Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 16 juli 2026 ( * )

” Överklagande – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Utredningar av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) – Sekretess – Obehörigt utlämnande av utredningsrapporten till pressen – Ansvar för läckor – Artikel 10.3 i förordning (UE, Euratom) nr 883/2013 – Ekonomisk och ideell skada – Bevisbörda – Preskriptionstid för skadeståndstalan – Artikel 46 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol – Sekretess för rättsutlåtanden ”

I mål C‑559/23 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 7 september 2023,

International Management Group (IMG), Bryssel (Belgien), företrätt av J.-Y. de Cara och L. Levi, avocats,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska kommissionen, företrädd av J. Baquero Cruz, J.F. Brakeland och S. Delaude, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias (referent) och B. Smulders,

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: handläggaren F. Cathagne,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 december 2025,

och efter att den 12 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 International Management Group (IMG) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 28 juni 2023, IMG/kommissionen (T‑752/20, EU:T:2023:366) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen IMG:s talan om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som IMG påstår sig ha lidit till följd av att Europeiska kommissionen och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) hade agerat rättsstridigt med avseende på en rapport avseende IMG, som utarbetats av Olaf.

Tillämpliga bestämmelser

2 Artiklarna 3 och 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1), avser externa utredningar som består av kontroller och inspektioner som Olaf utför på plats i medlemsstaterna och, i enlighet med gällande avtal om samarbete och ömsesidigt bistånd samt andra gällande rättsliga instrument, i tredjeländer och vid internationella organisationer samt interna utredningar inom Europeiska unionens institutioner, organ och byråer.

3 I artikel 9.4 i denna förordning föreskrivs att när en utredning är klar och innan slutsatser dras om namngivna personer, ska berörda personer beredas tillfälle att yttra sig om omständigheter som gäller dem.

4 I artikel 10.1–10.3 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”1. Information som överlämnats eller inhämtas i samband med externa utredningar ska oavsett form vara skyddad genom tillämpliga bestämmelser.

2. Information som överlämnas eller inhämtas i samband med interna utredningar ska, oavsett form, omfattas av tystnadsplikt och åtnjuta samma skydd som det som ges enligt de bestämmelser som gäller för unionsinstitutionerna.

3. De berörda institutionerna, organen eller byråerna ska se till att den sekretess som gäller för Olafs utredningar respekteras, att berörda personers legitima rättigheter respekteras och att tillämpliga nationella bestämmelser för rättsliga förfaranden har följts, om sådana förfaranden inletts.”

5 I artikel 11.1 och 11.3–11.6 i samma förordning föreskrivs följande:

”1. När Olaf har avslutat en utredning ska en rapport upprättas under generaldirektörens överinseende. Denna rapport ska redogöra för utredningens rättsliga grund, förfarandet, de omständigheter som konstaterats och deras preliminära juridiska innebörd, de uppskattade ekonomiska följderna av de omständigheter som konstaterats, uppgifter om efterlevnaden av rättssäkerhetsgarantierna i enlighet med artikel 9 samt utredningens slutsatser.

Rapporten ska åtföljas av rekommendationer från generaldirektören om huruvida åtgärder bör vidtas eller inte. Dessa rekommendationer ska när så är lämpligt ange disciplinära, administrativa, ekonomiska och/eller rättsliga åtgärder från institutioner, organ och byråer och från de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, och ska särskilt ange de uppskattade belopp som ska återkrävas, och den preliminära juridiska innebörden av de omständigheter som konstaterats.

…

3. Rapporter och rekommendationer som upprättas efter en extern utredning och alla handlingar som har anknytning till denna ska överlämnas till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, i enlighet med bestämmelserna om externa utredningar, och, om så krävs, till kommissionens behöriga avdelningar.

4. Rapporter och rekommendationer som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den ska överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Den institutionen, det organet eller den byrån ska vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära eller rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar och ska rapportera om detta till Olaf inom den tidsfrist som Olaf fastställt i de rekommendationer som åtföljer utredningsrapporten, och även på begäran från Olaf.

5. När den rapport som upprättas efter en intern utredning tyder på omständigheter som kan leda till straffrättsliga påföljder ska informationen överlämnas till den berörda medlemsstatens rättsliga myndigheter.

6. På Olafs begäran ska de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna i god tid upplysa Olaf om eventuell uppföljning av de rekommendationer som generaldirektören överlämnat i enlighet med punkt 3 och med anledning av eventuella uppgifter från Olaf i enlighet med punkt 5.”

Bakgrund till tvisten

6 Bakgrunden till tvisten, som beskrivs i punkterna 2–18 i den överklagade domen, kan med avseende på förevarande mål sammanfattas enligt följande.

7 IMG inrättades den 25 november 1994 och har till syfte att göra det möjligt för de stater som deltar i återuppbyggnaden av Bosnien-Hercegovina att ha en särskild enhet för detta ändamål. IMG har inom ramen för sin verksamhet ingått flera avtal med kommissionen, bland annat med tillämpning av systemet för genomförande av unionens budget, så kallad ”indirekt eller gemensam förvaltning”, som föreskrivs i unionens finansiella bestämmelser. Detta system för genomförande av budgeten innebär att när kommissionen genomför unionens budget genom gemensam förvaltning, som sedan år 2012 benämns indirekt förvaltning, delegeras vissa genomförandeuppgifter till internationella organisationer.

8 Den 31 januari 2012 inledde Olafs generaldirektör en utredning (utredning OF/2011/1002) avseende IMG:s rättsliga ställning, i egenskap av ”internationell organisation”, i den mening som avses i unionens finansiella bestämmelser.

9 Den 9 december 2014 upprättade Olaf sin slutrapport (nedan kallad Olafs rapport), i vilken Olaf i huvudsak fann att IMG inte var en ”internationell organisation”, i den mening som avses i unionens finansiella bestämmelser, och att den eventuellt inte ens var en egen juridisk person. Olaf rekommenderade således kommissionen att ålägga IMG administrativa och ekonomiska sanktioner och att återkräva de belopp som utbetalats till IMG.

10 Olafs rapport översändes officiellt till kommissionen och till de franska och belgiska rättsliga myndigheterna den 12 december 2014.

11 Den 16 december 2014 antog kommissionen genomförandebeslut C(2014) 9787 final om ändring av genomförandebeslut C(2013) 7682 om det årliga åtgärdsprogrammet 2013 till förmån för Myanmar/Burma som ska finansieras genom unionens allmänna budget (nedan kallat beslutet av den 16 december 2014). Enligt beslutet av den 16 december 2014 skulle ett utvecklingsprogram för handeln i Myanmar/Burma, som finansierades av unionen, genomföras av en annan enhet och inte av IMG, vilket dittills hade varit planerat. IMG väckte talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av detta beslut, vilken registrerades under målnummer T‑29/15.

12 Den 18 februari 2015 skickade IMG en skrivelse till Olaf i vilken det angavs att information om rapportens innehåll, bland annat rapportens slutsatser, eventuellt hade läckt ut i pressen och att denna information hade spridits genom en artikel som publicerades av den tyska tidskriften Der Spiegel den 13 februari 2015.

13 Den 13 mars 2015 angav Olafs generaldirektör i en skrivelse till Europaparlamentets talman att denne hade underrättats om att Olafs rapport hade spridits i parlamentets budgetkontrollutskott. I skrivelsen erinrade Olafs generaldirektör om att Olafs rapport officiellt inte hade lämnats ut till parlamentet och bad parlamentets talman att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att handlingen inte skulle spridas vidare.

14 Genom skrivelse av den 20 mars 2015 svarade Olaf IMG att rapporten enbart hade översänts till behöriga nationella myndigheter och till kommissionens generalsekretariat.

15 Den 8 maj 2015 skickade kommissionen en skrivelse till IMG och informerade denna organisation om vilka åtgärder den avsåg att vidta med anledning av Olafs rapport. Genom denna skrivelse fattade kommissionen bland annat ett beslut (nedan kallat beslutet av den 8 maj 2015) om att ”fram till dess att det råder absolut visshet om [IMG:s] ställning som internationell organisation”, skulle dess avdelningar inte ingå nya delegeringsöverenskommelser med IMG inom ramen för indirekt förvaltning. i den mening som avses i unionens finansiella bestämmelser.

16 IMG väckte talan mot detta beslut vid tribunalen, vilken registrerades under målnummer T‑381/15, och yrkade bland annat om ogiltigförklaring av beslutet av den 8 maj 2015 och ersättning för ekonomisk och ideell skada.

17 Den 11 december 2015 publicerade tidningen New Europe Olafs rapport, utan bilagor, på sin webbplats. IMG underrättades om att två utredningar då hade inletts av kommissionens generalsekreterare och av Olaf i syfte att identifiera källan till läckan.

18 Kommissionens generalsekreterare underrättade, genom en skrivelse av den 30 januari 2017, IMG om att utredningarna hade avslutats utan att man hade kunnat identifiera källan till läckan.

19 Genom dom av den 2 februari 2017, International Management Group/kommissionen (T‑29/15, EU:T:2017:56), och dom av den 2 februari 2017, IMG/kommissionen (T‑381/15, EU:T:2017:57), ogillade tribunalen IMG:s talan som nämns i punkterna 11 och 16 ovan.

20 Den 5 juni 2018 erhöll IMG Olafs rapport med bilagor.

21 Genom dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen (C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78), upphävde domstolen de domar som nämns i punkt 19 ovan, beslutet av den 16 december 2014 och beslutet av den 8 maj 2015. Domstolen återförvisade mål T‑381/15 till tribunalen för prövning av IMG:s yrkande om ersättning för den skada som den påstår sig ha lidit till följd av beslutet av den 8 maj 2015. Efter återförvisning ogillade tribunalen IMG:s skadeståndstalan genom dom av den 9 september 2020, IMG/kommissionen (T‑381/15 RENV, EU:T:2020:406). Den domen upphävdes genom dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen (C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722).

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

22 IMG väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2020, talan om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som IMG påstod sig ha lidit till följd av att innehållet i Olafs rapport hade läckt ut till pressen. Rapporten var enligt IMG rättsstridig i flera avseenden. IMG har åberopat en ekonomisk skada, bestående i en minskning av omfattningen av den verksamhet som den hade anförtrotts av sina partner och återkommande bidragsgivare, och en ideell skada bestående i dels att IMG försatts i en orättvis och frustrerande situation, dels en mycket negativ inverkan på IMG:s goda namn och anseende.

23 Det framgår av punkt 22 i den överklagade domen att kommissionen hade bestritt att talan i första instans kunde tas upp till prövning, med motiveringen att den var preskriberad. Såsom framgår av punkt 24 i den överklagade domen beslutade tribunalen emellertid att pröva huruvida IMG:s skadeståndsyrkanden var välgrundade, utan att först pröva invändningen om rättegångshinder grundad på att talan var preskriberad.

24 Tribunalen har i punkterna 25 och 26 i den överklagade domen erinrat om den rättspraxis enligt vilken unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen för det första att det handlande som läggs unionsinstitutionen till last är rättsstridigt, för det andra att det verkligen föreligger en skada och för det tredje att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan. Talan ska ogillas i sin helhet om ett av dessa villkor inte är uppfyllt, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga villkoren.

25 I punkterna 27–31 i den överklagade domen angav tribunalen att IMG hade åberopat fyra rättsstridigheter som den ansåg låg till grund för den skada som den lidit. Den första rättsstridigheten består i att Olaf har åsidosatt artiklarna 1 och 5 i förordning nr 883/2013, artikel 2 i kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 om inrättande av en europeisk byrå för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, 1999, s. 20) samt omsorgsplikten. Den andra rättsstridigheten består dels i att Olaf har åsidosatt artiklarna 53 och 53d i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1), artikel 58 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1), artikel 43 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1), samt omsorgsplikten, dels i att Olaf gjorde ett fel vid valet av rättsliga grunder när den antog rekommendationerna i Olafs rapport. Den tredje rättsstridigheten består i att Olaf åsidosatte principen om god förvaltningssed, vilken föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och särskilt principen om opartiskhet, reglerna om bevisföring, vilka också föreskrivs i artikel 8.5 i riktlinjerna om utredningsförfaranden för Olafs personal, rätten att yttra sig, som regleras i artikel 9 i förordning nr 883/2013, samt omsorgsplikten och principen om oskuldspresumtion. Slutligen består den fjärde rättsstridigheten i att Olaf och kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att se till att den sekretess som gäller respekteras, såsom föreskrivs i artikel 10 i förordning nr 883/2013, i artikel 8 i de ovannämnda riktlinjerna och i artikel 339 FEUF, på grund av att uppgifter från Olafs rapport har läckt ut i pressen samt i kommissionens åsidosättande av omsorgsplikten och aktsamhetsplikten.

26 I den mån kommissionen hävdade att det inte fanns något orsakssamband mellan de rättsstridigheter som IMG hade åberopat och den skada som denna organisation påstod sig ha lidit, beslutade tribunalen, i punkt 32 i den överklagade domen, att först pröva det tredje villkoret för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, nämligen att det ska finnas ett orsakssamband mellan den aktuella institutionens handlande och den påstådda skadan.

27 Tribunalen erinrade i detta avseende, i punkt 35 i den överklagade domen, om att enligt artikel 10.3 och artikel 11.3–11.6 i förordning nr 883/2013 ska de rapporter som Olaf upprättar inom ramen för sina utredningar i princip vara sekretessbelagda och syfta till att förse de nationella myndigheterna och unionens myndigheter med information och bevisning som är avsedda att göra det möjligt för dem att bedöma huruvida det är lämpligt att vidta åtgärder på unionsnivå eller lämpligt att de nationella rättsliga myndigheterna vidtar rättsliga åtgärder. Tribunalen drog härav, i punkt 36 i den överklagade domen, slutsatsen att den enda skada som direkt kunde följa av Olafs rapport var den skada som påstods ha uppkommit till följd av att hela eller delar av rapporten hade lämnats ut, särskilt på grund av en läcka till pressen.

28 Det framgår av punkt 37 i den överklagade domen att tribunalen fann att den första av de rättsstridigheter som IMG hade gjort gällande, som det erinrats om i punkt 25 ovan, avsåg Olafs bristande behörighet att inleda utredningen, vilken endast kunde orsaka IMG den åberopade skadan genom att uppgifter om denna utredning och Olafs rapport läckte ut till pressen. Enligt tribunalen hade den första rättsstridigheten följaktligen inte ett tillräckligt direkt samband med den skada som IMG hade åberopat.

29 Detsamma gällde, enligt tribunalens överväganden i punkterna 38 och 39 i den överklagade domen, den andra och den tredje rättsstridigheten som IMG hade gjort gällande, vilka inte heller har något samband med att Olafs rapport läckt ut till pressen.

30 I punkterna 40 och 41 i den överklagade domen framhöll tribunalen däremot, i fråga om den fjärde rättsstridigheten, att den avsåg Olafs och kommissionens åsidosättande av skyldigheten att iaktta sekretess och kommissionens åsidosättande av sin aktsamhets- och omsorgsplikt efter det att Olafs rapport hade läckt ut till pressen. Tribunalen fann att den omständigheten att IMG:s partner och återkommande bidragsgivare, på grund av läckan, hade fått kännedom om de sekretessbelagda uppgifterna i rapporten, var en omständighet som kunde ha fått dem att tvivla på om IMG betedde sig hederligt och hade rättskapacitet samt om den var en juridisk person. Denna omständighet kunde således ha vållat IMG den skada som IMG har yrkat ersättning för. Tribunalen fann följaktligen att det var styrkt att det förelåg ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan den fjärde rättsstridighet som IMG hade åberopat och nämnda skador. Såsom framgår av punkt 42 i den överklagade domen beslutade tribunalen därför att pröva lagenligheten av det agerande som kommissionen och Olaf klandrats för, men enbart med avseende på den fjärde rättsstridighet som IMG har gjort gällande.

31 Tribunalen prövade å ena sidan kommissionens och Olafs åsidosättande av skyldigheten att iaktta sekretess och å andra sidan kommissionens åsidosättande av aktsamhets- och omsorgsplikten.

32 Vad för det första gäller åsidosättandet av skyldigheten att iaktta sekretess påpekade tribunalen, i punkt 47 i den överklagade domen, att det, innan det prövades huruvida de åsidosättanden som IMG hade gjort gällande uppfyllde det första villkoret för att unionen skulle ådra sig skadeståndsansvar, nämligen att de var rättsstridiga, skulle fastställas huruvida Olaf eller kommissionen kunde hållas ansvariga för att Olafs rapport läckts ut till pressen.

33 I punkt 48 i den överklagade domen erinrade tribunalen om den rättspraxis enligt vilken det ankommer på sökanden att inom ramen för en skadeståndstalan visa att villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar är uppfyllda. Tribunalen tillade emellertid, i punkt 49 i den överklagade domen, att det enligt rättspraxis finns en möjlighet att modifiera denna regel när en skadeståndsgrundande händelse kan ha haft flera olika orsaker och när unionsinstitutionen inte har lagt fram någon bevisning som gör det möjligt att fastställa vilken av dessa orsaker som ligger till grund för skadan, trots att unionsinstitutionen var bäst lämpad att lägga fram bevisning i detta avseende. Den osäkerhet som kvarstår ska då läggas institutionen till last.

34 Efter en prövning av de faktiska omständigheterna i målet, vilken gjordes i punkterna 51–60 i den överklagade domen, drog tribunalen, i punkterna 61 och 62 i den överklagade domen, slutsatsen att Olaf och kommissionen, vid det första tillfället då Olafs rapport läckte ut till pressen, inte längre var de enda institutionerna som förfogade över denna rapport. Följaktligen kunde det inte anses att kommissionen var bäst lämpad, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 49 i nämnda dom och som det erinrats om i föregående punkt, att lägga fram bevis som gör det möjligt att fastställa vilken orsak som ligger till grund för läckan och den skada som läckan orsakat.

35 I punkt 66 i den överklagade domen påpekade tribunalen dels att Europeiska ombudsmannen, till följd av ett klagomål från IMG, den 14 december 2017 hade antagit beslut 220/2015/ANA (nedan kallat Europeiska ombudsmannens beslut), i vilket denne underströk att Olaf hade genomfört en seriös och grundlig utredning och att det inte fanns några bevis för att Olaf låg bakom läckan, dels att kommissionen även hade genomfört en intern utredning för att fastställa läckans ursprung, vilken inte hade gjort det möjligt att identifiera att läckan hade sitt ursprung inom institutionen.

36 Tribunalen fann således, i punkterna 67–69 i den överklagade domen, att osäkerheten om läckans ursprung inte kunde leda till att kommissionen och Olaf hölls ansvariga för läckan, då det inte fanns något som tydde på det, och att det, eftersom den rättsstridighet som påstås ha orsakats av läckan inte kunde läggas unionen till last, saknades anledning att pröva huruvida denna rättsstridighet utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Tribunalen fann således att det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar inte var uppfyllt såvitt avser det påstådda åsidosättandet av skyldigheten att iaktta sekretess.

37 För det andra prövade tribunalen, i punkterna 71–101 i den överklagade domen, IMG:s argument avseende kommissionens åsidosättande av aktsamhets- och omsorgsplikten. Efter denna prövning fann tribunalen, i punkt 102 i den överklagade domen, att den fjärde rättsstridighet som IMG hade åberopat inte hade klargjorts tillräckligt vad gäller kommissionens påstådda åsidosättande av aktsamhets- och omsorgsplikten, vilket föranledde tribunalen att, i punkterna 103 och 104 i den överklagade domen, slå fast att det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar inte var uppfyllt och att talan följaktligen skulle ogillas.

38 För det tredje prövade tribunalen, i punkterna 107–123 i den överklagade domen, kommissionens begäran om att ett utlåtande från dess rättstjänst av den 16 januari 2015, vilket hade bifogats ansökan (nedan kallat rättstjänstens utlåtande), skulle avlägsnas från handlingarna i målet. Efter att i punkterna 117–121 i den överklagade domen ha erinrat om de lärdomar som dragits av domstolens praxis, bland annat av domen av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet (C‑156/21, EU:C:2022:97, punkterna 54–56), påpekade tribunalen, i punkt 122 i nämnda dom, dels att det var utrett att utlåtandet inte hade avgetts inom ramen för ett lagstiftningsförfarande, dels att IMG inte hade gjort gällande att det inte fanns något övervägande allmänintresse av att nämnda utlåtande skulle inges. Tribunalen fann därför, i punkt 123 i samma dom, att kommissionens yrkande skulle bifallas.

Parternas yrkanden

39 IMG har yrkat att domstolen ska

– upphäva den överklagade domen,

– följaktligen bifalla dess yrkanden i första instans,

– förplikta kommissionen att ersätta den skada som IMG lidit och som, med förbehåll för justeringar, uppskattas till 10 000 euro per månad under perioden från mitten av december 2015 till dess dom avkunnas avseende ideell skada, och till 2,1 miljoner euro avseende materiell skada, jämte dröjsmålsränta, och

– förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader i båda instanserna.

40 Kommissionen har yrkat att domstolen ska avvisa överklagandet eller, i andra hand, ogilla överklagandet och förplikta IMG att ersätta rättegångskostnaderna.

Prövning av överklagandet

Upptagande till prövning

Parternas argument

41 Kommissionen har gjort gällande att IMG:s skadeståndstalan var preskriberad redan när den väcktes, vilket innebär att överklagandet inte kan tas upp till prövning. Kommissionen har erinrat om att IMG i sin ansökan till tribunalen hade påstått att dess skada hade uppstått ”tidigast när Olafs rapport läckte ut”, det vill säga den 11 december 2015, när denna rapport offentliggjordes på webbplatsen för tidningen New Europe . Av detta följer enligt kommissionen att preskriptionstiden löpte ut den 11 december 2020, medan IMG:s talan väcktes först tio dagar senare, den 21 december 2020.

42 Dessutom menar kommissionen att den skada som IMG påstår sig ha lidit uppkom inte tidigast utan senast när Olafs rapport läckte ut. De rättsstridigheter som IMG har åberopat avser nämligen frågan om dess rättsliga ställning. IMG informerades emellertid långt före den 11 december 2015 om att Olaf och kommissionen ansåg att det fanns oklarheter i detta avseende.

43 IMG har bestritt kommissionens argument och gjort gällande att talan inte är preskriberad.

Domstolens bedömning

44 Enligt artikel 56 första och andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol får tribunalens slutliga avgöranden överklagas till domstolen av ”[v]arje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan”.

45 Det framgår dessutom av EU-domstolens praxis att preskriptionen utgör en invändning om rättegångshinder som, till skillnad från förfarandefristerna, inte utgör tvingande rätt. Skadeståndstalan kan endast avvisas på begäran av svaranden, och iakttagandet av en preskriptionsfrist kan inte prövas ex officio av unionsdomstolen, utan ska åberopas av den berörda parten (dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

46 I förevarande fall framgår det visserligen av punkt 22 i den överklagade domen att kommissionen vid tribunalen hade framställt invändningen om rättegångshinder på grund av att IMG:s skadeståndstalan var preskriberad.

47 Tribunalen har emellertid i punkt 23 i den domen erinrat om att det enligt rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 52, och dom av den 24 mars 2022, GVN/kommissionen, C‑666/20 P, EU:C:2022:225, punkt 24) ankommer på tribunalen att bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverade att IMG:s talan ogillades i sak, utan att kommissionens invändning om rättegångshinder prövades.

48 Tribunalen ansåg att så var fallet och beslutade därför, i punkt 24 i den överklagade domen, att pröva huruvida IMG:s skadeståndsyrkande var välgrundat, utan att först pröva invändningen om rättegångshinder grundad på att talan var preskriberad. Efter denna prövning fann tribunalen, i punkt 104 i den överklagade domen, att IMG:s talan skulle ogillas, vilket tribunalen gjorde i punkt 2 i domslutet i nämnda dom.

49 Under dessa omständigheter hade IMG, som hade tappat målet vid tribunalen, enligt artikel 56 första och andra styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol rätt att överklaga tribunalens dom till domstolen.

50 Överklagandet kan följaktligen upptas till prövning.

Prövning i sak

51 IMG har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 340 FEUF, motiveringsskyldigheten och principen om att rätten ska pröva samtliga yrkanden och grunder ( omnia petita ). IMG:s andra grund avser felaktig rättstillämpning, felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna, åsidosättande av artikel 340 FEUF och av begreppen rättsstridigt handlande och ansvar samt missuppfattning av handlingarna i målet. Som tredje grund har åsidosättande av omsorgsplikten och motiveringsskyldigheten gjorts gällande. Den fjärde grunden avser åsidosättande av omsorgsplikten, artikel 10.3 i förordning nr 883/2013, artikel 340 FEUF och begreppet rättsstridigt beteende. Den femte grunden avser åsidosättande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande och principen om parternas likställdhet i processen vad gäller kommissionens begäran att rättstjänstens utlåtande ska avlägsnas från akten.

Den femte grunden

– Parternas argument

52 Inom ramen för den femte grunden, som ska prövas först, har IMG bestritt de skäl som anges i punkterna 116–123 i den överklagade domen, vilka föranledde tribunalen att bifalla kommissionens begäran om att rättstjänstens utlåtande skulle avlägsnas från handlingarna i målet. IMG har understrukit att domen av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet (C‑156/21, EU:C:2022:97), som tribunalen har hänvisat till, avser ett utlåtande av ett helt annat slag, nämligen, såsom framgår av punkt 35 i den domen, ett rättsutlåtande som avgetts inom ramen för lagstiftningsförfarandet avseende en politiskt känslig fråga i ett ärende av exceptionell betydelse.

53 Rättstjänstens utlåtande var däremot redan allmänt tillgängligt, eftersom det hade läckt ut till pressen, och det var av detta skäl som någon ansökan om tillgång till denna handling inte hade ingetts. IMG har således inte kringgått det förfarande som föreskrivs i bestämmelserna om tillgång till handlingar. Enligt IMG undergrävde detta utlåtande, på grund av dess art och villkoren för dess utlämnande, varken sekretessen eller något övervägande allmänintresse. I det nu aktuella fallet är rättstjänstens utlåtande en avgörande handling enbart för det aktuella ärendet.

54 IMG har även gjort gällande att tribunalen, i punkterna 118 och 119 i den överklagade domen, grundat sig på en rättspraxis som saknar relevans och bortsett från IMG:s rätt att kunna diskutera en handling som IMG själv inte har lämnat ut. IMG har i detta sammanhang gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om ett kontradiktoriskt förfarande och principen om parternas likställdhet i processen. Det skulle nämligen strida mot dessa principer om en klagande inte kunde diskutera all bevisning under förevändningen att dess spridning hade skett på grund av kommissionens oaktsamhet.

55 Kommissionen har bestritt IMG:s påståenden.

– Domstolens bedömning

56 Såsom tribunalen med rätta erinrade om i punkt 117 i den överklagade domen strider det i princip mot kraven på en rättvis rättegång att tillåta att en klagande kan ge in en institutions rättsutlåtande så att det ingår i processmaterialet, utan att först ha fått institutionens tillstånd, och innebär ett kringgående av det förfarande för ansökan om tillgång till en sådan handling som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

57 Domstolen har visserligen förklarat att det är angeläget att beakta öppenhetsprincipen, som stadfästs i artiklarna 1 andra stycket FEU, 10.3 FEU, 15.1 FEUF och 298.1 FEUF, vilken bland annat gör det möjligt att garantera att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system. Genom att olika ståndpunkter på detta sätt kan diskuteras öppet bidrar öppenhetsprincipen dessutom till att öka medborgarnas förtroende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

58 Domstolen har dock slagit fast att det endast är i undantagsfall som det utifrån öppenhetsprincipen går att rättfärdiga att man i ett domstolsförfarande ger in en institutions handling som inte gjorts tillgänglig för allmänheten och som innehåller ett rättsutlåtande. Det finns således inte något övervägande allmänintresse som motiverar att en handling innehållande ett rättsutlåtande från en institution behålls i processmaterialet i ett mål, när utlåtandet inte avser ett lagstiftningsförfarande för vilket större öppenhet är påkallad samt när intresset av att behålla handlingen i processmaterialet, för den part som gett in handlingen, endast består i möjligheten att kunna åberopa rättsutlåtandet inom ramen för en tvist. I ett sådant fall framstår det som att önskan att få förete ett sådant rättsutlåtande vägleds av sökandens egna intressen att få stöd för sina argument, och inte av något övervägande allmänintresse, såsom att allmänheten ska kunna ta del av den beredning av ärendet som ledde till att den angripna rättsakten antogs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

59 I förevarande fall påpekade tribunalen, i punkt 122 i den överklagade domen, att det var ostridigt att rättstjänstens utlåtande inte hade avgetts inom ramen för ett lagstiftningsförfarande. IMG har inte ifrågasatt tribunalens konstaterande i sitt överklagande.

60 Tribunalen konstaterade vidare, i punkt 122, att IMG inte hade gjort gällande att det fanns ett övervägande allmänintresse av att ge in ett rättsutlåtande. IMG har inte vid domstolen gjort gällande att den hade åberopat ett sådant intresse men att tribunalen bortsett från detta.

61 Under dessa omständigheter gjorde tribunalen en korrekt tillämpning av lärdomarna av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 56–58 ovan och gjorde sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den beslutade att avlägsna rättsutlåtandet från handlingarna i målet.

62 De argument som IMG har anfört inom ramen för sin femte grund föranleder inte någon annan bedömning.

63 För det första avser den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 56–58 ovan inte endast ett rättsutlåtande avseende ett lagstiftningsförfarande, utan alla rättsutlåtanden från en institution. Den av IMG åberopade omständigheten att rättsutlåtandet inte avsåg ett lagstiftningsförfarande saknar således relevans.

64 För det andra saknar den av IMG åberopade omständigheten att rättsutlåtandet hade läckt ut till pressen innan det gavs in till tribunalen, liksom den omständigheten att IMG själv inte är ansvarig för läckan, relevans för bedömningen av huruvida rättsutlåtandet kan fortsätta att ingå i handlingarna i målet eller inte. Det enda som är av betydelse är huruvida den berörda institutionen har godkänt att en sådan handling lämnas ut eller huruvida unionsdomstolen har förordnat om detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 53 och där angiven rättspraxis), vilket i förevarande fall inte var fallet, såsom tribunalen konstaterade.

65 För det tredje kan IMG:s argument avseende principen om ett kontradiktoriskt förfarande och principen om parternas likställdhet i processen inte heller godtas.

66 Den kontradiktoriska principen innebär, som huvudregel, att varje part i ett mål har rätt att få ta del av de handlingar och yttranden som motparten ingett till rätten och att yttra sig däröver. Principen utgör hinder för att unionsdomstolen grundar sitt avgörande på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av dem, inte har kunnat ta del av och som de således inte har kunnat ta ställning till. Därutöver innebär principen att parterna, som huvudregel, har rätt att ta del av de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och avser att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver. För att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna nämligen kunna få kännedom om och ha möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera de faktiska och rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång (dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 55 och 56).

67 Frågan huruvida en part har rätt att vid unionsdomstolen ge in ett rättsutlåtande som avfattats på begäran av en unionsinstitution, och som lämnats ut utan denna institutions godkännande, föregår bedömningen av huruvida den kontradiktoriska principen har iakttagits. Såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i föregående punkt avser sistnämnda princip inte ingivande av bevisning till rätten i sig, utan varje parts rätt att ta del av de handlingar och yttranden som motparten har ingett till rätten samt, i förekommande fall, de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio, och att yttra sig över dessa.

68 Vad gäller principen om parternas likställdhet i processen – vilken är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång som garanteras bland annat i artikel 47 i stadgan – kräver den att varje part ges en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, och sin bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten (dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 128 och där angiven rättspraxis).

69 Av EU-domstolens praxis följer vidare att den princip som gäller i EU-rätten är den om fri bevisvärdering, av vilken det följer att bevisning som framlagts i rätt tid endast kan bestridas vid EU-domstolen genom att det görs gällande att bevisningen erhållits på ett rättsstridigt sätt (dom av den 30 september 2021, revisionsrätten/Pinxten, C‑130/19, EU:C:2021:782, punkt 104, och dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 129).

70 När bevisning har lagts fram på ett rättsstridigt sätt av en av parterna, exempelvis när företeendet av sådana interna handlingar som avses i förordning nr 1049/2001 varken har godkänts av den berörda institutionen eller beslutats av EU-domstolen, ska således en avvägning göras mellan respektive parts intressen avseende rätten till en rättvis rättegång, varvid hänsyn ska tas till de intressen som skyddas genom de regler som åsidosatts eller kringgåtts i samband med erhållandet av dessa bevis (dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 130).

71 I punkterna 116–121 i den överklagade domen gjorde tribunalen just en avvägning mellan respektive parts intressen i förfarandet vid densamma, vilken således skedde i enlighet med de slutsatser som hade dragits av domstolens praxis. I detta sammanhang beaktade tribunalen bland annat, såsom framgår av punkt 121 i den överklagade domen, att IMG:s ingivande av rättsutlåtandet föreföll styras av dess eget intresse av att underbygga sin argumentation och inte av något övervägande allmänintresse.

72 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet således inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

Den andra grunden

– Parternas argument

73 IMG har, genom den andra grunden, som ska prövas i andra hand, gjort gällande att resonemanget i punkterna 47–69 i den överklagade domen bygger på en felaktig rättstillämpning och en missuppfattning av handlingarna i målet.

74 IMG har för det första anfört att det för den modifiering av regeln om att bevisbördan åligger sökanden som tribunalen hänvisade till i punkt 49 i den överklagade domen, krävs att svarandeinstitutionen lämnar en trovärdig förklaring eller hypotes i frågan under vilka omständigheter en läcka kan ha uppkommit. Det räcker inte att institutionen endast anspelar på möjligheten att en i förhållande till unionsinstitutionen extern person kan ha begått den rättsstridiga handling som har orsakat en läcka. Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattade innebörden av domen av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), när den enbart med stöd av en sådan anspelning från kommissionen fann, att kommissionen inte var den som var bäst lämpad att förebringa bevis för läckan och att det mål som den skulle avgöra följaktligen skilde sig från det mål som avgjordes genom domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257).

75 IMG har för det andra anfört att tribunalen underlät att beakta vissa indicier som talade för att läckan härrörde från en person från unionsinstitutionerna.

76 IMG har för det tredje gjort gällande att det var till följd av en missuppfattning av kommissionens skrivelse av den 30 januari 2017, som avses i punkt 18 ovan, och av Europeiska ombudsmannens beslut, som tribunalen fann att det inte fanns några bevis för att Olaf låg bakom läckan. IMG har också anfört att det inte finns någonting i handlingarna i målet som tyder på att de nationella myndigheter som hade fått ta del av Olafs rapport tillfrågades om orsaken till läckan i samband med de utredningar som genomfördes av Olaf och kommissionen. Tribunalen kontrollerade inte heller huruvida utredningarna hade genomförts omsorgsfullt och bemötte inte IMG:s argument om att så inte var fallet.

77 För det fjärde och sista har IMG gjort gällande att även om det antas att flera orsaker, såväl interna som externa i förhållande till unionsinstitutionerna, kan förklara läckan, ankom det på tribunalen att, mot bakgrund av teorin om ”likvärdiga villkor” eller teorin om ”lämplig orsak”, bedöma vilken betydelse var och en av dessa orsaker hade, vilket tribunalen underlät att göra i förevarande fall.

78 Kommissionen anser att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser den andra grunden. Vad gäller IMG:s argument om att bevisbördan ska modifieras, har kommissionen påpekat att det rör sig om en undantagsregel som följaktligen ska tolkas restriktivt. Kommissionen har understrukit att det i de mål som avgjordes genom domen av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371), och i de domar som nämns i punkterna 48 och 49 i den överklagade domen, till skillnad från i förevarande mål, fanns precisa omständigheter som gjorde det möjligt att hålla svaranden ansvarig för ett felaktigt beteende. Av detta följer, enligt kommissionen, att tribunalen i förevarande fall inte nöjde sig med att enbart framhålla möjligheten att rättsstridigheten berodde på en person utanför unionsinstitutionerna.

79 Kommissionen har dessutom påpekat att tribunalen, i punkt 66 i den överklagade domen, korrekt sammanfattade Europeiska ombudsmannens beslut och inte missuppfattade det.

– Domstolens bedömning

80 Det ska inledningsvis påpekas att Olafs utredningsrapporter kan innehålla mycket skadliga påståenden om de personer som nämns i rapporterna.

81 I artikel 9.4 i förordning nr 883/2013 föreskrivs visserligen en skyldighet för Olaf att, när utredningen väl är klar och innan slutsatser dras om en namngiven person, bereda denna person tillfälle att yttra sig över de omständigheter som gäller honom eller henne. Denna bestämmelse genomför den i artikel 41.2 a i stadgan stadfästa rätten för var och en att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2021, revisionsrätten/Pinxten, C‑130/19, EU:C:2021:782, punkterna 167 och 168).

82 De personer som är föremål för en Olaf-utredning har emellertid inte rätt att få tillgång till Olafs akt innan Olafs slutrapport har antagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2023, Sistem ecologica/kommissionen, C‑787/22 P, EU:C:2023:940, punkt 155).

83 Domstolen har dessutom slagit fast att Olafs rapporter inte har några bindande rättsverkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2023, Sistem ecologica/kommissionen, C‑787/22 P, EU:C:2023:940, punkt 66). De personer som nämns i en sådan slutrapport har följaktligen inte heller rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av denna rapport i enlighet med artikel 263 FEUF för att bestrida eventuella skadliga påståenden om dem som återfinns i nämnda rapport.

84 Iakttagandet av skyldigheten enligt artikel 339 FEUF och artikel 10.1–10.3 i förordning nr 883/2013 att iaktta sekretessen för Olafs rapporter är således av särskild betydelse för de personer som omfattas av de utredningar som berörs av dessa rapporter.

85 Om de påståenden som rör dessa personer och som återfinns i sådana rapporter lämnas ut, så kan det nämligen allvarligt skada deras anseende, samtidigt som de personer som dessa påståenden avser inte kan bestrida dem vid domstol så länge konkreta åtgärder inte har vidtagits mot dem för att följa rekommendationerna i dessa rapporter.

86 Härav följer att det inte är tillräckligt att kommissionen, till vilken Olaf hör, säkerställer att dess egna avdelningar endast överlämnar Olafs rapporter till dem som har rätt att ta del av dem och inte lämnar ut dem till allmänheten. Kommissionen ska också försäkra sig om att mottagarna av sådana rapporter, oavsett om de är andra unionsinstitutioner eller behöriga myndigheter i medlemsstaterna, får kännedom om sin skyldighet att inte heller själv lämna ut dem.

87 Kommissionen måste också vidta åtgärder, såsom till exempel en särskild märkning av fysiska eller elektroniska kopior av en Olaf-rapport som sänds till någon utanför kommissionen, för att göra det möjligt att identifiera källan till läckan, om en sådan rapport läcker ut.

88 Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 80–87 ovan kan det inte godtas att det, för det fall en rapport från Olaf som innehåller skadliga påståenden om en person har läckt ut, ankommer på denna person, för att kunna begära ersättning från kommissionen för den skada som offentliggörandet av rapporten har orsakat honom eller henne, att bevisa att läckan faktiskt härrör från kommissionen, till vilken Olaf hör, och att denna persons skadeståndstalan ska ogillas om detta inte görs.

89 Vad beträffar de regler om bevisbörda och bevisföring som gäller vid prövning av unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF, ankommer det visserligen i princip på den part som gör gällande detta ansvar att genom övertygande bevisning visa att villkoren för detta är uppfyllda. Denna part är således bland annat skyldig att lägga fram sådana bevis för förekomsten och omfattningen av den skada som parten åberopar. I unionsrätten gäller principen om fri bevisföring och det finns således inte några begränsningar för vad nämnda part får åberopa som bevisning (dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

90 Domstolen har emellertid redan slagit fast att tribunalen inte får tillämpa regler om bevisbörda och bevisföring på ett sätt som undergräver enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter som de har enligt EU-rätten. I synnerhet får sådana regler inte tillämpas på ett sätt som leder till att en part åläggs en bevisbörda som är orimlig eller till och med omöjlig att uppfylla ( probatio diabolica ) eller i strid med principen om parternas likställdhet i processen. Denna princip innebär att en part måste ges en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak på villkor som inte ger parten väsentliga nackdelar gentemot sin motpart. Tribunalen är således skyldig att tillämpa nämnda regler på ett sätt som fullt ut tillgodoser rätten till en effektiv domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan, med beaktande av de särskilda omständigheterna i det aktuella målet. Om det mot bakgrund av dessa omständigheter visar sig att tillämpningen av dessa regler medför att en av parterna åläggs en orimligt tung, eller till och med omöjlig, bevisbörda, så krävs någon form av bevislättnad (dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex, C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkterna 77 och 78).

91 Det är allmänt känt att läckor av sekretessbelagda handlingar, såsom en rapport från Olaf, i de flesta fall sker utan möjlighet för allmänheten, inbegripet de personer som nämns i sådana handlingar, att få klarhet i läckans ursprung.

92 I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 89 och 90 ovan är det följaktligen nödvändigt att anpassa reglerna om bevisbörda och bevisföring när sådana personer anser sig ha lidit skada till följd av ett obehörigt utlämnande av en rapport från Olaf.

93 Mot bakgrund av de skyldigheter som en sådan rapport medför för kommissionen, såsom dessa har preciserats i punkterna 86 och 87 ovan, finner domstolen att kommissionen är bäst lämpad att lägga fram bevis som gör det möjligt att identifiera vem som har läckt ut en rapport från Olaf, eller åtminstone att fastställa att det inte rimligen kan anses att läckan härrör från kommissionens egna avdelningar, däribland Olaf. Om kommissionen inte lägger fram sådana bevis, så ska kommissionen hållas ansvarig för osäkerheten om orsaken till läckan, vilket innebär att den ska anses ansvarig för läckan och ådra sig ansvar (se, analogt, dom av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen, 169/83 och 136/84, EU:C:1986:371, punkt 17).

94 I förevarande fall erinrade tribunalen visserligen, i punkt 49 i den överklagade domen, om den rättspraxis som följer av domen av den 8 oktober 1986, Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371).

95 Efter att i punkt 61 i den överklagade domen ha konstaterat att kommissionen och Olaf, vid tidpunkten för den första läckan av Olafs rapport till pressen, inte längre var de enda institutionerna som förfogade över denna rapport, fann tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen, emellertid att det inte kunde anses att kommissionen var bäst lämpad, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i föregående punkt, att lägga fram bevisning som gjorde det möjligt att fastställa vad som hade orsakat läckan, och fastställa den skada som läckan hade medfört, och följaktligen att den modifiering av bevisbörderegeln som föreskrivs i denna rättspraxis inte var tillämplig i förevarande fall.

96 Tribunalen gjorde i detta avseende sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

97 Det framgår nämligen av övervägandena i punkterna 88–93 ovan att det är just för det fall att en Olaf-rapport, vilken kommissionen och Olaf inte var de enda som hade tillgång till vid tidpunkten för detta utlämnande, lämnas ut utan tillstånd som det är nödvändigt att anpassa bestämmelserna om bevisbörda och bevisföring. Om det vid denna tidpunkt endast var kommissionen och Olaf som förfogade över denna rapport, så är det självklart att ett obehörigt utlämnande av rapporten endast kan tillskrivas dem, utan att det är nödvändigt att anpassa reglerna om bevisbörda och bevisföring för att styrka detta.

98 Av samma skäl gjorde tribunalen sig även skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 65 i den överklagade domen, slog fast att det var tillräckligt för kommissionen att enbart åberopa möjligheten att källan till läckan av en rapport från Olaf hade kunnat ligga utanför unionsinstitutionerna för att förhindra att det presumeras att Olaf var källan till läckan.

99 Under dessa omständigheter, och utan att det är nödvändigt att pröva IMG:s övriga argument till stöd för den andra grunden, ska överklagandet bifallas såvitt avser denna grund och den överklagade domen upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva den första, den tredje och den fjärde grunden för överklagandet.

Prövning av den talan som väckts vid tribunalen

100 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

101 I förevarande fall är målet färdigt för avgörande vad gäller kommissionens invändning om rättegångshinder avseende preskription av IMG:s skadeståndstalan.

102 I sin invändning om rättegångshinder vid tribunalen gjorde kommissionen gällande att IMG:s skadeståndstalan var preskriberad i huvudsak av samma skäl som de som sammanfattats i punkterna 41 och 42 i förevarande dom.

103 Enligt lydelsen i artikel 46 i stadgan preskriberas talan mot unionen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan. Preskriptionstiden avbryts antingen genom att talan väcks vid Europeiska unionens domstol eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av unionens behöriga institutioner. I sistnämnda fall ska talan väckas inom den frist på två månader som föreskrivs i artikel 263 FEUF, varvid bestämmelserna i artikel 265 andra stycket FEUF ska tillämpas i förekommande fall.

104 Enligt domstolens praxis börjar den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol löpa när samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda, och särskilt när den skada som ska ersättas har uppstått (dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Artikel 60 i tribunalens rättegångsregler, i vilken det föreskrivs att fristerna rörande förfarandet ska förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall, är inte tillämplig på preskriptionsfristen då den inte är en förfarandefrist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkterna 49 och 59).

105 I förevarande fall har IMG genom sin skadeståndstalan yrkat ersättning för den skada som organisationen påstår sig ha lidit till följd av offentliggörandet, på webbplatsen för tidningen New Europe , av den fullständiga versionen av Olafs rapport. Denna skada består dels av en ekonomisk skada som IMG har lidit till följd av den minskade omfattningen av den verksamhet som organisationen anförtrotts av sina partner och återkommande bidragsgivare, dels av en ideell skada på grund av att IMG försatts i en orättvis och frustrerande situation och av att dess goda namn och anseende har skadats.

106 Det är utrett att den fullständiga versionen av Olafs rapport, utan bilagor, offentliggjordes på webbplatsen för tidningen New Europe den 11 december 2015 och att alla som var intresserade kunde ta del av den från och med detta datum, inbegripet IMG:s partner och bidragsgivare. Varje gång någon fick åtkomst till rapporten kunde det ge upphov till en separat ideell skada för IMG, på grund av att dess anseende kom att skadas hos den person som hade tagit del av rapporten. Denna ideella skada ska anses ha uppkommit vid tidpunkten för åtkomsten av rapporten, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 104 ovan.

107 Vad beträffar den ekonomiska skada som IMG har gjort gällande, kan denna skada inte anses ha uppstått med avseende på IMG:s partner eller bidragsgivare förrän denna bidragsgivare fattade beslutet att inte längre bidra till IMG:s verksamhet.

108 IMG:s skadeståndstalan väcktes den 21 december 2020, det vill säga mer än fem år efter den 11 december 2015, då Olafs rapport om IMG offentliggjordes på webbplatsen för tidningen New Europe . Denna talan ska således anses vara preskriberad i den del den avser all ekonomisk eller ideell skada som IMG har lidit och som uppkommit före den 21 december 2015. Talan ska därför avvisas i den del den avser sådan skada.

109 Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att Olafs rapport upphörde att vara tillgänglig på webbplatsen för tidningen New Europe från och med den 21 december 2015. Det kan således inte uteslutas att de som var intresserade tog del av denna rapport för första gången efter detta datum och således har bildat sig en negativ uppfattning av IMG som vållat denna organisation ideell skada, vilken skulle ha uppstått efter den 20 december 2015.

110 Det är även möjligt att IMG:s partner eller bidragsgivare, oberoende av det datum då de tog del av Olafs rapport, fattade beslutet att inte längre bidra till IMG:s verksamhet efter den 20 december 2015, vilket utgör en ekonomisk skada som IMG har lidit efter sistnämnda datum.

111 När det gäller de eventuella skador som avses i punkterna 109 och 110 ovan hade preskriptionstiden inte löpt ut när IMG väckte skadeståndstalan. I den del talan avser ersättning för sådana eventuella skador är den följaktligen inte preskriberad och ska prövas i sak.

112 Det följer av fast rättspraxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som är ansvarig för handlandet och den skada som de drabbade personerna har lidit (dom av den 18 december 2025, WS m.fl./Frontex (Gemensam återvändandeinsats), C‑679/23 P, EU:C:2025:976, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

113 Vad beträffar det första villkoret måste denna överträdelse vara tillräckligt allvarlig, vilket i sin tur är beroende av det utrymme för skönsmässig bedömning som den unionsinstitution, det unionsorgan eller den unionsbyrå som har brutit mot denna regel har och av huruvida den uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat med hänsyn till graden av klarhet och precision hos regeln i fråga, svårigheterna att tolka eller tillämpa den samt hur komplex den situation som regleras är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 146 och där angiven rättspraxis).

114 När det gäller frågan om den rättsregel som överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, ska det erinras om att enskildas rättigheter, enligt fast rättspraxis, inte enbart uppkommer när de uttryckligen tillerkänns genom unionsbestämmelser, utan även på grund av positiva eller negativa skyldigheter som genom sådana bestämmelser på ett väl angivet sätt åläggs såväl enskilda som medlemsstaterna och unionens organ och institutioner (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

115 Ett åsidosättande av sådana skyldigheter kan inverka menligt på de rättigheter som på detta sätt underförstått tillerkänns enskilda enligt de berörda unionsbestämmelserna. Dessa bestämmelsers fulla verkan och skyddet av de rättigheter som de har till syfte att ge enskilda kräver att de enskilda har möjlighet att få skadestånd (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

116 I förevarande fall kan det konstateras att även om det är utrett att IMG inte är ansvarig för att Olafs rapport läckt ut och att kommissionen lagligen endast hade överlämnat denna rapport till de franska och belgiska rättsliga myndigheterna, vilket innebär att endast kommissionen eller de sistnämnda kunde vara ansvariga för läckan, har kommissionen inte lagt fram något bevis som kan visa att den hade uppfyllt sina skyldigheter som nämns i punkterna 86 och 87 i förevarande dom eller åtminstone att det inte rimligen kan anses att läckan av Olafs rapport härrör från kommissionens egna avdelningar. Det framgår således av punkt 93 ovan att ansvaret för läckan ska tillskrivas kommissionen.

117 Det framgår dessutom av artiklarna 10 och 11 i förordning nr 883/2013 samt av övervägandena i punkterna 80–87 ovan att kommissionen, till vilken Olaf hör, inte kan lämna ut en rapport från Olaf till allmänheten och att kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. När ett utlämnande av en rapport från Olaf, oavsett orsak, kan tillskrivas kommissionen, så ska detta följaktligen anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 113 ovan, av den rättsregel som förbjuder obehörigt utlämnande av Olafs rapporter.

118 Vidare finner domstolen, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 114 och 115 ovan, att detta förbud, som syftar till att skydda enskilda mot de negativa följderna av ett obehörigt utlämnande av en rapport från Olaf, som kan innehålla påståenden som är skadliga för dem och mot vilka de inte kan försvara sig, utgör en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

119 Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 116–118 ovan finner domstolen att det i förevarande fall är styrkt att kommissionen har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

120 Under dessa omständigheter ska det första villkoret avseende den berörda institutionens rättsstridiga agerande, vilket, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 112 ovan, innebär att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar, anses vara uppfyllt i förevarande fall, utan att det är nödvändigt att uttala sig om de övriga rättsstridigheter som IMG har åberopat och som det erinrats om i punkt 25 ovan, vilka hänför sig till tiden före det obehöriga utlämnandet av Olafs rapport.

121 Det tredje av dessa villkor, avseende förekomsten av ett orsakssamband mellan, å ena sidan, det obehöriga utlämnandet av rapporten och, å andra sidan, den ideella skada som IMG eventuellt lidit till följd av att dess goda namn och anseende skadats med avseende på de personer som för första gången tog del av rapporten efter den 20 december 2015, samt den ekonomiska skada som IMG lidit till följd av att IMG:s partner och bidragsgivare efter detta datum eventuellt beslutat att inte längre bidra till IMG:s verksamhet, ska också anses vara uppfyllt.

122 När det gäller det andra villkoret att den påstådda skadan verkligen föreligger, ska det emellertid påpekas att även om IMG:s skadeståndstalan i sin helhet varit föremål för ett skriftligt och muntligt kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen, uttalade sig tribunalen inte om huruvida den skada som IMG hade gjort gällande verkligen förelåg. Det framgår dessutom av handlingarna i målet i första instans att domstolen inte har tillgång till samtliga faktiska omständigheter som är nödvändiga för att den med tillräcklig säkerhet ska kunna göra de komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna som bedömningen av förekomsten och, i förekommande fall, omfattningen av denna skada inbegriper.

123 Målet ska följaktligen återförvisas till tribunalen för prövning av förekomsten och, i förekommande fall, omfattningen av den ekonomiska och ideella skada som IMG eventuellt har lidit, och som ska ha uppkommit efter den 20 december 2015.

Rättegångskostnader

124 Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader avseende förevarande överklagande anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 28 juni 2023, IMG/kommissionen (T ‑ 752/20, EU:T:2023:366), upphävs.

2) Överklagandet avvisas i den del den avser den materiella eller ideella skada som IMG har lidit och som uppkommit före den 21 december 2015.

3) Målet återförvisas till tribunalen för avgörande i den del det avser den ekonomiska eller ideella skada som IMG har lidit och som uppkommit från och med den 21 december 2015.

4) Frågan om rättegångskostnader anstår.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.