Domstolens dom (femte avdelningen) den 26 juni 2025

I mål C‑469/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 21 juli 2023,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna D. Gratsias, E. Regan, J. Passer (referent) och B. Smulders, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Det sammanhang i vilket koncentrationen ingår

Det administrativa förfarandet

Det omtvistade beslutet

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den andra grunden: Felaktig tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF

Den första delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, missuppfattning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av klagandebolagets processuella rättigheter

Parternas argument

Domstolens bedömning

Talan vid tribunalen

Rättegångskostnader

1 Eins energie in sachsen GmbH & Co. KG har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 17 maj 2023, Eins energie in sachsen/kommissionen ( T‑318/20, EU:T:2023:262) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom avvisade tribunalen Eins energie in sachsens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2019) 1711 final av den 26 februari 2019 att förklara en koncentration förenlig med den inre marknaden och med EES-avtalet (ärende M.8871 – RWE/E.ON Assets) (EUT C 111, 2020, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 Bakgrunden till tvisten återges i punkterna 2–11 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

3 RWE AG är ett bolag bildat enligt tysk rätt som, vid tidpunkten för anmälan av den planerade koncentrationen, deltog i hela energileveranskedjan, inklusive produktion, grossistleverans, transport och distribution av, och detaljhandel med, energi samt energitjänster till konsumenter. RWE och dess dotterbolag, inbegripet Innogy SE, är verksamma i flera medlemsstater.

4 E.ON SE är ett bolag bildat enligt tysk rätt som vid ovannämnda tidpunkt var verksamt inom hela energileveranskedjan, såväl produktion, grossistförsäljning och distribution som försäljning av el till slutkunder. E.ON äger och driver elproduktionsanläggningar i flera medlemsstater.

5 Eins energie in sachsen (nedan kallat klagandebolaget eller bolaget) är ett kommunalt företag bildat enligt tysk rätt som producerar el både från konventionella energikällor, genom sitt kraftvärmeverk, och från förnybara energikällor, genom sin vindkraftpark och sina solfångarparker. Klagandebolagets produktionstillgångar finns i Tyskland.

6 Den nu aktuella koncentrationen är en del av ett komplext byte av tillgångar mellan RWE och E.ON som de två berörda företagen tillkännagav den 11 och den 12 mars 2018 (nedan kallad den sammantagna koncentrationen). Genom den första koncentrationen, vilket är den koncentration som är aktuell i förevarande mål, avsåg RWE att få ensam kontroll eller gemensam kontroll över vissa av E.ON:s produktionstillgångar. Genom den andra koncentrationen skulle E.ON få ensam kontroll över distribution och försäljning till slutkunder samt över vissa produktionstillgångar hos Innogy, ett bolag som kontrolleras av RWE. Genom den tredje koncentrationen skulle RWE få 16,67 procent av aktierna i E.ON.

7 Den andra koncentrationen (nedan kallad koncentrationen M.8870) anmäldes till Europeiska kommissionen den 31 januari 2019. Kommissionen antog beslut C(2019) 6530 final av den 17 september 2019 om att förklara en koncentration förenlig med den inre marknaden och med EES-avtalet (ärende M.8870 – E.ON/Innogy) (EUT C 379, 2020, s. 16).

8 Den tredje koncentrationen anmäldes till Bundeskartellamt (den federala konkurrensmyndigheten, Tyskland), som godkände den genom beslut av den 26 februari 2019 (ärende B8‑28/19).

9 Den 22 januari 2019 inkom en anmälan om en föreslagen koncentration till kommissionen i enlighet med artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (EUT L 24, 2004, s. 1). Genom koncentrationen önskade RWE förvärva ensam kontroll eller gemensam kontroll, i den mening som avses i artikel 3.1 b i förordningen, över vissa av E.ON:s produktionstillgångar.

10 Den 31 januari 2019 offentliggjorde kommissionen förhandsanmälan av denna koncentration i Europeiska unionens officiella tidning (ärende M.8871 – RWE/E.ON Assets) (EUT C 38, 2019, s. 22) (nedan kallad koncentrationen M.8871), i enlighet med artikel 4.3 i förordning nr 139/2004.

11 Kommissionen genomförde en marknadsundersökning vid granskningen av koncentrationen M.8871 och översände därför ett frågeformulär till vissa företag, men klagandebolaget deltog inte i denna undersökning.

12 Den 26 februari 2019 antog kommissionen det omtvistade beslutet genom vilket koncentrationen M.8871 förklarades förenlig med den inre marknaden vid granskningen enligt artikel 6.1 b i förordning nr 139/2004 och artikel 57 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3).

13 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 maj 2020, väckte klagandebolaget talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

14 Klagandebolaget åberopade sex grunder till stöd för sin talan: 1) en felaktig uppdelning av analysen av den sammantagna koncentrationen, 2) åsidosättande av motiveringsskyldigheten, 3) åsidosättande av bolagets rätt att yttra sig, 4) åsidosättande av bolagets rätt till ett effektivt domstolsskydd, 5) uppenbart oriktiga bedömningar, och 6) åsidosättande av omsorgsplikten.

15 Genom den överklagade domen avvisade tribunalen talan med motiveringen att klagandebolaget inte var personligen berört av det omtvistade beslutet, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, och följaktligen inte hade talerätt.

16 Härvidlag påpekade tribunalen följande i punkterna 24–31 i den överklagade domen:

17 Klagandebolaget har genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 21 juli 2023 överklagat tribunalens dom.

18 Samma dag begärde klagandebolaget – som under år 2021 även hade väckt talan om ogiltigförklaring av beslut C(2019) 6530 final (mål T‑59/21), ett mål som fortfarande var anhängigt vid tribunalen den 21 juli 2023 – att förevarande mål skulle vilandeförklaras till dess att tribunalen meddelat dom i mål T‑59/21.

19 Efter att ha hört parterna angående denna begäran om vilandeförklaring och angående en eventuell förening av nio överklaganden – däribland förevarande överklagande – i målen C‑464/23 P, C‑465/23 P, C‑466/23 P, C‑467/23 P, C‑468/23 P, C‑469/23 P, C‑470/23 P, C‑484/23 P och C‑485/23 P, vilka avser tribunalens domar i målen T‑312/20, T‑313/20, T‑314/20, T‑315/20, T‑317/20, T‑318/20, T‑319/20, T‑320/20 och T‑321/20, avslog domstolens ordförande genom beslut av den 19 september 2023 nämnda begäran om vilandeförklaring och beslutade att endast förena överklagandena i målen C‑464/23 P, C‑465/23 P, C‑467/23 P, C‑468/23 P och C‑470/23 P vilka avser domar där tribunalen gjort en prövning i sak, men inte förevarande överklagande och de tre andra överklaganden vilka avser domar där tribunalen beslutat om avvisning.

20 Klagandebolaget har yrkat att domstolen ska

21 Kommissionen och övriga parter har yrkat att domstolen ska

22 Klagandebolaget har åberopat sex grunder till stöd för sitt överklagande. Dessa avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, missuppfattning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av bolagets processuella rättigheter (första grunden), felaktig tillämpning av artikel 263 fjärde stycket FEUF (andra grunden), felaktig underlåtenhet att tillämpa artikel 101 FEUF (tredje grunden), felaktig tillämpning av artikel 3 i förordning nr 139/2004 (fjärde grunden), felaktig tillämpning av artikel 2 i denna förordning (femte grunden) samt åsidosättande av principerna om fördelning av bevisbördan (sjätte grunden).

23 Domstolen kommer först att pröva den andra grunden och därefter den första grunden.

24 Genom den andra grundens första del har klagandebolaget gjort gällande att det, när det gäller ett beslut i vilket det fastställs att en koncentration är förenlig med den inre marknaden, inte är nödvändigt att ett utomstående företag formellt har deltagit i det administrativa förfarandet för att det ska anses vara personligen berört av detta beslut, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. I processuellt hänseende räcker det att denna person har beviljats rätt till deltagande, information och samråd i händelse av att personens materiella intressen skulle kunna skadas.

25 Tribunalen grundade sig emellertid, i punkterna 27–31 i den överklagade domen, enbart på att klagandebolaget inte formellt hade deltagit i förfarandet avseende koncentrationen M.8871. Även om deltagandet i ett förfarande kan utgöra ett indicium vid bedömningen av huruvida en person är personligen berörd av en rättsakt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kan detta deltagande inte utgöra ett tvingande villkor när det är fråga om en komplex transaktion som genomförs i flera delar, såsom den sammantagna koncentrationen. Det avgörande är att klagandebolaget, genom en studie som utarbetats av ett företag som tillhandahåller ekonomisk rådgivning avseende Residual Supply Index (restleveransindex), som klagandebolaget medfinansierat, har påverkat innehållet i det omtvistade beslutet, vilket framgår av ordalydelsen i beslutet. Kommissionen har för övrigt på ett konstlat sätt separerat förfarandet avseende koncentrationen M.8871 från förfarandet avseende koncentrationen M.8870.

26 Kommissionen har bestritt klagandebolagets argument med stöd av E.ON och RWE.

27 Domstolen erinrar inledningsvis om att fysiska eller juridiska personer enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får väcka talan mot ett beslut riktat till en annan person bara om det berör dem direkt och personligen.

28 Det framgår av fast rättspraxis att andra personer än dem som ett beslut är riktat till endast kan göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som ett sådant beslut är riktat till (dom av den 14 september 2023, Land Rheinland-Pfalz/Deutsche Lufthansa, C‑466/21 P, EU:C:2023:666, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

29 I fråga om ett beslut att förklara en koncentration förenlig med den inre marknaden ska bedömningen av huruvida ett utomstående företag personligen berörs av detta beslut göras utifrån en rad samstämmiga indicier eller omständigheter vilka kan avse såväl företagets deltagande i det administrativa förfarandet som hur detta företags ställning på den inre marknaden påverkas. Även om det är riktigt att det inte i sig är tillräckligt att en sökande deltar i det administrativa förfarandet för att anses personligen berörd av beslutet, i synnerhet vad gäller koncentrationer där det sker en grundlig undersökning som kräver regelbundna kontakter med många företag, utgör ett aktivt deltagande i detta förfarande inte desto mindre en omständighet som i rättspraxis på konkurrensrättens område, inbegripet det specifika område som avser granskning av koncentrationer, vanligtvis beaktas tillsammans med andra särskilda omständigheter för att avgöra huruvida en talan ska tas upp till prövning När ett företag inte är part i en koncentration måste dessutom verkningarna vara väsentliga för företagets nuvarande och framtida ställning på den marknad som kan påverkas av koncentrationen för att detta företag ska kunna vara personligen berört av beslutet att förklara koncentrationen förenlig med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 mars 1998, Frankrike m.fl./kommissionen, C‑68/94 och C‑30/95, EU:C:1998:148, punkterna 54–56 och där angiven rättspraxis).

30 Tribunalen har således inte gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning genom att göra de bedömningar som finns i punkterna 24 och 25 i den överklagade domen och genom att upprepa innehållet i nämnda rättspraxis, av vilken följer att det inte är tillräckligt att ett tredje företag endast deltar i det administrativa förfarandet för att det ska anses vara individuellt berört i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

31 Därefter konstaterade tribunalen, i punkt 29 i den överklagade domen, att klagandebolaget inte hade deltagit i förfarandet avseende koncentrationen M.8871 och tillade, i punkt 30 i den domen, att klagandebolaget vid förhandlingen inte hade anfört något argument som syftade till att visa att bolaget hade vänt sig till kommissionen i syfte att delta i detta förfarande. Klagandebolaget har inte bestritt dessa konstateranden från tribunalens sida.

32 Vad gäller klagandebolagets argument att det inte är frågan om dess formella deltagande i förfarandet avseende koncentrationen M.8871 som är avgörande, utan bolagets konkreta inverkan på innehållet i det omtvistade beslutet, genom den studie som nämns i punkt 25 ovan, ska det påpekas att kommissionen i punkterna 59–65 i nämnda beslut visserligen undersökte flera studier avseende Residual Supply Index som lagts fram för kommissionen av såväl parterna i koncentrationen som av utomstående parter. Enbart den omständigheten att klagandebolaget medfinansierat en av dessa studier räcker emellertid inte för att bolaget ska anses ha deltagit aktivt i det administrativa förfarandet, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 29 ovan.

33 Vad beträffar argumentet att förfarandet avseende koncentrationen M.8871 på ett konstlat sätt avskildes från förfarandet avseende koncentrationen M.8870, konstaterar domstolen att klagandebolaget härvidlag inte har anfört någon omständighet som kan visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av sakprövningsförutsättningarna i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Med detta argument försöker klagandebolaget i själva verket inte kritisera specifika punkter i den överklagade domen, utan kommissionens beslut i sak att godkänna var och en av dessa två transaktioner var för sig. Detta argument kan följaktligen inte tas upp till sakprövning och ska därför avvisas.

34 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

35 Genom den andra grundens andra del har klagandebolaget för det första gjort gällande att tribunalen inte beaktade den omständigheten att villkoret att en person ska vara personligen berörd av den rättsakt som denne yrkar ogiltigförklaring av kan anses vara uppfyllt genom att andra särskilda omständigheter beaktas. I synnerhet underlät tribunalen att pröva de omständigheter som åberopats i ansökan, såsom marknadens särdrag, de betydande investeringar som klagandebolaget hade gjort, dess ställning som direkt konkurrent till RWE eller koncentrationens inverkan på klagandebolagets konkurrensställning.

36 För det andra har klagandebolaget hävdat att om det finns flera sökande kan en talan i sin helhet tas upp till sakprövning när endast en av sökandena är personligen berörd, och att detsamma gäller när flera sökande var för sig väcker en talan. Enligt klagandebolaget begick tribunalen således ett fel med avseende på artikel 263 fjärde stycket FEUF genom att inte förena klagandebolagets talan med talan i andra parallella mål i vilka talan förklarats kunna tas upp till sakprövning.

37 Kommissionen har bestritt klagandebolagets argument med stöd av E.ON och RWE.

38 Vad gäller klagandebolagets första argument ska det påpekas att bolaget genom detta argument i huvudsak har kritiserat tribunalen för att inte ha prövat de omständigheter som bolaget anfört i sin ansökan för att visa att det i förevarande fall förelåg särskilda omständigheter som gjorde det möjligt att fastställa att bolaget var personligen berört av det omtvistade beslutet.

39 Härvidlag framgår av domstolens praxis att domstolens prövning, i mål om överklagande, bland annat syftar till att kontrollera huruvida tribunalen på ett tillfredsställande sätt har prövat samtliga argument som klaganden anfört, dels att grunden om att tribunalen inte prövat argument som åberopats i första instans i huvudsak motsvarar ett påstående om åsidosättande av motiveringsskyldigheten (dom av den 14 september 2023, Land Rheinland-Pfalz/Deutsche Lufthansa, C‑466/21 P, EU:C:2023:666, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

40 Det första argumentet avser således tribunalens motiveringsskyldighet, vilken är föremål för den första grunden, och detta argument kommer därför att prövas inom ramen för den grunden.

41 Det andra argumentet var att tribunalens beslut att inte förena klagandebolagets talan med talan i andra mål – där talan också är riktad mot det omtvistade beslutet men där talan har förklarats kunna tas upp till sakprövning – var felaktigt mot bakgrund av artikel 263 fjärde stycket FEUF, och hindrade att klagandebolagets talan togs upp till sakprövning, trots att en sådan förening krävdes av processekonomiska skäl. Domstolen påpekar härvidlag att ett beslut om förening eller uppdelning av mål utgör en åtgärd för tribunalens interna organisation som inte omfattas av domstolens kontroll (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 december 1995, Hogan/domstolen, C‑173/95 P, EU:C:1995:461, punkt 15).

42 Ett beslut att förena målen påverkar inte de berörda målens oberoende och självständighet (dom av den 21 juni 2001, Moccia Irme m.fl./kommissionen, C‑280/99 P–C‑282/99 P, EU:C:2001:348, punkt 66). En talan som väckts av en sökande som inte uppfyller sakprövningsförutsättningarna i artikel 263 fjärde stycket FEUF kan inte tas upp till sakprövning, oberoende av om denna talan, med tillämpning av artikel 68 i tribunalens rättegångsregler, eventuellt har förenats med en annan talan som tribunalen har funnit kunna upptas till sakprövning.

43 Under dessa omständigheter, och med förbehåll för vad som angetts i punkt 40 ovan, kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del och följaktligen inte såvitt avser någon del av den andra grunden.

44 Genom den första grundens första del har klagandebolaget gjort gällande att tribunalen avvisade bolagets talan med motiveringen att bolaget inte hade deltagit i det administrativa förfarandet avseende koncentrationen M.8871. I den överklagade domen anges inte huruvida den av klagandebolaget åberopade konkreta skadan på dess ställning på marknaden saknar relevans eller varför den saknar relevans, utan tribunalen begränsade sig till att i punkt 31 i den överklagade domen ange att det … inte föreligger någon särskild omständighet avseende påverkan på [klagandebolagets] ställning på marknaden. Det framgår inte av denna punkt 31 att tribunalen prövade huruvida, i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF, en part kan vara personligen berörd även om denne inte formellt har deltagit i förfarandet. Klagandebolaget hade hävdat att det är en direkt konkurrent till RWE och att dess intressen konkret hade skadats. Enligt klagandebolaget är en motivering som inte bemöter argument av detta slag behäftad med fel.

45 Genom den första grundens andra del har klagandebolaget gjort gällande att ansökan i första instans, vilken bland annat kompletterades med bolagets skriftliga yttrande av den 7 juli 2021 över RWE:s interventionsinlaga och dess muntliga yttranden vid förhandlingen, innehöll en fullständig redogörelse för klagandebolagets investeringar och deras omfattning, dess verksamhet avseende elproduktion som konkurrerar med RWE, det sätt på vilket klagandebolaget specifikt berörs samt hur bolagets ställning på marknaden skadas. Tribunalen har emellertid genom sin slutsats i punkt 31 i den överklagade domen låtit förstå att klagandebolaget inte hade åberopat några särskilda omständigheter och därigenom missuppfattat bolagets argument.

46 Genom den första grundens tredje del har klagandebolaget gjort gällande att rätten till ett effektivt rättsmedel och till opartiskhet inom ramen för en rättvis rättegång, som stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innebär att tribunalen ska ta hänsyn till parternas yttranden och beakta dem när den fattar sitt beslut, även om den inte är bunden av innehållet i dessa yttranden. Det följer även av denna rätt att tribunalen ska ange de relevanta skälen till sitt beslut och bemöta invändningarna. Ju mer betydelsefull en omständighet eller ett rättsligt argument är, desto viktigare är det att motiveringen bemöter parternas argument. Påverkan i materiellt hänseende utgör en central aspekt av frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning, vilken tribunalen borde ha uttalat sig om inom ramen för sin prövning ex officio.

47 Kommissionen har, med stöd av E.ON och RWE, gjort gällande att tribunalen gav en tillräcklig motivering till varför klagandebolagets ställning på marknaden inte påverkades, genom att uppfylla de krav som domstolen uppställt i fråga om motivering av domar. Enligt kommissionen preciserade tribunalen att den inte hade funnit några särskilda omständigheter avseende påverkan på denna ställning och konstaterade därigenom att det inte fanns något som särskilde klagandebolaget i förhållande till övriga konkurrenter.

48 Genom den första grundens tre delar och genom det ovan i punkt 38 nämnda argument som framförts inom ramen för den andra grundens andra del, vilka ska prövas tillsammans, har klagandebolaget i själva verket gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet vad gäller bolagets talerätt.

49 Domstolen erinrar om att det av motiveringen till en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat (dom av den 11 juni 2015, EMA/kommissionen, C‑100/14 P, EU:C:2015:382, punkt 67 och där angiven rättspraxis). Tribunalens skyldighet att motivera sina domar enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol innebär inte att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Tribunalens motivering kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (dom av den 18 juni 2020, Primart/EUIPO, C‑702/18 P, EU:C:2020:489, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

50 I förevarande fall erinrade tribunalen, i punkt 21 i den överklagade domen, om att enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får en fysisk eller juridisk person endast väcka talan mot ett beslut som är riktat till en annan person om beslutet direkt och personligen berör denna person. Därefter redogjorde tribunalen, i punkterna 24–31 i den överklagade domen, för skälen till att den drog slutsatsen att klagandebolaget inte var personligen berört av det omtvistade beslutet, i den mening som avses i denna bestämmelse.

51 Det kan särskilt noteras att tribunalen i punkt 24 i den överklagade domen erinrade om den fasta rättspraxis som nämns i punkt 28 ovan.

52 I punkt 25 i den överklagade domen angav tribunalen att i fråga om ett beslut att förklara en koncentration förenlig med den inre marknaden ska bedömningen av huruvida ett utomstående företag personligen berörs av detta beslut göras utifrån företagets deltagande i det administrativa förfarandet och hur detta företags ställning på marknaden påverkas. I samma punkt 25 i den överklagade domen tillade tribunalen att även om det är riktigt att det inte i sig är tillräckligt att en sökande deltar i det administrativa förfarandet för att anses personligen berörd av beslutet, i synnerhet vad gäller koncentrationer där det sker en grundlig undersökning som kräver regelbundna kontakter med många företag, utgör ett aktivt deltagande i detta förfarande inte desto mindre en omständighet som i rättspraxis på konkurrensrättens område, inbegripet det specifika område som avser granskning av koncentrationer, vanligtvis beaktas tillsammans med andra särskilda omständigheter för att avgöra huruvida en talan ska tas upp till prövning.

53 Därefter prövade tribunalen, i punkterna 27–30 i den överklagade domen, frågan huruvida klagandebolaget kunde anses ha deltagit aktivt i förfarandet avseende koncentrationen M.8871 och fann att bolaget inte hade deltagit aktivt i detta förfarande.

54 Slutligen angav tribunalen, i punkt 31 i den överklagade domen, att eftersom klagandebolaget inte hade deltagit aktivt i nämnda förfarande och med hänsyn till att det därtill inte förelåg någon särskild omständighet avseende inverkan på bolagets ställning på marknaden, skulle klagandebolaget inte anses vara personligen berört av det angripna beslutet.

55 I likhet med vad klagandebolaget har anfört till stöd för sitt överklagande hade bolaget emellertid i såväl sin ansökan om ogiltigförklaring som i sina yttranden över RWE:s interventionsinlaga åberopat ett antal omständigheter som avsåg en påstått betydande påverkan på bolagets ställning på marknaden till följd av koncentrationen M.8871, vilka enligt klagandebolaget kunde visa att det omtvistade beslutet berörde bolaget personligen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

56 Domstolen konstaterar att tribunalen, genom att begränsa sig till att konstatera att det inte förelåg någon särskild omständighet avseende inverkan på klagandebolagets ställning på marknaden, inte lämnade någon motivering, inte ens kortfattad sådan, som gjorde det möjligt för klagandebolaget att förstå huruvida tribunalen hade prövat de argument som bolaget åberopat till stöd för att dess ställning på marknaden hade påverkats väsentligt och, i så fall, av vilka skäl de inte ansågs ägnade att visa en sådan påverkan, och för domstolen att förfoga över tillräckliga uppgifter för att kunna utföra sin prövning, såsom krävs enligt den rättspraxis som avses i punkt 49 ovan.

57 Under dessa omständigheter åsidosatte tribunalen sin motiveringsskyldighet enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

58 Härav följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden och det argument som nämns i punkt 38 ovan, vilket framförts inom ramen för den andra grundens andra del.

59 Den överklagade domen ska följaktligen upphävas i den del tribunalen, i punkt 31 i nämnda dom, konstaterade att det inte förelåg någon särskild omständighet avseende inverkan på klagandebolagets ställning på marknaden och slog fast, i punkt 32 i domen, bland annat med stöd av detta konstaterande, att klagandebolaget inte är personligen berört av det omtvistade beslutet, vilket innebar att bolagets talan skulle avvisas.

60 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

61 Så är fallet i förevarande mål.

62 Vad gäller bedömningen av klagandebolagets talerätt erinrar domstolen om att när ett företag inte är part i en koncentration måste verkningarna vara väsentliga för företagets nuvarande och framtida ställning på den marknad som kan påverkas av koncentrationen för att detta företag ska kunna vara personligen berört av beslutet att förklara koncentrationen förenlig med den inre marknaden (såsom framgår av punkt 29 ovan). Härvidlag är den enda omständigheten att det omtvistade beslutet kan ha en viss påverkan på de existerande konkurrensförhållandena på den relevanta marknaden, och att företaget i fråga befinner sig i någon form av konkurrensförhållande till det företag som beslutet riktar sig till, i vart fall inte tillräckligt för att detta företag ska kunna anses vara personligen berört av detta beslut (se, analogt, dom av den 22 november 2007, Spanien/Lenzing, C‑525/04 P, EU:C:2007:698, punkt 32).

63 Det kan emellertid konstateras att de överväganden som klagandebolaget har anfört i sin talan vid tribunalen, i den del de avser bolagets egen ställning på marknaden, i huvudsak består i att nämna dess aktieägare, dess antal anställda, dess verksamheter på marknaden och vissa särdrag för denna marknad, dock utan att visa på vilket sätt dessa omständigheter och dessa verksamheter, oavsett om de sker i egenskap av konkurrent eller investerare, kan individualisera klagandebolaget på motsvarande sätt som dem som det omtvistade beslutet riktar sig till. Dessa omständigheter och verksamheter kan vara nämligen vara desamma för vilken annan energiproducent som helst och gör det inte möjligt att särskilja klagandebolaget från bolagets övriga konkurrenter på marknaden.

64 Samma konstaterande gör sig gällande för de övriga argument som klagandebolaget har anfört i sin talan och som avser, för det första, att klagandebolaget måste köpa el från ett tidigare led i nätet för att säkerställa försörjningstryggheten för sina kunder, vilka måste bära den ökning av tillhörande avgifter som har noterats under de senaste åren, och, för det andra, RWE:s stärkta roll som partner till energileverantörerna, samt det argument som klagandebolaget framfört inom ramen för sitt yttrande av den 7 juli 2021 över RWE:s interventionsinlaga och som avser skapandet av en produktionsjätte som skadar konkurrensen.

65 Härav följer att klagandebolaget inte har visat att dess marknadsställning påverkas väsentligt av den berörda koncentrationen. Såsom framgår av punkt 29 ovan är inte ens ett aktivt deltagande i det administrativa förfarandet avseende en koncentration – ett deltagande som för övrigt inte har styrkts i förevarande fall, såsom framgår av punkterna 31 och 32 ovan – tillräckligt för att fastställa att ett beslut att förklara koncentrationen förenlig med den inre marknaden berör ett företag personligen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

66 Klagandebolaget har följaktligen inte visat att bolaget är personligen berört av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Eftersom de villkor för att vara direkt och personligen berörd som föreskrivs i denna bestämmelse är kumulativa, såsom framgår av punkt 27 ovan, ska klagandebolagets talan om ogiltigförklaring avvisas.

67 Under dessa omständigheter saknas det anledning att pröva den tredje till sjätte grunden för överklagandet, vilka innehåller argument i sak som bygger på det felaktiga antagandet att talan i första instans kunde tas upp till sakprövning.

68 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken. I artikel 138.3 i rättegångsreglerna, vilken enligt artikel 184.1 är tillämplig i mål om överklagande, föreskrivs att om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader.

69 Eftersom klagandebolaget har vunnit framgång med den första grunden för sitt överklagande och det argument som nämns i punkt 38 ovan men bolagets talan om ogiltigförklaring har avvisats, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader.

70 I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader. Förbundsrepubliken Tyskland ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: tyska.