Domstolens dom (femte avdelningen) den 27 februari 2025

I mål C‑517/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 13 juli 2023, som inkom till domstolen den 10 augusti 2023, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av domstolens ordförande K. Lenaerts (referent), tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, och ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis samt domarna D. Gratsias, E. Regan och Z. Csehi, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren N. Mundhenke,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 juni 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Apothekerkammer Nordrhein, genom M. Douglas, Rechtsanwalt, och A. Bongers-Gehlert, Rechtsanwältin, DocMorris NV, genom M. Plesser, Rechtsanwalt, A. Robert, avocate, och K. Wodarz, Rechtsanwältin, Estlands regering, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom E. Mathieu, M. Noll-Ehlers och A. Spina, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 24 oktober 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2001/83

Direktiv 2000/31/EG

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Begreppet läkemedelsreklam i artikel 86.1 i direktiv 2001/83

Artikel 34 FEUF

Direktiv 2000/31

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 86.1 och 87.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, 2001, s. 67), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/62/EU av den 8 juni 2011 (EUT L 174, 2011, s. 74) (nedan kallat direktiv 2001/83).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Apotherkerkammer Nordrhein (apotekarnas yrkesorganisation i Nordrhein, Tyskland) och DocMorris NV, ett bolag bildat enligt nederländsk rätt som driver ett postorderapotek, med säte i Nederländerna. Målet rör en skadeståndstalan som väckts av detta bolag och som grundar sig på att apotekarnas yrkesorganisation i Nordrhein har beviljats interimistiska förbudsförelägganden från en tysk domstol som påstås ha varit oberättigade redan när de meddelades.

3 Skälen 2, 45 och 50 i direktiv 2001/83 har följande lydelse:

4 I artikel 85c.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 86.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 87.3 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 Artikel 88.1 och 88.2 i direktiv 2001/83 har följande lydelse:

8 Artikel 1.1 och 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt den elektroniska handeln, på den inre marknaden (Direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, 2000, s. 1) har följande lydelse:

9 I artikel 2 h i direktivet föreskrivs följande:

10 I artikel 3.2 och 3.4 i det nämnda direktivet föreskrivs följande:

11 I 7 § stycke 1 första meningen i Gesetz über die Werbung auf dem Gebiete des Heilwesens (Heilmittelwerbegesetz) (lag om läkemedelsreklam), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad HWG) föreskrivs följande:

12 DocMorris driver ett postorderapotek i Nederländerna, som levererar receptbelagda och receptfria läkemedel till kunder i Tyskland.

13 Sedan år 2012 har bolaget genomfört olika reklamkampanjer för att locka till köp av receptbelagda läkemedel i hela dess varusortiment.

14 Apotekarnas yrkesorganisation i Nordrhein ansåg att dessa reklamkampanjer stred mot det system med prisbindning som är tillämpligt på receptbelagda läkemedel enligt den tyska läkemedelslagstiftningen. Den ansökte därför om interimistiska förbud för bolaget att fortsätta med nämnda reklamkampanjer, vilket beviljades av Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln, Tyskland) under åren 2013–2015.

15 Det första interimistiska beslutet meddelades av Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) den 8 maj 2013 och avsåg en reklamkampanj genom vilken DocMorris kunder erbjöds att skicka in sina recept och delta i en läkemedelskontroll, i utbyte mot att de erhöll en ersättning på mellan 2,50 euro och 20 euro per recept.

16 Det andra interimistiska beslutet meddelades av nämnda domstol den 26 september 2013 och avsåg en reklamkampanj genom vilken det infördes ett system med incitament för att värva nya kunder. När en vän till en av DocMorris kunder skickade in ett recept erhöll kunden en värdecheck på cirka 150 euro, som kunde användas för en hotellvistelse eller ett erbjudande om att ansluta sig till Allgemeiner Deutscher Automobil-Club (tyska automobilklubben) till ett nedsatt pris. Även vännen erhöll en värdecheck, på 5 euro, som kunde användas för att beställa receptfria läkemedel samt andra hälso- och sjukvårdsprodukter.

17 Det tredje interimistiska beslutet meddelades av nämnda domstol den 5 november 2013 och avsåg en reklamkampanj som innebar att kunderna erhöll en omedelbar rabatt på 10 euro när de skickade in ett recept.

18 Det fjärde interimistiska beslutet meddelades av samma domstol den 4 november 2014 och avsåg en reklamkampanj genom vilken DocMorris kunder som hade skickat in ett recept erbjöds värdecheckar på 10 euro som kunde användas vid efterföljande köp av receptfria läkemedel samt hälso- och sjukvårdsprodukter.

19 Det femte och sista interimistiska beslutet meddelades av Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) den 29 september 2015 och avsåg en reklamkampanj genom vilken kunder till bolaget vilka hade skickat in ett recept erbjöds en rabatt på 5 euro som direkt drogs av från fakturabeloppet för de förskrivna läkemedlen.

20 Efter det att EU-domstolen meddelat sin dom av den 19 oktober 2016, Deutsche Parkinson Vereinigung ( C‑148/15, EU:C:2016:776), upphävde Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) genom domar av den 21 och den 22 mars 2017 fyra av dessa fem beslut. Beslutet av den 26 september 2013 om systemet med incitament för att värva nya kunder fortsatte dock att gälla.

21 Efter det att dessa fyra beslut hade upphävts väckte DocMorris talan om skadestånd mot apotekarnas yrkesorganisation i Nordrhein, med åberopande av att de interimistiska åtgärderna, inom ramen för vilka bolaget hade ålagts höga vitesbelopp, var obefogade från och med den tidpunkt då de meddelades.

22 Domstolen i första instans, det vill säga Landgericht Düsseldorf (Regiondomstolen i Düsseldorf, Tyskland), ogillade denna talan.

23 Efter överklagande ändrade Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) emellertid, genom en deldom, domen från Landgericht Düsseldorf (Regiondomstolen i Düsseldorf) och biföll DocMorris skadeståndsyrkande på cirka 18,5 miljoner euro samt, i huvudsak, DocMorris yrkande om fastställelse av ytterligare skada till följd av verkställigheten av de interimistiska åtgärderna, samt beslutade att ge parterna möjlighet att överklaga dess dom.

24 Apotekarnas yrkesorganisation i Nordrhein överklagade denna dom till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, med vidhållande av sitt yrkande om att skadeståndstalan skulle ogillas i sin helhet.

25 Den hänskjutande domstolen har angett att endast två av de reklamkampanjer som är aktuella i det nationella målet, det vill säga de som var föremål för besluten av den 5 november 2013 och den 29 september 2015, omfattas av tillämpningsområdet för 7 § stycke 1 första meningen andra ledet punkt 2 första meningen a HWG och därför är tillåtna, eftersom de avser premier eller reklamgåvor som utgörs av ett bestämt penningbelopp eller som ska beräknas på ett visst sätt. Den anser däremot att de reklamkampanjer som var föremål för besluten av den 8 maj 2013, den 26 september 2013 och den 4 november 2014 inte omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse i HWG och därför är otillåtna.

26 För att säkerställa att de relevanta bestämmelserna i HWG tolkas i överensstämmelse med direktiv 2001/83, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de reklamkampanjer som är aktuella i det nationella målet, vilka avser köp av receptbelagda läkemedel i ett apoteks hela varusortiment, omfattas av direktivets tillämpningsområde. Med hänvisning till bland annat EU-domstolens dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online) ( C‑649/18, EU:C:2020:764), dom av den 15 juli 2021, DocMorris ( C‑190/20, EU:C:2021:609), och dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA ( C‑530/20, EU:C:2022:1014), vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida dessa kampanjer omfattas av begreppet läkemedelsreklam i artikel 86.1 i direktivet eller om de tvärtom endast syftar till att påverka valet av apotek från vilket en kund köper ett receptbelagt läkemedel, vilket inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

27 För det fall direktiv 2001/83 är tillämpligt vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida detta direktiv utgör hinder för en tolkning av de relevanta bestämmelserna i HWG, enligt vilken det inte är tillåtet att genomföra reklamkampanjer för att få kunder att köpa receptbelagda läkemedel genom att erbjuda reklamgåvor i form av värdecheckar som kan användas vid efterföljande köp av andra produkter, medan reklamkampanjer som innebär att kunder erhåller reklamgåvor i form av omedelbara rabatter och betalningar är tillåtna.

28 Enligt den hänskjutande domstolen medför reklamgåvor i form av värdecheckar en risk för otillbörlig påverkan av det berörda apotekets kunder, eftersom sådana reklamåtgärder syftar till att ge incitament att köpa andra produkter senare. Denna risk skulle undergräva det skyddssyfte som eftersträvas med de relevanta bestämmelserna i HWG, vilket är att bekämpa potentiellt hälsofarliga beteenden som icke-kritisk självmedicinering, överkonsumtion och felaktig användning av terapeutiska produkter.

29 Såsom framgår av punkt 25 ovan är reklamkampanjer som innebär att kunder erhåller reklamgåvor i form av omedelbara rabatter och betalningar däremot tillåtna enligt de relevanta bestämmelserna i HWG. Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på huruvida det är förenligt med direktiv 2001/83 att tillåta sådana reklamkampanjer.

30 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 86.1 i direktiv 2001/83 ska tolkas så, att reklamkampanjer för köp av receptbelagda läkemedel från ett apoteks hela varusortiment omfattas av begreppet läkemedelsreklam i denna bestämmelse.

32 I artikel 86.1 i direktiv 2001/83 ges en mycket vid definition av begreppet läkemedelsreklam enligt vilken detta begrepp omfattar varje form av information vid uppsökande försäljning, lokala reklamkampanjer eller förmånserbjudanden som syftar till att främja förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel, inbegripet bland annat läkemedelsreklam som riktas till allmänheten, vilket inte uttryckligen är uteslutet enligt artikel 86.2 i direktiv 2001/83 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 32).

33 Eftersom det i denna bestämmelse inte hänvisas till de nationella rättsordningarna ska nämnda begrepp anses vara ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom unionen, med beaktande inte bara av bestämmelsens lydelse, utan även av det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 31).

34 Domstolen har redan slagit fast att det följer av en bokstavlig, systematisk och teleologisk tolkning av artikel 86.1 i direktiv 2001/83 att begreppet läkemedelsreklam i denna bestämmelse omfattar varje form av uppsökande försäljning som nämns i punkt 32 ovan avseende såväl ett visst läkemedel som ospecificerade läkemedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 47).

35 Det framgår dessutom av ordalydelsen i artikel 86.1 i direktiv 2001/83 att meddelandets syfte är det viktigaste kännetecknet för begreppet läkemedelsreklam i den bestämmelsen och är det avgörande kriteriet för att skilja mellan reklam och ren information. När meddelandet syftar till att främja förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel, är det fråga om reklam i den mening som avses i direktiv 2001/83 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 52).

36 Begreppet läkemedelsreklam i artikel 86.1 i direktiv 2001/83 omfattar däremot inte en reklamkampanj som inte syftar till att påverka kundernas val av ett visst läkemedel, utan deras val – i ett senare skede – av apotek för köp av detta läkemedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkterna 21 och 22, och dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 50).

37 För att avgöra huruvida en reklamkampanj för köp av receptbelagda läkemedel från ett apoteks hela varusortiment omfattas av begreppet läkemedelsreklam i artikel 86.1 i direktiv 2001/83, ska det således fastställas huruvida denna kampanj syftar till att främja förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel, om än ospecificerade sådana, eller om den endast syftar till att påverka kundernas val av apotek för köp av de receptbelagda läkemedlen.

38 Vad särskilt gäller sådana reklamkampanjer som de som är aktuella i det nationella målet ska det mot bakgrund av det ovan anförda, göras åtskillnad mellan dessa kampanjer beroende på om reklammeddelandet är begränsat till receptbelagda läkemedel eller om detta meddelande även avser läkemedel som inte är receptbelagda.

39 En sådan reklamkampanj som den som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 8 maj 2013, enligt vilket DocMorris kunder, i utbyte mot att de skickade in sina recept och deltog i en läkemedelskontroll, erbjöds en ersättning på mellan 2,50 euro och 20 euro per recept, ska i huvudsak anses ge upphov till en betalning. Detsamma gäller sådana reklamkampanjer som dem som avses i nämnda domstols beslut av den 5 november 2013 respektive den 29 september 2015, vilka innebär en omedelbar rabatt eller betalning.

40 Härav följer att det meddelande som sprids genom dessa reklamkampanjer avser ospecificerade receptbelagda läkemedel, utan att omfatta andra typer av läkemedel.

41 Det kan emellertid inte anses att det meddelande som sprids genom de nämnda kampanjerna främjar förskrivning eller konsumtion av ospecificerade receptbelagda läkemedel, eftersom förskrivningen av sådana läkemedel uteslutande omfattas av läkarens ansvar. Det framgår nämligen av skäl 50 i direktiv 2001/83 att en förskrivande läkare är skyldig att utföra sina uppgifter på ett objektivt sätt och, ur ett yrkesetiskt perspektiv, är skyldig att inte förskriva ett visst läkemedel om det inte är lämpligt för behandlingen av patienten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2010, Association of the British Pharmaceutical Industry, C‑62/09, EU:C:2010:219, punkt 40). Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande är det enda val som en patient som mottar ett recept har att göra, beträffande det receptbelagda läkemedlet, att välja från vilket apotek som patienten ska köpa läkemedlet.

42 Härav följer att de reklamkampanjer som nämns i punkt 39 ovan avser valet av apotek från vilket en patient köper ett receptbelagt läkemedel, vilket innebär att dessa kampanjer inte omfattas av begreppet läkemedelsreklam i artikel 86.1 i direktiv 2001/83 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkterna 21 och 22).

43 Vidare avser en sådan reklamkampanj som den som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 26 september 2013 inte enbart receptbelagda läkemedel, utan även andra produkter, däribland receptfria läkemedel. Denna kampanj innebar nämligen ett system för värvning av nya kunder, enligt vilket en kund till DocMorris, vars vän skickade in ett recept, erhöll en värdecheck som kunde användas för en hotellvistelse eller ett erbjudande om att ansluta sig till den tyska automobilklubben till ett nedsatt pris, medan kundens vän erbjöds en värdecheck som kunde användas för att beställa receptfria läkemedel samt hälso- och sjukvårdsprodukter. Detsamma gäller en sådan reklamkampanj som den som avses i den hänskjutande domstolens beslut av den 4 november 2014, som även den innebar att DocMorris kunder, efter att ha skickat in ett recept, erbjöds värdecheckar som kunde användas vid efterföljande köp av receptfria läkemedel samt hälso- och sjukvårdsprodukter.

44 Till skillnad från de reklamkampanjer som nämns i punkt 39 ovan uppmuntrar de reklamkampanjer som nämns i föregående punkt till köp av receptfria läkemedel. I avsaknad av en skyldighet att vända sig till en förskrivande läkare kan mottagaren av värdecheckarna, lockad av den ekonomiska fördel som dessa ger, använda dem för att anskaffa receptfria läkemedel till ett nedsatt pris.

45 Domstolen konstaterar att dessa reklamkampanjer omfattas av begreppet läkemedelsreklam i artikel 86.1 i direktiv 2001/83 genom att de främjar konsumtion av receptfria läkemedel.

46 Den omständigheten, att de värdecheckar som erbjuds inom ramen för de reklamkampanjer som nämns i punkt 43 ovan även kan användas för att köpa andra produkter än receptfria läkemedel, såsom hälso- och sjukvårdsprodukter, och att även sistnämnda produkter således kan anses omfattas av reklamkampanjerna, föranleder inte någon annan bedömning.

47 För det första har domstolen redan slagit fast att begreppet läkemedelsreklam i artikel 86.1 i direktiv 2001/83 omfattar reklamkampanjer som uppmuntrar till köp av läkemedel genom att ange att läkemedlet säljs i kombination med andra produkter som säljs av ett apotek (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkterna 53 och 54).

48 För det andra framgår det av skäl 2 i direktiv 2001/83 att dess främsta syfte är att värna folkhälsan. Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att läkemedelsreklam kan vara till förfång för folkhälsan, med hänsyn till de risker som en överdriven eller oövervägd användning av receptfria läkemedel kan vara förenad med (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 40).

49 Det ska nämligen understrykas att läkemedel är varor med en mycket speciell karaktär och att de genom sina terapeutiska effekter skiljer sig väsentligt från andra varor. Om läkemedel tas i onödan eller på ett felaktigt sätt, kan de, på grund av dessa terapeutiska effekter, allvarligt skada hälsan, utan att patienten kan upptäcka detta i samband med intagandet av läkemedlet i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 41).

50 Det väsentliga syftet att värna folkhälsan skulle emellertid i hög grad äventyras om artikel 86.1 i direktiv 2001/83 tolkades så, att en reklamkampanj som syftar till att främja försäljning av receptfria läkemedel inte faller under begreppet läkemedelsreklam i den bestämmelsen och således inte omfattas av de förbud, villkor och begränsningar för reklam som föreskrivs i detta direktiv, när det meddelande som sprids genom denna reklamkampanj även rör andra produkter än läkemedel.

51 För det tredje konstaterar domstolen att begreppet läkemedelsreklam ges en mycket vid definition i artikel 86.1 i direktiv 2001/83 och således omfattar reklamkampanjer som riktar sig till ett apoteks kunder och som, genom ett system för värvning av kunder, syftar till att främja att vänner till dessa kunder konsumerar receptfria läkemedel. Eftersom läkemedelsreklam som riktas till allmänheten enligt denna bestämmelses lydelse är en form av läkemedelsreklam, omfattar det sistnämnda begreppet reklamkampanjer som syftar till att det meddelande som de sprider ska föras vidare bland allmänheten.

52 För det fjärde ska det göras åtskillnad mellan å ena sidan en reklamkampanj genom vilken ett system för värvning av kunder inrättas, såsom den kampanj som avses i beslutet av Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 26 september 2013, och å andra sidan reklamkampanjen i det mål som avgjordes genom domen av den 15 juli 2021, DocMorris ( C‑190/20, EU:C:2021:609). Det målet rörde en reklamkampanj, som genomfördes av ett apotek, i form av en pristävling som gjorde det möjligt för deltagarna att vinna andra konsumtionsvaror än läkemedel. För att få delta i tävlingen krävdes att en beställning av ett receptbelagt läkemedel skickades in. Det meddelande som spreds genom den reklamkampanj som var i fråga i det målet avsåg således inte receptfria läkemedel.

53 Enligt den hänskjutande domstolen är dessutom den reklamkampanj som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 8 maj 2013 olaglig enligt 7 § stycke 1 första meningen HWG, eftersom en sådan reklamkampanj ger kunder till ett apotek vilka skickar in sina recept och deltar i en läkemedelskontroll en ersättning på mellan 2,50 euro och 20 euro, utan att det är möjligt att få kännedom om det exakta beloppet för denna ersättning.

54 Det framgår emellertid av punkt 42 ovan att en sådan reklamkampanj inte omfattas av begreppet läkemedelsreklam i den mening som avses i artikel 86.1 i direktiv 2001/83.

55 Under dessa omständigheter ska det även prövas huruvida en sådan nationell bestämmelse som 7 § stycke 1 första meningen HWG, enligt vilken en sådan reklamkampanj är förbjuden, likväl är oförenlig med andra bestämmelser i unionsrätten.

56 Av EU-domstolens fasta praxis följer nämligen att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen formellt sett har begränsat sina frågor till att avse tolkningen av en viss bestämmelse i unionsrätten utgör följaktligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvidlag på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 23).

57 Det framgår inte klart av handlingarna i målet huruvida den reklamkampanj som nämns i punkt 53 ovan uteslutande bedrivs med hjälp av fysiska medier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 26) eller huruvida den i stället bedrivs på flera olika sätt, såväl via det berörda apotekets webbplats som med hjälp av fysiska medier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 48).

58 I det första fallet ska bedömningen göras utifrån EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, eftersom det slutliga syftet med denna reklamkampanj är att främja försäljningen av ospecificerade receptbelagda läkemedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkterna 31 och 32).

59 I det andra fall som nämns i punkt 57 ovan omfattas reklamkampanjen, med hänsyn till att den även sker på elektronisk väg, av det samordnade området i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv 2000/31, eftersom syftet med reklamen som helhet betraktad, och oberoende av det sätt på vilket den konkret bedrivs, är att locka potentiella konsumenter till det berörda apotekets webbplats och att främja försäljningen av apotekets varor online (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 55).

60 Det ska således prövas huruvida artikel 34 FEUF och de relevanta bestämmelserna i direktiv 2000/31 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som för att skydda konsumenterna förbjuder reklamkampanjer som innebär att kunder till ett apotek som är etablerat i en annan medlemsstat erbjuds en ersättning på mellan 2,50 euro och 20 euro, utan att det är möjligt att få kännedom om det exakta ersättningsbeloppet, om de skickar in ett recept och deltar i en läkemedelskontroll.

61 Enligt domstolens fasta praxis omfattar förbudet mot åtgärder med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner i artikel 34 FEUF alla åtgärder i medlemsstaterna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra import mellan medlemsstaterna (se, bland annat, dom av den 11 juli 1974, Dassonville, 8/74, EU:C:1974:82, punkt 5, dom av den 19 oktober 2016, Deutsche Parkinson Vereinigung, C‑148/15, EU:C:2016:776, punkt 22, och dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 34).

62 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att en sådan nationell bestämmelse som 7 § stycke 1 första meningen HWG, som ligger till grund för det förbud mot reklam som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 8 maj 2013 och som syftar till att reglera erbjudandet av premier och andra reklamgåvor som har ett ekonomiskt värde på området för försäljning av läkemedel, ska anses reglera säljformer i den mening som avses i domstolens praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 37).

63 Såsom framgår av domen av den 24 november 1993, Keck och Mithouard ( C‑267/91 och C‑268/91, EU:C:1993:905), kan en sådan säljform emellertid endast falla utanför tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF om den uppfyller det dubbla villkoret att den dels är tillämplig på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet i landet i fråga, dels såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkterna 35 och 38).

64 Vad gäller det första av dessa villkor ska det påpekas att HWG i förevarande fall utan åtskillnad är tillämplig på samtliga apotek som säljer läkemedel i Tyskland, oavsett om de är etablerade i Förbundsrepubliken Tyskland eller i en annan medlemsstat (dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 39).

65 Vad gäller det andra villkoret ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att priskonkurrens kan utgöra en viktigare konkurrensparameter för postorderapotek än för traditionella apotek. Denna priskonkurrens är en förutsättning för att postorderapotek ska kunna få direkt tillträde till och förbli konkurrenskraftiga på den tyska marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2016, Deutsche Parkinson Vereinigung, C‑148/15, EU:C:2016:776, punkt 24).

66 Vad gäller det förevarande fallet konstaterar domstolen att en reklamkampanj som innebär att kunderna till ett postorderapotek erbjuds en ersättning på mellan 2,50 euro och 20 euro per recept, om de skickar in ett recept och deltar i en kontroll av läkemedel, syftar till att konkurrera med traditionella apotek med hjälp av priset.

67 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att förbudet i den tyska lagstiftningen mot en sådan reklamkampanj drabbar apotek som är etablerade i en annan medlemsstat än Förbundsrepubliken Tyskland i högre grad än apotek med säte i denna medlemsstat, vilket skulle kunna försvåra marknadstillträdet för varor från andra medlemsstater jämfört med inhemska varor. Ett sådant förbud utgör därför en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ restriktion.

68 Ett sådant hinder kan emellertid endast vara motiverat om det är ägnat att säkerställa förverkligandet av det legitima mål som eftersträvas och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom av den 19 oktober 2016, Deutsche Parkinson Vereinigung, C‑148/15, EU:C:2016:776, punkt 34).

69 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att det skyddssyfte som eftersträvas med 7 § stycke 1 HWG är att förebygga risken, även om den endast är abstrakt, för att de som reklamen riktar sig till påverkas på ett otillbörligt sätt vid köp av läkemedel. Den reklamkampanj som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 8 maj 2013 motverkar detta syfte, eftersom angivandet av ett intervall kan få mottagarna av reklammeddelandet att överskatta storleken på den ersättning som beviljas i det enskilda fallet.

70 Av detta följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att förbudet mot en sådan reklamkampanj omfattas av konsumentskyddet, vilket utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera ett hinder för den fria rörligheten för varor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2014, Vilniaus energija, C‑423/13, EU:C:2014:2186, punkt 50).

71 Vad gäller frågan huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är ägnad att uppnå målet att skydda konsumenterna, konstaterar domstolen att den gör det möjligt att undvika att konsumenterna överskattar ersättningsbeloppet. Risken för att denna ersättning överskattas kan nämligen vara stor när det gäller konsumenter som köper dyra läkemedel eller som regelbundet måste köpa läkemedel på grund av en kronisk sjukdom.

72 Denna lagstiftning går dessutom inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, i den mån den innebär förbud mot en sådan reklamkampanj som den som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 8 maj 2013, som erbjuder ett intervall för ersättningsnivåer utan att konsumenterna upplyses om den metod för beräkning av ersättningen som tillämpas av det berörda apoteket. Det är således omöjligt för en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument (dom av den 13 januari 2000, Estée Lauder, C‑220/98, EU:C:2000:8, punkt 27, och dom av den 16 januari 2014, Juvelta, C‑481/12, EU:C:2014:11, punkt 23) att beräkna det exakta ersättningsbeloppet.

73 Av detta följer att artikel 34 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär förbud mot en reklamkampanj genom vilken kunderna till ett postorderapotek erbjuds en ersättning på mellan 2,50 euro och 20 euro per recept, utan att det är möjligt att få kännedom om det exakta beloppet för denna ersättning.

74 I artikel 85c.1 i direktiv 2001/83 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att läkemedel erbjuds genom distansförsäljning till allmänheten via informationssamhällets tjänster, i enlighet med en rad villkor som anges i den bestämmelsen. Denna skyldighet påverkar dock inte nationell lagstiftning som förbjuder distansförsäljning av receptbelagda läkemedel till allmänheten via sådana tjänster.

75 Härav följer att när destinationsmedlemsstaten tillåter ett sådant erbjudande, vilket förefaller vara fallet i förevarande mål, kan denna medlemsstat enligt artikel 3.2 i direktiv 2000/31, vad gäller dessa tjänster, i princip inte begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C-649/18, EU:C:2020:764, punkt 60).

76 I förevarande fall kan det förbud som införts av en medlemsstat mot en sådan reklamkampanj som den som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 8 maj 2013 begränsa möjligheten för ett apotek som är etablerat i en annan medlemsstat att informera en potentiell kundkrets i den förstnämnda medlemsstaten om apotekets existens och att till denna kundkrets marknadsföra sin online-försäljning av sina produkter (dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 61).

77 Ett sådant förbud ska följaktligen anses innebära en inskränkning i friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster.

78 Medlemsstaterna får emellertid enligt artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 vidta åtgärder som avviker från punkt 2 i artikel 3 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster, under förutsättning att åtgärderna är nödvändiga för att säkerställa allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller konsumentskydd, och under förutsättning att de vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för dessa mål eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås samt att de är proportionerliga i förhållande till dessa mål (dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 63).

79 Vad gäller de krav på nödvändighet och proportionalitet som föreskrivs i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 ska rättspraxis avseende artiklarna 34 och 56 FEUF beaktas vid bedömningen av huruvida den aktuella nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten, eftersom dessa krav till stor del överlappar de krav som gäller för varje inskränkning av de grundläggande friheter som garanteras i dessa artiklar i EUF-fördraget (dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C‑649/18, EU:C:2020:764, punkt 64).

80 Av samma skäl som dem som redan angetts i punkterna 70–72 ovan ska artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder en sådan reklamkampanj som den som avses i beslutet från Landgericht Köln (Regiondomstolen i Köln) av den 8 maj 2013.

81 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 86.1 i direktiv 2001/83 ska tolkas så,

82 Mot bakgrund av svaret på den första frågan ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 87.3 i direktiv 2001/83 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder reklamkampanjer för köp av ospecificerade receptbelagda läkemedel, genom reklamgåvor i form av värdecheckar på visst belopp eller som ger en procentuell rabatt vilka kan användas vid efterföljande köp av andra produkter, såsom receptfria läkemedel.

83 Såsom har angetts i punkterna 48 och 49 ovan gäller att då läkemedelsreklam kan vara till men för folkhälsan, även när den avser receptfria läkemedel, omfattas sådan reklam av de förbud, villkor och begränsningar som föreskrivs i direktiv 2001/83 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 59).

84 För övrigt har det genom detta direktiv skett en fullständig harmonisering på området för läkemedelsreklam. Då medlemsstaterna inte uttryckligen har getts möjlighet att införa avvikande bestämmelser får de därför endast ställa sådana krav på läkemedelsreklam som fastställs i nämnda direktiv (dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 60).

85 Såsom har påpekats i punkt 45 ovan främjar de reklamkampanjer som är föremål för förevarande tolkningsfråga, även om de görs i syfte att få kunder att köpa receptbelagda läkemedel, endast konsumtion av receptfria läkemedel. Av detta följer att artikel 88.1 a i direktiv 2001/83 inte är tillämplig på dessa kampanjer, eftersom deras syfte är att främja konsumtionen av den sistnämnda typen av läkemedel.

86 När det gäller reklam riktad till allmänheten som främjar konsumtion av receptfria läkemedel, såsom den reklam som avses i den nu aktuella nationella lagstiftningen, kan det konstateras att de villkor och begränsningar som omgärdar det principiella tillstånd till sådan reklam som gäller enligt artikel 88.2 i direktiv 2001/83 bland annat omfattar de villkor och begränsningar som föreskrivs i artikel 87 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 61).

87 Även om det framgår av artikel 88.2 i direktiv 2001/83 att reklam för receptfria läkemedel är tillåten, måste medlemsstaterna, för att förebygga risker för folkhälsan i enlighet med det huvudsyfte att värna folkhälsan som stadgas i skälen 2 och 45 i direktivet, förbjuda att det i reklam riktad till allmänheten för sådana läkemedel förs in material som kan främja en icke ändamålsenlig användning av sådana läkemedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 63).

88 Det krävs enligt artikel 87.3 i direktiv 2001/83 att reklamen främjar en ändamålsenlig användning av läkemedlen, genom en objektiv presentation som inte innehåller några överdrifter beträffande produkternas egenskaper, och att reklamen inte är vilseledande. I denna bestämmelse upprepas det i skäl 45 i direktivet angivna behovet av att förhindra överdriven och oövervägd reklam som kan påverka människors hälsa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2007, Gintec, C‑374/05, EU:C:2007:654, punkt 55).

89 När det gäller receptfria läkemedel har domstolen redan slagit fast att slutkonsumenten själv, utan hjälp av läkare, bedömer nyttan eller behovet av att köpa sådana läkemedel. Konsumenten besitter emellertid inte nödvändigtvis de specifika och objektiva kunskaper som gör att han eller hon kan göra en bedömning av läkemedlens terapeutiska värde. Reklam kan då ha en särskilt stor inverkan på konsumentens bedömning och val, vad gäller både läkemedlets kvalitet och den mängd som ska inhandlas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 65).

90 Reklam som avleder konsumenterna från att göra en objektiv bedömning av behovet av att använda ett läkemedel uppmuntrar till en icke ändamålsenlig och överdriven användning av läkemedlet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

91 I förevarande fall kan konsumenten, genom att använda de värdecheckar som är aktuella i det nationella målet, till ett nedsatt pris erhålla produkter från det berörda apotekets hela varusortiment, med undantag för receptbelagda läkemedel. En konsument kan till exempel välja mellan att köpa receptfria läkemedel och att köpa andra konsumtionsvaror, såsom hälso- och sjukvårdsprodukter. Sådana reklamkampanjer som avses i förevarande tolkningsfråga innebär således att receptfria läkemedel likställs med andra konsumtionsvaror som erbjuds av ett apotek.

92 Ett sådant likställande kan emellertid leda till en icke ändamålsenlig och överdriven användning av receptfria läkemedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 68), eftersom det döljer den mycket speciella karaktären hos dessa läkemedel, vilka genom sina terapeutiska effekter skiljer sig väsentligt från andra varor. Detta likställande avleder konsumenten från att göra en objektiv bedömning av behovet av att ta dessa läkemedel.

93 Under dessa omständigheter finner domstolen att ett sådant förbud som det som föreskrivs i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet svarar mot huvudsyftet att värna folkhälsan, då det hindrar spridning av reklammaterial som uppmuntrar till en icke ändamålsenlig och överdriven användning av receptfria läkemedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, EUROAPTIEKA, C‑530/20, EU:C:2022:1014, punkt 69).

94 Av vad anförts följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 87.3 i direktiv 2001/83 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder reklamkampanjer för köp av ospecificerade receptbelagda läkemedel, genom reklamgåvor i form av värdecheckar på visst belopp eller som ger en procentuell rabatt vilka kan användas vid efterföljande köp av andra produkter, såsom receptfria läkemedel.

95 Med beaktande av svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan.

96 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.