Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 18 april 2024

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets direktiv av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239).

3 Decreto del Presidente della Repubblica de 24 maggio 1988, n. 224. Attuazione della direttiva CEE n. 85/374 relativa al ravvicinamento delle disposizioni legislative, regolamentari e amministrative degli Stati membri in materia di responsabilità per danno da prodotti difettosi, ai sensi dell’art. 15 della legge 16 aprile 1987, n. 183 (presidentdekret nr 224 – genomförande av direktiv 85/374 i enlighet med artikel 15 i lag nr 183 av den 16 april 1987) (ordinarie tillägg till GURI nr 146 av den 23 juni 1988). Dessa bestämmelser fördes in i konsumentlagen (Decreto legislativo n. 206, Codice del consumo a norma dell’articolo 7 della legge 29 luglio 2003, no 229 (lagstiftningsdekret nr 206 om konsumentlag, enligt villkoren i artikel 7 i lag nr 229 av den 29 juli 2003) av den 6 september 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 235 av den 8 oktober 2005)): artikel 3.1 d och artikel 116 i konsumentlagen ersatte bestämmelserna i artiklarna 3 och 4 i presidentdekret nr 224.

4 Enligt beslutet att begära förhandsavgörande byggde Ford Italias försvar i korthet på att leverantören inte bär något ansvar för säkerhetsbristen för det fall att tillverkaren har identifierats och konsumenten har underrättats om vem tillverkaren är.

5 I sitt överklagande till appellationsdomstolen gjorde Ford Italia gällande att det inte förelåg någon skyldighet (vilket domstolen i första instans hade hävdat) att stämma in tillverkaren i målet, eftersom det räckte att ange tillverkarens identitetsuppgifter. Ford Italia gjorde även gällande att domstolen i första instans hade dömt utöver vad som yrkats av parterna, eftersom den hade dömt Ford Italia som leverantör av fordonet, trots att käranden hade yrkat att Ford Italia skulle dömas i egenskap av tillverkare.

6 I sitt skriftliga yttrande gjorde detta företag endast gällande att det genom en lagakraftvunnen dom hade uteslutits från kretsen av möjliga ansvariga och att företaget därför inte uttalade sig om begäran om förhandsavgörande. Vid förhandlingen tog Stracciari emellertid även upp sakfrågan i tvisten.

7 Dom av den 10 januari 2006, Skov och Bilka ( C‑402/03, EU:C:2006:6, punkt 22 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Skov och Bilka).

8 Ibidem, punkt 23, med omnämnande av dom av den 25 april 2002, kommissionen/Frankrike ( C‑52/00, EU:C:2002:252, punkt 24), och dom av den 25 april 2002, kommissionen/Grekland ( C‑154/00, EU:C:2002:254, punkt 20).

9 Dom av den 24 november 2022, Cafpi och Aviva assurances ( C‑691/21, EU:C:2022:926, punkt 35), med hänvisning till domen Skov och Bilka, punkterna 32 och 33, och dom av den 7 juli 2022, Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia ( C‑264/21, EU:C:2022:536, punkt 29) (nedan kallad domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia)

10 Dom av den 9 februari 2006, O’Byrne ( C‑127/04, EU:C:2006:93, punkt 37) (nedan kallad domen O’Byrne).

11 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkterna 8 och 9.

12 I domar som föregick denna begäran om förhandsavgörande (av den 29 oktober 2019, nr 27596, Sez. III, och av den 30 augusti 2019, nr 21841, Sez., III), hade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) slagit fast att Porsche Italia S.p.A. och General Motors Italia S.r.l, som var återförsäljare av fordon som påståtts ha säkerhetsbrister (en Porsche 911 Carrera, i det förstnämnda fallet, och en Opel Tigra, i det sistnämnda), i egenskap av skenbara tillverkare inte bar ansvar för de skador som uppkommit på grund av fordonens säkerhetsbrister.

13 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 31.

14 Domen Skov och Bilka, punkt 45 och domslutet, första strecksatsen.

15 Domen har gett upphov till flera kommentarer i doktrinen. Se bland annat Van Gool, E., ECJ Case Fennia v. Koninklijke Philips NV (C‑264/21): Towards a Broader Interpretation of the Apparent Producer, Quasi-Producer or Self-Brander Subject to EU Product Liability. Revue Européenne de Droit de la Consommation/European Journal of Consumer Law (REDC), nr 3,2022, s. 287; och Verhoeven, D., Het begrip schijnproducent uit de Richtlijn Productaansprakelijkheid verduidelijkt (?) door het Hof van Justitie. Droit de la consommation/Consumentenrecht, vol. 139, nr 2, 2023.

16 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 9.

17 Ibidem, punkt 34.

18 Ibidem, punkt 35.

19 Även om det är partiellt ligger sammanfallandet just i det mest karakteristiska omnämnandet, det vill säga ordet Ford.

20 Detta intryck tas upp i domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 34.

21 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 34.

22 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 37.

23 Kommissionens skriftliga yttrande, punkterna 24 och 25. Kommissionen preciserar sedan (punkterna 32 och 33 i sitt yttrande) sina påståenden för att undvika eventuellt missbruk när det gäller leverantörer som inte ingår i saluföringsprocessen.

24 Domen Keskinäinen Vakuutusyhtiö Fennia, punkt 32.

25 Domen O’Byrne, punkt 29.

26 Ibidem, punkt 30.

27 Hänvisningen till denna fråga fanns redan med i den Explanatory memorandum som åtföljde kommissionens förslag av den 9 september 1976 till det som senare blev direktiv 85/374. I den del av denna motivering som behandlar begreppet skenbar tillverkare (det rörde sig då om artikel 2 i det framtida direktivet) anförde kommissionen att ett nära ekonomiskt samband mellan the actual producer and the bulk buyer who represents himself to the public as the sole producer must result in liability on the part of the dealer in this case. Se dokumentet i Bulletin of the European Communities, tillägg 11/76, Product liability, finns på http://aei.pitt.edu/4573/1/4573.pdf.

28 Först … sedan en avvägning gjorts mellan de olika ekonomiska aktörernas roll i produktions- och distributionskedjan … valde [man] att, genom det regelverk som inrättas genom direktivet, i princip ge tillverkaren ansvaret för skador som orsakas av produkter med säkerhetsbrister och endast i särskilt angivna fall göra importören eller leverantören ansvarig (punkt 29). Artiklarna 1 och 3 i direktivet … [reglerar] inte endast en tillverkares ansvar för produkter med säkerhetsbrister utan även vem av de olika näringsidkare som deltagit i produktions- och distributionsprocessen som skall bära det ansvar som införs genom direktivet (punkt 30).

29 Dom av den 5 juli 2007 ( C‑327/05, EU:C:2007:409). Domstolen slog fast att de danska bestämmelserna, enligt vilka mellanliggande leverantörer i en distributionskedja ska hållas ansvariga på samma villkor som producenten, strider mot artikel 3.3 i direktiv 85/374.

30 Ford Italia föreslår ett svar på tolkningsfrågan som överensstämmer med innehållet i denna fråga, men som även innehåller överväganden avseende det meddelande som bolaget, i egenskap av svarande, skickade till den skadelidande för att informera denne om vem som var den verklige tillverkaren.

31 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 13.

32 Ibidem, punkt 14. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Ford Italia stämdes i egenskap av tillverkare och att Ford Italia vid det första tillfället vid Tribunale di Bologna (Domstolen i Bologna) meddelade köparen vem som var den verklige tillverkaren av fordonet.

33 Kommissionen understryker detta i punkt 16 i sitt skriftliga yttrande, för att sedan omedelbart (punkt 17) tillägga att den inte kommer att ta ställning till denna aspekt av det nationella målet.

34 Målet Aventis Pasteur ( C‑358/08, EU:C:2009:744).

35 Ibidem, punkt 55.

36 Ibidem, punkt 56.

37 Ibidem, punkt 57.

38 Ibidem, punkt 58.

39 Jag anser inte att kravet på att meddela denna uppgift kan anses vara uppfyllt enbart genom att det i avtalshandlingarna för försäljningen av fordonet hänvisas till Ford WGA bredvid fordonets identifieringsnummer.

40 I punkt 36 i domen Skov och Bilka varnar domstolen för … en ökning av antalet tvister, vilket en direkt talan, som den skadelidande har möjlighet att väcka mot tillverkaren i enlighet med villkoren i artikel 3 i direktivet, just syftar till att undvika (se dom [av den 25 april 2002,] kommissionen/Frankrike, [ C‑52/00 EU:C:2002:252] punkt 40, och punkt 28 i förevarande dom).

41 Domen O’Byrne, punkt 34: Direktivet [85/374] … innehåller [inte] några bestämmelser om de processuella mekanismer som skall tillämpas när en skadelidande person väcker talan om ansvar på grund av defekta produkter och begår ett fel i fråga om vem som är tillverkare. Det är alltså i princip nationell processrätt som skall tillämpas vid fastställandet av de villkor som avgör om det är möjligt att inom ramen för en sådan talan sätta en part i en annan parts ställe.

42 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 5.1. Som jag redan har påpekat har den hänskjutande domstolen under alla omständigheter inte – enligt min mening med rätta, eftersom det rör sig om ett rent internt problem – utvidgat sin begäran om förhandsavgörande till denna fråga.

43 Denna artikel reglerar medverkan på begäran av en part och föreskriver att varje part får stämma in en tredje part i målet, när det finns en grund som den anser vara gemensam eller när det finns ett garantiförhållande.

44 Den omständigheten att Ford WAG och Ford Italia tillhör samma koncern bör enligt min mening inte påverka omfattningen av skyddet för den skadelidande enligt direktiv 85/374.