Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 16 maj 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Målet har ett fiktivt namn. Det motsvarar inte det verkliga namnet på någon av parterna i förfarandet.

3 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

4 Dialog domare emellan, handlingar från seminarium den 27 januari 2017 om Non-refoulement as a principle of international law and the role of the courts in its implementation, anordnat av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, s. 17–21, särskilt s. 17.

5 EUT L 348, 2008, s. 98.

6 Stb. 1992, nr 315.

7 Den nederländska regeringen har angett i sitt yttrande att denna nationella ordning (även kallad kinderpardon, det vill säga en eftergiftsordning för barn) innebär att barn som vistats länge i Nederländerna (och deras anhöriga) på vissa villkor kan göra anspråk på uppehållstillstånd enligt nederländsk rätt.

8 Nedan kallad stadgan.

9 Se dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ( C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

10 Jag vill erinra om att artikel 12 i direktiv 2008/115 visserligen reglerar innehållet i ett beslut om återvändande men att medlemsstaterna däremot har stort handlingsutrymme när det gäller vilken form ett beslut om återvändande kan anta (beslut eller akt, rättsligt eller administrativt), vilken antingen kan bifogas ett beslut om avlägsnande eller vara fristående (se punkt 1.4, som har rubriken Beslut om återvändande, i handboken om återvändande i bilaga till kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam Handbok om återvändande som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 2017, s. 83)).

11 Med beslut om återvändande avses enligt denna bestämmelse ”ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända. Enligt artikel 3 led 3 i samma direktiv innebär denna skyldighet att återvända att den berörda personen ska återvända till ursprungslandet, ett transitland eller ett annat tredjeland till vilket han eller hon frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot.

12 C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84.

13 Se dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 75 och 76 samt där angiven rättspraxis).

14 C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

16 Se skäl 24 i direktiv 2008/115 samt dom av den 20 oktober 2022, Centre public d’action sociale de Liège (Återkallelse eller uppskov med verkställigheten av ett beslut om återvändande) (C‑825/21, EU:C:2022:810, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

17 Se skäl 24 i direktiv 2008/115.

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av föräldern till en underårig) ( C‑112/20, EU:C:2021:197, punkt 35). Se även dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring) ( C‑392/22, EU:C:2024:195, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

19 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 85 och 87).

20 Se bland annat dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 55).

21 Se artikel 3.5 i direktiv 2008/115.

22 Se dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 64).

23 Den utveckling av situationen för kvinnor i Afghanistan eller för personer som är registrerade vid Förenta nationernas hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (UNRWA) visar tydligt att omständigheterna kan förändras så, att den riskbedömning som den behöriga nationella myndigheten tidigare har gjort blir (helt) föråldrad.

24 Se punkt 9, med rubriken Uppskjutande av verkställighet, i den handbok som anges ovan i fotnot 9

25 Enligt domstolens rättspraxis ska den behöriga nationella myndigheten anta ett nytt beslut om återvändande om den finner att den berörda tredjelandsmedborgaren i enlighet med principen om non-refoulement kan avlägsnas till ett annat land än det destinationsland som anges i det tidigare beslutet om återvändande. I dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367), slog domstolen nämligen fast att den behöriga nationella myndigheten genom att ändra det destinationsland som angetts i ett tidigare fattat beslut om återvändande gör en avsevärd ändring av detta beslut och ska anses ha fattat ett nytt beslut om återvändande, i den mening som avses i artikel 3 led 4 i direktiv 2008/115, mot vilket den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 13.1 i direktivet (punkterna 116, 120 och 123).

26 Den hänskjutande domstolens fråga ska ses i förlängningen av en begäran om förhandsavgörande som framställts i målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Personer som ansluter sig till unionens värderingar) (C‑646/21), vilket ännu inte har avgjorts av domstolen. Det målet rör i vilken utsträckning unga kvinnor, som är tredjelandsmedborgare och som har anammat en västerländsk livsstil under sin vistelse i en medlemsstat kan vara berättigade till internationellt skydd på grund av att de, om de återvänder till sitt ursprungsland, löper risk att utsättas för förföljelse eller allvarlig skada i den mening som avses i artiklarna 9 och 15 i direktiv 2011/95. Denna begäran om förhandsavgörande, som avser situationen för unga irakiska kvinnor, framställdes efter det att Rechtbank Den Haag, zittingsplaats ’s-Hertogenbosch (Domstolen i Haag, sammanträdesplats Bois-le-Duc, Nederländerna) återkallat en i sak identisk begäran i målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C‑456/21) vilket i sin tur avsåg unga afghanska kvinnor.

27 Det framgår således av EU-domstolens praxis att den nationella domstolen är skyldig att ex officio pröva huruvida vissa unionsrättsliga bestämmelser om konsumentskydd har iakttagits, när målet att säkerställa ett effektivt konsumentskydd inte skulle kunna uppnås utan en sådan prövning (se dom av den 14 september 2023, Tuk Tuk Travel ( C‑83/22, EU:C:2023:664, punkterna 45–47 och där angiven rättspraxis).

28 C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858.

29 Se dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) ( C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 88).

30 Se dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) ( C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 92).

31 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen C‑704/20 och C‑39/21, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) ( EU:C:2022:489).

32 Se dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio) ( C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

33 Se dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 45 och 46), dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkterna 52 och 53), och dom av den 30 september 2020, CPAS de Liège ( C‑233/19, EU:C:2020:757, punkt 45).

34 Se dom av den 30 september 2020, CPAS de Liège ( C‑233/19, EU:C:2020:757, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

35 Enligt rättspraxis innebär en omprövning av ett beslut som har vunnit laga kraft att detta beslut kan ändras mot bakgrund av nya och väsentliga omständigheter eller ändrade förhållanden.

36 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

37 I skäl 19 i direktiv 2013/32 anges följande: I syfte att förkorta den totala tidsåtgången för förfarandet i vissa fall bör medlemsstaterna i enlighet med sina nationella behov kunna vara flexibla och prioritera prövningen av en viss ansökan genom att behandla den före andra, tidigare inkomna ansökningar, utan att frångå de för förfarandet normalt tillämpliga tidsfristerna, principerna och garantierna.

38 I dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 75 och 76), slog domstolen fast att en ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare som redan är föremål för ett återvändandeförfarande inte leder till att alla tidigare återvändandebeslut upphör att gälla, utan till att återvändandeförfarandet avbryts innan det eventuellt återupptas i det skede det befann sig i då det avbröts.

39 C‑546/19, EU:C:2021:432.

40 Se dom av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis ( C‑546/19, EU:C:2021:432, punkt 45).

41 C‑181/16, EU:C:2018:465.

42 C‑663/21, EU:C:2023:540.

43 Se punkterna 41 och 42 i denna dom.