Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 10 april 2025
I mål C‑584/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Social no 3 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 3 i Barcelona, Spanien) genom beslut av den 18 september 2023, som inkom till domstolen den 21 september 2023, i målet
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av A. Kumin, avdelningsordföranden, F. Biltgen (referent), ordföranden av första avdelningen, och domaren S. Gervasoni, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 december 2024,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: KT, genom A. Abrain Cariñena, C. Llena Mollón och S. Torné Martí, abogadas, Tesorería General de la Seguridad Social (TGSS) och l’Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS), genom P. García Perea och A. R. Trillo García, i egenskap av letrados, Spaniens regering, genom S. Núñez Silva och A. Pérez-Zurita Gutiérrez, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín och E. Schmidt, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 79/7
Direktiv 2006/54
Spansk rätt
Lagen om arbetstagare
Dekret om olycksfall i arbetet
Den allmänna lagen om social trygghet
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8 FEUF, artiklarna 21 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 4 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111) och artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23).
2 Begäran har framställts i två mål, det första mellan Asepeyo Mutua Colaboradora de la Seguridad Social nr 151 (nedan kallat Asepeyo), å ena sidan, och Instituto Nacional de la Seguridad Social (Nationella institutet för social trygghet, Spanien) (nedan kallat INSS), Tesorería General de la Seguridad Social (allmänna socialförsäkringskassan, nedan kallad TGSS), KT och Alcampo SA, som trätt i stället för Supermercados Sabeco SA (nedan kallat Alcampo), å andra sidan, och det andra, mellan KT, å ena sidan, och INSS, TGSS, Asepeyo och Alcampo, å andra sidan. Målen avser fastställandet av beräkningsunderlag för den invaliditetspension vid fullständig och bestående arbetsoförmåga på grund av olycksfall i arbetet som ska betalas ut till KT till följd av ett olycksfall i arbetet, vilket inträffade under en period då hon omfattades av en arbetstidsförkortning.
3 I artikel 1 i direktiv 79/7 föreskrivs följande:
4 I artikel 3.1 och 3.2 i direktivet föreskrivs följande:
5 I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:
6 I artikel 1 i direktiv 2006/54, med rubriken Syfte, föreskrivs följande:
7 I artikel 2.1 i direktivet, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:
8 I artikel 37, med rubriken Veckovila, helgdagar och ledighet, i Estatuto de los Trabajadores (lagen om arbetstagare), i dess lydelse enligt Real Decreto legislativo 2/2015, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 2/2015 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagare) av den 23 oktober 2015 (BOE nr 255, 24 oktober 2015, s. 100224) (nedan kallad lagen om arbetstagare), föreskrivs följande i punkt 6:
9 I artikel 60 i Reglamento de aplicación del texto refundido de la legislación de accidentes del trabajo (tillämpningsföreskrifter för lagen om olycksfall i arbetet i ändrad lydelse), i dess lydelse enligt Decreto por el que se aprueba el texto refundido de la legislación de accidentes del trabajo y Reglamento para su aplicación (dekret om antagande av den konsoliderade lydelsen av lagen om olycksfall i arbetet och dess tillämpningsföreskrifter) av den 22 juni 1956 (BOE nr 197 av den 15 juli 1956) (nedan kallad dekret om olycksfall i arbetet), föreskrivs följande:
10 I artikel 237 i Ley General de la Seguridad Social (allmän lag om social trygghet), i dess lydelse enligt Real Decreto Legislativo 8/2015, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General de la Seguridad Social (kungligt lagstiftningsdekret nr 8/2015 om antagande av den konsoliderade versionen av den allmänna lagen om social trygghet) av den 30 oktober 2015 (BOE nr 261 av den 31 oktober 2015, s. 103291) (nedan kallad den allmänna lagen om social trygghet), föreskrevs, vid den tidpunkt som är relevant för omständigheterna i målet, följande:
11 KT var anställd av Alcampo som kassörska och åtnjöt sedan den 2 januari 2008 den förmån av förkortad ordinarie arbetstid som kan beviljas sådana arbetstagare som har vårdnaden om ett barn under tolv år. Hennes ordinarie arbetstid, som uppgick till 39,5 timmar per vecka, minskades följaktligen först, mellan den 2 januari 2008 och den 30 november 2017, till 50 procent, därefter mellan den 1 och den 31 december 2017, till 30 timmar i veckan och slutligen, från och med den 1 januari 2018, till 20 timmar per vecka. Denna arbetstidsförkortning, som åtföljdes av en proportionell minskning av hennes lön, skulle upphöra den 6 oktober 2019.
12 Den 13 april 2019 drabbades KT av ett olycksfall i arbetet, vilket ledde till en blödning i höften och i det vänstra knäet. Till följd av denna skada blev hon tillfälligt arbetsoförmögen från och med den 29 oktober 2019. Den 14 juni 2019 sade hennes arbetsgivare upp henne och avslutade således anställningsförhållandet. Till följd av komplikationer blev KT tvungen att genomgå ett kirurgiskt ingrepp den 1 februari 2021, som bestod i att helt ersätta det vänstra knäet med en protes.
13 Genom beslut av den 2 augusti 2021 bekräftade INSS att KT led av fullständig och bestående arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet. KT beviljades därför invaliditetspension för fullständig och bestående arbetsoförmåga beräknad på grundval av hennes faktiska lön vid olyckstillfället, det vill säga 50 procent av det belopp som motsvarade heltidsarbete, vilket fastställdes till 8341,44 EUR per år.
14 INSS avslog KT:s begäran om omprövning av beslutet av den 2 augusti 2021. KT väckte därför den 30 mars 2022 talan mot detta beslut vid Juzgado de lo Social no 3 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 3 i Barcelona, Spanien), som är den hänskjutande domstolen. Hon yrkade att beräkningsunderlaget för hennes invaliditetspension vid total och bestående arbetsoförmåga skulle fastställas till 16236 EUR per år, på grundval av en lön som motsvarade heltidsarbete, utan beaktande av den arbetstidsförkortning som hon omfattades av vid tidpunkten för olycksfallet.
15 KT har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att artikel 60 i dekretet om olycksfall i arbetet, enligt vilken invaliditetspensionen vid bestående arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet ska fastställas på grundval av arbetstagarens faktiska lön vid olyckstillfället, medför en indirekt diskriminering på grund av kön för de arbetstagare som vid denna tidpunkt hade rätt till en arbetstidsförkortning med en proportionell minskning av deras lön för att ta hand om ett minderårigt barn. En sådan arbetstidsförkortning beviljas nämligen oftast kvinnliga arbetstagare, vilket innebär att dessa blir särskilt missgynnade i förhållande till manliga arbetstagarna vid beräkningen av deras rätt till invaliditetspension vid bestående arbetsoförmåga.
16 INSS har, å sin sida, vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att om KT:s olycksfall i arbetet hade inträffat under de två första åren av den period under vilken hon omfattades av en arbetstidsförkortning, skulle invaliditetspensionen ha fastställts på grundval av en lön som motsvarade en heltidsanställning. Det är först från och med det tredje året som arbetstagarens faktiska lön vid tidpunkten för den händelse som orsakade skadan ska beaktas vid beräkningen av invaliditetspensionen vid bestående arbetsoförmåga på grund av olycksfall i arbetet. Det är under alla omständigheter helt motiverat att fastställa storleken på socialförsäkringsförmåner på grundval av arbetstagarens faktiska lön, även när det är fråga om en arbetstidsförkortning för fostran av barn.
17 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida den nationella lagstiftningen om beräkning av invaliditetspension vid permanent arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet är förenlig med unionsrätten. Eftersom invaliditetspensionen fastställs på grundval av den lön som arbetstagaren faktiskt uppbär vid tidpunkten för olycksfallet, när det är fråga om en arbetstagare som har beviljats en arbetstidsförkortning för att kunna ta hand om barn, är det en i motsvarande mån nedsatt lön som ska beaktas vid denna beräkning. Dessa tvivel gäller huruvida denna bestämmelse om social trygghet, även om den är skenbart neutral, ger upphov till indirekt diskriminering på grund av kön, eftersom en betydligt högre procentandel av kvinnor än män statistiskt sett skulle missgynnas av den föreskrivna beräkningsmetoden.
18 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen i domen av den 16 juli 2009, Gómez-Limón Sánchez-Camacho ( C‑537/07, EU:C:2009:462, punkt 62), slog fast att direktiv 79/7 inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att bevilja personer som tar hand om sina barn några särskilda socialförsäkringsförmåner eller att föreskriva rätt till några förmåner till följd av avbrott i yrkesverksamheten på grund av fostran av barn. Denna dom undanröjer emellertid inte alla tvivel om tolkningen av unionsrätten.
19 För det första prövade EU-domstolen inte huruvida den nationella lagstiftning som var i fråga i det målet gav upphov till indirekt diskriminering på grund av kön till nackdel för kvinnliga arbetstagare.
20 För det andra prövade EU-domstolen inte heller om någon diskriminering kunde konstateras på grundval av statistiska uppgifter. De statistiska uppgifterna från TGSS visar emellertid att av de 224513 arbetstagare som utan avbrott under åren 2020–2022 hade beviljats en sådan arbetstidsförkortning som föreskrivs i artikel 37.6 i lagen om arbetstagare, var 202403 (90,15 %) kvinnor och 22110 (9,85 %) män.
21 För det tredje ska det även beaktas att under de två första åren under vilka den berörda arbetstagaren omfattas av en arbetstidsförkortning beaktas de inbetalda avgifterna till 100 procent som om arbetstagaren hade varit anställd på heltid, eftersom denna förmån utgör en avgiftsfinansierad socialförsäkringsförmån.
22 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Social no 3 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 3 i Barcelona, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
23 Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor i huvudsak för att EU-domstolen ska tolka artikel 8 FEUF, artiklarna 21 och 23 i stadgan, artikel 4 i direktiv 79/7 samt artikel 5 i direktiv 2006/54.
24 Vad inledningsvis gäller frågan huruvida direktiven 79/7 och 2006/54 är tillämpliga i det nationella målet, framgår det av handlingarna i detta att det i nationell rätt, nämligen artikel 195.1 i den allmänna lagen om social trygghet, föreskrivs att invaliditetspension ska utbetalas vid bestående arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet, att sådan pension beviljas varje person som förklarats vara bestående arbetsoförmögen och som uppfyller villkoren för anslutning till det spanska lagstadgade systemet för social trygghet, oberoende av eventuella föregående avgiftsperioder, och att pensionen innebär skydd mot risken för olycksfall i arbetet och invaliditet.
25 En sådan förmån omfattas av direktiv 79/7, eftersom den ingår i ett lagstadgat system för skydd mot två av de risker som räknas upp i artikel 3.1 i direktivet, nämligen risken för olycksfall i arbetet och risken för invaliditet, och eftersom förmånen har ett direkt och faktiskt samband med skyddet mot dessa risker. Direktiv 2006/54, som enligt artikel 1 andra stycket c jämförd med artikel 2.1 f i direktivet inte är tillämpligt på sådana lagstadgade system som regleras av direktiv 79/7, är däremot inte tillämpligt i det nationella målet.
26 Det är således endast direktiv 79/7 som är relevant för hur de ställda frågorna ska besvaras.
27 Vad vidare gäller de bestämmelser i unionens primärrätt som avses i de frågor som ställts, föreskrivs i artikel 8 FEUF att unionen i all sin verksamhet ska syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och att främja jämställdhet mellan dem, medan principen om icke-diskriminering respektive principen om jämställdhet mellan kvinnor och män stadfästs i artiklarna 21 och 23 i stadgan.
28 Principerna om likabehandling av kvinnor och män och om förbud mot diskriminering på grund av kön i fråga om social trygghet konkretiseras emellertid i artikel 4 i direktiv 79/7. I avsaknad av närmare uppgifter om skälen till att den hänskjutande domstolen även vill få klarhet i hur artikel 8 FEUF samt artiklarna 21 och 23 i stadgan ska tolkas, ska tolkningsfrågorna således endast prövas mot bakgrund av detta direktiv.
29 Mot bakgrund av dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sina två frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 79/7 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken invaliditetspensionen vid bestående arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet ska beräknas på grundval av arbetstagarens faktiska lön vid tidpunkten för olycksfallet, inbegripet när det rör sig om en arbetstagare som vid denna tidpunkt omfattades av en arbetstidsförkortning för att ta hand om barn, i en situation där den grupp arbetstagare som omfattas av en sådan åtgärd till övervägande del består av kvinnor.
30 Även om det i detta avseende är ostridigt att unionsrätten respekterar medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet, ankommer det, i avsaknad av harmonisering på unionsnivå, på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av socialförsäkringsförmåner. Medlemsstaterna är vid utövandet av denna befogenhet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten (dom av den 30 juni 2022, INSS (Kumulering av invaliditetspensioner för fullständig permanent arbetsoförmåga), C‑625/20, EU:C:2022:508, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
31 Unionsrätten utgör således i princip inte hinder för att en medlemsstat väljer att fastställa invaliditetspensionen vid bestående arbetsoförmåga på grund av olycksfall i arbetet med beaktande av arbetstagarens faktiska lön vid tidpunkten för olycksfallet. En sådan lagstiftning måste emellertid vara förenlig med direktiv 79/7, särskilt artikel 4.1 däri, enligt vilken likabehandlingsprincipen innebär att det inte får förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, bland annat vad gäller beräkningen av förmåner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, INSS (Kumulering av invaliditetspensioner för fullständig permanent arbetsoförmåga), C‑625/20, EU:C:2022:508, punkt 31).
32 Det är ostridigt att en sådan nationell lagstiftning som den ifrågavarande i det nationella målet inte medför någon direkt diskriminering på grund av kön, eftersom den utan åtskillnad är tillämplig på såväl kvinnliga som manliga arbetstagare. Det ska således prövas huruvida en sådan lagstiftning kan medföra en indirekt diskriminering som grundar sig på detta kriterium.
33 Enligt domstolens praxis ska detta begrepp, inom ramen för direktiv 79/7, förstås så, att det är fråga om indirekt diskriminering på grund av kön när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga (dom av den 30 juni 2022, INSS (Kumulering av invaliditetspensioner för fullständig permanent arbetsoförmåga), C‑625/20, EU:C:2022:508, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
34 Ett sådant särskilt missgynnande kan bland annat anses föreligga om det visas att en betydligt större andel personer av det ena könet än personer av det andra könet missgynnas på grund av nationell lagstiftning (dom av den 30 juni 2022, INSS (Kumulering av invaliditetspensioner för fullständig permanent arbetsoförmåga), C‑625/20, EU:C:2022:508, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
35 Om den nationella domstolen, såsom i förevarande fall, har tillgång till statistiska uppgifter har EU-domstolen redan slagit fast att den bästa jämförelsemetoden är att jämföra den andel av den manliga arbetskraften som påverkas av den aktuella regleringen med motsvarande andelar inom den kvinnliga arbetskraften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, INSS (Kumulering av invaliditetspensioner för fullständig permanent arbetsoförmåga), C‑625/20, EU:C:2022:508, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
36 Det ankommer härvid på den nationella domstolen att bedöma om de statistiska uppgifter som åberopas är tillförlitliga och kan beaktas, det vill säga att dessa uppgifter inte är uttryck för rent slumpmässiga eller konjunkturbetonade företeelser och att de är tillräckligt signifikanta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, INSS (Kumulering av invaliditetspensioner för fullständig permanent arbetsoförmåga), C‑625/20, EU:C:2022:508, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
37 Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF är visserligen den nationella domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i det nationella målet. Det ankommer emellertid på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 34, och dom av den 27 februari 2025, Apothekerkammer Nordrhein, C‑517/23, EU:C:2025:122, punkt 56).
38 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att invaliditetspensionen vid bestående arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet, enligt artikel 60.2 i dekretet om olycksfall i arbetet, beräknas med beaktande av arbetstagarens faktiska lön vid olyckstillfället. För det fall arbetstagaren vid denna tidpunkt hade rätt till en arbetstidsförkortning i enlighet med artikel 37.6 i lagen om arbetstagare, ska arbetstagarens invaliditetspension vid bestående arbetsoförmåga följaktligen beräknas på grundval av den lön som erhållits som ersättning för detta arbete på deltid, och inte på grundval av lönen för en heltidsanställning. Såsom framgår av punkterna 17 och 20 ovan hyser den hänskjutande domstolen tvivel huruvida en sådan nationell bestämmelse medför indirekt diskriminering på grund av kön.
39 Den hänskjutande domstolens tvivel grundar sig på två antaganden. Det första är att beräkningsregeln i artikel 60.2 i dekretet om olycksfall i arbetet särskilt missgynnar den grupp arbetstagare som har beviljats en arbetstidsförkortning för att ta hand om barn. Det andra är att denna grupp till övervägande del består av kvinnliga arbetstagare. I begäran om förhandsavgörande anges i detta avseende att mer än 90 procent av de arbetstagare som utan avbrott åtnjöt en sådan arbetstidsförkortning mellan åren 2020 och 2022 var kvinnor.
40 För det första ska det, med förbehåll för den prövning som ankommer på den hänskjutande domstolen, i detta avseende påpekas, såsom kommissionen har gjort i sitt skriftliga yttrande, att den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet förefaller kunna ge upphov till de negativa konsekvenser som nämns i punkt 39 ovan för samtliga arbetstagare som har beviljats en arbetstidsförkortning, oavsett skälet till denna, och inte enbart för dem som har beviljats en sådan förkortning för att ta hand om barn.
41 För det andra medför en sådan beräkningsregel som den i artikel 60.2 i dekretet om olycksfall i arbetet ofördelaktiga följder endast för de arbetstagare vars arbetsoförmåga beror på ett olycksfall i arbetet som har inträffat under perioden med arbetstidsförkortning.
42 För det tredje har INSS och den spanska regeringen under förhandlingen vid EU-domstolen framfört att enligt artikel 237.3 i den allmänna lagen om social trygghet ska de avgifter som betalas för en arbetstagare som omfattas av en arbetstidsförkortning för att ta hand om barn, vid den tidpunkt som är relevant för omständigheterna i målet, ökas under de två första åren med upp till 100 procent av det belopp som motsvarar en heltidslön. Detta innebär att förmånen vid bestående arbetsoförmåga till följd av ett olycksfall i arbetet som inträffat under denna period motsvarar den förmån som arbetstagaren skulle ha haft rätt till vid heltidsarbete, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Tillämpningen av beräkningsregeln i artikel 60.2 i dekretet om olycksfall i arbetet medför således negativa konsekvenser för de arbetstagare som avses i föregående punkt först från och med det tredje året av perioden med arbetstidsförkortning.
43 Det framgår i detta avseende av domstolens praxis att regleringen av förvärv av rätt till socialförsäkringsförmåner under avbrott i yrkesverksamheten på grund av fostran av barn omfattas av medlemsstaternas behörighet. Direktiv 79/7 innebär inte under några omständigheter en skyldighet för medlemsstaterna att bevilja socialförsäkringsförmåner till personer som tar hand om sina barn eller att föreskriva någon rätt till förmåner till följd av perioder med avbrott i yrkesverksamheten på grund av fostran av barn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Gómez-Limón Sánchez-Camacho, C‑537/07, EU:C:2009:462, punkterna 61 och 62).
44 Mot denna bakgrund gör de statistiska uppgifter som den hänskjutande domstolen har nämnt det inte möjligt att fastställa att den grupp av arbetstagare som särskilt missgynnas till följd av den ifrågavarande nationella lagstiftningen till övervägande del består av kvinnor som har beviljats en arbetstidsförkortning för att ta hand om barn (se, analogt, dom av den 14 april 2015, Cachaldora Fernández, C‑527/13, EU:C:2015:215, punkt 32).
45 De allmänna statistiska uppgifter som omnämns i punkt 20 i förevarande dom avser nämligen det totala antalet arbetstagare som utan avbrott, mellan åren 2020–2022, åtnjöt en arbetstidsförkortning i enlighet med artikel 37.6 i lagen om arbetstagare, samt fördelningen mellan kvinnliga och manliga arbetstagare. Dessa statistiska uppgifter avser således inte samtliga arbetstagare som särskilt missgynnats av den beräkningsregel som föreskrivs i artikel 60.2 i dekretet om olycksfall i arbetet och gör det än mindre möjligt att fastställa vilken andel som utgörs av manliga eller av kvinnliga arbetstagare som missgynnats av tillämpningen av denna nationella bestämmelse, till följd av det tillvägagångssätt som avses i punkt 35 ovan.
46 Artikel 60.2 i dekretet om olycksfall i arbetet kan följaktligen inte, mot bakgrund av de omständigheter som beskrivs i begäran om förhandsavgörande, anses särskilt missgynna en viss kategori av arbetstagare, som till största delen utgörs av kvinnor.
47 För det fall den hänskjutande domstolen har tillgång till uppgifter som gör det möjligt att fastställa att den aktuella nationella lagstiftningen särskilt missgynnar kvinnliga arbetstagare, ankommer det på den domstolen att pröva huruvida lagstiftningen eftersträvar ett berättigat mål samt huruvida den är nödvändig och proportionerlig i förhållande till detta mål.
48 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska de två frågorna besvaras enligt följande. Artikel 4.1 i direktiv 79/7 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken invaliditetspensionen vid bestående arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet ska beräknas på grundval av arbetstagarens faktiska lön vid tidpunkten för olycksfallet, inbegripet när det rör sig om en arbetstagare som vid denna tidpunkt omfattades av en arbetstidsförkortning för att ta hand om barn, i en situation där den grupp arbetstagare som omfattas av en sådan åtgärd till övervägande del består av kvinnor.
49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: spanska.