Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 30 april 2025

I mål C‑536/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht München I (Münchens regiondomstol I, Tyskland) genom beslut av den 18 juli 2023, som inkom till domstolen den 22 augusti 2023, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna N. Jääskinen (referent), A. Arabadjiev, M. Condinanzi och R. Frendo, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Bundesrepublik Deutschland, genom C. Strasser, Rechtsanwalt, Mutua Madrileña Automovilista, genom O. Riedmeyer, Rechtsanwalt, Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis och J. Ruiz Sánchez, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Noë och S. Van den Bogaert, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 9 januari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.2 jämförd med artikel 11.2 i rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland) och det spanska försäkringsbolaget Mutua Madrileña Automovilista. Målet rör en begäran från denna medlemsstat om ersättning för den lön som den betalat ut till en av sina tjänstemän under den tid han var arbetsoförmögen till följd av en olycka som ett fordon försäkrat hos detta bolag var inblandat i.

3 Skälen 15, 16, 18 och 34 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

4 I artikel 1.1 i förordningen föreskrivs följande:

5 Kapitel II i förordning nr 1215/2012, om [d]omstols behörighet, innehåller ett avsnitt 1, med rubriken Allmänna bestämmelser, som omfattar artiklarna 4–6 i förordningen.

6 I artikel 4.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

7 I artikel 5.1 i förordningen föreskrivs följande:

8 Avsnitt 3 i kapitel II i förordningen, med rubriken Behörighet vid försäkringstvister, omfattar artiklarna 10–16.

9 Artikel 10 i förordningen har följande lydelse:

10 Artikel 11.1 i förordningen föreskriver följande:

11 I artikel 13.2 i samma förordning föreskrivs följande:

12 Artikel 63.1 i förordningen har följande lydelse:

13 Den 8 mars 2020 skadades en federal tjänsteman, som var anställd vid Deutsche Patent- und Markenamts (tyska patent- och varumärkesmyndighetens) kontor i München (Tyskland) och bosatt i den staden, i en trafikolycka i Spanien. För ett fordon som var inblandat i olyckan hade ansvarsförsäkring tecknats hos det spanska bolaget Mutua Madrileña Automovilista.

14 Under den period då tjänstemannen var arbetsoförmögen på grund av sina skador fortsatte hans arbetsgivare, Förbundsrepubliken Tyskland, att betala ut lön till honom. Genom skrivelse av den 25 januari 2021 begärde den staten att den skaderegleringsrepresentant som Mutua Madrileña Automovilista hade utsett i Tyskland skulle återbetala det belopp som hade betalats ut. Denne avslog begäran med motiveringen att den berörda tjänstemannen hade orsakat olyckan.

15 Förbundsrepubliken Tyskland, i egenskap av arbetsgivare, väckte talan i tvistemål vid Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München, Tyskland) och yrkade att Mutua Madrileña Automovilista skulle förpliktas att till denna stat utge ersättning för den skada den lidit till följd av utbetalningen av garantilön till den berörda tjänstemannen. Eftersom bolaget hade sitt säte i Spanien, invände det att den domstol där talan väckts saknade internationell behörighet. Kommissionen bestred också talan i sak.

16 Genom dom av den 16 februari 2022 förklarade sig nämnda domstol sakna internationell behörighet med motiveringen att Förbundsrepubliken Tyskland inte kunde omfattas av de särskilda behörighetsbestämmelserna vid försäkringstvister i artiklarna 11.1 b och 13.2 i förordning nr 1215/2012. Efter en bedömning av skyddsbehovet för olika kategorier av rättssubjekt fann nämnda domstol att en arbetsgivare som har ställning som stat, särskilt om den även har rollen som socialförsäkringsorgan, inte kan åberopa dessa bestämmelser, vilka i egenskap av undantagsregler ska tolkas restriktivt.

17 Förbundsrepubliken Tyskland överklagade den domen till Landgericht München I (Münchens regiondomstol I), som är den hänskjutande domstolen och som vill få klarlagt om den domstol där talan väcktes i första instans gjorde en riktig bedömning när den förklarade sig obehörig, mot bakgrund av dessa bestämmelser i förordning nr 1215/2012.

18 Förbundsrepubliken Tyskland har i detta avseende gjort gällande att den genom en lagenlig överlåtelse – som följer av att den i egenskap av arbetsgivare fortsatte att betala ut lön till den skadade tjänstemannen när han var arbetsoförmögen – har förvärvat rätten till den ersättning som tjänstemannen skulle ha gentemot försäkringsgivaren för det fordon som var inblandat i den olycka som han råkat ut för. I denna egenskap skulle den, i likhet med den berörda arbetstagaren, kunna göra gällande att domstolarna i den medlemsstat där den skadelidande har sin hemvist ska vara behöriga. Enligt Förbundsrepubliken Tyskland följer det av EU-domstolens praxis på detta område att det inte är nödvändigt att göra en bedömning från fall till fall och tillämpas ett kriterium avseende sökandens svaga ställning. För att säkerställa förutsebarheten i fråga om behörighet bör tvärtom varje förvärvare som agerar med stöd av en sådan lagenlig subrogation, och inte i egenskap av socialförsäkringsorgan eller försäkringsgivare, ha möjlighet att väcka talan vid dessa domstolar i egenskap av skadelidande.

19 Mutua Madrileña Automovilista har däremot gjort gällande att det följer av skyddssyftet i artiklarna 11.1 b och 13.2 i förordning nr 1215/2012 att endast en kärande som befinner sig i en svagare ställning i förhållande till den försäkringsgivare mot vilken talan väckts kan åberopa dessa bestämmelser för att avvika från huvudregeln att domstolarna i svarandens hemvistmedlemsstat är behöriga. Enligt bolaget har domstolen tidigare nekat såväl ett socialförsäkringsorgan som näringsidkare inom försäkringssektorn denna förmån. Detsamma bör gälla när sökanden är en stat, särskilt när den sistnämnda tillhandahåller förmåner som till sin natur motsvarar sociala trygghetsförmåner, vilket är fallet med Förbundsrepubliken Tyskland.

20 Enligt den hänskjutande domstolen är det ostridigt mellan parterna att Förbundsrepubliken Tyskland, i enlighet med tillämpliga bestämmelser i spansk rätt, har för avsikt att väcka direkt talan mot Mutua Madrileña Automovilista i egenskap av försäkringsgivare för det fordon som var inblandat i den olycka där den berörda tjänstemannen skadades. Det är även utrett att medlemsstaten har väckt talan vid domstol med anledning av en lagenlig överlåtelse av rättigheter, vilken följer av bestämmelser i tysk rätt enligt vilka, när en tjänsteman skadas, den arbetsgivare som har betalat ut lön till tjänstemannen när denne är arbetsoförmögen på grund av dessa skador övertar den rätt till ersättning som tjänstemannen enligt lag har mot tredje man.

21 Mot bakgrund av EU-domstolens praxis och tysk rättspraxis vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om en medlemsstat som, i egenskap av arbetsgivare, väcker en direkt talan mot en försäkringsgivare på grundval av en lagenlig subrogation av den rätt till ersättning som tillkommer en tjänsteman som skadats i en olycka, kan åberopa de särskilda behörighetsbestämmelser vid försäkringstvister i artiklarna 11.1 b och 13.2 jämförda med skälen 15 och 18 i förordning nr 1215/2012 som gäller till förmån för den skadelidande. Den hänskjutande domstolen har betonat dessa särskilda behörighetsbestämmelsers karaktär av undantagsregler och att en sådan kärande är ett folkrättssubjekt.

22 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht München I (Münchens regiondomstolen I) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

23 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en medlemsstat, som agerar i egenskap av arbetsgivare som övertagit rättigheterna för en tjänsteman som skadats i en trafikolycka och som den har fortsatt att betala ut lön till när denne varit arbetsoförmögen, i egenskap av skadelidande i den mening som avses i nämnda artikel 13.2 kan väcka talan vid domstolen i tjänstemannens hemvistort mot försäkringsgivaren för en ansvarsförsäkring för användningen av det fordon som var inblandat i olyckan, om sådan direkt talan är tillåten.

24 Det ska inledningsvis påpekas att domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen och i förordning nr 44/2001 även gäller för bestämmelserna i förordning nr 1215/2012, såsom framgår av skäl 34 i den sistnämnda, när dessa bestämmelser kan anses vara likvärdiga. I förevarande fall gäller detta dels artikel 8 första stycket led 2 i Brysselkonventionen, artikel 9.1 b i förordning nr 44/2001 och artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012, dels artikel 10.2 i Brysselkonventionen, artikel 11.2 i förordning nr 44/2001 och artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012 (se, i detta avseende, dom av den 31 januari 2018, Hofsoe, C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 36, och dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung, C‑652/20, EU:C:2022:514, punkterna 20–24 och 30).

25 Vad gäller den ställda frågan erinrar domstolen för det första om att artikel 4.1 jämförd med skälen 15 och 16 i förordning nr 1215/2012 innehåller en allmän behörighetsbestämmelse enligt vilken talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den staten, utom i vissa fall som definieras i förordningen.

26 Enligt artikel 5.1 i förordningen får, som en avvikelse från denna princip, talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i en annan medlemsstat med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i kapitel II i förordningen. I synnerhet innehåller avsnitt 3 i kapitel II i förordningen särskilda behörighetsbestämmelser för försäkringstvister. Dessa återfinns i artiklarna 10–16 och utgör ett självständigt system för fördelning av domstolars behörighet på detta område (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung, C‑652/20, EU:C:2022:514, punkterna 44 och 45 och där angiven rättspraxis).

27 Det framgår av skäl 18 i förordning nr 1215/2012 att en försäkringstvist kännetecknas av en viss obalans mellan parterna, som bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel II i förordningen syftar till att korrigera genom att låta den svagare parten omfattas av behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna. De bestämmelserna har således till syfte att säkerställa att en svagare part som avser att väcka talan mot den starkare parten kan göra det vid en domstol i en medlemsstat som är lättillgänglig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2023, A1 och A2 (Försäkring för en fritidsbåt), C‑352/21, EU:C:2023:344, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).

28 I artikel 11.1 a i förordning nr 1215/2012 föreskrivs särskilt att talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i den staten. I artikel 11.1 b i förordningen tilläggs att talan mot en sådan försäkringsgivare även kan väckas i en annan medlemsstat, närmare bestämt vid domstolen för den ort där käranden har hemvist, om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare. Enligt artikel 13.2 i förordningen gäller artikel 11 om den skadelidande väcker direkt talan mot försäkringsgivaren, om sådan direkt talan är tillåten.

29 För det andra följer det av domstolens praxis att behörighetsbestämmelser som avviker från huvudregeln om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig ska tolkas restriktivt. De får inte gå utöver de fall som uttryckligen anges i förordning nr 1215/2012, särskilt när det gäller behörigheten för domstolen för kärandens hemvistort, enligt artikel 11.1 b i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung, C‑652/20, EU:C:2022:514, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis).

30 Domstolen har även slagit fast att skyddsfunktionen bakom de särskilda behörighetsbestämmelserna i avsnitt 3 i avdelning II i förordning nr 1215/2012, liksom tidigare de i avsnitt 3 i kapitel II i förordning nr 44/2001, innebär att tillämpningen av dessa bestämmelser inte kan utsträckas till att omfatta personer som inte behöver detta skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse, C‑347/08, EU:C:2009:561, punkterna 40 och 41, och dom av den 21 oktober 2021, T.B. och D. (Behörighet vid försäkringstvister), C‑393/20, EU:C:2021:871, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

31 Domstolen har dessutom slagit fast att såväl artikel 11.2 jämförd med artikel 9.1 b i förordning nr 44/2001 som artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att de särskilda behörighetsbestämmelserna vid försäkringstvister gäller till förmån för personer som har lidit skada och att den personkretsen inte är begränsad till direkt skadelidande (se, i detta avseende, beträffande den förstnämnda förordningen, dom av den 20 juli 2017, MMA IARD, C‑340/16, EU:C:2017:576, punkt 33, och, beträffande den sistnämnda förordningen, dom av den 31 januari 2018, Hofsoe, C‑106/17, EU:C:2018:50, punkt 37).

32 Således kan vissa kategorier av personer som övertagit de rättigheter som innehas av den person som lidit direkt skada även åberopa behörighetsbestämmelserna i artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 för att väcka talan mot en försäkringsgivare vid en annan domstol än den där försäkringsgivaren har hemvist, när dessa personer kan kvalificeras som skadelidande i den mening som avses i nämnda artikel 13.2.

33 Domstolen har emellertid preciserat att det inte är nödvändigt att göra en bedömning från fall till fall av huruvida den person som har väckt talan mot den berörda försäkringsgivaren kan anses vara en svagare part för att kunna omfattas av begreppet skadelidande i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012. Såsom domstolen redan har framhållit skulle en sådan bedömning nämligen medföra en risk för rättsosäkerhet och strida mot syftet med förordning nr 1215/2012, vilket anges i skäl 15 i förordningen, nämligen att behörighetsbestämmelserna ska uppfylla kravet på förutsebarhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juli 2017, MMA IARD, C‑340/16, EU:C:2017:576, punkt 34, och dom av den 21 oktober 2021, T.B. och D. (Behörighet vid försäkringstvister), C‑393/20, EU:C:2021:871, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

34 Inom denna ram har domstolen, efter att ha konstaterat att det inte är motiverat med något särskilt skydd i förhållandet mellan näringsidkare inom försäkringssektorn, då ingen av dem kan presumeras ha en svagare ställning i förhållande till den andra, uteslutit tillämpning av artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 när den direkt skadelidandes rättsinnehavare är en sådan näringsidkare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2018, Hofsoe, C‑106/17, EU:C:2018:50, punkterna 41–43 och 47 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 20 maj 2021, CNP, C‑913/19, EU:C:2021:399, punkterna 40–43).

35 På samma sätt har domstolen uteslutit tillämpningen av artikel 11.2 jämförd med artikel 9.1 b i förordning nr 44/2001, som motsvarar dessa bestämmelser i förordning nr 1215/2012, i de fall då den som övertar den direkt skadelidandes rättigheter är ett socialförsäkringsorgan som agerar för att få ersatt förmåner som tillhandahållits en försäkrad som skadats i en trafikolycka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse, C‑347/08, EU:C:2009:561, punkterna 33, 42, 43 och 47).

36 Domstolen har däremot, vad gäller dessa bestämmelser i förordning nr 44/2001, slagit fast att arbetsgivare, som har övertagit en anställds rättigheter genom att ha betalat ut lön till denne under en period av arbetsoförmåga, och som i denna enda egenskap har väckt talan med anledning av den skada den anställde lidit kan således anses vara svagare än den försäkringsgivare mot vilken talan väckts (se, i detta avseende, dom av den 20 juli 2017, MMA IARD, C‑340/16, EU:C:2017:576, punkt 36).

37 Domstolen fann således att en arbetsgivare som har övertagit en anställds ersättningsanspråk enligt artikel 11.2 i förordning nr 44/2001, i egenskap av person som har lidit skada och oavsett arbetsgivarens storlek eller rättsliga form – åberopa de särskilda behörighetsbestämmelserna i artiklarna 8–10 i förordningen (dom av den 20 juli 2017, MMA IARD, C‑340/16, EU:C:2017:576, punkt 35).

38 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om det följer av denna rättspraxis att en medlemsstat som agerar i egenskap av arbetsgivare som övertagit en direkt skadelidande tjänstemans rätt till ersättning, på grund av att tjänstemannen har skadats i en olycka där ett försäkrat fordon är inblandat, själv ska anses vara en skadelidande i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, på grund av att den har fortsatt att betala ut lön till tjänstemannen när han var arbetsoförmögen, med följden att en sådan stat som är arbetsgivare har möjlighet att väcka talan mot den berörda försäkringsgivaren vid domstolen för kärandens hemvistort med stöd av artikel 11.1 b i förordningen, om sådan direkt talan är tillåten.

39 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 50–55 i sitt förslag till avgörande var situationen i målet MMA IARD ( C‑340/16, dom av den 20 juli 2017, EU:C:2017:576), jämförbar med den aktuella situationen. Den domen meddelades med anledning av en talan som väckts av ett offentligrättsligt organ som agerade i egenskap av arbetsgivare, i likhet med kärandemedlemsstaten i förevarande fall. Det organet övertog också en av sina anställdas rätt till ersättning under liknande faktiska omständigheter som i förevarande tvist, eftersom det även där rörde sig om en skadeståndstalan grundad på den lön som en anställd (i detta fall en tjänsteman) som skadats i en trafikolycka hade rätt till. Domstolens överväganden i den domen kan således överföras på förevarande mål.

40 Denna analogi gör sig än mer gällande, då en medlemsstat som i ersättningsfrågan inte handlar i egenskap av folkrättsligt rättssubjekt utan enbart i egenskap av arbetsgivare som har övertagit rättigheter från en av sina anställda, oavsett om denne är tjänsteman eller inte, omfattas av samma materiella och processuella regler som ett privaträttsligt rättssubjekt.

41 Med hänsyn till det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, såsom det definieras i artikel 1.1 i förordningen, måste tvisten, för att en medlemsstat ska kunna göra gällande behörighetsbestämmelserna i denna förordning, avse privaträttens område i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket bland annat utesluter utövande av offentliga maktbefogenheter och således utövande av befogenheter som går utöver allmänna rättsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mahá, C‑494/23, EU:C:2024:848, punkterna 30–32).

42 Artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012, jämförd med artikel 11.1 b i samma förordning, ska följaktligen tolkas så, att en arbetsgivare som har fortsatt att betala ut lön till en anställd som är arbetsoförmögen till följd av en trafikolycka och som har övertagit denne anställdes rättigheter gentemot försäkringsgivaren för det fordon som var inblandat i olyckan, ska anses vara en skadelidande i den mening som avses i nämnda artikel 13.2. Så är fallet även när käranden, såsom i förevarande fall, är en medlemsstat som agerar i egenskap av arbetsgivare.

43 Det saknar i detta sammanhang betydelse om, såsom motparten anfört, en sådan medlemsstat dessutom har ett socialförsäkringsorgans uppgifter, eftersom den tolkning som den hänskjutande domstolen har begärt uttryckligen avser enbart det fallet att medlemsstaten väcker talan om ersättning endast i egenskap av arbetsgivare som övertagit den anställdes rätt till ersättning, och inte i egenskap av socialförsäkringsorgan.

44 För det tredje ska det påpekas att den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av den hänskjutna frågans lydelse, tycks anse att det enligt artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 är domstolen för den ort där den anställde har hemvist som är territoriellt behörig i ett fall där den kärande som väckt talan mot en försäkringsgivare är en medlemsstat som agerar i egenskap av arbetsgivare som har övertagit den direkt skadelidandes rättigheter.

45 Så kan dock inte vara fallet. För det första ska det erinras om att artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012, genom formuleringen domstolen för den ort där käranden har hemvist, direkt pekar ut en bestämd domstol i en medlemsstat, utan att hänvisa till de regler om fördelning av den territoriella behörigheten som är i kraft i den medlemsstaten, och således fastställer inte bara den internationella behörigheten utan även den territoriella behörigheten för nämnda domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung, C‑652/20, EU:C:2022:514, punkterna 38 och 57).

46 För det andra framgår det av domstolens praxis att en arbetsgivare som har övertagit den anställdes rättigheter på grund av att han har betalat arbetstagarens lön har lidit egen skada och således själv är en skadelidande person i den mening som avses i artikel 13.2 i förordning nr 1215/2012, vilket innebär att en sådan arbetsgivare kan dra nytta av den möjlighet som föreskrivs i artikel 11.1 b i denna förordning att väcka talan mot en försäkringsgivare vid domstolen för den ort där arbetsgivaren har hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen, C‑463/06, EU:C:2007:792, punkt 31, och dom av den 20 juli 2017, MMA IARD, C‑340/16, EU:C:2017:576, punkterna 35–37 och 39).

47 Eftersom den arbetsgivare som övertagit rättigheterna är den enda som kan göra gällande den rätt till ersättning som följer av subrogationen, är det inte nödvändigt att ålägga arbetsgivaren att väcka talan vid domstolen för den ort där den anställde har hemvist för att undvika risken för att antalet möjliga forum ökar. I enlighet med konstaterandet i punkt 42 ovan gäller dessa överväganden även för det fall att, som i förevarande fall, den arbetsgivare som har övertagit rättigheterna är en medlemsstat.

48 Vad för det tredje specifikt gäller fastställandet av den ort där denna arbetsgivare har hemvist när arbetsgivaren är en medlemsstat, följer det av artikel 63.1 i förordning nr 1215/2012 att juridiska personer, vid tillämpningen av denna förordning, ska anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet. I en sådan situation ska den ort där en sådan medlemsstat som är arbetsgivare har hemvist definieras som sätet för den administrativa enhet som anställer den berörda tjänstemannen och som i praktiken har lidit skada på grund av tjänstemannens frånvaro under sin arbetsoförmåga. Denna tolkning är förenlig med målen om förutsebarhet i behörighetsbestämmelserna, god rättskipning och rättssäkerhet, vilka framgår av skälen 15 och 16 i förordningen, eftersom den säkerställer ett nära samband mellan den behöriga domstolen och tvisten.

49 Av vad som anförts följer att artikel 13.2 jämförd med artikel 11.1 b i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en medlemsstat, som agerar i egenskap av arbetsgivare som övertagit rättigheterna för en tjänsteman som skadats i en trafikolycka och som den har fortsatt att betala ut lön till när denne varit arbetsoförmögen, i egenskap av skadelidande i den mening som avses i nämnda artikel 13.2, kan väcka talan mot försäkringsgivaren för en ansvarsförsäkring för användningen av det fordon som var inblandat i olyckan, vid domstolen för den ort där den administrativa enhet som anställer den berörda tjänstemannen har sitt säte, om sådan direkt talan är tillåten.

50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.