Domstolens dom (femte avdelningen) den 12 juni 2025
Hänvisat till av
I mål C‑364/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 8 juni 2023,
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún (referent), samt domarna D. Gratsias, E. Regan, J. Passer och B. Smulders, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
och efter att den 30 januari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Förordning (EU) 2017/1001
B. Tjänsteföreskrifterna
II. Bakgrund till tvisten
III. Talan vid tribunalen och den överklagade domen
IV. Parternas yrkanden i målet om överklagande
V. Prövning av överklagandet
A. Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning
1. Parternas argument
2. Domstolens bedömning
B. Den första grunden
1. Den första grundens första del
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
1) Upptagande till prövning
2) Prövning i sak
2. Den första grundens tredje del
a) Parternas argument
b) Domstolens bedömning
1) Upptagande till prövning
2) Prövning i sak
C. Den andra grundens första del
1. Parternas argument
2. Domstolens bedömning
a) Upptagande till prövning
b) Prövning i sak
VI. Talan vid tribunalen
VII. Rättegångskostnader
1 ZR har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 mars 2023, ZR/EUIPO ( T‑400/21, EU:T:2023:169) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen ZR:s talan om ogiltigförklaring av det beslut som meddelades av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 8 september 2020 om avslag på ansökan om överflyttning av ZR till EUIPO (nedan kallat det omtvistade beslutet).
2 I artikel 143.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) föreskrivs att [t]jänsteföreskrifterna [för tjänstemän i Europeiska unionen], anställningsvillkoren [för övriga anställda i Europeiska unionen] samt de bestämmelser som har antagits gemensamt av institutionerna inom unionen för tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor ska gälla för [EUIPO:s] personal, med undantag för ledamöterna i överklagandenämnderna, för vilka artikel 166 i denna förordning ska gälla.
3 I artikel 1a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i målet (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:
4 Artikel 4 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
5 I artikel 8 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
6 I artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
7 Bakgrunden till tvisten återges i punkterna 2–13 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.
8 Klaganden, som är tjänsteman i lönegrad AD 5 vid Europeiska kommissionen, utstationerades på egen begäran till EUIPO, där hon innehade en tjänst som assistent i immaterialrättsliga frågor som tillfälligt anställd från och med den 16 september 2013.
9 Den 1 mars 2019 ingick klaganden ett nytt femårigt avtal med EUIPO, enligt vilket hon innehade en tjänst som specialist på immaterialrätt som tillfälligt anställd i lönegrad AD 6.
10 I mars 2020 offentliggjorde EUIPO internt en inbjudan till intresseanmälan i syfte att tillsätta tillfälligt anställda och kontraktsanställda vid EUIPO som tjänstemän vid EUIPO inom ramen för det årliga överflyttningsförfarandet (nedan kallat det årliga överflyttningsförfarandet). I inbjudan preciserades att den var öppen för alla tjänsteprofiler, inbegripet de som avser immaterialrätt. I inbjudan angav EUIPO att tillsättningsmyndigheten skulle bedöma de inkomna ansökningarna med beaktande av tjänstens intresse och mot bakgrund av kriterier såsom i) nyckeltjänster eller nyckelkunskaper vid EUIPO, ii) karriär och prestationer vid EUIPO, iii) befintliga tjänstetillfällen i tjänsteförteckningen, iv) budgetkonsekvenserna och v) avtalets återstående löptid eller reservlistornas återstående giltighetstid (nedan kallade överflyttningskriterierna).
11 Den 31 mars 2020 svarade klaganden på nämnda inbjudan och begärde att hon skulle överflyttas till EUIPO i enlighet med artikel 8 i stadgan.
12 Den 16 april 2020 offentliggjorde EUIPO meddelandet om ledig tjänst EXT‑20/38/AD 6/IP Specialist i syfte att upprätta en reservlista över sökande för att tillsätta en tjänst som specialist på immaterialrätt genom rekrytering av en tillfälligt anställd i lönegrad AD 6 (nedan kallat det externa meddelandet om ledig tjänst).
13 Den 28 april 2020 offentliggjorde EUIPO meddelande IM/FT&TA/20/47/AD/OD om en ledig tjänst, som riktade sig till tjänstemän eller tillfälligt anställda i lönegraderna AD 5–AD 8, i syfte att tillsätta en tjänst som specialist inom immaterialrätt (nedan kallad den lediga tjänsten).
14 Den 12 maj 2020 lämnade ZR in en ansökan som svar på meddelandet om en ledig tjänst.
15 Genom ett e‑postmeddelande som ZR samma dag sände till tillsättningsmyndigheten, och i vilket hon hänvisade till nämnda meddelande om en ledig tjänst, ansökte hon på grundval av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna om att bli överflyttad till EUIPO i enlighet med artiklarna 8 och 29 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad den omtvistade ansökan).
16 Den 8 september 2020 avslog tillsättningsmyndigheten denna begäran genom det omtvistade beslutet.
17 Den 5 november 2020 anställde EUIPO en tillfälligt anställd efter offentliggörandet av det externa meddelandet om ledig tjänst.
18 Den 8 december 2020 lämnade ZR, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, in ett klagomål mot det omtvistade beslutet. Klagomålet avslogs genom beslut av den 22 mars 2021 (nedan kallat avslagsbeslutet).
19 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 juli 2021 väckte ZR talan med yrkande om att det omtvistade beslutet, och vid behov även avslagsbeslutet, skulle ogiltigförklaras.
20 ZR åberopade tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg åsidosättande av artiklarna 4, 8, 29 och 110 i tjänsteföreskrifterna samt av principen om kontinuitet i unionstjänstemännens karriär. Den andra grunden avsåg åsidosättande av principen om likabehandling. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten, en uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av omsorgsplikten.
21 I den överklagade domen underkände tribunalen samtliga tre grunder och ogillade följaktligen talan i dess helhet.
22 Inom ramen för prövningen av den första grunden slog tribunalen fast att den omtvistade ansökan skulle kvalificeras som en ansökan om överflyttning med stöd av artikel 8 första stycket i tjänsteföreskrifterna och inte som en ansökan avseende det interna meddelandet om en ledig tjänst. Tribunalen slog även fast att en sådan ansökan om överflyttning till sin natur inte kan anses syfta till att tillsätta en ledig tjänst som är föremål för ett meddelande om en ledig tjänst, vilket innebär att EUIPO vid prövningen av den omtvistade ansökan varken är skyldig att beakta artikel 29.1 b i tjänsteföreskrifterna eller bestämmelserna i artikel 4 i dessa.
23 Klaganden har yrkat att domstolen ska
24 EUIPO har yrkat att domstolen ska
25 Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat tre grunder genom vilka hon har bestritt underkännandet av de tre grunder som åberopats i första instans.
26 EUIPO anser att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning, i den mån det huvudsakligen grundar sig på tribunalens påstått felaktiga tolkning av den omtvistade ansökan, eftersom tribunalen enligt klaganden felaktigt klassificerade den som en begäran om överflyttning enligt artikel 8 i tjänsteföreskrifterna, i stället för som en ansökan till det interna meddelandet om ledig tjänst.
27 Detta argument är nämligen inte tillräckligt klart och precist för att domstolen ska kunna utföra sin prövning, eftersom de väsentliga omständigheter som överklagandet grundar sig på inte på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i överklagandet. Detta argument utgör dessutom ett försök att omtolka den omtvistade ansökan på ett sätt som uppenbart står i strid med de faktiska omständigheter som framgår av handlingarna i målet.
28 Vad beträffar de övriga argument som har anförts till stöd för överklagandet har klaganden endast upprepat de grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, utan att precisera på vilket sätt den överklagade domen är behäftad med en felaktig rättstillämpning.
29 Klaganden anser att talan kan upptas till sakprövning.
30 Det framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller den aktuella grunden avvisas (dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 99 och där angiven rättspraxis).
31 En grund som bygger på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin rättsenlighetsprövning uppfyller således inte dessa krav och ska avvisas, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som grunden bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt. Domstolen har också funnit att ett överklagande som inte är konsekvent uppbyggt utan bara består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det överklagade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning ska avvisas med hänvisning till att det är uppenbart att det inte kan tas upp till prövning (dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 100 och där angiven rättspraxis).
32 Enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol är dessutom tribunalen ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma de faktiska omständigheterna. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen däremot behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen, C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
33 I förevarande fall ska det inledningsvis påpekas att den rättsliga kvalificeringen av den omtvistade ansökan är en fråga som omfattas av den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna och att den, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i föregående punkt, kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande. I motsats till vad EUIPO har gjort gällande har klaganden dessutom identifierat flera punkter i den överklagade domen, bland annat punkterna 45–48 och 60–64 i den överklagade domen, i vilka klaganden anser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning eller missuppfattade bevisningen i samband med denna rättsliga kvalificering, och på ett begripligt sätt angett skälen till att klaganden anser att den domen ska upphävas.
34 I den del EUIPO har hävdat att klaganden har upprepat grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, erinrar domstolen om att när en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten, kan de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, så skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 4 oktober 2024, Aeris Invest/kommissionen och SRB, C‑535/22 P, EU:C:2024:819, punkt 106 och där angiven rättspraxis).
35 Mot denna bakgrund finner domstolen att överklagandet kan tas upp till sakprövning.
36 Genom den första grunden, som består av tre delar, har klaganden kritiserat tribunalen för att ha underkänt den första grunden som klaganden åberopade i första instans.
37 Genom den första grundens första del har klaganden bestritt tribunalens rättsliga kvalificering av den omtvistade ansökan och gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artiklarna 4, 8 och 29 i tjänsteföreskrifterna.
38 Klaganden anser för det första att tribunalen, i punkterna 45–48 i den överklagade domen, missuppfattade bevisningen när den fann att denna begäran inte var en ansökan avseende det interna meddelandet om ledig tjänst, utan en ansökan om överflyttning med stöd av artikel 8 i tjänsteföreskrifterna.
39 För det andra är denna rättsliga kvalificering behäftad med en felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen felaktigt fann att artikel 8 och artikel 29 i tjänsteföreskrifterna inte har något samband med varandra.
40 Tribunalen gjorde nämligen, i punkt 60 i den överklagade domen, en absolut åtskillnad mellan överflyttningar mellan institutionerna enligt nämnda artikel 8 och överflyttningar som görs efter offentliggörandet av interinstitutionella meddelanden om lediga tjänster i enlighet med artikel 29.1 b.
41 Enligt artikel 4 i tjänsteföreskrifterna ska emellertid varje ledig tjänst offentliggöras och sätten att tillsätta en sådan tjänst regleras i artikel 29 i tjänsteföreskrifterna, däribland överflyttning i den mening som avses i artikel 8 i tjänsteföreskrifterna. Artiklarna 8 och 29 reglerar således inte två olika förfaranden.
42 För det tredje har tribunalen, i punkterna 48 och 61–63 i den överklagade domen, tolkat artikel 8 i tjänsteföreskrifterna så, att den endast är tillämplig vid en ansökan om överflyttning utan att det finns någon ledig tjänst. En sådan situation kan emellertid inte föreligga, eftersom det skulle strida mot artikel 4 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken det ska finnas en ledig tjänst till vilken tjänstemannen kan överflyttas.
43 Tribunalen gjorde sig således även skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 64 i den överklagade domen fann att EUIPO vid prövningen av den omtvistade ansökan inte behövde beakta artikel 4 och artikel 29.1 b i tjänsteföreskrifterna.
44 För det fjärde är det omtvistade beslutet resultatet av ett godtyckligt förfarande, nämligen det årliga förfarandet för överflyttning, genom vilket EUIPO kringgår artikel 29 i tjänsteföreskrifterna, genom att beakta kriterier, såsom prestationer eller avtalets återstående varaktighet, som är relevanta för befordran och inte för rekrytering. Detta förfarande strider dessutom mot tjänsteföreskrifterna, med anledning av att det inte endast är tillämpligt på utstationerade tjänstemän som önskar överflyttas, utan även på personer som önskar rekryteras från en reservlista, trots att dessa inte kan rekryteras med stöd av artikel 8 i tjänsteföreskrifterna, eftersom de inte är tjänstemän.
45 EUIPO har gjort gällande att klaganden har förväxlat de två typer av interinstitutionella överflyttningar som avses i punkt 60 i den överklagade domen, vilka nämns i punkt 40 ovan, och har preciserat att det årliga överflyttningsförfarandet syftar till att skapa en struktur för tillämpningen av artikel 8 i tjänsteföreskrifterna för utnämning, till tjänstemän vid EUIPO, av tjänstemän vid andra institutioner som redan arbetar vid EUIPO som tillfälligt anställda eller kontraktsanställda.
46 Enligt EUIPO har klaganden under det administrativa förfarandet samt i sina inlagor i första instans och i samband med överklagandet systematiskt hänvisat till den omtvistade ansökan som en ansökan om överflyttning. Klaganden har emellertid genom sitt överklagande försökt göra gällande att den omtvistade ansökan i själva verket var en ansökan avseende det interna meddelandet om ledig tjänst, vilket innebär att föremålet för tvisten vid tribunalen ändras och att det för första gången vid domstolen framförs ett argument som hon inte åberopade vid tribunalen, varför detta argument inte kan tas upp till sakprövning.
47 Även om det antas att den omtvistade ansökan ingavs med stöd av artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna, var det inte desto mindre så att klaganden försökte få till stånd en överflyttning till EUIPO.
48 Tribunalen gjorde under alla omständigheter en riktig bedömning när den fann att EUIPO inte var skyldig att beakta artikel 29.1 b eller artikel 4 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det interna meddelandet om en ledig tjänst hade offentliggjorts med stöd av artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna, för att tillsätta en ledig tjänst genom rekrytering av en tjänsteman eller en tillfälligt anställd som redan arbetade vid EUIPO.
49 Enligt artikel 170.1 andra meningen i domstolens rättegångsregler får ett överklagande inte ändra saken i målet vid tribunalen. Enligt fast rättspraxis är domstolen i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder och argument som har åberopats i den lägre instansen. En part kan således inte åberopa en ny grund vid EU-domstolen som denna inte har åberopat vid tribunalen, eftersom detta skulle innebära att vederbörande i sådant fall kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist vid EU-domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, än den som tribunalen har prövat (dom av den 27 februari 2025, Lukoil/Öppenhetsregister m.fl., C‑223/24 P, EU:C:2025:129, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
50 I förevarande fall framgår det av punkterna 56–58 i den överklagade domen att klaganden, genom den andra delen av den första grunden för talan i första instans, i huvudsak gjorde gällande att EUIPO, i enlighet med artikel 29.1 b i tjänsteföreskrifterna, var skyldig att bedöma den omtvistade ansökan i samband med den lediga tjänst som den avsåg att tillsätta efter offentliggörandet av det interna meddelandet om en ledig tjänst. Såsom framgår av punkt 43 ovan har klaganden genom den första grundens första del kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underkänna detta argument. Härav följer, i motsats till vad EUIPO har gjort gällande, att den första delen av den första grunden för överklagandet inte avser ett argument som inte åberopats vid tribunalen och inte ändrar saken i målet vid tribunalen, vilket innebär att denna delgrund kan tas upp till sakprövning.
51 Härav följer att den första grundens första del kan upptas till prövning.
52 I punkt 60 i den överklagade domen fann tribunalen att klaganden, genom sitt argument att artikel 8 och artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas samtidigt, blandat ihop dels de överflyttningar mellan institutionerna som gjorts med stöd av artikel 8, dels de överflyttningar mellan institutionerna som skett efter offentliggörandet av meddelanden om lediga tjänster mellan institutionerna, i enlighet med artikel 29.1 b.
53 I punkterna 61 och 62 i denna dom slog tribunalen fast att en begäran om överflyttning mellan institutionerna, som framställts med stöd av nämnda artikel 8 första stycket, till sin natur inte kan anses syfta till att tillsätta en ledig tjänst som är föremål för ett meddelande om lediga tjänster och att den omtvistade ansökan följaktligen inte med giltig verkan kan hänföras till den lediga tjänst som avses i det interna meddelandet om en ledig tjänst.
54 I punkt 63 i den överklagade domen underkände tribunalen således klagandens argument att EUIPO enligt artikel 29.1 b i tjänsteföreskrifterna var skyldig att beakta den omtvistade ansökan vid prövningen av de ansökningar som ingetts som svar på det interna meddelandet om en ledig tjänst.
55 Slutligen tillade tribunalen, i punkt 64 i samma dom, att EUIPO vid prövningen av denna ansökan inte heller behövde beakta artikel 4 i tjänsteföreskrifterna, eftersom artikel 29.1 b och artikel 4 rör frågan huruvida lediga tjänster ska meddelas personalen vid de andra institutionerna. Tribunalen drog härav slutsatsen att klagandens argument avseende EUIPO:s åsidosättande av den prioritetsordning som anges i nämnda artikel 29 och av de regler som föreskrivs i nämnda artikel 4 var verkningslöst.
56 Det framgår av artikel 8 första stycket i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman vid en unionsinstitution som är utstationerad vid en annan institution efter en period på sex månader kan begära att bli överflyttad till den sistnämnda institutionen.
57 Det följer dessutom av artikel 29.1 a–c i tjänsteföreskrifterna att tillsättningsmyndigheten, innan den tillsätter en ledig tjänst vid en institution, först ska pröva möjligheterna att tillsätta tjänsten vid denna institution genom förflyttning, tillsättning i enlighet med artikel 45a eller befordran samt ansökningar om förflyttning av tjänstemän i samma lönegrad vid andra institutioner och/eller, om det inte har varit möjligt att tillsätta den lediga tjänsten med hjälp av dessa möjligheter och ansökningar, pröva möjligheterna att undersöka de förteckningar över godkända sökande som upprättats efter ett allmänt uttagningsprov.
58 Domstolen har slagit fast att artikel 29.1 innehåller en uppräkning av de på varandra följande steg som ska följas när en ledig tjänst ska tillsättas vid en institution, varvid tillsättningsmyndigheten i prioritetsordning ska undersöka de rekryteringsmöjligheter som räknas upp i denna bestämmelse. I nämnda bestämmelse ges således tjänstemän som redan tjänstgör vid den berörda institutionen företräde framför tjänstemän vid andra institutioner och sistnämnda i förhållande till personer som finns på förteckningar över godkända sökande som upprättats efter ett uttagningsprov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 1999, Carbajo Ferrero/parlamentet, C‑304/97 P, EU:C:1999:152, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis).
59 Det ska påpekas att begreppen överflyttning, i den mening som avses i artikel 8 i tjänsteföreskrifterna, och förflyttning, i den mening som avses i artikel 29.1 b i tjänsteföreskrifterna, ska anses vara likvärdiga.
60 Även om det i den franska språkversionen av dessa bestämmelser används uttrycken transféré/transfert respektive mutation, används i många andra språkversioner identiska eller åtminstone mycket likartade begrepp. Detta gäller inte bara för den engelska versionen av dessa bestämmelser, som är rättegångsspråk (transferred/transfer respektive transfer), utan även för den spanska (transferido/transferencia respektive traslado), den tyska (Übernahme respektive Übernahmeanträge), den italienska (trasferito/trasferimento respektive trasferimento), den nederländska (over te gaan/overgang respektive Overgang), portugisiska (transferência respektive transferência) eller rumänska (transferul/transfer respektive transfer) i samma bestämmelser.
61 Domstolen har för övrigt redan slagit fast, i samband med förflyttning inom en institution, som avses i artikel 7 i tjänsteföreskrifterna, att förflyttning föreligger när en tjänsteman överflyttas till en ledig tjänst (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen, 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkt 19, och dom av den 21 maj 1981, Kindermann/kommissionen, 60/80, EU:C:1981:115, punkt 12).
62 Av detta följer att när tillsättningsmyndigheten, efter att med stöd av artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna ha konstaterat att det, för att ha en chans att kunna tillsätta en person med högsta prestationsförmåga, kompetens och integritet, är nödvändigt att utvidga rekryteringsförfarandet till att åtminstone omfatta de ansökningar som föreskrivs i artikel 29.1 b i tjänsteföreskrifterna, offentliggör ett meddelande om lediga tjänster, är tillsättningsmyndigheten enligt sistnämnda bestämmelse skyldig att beakta de ansökningar om förflyttning mellan institutionerna som ingetts med stöd av artikel 8 i tjänsteföreskrifterna.
63 Artikel 8 i tjänsteföreskrifterna avser visserligen en enskild tjänstemans situation och ger honom eller henne rätt att begära överflyttning till den institution där han eller hon varit utstationerad sedan minst sex månader tillbaka. Detta innebär emellertid inte att tillsättningsmyndigheten, när den har ansett det nödvändigt att utvidga rekryteringsförfarandet utöver de möjligheter som föreskrivs i artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna för att kunna tillsätta en person som har högsta prestationsförmåga, kompetens och integritet, kan underlåta att beakta en begäran om överflyttning mellan institutionerna som ingetts med stöd av nämnda artikel 8.
64 Det framgår nämligen av ordalydelsen i artikel 4 första stycket i tjänsteföreskrifterna att varje tillsättning endast får ha till syfte att tillsätta en ledig tjänst. Följaktligen kan, såsom klaganden har hävdat, en tjänsteman vid en överflyttning mellan institutionerna enligt artikel 8 i tjänsteföreskrifterna endast överflyttas till en ledig tjänst vid den institution där han tjänstgör, inbegripet till den tjänst som han tillfälligt innehar under utstationeringen. Enligt artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna ska dessutom den lediga tjänst till vilken tjänstemannen överflyttas vara en tillsvidaretjänst. För att tillsätta en sådan ledig tjänst ska tillsättningsmyndigheten beakta den prioritetsordning som föreskrivs i artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 1981, Carbognani och Coda Zabetta/kommissionen, 161/80 och 162/80, EU:C:1981:51, punkt 19, och dom av den 21 maj 1981, Kindermann/kommissionen, 60/80, EU:C:1981:115, punkt 12).
65 Det är riktigt, såsom tribunalen med rätta erinrade om i punkt 50 i den överklagade domen, att tjänsteföreskrifterna inte ger någon rätt till en överflyttning mellan institutionerna enligt artikel 8 i tjänsteföreskrifterna.
66 Det framgår emellertid av denna artikel att en tjänsteman vid en unionsinstitution som är utstationerad vid en annan institution sedan minst sex månader kan begära att bli överflyttad till den sistnämnda institutionen. För att säkerställa att denna rätt är verkningsfull är varje institution som mottar en sådan begäran inom ramen för ett rekryteringsförfarande som går utöver de möjligheter som föreskrivs i artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna skyldig att beakta och pröva den i syfte att tillsätta den lediga tjänsten i fråga.
67 Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning när den i punkt 61 i den överklagade domen slog fast att en begäran om överflyttning mellan institutionerna, som framställts med stöd av artikel 8 första stycket i tjänsteföreskrifterna, till sin natur inte kan anses syfta till att tillsätta en ledig tjänst som är föremål för ett meddelande om en ledig tjänst.
68 Följaktligen är även punkterna 62–64 i nämnda dom, vilka grundar sig på detta felaktiga antagande, rättsstridiga.
69 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande har dessutom den felaktiga rättstillämpning som avses i punkt 67 ovan även påverkat den rättsliga kvalificeringen av den omtvistade ansökan. I punkterna 40–48 i den överklagade domen uteslöt tribunalen nämligen att den omtvistade ansökan kunde beaktas och prövas som en ansökan avseende det interna meddelandet om en ledig tjänst med stöd av artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna, med motiveringen att denna begäran grundade sig på artikel 8 i tjänsteföreskrifterna och att dessa två bestämmelser enligt tribunalen inte kunde tillämpas samtidigt.
70 Eftersom tribunalens sistnämnda antagande bygger på en felaktig rättstillämpning, konstaterar domstolen att även den rättsliga kvalificeringen av den omtvistade ansökan är behäftad med ett sådant fel, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida tribunalen, såsom klaganden har hävdat, missuppfattade bevisningen i samband med denna kvalificering.
71 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den första grundens första del.
72 I den första grundens tredje del har klaganden anfört att hon i första instans gjorde gällande att det inte fanns någon rättslig grund för det årliga överflyttningsförfarandet, att förfarandet stred mot bestämmelserna i artiklarna 4 och 29 i tjänsteföreskrifterna och att det inte fanns något samband mellan detta förfarande och artikel 8 i tjänsteföreskrifterna. Tribunalen har emellertid, i strid med rätten till försvar, endast delvis besvarat dessa argument.
73 Tribunalen fann nämligen, i punkt 69 i den överklagade domen, att klagandens argument avseende det årliga överflyttningsförfarandet inte var relevanta, eftersom de avsåg klagandens begäran om överflyttning av den 31 mars 2020, som avses i punkt 11 ovan, medan talan i första instans avsåg en annan begäran om överflyttning som ingetts efter utgången av den frist som fastställts för att besvara uppmaningen till intresseanmälan inom ramen för detta förfarande.
74 Detta påstående motsäger emellertid punkt 47 i den överklagade domen och grundar sig på en missuppfattning av bevisningen, eftersom det framgår av handlingarna i målet att det omtvistade beslutet antogs inom ramen för det årliga förfarandet för överflyttningar och att tribunalen, i punkt 51 i den överklagade domen, bekräftade att det framgår av det [omtvistade] beslutet att EUIPO har analyserat den omtvistade ansökan mot bakgrund av kriterierna för överflyttningar.
75 Klaganden anser sig således ha rätt att ifrågasätta det årliga överflyttningsförfarandet, eftersom det har tillämpats på klaganden.
76 EUIPO har i sin svarsskrivelse genmält att klaganden endast har upprepat de argument som redan anförts vid tribunalen, varför dessa argument inte kan tas upp till prövning. Eftersom den omtvistade ansökan dessutom ingavs med hänvisning till det interna meddelandet om ledig tjänst, saknar varje argument som ifrågasätter det årliga överflyttningsförfarandet relevans.
77 Vad gäller frågan huruvida den första grundens tredje del kan tas upp till sakprövning räcker det att konstatera att klaganden inte har begränsat sig till att upprepa grunder och argument som redan anförts i första instans, utan att klaganden bland annat har kritiserat tribunalen för att inte ha prövat samtliga argument som klaganden hade anfört vid tribunalen för att bestrida lagenligheten av det årliga överflyttningsförfarandet och för att motiveringen i den överklagade domen är motsägelsefull.
78 Frågan huruvida tribunalen har ändrat föremålet för eller innehållet i de olika yrkanden och grunder som klaganden har anfört utgör rättsfrågor som kan åberopas i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2018, Ori Martin/Europeiska unionens domstol, C‑463/17 P, EU:C:2018:411, punkt 18 och där angiven rättspraxis), liksom frågan huruvida motiveringen i en dom från tribunalen är motsägelsefull (dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑587/21 P, EU:C:2024:1017, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
79 Härav följer, i enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 34 ovan, att den första grundens tredje del kan tas upp till sakprövning.
80 I punkt 69 i den överklagade domen fann tribunalen att alla argument som hänförde sig till det årliga överflyttningsförfarandet saknade relevans för prövningen av det omtvistade beslutets lagenlighet, eftersom den omtvistade ansökan hade ingetts efter utgången av den frist som fastställts för att besvara uppmaningen till intresseanmälan inom ramen för detta förfarande.
81 Det ska påpekas, såsom klaganden har gjort gällande, att detta konstaterande i synnerhet motsäger konstaterandet i punkt 51 i den domen, det vill säga att det framgår av det [omtvistade] beslutet att EUIPO har analyserat den omtvistade ansökan mot bakgrund av kriterierna för överflyttningar och att den omtvistade ansökan innehåller flera hänvisningar till [dessa] kriterier, eftersom dessa kriterier, såsom framgår av punkt 10 ovan, har utarbetats inom ramen för det årliga överflyttningsförfarandet.
82 Motiveringen i den överklagade domen är således motsägelsefull i detta avseende.
83 Punkt 69 i den överklagade domen, enligt vilken [a]lla argument som hänför sig till det årliga överflyttningsförfarandet saknar relevans vid prövningen av det [omtvistade] beslutets lagenlighet, strider nämligen mot punkt 51 i den domen, där det anges att det framgår av det [omtvistade] beslutet att EUIPO har analyserat den omtvistade ansökan mot bakgrund av kriterierna för överflyttningar.
84 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den första grundens tredje del.
85 Genom den första grunden, som består av tre delar, har klaganden kritiserat tribunalen för att ha underkänt den andra grunden som klaganden åberopade i första instans.
86 Genom den andra grundens första del har klaganden bestritt tribunalens underkännande av klagandens argument att externa sökande och de tjänstemän som önskar överflyttas behandlades olika, med motiveringen att dessa argument grundade sig på att den prioritetsordning som föreskrivs i artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna inte hade iakttagits.
87 För det första gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den i punkt 76 i den överklagade domen slog fast att alla argument avseende ett åsidosättande av artikel 29.1 saknade relevans, med hänsyn till kvalificeringen av den omtvistade begäran som en begäran om överflyttning med stöd av artikel 8 första stycket i tjänsteföreskrifterna.
88 För det andra har klaganden bestritt påståendet i punkt 79 i den överklagade domen, enligt vilket klaganden, i egenskap av tjänsteman som ansöker om att överflyttas till EUIPO, inte kan jämställa sin situation med situationen för en sökande som anställts tillfälligt, eftersom dessa två situationer omfattas av två skilda system, nämligen tjänsteföreskrifterna respektive anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen. Enligt klaganden är detta påstående nämligen inte förenligt med det interna meddelandet om en ledig tjänst som är riktat till såväl tjänstemän som tillfälligt anställda.
89 EUIPO har gjort gällande att klaganden genom sin andra grund har försökt att omtolka den omtvistade ansökan till en ansökan avseende det interna meddelandet om en ledig tjänst, vilket utgör ett rättsstridigt försök till omprövning av de faktiska omständigheterna och bevisningen i ärendet, och att denna grund följaktligen inte kan tas upp till sakprövning.
90 Vad gäller den första delen av denna grund har EUIPO under alla omständigheter hävdat att det interna meddelandet om ledig tjänst inte kunde tillämpas på tjänstemän som är utstationerade vid EUIPO, det vill säga på den situation som klaganden befann sig i.
91 I den mån klaganden genom sin andra grund enligt EUIPO har försökt att omtolka den omtvistade ansökan till en ansökan avseende det interna meddelandet om en ledig tjänst, vilket utgör ett rättsstridigt försök till omprövning de faktiska omständigheterna och bevisningen i ärendet, räcker det att konstatera att klaganden, av de skäl som angetts i samband med bedömningen av den första grunden, har rätt att bestrida den rättsliga kvalificeringen av denna ansökan.
92 Den andra grunden, inbegripet den första delen av denna grund, kan således tas upp till sakprövning.
93 Den andra grundens första del avser tribunalens underkännande av klagandens argument att underlåtenheten att iaktta den prioritetsordning som föreskrivs i artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna hade lett till att externa sökande och de tjänstemän som önskade överflyttas behandlades olika.
94 I punkt 76 i den överklagade domen fann tribunalen i huvudsak att varje argument avseende ett eventuellt åsidosättande av denna bestämmelse saknade relevans, eftersom den talan som hade väckts vid tribunalen avsåg ogiltigförklaring av ett beslut om avslag på en ansökan om överflyttning med stöd av artikel 8 första stycket i tjänsteföreskrifterna, det vill säga det omtvistade beslutet, och inte ogiltigförklaring av ett beslut om avslag på klagandens ansökan som ingetts som svar på det interna meddelandet om ledig tjänst.
95 Av de skäl som angetts i samband med bedömningen av den första grundens första del konstaterar domstolen att denna slutsats är behäftad med en felaktig rättstillämpning, eftersom prioritetsordningen kan vara relevant för EUIPO:s prövning av den omtvistade ansökan.
96 Av samma skäl är även punkt 79 i den överklagade domen behäftad med en felaktig rättstillämpning. I denna punkt fann tribunalen nämligen att klagandens argument att principen om likabehandling hade åsidosatts saknade grund, eftersom situationen för klaganden och situationen för den sökande som hade anställts tillfälligt efter offentliggörandet av det externa meddelandet om ledig tjänst omfattades av två olika system, nämligen tjänsteföreskrifterna respektive anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, vilket innebar att dessa situationer inte var jämförbara.
97 När tillsättningsmyndigheten väl har ansett det nödvändigt att utvidga ett rekryteringsförfarande utöver de möjligheter som föreskrivs i artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna, omfattas såväl tjänstemän som befinner sig i klagandens situation som sökande som rekryterats som tillfälligt anställda på en fast tjänst av bestämmelserna i kapitel 1 i avdelning III i tjänsteföreskrifterna, i vilket bland annat artikel 29.1 återfinns.
98 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den andra grundens första del.
99 Eftersom överklagandet har bifallits såvitt avser den första grundens första och tredje del och den andra grundens första del, ska överklagandet bifallas och den överklagade domen följaktligen upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga delarna av dessa grunder eller den tredje grunden.
100 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
101 Så är fallet i förevarande mål.
102 Såsom angetts i punkt 20 ovan har klaganden åberopat tre grunder till stöd för talan. Den första grunden avsåg åsidosättande av artiklarna 4, 8, 29 och 110 i tjänsteföreskrifterna samt av principen om kontinuitet i unionstjänstemännens karriär. Den andra grunden avsåg åsidosättande av principen om likabehandling. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten, en uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av omsorgsplikten.
103 Genom den första grunden har klaganden bland annat gjort gällande att EUIPO åsidosatte artikel 29 i tjänsteföreskrifterna genom att inte beakta den omtvistade ansökan inom ramen för det interna meddelandet om ledig tjänst. Klaganden har tillagt att det i meddelandet om ledig tjänst inte anges att det grundar sig på denna artikel 29.1 a och, mer allmänt, att det inte anges på vilken rättslig grund det vilar.
104 EUIPO har svarat att EUIPO inte kunde beakta den omtvistade ansökan inom ramen för det interna meddelandet om ledig tjänst, eftersom det avsåg intern rörlighet för EUIPO:s personal och följaktligen endast riktade sig till EUIPO:s tjänstemän och tillfälligt anställda och inte till tjänstemän vid andra institutioner, såsom klaganden, som är tjänsteman vid kommissionen.
105 Det framgår av det omtvistade beslutet och av beslutet avseende klagomålet att EUIPO avslog den omtvistade ansökan huvudsakligen med motiveringen att denna ansökan inte kunde beaktas inom ramen för det interna meddelandet om ledig tjänst, eftersom detta meddelande offentliggjordes med stöd av artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna och endast riktades till EUIPO:s tjänstemän och tillfälligt anställda, och inte till tjänstemän vid andra institutioner, såsom klaganden. Enligt EUIPO kunde den omtvistade ansökan endast beaktas inom ramen för ett meddelande om överflyttning mellan institutionerna, vilket offentliggjordes i enlighet med artikel 29.1 b i tjänsteföreskrifterna. EUIPO påpekade dessutom att den hade prövat klagandens ansökan om överflyttning inom ramen för det årliga överflyttningsförfarandet och mot bakgrund av kriterierna för överflyttningar och fann att överflyttningen av klaganden till EUIPO inte låg i tjänstens intresse, bland annat med hänsyn till det begränsade antalet tillgängliga tjänster. EUIPO påpekade att det externa meddelandet om ledig tjänst saknade relevans för bedömningen av den omtvistade ansökan, eftersom det avsåg rekrytering av tillfälligt anställda och klaganden redan innehade en tjänst som tillfälligt anställd vid EUIPO.
106 Domstolen konstaterar, i likhet med vad klaganden har gjort gällande, att det i det interna meddelandet om ledig tjänst, av vilket hon bifogat en kopia till sin ansökan i första instans, inte anges på grundval av vilken av punkterna i artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna som det har offentliggjorts. Det framgår vidare av uppgiften i detta meddelande, att såväl tjänstemän som tillfälligt anställda kunde ansöka, att tillsättningsmyndigheten hade ansett att det var nödvändigt att utvidga rekryteringsförfarandet utöver de möjligheter som föreskrivs i artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna för att kunna rekrytera en person med högsta prestationsförmåga, kompetens och integritet.
107 Det framgår emellertid av punkt 69 i förevarande dom att den omtvistade ansökan i ett sådant sammanhang borde ha beaktats och prövats av tillsättningsmyndigheten såsom en ansökan avseende det interna meddelandet om ledig tjänst med stöd av artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna.
108 Såsom angetts i punkt 66 i förevarande dom är den institution som, inom ramen för ett rekryteringsförfarande som har utvidgats utöver de möjligheter som föreskrivs i artikel 29.1 a, mottar en ansökan om överflyttning som ingetts med stöd av artikel 8 i tjänsteföreskrifterna skyldig att beakta och undersöka denna ansökan vid tillsättningen av den aktuella lediga tjänsten. Tillsättningsmyndigheten kunde följaktligen inte avslå den omtvistade ansökan med motiveringen att klaganden ursprungligen var tjänsteman vid kommissionen.
109 Den omständigheten att denna begäran prövades av tillsättningsmyndigheten inom ramen för ett separat förfarande, nämligen det årliga överflyttningsförfarandet, kan inte leda till någon annan slutsats, särskilt som ett av de skäl som tillsättningsmyndigheten anförde för att motivera sitt beslut att inte begära överflyttning av klaganden inom ramen för detta förfarande var det begränsade antalet tillgängliga tjänster.
110 Talan ska således bifallas såvitt avser den första grunden och det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunderna för talan.
111 Vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet avseende klagomålet i den mån det är nödvändigt, ska det påpekas att eftersom sistnämnda beslut endast utgör en bekräftelse av det omtvistade beslutet, saknas anledning att särskilt pröva detta yrkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2018, LL/parlamentet, C‑326/16 P, EU:C:2018:83, punkterna 36 och 39 och där angiven rättspraxis).
112 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.
113 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
114 Klaganden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. EUIPO har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för klaganden i målet om överklagande och i första instans.
1 Rättegångsspråk: engelska.