Domstolens dom (andra avdelningen) den 5 september 2024

I mål C‑224/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 11 april 2023,

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna F. Biltgen, N. Wahl, J. Passer (referent) och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 21 mars 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet om överklagande

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den femte grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den sjätte grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Penya Barça Lyon: Plus que des supporters (PBL) och Issam Abdelmouine (nedan tillsammans kallade klagandena) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 8 februari 2023, PBL och WA/kommissionen ( T‑538/21, EU:T:2023:53) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut COMP/C.4/AH/mdr 2021(092342) av den 1 september 2021 angående statusen hos ett klagomål om ett påstått statligt stöd som beviljats fotbollsklubben Paris Saint-Germain (SA.64489).

2 I skälen 32 och 33 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9) anges följande:

3 Det föreskrivs i artikel 1 h i förordning 2015/1589 att i denna förordning gäller berörd part en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer.

4 Artikel 12 i förordningen har rubriken Undersökning, begäran om upplysningar och föreläggande om upplysningar. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

5 I artikel 24 i samma förordning, med rubriken Berörda parters rättigheter, anges följande:

6 Bakgrunden till tvisten, såsom den har beskrivits av tribunalen i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

7 PBL är en förening som har som verksamhetsföremål att samla supporters i Fútbol Club Barcelona (nedan kallad FCB), som är en professionell fotbollsklubb i Barcelona (Spanien) bildad i form av en ideell förening.

8 Issam Abdelmouine är medlem i PBL. Sedan den 3 mars 2020 är han även så kallad socio (betalande medlem) i FCB.

9 Den 8 augusti 2021 meddelade Lionel Messi, en fotbollsspelare som var anställd av FCB, att han skulle lämna denna klubb och rekryteras av Paris Saint-Germain Football Club (PSG), en professionell fotbollsklubb i Paris (Frankrike).

10 Samma dag gav Issam Abdelmouine in ett klagomål till kommissionen, i vilket han dels informerade kommissionen om förekomsten av ett påstått stöd som hade gjort det möjligt för PSG att rekrytera Messi, dels begärde att kommissionen skulle vidta åtgärder med stöd av artikel 116 FEUF.

11 Den 1 september 2021 skickade kommissionen en skrivelse till Issam Abdelmouine, i vilken den angav att han inte kunde anses ha ställning som berörd part, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589, och att de uppgifter som han lämnat om det påstådda stödet till PSG följaktligen inte kunde anses utgöra ett klagomål enligt artikel 24.2 i denna förordning.

12 PBL och Issam Abdelmouine väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 september 2021, talan och yrkade dels att tribunalen skulle ogiltigförklara beslutet i denna skrivelse att inte betrakta Issam Abdelmouine som berörd part med rätt att ge in klagomål till kommissionen, i den mening som avses i förordning 2015/1589 (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels att den skulle förelägga kommissionen att vidta vissa åtgärder.

13 Samma dag som den muntliga förhandlingen ägde rum, det vill säga den 18 oktober 2022, inkom klagandena dessutom med ett antal bevisuppgifter till tribunalens kansli i enlighet med artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler.

14 I punkterna 9–13 i den överklagade domen ogillade tribunalen klagandenas andra yrkande, som avsåg att den skulle förelägga kommissionen att vidta vissa åtgärder, med motiveringen att den inte var behörig att meddela förelägganden av det yrkade slaget.

15 Tribunalen fann, i punkterna 14–18 i den överklagade domen, att klagandenas första yrkande, som rörde ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, delvis skulle avvisas, i den del det avsåg kommissionens underlåtenhet att beakta PBL i det omtvistade beslutet. Tribunalen ansåg att det inte var styrkt att PBL hade anslutit sig till det klagomål som getts in av Issam Abdelmouine och som var föremål för detta beslut och att han därmed skulle anses vara den enda klaganden. Följaktligen prövades detta yrkande i sak endast i den del det avsåg handläggningen av det klagomål som Issam Abdelmouine hade gett in i egenskap av socio i FCB.

16 I sak fann tribunalen, i punkterna 19 och 20 i den överklagade domen, att klagandena till stöd för detta yrkande hade åberopat en enda grund avseende åsidosättande av artikel 1 h i förordning 2015/1589 och att denna grund i sin tur bestod av två delar.

17 Den första delen av den åberopade grunden avsåg att kommissionen hade gjort en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna. I det avseendet fann tribunalen, i punkterna 22–47 i den överklagade domen, att de olika intressen som åberopats av klagandena för att visa att Issam Abdelmouine, i egenskap av socio i FCB, skulle anses ha ställning som berörd part, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589, inte var styrkta i vissa fall och att det i övriga fall var fråga om rent allmänna eller indirekta intressen. Av dessa skäl fann tribunalen att Issam Abdelmouine inte kunde anses ha ställning som berörd part i nyss nämnd mening.

18 Den andra delen av den åberopade grunden avsåg att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Tribunalen behandlade denna del av grunden i punkterna 48–53 i den överklagade domen och fann att det saknades anledning att pröva om talan kunde vinna bifall på den, eftersom den var verkningslös. Enligt tribunalen avsåg denna del nämligen en rent illustrativ och därmed underordnad aspekt av den motivering som kommissionen hade grundat sig på i det omtvistade beslutet för att ta ställning till statusen hos det klagomål som getts in av Issam Abdelmouine.

19 Tribunalen fann vidare, i punkterna 54–57 i den överklagade domen, att det saknades anledning att pröva huruvida den bevisning som klagandena hade inkommit med till tribunalen dagen för den muntliga förhandlingen kunde tillåtas, eftersom denna bevisning under alla omständigheter saknade betydelse för bedömningen av bland annat huruvida deras talan kunde tas upp till prövning och huruvida den var välgrundad.

20 Mot bakgrund av samtliga dessa skäl ogillade tribunalen talan.

21 Klagandena har yrkat att domstolen ska

22 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

23 Till stöd för sitt överklagande har klagandena åberopat sex grunder.

24 Genom den första grunden, som avser punkterna 14–18 i den överklagade domen och som består av två delar, har klagandena gjort gällande att det var fel av tribunalen att delvis avvisa deras första yrkande, som avsåg ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

25 Klagandena har genom den första grundens första del gjort gällande att – i motsats till den bedömning som tribunalen gjorde i de aktuella punkterna – den bevisning som de gav in till tribunalen samma dag som den muntliga förhandlingen ägde rum i tillräcklig utsträckning visade att PBL hade anslutit sig till Issam Abdelmouines klagomål och att kommissionen kände till detta förhållande när den fattade det omtvistade beslutet.

26 Klagandena har genom den första grundens andra del gjort gällande att tribunalen under alla omständigheter åsidosatte sin praxis enligt vilken det, för det fall en talan om ogiltigförklaring väcks av flera personer, ska anses att konstaterandet att en av dessa personer har talerätt är tillräckligt för att talan ska kunna tas upp till prövning i sin helhet och att det således inte är nödvändigt att pröva övriga berörda personers talerätt. Enligt klagandena ankom det nämligen, mot bakgrund av denna rättspraxis, på tribunalen att pröva deras första yrkande i dess helhet.

27 Kommissionen har gjort gällande att den första grundens första del ska avvisas och att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser grundens andra del.

28 Vad gäller den första grundens första del gör domstolen följande bedömning. Av fast praxis framgår, för det första, att tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och den bevisning som lagts fram för den. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör därför inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande. Påståenden om att nämnda bedömning varit felaktig kan följaktligen inte bli föremål för prövning i ett sådant mål, förutom om de avser att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkterna 157 och 158 samt där angiven rättspraxis).

29 För det andra gäller enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att en part som gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen är skyldig att ange exakt vilken bevisning som den har missuppfattat och visa vilka fel som orsakade denna missuppfattning från tribunalens sida. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att det varit fråga om en missuppfattning, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen (dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 219 och där angiven rättspraxis).

30 Vad gäller förevarande fall innebär det nu sagda att klagandena, som varken har påstått eller visat att tribunalen missuppfattade bevisningen, inte har rätt att i målet om överklagande åberopa att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den fann att det inte var styrkt att PBL hade anslutit sig till det klagomål som Issam Abdelmouine hade ingett till kommissionen och som var föremål för det omtvistade beslutet.

31 Det är inte heller möjligt att utifrån vad klagandena har anfört vid domstolen identifiera de punkter i den överklagade domen av vilka det skulle framgå att tribunalen missuppfattade den bevisning som getts in till den samma dag som den muntliga förhandlingen ägde rum eller, än mindre, på ett uppenbart sätt slå fast – enligt de förutsättningar som det erinras om i punkt 29 ovan – att så faktiskt var fallet. Klagandena har för övrigt inte formellt gjort gällande att det varit fråga om sådan missuppfattning. Den enda bevisning som sökandena har hänvisat till i detta avseende är nämligen ett e‑postmeddelande från kommissionen som, i motsats till vad de har påstått, inte anger att kommissionen har mottagit ett klagomål från PBL, utan tvärtom att något sådant klagomål inte har inkommit till kommissionen. I övrigt har klagandena endast framfört kategoriska, allmänna eller otillräckligt underbyggda påståenden.

32 Vad gäller den första grundens andra del konstaterar domstolen att klagandena inte har fog för att kritisera tribunalen för att ha åsidosatt sin praxis, enligt vilken det, för det fall en talan om ogiltigförklaring väcks av flera personer, ska anses att konstaterandet att en av dessa personer har talerätt är tillräckligt för att talan i sin helhet ska kunna tas upp till prövning och att det således inte är nödvändigt att pröva huruvida andra berörda personer har talerätt.

33 I punkterna 14–18 i den överklagade domen uttalade sig tribunalen nämligen inte om huruvida PBL hade talerätt, utan om huruvida klagandenas första yrkande, som avsåg ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, kunde tas upp till prövning. Tribunalen fann att detta yrkande endast kunde tas upp till prövning i den del det avsåg handläggningen av Issam Abdelmouines klagomål. På motsvarande sätt avvisade nämnda domstol, av de skäl som angetts i punkterna 15, 30 och 31 ovan, nämnda yrkande i den del det därigenom gjordes gällande att påståendet att PBL hade anslutit sig till Issam Abdelmouines klagomål inte hade beaktats i det omtvistade beslutet.

34 Den rättspraxis som klagandena hänvisat till saknade betydelse i detta sammanhang, med hänsyn till vad den avser och vilken räckvidd den har.

35 I den del överklagandet kan prövas såvitt avser den första grunden ska det således lämnas utan bifall.

36 Genom den andra grunden har klagandena i huvudsak hävdat att tribunalen åsidosatte sina skyldigheter genom att i den överklagade domen underlåta att pröva en av de två grunder som klagandena hade åberopat till stöd för sin talan, vilken avsåg åsidosättande av artikel 116 FEUF.

37 Kommissionen har bestritt vad klagandena anfört i denna del.

38 Såsom framgår av punkterna 9–13 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att den inte var behörig att pröva klagandenas andra yrkande, som avsåg att kommissionen skulle föreläggas att utöva sina befogenheter enligt bland annat artikel 116 FEUF.

39 Klagandena har i sitt överklagande inte påstått att tribunalen gjorde fel när den slog fast att den inte var behörig att meddela ett föreläggande av det yrkade slaget, vilket den för övrigt inte heller gjorde såsom framgår av de skäl som den angav i den överklagade domen. Konstaterandet om bristande behörighet innebar att tribunalen var förhindrad att i någon form pröva huruvida någon av de grunder som klagandena hade kunnat åberopa till stöd för det aktuella yrkandet kunde tas upp till prövning eller leda till bifall av det. Detta konstaterande motiverar således, underförstått men med nödvändighet, att tribunalen i den överklagade domen avstod från att bemöta de argument avseende åsidosättande av artikel 116 FEUF som klagandena påstår sig ha lagt fram för den.

40 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

41 Genom den tredje grunden, som avser punkterna 22–47 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den slog fast att den första delen av den grund som de åberopat till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring, som avsåg åsidosättandet av artikel 1 h i förordning 2015/1589, inte kunde leda till bifall av yrkandet.

42 Klagandena har i denna del först anfört att begreppet berörd part, som det hänvisas till i denna bestämmelse, enligt domstolens praxis har getts en vid definition, eftersom det hänvisar till en obestämd grupp av personer som omfattar alla personer vars intressen kan påverkas av att ett stöd beviljas, i den meningen att stödet riskerar att ha en konkret inverkan på deras situation.

43 Vad därefter gäller det nu aktuella fallet har klagandena inledningsvis påpekat att de anser att det påstådda stöd som har ifrågasatts genom det klagomål som är föremål för det omtvistade beslutet är ett stöd som har gynnat PSG, en professionell fotbollsklubb i Frankrike, och som har skadat FCB, en konkurrerande fotbollsklubb i Spanien.

44 Vidare har de anfört att detta stöd redan har haft och, under alla omständigheter, riskerar att ha en konkret negativ inverkan inte bara på FCB:s ekonomiska, finansiella och rättsliga ställning, utan även – med hänsyn till den ideella associationsstrukturen och de mycket speciella verksamheter som FCB bedriver – på socios ställning i nämnda avseenden, eftersom det är de som äger klubben och demokratiskt kontrollerar dess styrning, beslut och verksamhet.

45 Slutligen har klagandena gjort gällande att de på ett klart, precist och väl underbyggt sätt, såväl vid kommissionen som inför tribunalen, redogjorde för de olika skälen till att det skulle anses att Issam Abdelmouine – i egenskap av socio i FCB och med beaktande av de rättigheter, befogenheter och skyldigheter som särskilt följer av denna ställning, såsom de anges i FCB:s stadgar – var en person vars ideella, förmögenhetsmässiga och ekonomiska intressen samt konkreta situation kunde påverkas av beviljandet av det stöd som avses i hans klagomål.

46 Klagandena har därutöver hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i flera avseenden när den till följd av sitt resonemang drog slutsatsen att det var korrekt av kommissionen att inte tillerkänna Issam Abdelmouine ställning som berörd part.

47 För det första gjorde tribunalen en otillbörligt restriktiv tolkning av begreppet berörd part genom att, med hänvisning till sin tidigare praxis, utesluta att inte bara allmänna utan även indirekta intressen kan räcka för att fastställa att en person som gör gällande ställning som berörd part ska anses ha en sådan ställning.

48 För det andra gjorde tribunalen, på grundval av denna otillbörligt restriktiva tolkning, en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna och en oriktig bedömning genom att slå fast att de olika intressen som klagandena hade åberopat för att styrka Issam Abdelmouines ställning som berörd part inte var styrkta i vissa fall och att det i övriga fall var fråga om rent allmänna eller indirekta intressen.

49 Kommissionen har till bemötande av vad klagandena anfört först gjort gällande att både domstolens och tribunalens praxis ska förstås så, att det inte är tillräckligt att åberopa rent allmänna eller indirekta intressen för att kunna anses ha ställning som berörd part.

50 Vidare har kommissionen anfört att klagandena till stor del endast har upprepat vad de anfört vid tribunalen och ifrågasatt tribunalens bedömningar i olika frågor, dock utan att göra gällande att tribunalen skulle ha missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen. Den tredje grunden ska därför avvisas i denna del.

51 Slutligen anser kommissionen att inget av det som klagandena har anfört ger stöd för slutsatsen att tribunalen gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna. Tvärtom måste det mot bakgrund av relevant praxis från domstolen och tribunalen anses att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den efter att ha prövat de argument och den bevisning som klagandena hade lagt fram slog fast att det omtvistade beslutet inte var rättsstridigt i den del Issam Abdelmouine inte tillerkändes ställning som berörd part.

52 Klagandena har genom den tredje grunden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den prövade lagenligheten av det omtvistade beslutet, i den del kommissionen inte tillerkände Issam Abdelmouine ställning som berörd part, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589. De har i huvudsak anfört att tribunalen gjorde lagenlighetsprövningen mot bakgrund av en rättsligt felaktig tolkning av detta begrepp. På grundval av denna tolkning gjorde tribunalen enligt klagandena även en felaktig rättslig kvalificering och en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna när den fann att kommissionen korrekt hade dragit slutsatsen att Issam Abdelmouine inte hade visat varför han skulle betraktas som en sådan berörd part.

53 I denna del ska inledningsvis följande påpekas. Förordning 2015/1589 utgör en kodifiering av domstolens praxis avseende begreppet berörd part i artikel 108.2 FEUF. I artikel 1 h i denna förordning anges att begreppet berörd part i förordningens mening omfattar en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer (dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

54 Vidare framgår av artikel 24 i förordningen att en person som tillerkänns ställning som berörd part ges möjlighet att åtnjuta vissa processuella rättigheter. Dessa innefattar bland annat rätten att ge in ett klagomål för att underrätta kommissionen om påstått olagligt stöd eller påstått missbruk av stöd, att lämna synpunkter till följd av kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet och, för det fall denna person har lämnat sådana synpunkter, att få en kopia av det beslut som kommissionen har fattat efter förfarandet.

55 På motsvarande sätt är kommissionen enligt artikel 12.1 andra stycket i samma förordning skyldig att utan onödigt dröjsmål pröva klagomål som berörda parter ger in i enlighet med artikel 24.2 i förordningen.

56 Slutligen ska det påpekas att genomförandet av bestämmelserna om dessa rättigheter respektive denna skyldighet – såsom framgår av skäl 33 i förordning 2015/1589, mot bakgrund av vilket dessa bestämmelser ska läsas – förutsätter att personen som har gett in ett klagomål till kommissionen har visat, i klagomålet, att denne är en berörd part, i den mening som avses i artikel 1 h i förordningen.

57 Därefter konstaterar domstolen att det framgår av den klara lydelsen av artikel 1 h i förordning 2015/1589 att begreppet berörd part inte endast omfattar medlemsstaterna, mottagaren eller mottagarna av det påstådda stöd som klagomålet avser, företag som konkurrerar med stödmottagaren eller stödmottagarna samt berörda branschorganisationer. Utöver dessa bestämda kategorier av juridiska eller fysiska personer omfattar begreppet nämligen även varje annan person vars intressen kan påverkas av att stödet beviljas.

58 I det sistnämnda avseendet framgår det av domstolens praxis att begreppet berörd part avser en obestämd grupp adressater, som kan omfatta alla personer som gör gällande att deras intressen kan påverkas av att ett påstått stöd beviljas (dom av den 14 november 1984, Intermills/kommissionen, 323/82, EU:C:1984:345, punkt 16, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkterna 59 och 60). Detta förutsätter dock att en sådan person visar att denne uppfyller kraven för att kunna anses ha ställning som berörd part och, i synnerhet, att det påstådda stödet riskerar att ha en konkret inverkan på dennes situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

59 En person som i ett visst fall gör gällande ställning som berörd part måste i detta syfte visa, för det första, att det är beviljandet av det påstådda stödet som sådant som kan påverka dennes intressen, och inte något annat agerande eller någon annan åtgärd, i synnerhet någon i förhållande till stödet rättsligt fristående åtgärd som kan ha vidtagits av den medlemsstat som beviljar stödet, även om en sådan åtgärd faktiskt har ett samband med nämnda stöd. Det är endast för det fall vissa villkor för genomförande av ett sådant stöd är så oskiljaktigt förbundna med stödets syfte att det inte är möjligt att bedöma dem separat som dessa oskiljaktigt förbundna genomförandevillkor kan åberopas för att visa att den aktuella personen har ställning som berörd part (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkterna 81, 97–99, 103 och 106 samt där angiven rättspraxis, och beslut av den 14 december 2023, CAPA m.fl./kommissionen, C‑742/21 P, EU:C:2023:1000, punkterna 40, 79, 93 och 95).

60 En sådan person ska, för det andra, visa att det verkligen är dennes egna, det vill säga personliga, intressen som beviljandet av det påstådda stödet kan påverka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex, C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkt 64, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 60).

61 Detta krav utesluter emellertid inte att vissa typer av juridiska personer, såsom fackföreningar eller föreningar, kan göra gällande sektorsvisa eller till och med allmänna intressen, såsom att främja eller försvara intressena för medlemmar i en arbetstagarorganisation i samband med kollektiva förhandlingar eller allmänintresset av att en idrottsinfrastruktur drivs på ekonomiska villkor som gör det möjligt för såväl amatöridrottare som professionella idrottsmän att få tillträde till denna infrastruktur, under förutsättning att sådana intressen omfattas av dessa juridiska personers verksamhetsföremål och således sammanfaller med ett av deras personliga intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, 3F/kommissionen, C‑319/07 P, EU:C:2009:435, punkterna 33, 45, 46, 52, 57–59, 65 och 104, och dom av den 2 september 2021, Ja zum Nürburgring/kommissionen, C‑647/19 P, EU:C:2021:666, punkterna 59, 64, 66 och 67).

62 Den aktuella personen ska, för det tredje, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 72 och 74 i sitt förslag till avgörande, styrka att beviljandet av det påstådda stödet faktiskt har, eller åtminstone potentiellt kan ha, en konkret inverkan på dennes intressen (dom av den 7 april 2022, Solar Ileias Bompaina/kommissionen, C‑429/20 P, EU:C:2022:282, punkt 35, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 60), genom att påvisa såväl denna faktiska eller potentiella inverkan i sig som orsakssambandet mellan denna inverkan och beviljandet av det aktuella stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Solar Ileias Bompaina/kommissionen, C‑429/20 P, EU:C:2022:282, punkt 43).

63 Vad slutligen gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. I punkterna 22–47 i den överklagade domen fann tribunalen att kommissionen hade gjort en riktig bedömning när den i det omtvistade beslutet bedömde att de olika intressen som klagandena hade åberopat för att visa att Issam Abdelmouine, i egenskap av socio i FCB, skulle anses vara en berörd part med avseende på det påstådda stöd som avsågs i klagomålet inte var styrkta i vissa fall och att det i övriga fall var fråga om rent allmänna och indirekta intressen.

64 Tribunalen grundade denna slutsats på fyra olika skäl. I punkterna 29–31 i den överklagade domen anförde tribunalen nämligen, till bemötande av klagandenas första argument, att den bevisning som de hade lagt fram inte visade att en socio i FCB, såsom Issam Abdelmouine, kan ådra sig ekonomiskt ansvar om klubben går med förlust och därför har ett direkt förmögenhetsmässigt intresse av att klubbens ekonomiska situation bevaras. I punkterna 32–34 i domen anförde tribunalen, till bemötande av klagandenas andra argument, att allmänintresset av att försvara en idrott som fotboll och dess värden inte med framgång kunde åberopas av en fysisk person, såsom Issam Abdelmouine, för att visa att han är en berörd part. I punkterna 35–38 i den överklagade domen fann tribunalen att klagandenas tredje argument, som avsåg Issam Abdelmouines intresse av att tillvarata sina ideella rättigheter och sin föreningsfrihet, inte kunde prövas, eftersom det inte var tillräckligt klart och precist. I punkterna 39–45 i domen prövade tribunalen ett fjärde argument från klagandenas sida, som avsåg Issam Abdelmouines intresse av att behålla de olika rättigheter som han hade i egenskap av socio i FCB, och fann att det inte fanns grund för det.

65 Såsom framgår av sammanfattningen av vad klagandena har anfört vid domstolen (se punkterna 41–48 ovan), har de inte gjort gällande att det var fel av tribunalen att inte pröva deras tredje argument. Klagandena har nämligen, i detta avseende, i sitt överklagande endast hänvisat till faktiska och rättsliga överväganden avseende vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för associationer av PBL:s slag och för socios, såsom Issam Abdelmouine. Dessa materiella överväganden visar enligt klagandena att deras intressen och situation kan påverkas av beviljandet av ett sådant påstått stöd som avses i det klagomål som är föremål för det omtvistade beslutet. Frågan om tribunalens bedömning av detta tredje argument får således anses vara rättskraftigt avgjord.

66 Vad gäller de skäl i den överklagade domen i vilka tribunalen uttalade sig om huruvida det fanns grund för klagandenas första, andra och fjärde argument ska följande påpekas. Såsom framgår av punkt 28 ovan kan en klagande i ett mål om överklagande inte begära att domstolen ska bedöma de faktiska omständigheterna och bevisningen eller ifrågasätta tribunalens bedömning av omständigheterna och bevisningen, såvida inte klaganden gör gällande att tribunalen missuppfattat dem.

67 Överfört på det nu aktuella fallet innebär detta, vad beträffar klagandenas första argument, att klagandena, som inte har gjort gällande att tribunalen missuppfattat den bevisning som de lagt fram till stöd för sitt överklagande, inte kan ifrågasätta tribunalens bedömning i punkterna 29–31 i den överklagade domen att den bevisning som det hänvisas till i dessa punkter inte visar att en socio i FCB, såsom Issam Abdelmouine, kan ådra sig ekonomiskt ansvar för denna klubbs förluster och därför har ett direkt förmögenhetsintresse av att klubbens ekonomiska situation bevaras. Av samma skäl kan klagandena inte heller begära att domstolen nu ska göra en bedömning av annan bevisning, såsom vissa bestämmelser i FCB:s stadgar av vilka det enligt klagandena framgår att det finns ett antal andra direkta ideella, förmögenhetsmässiga eller ekonomiska intressen som socios i denna klubb har.

68 Vidare ska det påpekas att när tribunalen har fastställt de faktiska omständigheterna och gjort en bedömning av dem tillsammans med den bevisning som lagts fram vid den, har en klagande rätt att inom ramen för ett överklagande ifrågasätta tribunalens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (dom av den 17 december 1998, Baustahlgewebe/kommissionen, C‑185/95 P, EU:C:1998:608, punkt 23, och dom av den 27 oktober 2011, Österrike/Scheucher-Fleisch m.fl., C‑47/10 P, EU:C:2011:698, punkt 57).

69 Överfört på det nu aktuella fallet innebär detta, vad beträffar klagandenas andra argument, att tribunalen, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 32–34 i den överklagade domen slog fast att allmänintresset av att försvara en idrott som fotboll och dess värden inte med framgång kan åberopas av en fysisk person som Issam Abdelmouine för att visa att han är en berörd part.

70 Såsom framgår av den klara lydelsen av artikel 1 h i förordning 2015/1589 och av den fasta rättspraxis som det erinrats om i punkterna 58 och 60 ovan, kan en person endast anses ha ställning som berörd part i den bestämmelsens mening om och i den mån beviljandet av ett stöd kan påverka dennes egna, det vill säga personliga, intressen, i motsats till andra personers intressen och, i ännu högre grad, till allmänintresset. Av den praxis från domstolen som nämns i punkt 61 ovan framgår även att juridiska personer som gör anspråk på att tillerkännas ställning som berörd part endast kan åberopa gruppintressen eller ett allmänintresse som de har som verksamhetsföremål att försvara om och i den mån beviljandet av ett visst stöd kan påverka dessa gruppintressen eller detta allmänintresse och följaktligen om och i den mån dessa intressen överlappar dessa juridiska personers personliga intresse.

71 Vad slutligen avser klagandenas fjärde argument finner domstolen däremot att de har rätt i att tribunalen, i punkterna 44 och 45 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av artikel 1 h i förordning 2015/1589 och en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna. I dessa punkter slog tribunalen nämligen i huvudsak fast att en person som anser att dennes intressen kan påverkas av att ett stöd beviljas, och därför gör anspråk på att tillerkännas ställning som berörd part, måste bevisa att beviljandet av detta stöd har en direkt inverkan på personens intressen och därefter att klagandena inte hade lagt fram något sådant bevis, eftersom de endast hade hänvisat till de indirekta följder som beviljandet av det stöd som avsågs i Issam Abdelmouines klagomål kunde ha för hans intressen.

72 Såsom framgår av den praxis från domstolen som anges i punkt 62 ovan gäller dock att det endast krävs att en person som gör anspråk på ställning som berörd part styrker att beviljandet av det stöd som avses med dennes klagomål faktiskt har, eller åtminstone kan riskera att ha, en konkret inverkan på dennes intressen, genom att påvisa inte bara själva den faktiska eller potentiella inverkan, utan även orsakssambandet mellan denna inverkan och beviljandet av nämnda stöd. Detta beviskrav kan bland annat uppfyllas genom bevisning om att stödet har eller riskerar att ha, direkt eller indirekt, en sådan konkret inverkan på grund av en kedja av sammankopplade händelser som redan har inträffat eller som på ett tillräckligt förutsägbart och säkert sätt kommer att inträffa.

73 Domstolen finner dock att den nu konstaterade felaktiga rättstillämpningen från tribunalens sida inte kan leda till att den överklagade domen upphävs. I punkt 45 i den överklagade domen anförde tribunalen nämligen samtidigt att de omständigheter som klagandena hade åberopat till stöd för sitt fjärde argument dessutom var osäkra och således inte gjorde det möjligt att fastställa att beviljandet av det påstådda stöd som avsågs i Issam Abdelmouines klagomål riskerade att ha en konkret inverkan på hans intressen. Dessa bedömningar utgör inte felaktig rättstillämpning mot bakgrund av i föregående punkt angiven rättspraxis och kan, såsom framgår av punkterna 28 och 66 ovan, inte ifrågasättas inom ramen för ett överklagande.

74 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

75 Klagandena har genom den fjärde grunden, som avser punkterna 48–53 i den överklagade domen, gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning i fråga om den andra delen av den grund som de åberopat till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring och som avsåg åsidosättande av artikel 1 h i förordning 2015/1589.

76 Den felaktiga bedömningen bestod enligt klagandena i att tribunalen fann att det saknades anledning att pröva om talan kunde vinna bifall såvitt avsåg denna del av grunden, eftersom den avsåg en underordnad aspekt av det omtvistade beslutet och därmed var verkningslös. Denna bedömning innebar att tribunalen underlät att göra en sakprövning av klagandenas ingående argumentation om att personer som – i likhet med Issam Abdelmouine – har en mycket speciell egenskap av socio i en professionell fotbollsklubb som har valt en icke-vinstdrivande associationsmodell, såsom FCB, inte befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för en aktieägare i ett bolag och därför inte, i analogi med en sådan situation, kan betraktas som personer vars intressen inte kan påverkas av beviljandet av ett stöd av det slag som PSG beviljats i det aktuella fallet.

77 Kommissionen har för sin del gjort gällande att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att den aktuella delen av klagandenas grund var verkningslös och att den följaktligen inte gjorde fel när den underlät att pröva denna del i sak.

78 Det ska inledningsvis påpekas att tribunalens bedömning av de ovan i punkterna 67, 69 och 73 redovisade faktiska omständigheterna och de rättsliga följder som den fann att denna bedömning hade för frågan huruvida talan kunde vinna bifall på den första delen av den grund som klagandena åberopat till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring, och som avsåg åsidosättande av artikel 1 h i förordning 2015/1589, i sig utgör tillräckligt stöd för den del av domslutet i den överklagade domen som innebar att tribunalen ogillade klagandenas talan.

79 Dessa faktiska och rättsliga överväganden motiverar nämligen slutsatsen att Issam Abdelmouine inte kan anses vara en berörd part, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589, eftersom klagandena inte tillräckligt säkert har visat att det stöd som avses i hans klagomål kan påverka de intressen som han kan ha i egenskap av socio i FCB. Någon annan bedömning föranleds inte heller av de separata och oberoende överväganden som tribunalen och, innan den, kommissionen gjorde med avseende på frågan huruvida det var möjligt eller inte att göra en analogi mellan situationen för en socio, såsom Issam Abdelmouine, och situationen för en aktieägare i ett bolag.

80 Den fjärde grunden avser följaktligen delar av motiveringen i den överklagade domen som, även om det antas att de innehåller bedömningar som utgör felaktig rättstillämpning, är överflödiga, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 96 i sitt förslag till avgörande.

81 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, eftersom den är verkningslös.

82 Klagandena har genom den femte grunden, som avser punkterna 54–57 i den överklagade domen, gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den avvisade den bevisning som klagandena med stöd av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler hade gett in samma dag som den muntliga förhandlingen ägde rum, med motiveringen att denna bevisning, för det fall den kunde tillåtas, under alla omständigheter saknade relevans.

83 Klagandena har i detta avseende påpekat att relevansen av denna bevisning visas av att den var föremål för livliga meningsutbyten vid förhandlingen.

84 Vidare anser klagandena att även prövningen av nämnda bevisning visar att den var relevant, särskilt för frågan huruvida den talan som klagandena väckt vid tribunalen kunde tas upp till prövning och huruvida den var välgrundad. Enligt klagandena framgår nämligen av den aktuella bevisningen att kommissionen, när den fattade det omtvistade beslutet, kände till att PBL i rätt tid hade anslutit sig till det klagomål som getts in av Issam Abdelmouine. Bevisningen styrker dessutom den konkreta inverkan som det av Issam Abdelmouine påtalade statliga stödet riskerade att ha på FCB:s rättsliga, ekonomiska, finansiella och konkurrensmässiga ställning samt det sätt på vilket detta stöd kunde påverka Issam Abdelmouines och PBL:s intressen.

85 Kommissionen har gjort gällande att denna grund ska avvisas och att den under alla omständigheter inte kan leda till bifall av överklagandet.

86 Domstolen konstaterar att den femte grunden, i likhet med den första grundens första del, vars innehåll för övrigt delvis återges i den femte grunden, avser tribunalens bedömning av relevansen av viss bevisning som klagandena lagt fram.

87 Av skäl som motsvarar dem som anges i punkterna 28–31 ovan finner domstolen således att den femte grunden ska avvisas.

88 Klagandena har genom sin sjätte grund gjort gällande, för det första, att en av de personer som deltog i att förbereda deras talan vid tribunalen började arbeta hos den domare som var referent i det mål som avgjordes genom den överklagade domen och att detta skedde före eller omedelbart efter det att domen meddelades.

89 Klagandena har hävdat, för det andra, att denna situation ska betraktas som en uppenbar intressekonflikt och att denna utgör ett rättegångsfel som föranleder domens upphävande.

90 Kommissionen har gjort gällande att denna grund ska avvisas och att den inte kan leda till bifall av överklagandet.

91 Det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller den aktuella grunden avvisas (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 46, och beslut av den 20 juli 2016, Staelen/ombudsmannen, C‑338/15 P, EU:C:2016:599, punkt 14).

92 En grund som stöds på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning uppfyller således inte dessa krav och ska avvisas, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som grunden bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom Thyssen Stahl/kommissionen, C‑194/12 P, EU:C:2014:2062, punkterna 30 och 106, samt dom Arkema/kommissionen, C‑520/15 P, EU:C:2016:599, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

93 Det är i förevarande fall uppenbart att den sjätte grunden inte uppfyller nämnda krav.

94 Vad gäller de väsentliga faktiska omständigheter som denna grund bygger på kan det konstateras att klagandena genom överklagandet nämligen endast har påstått, på ett vagt sätt och utan att stödja sig på någon som helst bevisning, att det framgår att en av de personer som deltog i att förbereda [klagandenas] talan började arbeta hos [den ledamot av tribunalen som tjänstgjorde som referent i målet] före eller omedelbart efter det att den överklagade domen meddelades.

95 Detta innebär att klagandena i sitt överklagande inte har preciserat och än mindre styrkt vare sig den berörda personens identitet eller på vilket sätt och i vilken utsträckning denna person skulle ha deltagit i att förbereda deras talan. Dessa uppgifter kan emellertid rimligen anses vara tillgängliga för den advokat som väckte – och därmed rent faktiskt hade förberett – denna talan och som numera företräder klagandena vid domstolen. Även påståendet att denna person före eller omedelbart efter det att den överklagade domen meddelades skulle ha börjat arbeta vid referentens kabinett är mycket vagt.

96 Under dessa omständigheter finner domstolen att klagandena inte har lämnat uppgifter som gör det möjligt att på ett klart och precist sätt förstå den faktiska situation som påstås föreligga och inte heller gett in någon bevisning som visar att denna situation faktiskt föreligger. Därigenom har de inte gett domstolen möjlighet att utöva någon som helst kontroll i detta avseende och än mindre att uttala sig om de eventuella rättsliga slutsatser som ska dras av denna kontroll, trots att klagandenas påståenden, om de styrktes, skulle visa att det föreligger en faktisk situation som ger upphov till konkreta och allvarliga rättsliga frågor.

97 Den sjätte grunden ska således avvisas.

98 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1 i dessa rättegångsregler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

99 Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: franska.