utfall (i enlighet med artikel 42.3 i detta direktiv) och sökanden måste dessutom ha möjlighet att utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot de behöriga myndigheternas beslut (se artikel 46.1 i samma direktiv).

61 Se artikel 40.3 i direktiv 2013/32.