Förslag till avgörande av generaladvokat Dean Spielmann föredraget den 30 januari 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts fiktiva namn. Dessa namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 EUT L 348, 2008, s. 98.

4 Belgisch Staatsblad, 31 december 1980, s. 14584.

5 Se artikel 1 led 2 i utlänningslagen.

6 Se artikel 39/1 i utlänningslagen.

7 Se skäl 2 i direktiv 2008/115.

8 Dom av den 28 april 2011 ( C‑61/11 PPU) (nedan kallad dom El Dridi, EU:C:2011:268).

9 Se dom El Dridi, punkterna 34–38.

10 Se dom El Dridi, punkt 41.

11 Det ska erinras om att det följer av fast rättspraxis att enligt det förfarande för samarbete som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Se, bland annat, dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolk och översättning) ( C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkterna 42 och 43). I förevarande fall är det framför allt artikel 13 i direktiv 2008/115 (Rättsmedel) som bör tolkas för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, då de andra artiklar som omnämns i de aktuella tolkningsfrågorna endast är relevanta inom ramen för det resonemang som har utvecklats för att besvara dessa frågor. Jag föreslår därför att EU-domstolen ska omformulera dessa frågor genom hänvisning till enbart artikel 13 i nämnda direktiv.

12 Dom av den 11 december 2014 ( C‑249/13) (nedan kallad dom Boudjlida, EU:C:2014:2431).

13 Se, bland annat, dom Boudjlida, punkterna 47–51.

14 Se dom Boudjlida, punkt 59.

15 Se dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 47).

16 Denna bestämmelse har följande lydelse: Medlemsstaterna ska, med undantag för den situation som omfattas av artiklarna 16 och 17, säkerställa att under den tidsfrist för frivillig avresa som beviljats enligt artikel 7 … följande principer beaktas så långt som möjligt i fråga om tredjelandsmedborgare: a) De familjemedlemmar som befinner sig på territoriet ska hållas samlade. b) Akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar ska tillhandahållas. c) Beroende på vistelsens längd ska underåriga ges tillträde till det grundläggande utbildningsväsendet. d) Utsatta personers särskilda behov ska beaktas.

17 Det framgår av beslutet om hänskjutande att Raad van State (Conseil d’État) (Högsta förvaltningsdomstolen) inte godtar att det inom ramen för ett överklagande som enbart avser inreseförbudet kan åberopas en grund som avser beslutet att inte bevilja någon tidsfrist för frivillig avresa, bland annat eftersom det rör sig om en grund som avser ett annat beslut. Om en möjlighet till överklagande inte erkändes, skulle det enligt den hänskjutande domstolen kunna leda till situationer där själva den rättsliga grunden för utfärdandet av inreseförbudet inte kan angripas med framgång. För egen del nöjer jag mig med att påpeka att den grunden bör vara tillåten inom ramen för ett överklagande av ett beslut om inreseförbud, eftersom det faktiska överklagandet av beslut om inreseförbud, såsom föreskrivs i artikel 13.1 i direktiv 2008/115, med nödvändighet ska göra det möjligt att bestrida beslutens lagenlighet. Se, i det avseendet, dom av den 15 oktober 1987, Heylens m.fl. ( 222/86, EU:C:1987:442, punkt 15).

18 Min kursivering.

19 Se skäl 14 i direktiv 2008/115.

20 Min kursivering.

21 Dom av den 3 juni 2021 ( C‑546/19, EU:C:2021:432).

22 De särskilda omständigheterna i den faktiska bakgrunden förklarar varför EU‑domstolen, i dom av den 27 april 2023, M.D. (Förbud mot inresa i Ungern) ( C‑528/21, EU:C:2023:341), bortsåg från den omständigheten att den berörda tredjelandsmedborgaren, innan ett inreseförbud riktades mot honom, inte hade varit föremål för ett beslut om återvändande. För det första hade inreseförbudet mot denna tredjelandsmedborgare antagits som en förlängning av ett beslut genom vilket en medlemsstat hade återkallat hans uppehållsrätt i samma stat av samma skäl som låg till grund för detta förbud, och, för det andra, hade tredjelandsmedborgaren lämnat denna stats territorium för att resa till en annan medlemsstat innan inreseförbudet utfärdades. EU-domstolens tolkning vägleddes av behovet av att undvika att medlemsstaterna enkelt kan kringgå de regler som enligt direktiv 2008/115 omgärdar utfärdandet av ett sådant förbud. Det är nämligen tillräckligt att de avvaktar att tredjelandsmedborgaren, som har nekats uppehållsrätt eller vars uppehållsrätt har återkallats, har lämnat deras territorium innan de utfärdar ett inreseförbud, för att inreseförbudet automatiskt ska befrias från skyldigheten att iaktta nämnda regler.

23 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet Westerwaldkreis ( C‑546/19, EU:C:2021:105, punkt 74).

24 Dom av den 14 maj 2020 ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367).

25 Se dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 114–116).

26 Se dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkterna 47 och 48). Den omständigheten att ett påtvingat återvändande eventuellt kan kränka den berörda personens integritet framgår av lydelsen i artikel 8.4 i direktiv 2008/115, där det anges att [o]m medlemsstaterna – som en sista utväg – använder tvångsmedel vid avlägsnandet av en tredjelandsmedborgare som motsätter sig avlägsnande, ska dessa åtgärder vara proportionerliga och inte innebära mer tvång än skäligt. De ska genomföras enligt nationell lagstiftning i överensstämmelse med grundläggande rättigheter och med vederbörlig respekt för den berörda tredjelandsmedborgarens värdighet och fysiska integritet.

27 Se, bland annat, beslut av den 5 maj 2021, CPAS de Liège ( C‑641/20, EU:C:2021:374, punkt 22). Ett överklagande av ett beslut om återvändande ska däremot, för att i förhållande till den berörda tredjelandsmedborgaren säkerställa iakttagandet av de krav som följer av principen om non-refoulement och artikel 47 i stadgan, automatiskt ha suspensiv verkan, eftersom beslutet kan medföra att tredjelandsmedborgaren löper en verklig risk för att utsättas för behandling som strider mot artikel 18 i stadgan, jämförd med artikel 33 i Genèvekonventionen, eller behandling som strider mot artikel 19.2 i stadgan. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 52 och 53), och dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkterna 57 och 58).

28 Handboken om återvändande finns i bilagan till kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam Handbok om återvändande som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 2017, s. 83).

29 Se dom av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis ( C‑546/19, EU:C:2021:432, punkt 47).

30 Utöver dom av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis ( C‑546/19, EU:C:2021:432, punkt 47), se dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 114–116).