Domstolens dom (femte avdelningen) den 30 oktober 2025

I mål C‑2/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Wien (Regionöverdomstolen i Wien, Österrike) genom beslut av den 20 december 2022, som inkom till domstolen den 3 januari 2023, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis (referent), tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna E. Regan och D. Gratsias, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: FL und KM Baugesellschaft m.b.H. & Co. KG och S AG, genom S. Petsche-Demmel och A. Traugott, Rechtsanwälte, Zentrale Staatsanwaltschaft zur Verfolgung von Wirtschaftsstrafsachen und Korruption, genom A. Bernat, i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom J. Schmoll, i egenskap av ombud, Greklands regering, genom V. Baroutas och K. Boskovits, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili och A. Jacoangeli, avvocati dello Stato, Europeiska kommissionen, genom B. Ernst, A. Keidel och C. Zois, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 24 oktober 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2014/104

Direktiv 2019/1

Österrikisk rätt

Österrikes federala grundlag

Strafflagen

Straffprocesslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande anmärkningar

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.6 och 6.7 samt artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och i Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1) och artikel 31.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (EUT L 11, 2019, s. 3).

2 Begäran har framställts i ett invändningsförfarande som anhängiggjorts av FL und KM Baugesellschaft m.b.H. & Co. KG och S AG. Målet rör tillförandet av förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor från dessa bolag samt bilagor till dessa handlingar i akten i en brottsutredning som genomförs av Zentrale Staatsanwaltschaft zur Verfolgung von Wirtschaftsstrafsachen und Korruption (den centrala åklagarmyndigheten med ansvar för ekonomiska brott och korruption, Österrike) (nedan kallad åklagarmyndigheten).

3 Skäl 26 i direktiv 2014/104 har följande lydelse:

4 I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken Syfte och tillämpningsområde, föreskrivs följande:

5 Artikel 2 i direktivet innehåller följande definitioner:

6 I artikel 6 i nämnda direktiv, med rubriken Utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt, föreskrivs följande i punkterna 6 och 7:

7 I artikel 7 i det direktivet, med rubriken Begränsning av användningen av bevis som erhållits enbart genom tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt, föreskrivs följande i punkt 1:

8 Skälen 11, 50 och 72 i direktiv 2019/1 har följande lydelse:

9 Artikel 1 i direktiv 2019/1 har rubriken Syfte och tillämpningsområde och i punkterna 1 och 2 i denna artikel föreskrivs följande:

10 Artikel 2.1 leden 6, 9 och 16–18 i direktivet innehåller följande definitioner:

11 Artikel 13 i direktivet har rubriken Sanktionsavgifter för företag och företagssammanslutningar. I punkt 4 i den artikeln föreskrivs följande:

12 I artikel 31 i direktiv 2019/1, med rubriken Parters tillgång till ärendeakten och begränsningar av informationsanvändning, föreskrivs följande i punkterna 3 och 4:

13 I artikel 22 i Bundes-Verfassungsgesetz (den federala grundlagen) föreskrivs följande:

14 I 168b § i Strafgesetzbuch (strafflagen) föreskrivs följande i punkt 1:

15 49 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) har följande lydelse:

16 I 51 § i straffprocesslagen föreskrivs följande:

17 65 § i straffprocesslagen har följande lydelse:

18 66 § i straffprocesslagen har följande lydelse:

19 68 § i straffprocesslagen har följande lydelse:

20 I 76 § i straffprocesslagen föreskrivs följande:

21 Klagandena i det nationella målet är byggföretag mot vilka åklagarmyndigheten har inlett en brottsutredning. Detta förfarande omfattar också många andra företag och deras ansvariga chefer. Dessa fysiska och juridiska personer misstänks nämligen för att, under perioden 2006–2020, systematiskt och vid upprepade tillfällen ha ansökt om att få delta i offentliga upphandlingar, inkommit med anbud eller fört förhandlingar som grundade sig på olovliga karteller, i syfte att förmå de upphandlande myndigheterna att godta ett visst anbud.

22 Parallellt med brottsutredningen inledde den federala konkurrensmyndigheten ett kartellförfarande mot dessa fysiska och juridiska personer vid Oberlandesgericht Wien als Kartellgericht (Regionala överdomstolen i Wien, i egenskap av österrikisk domstol med behörighet i kartellärenden, Österrike) för att de skulle åläggas böter. Inom ramen för det sistnämnda förfarandet ingav klagandena i det nationella målet den 2 juli 2019 en ansökan om eftergift i enlighet med den nationella konkurrenslagstiftningen rörande eftergiftsprogrammet. På grund av klagandenas deltagande i eftergiftsprogrammet framställde den federala konkurrensmyndigheten vid ovannämnda domstol, den 14 juli 2021, yrkande om nedsättning av böterna beträffande klagandena i det nationella målet. Den 21 oktober 2021 påförde nämnda domstol klagandena nedsatta böter i enlighet med detta yrkande om nedsättning.

23 Den 22 juli 2021 begärde åklagarmyndigheten, inom ramen för mekanismen för ömsesidigt bistånd, att den domstol som är behörig i kartellärenden skulle översända en kopia av akten i kartellärendet. Denna domstol biföll åklagarmyndighetens begäran och överlämnade ärendeakten med tillämpning av artikel 22 i den federala grundlagen och i enlighet med rättspraxis från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike). Enligt denna rättspraxis var den bestämmelse i Kartellgesetz (konkurrenslag) som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, vilken begränsade tredje mans tillgång till handlingarna i ärendet vid den österrikiska domstol som är behörig i kartellärenden, inte tillämplig på åklagarmyndigheten och innebar inte någon lagstadgad sekretess som även gällde straffrättsliga myndigheter.

24 Den 7 oktober 2021 begärde åklagarmyndigheten även att den federala konkurrensmyndigheten inom ramen för ett ömsesidigt administrativt bistånd skulle översända vissa handlingar i det administrativa förfarande som hade samband med den aktuella kartellen. Den 8 oktober 2021 biföll myndigheten denna begäran och åberopade det skydd för översända handlingar som föreskrivs i direktiv 2019/1.

25 Åklagarmyndigheten lade de relevanta handlingar som den federala konkurrensmyndigheten hade översänt till akten i brottsutredningen, däribland förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagorna samt bilagor till dessa. Den 23 december 2021 instruerade åklagarmyndigheten polisen att genomföra ytterligare utredningar på grundval av de uppgifter som erhållits på detta sätt.

26 Klagandena i det nationella målet begärde att åklagarmyndigheten inte skulle lägga dessa handlingar till akten, att de inte skulle användas och att tillgång till dessa handlingar i akten under alla omständigheter varaktigt skulle nekas vad gäller samtliga personer som är föremål för brottsutredning och skadelidande. Åklagarmyndigheten efterkom inte denna begäran. Åklagarmyndigheten lät dessa handlingar vara kvar i akten och avslog begäran om att varaktigt neka nämnda personer tillgång till handlingarna. Åklagarmyndigheten nekade emellertid preliminärt dessa personer tillgång till vissa av de översända handlingarna, bland annat förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagorna, det vill säga, fram till dess att den domstol som är behörig i kartellärenden slutgiltigt hade avgjort frågan om tillgång till dessa handlingar.

27 Den 3 februari 2022 framställde klagandena en invändning mot avslagsbeslutet vid åklagarmyndigheten. Genom dom av den 1 april 2022 avslog Landesgericht für Strafsachen Wien (Regionala brottmålsdomstolen i Wien, Österrike), i egenskap av domstol i första instans, invändningen och konstaterade bland annat att åklagarmyndigheten hade agerat lagenligt när den lade förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet och de berörda förlikningsinlagorna samt bilagorna till dessa till akten i brottsutredningen. Den konstaterade även att åklagarmyndighetens begäran om ytterligare polisutredning, som grundades på dessa handlingar, och beslutet om att tillfälligt begränsa tillgången till handlingarna i brottsutredningsakten för personer som är föremål för brottsutredning och skadelidande, också var lagenliga.

28 Klagandena i det nationella målet överklagade denna dom till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien), som är den hänskjutande domstolen. De har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att skyddet mot utlämnande av förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet, förlikningsinlagor och upplysningar som följer därav syftar till att i samband med skadeståndsförfaranden och straffrättsliga förfaranden skydda vittnen som ansöker om eftergift. Såväl unionslagstiftaren som den nationella lagstiftaren anser att en förmånlig behandling är ett nödvändigt incitament för att eftergiftsprogrammet ska fungera väl. I artikel 31.3 i direktiv 2019/1 fastställs principen att alla former av utlämnande av dessa handlingar är förbjudna. För denna tolkning talar även artikel 13.4 i direktiv 2019/1, enligt vilken konkurrenslagstiftningen har företräde framför nationell straffrätt i syfte att säkerställa effektiviteten av eftergiftsprogram på konkurrensområdet. Att potentiellt skadelidande personer erhåller upplysningar inom ramen för ett straffrättsligt förfarande undergräver det absoluta skyddet för dessa handlingar och är inte förenligt med unionsrätten, särskilt direktiven 2014/104 och 2019/1.

29 Den hänskjutande domstolen har angett att det är möjligt att använda sig av ömsesidigt administrativt och rättsligt bistånd för att erhålla upplysningar som är av betydelse för en utredning och att alla offentliga myndigheter i detta avseende är skyldiga att bistå varandra. I förhållande till straffrättsliga myndigheter kan sådant bistånd endast vägras eller begränsas om detta uttryckligen föreskrivs i lag. Åklagarmyndigheten är dessutom skyldig att tillföra alla relevanta handlingar till ärendeakten. I det österrikiska rättssystemet finns det inte någon uttrycklig begränsning av det ömsesidiga administrativa och rättsliga bistånd som ska tillhandahållas mellan en domstol som är behörig i kartellärenden och konkurrensmyndigheterna, å ena sidan, och åklagarmyndigheten och brottmålsdomstolarna, å andra sidan.

30 I straffprocesslagen föreskrivs emellertid ett differentierat system för tillgång till akten för de olika parterna i ett straffrättsligt förfarande. Den som är föremål för brottsutredning kan i princip få tillgång till samtliga handlingar i akten som rör honom eller henne, med hänsyn till hans eller hennes rätt att yttra sig. En begränsning av tillgången till akten för sådana personer är endast möjlig i undantagsfall då det är absolut nödvändigt, vilket emellertid inte är fallet här.

31 Den hänskjutande domstolen har påpekat att utöver de personer som är föremål för brottsutredning ska brottsoffer och målsägande i straffrättsliga förfaranden i princip även ha tillgång till akten, när detta är nödvändigt för att de ska kunna tillvarata sina intressen. Alla parter i den aktuella brottsutredningen har således i princip möjlighet att få tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor som framställts inom ramen för ett kartellförfarande.

32 Det förefaller således som om åklagarmyndigheten, på ett lagenligt sätt, till akten har lagt de handlingar i kartellförfarandet som begärts inom ramen för det ömsesidiga administrativa och rättsliga bistånd som är aktuellt i det nationella målet, inbegripet de förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och de förlikningsinlagor som ingetts av klagandena i det nationella målet.

33 Enligt den hänskjutande domstolen ger ordalydelsen i artikel 6.6 och 6.7 i direktiv 2014/104 respektive artikel 31.3 i direktiv 2019/1 stöd för tolkningen att skyddet mot utlämnande av förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor, i den mening som avses i dessa direktiv, ska tillämpas på alla tredje parter, och således även gentemot domstolar eller straffrättsliga myndigheter och parter i förfaranden vid domstolar och straffrättsliga myndigheter. Denna tolkning stöds även av artikel 13.4 i direktiv 2019/1.

34 Enligt nationell rätt är den domstol som är behörig i kartellärenden och den federala konkurrensmyndigheten emellertid skyldiga att till de straffrättsliga myndigheterna överlämna de ärendeakter som de förfogar över. Den hänskjutande domstolen anser att detta får betydande negativa konsekvenser för dem som ansöker om eftergift enligt konkurrensrätten och undergräver skyddssyftet bakom förbudet att lämna ut förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor. Den uppfattning som klagandena i det nationella målet har framfört, nämligen att det i unionsrätten föreskrivs ett absolut skydd för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet som är mer omfattande än bara det skydd som ges inom ramen för ett förfarande på konkurrensområdet, kan således inte anses ogrundad. Den möjlighet som föreskrivs i österrikisk rätt för personer som är föremål för brottsutredning och brottsoffer i ett straffrättsligt förfarande att ta del av handlingarna i ärendeakten utgör emellertid hinder för ett sådant absolut skydd.

35 I det nationella målet är det således nödvändigt att besvara frågorna som rör huruvida handlingar i ett kartellärende kan läggas till akten i en brottsutredning och, om så är fallet, vilka av handlingarna som därvidlag skulle kunna läggas till akten och vem som skulle kunna ta del av dem.

36 Den första tolkningsfrågan syftar följaktligen till att få klarhet i huruvida det skydd som föreskrivs i direktiven 2014/104 och 2019/1 för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor samt upplysningar som härrör från dessa ska tolkas så, att skyddet är absolut, det vill säga att det även gäller för straffrättsliga myndigheter. Ett jakande svar på denna fråga skulle få till följd att de straffrättsliga myndigheterna förbjöds att lägga dessa handlingar till akten och att vidta ytterligare utredningsåtgärder på grundval av dessa handlingar. Detta skulle – i avsaknad av ett fullständigt införlivande inom den föreskrivna fristen av dessa direktiv med nationell rätt – leda till att de relevanta bestämmelserna i dessa direktiv blir direkt tillämpliga.

37 För det fall denna fråga besvaras jakande syftar den andra tolkningsfrågan till att få klarhet i huruvida detta eventuella absoluta skydd omfattar, förutom förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor, de handlingar som den som ansöker om eftergift har gett in för att redogöra för, konkretisera och styrka innehållet i dessa förklaringar eller förlikningsförslag.

38 För det fall den första frågan besvaras nekande, måste det fastställas huruvida det skydd som föreskrivs i direktiven 2014/104 och 2019/1 åtminstone innebär ett varaktigt förbud för andra personer som är föremål för brottsutredning och/eller andra parter i det straffrättsliga förfarandet, såsom skadelidande personer, att få tillgång till dessa förklaringar och förlikningsförslag.

39 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

40 Domstolen erinrar om att förfarandet för begäran om förhandsavgörande i artikel 267 FEUF, genom att inrätta en dialog mellan domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten, samt säkerställa dess koherens, fulla verkan och autonomi. Detta förfarande utgör således ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkterna 22 och 23 samt där angiven rättspraxis).

41 Det ska härvidlag påpekas att det ankommer på domstolen, när den besvarar tolkningsfrågorna, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

42 I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen har nämligen till uppgift att tolka samtliga bestämmelser i unionsrätten som behövs för att de nationella domstolarna ska kunna avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte är uttryckligen angivna i de frågor som dessa domstolar har hänskjutit (dom av den 28 april 2022, NovaText, C‑531/20, EU:C:2022:316, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

43 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor i förevarande mål för att få klarhet i räckvidden av bestämmelserna i unionens konkurrensrätt, särskilt artikel 6.6 och 6.7 och artikel 7.1 i direktiv 2014/104 samt artikel 31.3 i direktiv 2019/1.

44 En tolkning av dessa direktiv kan emellertid endast vara relevant för utgången i det nationella målet om det aktuella målet omfattas av direktivens tillämpningsområde.

45 Vad för det första gäller tillämpningsområdet för direktiv 2014/104, ska det påpekas att det i detta direktiv, i enlighet med dess artikel 1.2, fastställs vissa regler gällande skadeståndstalan som väcks på nationell nivå för överträdelser av medlemsstaternas och unionens konkurrensrättsliga bestämmelser. Härav följer att det materiella tillämpningsområdet för detta direktiv, inbegripet det materiella tillämpningsområdet för artiklarna 6 och 7 i direktivet, vilka reglerar utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt respektive gränserna för användningen av bevis som erhållits genom tillgång till denna akt, är begränsat till att enbart avse skadeståndstalan som väcks med anledning av överträdelser av konkurrensreglerna och omfattar följaktligen inte andra typer av talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2023, Repsol Comercial de Productos Petrolíferos, C‑25/21, EU:C:2023:298, punkterna 30 och 31).

46 Direktivet reglerar således varken frågan om överföring av handlingarna i ärendet från en konkurrensmyndighet till en annan myndighet eller frågan om tillgång till denna ärendeakt utanför de fall som rör ovannämnda skadeståndstalan. I det sistnämnda avseendet framgår det av den hänskjutande domstolens svar på en begäran om klarläggande från EU-domstolen att det nationella målet inte avser en sådan talan, eftersom det nationella målet avser en invändning som ingetts inom ramen för en brottsutredning där den aktuella överträdelsen, och därmed de anspråk som de skadelidande personerna har framställt i samband med överträdelsen, inte avser en överträdelse av konkurrensrätten. Härav följer att eftersom det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/104, är en tolkning av detta direktiv inte relevant för att avgöra det nationella målet.

47 Vad för det andra gäller tillämpningsområdet för direktiv 2019/1 framgår det av artikel 1.1 i direktivet att det i huvudsak syftar till att säkerställa en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF. I nämnda artikel 1.2 föreskrivs att direktivet ska omfatta dels parallell tillämpning av dessa artiklar och nationell konkurrensrätt i samma ärende, dels, vad gäller de frågor som regleras i artikel 31.3 och 31.4 i detta direktiv, även en tillämpning av nationell konkurrensrätt på fristående grund. Nationell konkurrensrätt avser, i enlighet med artikel 2.1 led 6 i direktiv 2019/1, bestämmelser i nationell rätt som i huvudsak har samma syfte som artiklarna 101 och 102 FEUF.

48 När det gäller den första frågan ska det i detta avseende påpekas att direktiv 2019/1, i likhet med direktiv 2014/104, inte reglerar överföringen av en konkurrensmyndighets ärendeakt till en annan myndighet inom ramen för en sådan mekanism för ömsesidigt administrativt och rättsligt bistånd som den som är aktuell i det nationella målet. Parternas tillgång till ärendeakten, vilken, såsom följer av dess rubrik, regleras i artikel 31 i direktiv 2019/1, och ett sådant ömsesidigt administrativt bistånd utgör nämligen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 59 i sitt förslag till avgörande, olika rättsliga frågor. Av detta följer att direktiv 2019/1 inte är relevant för svaret på den första frågan.

49 De förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och de förlikningsinlagor som är aktuella i det nationella målet upprättades emellertid och ingavs till den federala konkurrensmyndigheten inom ramen för det förfarande som denna myndighet genomförde, vilket enligt den hänskjutande domstolen syftade till att tillämpa artikel 101 FEUF och nationell konkurrensrätt som har samma syfte som denna artikel.

50 För att säkerställa att artikel 101 FEUF behåller sin ändamålsenliga verkan ska det således prövas huruvida denna bestämmelse utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs en mekanism för ömsesidigt administrativt bistånd. Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i hur artikel 101 FEUF ska tolkas.

51 Den andra och den tredje frågan avser dels omfattningen av det skydd som unionens konkurrensrätt ger olika handlingar i en ärendeakt som upprättats vid en nationell konkurrensmyndighet, dels rätten för olika parter i en brottsutredning att få tillgång till handlingar och upplysningar som ingår i denna akt.

52 Enligt artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska medlemsstaterna säkerställa att tillgång till förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet eller till förlikningsinlagorna endast beviljas parter som är föremål för relevant förfarande och endast för att dessa ska kunna utöva sin rätt till försvar.

53 Såsom framgår av punkt 49 ovan har förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet och de förlikningsinlagor som är aktuella i det nationella målet upprättats med tillämpning av unionens konkurrensrätt och nationell rätt som eftersträvar samma syfte som unionens konkurrensrätt.

54 Eftersom direktiv 2019/1, enligt dess artikel 1.2, omfattar, vad gäller frågor som regleras i artikel 31.3 och 31.4 i detta direktiv, tillämpningen av nationell konkurrensrätt på fristående grund, samt, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, nämnda artikel 31.3 ger skydd för sådana förklaringar och förlikningsförslag, vilket måste säkerställas oberoende av det sammanhang i vilket dessa förklaringar och förlikningsförslag används, är tolkningen av sistnämnda bestämmelse relevant för att besvara den andra och tredje frågan.

55 Dessa överväganden stöds för det första av den omständigheten att unionslagstiftaren, såsom framgår av skälen 50 och 72 i direktiv 2019/1, har upprepat betydelsen av eftergiftsprogram för en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF samt behovet, för att säkerställa programmens effektivitet, av att minska risken för att bevis som innebär att ett vittne anger sig själv lämnas ut utanför ramen för den utredning inom vilken bevisen har tillhandahållits. För det andra framgår det av förarbetena till detta direktiv att artikel 31.3 i direktivet syftar till att komplettera det skydd som ges förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor enligt direktiv 2014/104, vilket innebär en harmonisering av skyddet för dessa handlingar i samband med att skadeståndstalan väcks vid nationella domstolar för överträdelser av medlemsstaternas eller unionens konkurrensrättsliga bestämmelser. Nämnda artikel 31.3 avser emellertid inte andra fall, såsom användningen av dessa handlingar i andra civilrättsliga, administrativa eller straffrättsliga förfaranden eller allmänhetens tillgång till dessa handlingar, eftersom skyddsnivån för dessa handlingar i dessa andra fall skilde sig avsevärt från en medlemsstat till en annan.

56 Mot bakgrund av vad som framgår av punkterna 49 och 53 ovan och särskilt av den omständigheten att de förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och de förlikningsinlagor som är aktuella i det nationella målet upprättades och lades fram för den federala konkurrensmyndigheten med tillämpning av bland annat artikel 101 FEUF och följaktligen inom ramen för tillämpningen av unionens konkurrensrätt, i den mening som avses i artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), framhåller domstolen att tolkningen av artikel 31.3 i direktiv 2019/1 även ska göras med beaktande av bestämmelserna i stadgan.

57 Mot bakgrund av det ovanstående ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den nationella konkurrensmyndigheten och den nationella domstol som är behörig i kartellärenden, inom ramen för en mekanism för administrativt bistånd som föreskrivs i denna lagstiftning, är skyldiga att till åklagarmyndigheten, på dennas begäran, överlämna konkurrensmyndighetens och den nationella domstolens ärendeakter, inbegripet förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor som förekommer i dessa akter, samt de upplysningar som följer av dessa förklaringar och förlikningsinlagor.

58 Domstolen erinrar om att det av fast rättspraxis följer att unionsrätten, på samma sätt som den medför skyldigheter för enskilda, också är avsedd att skapa rättigheter som blir en del av den uppsättning rättigheter som tillkommer enskilda. Dessa rättigheter uppkommer inte enbart då detta uttryckligen sägs i fördragen, utan även på grund av de skyldigheter som fördragen på ett väl angivet sätt ålägger såväl enskilda som medlemsstaterna och unionens institutioner (dom av den 20 april 2023, Repsol Comercial de Productos Petrolíferos, C‑25/21, EU:C:2023:298, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

59 Dessutom har artikel 101.1 FEUF direkt effekt i förhållandena mellan enskilda och ger upphov till rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna måste skydda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2023, Repsol Comercial de Productos Petrolíferos, C‑25/21, EU:C:2023:298, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

60 I förevarande fall förefaller, såsom framgår av punkt 49 ovan, de förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och de förlikningsinlagor som är aktuella i det nationella målet ha upprättats med tillämpning av artikel 101 FEUF och en nationell bestämmelse som i huvudsak eftersträvar samma syfte som denna artikel.

61 Den mekanism för administrativt bistånd som föreskrivs i den berörda nationella lagstiftningen innebär en skyldighet för offentliga organ att bistå varandra inom ramen för sina respektive behörighetsområden. Den innebär att konkurrensmyndigheten och den domstol som är behörig i kartellfrågor är skyldiga att till åklagarmyndigheten överlämna de ärendeakter som myndigheten begär, inbegripet förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor, vilket även gäller i samband med straffrättsliga förfaranden som inte avser en överträdelse av konkurrensrätten. En sådan mekanism regleras emellertid inte som sådan av unionsrätten.

62 Det ska emellertid erinras om att även om inrättandet av en sådan mekanism för administrativt bistånd omfattas av medlemsstaternas befogenhet, ska medlemsstaterna utöva denna befogenhet med iakttagande av unionsrätten och när särskilt konkurrensrätten kan komma att påverkas ska medlemsstaterna tillse att de regler som införs eller tillämpas inte innebär att en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF undergrävs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2025, Caronte & Tourist, C‑511/23, EU:C:2025:42, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

63 Det ska även erinras om att eftergiftsprogrammen, såsom domstolen redan har understrukit, utgör ett användbart instrument för att effektivt avslöja och sätta stopp för överträdelser av konkurrensreglerna och gagnar således syftet att uppnå en effektiv tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF. Effektiviteten hos dessa program skulle emellertid kunna påverkas om de personer som är inblandade i överträdelserna av konkurrensrätten avskräcktes från att använda sig av den möjlighet som sådana program erbjuder om det finns en möjlighet att handlingar som rör ett eftergiftsförfarande lämnas ut till andra rättssubjekt än dem för vilka dessa handlingar har ingetts, såsom personer som har för avsikt att väcka skadeståndstalan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer, C‑360/09, EU:C:2011:389, punkterna 25–27, och dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl., C‑536/11, EU:C:2013:366, punkt 42).

64 Vidare framhåller domstolen, i likhet med generaladvokatens påpekanden i punkterna 66 respektive 69 i sitt förslag till avgörande, följande aspekter. För det första kan den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF även undergrävas av ett förfarande som inte syftar till att genomföra denna artikel. För det andra, även om direktiven 2014/104 och 2019/1 inte är tillämpliga på en mekanism för administrativt bistånd mellan de nationella myndigheterna i en och samma medlemsstat, såsom den som är aktuell i det nationella målet, uppkommer även inom ramen för denna mekanism risker som är förknippade med utlämnandet av handlingar i vilka någon anger sig själv – handlingar som identifieras i dessa direktiv – och som kan minska intresset hos potentiella sökande om eftergift att vilja samarbeta med de nationella konkurrensmyndigheterna.

65 Det ska således konstateras att en sådan mekanism för administrativt bistånd måste utformas på ett sådant sätt att den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF säkerställs, bland annat genom att förhindra – på grund av att tillgång beviljas till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor – att skyddet för dessa handlingar, som föreskrivs i unionsrätten, inte förlorar sin innebörd.

66 Mot bakgrund av det ovanstående ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 101 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den nationella konkurrensmyndigheten och den nationella domstol som är behörig i kartellärenden, inom ramen för en mekanism för administrativt bistånd som föreskrivs i denna lagstiftning, är skyldiga att till åklagarmyndigheten, på dennas begäran, överlämna konkurrensmyndighetens och den nationella domstolens ärendeakter, inbegripet förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor som förekommer i dessa akter, samt de upplysningar som följer av dessa förklaringar och förlikningsinlagor, under förutsättning att en sådan mekanism inte undergräver denna artikels ändamålsenliga verkan.

67 Mot bakgrund av de inledande övervägandena ovan i punkterna 40–56 ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska tolkas så, att det skydd som bestämmelsen ger förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsförslag även omfattar handlingar och upplysningar som har lämnats för att redogöra för, konkretisera och styrka innehållet i dessa förklaringar och förlikningsförslag.

68 I artikel 2.1 led 17 i direktiv 2019/1 definieras begreppet förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet som en muntlig eller skriftlig redogörelse som lämnas av ett företag eller en fysisk person, eller för ett företags eller en fysisk persons räkning, till en nationell konkurrensmyndighet, eller en uppteckning av denna, med beskrivning av vad det företaget eller den fysiska personen vet om en kartell och företagets eller personens roll i denna, och som utarbetats särskilt för att lämnas in till konkurrensmyndigheten för att denna ska bevilja befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter inom ramen för ett eftergiftsprogram. När det gäller begreppet förlikningsinlaga definieras det i artikel 2.1 led 18 i direktiv 2014/104 som en frivillig redogörelse från ett företag, eller för ett företags räkning, till en sådan konkurrensmyndighet, i vilken företaget medger eller avstår från att bestrida sitt deltagande i en överträdelse av konkurrensrätten, och medger sitt ansvar för denna överträdelse eller avstår från att bestrida det, varvid denna redogörelse ska ha utarbetats särskilt för att göra det möjligt för konkurrensmyndigheten att tillämpa ett förenklat eller påskyndat förfarande.

69 Härav följer att artikel 31.3 i direktiv 2019/1 skyddar handlingar vars innehåll, syfte och villkor för upprättande motsvarar definitionerna som återgetts i föregående punkt.

70 Enligt dessa definitioner omfattar förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor inte redan befintliga uppgifter, vilka enligt artikel 2.1 led 17 i direktiv 2019/1 motsvarar alla bevis som föreligger oberoende av verkställighetsförfarandet, oavsett om de finns med i en konkurrensmyndighets ärendeakt eller inte, såsom handlingar från tiden för den aktuella överträdelsen.

71 Det ska dessutom påpekas att artikel 31.3 i direktiv 2019/1, som avser tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt, uttryckligen avser förklaringarna inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor, genom att begränsa tillgången till dessa handlingar till enbart parterna i det aktuella förfarandet, och detta endast för att de ska kunna utöva sin rätt till försvar.

72 Domstolen konstaterar således att denna bestämmelse inte avser tillgång till andra handlingar i den akten, såsom bilagorna och de upplysningar som hämtats från dessa förklaringar och förlikningsförslag som syftar till att redogöra för, konkretisera och styrka innehållet i dessa.

73 Detta konstaterande stöds av fast rättspraxis enligt vilken var och en har rätt att begära ersättning för skada som orsakats av ett konkurrensbegränsande beteende. Rätten till skadestånd förstärker nämligen den verkningsfulla karaktären av unionens konkurrensregler och avskräcker från sådana, ofta hemliga, avtal eller förfaranden som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen. Ur detta perspektiv kan talan om skadestånd inför de nationella domstolarna på ett väsentligt sätt bidra till att bevara en effektiv konkurrens i unionen (dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer, C‑360/09, EU:C:2011:389, punkterna 28 och 29).

74 Dessutom kännetecknas tvister om överträdelser av unionens konkurrensrätt och nationell konkurrensrätt i princip av en informationsasymmetri till nackdel för den skadelidande, vilket gör det svårare för denne att erhålla de uppgifter som krävs för att väcka skadeståndstalan än för konkurrensmyndigheterna att erhålla de uppgifter som är nödvändiga för att de ska kunna utöva sin befogenhet att tillämpa konkurrensrätten (dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 55).

75 Domstolen har dessutom slagit fast att medan offentliggörande, i form av ordagranna citat, av en förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet inte i något fall är tillåtet, är det tillåtet att offentliggöra vissa uppgifter från de handlingar som ett företag ingett till stöd för en sådan förklaring, med iakttagande av skyddet för bland annat affärshemligheter, tystnadsplikt eller andra konfidentiella uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2017, Evonik Degussa/kommissionen, C‑162/15 P, EU:C:2017:205, punkt 87).

76 Det framgår av dessa omständigheter att skyddsnivån för handlingar som upprättats på grundval av förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor eller som bifogats dessa förklaringar och förlikningsförslag, samt upplysningar som hämtats från dessa, inte är densamma som den som gäller enligt unionens konkurrensrätt för nämnda förklaringar och förlikningsförslag.

77 Mot bakgrund av det ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 31.3 i direktiv 2019/1 ska tolkas så, att det skydd som ges förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsförslag inte omfattar handlingar och upplysningar som har lämnats för att redogöra för, konkretisera och styrka innehållet i dessa förklaringar och förlikningsförslag.

78 Mot bakgrund av de inledande övervägandena i punkterna 40–56 ovan ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.3 i direktiv 2019/1, jämförd med artikel 47 första och andra styckena och artikel 48.2 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken – inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som inte avser en överträdelse av konkurrensrätten – rätt att få tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor som upprättats inom ramen för ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet och översänts till nationella straffrättsliga myndigheter, medges personer som är föremål för brottsutredning och som inte har avgett dessa förklaringar eller förlikningsförslag samt för andra parter i det straffrättsliga förfarandet, däribland personer som lidit skada till följd av den berörda överträdelsen av konkurrensrätten, som begär ersättning för den skada som överträdelsen orsakat.

79 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 96 i sitt förslag till avgörande har skyddet för förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor två syften som är oupplösligt förbundna med varandra, nämligen dels att skydda de berörda personerna mot de risker som är förknippade med ett utlämnande av handlingar i vilka någon anger sig själv, dels att säkerställa att tillgång till dessa handlingar inte skadar allmänintresset, såsom en effektiv politik för att beivra överträdelser av konkurrensrätten, eftersom en generell tillgång till dessa handlingar skulle kunna avskräcka personer som är inblandade i en överträdelse av artiklarna 101 och 102 FEUF från att samarbeta med de nationella konkurrensmyndigheterna.

80 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att enligt den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet har såväl de parter som är föremål för en brottsutredning som övriga parter i detta förfarande, såsom de personer som lidit skada till följd av den aktuella överträdelsen av konkurrensrätten, som begär ersättning för den skada som orsakats av denna överträdelse, rätt att få tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och till förlikningsinlagor som tillförts akten i nämnda förfarande.

81 Såsom framgår av punkterna 49, 53, 56 och 60 ovan har de förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och de förlikningsinlagor som är aktuella i det nationella målet upprättats med tillämpning av unionens konkurrensrätt och det skydd som dessa handlingar ges enligt artikel 31.3 i direktiv 2019/1 måste säkerställas oberoende av i vilket sammanhang de används. Det ska följaktligen prövas huruvida denna bestämmelse utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som avses i föregående punkt.

82 Vad för det första gäller tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor för personer som är föremål för brottsutredning och som inte har upprättat dessa handlingar, ska det erinras om att enligt allmänna tolkningsprinciper ska artikel 31.3 i direktiv 2019/1 så långt det är möjligt tolkas på ett sätt som inte påverkar dess giltighet och i överensstämmelse med unionens primärrätt i dess helhet och särskilt med bestämmelserna i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Ligue des droits humains (Tillsynsmyndighetens kontroll av behandlingen av personuppgifter), C‑333/22, EU:C:2023:874, punkt 57), i förevarande fall med stadgans artikel 47 avseende rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol, och med stadgans artikel 48.2, som syftar till att säkerställa iakttagandet av rätten till försvar.

83 Vidare gäller enligt artikel 52.3 i stadgan att de rättigheter som stadgan innehåller ska ha samma innebörd och räckvidd som motsvarande rättigheter som garanteras i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), vilket inte hindrar unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. När EU-domstolen tolkar de rättigheter som garanteras i artiklarna 47 första och andra styckena och 48.2 i stadgan måste den således beakta de motsvarande rättigheter som garanteras i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen, såsom de tolkats av Europadomstolen, såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) ( C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

84 I detta avseende har Europadomstolen, med avseende på den rätt till försvar som garanteras enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, slagit fast att denna bestämmelse i princip kräver att de straffrättsliga myndigheterna ger personer som är föremål för brottsutredning tillgång till all relevant bevisning som de förfogar över som talar till deras nackdel eller till deras fördel. Denna tillgång avser såväl bevisning som har direkt samband med de faktiska omständigheterna i ett mål som bevisning som avser frågan huruvida målet kan tas upp till sakprövning och huruvida det är tillförlitligt och fullständigt. Europadomstolen påpekade emellertid att denna rätt till tillgång till akten i ett straffrättsligt förfarande inte är absolut och att det i vissa fall kan vara nödvändigt att undanhålla försvaret viss bevisning för att skydda en annan persons grundläggande rättigheter eller för att skydda ett viktigt allmänintresse. Enligt Europadomstolen är det emellertid endast åtgärder som begränsar rätten till försvar som är absolut nödvändiga som är legitima enligt Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 12 februari 2019, Yakuba mot Ukraina, CE:ECHR:2019:0212JUD000145209, § 43 och 44).

85 Europadomstolen har dessutom funnit att ett förfarande i vilket tillgång till bevisning nekades med hänvisning till de omtvistade handlingarnas art och inte till en bedömning av deras innehåll var, av detta skäl, behäftat med allvarliga fel (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 11 december 2008, Mirilachvili mot Ryssland, CE:ECHR:2008:1211JUD000629304, § 206–208).

86 För att säkerställa skyddet av de rättigheter som tillkommer personer som är föremål för misstanke i en brottsutredning, såsom garanteras enligt artikel 47 första och andra styckena och artikel 48.2 i stadgan, kan artikel 31.3 i direktiv 2019/1 följaktligen inte tolkas så, att den utgör ett absolut hinder mot att dessa personer, i syfte att de ska kunna utöva sin rätt till försvar, beviljas tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och till förlikningsinlagor som tillförts akten i detta förfarande, i synnerhet när de anklagelser som riktas mot dessa personer grundar sig på uppgifter i dessa förklaringar och förlikningsinlagor. Det framgår nämligen av själva ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse att parter som är föremål för relevant förfarande har rätt att få tillgång till dessa förklaringar eller förlikningsförslag just för att kunna utöva rätten till försvar. Tillgång till dessa handlingar kan således inte nekas enbart med hänvisning till förklaringarnas och förlikningsförslagens art. Att inte lämna ut dem till dessa personer kan endast motiveras av skyddet för ett visst allmänintresse, bland annat sekretess för uppgifterna i dessa handlingar och den ändamålsenliga verkan av unionens konkurrensrätt, och efter en prövning i varje enskilt fall.

87 Vad för det andra gäller tillgången till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor för andra parter i en brottsutredning än de personer som är föremål för utredning, erinrar domstolen om att eftergiftsprogrammen, såsom påpekats i punkt 63 ovan, utgör ett användbart instrument för att effektivt bekämpa överträdelser av konkurrensreglerna och bidrar till att säkerställa en effektiv tillämpning av artikel 101 FEUF. Såsom även framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i denna punkt och av skälen 50 och 72 i direktiv 2019/1, skulle de personer som är inblandade i överträdelser av konkurrensrätten avskräckas från att använda sig av den möjlighet som sådana program erbjuder och denna effektiva tillämpning skulle kunna undergrävas om handlingar som rör ett eftergiftsförfarande kunde lämnas ut, särskilt till personer som har för avsikt att väcka skadeståndstalan.

88 Det framgår av artikel 31.3 i direktiv 2019/1 att tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor som avgetts inom ramen för den nationella konkurrensmyndighetens verkställighetsförfarande, enligt unionens konkurrensrätt, endast beviljas parter som är föremål för dessa förfaranden och endast för att de ska kunna utöva sin rätt till försvar. Uttrycket parter som är föremål för relevant förfarande i denna bestämmelse kan emellertid inte förstås så, att det omfattar skadelidande personer som kan väcka skadeståndstalan.

89 Nämnda bestämmelse skulle således förlora sin betydelse om den nationella rätten inte gav förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor ett skydd som är likvärdigt med det skydd som de tillförsäkras enligt unionens konkurrensrätt, efter det att dessa handlingar överlämnats till de straffrättsliga myndigheterna inom ramen för en brottsutredning som dessa myndigheter bedriver, med tillämpning av en mekanism för ömsesidigt administrativt bistånd, och, i synnerhet, om alla parter i detta förfarande, inbegripet skadelidande personer som kan väcka skadeståndstalan, hade tillgång till dessa förklaringar och förlikningsförslag.

90 Domstolen konstaterar således att en sådan tillgång kan undergräva den ändamålsenliga verkan av artikel 31.3 i direktiv 2019/1 och kan således inte beviljas andra parter i ett straffrättsligt förfarande än de personer som är föremål för brottsutredning, och i synnerhet inte de personer som lidit skada till följd av den aktuella överträdelsen av konkurrensrätten, vilka begär ersättning för den skada som orsakats av överträdelsen.

91 Eftersom det framgår av handlingarna i målet att det följer av tillämplig nationell rätt att andra personer än parter som är föremål för en brottsutredning har rätt att få tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor som förekommer i akten i denna utredning, framhåller domstolen även att principen om unionsrättens företräde innebär, för att säkerställa effektiviteten av samtliga unionsrättsliga bestämmelser, en skyldighet för de nationella domstolarna att i största möjliga mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten. De nationella domstolarna är således skyldiga att, när de tillämpar den nationella rätten, i största möjliga mån tolka nationell rätt mot bakgrund av de aktuella unionsbestämmelsernas ordalydelse och syfte, med hänsyn tagen till den interna rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända däri, för att säkerställa att unionsbestämmelserna ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med bestämmelsernas syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2025, Caronte & Tourist, C‑511/23, EU:C:2025:42, punkt 78 och 79 samt där angiven rättspraxis).

92 Mot bakgrund av det ovanstående ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 31.3 i direktiv 2019/1, jämförd med artikel 47 första och andra styckena och artikel 48.2 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken – inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som inte avser en överträdelse av konkurrensrätten – rätt att få tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor som upprättats inom ramen för ett förfarande vid en nationell konkurrensmyndighet och översänts till nationella straffrättsliga myndigheter, medges personer som är föremål för brottsutredning och som inte har avgett dessa förklaringar eller förlikningsförslag, men nämnda bestämmelse utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en sådan rätt att få tillgång till dessa handlingar medges andra parter i detta straffrättsliga förfarande, särskilt personer som lidit skada till följd av den berörda överträdelsen av konkurrensrätten, som begär ersättning för den skada som överträdelsen orsakat.

93 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.