Domstolens dom (andra avdelningen) den 16 april 2026

I mål C‑343/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 31 maj 2023,

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi (referent), generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 10 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet om överklagande

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Den andra grundens första del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra grundens andra del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Den tredje grundens första del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grundens andra del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grundens tredje del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Jean-Marc Colombani har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 mars 2023, Colombani/Europeiska utrikestjänsten ( T‑113/22, EU:T:2023:154) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Jean-Marc Colombanis talan enligt artikel 270 FEUF med yrkande om ogiltigförklaring av det beslut av den 15 juni 2021 genom vilket Europeiska utrikestjänsten delvis avslog hans begäran om bistånd som ingetts den 18 februari 2021 (nedan kallat beslutet att delvis avslå begäran om bistånd) med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) samt det förlikningsavtal som ingicks mellan parterna den 9 februari 2021 (nedan kallat förlikningsavtalet) och det påstådda underförstådda beslutet att befordra honom till lönegrad AD 14 med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2018, såsom det meddelades honom genom översändandet av hans lönebesked för maj 2021, och ersättning för den ekonomiska och ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av utrikestjänstens handlande.

2 I artikel 12a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

3 Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

4 I punkterna 2–20 i den överklagade domen redogjorde tribunalen för bakgrunden till tvisten enligt följande:

5 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 mars 2022 väckte klaganden talan om dels ogiltigförklaring av beslutet att delvis avslå begäran om bistånd samt av förlikningsavtalet och det påstådda underförstådda beslutet att befordra honom till lönegrad AD 14 med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2018, såsom det hade meddelats honom genom översändandet av hans lönebesked för maj 2021, dels ersättning för den ekonomiska och ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av utrikestjänstens handlande.

6 Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att delvis avslå begäran om bistånd åberopade klaganden fem grunder. Den femte grunden är inte relevant för förevarande överklagande, eftersom tribunalens prövning av denna grund inte har ifrågasatts av klaganden i överklagandet. Den första till och med den fjärde grunden avsåg ett fel i tjänsten, åsidosättande av omsorgsplikten och åsidosättande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och av tjänsteföreskrifterna. Den andra grunden avsåg prima facie-bevisning för att klaganden faktiskt hade utsatts för mobbning. Den tredje grunden avsåg maktmissbruk och åsidosättande av artikel 47 i stadgan. Den fjärde grunden avsåg maktmissbruk samt åsidosättande av artikel 227 FEUF och artikel 44 i stadgan.

7 I punkterna 54 och 65 i den överklagade domen underkände tribunalen den andra grundens första respektive andra del, avseende en felaktig bedömning av de faktiska omständigheter som kunde tillskrivas D respektive F, och fann att det inte förelåg några sådana fel. Tribunalen erinrade härvidlag om att tillsättningsmyndigheten med rätta hade kunnat anse att klaganden inte hade lagt fram prima facie-bevis för att dessa två personer hade mobbat honom.

8 I punkterna 70 och 72 i den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den första grundens första del, avseende att det inte hade förekommit någon vårdslös underlåtenhet vid genomförandet av interimistiska skyddsåtgärder i förhållande till klaganden, genom att konstatera att utrikestjänsten inte hade någon skyldighet att inleda en administrativ utredning av D och F eller att vidta ytterligare interimistiska skyddsåtgärder i form av informella skyddsåtgärder eller ekonomiskt stöd.

9 I punkt 75 i den överklagade domen fann tribunalen att den första grundens andra del, som avsåg att hoten mot klaganden var rättsstridiga, var verkningslös. Tribunalen fann att de påstådda hoten mot klaganden i händelse av att uppgifter lämnades ut till belgiska rättsliga myndigheter och till parlamentsledamöter, även om de antogs vara styrkta, saknade betydelse för beslutet att delvis avslå begäran om bistånd i den del den avsåg D och F.

10 I punkterna 89, 92 och 93 i den överklagade domen underkände tribunalen den första grundens tredje del, avseende bristande opartiskhet och intressekonflikt hos upphovsmannen till beslutet att delvis avslå begäran om bistånd. Tribunalen slog i detta avseende fast att även om det kunde föreligga tvivel om den objektiva opartiskheten hos upphovsmannen till detta beslut, hade utrikestjänstens verkställande generalsekreterares omprövning av nämnda beslut gjort det möjligt att rätta till denna brist. Även om samma beslut hade undertecknats av en person som saknade hierarkisk anknytning till F, var det dessutom uteslutet att handläggningen av begäran om bistånd skulle ha lett till ett annat resultat än avslag, då begäran avsåg F.

11 Slutligen underkände tribunalen, i punkt 107 i den överklagade domen, den tredje och den fjärde grunden, avseende maktmissbruk, eftersom de var verkningslösa och under alla omständigheter ogrundade.

12 Eftersom samtliga grunder som sökanden hade åberopat till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att delvis avslå begäran om bistånd hade underkänts, ogillade tribunalen detta yrkande och yrkandet om skadestånd.

13 Klaganden har yrkat att domstolen ska

14 Europeiska utrikestjänsten har yrkat att domstolen ska

15 Klagandens överklagande avser såväl det avgörande genom vilket tribunalen ogillade hans yrkanden om ogiltigförklaring som det avgörande genom vilket tribunalen ogillade hans skadeståndsyrkande.

16 Klaganden har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vid prövningen av föremålet för hans begäran om bistånd och åsidosättande av begreppet mobbning. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de faktiska omständigheter som kan tillskrivas D och F. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Den fjärde grunden avser underlåtenhet att beakta förekomsten av ett beslut om avslag på den inlämnade ansökan och en felaktig rättstillämpning vid analysen av artiklarna 17 och 19 i tjänsteföreskrifterna.

17 Utrikestjänsten har inledningsvis hävdat att överklagandet i dess helhet ska avvisas och gjort gällande att klaganden har yrkat att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att rikta någon verklig rättslig kritik mot den överklagade domen.

18 Var och en av de specifika grunder för avvisning som sålunda har åberopats ska emellertid prövas i samband med bedömningen av de grunder och anmärkningar som de hänför sig till.

19 Genom den första grunden har klaganden hävdat att tribunalens resonemang inom ramen för prövningen av den andra grunden som åberopades i första instans, avseende förekomsten av prima facie-bevis för att den mobbning som klaganden påstår sig ha utsatts för verkligen förekommit, vilar på en felaktig premiss och således är behäftat med en felaktig rättstillämpning.

20 Enligt klaganden underlät tribunalen, i punkterna 31, 34, 38 och 39 i den överklagade domen, vid bedömningen av huruvida det förelåg prima facie-bevis för att D och F gjort sig skyldiga till mobbning, att beakta att även kollektiva och passiva beteenden kan utgöra sådan mobbning, vilket innebär att räckvidden av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna begränsades till mobbning i strikt mening. Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig bedömning när den, i punkterna 47, 53, 59, 60 och 61 i den överklagade domen, fann att mobbningen endast kunde avse den påstådda mobbarens individuella, personliga och aktiva beteende.

21 Klaganden har i detta avseende tillagt att tribunalen angav att utrikestjänsten hade avslagit hans begäran om bistånd på grund av att det inte förelåg ett beteende som utgjorde mobbning och som kunde tillskrivas D och F. Klaganden har emellertid påpekat att denna begäran om bistånd även avsåg F:s passivitet, som tolererade en uppenbart rättsstridig särbehandling som hade uttryckts av C. Denna passivitet från F:s sida hade de facto bidragit till att den påstådda mobbningen fortsatte och förvärrades. På grund av de många inblandade personerna och deras underordnade förhållande till anstiftaren till mobbningen, C, har klaganden nämligen hävdat att mobbningen var kollektiv.

22 Under dessa omständigheter har klaganden, med stöd av punkterna 126 och 127 i domen av den 30 mars 2022, KF/EIB ( T‑299/20, EU:T:2022:171), kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat att mobbning kan förekomma … av flera personer som tillhör en och samma institution och som agerar på ett samordnat eller åtminstone entydigt sätt. En sådan tolkning av begreppet mobbning förutsätter emellertid att utrikestjänsten borde ha gjort en helhetsbedömning av de olika beteendena hos de berörda personer som klaganden påstått var ägnade att styrka förekomsten av mobbning, då det annars fanns en risk för att ändra föremålet för klagomålet. Enligt klaganden kunde tribunalen således inte heller begränsa sig till att göra en individuell bedömning av beteendena utan att beakta det sammanhang som de ingår i.

23 Klaganden har vidare, genom att hänvisa till flera passiva beteenden hos D respektive F, kritiserat tribunalen för att ha gjort en felaktig tolkning av begreppet mobbning genom att begränsa det till ett aktivt beteende och för att ha krävt att klaganden aktivt ska visa ett passivt beteende. Klaganden har emellertid hävdat att det, i motsats till vad tribunalen konstaterade i punkterna 47 och 60 i den överklagade domen, inte ankom på honom att visa att hans överordnade hade agerat aktivt, direkt, konkret och individuellt, när han frystes ut.

24 Utrikestjänsten har genmält att den första grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom klaganden inte har anfört några rättsliga argument till stöd för sitt påstående att tribunalen har begränsat räckvidden av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall såvitt avser den grunden.

25 Vad för det första gäller frågan huruvida de argument som klaganden har anfört till stöd för sin första grund kan tas upp till sakprövning, konstaterar domstolen att klaganden genom detta argument har uppmanat domstolen att bland annat uttala sig om begreppet mobbning, vilket är en rättsfråga. Således kan överklagandet tas upp till prövning i sak såvitt avser den första grunden.

26 För det andra ska det erinras om att tribunalen hade att pröva begreppet mobbning, i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, i samband med en talan om ogiltigförklaring av beslutet att delvis avslå klagandens begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

27 Det ska i detta sammanhang påpekas att det framgår av domstolens praxis att administrationen är skyldig att inleda en administrativ utredning för att klargöra de faktiska omständigheterna och därefter, i förekommande fall, kunna vidta lämpliga biståndsåtgärder när det finns tillräcklig prima facie-bevisning för de påståenden som gjorts i en begäran om bistånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2023, HV och HW/ECDC, C‑615/22 P, EU:C:2023:961, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

28 Härav följer att när påståendena i begäran om bistånd avser mobbning, ankommer det på den som begär bistånd att lägga fram prima facie-bevis för denna utifrån definitionen av begreppet mobbning i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

29 Det ska härvidlag erinras om att begreppet mobbning i denna bestämmelse definieras som olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar, vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som nödvändigtvis sker över tid och som förutsätter ett upprepat eller kontinuerligt agerande som är avsiktligt i motsats till oavsiktligt. Vidare måste dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar, för att omfattas av detta begrepp, ha en skadlig inverkan på en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet (dom av den 12 november 2020, Pethke/EUIPO, C‑382/19 P, EU:C:2020:917, punkt 96, och dom av den 2 juni 2022, EM/parlamentet, C‑299/21 P, EU:C:2022:429, punkt 102).

30 Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna att begreppet mobbning, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 20 i sitt förslag till avgörande, ges en vid och allmän definition. Under dessa omständigheter kan det omfatta varje form av beteende eller handling som uppfyller de två villkor som anges i föregående punkt i förevarande dom.

31 Det kan således inte uteslutas att mobbning, i den mening som avses i denna bestämmelse, kan begås kollektivt av flera personer när dessa personers handlingar avser ett och samma mobbningsbeteende och var och en av dem bidrar till detta genom sitt individuella och personliga beteende. Den person som anser sig ha utsatts för kollektiv mobbning ska emellertid, såsom framgår av punkterna 27 och 28 ovan, lägga fram prima facie-bevis inte bara för att var och en av de påstådda mobbarnas individuella och personliga beteende, utan även för att det förekommit en viss samordning dem emellan. I avsaknad av samordnade beteenden mellan de påstådda mobbarna utgör den omständigheten att en person inte ingriper för att förhindra att någon gör sig skyldig till olämpliga beteenden som denne känner till i princip inte mobbning från denna persons sida.

32 Vidare ska begreppet beteende, i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, anses omfatta inte bara ett aktivt beteende, utan även ett passivt beteende, såsom att marginalisera eller frysa ut en tjänsteman eller övrig anställd på vederbörandes arbetsplats och i dennes arbetsrelaterade relationer, eller till och med en underlåtenhet att ingripa. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 31 i sitt förslag till avgörande ska passiv mobbning utgöra ett olämpligt uppträdande och ska därför innehålla en komponent som kräver att förövaren ingriper, såsom vägran att kommunicera med någon, att ignorera någon eller att isolera vederbörande. Ett passivt beteende kan således utgöra mobbning, förutsatt att det återspeglar ett avsiktligt individuellt beteende, i motsats till oavsiktligt, som sker över tid och som leder till att en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet kränks.

33 I förevarande fall anser klaganden att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den begränsade begreppet mobbning till enbart att omfatta dels individuella och personliga beteenden, dels aktiva beteenden.

34 Domstolen kan inte godta denna argumentation.

35 Det ska nämligen påpekas att tribunalen, i punkterna 47, 53 och 59–61 i den överklagade domen, slog fast att klaganden, till stöd för sin begäran om bistånd, var skyldig att lägga fram prima facie-bevis för att den person som avsågs med begäran hade agerat individuellt och personligen. Tribunalen uteslöt inte möjligheten till passiv och/eller kollektiv mobbning i sig i dessa punkter, utan den underkände enbart att det förelåg prima facie bevisning för sådan mobbning, då det inte hade visats att D och F individuellt och personligen var involverade i detta beteende, vilket även generaladvokaten påpekade i punkterna 46 och 47 i sitt förslag till avgörande.

36 Härav följer att tribunalen, i motsats till vad klaganden har påstått, varken gjorde en felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av begreppet mobbning eller följaktligen vid prövningen av föremålet för klagandens begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

37 Klagandens argument avseende bevisbördan kan inte heller godtas. Det framgår nämligen av punkterna 27 och 28 ovan att det ankommer på den som begär bistånd att lägga fram prima facie-bevisning. I förevarande fall angav tribunalen, i punkterna 46–53 i den överklagade domen, att de omständigheter som klaganden hade anfört inte kunde påverka trovärdigheten i administrationens bedömningar och att klaganden inte hade lagt fram prima facie-bevisning för att visa att han hade utsatts för mobbning. Tribunalen kan således inte klandras vare sig för att ha kastat om bevisbördan eller för att ha ålagt klaganden en oproportionerlig bevisbörda.

38 Det framgår närmare bestämt av punkt 45 i den överklagade domen att tribunalen inte krävde att klaganden skulle förebringa negativ bevisning men åtminstone prima facie-bevisning. I avsaknad av prima facie-bevisning kan klaganden emellertid inte med framgång enbart stödja sig på administrationens passivitet och således kräva en omvänd bevisbörda.

39 Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den första grunden.

40 Den andra grunden består av två delgrunder.

41 Genom den andra grundens första del har klaganden kritiserat tribunalen för att den underkände den första delen av den andra grunden för talan, avseende en felaktig bedömning av de faktiska omständigheter som kunde tillskrivas D, med motiveringen att tribunalen dels tillämpade ett alltför restriktivt begrepp för mobbning, såsom framgår av den första grunden för överklagandet, dels gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av dessa omständigheter.

42 I det sistnämnda avseendet har klaganden för det första hävdat att tribunalen missuppfattade innehållet i det vittnesmål från I som nämns i punkt 47 i den överklagade domen och enligt vilket D vid ett samtal år 2017 lämnade några positiva kommentarer om kvaliteten på [klagandens] arbete och angav att klaganden behandlades normalt, men att det kommer att bli svårt för honom att få en tjänst så länge som han fortsätter med att kräva det. Klaganden har i detta avseende gjort gällande att tillägget av det till verbet kräva ändrar innebörden av vittnesmålet från I. Enligt klaganden vittnade I nämligen om de motåtgärder som vidtagits och tolererats av hierarkin till följd av C:s policy att utesluta klaganden för att han vågat ifrågasätta utrikestjänsten.

43 För det andra har klaganden kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat hans nära yrkesmässiga relation till C vid bedömningen av argumentet avseende D:s förslag till klaganden om en tjänst som biträdande chef för unionens delegation i Wien (Österrike) med ansvar för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Klaganden har i detta avseende hävdat att varje objektiv person, under omständigheterna i förevarande fall, skulle ha bedömt detta förslag som särskilt klandervärt. Tribunalen krävde emellertid felaktigt att det skulle visas att det förelåg ett hierarkiskt, direkt och nära samband mellan klaganden och C för att visa att C hade uppträtt olämpligt gentemot klaganden. Tribunalen missuppfattade dessutom bevisningen när den slog fast att D hade uppgett för klaganden att han inte kände till klagandens administrativa svårigheter.

44 För det tredje har klaganden framhållit en påstådd motsägelse i de konstateranden om de faktiska omständigheterna som gjorts i punkt 49 i den överklagade domen. Även om tribunalen har angett att klaganden har avslagit ett förslag till tjänst från D, har den således inte sagt att D skulle ha kunnat påverka ett rekryteringsförfarande till en sådan tjänst.

45 För det fjärde har klaganden, när det gäller de kritiska uttalandena i den ursprungliga versionen av bedömningsrapporten som tribunalen analyserade i punkterna 50 och 51 i den överklagade domen, hävdat att den omständigheten att en negativ upplysning har strukits inte innebär att den inte existerar. Klaganden har i detta avseende framhållit en motsägelse mellan dessa uttalanden och de positiva bedömningsfaktorerna i den ursprungliga versionen.

46 Utrikestjänsten har gjort gällande att det är uppenbart att den andra grundens första del inte kan tas upp till sakprövning, eftersom klaganden endast har upprepat de argument som han anförde vid tribunalen utan att anföra någon kritik mot tribunalens resonemang i den överklagade domen och eftersom han har ifrågasatt det sätt på vilket tribunalen bedömde den bevisning som lagts fram för den, vilket faller utanför domstolens behörighet i ett mål om överklagande. Överklagandet kan under alla omständigheter inte bifallas, såvitt avser denna första delgrund.

47 Vad för det första beträffar den påstådda missuppfattningen av innehållet i I:s vittnesmål i punkt 47 i den överklagade domen ska det erinras om att även om en missuppfattning av bevisningen kan bestå i en tolkning av en handling som strider mot dess innehåll, räcker det inte, för att styrka en sådan missuppfattning, att visa att denna handling kunde tolkas på ett annat sätt än den som tribunalen gjorde. Det är härvid nödvändigt att fastställa att tribunalen på ett uppenbart sätt har överskridit ramarna för en skälig bedömning av denna handling, bland annat genom att tolka den på ett sätt som strider mot dess lydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2021, Dalli/kommissionen, C‑615/19 P, EU:C:2021:133, punkt 139, dom av den 23 mars 2023, PV/kommissionen, C‑640/20 P, EU:C:2023:232, punkt 134, och dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 48).

48 Genom att i förevarande fall endast hävda att tribunalen, genom att lägga till det till verbet kräva, ändrade innebörden av I:s vittnesmål, har klaganden inte visat att tribunalen uppenbart överskred gränserna för en rimlig bedömning av detta vittnesmål.

49 Argumentet att innehållet i I:s vittnesmål har missuppfattats kan således inte godtas.

50 Vad för det andra beträffar tribunalens påstådda missuppfattning av förslaget till tjänst som biträdande chef för unionens delegation i Wien med ansvar för OSSE, ska det erinras om att klaganden inte har anfört något argument som gör det möjligt att fastställa att tribunalen uppenbart överskred gränserna för en skälig bedömning av den bevisning som framgår av handlingarna i målet. Klaganden har nämligen begränsat sig till att göra en annan möjlig tolkning av de faktiska omständigheter och den bevisning som lagts fram för tribunalen. Under sken av en missuppfattning av bevisningen försöker klaganden således i själva verket få till stånd en ny bedömning av de faktiska omständigheter och den bevisning som lagts fram i första instans.

51 Det följer av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är således ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av dessa omständigheter och bevisningen i målet utgör således inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 157, och dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex, C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

52 De argument som avses i punkt 50 ovan kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.

53 Vad för det tredje beträffar argumenten avseende den påstådda motsägelsen i de konstateranden om de faktiska omständigheterna som gjorts i punkt 49 i den överklagade domen och de belastande uttalandena i den ursprungliga versionen av bedömningsrapporten som tribunalen analyserade i punkterna 50 och 51 i nämnda dom, konstaterar domstolen att klaganden genom dessa argument i själva verket, under sken av påståenden om motsägelser, försöker bestrida tribunalens bedömning och konstateranden av de faktiska omständigheterna vad gäller den bevisning som åberopats vid tribunalen. Inom ramen för sitt argument har klaganden emellertid inte påstått eller än mindre visat att denna bevisning har missuppfattats.

54 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 51 ovan kan detta argument följaktligen inte tas upp till sakprövning.

55 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

56 Genom den andra grundens andra del har klaganden kritiserat tribunalen för att den underkände den andra grundens andra del, avseende en felaktig bedömning av de faktiska omständigheter som kunde tillskrivas F, med motiveringen att tribunalen dels tillämpade ett alltför restriktivt begrepp för mobbning, såsom framgår av den första grunden för överklagandet, dels gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av dessa omständigheter.

57 Klaganden har för det första kritiserat bedömningen i punkt 57 i den överklagade domen och hävdat att det av handlingarna i målet framgick att utrikestjänsten tillämpade en policy som bestod i att lägga fram en negativ och falsk bild av klaganden, av hans administrativa historia och att undergräva trovärdigheten av alla hans handlingar. Enligt klaganden borde tribunalen ha ansett att dessa uppgifter i handlingarna i målet var tillräckliga för att motivera att en administrativ utredning inleddes.

58 För det andra har klaganden kritiserat tribunalen för att i punkt 62 i den överklagade domen inte ha beaktat den roll och de uppgifter som F, som ansvarade för administrationen, bland annat resurser, samt rekryterings- och urvalsförfaranden, hade.

59 För det tredje har klaganden hävdat att tribunalen, i punkt 63 i den överklagade domen, missuppfattade innehållet i hans ansökan avseende argumentet att F hade försökt att tvinga honom att lämna sin tjänst för en annan tjänst.

60 För det fjärde har klaganden kritiserat tribunalen för att i punkt 64 i den överklagade domen ha prövat det meddelande som sändes till klagandens ombud den 23 mars 2020 separat och inte mot bakgrund av det övergripande sammanhanget i målet.

61 Utrikestjänsten anser att det är uppenbart att den andra grundens andra del inte kan tas upp till sakprövning och att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.

62 Vad beträffar den andra grundens andra del konstaterar domstolen att klaganden i själva verket med denna har försökt få till stånd en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att visa eller ens göra gällande att det skett en missuppfattning, vilket enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 51 ovan faller utanför domstolens behörighet i ett mål om överklagande.

63 Den andra grundens andra del kan således inte tas upp till sakprövning och den andra grunden ska således ogillas i sin helhet.

64 Den tredje grunden består av tre delar.

65 Genom den tredje grundens första del har klaganden kritiserat tribunalen för att den underkände den första delen av den första grunden för talan, vilken avsåg att det felaktigt inte hade vidtagits några interimistiska skyddsåtgärder i hans fall. Klaganden har således gjort gällande att tribunalen dels gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att utrikestjänsten inte hade åsidosatt sin omsorgsplikt gentemot honom, dels åsidosatte den enhetliga rättspraxis som rör oskuldspresumtionen. Klaganden har i detta avseende anfört argumentet att tribunalen, i punkterna 37 och 69–72 i den överklagade domen, begränsade räckvidden av hans klagomål, som inte enbart avsåg D och F.

66 Klaganden har närmare bestämt gjort gällande att tribunalen, genom att anse att utrikestjänsten hade fog för att inte vidta någon som helst interimistisk åtgärd i förhållande till klaganden, föregrep utredningens resultat och konsekvenser för de berörda personerna. Klaganden påpekade att övervägandet om att antagandet av en interimistisk åtgärd skulle ha kränkt oskuldspresumtionen för dessa personer omintetgör själva syftet med regeln, som syftar till att motivera antagandet av interimistiska åtgärder, även om de åläggs klaganden eller den person som berörs av en utredning, just för att undvika att föregripa resultatet av utredningen och äventyra utredningens effektivitet. Enligt klaganden är det emellertid ostridigt i rättspraxis att en sådan åtgärd inte i sig strider mot oskuldspresumtionen eller utgör en sanktion.

67 Utrikestjänsten anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

68 I den mån klaganden har kritiserat tribunalen för att ha gjort sig en felaktig rättstillämpning när den fann att utrikestjänsten inte hade åsidosatt sin omsorgsplikt, erinrar domstolen om att omsorgsplikten, i enlighet med domstolens fasta praxis, utgör ett begrepp som återspeglar den balans mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som tjänsteföreskrifterna har skapat i relationerna mellan administrationen och de anställda, varvid denna balans bland annat innebär att när den fattar beslut om en tjänstemans situation, administrationen därvid ska beakta inte bara tjänstens intresse, utan även den berörda tjänstemannens intresse (dom av den 12 november 2020, Fleig/utrikestjänsten, C‑446/19 P, EU:C:2020:918, punkt 67, och dom av den 15 april 2021, FV/rådet, C‑875/19 P, EU:C:2021:283, punkt 98).

69 Mot bakgrund av kravet på att finna en sådan balans gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen, slog fast att utrikestjänsten, i avsaknad av prima facie-bevis för att D och F gjort sig skyldiga till mobbning, inte var skyldig att inleda en administrativ utredning av dessa personer eller att vidta ytterligare interimistiska skyddsåtgärder i form av informella skyddsåtgärder eller ekonomiskt stöd. Såsom det har erinrats om i punkt 27 ovan är det nämligen endast när administrationen förfogar över prima facie-bevisning som den ska vidta lämpliga åtgärder.

70 Vad vidare beträffar klagandens argument att tribunalen föregrep utredningens resultat och konsekvenser för de berörda personerna, ska det preciseras att detta argument vilar på en felaktig tolkning av punkt 71 i den överklagade domen. Tribunalen fann närmare bestämt i denna punkt att klagandens argument avseende kommissionens beslut C(2006) 1624/3 av den 26 april 2006 om skydd för enskildas värdighet och bekämpning av mobbning och sexuella trakasserier vid Europeiska kommissionen var verkningslöst, eftersom de skyddsåtgärder som anges däri inte påverkade beslutet att inleda eller inte inleda en administrativ utredning till följd av en begäran om bistånd. Tribunalen preciserade vidare att beslut C(2006) 1624/3 inte i sig påverkar de krav som fastställts i rättspraxis vad gäller handläggningen av en begäran om bistånd, bland annat vad gäller kravet på prima facie-bevisning och iakttagandet av oskuldspresumtionen för personer som påstås ha gjort sig skyldiga till mobbning.

71 Vad gäller klagandens påstående att tribunalen åsidosatte en enhetlig rättspraxis om oskuldspresumtionen, konstaterar domstolen dels att klaganden inte har hänvisat till någon rättspraxis som tribunalen skulle ha åsidosatt, dels att det inte på något sätt framgår av punkterna 70 och 71 i den överklagade domen att tribunalen ansåg att en interimistisk åtgärd i sig skulle strida mot oskuldspresumtionen eller utgöra en sanktion.

72 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

73 Genom den tredje grundens andra del har klaganden kritiserat tribunalen för att den underkände den andra delen av den första grunden för talan, om att de hot som framförts mot klaganden, var rättsstridiga.

74 Klaganden har i detta avseende preciserat att tribunalen, i punkt 75 i den överklagade domen, fann att hans argument att de hot som utrikestjänstens hade framfört var verkningslösa. Eftersom beslutet att delvis avslå begäran om bistånd antogs med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, har klaganden hävdat att hans begäran om bistånd ansågs vara tillräckligt allvarlig för att motivera inledandet av en lång administrativ utredning avseende C och E. Under dessa omständigheter anser klaganden att det således var särskilt olämpligt att påminna honom om att han var föremål för disciplinära förfaranden, på grund av att han kunde ha åsidosatt sin lojalitetsplikt genom att lämna ut uppgifter som påstods vara tjänsteuppgifter. Tribunalen missuppfattade dessutom begreppet hot, eftersom den i punkt 76 i den överklagade domen slog fast att de omständigheter i beslutet att delvis avslå begäran om bistånd som klaganden hade anfört inte utgjorde hot.

75 Utrikestjänsten anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

76 Vad beträffar den tredje grundens andra del konstaterar domstolen att den är oklar och saknar en sammanhängande struktur, vilket innebär att dess innehåll inte gör det möjligt att förstå det rättsliga resonemang som klaganden har anfört inom ramen för den andra delgrunden.

77 Domstolen erinrar om att av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler framgår det att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga argument som åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att den berörda grunden annars inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 15 april 2021, FV/FRA, C‑875/19 P, EU:C:2021:283, punkt 26 om dom av den 25 januari 2022, kommissionen/European Food m.fl., C‑638/19 P, EU:C:2022:50, punkt 75).

78 Så kan vara fallet om grunden bygger på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan göra sin lagenlighetsprövning, särskilt på grund av att överklagandet är formulerat på ett oklart och tvetydigt sätt när det gäller vilka väsentliga omständigheter som grunden avser och att dessa därför inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av själva ordalydelsen. Domstolen har även uttalat att det är uppenbart att ett överklagande ska avvisas om det inte är strukturerat på ett sammanhängande sätt, utan endast består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det överklagade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning (dom av den 4 oktober 2018, Staelen/Médiateur, C‑45/18 P, EU:C:2018:814, punkt 15 och dom av den 15 april 2021, FV/rådet, C‑875/19 P, EU:C:2021:283, punkt 27).

79 Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 77 och 78 ovan kan den tredje grundens andra del följaktligen inte tas upp till prövning.

80 Genom den tredje grundens tredje del har klaganden kritiserat tribunalen för att den underkände den tredje delen av den första grunden för talan, avseende bristande opartiskhet och intressekonflikt hos upphovsmannen till beslutet att delvis avslå begäran om bistånd. Klaganden har i detta avseende hävdat att eftersom hans rätt att yttra sig inte iakttogs under klagomålsförfarandet, vilket för övrigt avslutades fyra månader efter det att han ingav sitt klagomål, gjorde förfarandets förlopp det inte möjligt att avhjälpa den definitiva förlusten av hans rätt att få den preliminära bedömningen av hans begäran om bistånd utförd av en behörig tillsättningsmyndighet på en lämplig tidpunkt.

81 Under dessa omständigheter har klaganden kritiserat tribunalen för att den, i punkterna 85–89 i den överklagade domen, slog fast att nämnda klagomålsförfarande hade gjort det möjligt att rätta till den oegentlighet som hade samband med denna bristande opartiskhet och intressekonflikt. Klaganden har dessutom tillagt att utrikestjänstens generalsekreterare, i egenskap av tillsättningsmyndighet, aldrig tog sig tid att svara honom, eftersom han inte ansåg sig vara ansvarig för handläggningen av klagomålet.

82 Utrikestjänsten anser bland annat att klaganden i första instans inte hävdade att han hade berövats sin rätt att yttra sig inför tillsättningsmyndigheten i rätt tid. Den tredje grundens tredje del kan således inte tas upp till sakprövning, eftersom det rör sig om en ny grund som åberopats för första gången i samband med överklagandet och som under alla omständigheter inte kan leda till bifall för överklagandet.

83 Domstolen konstaterar att klaganden vid tribunalen inte har påstått att hans rätt att yttra sig har åsidosatts. Ett argument som har åberopats för första gången inom ramen för ett överklagande kan emellertid inte tas upp till sakprövning.

84 Enligt artikel 170.1 andra meningen i domstolens rättegångsregler får överklagandet inte ändra saken i målet vid tribunalen.

85 Det framgår av fast rättspraxis att om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund och argument som parten inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att parten vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Vid överklagande är domstolens behörighet begränsad till att pröva den rättsliga bedömning av grunder och argument som åberopats i första instans (se dom av den 1 juni 1994, kommission/Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 59, dom av den 11 september 2019, HX/rådet, C‑540/18 P, EU:C:2019:707, punkt 37, och dom av den 27 februari 2025, OA/parlamentet, C‑32/24 P, EU:C:2025:118, punkt 22).

86 Härav följer att den tredje grundens tredje del ska avvisas.

87 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

88 Genom den fjärde grunden har klaganden kritiserat tribunalen för att den underkände den tredje och den fjärde grunden för talan avseende maktmissbruk. Klaganden har ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 99–103 i den överklagade domen. Vad särskilt gäller förbudet mot att vända sig till belgiska rättsliga myndigheter eller förbudet mot att begära bistånd från en parlamentsledamot, vilket enligt klaganden följer av beslutet att delvis avslå begäran om bistånd, har klaganden i sak hävdat att de inte har uttalats, men dock är underförstådda, när det inte föreligger ett tyst tillstånd.

89 Utrikestjänsten har bestritt att denna grund kan tas upp till sakprövning, eftersom de argument som framförts till stöd för denna grund är ytterst oklara, vilket innebär att utrikestjänsten inte har möjlighet att förstå vad tribunalen kritiseras för.

90 Domstolen konstaterar att klagandens argument till stöd för den fjärde grunden inte uppfyller de krav som det erinrats om i punkterna 77 och 78 ovan. Denna grund är nämligen formulerad på ett otydligt och tvetydigt sätt, och dess innehåll gör det inte möjligt att följa klagandens rättsliga resonemang för att domstolen ska kunna pröva dess lagenlighet. Klagandens resonemang hänvisar dessutom i stor utsträckning till bedömningen av de faktiska omständigheterna. Det ska erinras om att denna bedömning inte kan omfattas av domstolens prövning i ett mål om överklagande, såvida inte de faktiska omständigheterna har missuppfattats.

91 Den fjärde grunden ska därför avvisas.

92 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de fyra grunder som klaganden har åberopat, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

93 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

94 Utrikestjänsten har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska utrikestjänstens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: franska.