Domstolens dom (tredje avdelningen) den 29 februari 2024

I mål C‑11/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Palma de Mallorca (Handelsdomstol nr 1 i Palma de Mallorca, Spanien) genom beslut av den 31 oktober 2022, som inkom till domstolen den 12 januari 2023, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på tredje avdelningen, samt domarna N. Piçarra, N. Jääskinen och M. Gavalec, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Eventmedia Soluciones SL, genom R.M. Jiménez Varela, procuradora, och A.M. Martínez Cuadros, abogada, Air Europa Líneas Aéreas SAU, genom N. de Dorremochea Guiot, procurador, och E. Olea Ballesteros, abogado, Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud, Litauens regering, genom S. Grigonis och V. Kazlauskaitė-Švenčionienė, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J.L. Buendía Sierra, N. Ruiz García och G. Wilms, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Unionsrätt

Förordning (EG) nr 44/2001

Förordning nr 261/2004

Direktiv 93/13

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Den tredje och den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5.1 c och 5.3, 7.1 och 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1) samt artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Eventmedia Soluciones SL (nedan kallat Eventmedia), som förvärvat sex flygpassagerares fordringar, och Air Europa Líneas Aéreas SAU (nedan kallat Air Europa). Målet rör kompensation på grund av att en flygning ställts in.

3 I artikel 5.1 a i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), föreskrevs följande:

4 Skälen 1, 7 och 20 i förordning nr 261/2004 har följande lydelse:

5 I artikel 1.1 b i förordningen föreskrivs följande:

6 I artikel 2 b i förordningen definieras lufttrafikföretag som utför flygningen som ett lufttrafikföretag som utför eller avser att utföra en flygning enligt ett avtal med passagerare eller som ombud för en annan juridisk eller fysisk person som har ett avtal med denna passagerare.

7 Artikel 3 i förordningen har rubriken Räckvidd. I punkt 5 i den artikeln föreskrivs följande:

8 I artikel 5 i förordning nr 261/2004, som har rubriken Inställd flygning, föreskrivs följande:

9 Artikel 7 i förordningen har rubriken Rätt till kompensation. I punkt 1 första stycket i den artikeln föreskrivs följande:

10 I artikel 15 i förordningen, som har rubriken Ansvarsbegränsning, föreskrivs följande:

11 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

12 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

13 Sex flygpassagerare som drabbades av att en flygning från flygplatsen Viru i Santa Cruz (Bolivia) till Madrid (Spanien) som var planerad till den 24 mars 2022 ställdes in, överlät sina fordringar avseende kompensation gentemot Air Europa till Eventmedia, som är ett bolag.

14 Eventmedia väckte därefter talan mot Air Europa vid Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Palma de Mallorca (Handelsdomstol nr 1 i Palma de Mallorca, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade kompensation på 600 euro för varje passagerare med stöd av förordning nr 261/2004.

15 Air Europa har vid nämnda domstol bestritt att Eventmedia har talerätt. Air Europa anser att överlåtelsen av fordran inte var rättsligt giltig, eftersom överlåtelsen strider mot förbudet mot överlåtelse av passagerarens rättigheter som föreskrivs i villkor 15.1 i Air Europas allmänna transportvillkor (nedan kallat det aktuella villkoret). Detta villkor har följande lydelse: Ansvaret för Air Europa och för varje lufttrafikföretag i enlighet med artikel 1 ska bestämmas av transportvillkoren för det lufttrafikföretag som utfärdat biljetten, om inget annat anges. Passagerarens rättigheter är personliga och överlåtelsen av dem är inte tillåten.

16 Den hänskjutande domstolen har förklarat att en flygpassagerare enligt spansk rätt i domstol kan göra gällande sin i förordning nr 261/2004 föreskrivna rätt till kompensation mot det lufttrafikföretag som utför flygningen inom ramen för ett så kallat förenklat förfarande, utan att behöva företrädas av en advokat. I praktiken använder sig flygpassagerarna sällan av denna möjlighet på grund av att de flesta lufttrafikföretag bestrider denna typ av talan och de komplicerade processuella reglerna. En flygpassagerare skulle dessutom kunna ge ett särskilt rättegångsombud fullmakt att uppträda i rätten i dennes namn och för dennes räkning.

17 Slutligen skulle en flygpassagerare enligt spansk rätt kunna överlåta sin fordran mot lufttrafikföretaget, i synnerhet till ett företag som är specialiserat på fordringar enligt förordning nr 261/2004. I ett sådant fall skulle det företaget uppträda i förfarandet i eget namn och för egen räkning och försvara sina intressen i egenskap av förvärvare av fordran.

18 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att det aktuella villkoret begränsar flygpassagerarnas möjlighet att överlåta sina rättigheter. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida ett sådant villkor är förenligt med unionsrätten.

19 Den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att fastställa huruvida ett villkor i transportavtalets allmänna villkor som förbjuder överlåtelse av flygpassagerarens rättigheter utgör en begränsning av förpliktelserna gentemot flygpassagerarna som omfattas av artikel 15 i förordning nr 261/2004. Om detta är fallet är det aktuella villkoret ogiltigt på grund av att det strider mot en tvingande bestämmelse eller ett förbud i den mening som avses i spansk rätt.

20 Den hänskjutande domstolen anser vidare att det, mot bakgrund av de spanska domstolarnas olika synsätt, är nödvändigt att fastställa arten av den rätt till kompensation som föreskrivs i artiklarna 5 och 7.1 i förordning nr 261/2004. Domen av den 7 mars 2018, flightright m.fl. ( C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 63), och domen av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia ( C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 49), kan i detta avseende ge intryck av att det rör sig om en rättighet som följer av avtal. Den omständigheten att artikel 5 i förordning nr 261/2004, jämförd med skäl 7 och artikel 2 b i förordningen, innebär att det lufttrafikföretag som utför flygningen blir ansvarigt även om det inte har ingått något avtal med flygpassageraren, tyder däremot på att flygpassagerarens rätt till kompensation följer direkt av förordningen.

21 För det fall artikel 15 i förordning nr 261/2004 inte utgör hinder för ett villkor om förbud mot överlåtelse av flygpassagerarens rättigheter, eller för det fall rätten till kompensation som föreskrivs i förordningen grundas på avtal, vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i hur direktiv 93/13 ska tolkas. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i om och i förekommande fall under vilka förutsättningar den i en tvist mellan två näringsidkare ex officio kan fastställa att ett villkor i ett avtal som ingåtts av en av de två näringsidkarna med en konsument som överlåtit sina rättigheter till en annan näringsidkare, är oskäligt.

22 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Palma de Mallorca (Handelsdomstol nr 1 i Palma de Mallorca) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i artikel 5.1 c och 5.3 jämförd med artikel 7.1 i förordning nr 261/2004, för det fall en flygning ställs in, ska tolkas så, att flygpassagerarnas rätt till den kompensation som avses i dessa bestämmelser från det lufttrafikföretag som skulle ha utfört flygningen och den motsvarande skyldigheten för nämnda lufttrafikföretag att betala denna kompensation följer av förordningen, eller huruvida dessa bestämmelser ska tolkas så, att den rätten och den skyldigheten grundas på ett avtal som i förekommande fall ska ha ingåtts mellan lufttrafikföretaget och den berörda flygpassageraren, eller till och med på att lufttrafikföretaget har underlåtit att fullgöra ett sådant avtal genom oaktsamhet.

24 Det följer av domstolens fasta praxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den du 11 maj 2017, Krijgsman, C‑302/16, EU:C:2017:359, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 september 2022, LOT (Kompensationsskyldighet åläggs av förvaltningsmyndighet), C‑597/20, EU:C:2022:735, punkt 21).

25 I artikel 5.1 c i förordning nr 261/2004 föreskrivs att de berörda passagerarna, vid inställd flygning, ska ha rätt till kompensation i enlighet med artikel 7 i förordningen av det lufttrafikföretag som utför flygningen, såvida inte passagerarna underrättas om att flygningen är inställd i enlighet med de villkor som anges i förstnämnda bestämmelse (dom av den 21 december 2021, Airhelp, C‑263/20, EU:C:2021:1039, punkt 49). I artikel 5.3 fastställs villkoren för att det lufttrafikföretag som utför flygningen inte ska vara skyldigt att betala kompensation, nämligen om den inställda flygningen beror på extraordinära omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, Wallentin-Hermann, C‑549/07, EU:C:2008:771, punkt 20).

26 I artikel 7.1 i förordningen fastställs på ett schablonmässigt sätt det kompensationsbelopp som en flygpassagerare har rätt till när det hänvisas till denna bestämmelse i förordningen.

27 Med hänsyn till ordalydelsen i dessa bestämmelser och i enlighet med domstolens praxis ingår rätten till en standardiserad och schablonberäknad kompensation från det lufttrafikföretag som utför flygningen bland de grundläggande rättigheter som flygpassagerarna har enligt förordning nr 261/2004 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 37).

28 Härav följer att flygpassagerarnas rätt till kompensation enligt artikel 5.1 c i förordning nr 261/2004 och den motsvarande skyldigheten för det lufttrafikföretag som utför flygningen att betala kompensation enligt artikel 7.1 i förordningen, vid inställd flygning, följer direkt av förordningen. Nämnda rättighet och skyldighet kan följaktligen inte anses grunda sig på ett avtal som i förekommande fall ska ha ingåtts mellan den berörda flygpassageraren och det berörda lufttrafikföretag som utför flygningen, och än mindre på den omständigheten att lufttrafikföretaget har underlåtit att fullgöra ett sådant avtal genom oaktsamhet.

29 Denna tolkning stöds av det sammanhang i vilket artikel 5.1 c och 5.3 samt artikel 7.1 i förordning nr 261/2004 ingår, liksom av syftet med den förordningen.

30 Vad för det första gäller sammanhanget ska det påpekas att enligt artikel 1.1 b i förordning nr 261/2004 fastställer förordningen, i enlighet med de villkor som anges däri, minimirättigheter för flygpassagerare vid inställd flygning.

31 Vidare följer det av bestämmelserna i artikel 2 b jämförd med artikel 3.5 i förordning nr 261/2004 att en passagerare på en inställd eller försenad flygning kan åberopa förordningen gentemot det lufttrafikföretag som utför flygningen, även om passageraren och lufttrafikföretaget inte har ingått något avtal med varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkterna 27–29).

32 Dessa bestämmelser ger således stöd för tolkningen att flygpassagerarnas rätt till den kompensation som avses i artiklarna 5 och 7 i förordning nr 261/2004, vid inställd flygning, följer direkt av den förordningen.

33 Vad för det andra gäller, syftet med förordning nr 261/2004 är detta, såsom framgår av skäl 1 i förordningen, att sörja för ett långtgående skydd för flygpassagerarna, vilket innebär att de rättigheter som tillerkänts dem ska ges en vid tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2012, Rodríguez Cachafeiro och Martínez-Reboredo Varela-Villamor, C‑321/11, EU:C:2012:609, punkt 25, och dom av den 30 april 2020, Blue Air – Airline Management Solutions, C‑584/18, EU:C:2020:324, punkt 93).

34 Den tolkning av artikel 5.1 c jämförd med artikel 7.1 i förordning nr 261/2004 som anges i punkt 28 ovan är således förenlig med det syftet, eftersom den säkerställer att alla flygpassagerare som berörs av en inställd flygning har rätt till kompensation enligt de villkor som föreskrivs i dessa bestämmelser, oberoende av om de har ingått ett transportavtal med det lufttrafikföretag som skulle ha utfört flygningen eller inte.

35 Denna tolkning är dessutom inte på något sätt oförenlig med domstolens praxis, enligt vilken en talan om rätt till kompensation enligt förordning nr 261/2004 omfattas av en talan [som] avser avtal i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl., C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkterna 63–65, och dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 49). Domstolen har nämligen, genom denna praxis avseende domstols behörighet på privaträttens område, avsett att säkerställa en enhetlig tillämpning av begreppet talan avser avtal, i den mening som avses i den bestämmelsen, genom att slå fast att det för att omfattas av nämnda begrepp saknar betydelse att flygpassageraren har ingått transportavtalet med en annan tjänsteleverantör, såsom en resebyrå, och inte direkt med det aktuella lufttrafikföretag som utför flygningen. Såsom den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har gjort gällande är avsikten med nämnda praxis inte att föregripa själva grunden för den rätt till kompensation som föreskrivs i förordning nr 261/2004.

36 En talan som har sin grund i ett avtal kan syfta till att göra gällande ett krav som grundar sig på villkoren i det aktuella avtalet som sådana eller på rättsregler som är tillämpliga till följd av avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Wikingerhof, C‑59/19, EU:C:2020:950, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Även om grunden för den talan om kompensation som väckts av flygpassageraren eller det bolag som har förvärvat dennes fordran avseende kompensation mot det lufttrafikföretag som skulle ha utfört flygningen, i ett mål som det nationella målet med nödvändighet är att det finns ett avtal, oavsett om det rör sig om ett avtal med lufttrafikföretaget eller en annan tjänsteleverantör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkterna 50–52), följer den rätt till kompensation som passageraren eller det bolag som förvärvat fordran kan göra gällande i samband med denna talan, särskilt vid inställd flygning, direkt av bestämmelserna i artikel 5.1 c jämförd med artikel 7.1 i förordning nr 261/2004, såsom framgår av punkterna 28 och 32 ovan.

37 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Bestämmelserna i artikel 5.1 c och 5.3 jämförd med artikel 7.1 i förordning nr 261/2004 ska, för det fall en flygning ställs in, tolkas så, att flygpassagerarnas rätt till den kompensation som avses i dessa bestämmelser från det lufttrafikföretag som skulle ha utfört flygningen och den motsvarande skyldigheten för nämnda lufttrafikföretag att betala denna kompensation följer direkt av förordningen.

38 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan, som ska prövas härnäst, för att få klarhet i huruvida artikel 15 i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att den utgör hinder för ett villkor i ett transportavtal, enligt vilket det är förbjudet att överlåta de i förordningen fastställda rättigheter som flygpassageraren har i förhållande till det lufttrafikföretag som utför flygningen.

39 Artikel 15.1 i förordning nr 261/2004 har rubriken Ansvarsbegränsning. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs att lufttrafikföretagens förpliktelser gentemot passagerarna enligt denna förordning inte får begränsas eller åsidosättas, exempelvis genom undantag eller en begränsande klausul i transportavtalet.

40 I enlighet med denna bestämmelse och med beaktande av svaret på den andra frågan, får förpliktelsen för det lufttrafikföretag som utför flygningen att betala kompensation enligt artikel 7.1 i förordningen vid inställd flygning således inte begränsas eller åsidosättas genom avtal.

41 Med hänsyn till syftet att sörja för ett långtgående skydd för flygpassagerarna, vilket bland annat ligger till grund för artikel 15 i förordning nr 261/2004, och till att passagerarnas rättigheter, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 33 ovan, ska ges en vid tolkning, ska även denna bestämmelse, i den mån den fastställer att undantag från dessa rättigheter inte kan tas upp till prövning, ges en vid tolkning (se, analogt, dom av den 30 april 2020, Blue Air – Airline Management Solutions, C‑584/18, EU:C:2020:324, punkt 102).

42 Med hänsyn till användningen av adverbet exempelvis i denna bestämmelse och till nämnda syfte, ska inte bara de undantag som anges i ett transportavtal – en ömsesidig handling som flygpassageraren ingår – utan också, och i synnerhet, undantag i andra handlingar som det lufttrafikföretag som utför flygningen ensidigt har upprättat, vilka denna förväntar sig kunna använda gentemot berörda flygpassagerare, således anses vara otillåtna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2020, Blue Air – Airline Management Solutions, C‑584/18, EU:C:2020:324, punkt 102). Samma bestämmelse kan således tillämpas på de undantag som anges i de allmänna transportvillkoren.

43 Med hänsyn till detta syfte och för att säkerställa att flygpassagerarnas rätt till kompensation är effektiv, ska dessutom inte bara undantag eller begränsningar som direkt påverkar den rättigheten som sådan, utan även sådana undantag eller begränsningar som, till nackdel för passagerarna, begränsar villkoren för utövandet av nämnda rättighet i förhållande till de tillämpliga lagbestämmelserna, anses vara otillåtna i den mening som avses i artikel 15 i förordning nr 261/2004.

44 För att säkerställa ett långtgående skydd för flygpassagerarna och göra det möjligt för dem att effektivt utöva sina rättigheter i enlighet med det mål som anges i skäl 20 i förordning nr 261/2004, ska den passagerare som berörs av en inställd flygning ges frihet att välja det effektivaste sättet att försvara sin rättighet, bland annat genom att göra det möjligt för passageraren att besluta att vända sig direkt till det lufttrafikföretag som skulle ha utfört flygningen, väcka talan vid behörig domstol eller, när detta föreskrivs i tillämplig nationell rätt, överlåta sin fordran till en utomstående för att slippa de svårigheter och kostnader som kan avskräcka passageraren från att vidta åtgärder på egen hand mot lufttrafikföretaget när det rör sig om ett belopp av mindre ekonomisk betydelse.

45 Härav följer att ett villkor i transportavtalets allmänna villkor som förbjuder att flygpassagerarens rättigheter gentemot det lufttrafikföretag som utför flygningen överlåts utgör en otillåten ansvarsbegränsning i den mening som avses i artikel 15 i förordning nr 261/2004.

46 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 15 i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att den utgör hinder för ett villkor i ett transportavtal, enligt vilket det är förbjudet att överlåta de i förordningen fastställda rättigheter som flygpassageraren har i förhållande till det lufttrafikföretag som utför flygningen.

47 Med hänsyn till svaret på den första och den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje och den fjärde frågan.

48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.