Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 30 oktober 2025

I mål C‑143/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Ravensburg (Regionala domstolen i Ravensburg, Tyskland) genom beslut av den 1 mars 2023, som inkom till domstolen den 9 mars 2023, och kompletterades genom beslut av den 9 april 2024, som inkom till domstolen den 10 april 2024, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna N. Jääskinen och R. Frendo (referent), generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Mercedes-Benz Bank AG, genom L. Normann, Rechtsanwältin, Volkswagen Bank GmbH, genom I. Heigl och L. Normann, Rechtsanwältinnen, Tjeckiens regering, genom S. Šindelková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och P. Ondrůšek, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 10 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 97/7/EG

Direktiv 2008/48

Tysk rätt

BGB

EGBGB

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Den fjärde frågan

Den femte frågan

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 10.2 l, 14.1 och 14.3 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

2 Begäran har framställts i två mål, det ena mellan KI och Mercedes-Benz Bank AG och det andra mellan FA och Volkswagen Bank GmbH, angående giltigheten av KI:s och FA:s utövande av ångerrätten med avseende på de kreditavtal som dessa, i egenskap av konsumenter, ingått med dessa banker.

3 Skäl 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19), vilket ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64), hade följande lydelse:

4 Skälen 7–10, 31, 34 och 35 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:

5 I artikel 1 i direktiv 2008/48, med rubriken Syfte, föreskrivs följande:

6 I artikel 3 i direktivet, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

7 Artikel 10 i direktiv 2008/48 har rubriken Information som ska ges i kreditavtal. Punkt 2 i denna artikel har följande lydelse:

8 Av artikel 14 i samma direktiv, med rubriken Ångerrätt, framgår följande:

9 I artikel 15 i direktiv 2008/48, med rubriken Kombinerade kreditavtal, föreskrivs följande i punkt 1:

10 I artikel 22 i detta direktiv, med rubriken Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär föreskrivs följande i punkt 1:

11 Av 355 § Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB), med rubriken Ångerrätt vid konsumentavtal, framgår följande:

12 I 356b § BGB, med rubriken Ångerrätt vid konsumentkreditavtal, föreskrivs följande i punkt 2:

13 I 357 § BGB, med rubriken Rättsverkningar vid utövande av ångerrätt med avseende på avtal som ingåtts utanför fasta affärslokaler och distansavtal, med undantag för avtal om finansiella tjänster, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrevs följande:

14 I 357a § BGB, med rubriken Rättsverkningar vid utövande av ångerrätt med avseende på avtal om finansiella tjänster, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrevs följande:

15 Av 358 § BGB, med rubriken Avtal som är kombinerade med det avtal som konsumenten frånträtt genom att utöva sin ångerrätt, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, hade följande lydelse:

16 I 492 § BGB, med rubriken Skriftlig form, avtalets innehåll, föreskrivs följande:

17 I artikel 247 EGBGB, med rubriken Informationskrav för konsumentkreditavtal, finansieringshjälp mot vederlag och avtal om kreditförmedling, anges följande:

18 I enlighet med deras ansökningar av den 1 mars 2019 och den 30 november 2017 ingick KI och FA kreditavtal med Mercedes-Benz Bank respektive Volkswagen Bank avsedda för köp av ett motorfordon för eget bruk. De beviljade krediterna uppgick till 29500 euro för KI och till 35300 euro för FA.

19 I samband med ingåendet av kreditavtalen agerade de bilåterförsäljare från vilka bilarna köptes i egenskap av kreditförmedlare för Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank, så att kreditbeloppen betalades direkt till dessa återförsäljare.

20 Inget av kreditavtalen innehöll någon uppgift, i form av en procentsats, om den vid tidpunkten för avtalets ingående tillämpliga dröjsmålsräntan.

21 KI och FA betalade handpenning och gjorde månatliga amorteringar på lånet med ett totalbelopp på 8924,48 euro respektive 24800 euro enligt respektive avtal.

22 Genom skrivelser av den 31 oktober 2019 och den 20 juli 2020 angav KI och FA att de utövade sin ångerrätt med avseende på kreditavtalen. De anser att de har utövat deras ångerrätt med giltig verkan, eftersom den frist på 14 dagar för att frånträda avtalet som föreskrivs i tysk rätt inte hade börjat löpa på grund av att den obligatoriska informationen i deras avtal var bristfällig.

23 Dessa konsumenter väckte, var och en för sig, talan vid Landgericht Ravensburg (Regionala domstolen i Ravensburg, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, mot Mercedes-Benz Bank respektive Volkswagen Bank.

24 KI har yrkat återbetalning av de månatliga amorteringar han gjort på lånet fram till dess att han utövade sin ångerrätt och av den handpenning som betalades till återförsäljaren, det vill säga 8924,48 euro, samt fastställande av att Mercedes-Benz Bank inte har fullgjort sin skyldighet att ta emot fordonet. Han har även yrkat att det ska fastställas att han inte ska betala någon ersättning för fordonets värdeminskning och att han, eftersom han frånträtt avtalet, inte längre är skyldig att betala något belopp enligt kreditavtalet, vare sig det rör sig om lånat kapital eller ränta.

25 FA har yrkat återbetalning av de månatliga amorteringar han gjort på lånet fram till dess att han utövade sin ångerrätt och av den handpenning som betalades till återförsäljaren, det vill säga 24800 euro, minskat med en ersättning på 24550 euro för fordonets värdeminskning, jämte ränta. Han har även yrkat att det ska fastställas att han från och med den dag då han frånträdde avtalet inte längre är skyldig att betala något belopp enligt kreditavtalet, vare sig det rör sig om lånat kapital eller ränta, och att Volkswagen Bank inte har fullgjort sin skyldighet att ta emot fordonet.

26 Mercedes-Benz Bank har i första hand yrkat att KI:s talan ska ogillas och bland annat gjort gällande att ångerfristen har löpt ut och att ångerrätten har missbrukats. I andra hand, för det fall KI anses ha utövat sin ångerrätt på ett giltigt sätt och således har rätt till återbetalning av de erlagda beloppen, har Mercedes-Benz Bank yrkat att det ska fastställas att KI är skyldig att utge ersättning till Mercedes-Benz Bank för fordonets värdeminskning. Mercedes-Benz Bank har dessutom yrkat att KI ska förpliktas att till banken betala en nyttjandeersättning på 3,92 procent per år på det utestående lånebeloppet för perioden mellan utbetalningen av lånemedlen till säljaren och återlämnandet av fordonet.

27 Volkswagen Bank har yrkat att FA:s talan ska ogillas och särskilt gjort gällande att ångerfristen har löpt ut.

28 För det första vill den hänskjutande domstolen, under dessa omständigheter, få klarhet i huruvida kreditgivaren, för det fall låntagaren utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av ett fordon, har rätt till ersättning för fordonets värdeminskning och, i förekommande fall, med vilket belopp.

29 Den hänskjutande domstolen har påpekat att låntagaren, efter att ha utövat sin ångerrätt, enligt praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), är skyldig att betala en ersättning som motsvarar fordonets värdeminskning under den period då låntagaren förfogade över fordonet, även om konsumenten har informerats på ett ofullständigt sätt om sin ångerrätt. Den hänskjutande domstolen har tillagt att Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) även har slagit fast att storleken på denna ersättning ska beräknas genom att man från det försäljningspris som återförsäljaren tillämpade vid tidpunkten för konsumentens förvärv av fordonet drar av det inköpspris som återförsäljaren betalade när fordonet återlämnades.

30 Den hänskjutande domstolen anser att denna beräkningsmetod, som grundar sig på olika marknadsvärden, som är resultatet av transaktioner som genomförs på olika marknader, det vill säga den marknad på vilken återförsäljarna säljer och den på vilken de köper, innebär att konsumenten inte bara får kompensera för värdeminskningen till följd av nyttjandet av fordonet, utan även för återförsäljningskostnaderna, en vinstmarginal och mervärdesskatten. Det rör sig emellertid om prishöjande faktorer som enbart beror på utövandet av ångerrätten, eftersom dessa avgifter är oberoende av om konsumenten har använt fordonet. Dessutom kan ersättningsbeloppet visa sig bli högt, även om fordonet varken har registrerats eller använts innan ångerrätten utövades. Denna metod gör det således möjligt för kreditgivaren att göra en vinst genom att sälja fordonet till ett högre pris än återförsäljarens inköpspris.

31 Den hänskjutande domstolen anser således att denna nationella rättspraxis skulle kunna undergräva effektiviteten av den ångerrätt som föreskrivs i direktiv 2008/48 och strida mot principen om förbud mot obehörig vinst.

32 För det andra frågor sig den hänskjutande domstolen huruvida artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48 medför en fullständig harmonisering av skyldigheten, för en låntagare, att betala ränta på kapital, inbegripet när den finansierade krediten är kombinerad med ett avtal om köp av varor.

33 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i direktiv 2008/48 varken preciseras vilka följder utövandet av ångerrätten får för det kombinerade kreditavtalet eller vilka prestationer som parterna i det finansierade avtalet, i förevarande fall köparen och säljaren, ska återlämna. Det ankommer endast på den nationella lagstiftaren att ange vilka följder utövandet av ångerrätten får för ett sådant kreditavtal. Det bör därför godtas att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, varvid de även kan avvika från artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48, när det gäller att fastställa hur status quo ante ska återställas med avseende på kombinerade avtal.

34 För det fall direktiv 2008/48 inte innebär en fullständig harmonisering vad gäller kreditavtal som är kombinerade med ett avtal om leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster, frågar sig den hänskjutande domstolen huruvida det är förenligt med unionsrätten och i synnerhet med artikel 14.1 i direktiv 2008/48 att låntagaren, efter att ha utövat sin ångerrätt i samband med ett konsumentkreditavtal som är kombinerat med ett köpeavtal för ett fordon, är skyldig att betala den kreditränta som föreskrivs i kreditavtalet för tidsperioden mellan det att kreditbeloppet betalades ut till fordonsförsäljaren och tidpunkten då fordonet återlämnades till kreditgivaren eller försäljaren. Den hänskjutande domstolen har understrukit att nationell rättspraxis skiljer sig åt i denna fråga.

35 Eftersom utnyttjandet av kreditbeloppet inte kan leda till någon vinning för konsumenten, i och med att kreditgivaren utbetalade detta belopp direkt till försäljaren såsom köpeskilling för fordonet, och eftersom konsumenten inte kan utöva sin ångerrätt utan rädsla för att lida ekonomisk skada, anser den hänskjutande domstolen att en skyldighet för konsumenten att betala krediträntan skulle kunna strida mot de allmänna unionsrättsliga principerna, särskilt kravet på att ångerrätten ska ha ändamålsenlig verkan, och principen om förbud mot obehörig vinst.

36 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ångerrätten har utövats på ett giltigt sätt i de nationella målen.

37 Den hänskjutande domstolen anser att det av domen av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736), framgår att ångerfristen endast börjar löpa om dröjsmålsräntan har angetts i form av en konkret procentsats och den har påpekat att Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) följde nämnda dom.

38 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att den lösning som valdes i nämnda dom inte påverkades av domen av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. ( C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014). Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har gjort en annan tolkning av den domen och numera anser att underlåtenheten att ange den tillämpliga dröjsmålsräntan vid tidpunkten för kreditavtalets ingående i form av en konkret procentsats inte utgör hinder för att ångerfristen börjar löpa. Denna tolkning har fått den hänskjutande domstolen att ifrågasätta huruvida ångerrätten har utövats med giltig verkan i de nationella målen.

39 För det fjärde och slutligen, vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida det är möjligt att kvalificera utövandet av ångerrätten enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 som missbruk.

40 Den hänskjutande domstolen har påpekat att konsumentens utövande av sin ångerrätt, enligt praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), kan anses utgöra missbruk när konsumenten fortsätter att använda fordonet fram till dess att de nationella domstolarna har avgjort huruvida ångerrätten utövats med giltig verkan och när konsumenten vägrar att betala ersättning för fordonets värdeminskning till följd av dess användning.

41 Denna nationella rättspraxis förefaller dock, enligt den hänskjutande domstolen, strida mot domen av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736), och domen av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. ( C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014), i vilka EU-domstolen slagit fast att konsumenten inte kan anses ha missbrukat sin ångerrätt enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 om dröjsmålsräntan inte angetts i form av en konkret procentsats i kreditavtalet.

42 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Ravensburg (Regiondomstolen i Ravensburg) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

43 Genom beslut av domstolens ordförande den 18 april 2023 vilandeförklarades målet i avvaktan på det slutliga avgörandet i de förenade målen BMW Bank m.fl. (C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21).

44 I enlighet med det beslut som meddelades av domstolens ordförande den 17 december 2023 skickade kansliet domen av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. ( C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014), till den hänskjutande domstolen och anmodade denne att ange huruvida den, mot bakgrund av denna dom, önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.

45 Den hänskjutande domstolen svarade den 10 april 2024 att den vidhöll sin begäran om förhandsavgörande och att den ansåg att det var nödvändigt att lägga till nya frågor.

46 Efter en komplettering av begäran om förhandsavgörande samma dag, genom vilken nämnda domstol ställde ytterligare två frågor, nämligen den fjärde och den femte frågan, återupptogs förfarandet genom ett beslut av domstolens ordförande av den 16 april 2024.

47 För det första har Volkswagen Bank invänt att den första frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom unionsrätten inte är tillämplig på omständigheterna i de nationella målen. Bestämmelserna i direktiv 2008/48 reglerar nämligen inte följderna av att ångerrätten utövas med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster. Dessa följder, bland annat vad gäller skyldigheten för förvärvaren av en på detta sätt finansierad vara att betala ersättning för varans värdeminskning, samt sättet att beräkna denna ersättning, omfattas endast av nationell rätt.

48 EU-domstolen erinrar om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25, och dom av den 11 januari 2024, Nárokuj, C‑755/22, EU:C:2024:10, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

49 Av detta följer att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf, C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22, och dom av den 11 januari 2024, Nárokuj, C‑755/22, EU:C:2024:10, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

50 Så är emellertid inte fallet i det nu aktuella målet.

51 Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att de nationella målen, i vilka de faktiska omständigheterna inte har bestritts, rör fastställandet av de rättsliga följderna av att de berörda konsumenterna utövar sin ångerrätt med avseende på kreditavtal som är kombinerade med ett avtal om köp av fordon. De nationella målen rör vidare frågan när ångerfristen börjar löpa, med hänsyn till att kreditavtalet inte innehåller någon uppgift om dröjsmålsräntan, i form av en konkret procentsats, och frågan huruvida ångerrätten eventuellt kan utövas på ett sätt som innebär missbruk.

52 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den metod som följer av tysk rättspraxis för att beräkna den ersättning för en varas värdeminskning som konsumenten ska betala när denne utövar ångerrätten är förenlig med artikel 14.1 i direktiv 2008/48. Denna bestämmelse, vars tolkning den första frågan avser, reglerar konsumentens ångerrätt.

53 Det framstår således inte som uppenbart att den tolkning av direktiv 2008/48 som begärs genom denna fråga inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i de nationella målen eller att den frågeställning som aktualiseras är hypotetisk. I förevarande fall avser invändningen om att denna bestämmelse inte är tillämplig i det nationella målet således tolkningsfrågorna i sak och inte huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet), C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

54 Den första frågan kan därför tas upp till sakprövning.

55 För det andra har Mercedes-Benz Bank gjort gällande att den fjärde och den femte frågan inte kan tas upp till prövning. Mercedes-Benz Bank har gjort gällande att frågorna redan har besvarats genom domen av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. ( C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014), och att den hänskjutande domstolen har för avsikt att ifrågasätta den praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) som grundar sig på bestämmelserna i direktiv 2008/48, såsom de tolkats i den domen. Mercedes-Benz Bank har, med avseende på det sistnämnda, gjort gällande att den hänskjutande domstolen på detta sätt vill ifrågasätta EU-domstolens bedömning i nämnda dom, på grundval av sin egen tolkning av dessa bestämmelser.

56 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen genom att ställa den fjärde och den femte frågan begärt att EU-domstolen ska tolka artikel 10.2 l i direktiv 2008/48, som avser kravet på att dröjsmålsräntan ska anges i kreditavtalet, och artikel 14.1 i direktivet, som avser fastställandet av den tidpunkt då ångerfristen på 14 dagar börjar löpa. Dessa två frågor avser villkoren för när ångerfristen ska börja löpa respektive möjligheten att anse att utövandet av ångerrätten utgör missbruk.

57 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att de nationella domstolarna, även om det redan finns praxis från EU-domstolen som avgör den aktuella rättsfrågan, har en mycket vittgående möjlighet att vända sig till EU-domstolen om de finner det lämpligt, och den omständigheten att de bestämmelser som begärts tolkade redan har tolkats av EU-domstolen leder inte till att den är förhindrad att meddela ett nytt avgörande (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management et Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

58 Vidare kan den i punkt 49 ovan angivna presumtionen inte kullkastas enbart genom att en av parterna i det nationella målet bestrider den hänskjutande domstolens tolkning av bestämmelser i unionsrätten, inte ens om dessa bestämmelser redan har tolkats av EU-domstolen (se, analogt, dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring, C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 41).

59 Det ska vara möjligt för en domstol som inte dömer i sista instans att ställa frågor till EU-domstolen, särskilt om den anser att ett avgörande i enlighet med en högre instans rättsliga bedömning skulle strida mot unionsrätten (se dom av den 16 januari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf, 166/73, EU:C:1974:3, punkt 4, och dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 133 och där angiven rättspraxis).

60 Följaktligen kan även den fjärde och den femte frågan tas upp till sakprövning.

61 Det är lämpligt att pröva den fjärde och den femte frågan först, vilka avser den tidpunkt då ångerfristen börjar löpa när det är fråga om kreditavtal som är kombinerade med ett avtal om köp av fordon respektive möjligheten att kvalificera utövandet av ångerrätten som missbruk. Den första, den andra och den tredje frågan, vilka i huvudsak avser följderna av att ångerrätten utövas, kommer att prövas därefter.

62 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 l och artikel 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den ångerfrist som föreskrivs i artikel 14.1 endast börjar löpa om kreditavtalet innehåller en uppgift, i form av en konkret procentsats, om den tillämpliga dröjsmålsräntan vid tidpunkten för avtalets ingående. Om så inte är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida underlåtenheten att ange denna uppgift kan påverka konsumentens möjlighet att bedöma omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv eller dennes beslut att ingå avtalet och, i förekommande fall, frånta konsumenten möjligheten att utöva sina rättigheter på i huvudsak samma villkor som skulle ha gällt om denna information hade lämnats på ett fullständigt och korrekt sätt.

63 Det framgår av artikel 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48 att ångerfristen på fjorton dagar börjar löpa först från och med den dag då konsumenten får informationen i enlighet med artikel 10 i direktivet, om denna dag infaller senare än den dag då kreditavtalet ingicks.

64 Enligt artikel 10.2 l i direktiv 2008/48 ska ett kreditavtal på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om tillämplig dröjsmålsränta enligt de villkor som är tillämpliga när kreditavtalet ingås och villkoren för ändring av denna samt i tillämpliga fall avgifterna när avtalsförpliktelser inte fullgörs.

65 Domstolen erinrar om att det skyddssystem som införts genom direktiv 2008/48 grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 259 och där angiven rättspraxis).

66 De uppgifter som lämnas före och i samband med att ett avtal ingås, om avtalsvillkoren och följderna av att ett avtal ingås, är av grundläggande betydelse för en konsument. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 260 och där angiven rättspraxis).

67 Informationsskyldigheten enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 bidrar till att uppnå det mål som eftersträvas med direktivet, vilket, såsom framgår av skälen 7 och 9 i direktivet, består i att med avseende på konsumentkrediter säkerställa en fullständig och tvingande harmonisering av vissa betydande områden, vilken anses nödvändig för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 262 och där angiven rättspraxis).

68 Det följer av artikel 10.2 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 31 i samma direktiv, att det krav som där anges, nämligen att ett kreditavtal som upprättats i pappersform eller på något annat varaktigt medium på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla de uppgifter som avses i denna bestämmelse, är nödvändigt för att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter. För att avtalet ska kunna fullgöras korrekt och, i synnerhet, för att konsumenten ska kunna utöva sina rättigheter, är det nödvändigt att konsumenten känner till och förstår de uppgifter som kreditavtalet ska innehålla (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 263 och där angiven rättspraxis).

69 När kreditgivarens information till konsumenten enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 visar sig vara ofullständig eller felaktig börjar ångerfristen således löpa endast om det förhållandet att informationen är ofullständig eller felaktig inte kan påverka konsumentens möjlighet att bedöma omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter enligt direktivet, eller konsumentens beslut att ingå avtalet. Denna omständighet ska, i förekommande fall, inte heller kunna frånta konsumenten möjligheten att utöva sina rättigheter på i huvudsak samma villkor som skulle ha gällt om denna information hade lämnats på ett fullständigt och korrekt sätt (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 265 och där angiven rättspraxis).

70 En situation som kännetecknas av att ofullständig eller felaktig information har lämnats ska emellertid särskiljas från en situation där den begärda informationen saknas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 264).

71 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att inget av de berörda kreditavtalen innehöll någon uppgift, i form av en konkret procentsats, om den dröjsmålsränta som gällde vid tidpunkten då avtalet slöts. Det framgår inte heller av handlingarna i målet att denna information lämnats till de berörda konsumenterna efter det att avtalen ingåtts.

72 Det ska påpekas att skyldigheten att i kreditavtalet ange en konkret dröjsmålsränta, uttryckt i procent, i enlighet med artikel 10.2 l i direktiv 2008/48, medför att konsumenten kan få kännedom om följderna av hans eller hennes eventuella betalningsdröjsmål. EU-domstolen har följaktligen slagit fast att ett kreditavtal ska innehålla uppgift om den dröjsmålsränta som är tillämplig vid tidpunkten för avtalets ingående, i form av en konkret procentsats, och en konkret beskrivning av mekanismen för ändring av dröjsmålsräntan (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 92 och 95).

73 Kreditavtalet måste nämligen innehålla uppgift om den räntesats som är tillämplig vid sen betalning, uttryckt i en konkret procentsats, för att konsumenten ska kunna bedöma omfattningen av sitt avtalsmässiga åtagande, bland annat vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av att konsumenten underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet eller betalar för sent. Denna information kan således påverka inte bara konsumentens beslut att ingå avtalet, utan även dennes möjlighet att planera återbetalningen av lånet.

74 Detta medför, när den dröjsmålsränta som är tillämplig vid tidpunkten för avtalets ingående inte anges i kreditavtalet, i form av en konkret procentsats, att den ångerfrist som föreskrivs i artikel 14.1 i direktiv 2008/48 inte börjar löpa förrän denna information har lämnats till konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 117).

75 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 10.2 1 och 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den ångerfrist som föreskrivs i artikel 14.1 inte börjar löpa när kreditavtalet inte innehåller någon uppgift, i form av en konkret procentsats, om den dröjsmålsränta som är tillämplig när avtalet ingås, och detta gäller så länge denna information inte i vederbörlig ordning har lämnats till konsumenten.

76 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för att kreditgivaren med framgång kan göra gällande att konsumenten har missbrukat sin ångerrätt enligt artikel 14.1 på grund av konsumentens beteende mellan avtalets ingående och utövandet av ångerrätten, eller till och med efter detta utövande, när kreditavtalet, i strid med artikel 10.2 l i direktivet, inte innehåller någon uppgift, i form av en konkret procentsats, om den dröjsmålsränta som var tillämplig vid den tidpunkt då avtalet ingicks. För det fall denna fråga besvaras nekande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det kan anses utgöra rättsmissbruk att konsumenten fortsätter att använda fordonet fram till dess att de nationella domstolarna har avgjort huruvida ångerrätten har utövats med giltig verkan och att konsumenten vägrar att betala ersättning för fordonets värdeminskning.

77 Det ska i detta hänseende först påpekas att direktiv 2008/48 inte innehåller några bestämmelser som reglerar frågan huruvida konsumenten har missbrukat sina rättigheter enligt direktivet (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 280 och där angiven rättspraxis).

78 Enligt fast rättspraxis finns det emellertid en allmän unionsrättslig princip som innebär att enskilda inte får missbruka unionsrätten eller åberopa den i bedrägligt syfte (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 281 och där angiven rättspraxis).

79 Enskilda måste iaktta denna allmänna princip. Tillämpningen av unionsbestämmelser kan nämligen inte utsträckas till att omfatta sådana förfaranden som genomförs i syfte att erhålla förmåner enligt unionsrätten genom bedrägeri eller missbruk (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 282 och där angiven rättspraxis).

80 Det följer således av denna princip att en medlemsstat ska neka att bevilja förmåner enligt bestämmelser i unionsrätten om de inte åberopas av en person i syfte att uppnå bestämmelsernas ändamål, utan i stället i syfte att erhålla en förmån som vederbörande tillerkänns enligt unionsrätten trots att de objektiva villkoren för att åtnjuta den begärda förmånen, som följer av unionsrätten, endast är formellt uppfyllda, och detta även om det inte föreligger några nationella bestämmelser som föreskriver att förmånen inte ska beviljas (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 283 och där angiven rättspraxis).

81 Vidare framgår det av fast rättspraxis att det, för att det ska kunna fastställas att det är fråga om ett missbruk, krävs dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden, av vilka det – trots att de villkor som uppställs i tillämplig unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 285 och där angiven rättspraxis).

82 Det ankommer i sista hand på den nationella domstolen att i de mål som är anhängiga vid den, med beaktande av samtliga omständigheter i det aktuella fallet, pröva huruvida det föreligger missbruk, däribland omständigheter som uppkommit efter den transaktion som påstås ha utgjort missbruk (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 286 och där angiven rättspraxis). Domstolen kan emellertid vägleda den nationella domstolen vid dess bedömning.

83 I detta hänseende framgår det av rättspraxis att kreditgivaren inte med fog kan anse att konsumenten har missbrukat sin ångerrätt enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48, på grund av den långa tid som förflutit mellan avtalets ingående och utövandet av ångerrätten enligt denna bestämmelse, i ett fall där någon av de obligatoriska uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktivet inte har angetts i kreditavtalet och inte heller har meddelats på ett korrekt sätt vid ett senare tillfälle, oberoende av om konsumenten kände till att han eller hon hade ångerrätt (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 127).

84 En kreditgivare kan således inte göra gällande att utövandet av ångerrätten utgör missbruk, när kreditavtalet inte innehåller någon uppgift, i form av en konkret procentsats, om den gällande dröjsmålsräntan vid tidpunkten för avtalets ingående, vilken är en av dessa obligatoriska uppgifter. Såsom framgår av punkt 75 ovan har ångerfristen i ett sådant fall nämligen inte börjat löpa.

85 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första delen av den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för att kreditgivaren med framgång kan göra gällande att konsumenten har missbrukat sin ångerrätt enligt artikel 14.1 på grund av konsumentens beteende mellan avtalets ingående och utövandet av ångerrätten, eller till och med efter detta utövande, när det inte fanns någon uppgift i kreditavtalet, i form av en konkret procentsats, om den dröjsmålsränta som var tillämplig vid tidpunkten för avtalets ingående, vilken krävs enligt artikel 10.2 l i direktivet, och denna uppgift inte heller har meddelats i vederbörlig ordning vid ett senare tillfälle.

86 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis, enligt vilken – för det fall konsumenten utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av ett fordon – storleken på den ersättning för värdeminskning som konsumenten ska betala till kreditgivaren vid återlämnandet av fordonet beräknas genom att från det försäljningspris som återförsäljaren tillämpade vid tidpunkten för konsumentens förvärv av fordonet dra av återförsäljarens inköpspris vid den tidpunkt då fordonet återlämnas.

87 Enligt artikel 3 n i direktiv 2008/48 definieras ett kombinerat kreditavtal som ett kreditavtal där den berörda krediten uteslutande tjänar till att finansiera ett avtal om leverans av bland annat en viss vara, under förutsättning att dessa båda avtal objektivt sett utgör en kommersiell enhet.

88 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att de kreditavtal som är aktuella i det nationella målet har använts för köp av motorfordon för privat bruk. Det framgår även att kreditbeloppen betalades ut direkt till de bilåterförsäljare från vilka fordonen köptes. Sådana avtal ska följaktligen anses utgöra kombinerade kreditavtal, i den mening som avses i artikel 3 n i direktiv 2008/48.

89 Enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska konsumenten ha rätt att inom 14 kalenderdagar frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl. Direktiv 2008/48 innehåller emellertid inte några bestämmelser som reglerar följderna av att konsumenten frånträder ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om leverans av varor. I skäl 35 i direktivet anges för övrigt att direktivet inte bör påverka tillämpningen av någon bestämmelse i medlemsstaterna i frågor som rör återlämnande av kreditfinansierade varor eller andra därmed sammanhängande frågor (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 302).

90 I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området omfattas reglerna för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 2008/48 av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 303 och där angiven rättspraxis).

91 Vad avser effektivitetsprincipen – som är den enda principen som är relevant i förevarande mål – framgår det av rättspraxis att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Utifrån detta perspektiv måste, i förekommande fall, de grundläggande principerna i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 304 och där angiven rättspraxis).

92 De nationella bestämmelserna och den nationella rättspraxis som i förekommande fall genomför dem, vilka reglerar följderna av att konsumenten utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om leverans av varor får således inte påverka effektiviteten och verkan av den ångerrätt som föreskrivs i artikel 14.1 i direktiv 2008/48.

93 För det första framgår det, i förevarande fall, av begäran om förhandsavgörande att konsumenten enligt 357 § punkt 7 BGB är skyldig att betala ersättning för varans värdeminskning, om denna värdeminskning beror på att varan har hanterats på ett sätt som inte var nödvändigt för att kontrollera dess art, egenskaper och funktion under förutsättning att näringsidkaren har informerat konsumenten om dennes ångerrätt. För det andra följer det av praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att storleken på denna ersättning, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, ska beräknas genom att från det försäljningspris som återförsäljaren tillämpade när konsumenten köpte fordonet dra av det inköpspris som återförsäljaren betalade när fordonet återlämnades.

94 Enligt den redogörelse som lämnats av den hänskjutande domstolen grundar sig denna beräkningsmetod på olika marknadsvärden, vilka är resultatet av transaktioner som genomförts på olika marknader, nämligen dels den marknad på vilken återförsäljarna säljer, dels den marknad på vilken de köper. Enligt samma redogörelse medför denna metod att konsumenten inte bara ska kompensera för värdeminskningen till följd av användningen av fordonet, utan även för kostnaderna för återförsäljning, en vinstmarginal och mervärdesskatt. Det rör sig därvid om kostnader som är förenade med utövandet av ångerrätten, men som är oberoende av om konsumenten har använt fordonet. Detta skulle innebära att konsumenten ålades att betala ersättning enbart på grund av utövandet av ångerrätten. Detta kan leda till att ersättningsbeloppet kan visa sig bli högt, även om fordonet varken har registrerats eller använts innan ångerrätten utövades.

95 Domstolen har redan, vad gäller ångerrätten enligt direktiv 97/7 vid ingående av ett distansavtal, slagit fast att den behörighet som tillerkänns medlemsstaterna att fastställa villkoren och formerna för utövandet av denna rätt ska utövas med iakttagande av direktivets syfte och inte får äventyra denna rättighets effektivitet och verkan. Så skulle emellertid vara fallet om storleken på den ersättning som konsumenten ska betala till kreditgivaren för en varas värdeminskning vid återlämnandet av varan framstår som oproportionerlig i förhållande till inköpspriset för varan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Messner, C‑489/07, EU:C:2009:502, punkt 27).

96 Denna tolkning gäller även för direktiv 2008/48. I likhet med vad som föreskrevs i direktiv 97/7, i vilket det i skäl 14 angavs att det ankom på medlemsstaterna att bestämma villkoren för och konsekvenserna av utnyttjande av ångerrätten, ges medlemsstaterna enligt direktiv 2008/48 ett utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom direktivet, såsom redan har påpekats i punkt 89 ovan, överlåter åt dem att reglera frågor som rör återlämnande av den kreditfinansierade varan eller andra därmed sammanhängande frågor. Såsom framgår av punkt 92 ovan kräver effektivitetsprincipen dessutom att de nationella bestämmelser som reglerar följderna av utövandet av ångerrätten inte äventyrar ångerrättens effektivitet och verkan så till den grad att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva ångerrätten.

97 Bedömningen av huruvida den kompensationsersättning som eventuellt krävs av konsumenten till följd av att denne utövat sin ångerrätt är proportionerlig ska göras efter en ingående bedömning, med beaktande av det sätt på vilket varan i fråga använts och fordonets skick vid den tidpunkt då det återlämnas, bland annat vad gäller en eventuell mekanisk eller estetisk försämring till följd av denna användning. Enbart den omständigheten att den sålunda fastställda kompensationsersättningen kan uppgå till ett stort belopp i förhållande till det pris som konsumenten betalat för fordonet, innebär inte i sig att denna ersättning är oproportionerlig och att metoden för att beräkna nämnda ersättning i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva ångerrätten, förutsatt att ersättningsbeloppet på ett objektivt sätt återspeglar fordonets faktiska värdeminskning till följd av konsumentens användning och dess skick vid den tidpunkt då det återlämnas.

98 Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, finner domstolen däremot att en beräkningsmetod som enbart grundar sig på en konstaterad prisskillnad mellan köpet och återförsäljningen av fordonet – vilken inbegriper faktorer som inte har med användningen av fordonet att göra, såsom försäljningsmarginaler och återförsäljningskostnader, vilka ensidigt fastställts av bilåterförsäljaren, samt mervärdesskatt – inte gör det möjligt att bedöma fordonets värdeminskning till följd av att det använts av konsumenten. Såsom den hänskjutande domstolen har angett är dessa faktorer dessutom aktuella även för det fall fordonet varken har registrerats eller använts innan ångerrätten utövades. Denna metod förefaller således ålägga konsumenten en börda som uteslutande följer av utövandet av ångerrätten.

99 Under dessa omständigheter kan en sådan metod för beräkning av ersättningen för en varas värdeminskning som den som är aktuell i det nationella målet leda till ett ersättningsbelopp som inte står i proportion till varans inköpspris och göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva ångerrätten.

100 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 14.1 i direktiv 2008/48, jämförd med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken – för det fall konsumenten utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av fordon – storleken på den ersättning som konsumenten ska betala till kreditgivaren för värdeminskning vid återlämnandet av fordonet ska beräknas genom att från det försäljningspris som återförsäljaren tillämpade vid tidpunkten för konsumentens förvärv av fordonet dra av det inköpspris som återförsäljaren betalade vid den tidpunkt då fordonet återlämnades, i den mån denna beräkningsmetod innefattar faktorer som inte har med konsumentens användning av nämnda fordon att göra.

101 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida direktivet, med hänsyn till artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48, ska tolkas så, att det medför en fullständig harmonisering avseende följderna av att en konsument utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av ett fordon.

102 För det första framgår det av artikel 22.1 i direktiv 2008/48, tolkad mot bakgrund av skälen 9 och 10 i direktivet, att direktivet, vad gäller kreditavtal som omfattas av dess tillämpningsområde, föreskriver en fullständig harmonisering och är tvingande, såsom framgår av rubriken till nämnda artikel 22. Av detta följer att medlemsstaterna inte har rätt att behålla eller införa andra nationella bestämmelser än dem som föreskrivs i direktivet på de områden som denna harmonisering särskilt avser (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 295 och där angiven rättspraxis).

103 I artikel 2.1 i direktiv 2008/48 föreskrivs att direktivet ska tillämpas på kreditavtal och, såsom framgår av artikel 3 n i direktivet, vars lydelse det erinrats om i punkt 87 ovan, innefattar kategorin kreditavtal de kombinerade kreditavtalen. Av detta följer att kombinerade kreditavtal, i den mening som avses i artikel 3 n, inte enbart på grund av sitt syfte är undantagna från direktivets tillämpningsområde.

104 I artikel 14.3 b i direktiv 2008/48 föreskrivs emellertid endast att konsumenten, om denne utövar sin ångerrätt, till kreditgivaren ska återbetala kapitalet och betala upplupen ränta på detta kapital från och med det datum då krediten utnyttjades till och med det datum då kapitalet återbetalas, utan onödigt dröjsmål och senast 30 kalenderdagar efter det att meddelandet om att konsumenten frånträder avtalet har sänts till kreditgivaren. Räntebeloppet ska beräknas på grundval av den kreditränta som avtalats.

105 För det andra ska det inledningsvis understrykas att direktiv 2008/48, såsom angetts i punkt 89 ovan, inte innehåller några bestämmelser som reglerar följderna av att konsumenten frånträder ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om leverans av varor. I skäl 35 i direktivet anges för övrigt att direktivet inte bör påverka tillämpningen av någon bestämmelse i medlemsstaterna i frågor som rör återlämnande av kreditfinansierade varor eller andra därmed sammanhängande frågor (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 302).

106 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 34 och 37 i sitt förslag till avgörande innehåller artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48 inte någon precisering av vad som ska ske med den finansierade varan eller av den eventuella interaktionen mellan det kombinerade kreditavtalet och avtalet om köpet av fordonet. Den enda bestämmelse i detta direktiv som hänvisar till följderna av utövandet av ångerrätten med avseende på ett kombinerat kreditavtal, nämligen artikel 15.1, gäller det fall då en konsument utövar denna rätt, som föreskrivs i unionsrätten, med avseende på ett avtal om leverans av en vara eller tillhandahållande av en tjänst. Det finns däremot inte någon bestämmelse i direktiv 2008/48 som avser den situation där den ångerrätt som utövas av konsumenten avser själva det kombinerade kreditavtalet.

107 I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området omfattas reglerna för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 2008/48, såsom redan har angetts i punkt 90 ovan, av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).

108 Av detta följer att unionslagstiftaren har haft för avsikt att säkerställa att ångerrätten kan utövas på ett effektivt sätt, samtidigt som medlemsstaterna har getts ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller hur ångerrätten specifikt ska utövas med avseende på kombinerade kreditavtal. Direktiv 2008/48 innebär således inte någon fullständig harmonisering av samtliga rättsliga följder som frånträdandet av ett sådant avtal kan medföra.

109 Det ankommer således på medlemsstaterna att, med iakttagande av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna, precisera verkningarna av utövandet av ångerrätten med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om leverans av varor, även – i förekommande fall – vad gäller skyldigheten att betala upplupen ränta på det lånade kapitalet samt villkoren för denna skyldighet.

110 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det inte innebär en fullständig harmonisering av bestämmelserna om följderna av att konsumenten utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av ett fordon.

111 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 i direktiv 2008/48/EG ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken konsumenten, efter det att denne frånträtt ett konsumentkreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av ett fordon, är skyldig att betala den avtalade krediträntan enligt kreditavtalet för tidsperioden mellan det att kreditbeloppet betalades ut till försäljaren av det finansierade fordonet och tidpunkten då fordonet återlämnas till kreditgivaren eller försäljaren.

112 I artikel 14.1 i direktiv 2008/48 föreskrivs att konsumenten har rätt att utöva sin ångerrätt utan att behöva ange några skäl. Det framgår vidare av artikel 14.3 b första meningen i direktivet att konsumenten, om denne utnyttjar sin ångerrätt, ska återbetala kapitalet och betala kreditränta enligt avtalad räntesats från och med det datum då krediten ställdes till förfogande till och med det datum då kapitalet återbetalas i dess helhet.

113 Det framgår av svaret på den andra frågan att artikel 14.3 b första meningen i direktiv 2008/48 inte medför en fullständig harmonisering av följderna av att konsumenten frånträder ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om leverans av varor, såsom köp av ett fordon.

114 Såsom framgår av skäl 8 i direktiv 2008/48 syftar denna bestämmelse emellertid till att säkerställa en balans mellan konsumentskyddet och den fria rörligheten för krediterbjudanden. Unionsrätten utgör således inte hinder för att det i nationell lagstiftning föreskrivs att konsumenter, när de frånträder ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av ett fordon, är skyldiga att betala kreditränta för perioden från det att medlen faktiskt ställdes till förfogande fram till dess att varan återlämnas.

115 Denna bedömning stöds av den omständigheten att kreditgivaren tillfälligt har avhänt sig det kreditbelopp som betalats till säljaren av fordonet till förmån för konsumenten, vilket innebär att kreditgivaren har låst medel och tagit en ekonomisk risk. Bedömningen stöds även av att räntan på det lånade kapitalet inte utgör en straffavgift, utan en motprestation för tillgången till krediten, vilken i princip utgör en avgiftsbelagd transaktion, oberoende av utövandet av ångerrätten.

116 Dessutom möjliggör den eventuella skyldigheten för konsumenten att betala kreditränta beräknad med beaktande av hur länge medlen faktiskt har ställts till förfogande, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, att upprätthålla jämvikten i avtalsförhållandet. Denna skyldighet förhindrar att en av parterna, genom att utöva sin ångerrätt, gör en otillbörlig vinst på den andras bekostnad och säkerställer en rättvis fördelning av de bördor och fördelar som följer av genomförandet, om än partiellt och tillfälligt, av kreditavtalet.

117 Såsom tidigare har påpekats i punkterna 90 och 91 ovan omfattas reglerna för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 2008/48, i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området, av medlemsstaternas nationella rättsordningar, varvid dessa regler ska iaktta likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

118 EU-domstolens svar på den första och den nu aktuella frågan kan dessutom ge den hänskjutande domstolen vägledning när det gäller dess frågor om en eventuell obehörig vinst, oavsett om det är till konsumentens eller kreditgivarens fördel.

119 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken konsumenten, efter det att denne frånträtt ett konsumentkreditavtal som är kombinerat med ett avtal om köp av ett fordon, är skyldig att betala den avtalade krediträntan enligt kreditavtalet för tidsperioden mellan det att kreditbeloppet betalades ut till försäljaren av det finansierade fordonet och tidpunkten då fordonet återlämnas till kreditgivaren eller försäljaren.

120 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.