Domstolens dom (andra avdelningen) den 3 juli 2025

I mål C‑653/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland) genom beslut av den 1 november 2023, som inkom till domstolen den 6 november 2023, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna M. Gavalec, Z. Csehi (referent) och F. Schalin, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: enhetschefen M. Aleksejev,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 december 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: TOODE SIA, genom S. Ņukša, valdes locekle, Lettlands regering, genom J. Davidoviča och K. Pommere, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och P.-L. Krüger, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom I. Georgiopoulos och V. Hitrovs, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 13 mars 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning 2015/1589

Meddelandet om den tillfälliga ramen

Lettisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Inledande anmärkningar

Prövning i sak

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 107.1 FEUF och artikel 1 b ii) i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan TOODE SIA och Valsts ieņēmumu dienests (den statliga skattemyndigheten, Lettland) (nedan kallad skattemyndigheten) angående ett beslut varigenom denna har nekat TOODE ett stöd som syftar till att säkerställa rörelsekapitalflödena hos företag som påverkats av covid-19-krisen.

3 I artikel 1 i förordning 2015/1589 föreskrivs följande:

4 Kommissionens meddelande om en tillfällig ram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin under det pågående utbrottet av covid-19 publicerades den 20 mars 2020 i Europeiska unionens officiella tidning (2020/C 91, 1/01 EUT C 91 I, 2020, s. 1), för att sedan komma att ändras vid sju tillfällen. Punkterna 21 och 22 i meddelandet, i dess lydelse enligt kommissionens meddelande av den 24 november 2021 (2021/C‑473/01, EUT C 473, 2021, s. 1) (nedan kallat meddelandet om den tillfälliga ramen), återfinns i avsnitt 3.1 som har rubriken Begränsade stödbelopp. Dessa punkter hade följande lydelse:

5 I artikel 250.2 i Administratīvā procesa likums (förvaltningsprocesslagen) föreskrivs, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, följande:

6 Artikel 254.1 i nämnda lag har följande lydelse:

7 De lettiska myndigheterna har antagit Ministru kabineta noteikumi nr 676 Noteikumi par atbalstu Covid-19 krīzes skartajiem uzņēmumiem apgrozāmo līdzekļu plūsmas nodrošināšanai (Ministerrådets dekret nr 676 av den 10 november 2020 om antagande av föreskrifter om stöd för att säkerställa rörelsekapitalflöden i företag som påverkas av covid-19-krisen) (Latvijas Vēstnesis, 2020, nr 222A (nedan kallat de lettiska stödbestämmelserna). Den genom de lettiska stödbestämmelserna införda stödordningen, som trädde i kraft den 17 november 2020, har inrättats i enlighet med kraven i avsnitt 3.1 i meddelandet om den tillfälliga ramen. Kommissionen har genom beslut SA.59592 (2020/N) av den 16 december 2020 bedömt att ordningen är förenlig med den inre marknaden, bland annat under förutsättning att stöden beviljas senast den 30 juni 2021. Beviljandefristen har därefter förlängts till den 30 juni 2022 genom kommissionens beslut SA.100596 (2021/N) av den 14 december 2021.

8 I punkt 23 i de lettiska stödbestämmelserna, i deras lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, angavs följande:

9 Punkt 24 i dessa bestämmelser hade följande lydelse:

10 Den 25 mars och den 9 april 2021 ansökte TOODE hos skattemyndigheten om stöd från den nationella stödordningen för att säkerställa rörelsekapitalflödena hos företag som påverkats av covid-19-krisen. Genom två preliminära beslut den 23 april och den 7 juni 2021 och därefter två slutliga beslut den 9 juni och 23 juli 2021 avslog skattemyndigheten TOODE:s stödansökan med motiveringen att företaget inte uppfyllde ett av de villkor som ställs i de lettiska stödbestämmelserna, i fråga om minskad omsättning.

11 Efter det att TOODE utan framgång överklagat detta beslut till en domstol som dömer i första instans överklagade företaget, den 29 juni 2022, avgörandet i första instans till Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland), som är den hänskjutande domstolen. TOODE vill genom överklagandet att domstolen, i enlighet med artikel 254.1 i förvaltningsprocesslagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, ska ålägga skattemyndigheten att meddela ett gynnande förvaltningsbeslut och bevilja det begärda stödet.

12 Den hänskjutande domstolen har påpekat att kommissionen, såsom framgår av punkt 7 i denna dom, har förklarat den ovannämnda nationella stödordningen förenlig med den inre marknaden, bland annat under förutsättning att stöden i enlighet med punkt 24 i de lettiska stödbestämmelserna och punkt 22.d i meddelandet om den tillfälliga ramen beviljas senast den 30 juni 2022. Den hänskjutande domstolen har framhållit att denna tidsfrist löpte ut under förfarandet vid denna.

13 Den hänskjutande domstolen har förklarat att den har att pröva om TOODE, i enlighet med företagets talan som syftar till att utverka ett gynnande förvaltningsbeslut, fortfarande kan beviljas det begärda stödet. Den måste i detta sammanhang fastställa den dag då stödet ska anses ha getts i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom det är en grundläggande förutsättning för att avgöra om stödet utgör ett befintligt eller nytt statligt stöd i den mening som avses i artikel 1 i förordning 2015/1589. Den hänskjutande domstolen har dock understrukit att de nationella domstolarna enligt lettisk rätt enbart kan meddela gynnande förvaltningsbeslut med verkan för framtiden (ex nunc).

14 Den hänskjutande domstolen har påpekat att ett stöd anses ha getts vid den tidpunkt då mottagaren får en säker och ovillkorlig rätt att uppbära stödet enligt den nationella lagstiftningen. Med hänsyn till att skattemyndigheten inte har erkänt TOODE:s rätt att uppbära det begärda stödet krävs, för att en enskild, såsom TOODE, ska anses ha en sådan säker och ovillkorlig rätt, i princip att det meddelas ett domstolsavgörande i vilket en domstol, efter en fullständig granskning av lagenligheten enligt artikel 250.2 andra meningen förvaltningsprocesslagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, konstaterar att den enskilde uppfyller samtliga villkor som ställs i den nationella rätten för att uppbära det aktuella stödet och med stöd av artikel 254.1 i samma lag ålägger den behöriga myndigheten att meddela ett gynnande förvaltningsbeslut med verkan för framtiden.

15 Den hänskjutande domstolen har påpekat att ett stöd som den behöriga myndigheten ger till en enskild när en av kommissionen godkänd nationell stödordning har upphört att gälla, enligt EU-domstolens rättspraxis ska betraktas som nytt stöd. Den ställer sig dock frågan om denna rättspraxis är tillämplig i en situation när den behöriga myndigheten felaktigt har vägrat att bevilja stödet under den tid då stödordningen gällde och myndigheten, efter att stödordningen upphört att gälla, genom ett domstolsavgörande åläggs att bevilja och utbetala stödet.

16 Mot denna bakgrund beslutade Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

17 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 107.1 FEUF ska tolkas på det sättet att ett statligt stöd, som omfattas av en nationell stödordning som har godkänts av kommissionen, ska anses ha getts, i den mening som avses i den bestämmelsen, vid den tidpunkt då den behöriga myndigheten felaktigt nekat en enskild, som inom den föreskrivna tidsfristen har ansökt om stödet, rätt att uppbära stödet, om beslutets rättsstridighet slås fast i ett domstolsavgörande efter fristens utgång.

18 Det framgår av EU-domstolens rättspraxis att stöd ska anses ha getts, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, vid den tidpunkt då de tillämpliga nationella bestämmelserna ger mottagaren rätt att motta stödet. Det avgörande kriteriet för att fastställa vid vilken tidpunkt stödmottagarna har tillerkänts rätten att erhålla ett statligt stöd genom en bestämd åtgärd består i dessa mottagares förvärv av en säker rätt att uppbära stödet och i statens motsvarande åtagande att ge mottagaren stödet. Det är nämligen vid denna tidpunkt en sådan åtgärd kan medföra en snedvridning av konkurrensen som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Magdeburger Mühlenwerke, C‑129/12, EU:C:2013:200, punkt 40, och dom av den 25 januari 2022, kommissionen/European Food m.fl., C‑638/19 P, EU:C:2022:50, punkterna 115 och 123).

19 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, på grundval av tillämplig nationell rätt och i enlighet med unionsrätten, fastställa vid vilken tidpunkt det statliga stödet i fråga ska anses ha getts. I samband med detta ska den hänskjutande domstolen beakta samtliga villkor som ställs i den nationella rätten för att det aktuella stödet ska beviljas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Magdeburger Mühlenwerke, C‑129/12, EU:C:2013:200, punkt 41, och dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C‑608/19, EU:C:2020:865, punkterna 31 och 32).

20 Den hänskjutande domstolen ska därvid pröva om den nationella rätten, i en situation som den förevarande, tillåter bedömningen att en säker rätt att uppbära det aktuella stödet kan ha förvärvats med verkan från och med en viss tidpunkt i det förflutna (ex tunc), det vill säga vid den tidpunkt då den behöriga myndigheten borde ha handlat rättsenligt, nämligen tidpunkten för myndighetens felaktiga avslagsbeslut, eller om den nationella rätten tvärtom inte medger tolkningen att avslagsbeslutet, även om dess rättsstridighet skulle fastslås, kunnat ge sökanden en säker rätt att uppbära stödet.

21 Eftersom det framgår av den hänskjutande domstolens förklaringar att den nationella rätten inte förefaller kunna tolkas på det sistnämnda sättet finns det anledning att erinra om att enligt för det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. För att EU-domstolen ska kunna lämna ett användbart svar kan den behöva beakta unionsrättsliga bestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 9 september 2021, LatRailNet och Latvijas dzelzceļš, C‑144/20, EU:C:2021:717, punkt 29).

22 Av handlingarna i målet framgår att den sista dagen för att bevilja stödet enligt stödordningen har bestämts på grundval av den dag som anges i meddelandet om den tillfälliga ramen och att kommissionen har förklarat stödordningen förenlig med den inre marknaden, bland annat mot bakgrund av att tidsfristen innebär att stödordningen är tillfällig. Tillämpningen av stödordningen utgör följaktligen en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

23 Domstolen har dessutom redan haft tillfälle att framhålla att tillämpningen av unionens bestämmelser om statligt stöd grundar sig på en skyldighet till lojalt samarbete mellan de nationella domstolarna å ena sidan och kommissionen respektive unionsdomstolarna å andra sidan, inom ramen för vilket varje organ handlar utifrån den uppgift som den tilldelats enligt fördraget (dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C‑284/12, EU:C:2013:755, punkt 41). I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området ankommer det på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan och som syftar till att säkerställa det skydd för enskildas rättigheter som följer av unionens rättsordning. Medlemsstaterna bär likväl ansvaret för att dessa rättigheter i varje enskilt fall tillförsäkras ett effektivt domstolsskydd såsom föreskrivs i artikel 47 första stycket i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, E.ON Földgáz Trade, C‑510/13, EU:C:2015:189, punkterna 49 och 50, och dom av den 28 januari 2025, ASG 2, C‑253/23, EU:C:2025:40, punkt 75). Enligt artikel 47 första stycket har var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol.

24 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 107.1 FEUF och artikel 47 första stycket i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning av en nationell lagstiftning som innebär att ett individuellt statligt stöd, som omfattas av en nationell stödordning som har godkänts av kommissionen, inte kan anses ha getts, i den mening som avses i denna bestämmelse i EUF-fördraget, den dag då den behöriga myndigheten felaktigt nekat en enskild, som ansökt om stödet inom den föreskrivna tidsfristen, rätt att uppbära stödet, när det i ett domstolsavgörande efter fristens utgång slås fast att beslutet är rättsstridigt.

25 Tolkningen av lettisk rätt förefaller, såsom framgår av punkt 21 i denna dom, leda till slutsatsen att det stöd som det nationella målet gäller kan anses ha getts, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, först den dag då ett gynnande förvaltningsbeslut antas för att verkställa ett domstolsavgörande. När tiden för att bevilja stödet har löpt ut under domstolsförfarandet, såsom i förevarande fall, är det emellertid inte möjligt att anta ett sådant beslut och det är följaktligen inte heller möjligt att verkställa domstolsavgörandet.

26 Ett stöd som ges när kommissionens godkännande inte längre gäller ska, eftersom det då är fråga om ett nytt stöd, i enlighet med artikel 108.3 FEUF anmälas till kommissionen och får inte genomföras förrän kommissionen har slagit fast att det är förenligt med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2021, Eco Fox m.fl., C‑915/19–C‑917/19, EU:C:2021:887, punkt 36, samt dom av den 7 april 2022, Autonome Provinz Bozen, C‑102/21 och C‑103/21, EU:C:2022:272, punkterna 32, 34 och 42).

27 Av detta följer att den ändamålsenliga verkan av den rätt till rättsmedel som genom artikel 47 första stycket i stadgan garanteras en enskild som TOODE inte, i en sådan situation som den som beskrivs i punkt 25 i denna dom, kan säkerställas även om det i ett domstolsavgörande, efter en fullständig granskning av lagenligheten, skulle slås fast att den som begärt det aktuella stödet från början uppfyllt alla villkor för att uppbära stödet inom den i den aktuella stödordningen fastställda tidsramen.

28 Verkställigheten av ett domstolsavgörande utgör dock en del av rätten till ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i stadgan. Denna rättighet skulle nämligen bli illusorisk om en medlemsstats interna rättsordning tillät att ett lagakraftvunnet och bindande domstolsavgörande förblir utan verkan till förfång för en av parterna (dom av den 30 juni 2016, Toma och Biroul Executorului Judecătoresc Horațiu-Vasile Cruduleci, C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 43, och dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 57).

29 I den situation som beskrivs i punkt 25 i denna dom kräver följaktligen artikel 47 första stycket i stadgan, som är en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt, att den nationella domstolen underlåter att tillämpa nationella bestämmelser som utgör hinder för att betrakta ett individuellt stöd som beviljat den dag då den behöriga myndigheten meddelade sitt avslagsbeslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 61, och dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 139 och 140 och där angiven rättspraxis). Mot denna bakgrund ska den dag då stödet ska anses ha getts i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF vara den dag då den behöriga myndigheten felaktigt beslutat att avslå företagets stödansökan.

30 Av vad anförts följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 107.1 FEUF och artikel 47 första stycket i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning av en nationell lagstiftning som innebär att ett individuellt statligt stöd, som omfattas av en nationell stödordning som har godkänts av kommissionen, inte kan anses ha getts, i den mening som avses i denna bestämmelse i EUF-fördraget, den dag då den behöriga myndigheten felaktigt nekat en enskild, som ansökt om stödet inom den föreskrivna tidsfristen, rätt att uppbära stödet, när det i ett domstolsavgörande efter fristens utgång slås fast att beslutet är rättsstridigt.

31 Med hänsyn till svaret på den första frågan ska det inledningsvis erinras om att det stöd som det nationella målet gäller ska anses ha getts den dag då skattemyndigheten meddelade sitt avslagsbeslut, alltså före utgången av den frist som gällde för beviljande av stödet.

32 För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar på den andra frågan bör den uppfattas på det sättet att den syftar till att få klarhet i huruvida artikel 1 b ii) i förordning 2015/1589 ska tolkas så, att ett individuellt stöd, som anses ha getts den dag då den behöriga myndigheten felaktigt avslog en ansökan om detta stöd som en enskild gett in inom den tidsfrist som föreskrivs för beviljande av stödet och som har betalats till den enskilde för att verkställa ett gynnande förvaltningsbeslut som antagits med anledning av ett domstolsavgörande i vilket det slås fast att avslagsbeslutet var rättsstridigt, som meddelats efter utgången av denna tidsfrist, ska betraktas som befintligt stöd i den mening som avses i den nämnda bestämmelsen.

33 Det ska i detta sammanhang erinras om att det i artikel 1 b ii) i denna förordning anges att ett befintligt stöd är ett godkänt stöd, vilket inbegriper stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet. I artikel 1 c i förordningen anges däremot att med nytt stöd avses alla stödordningar och individuella stöd som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

34 Domstolen har även ansett att stöd ska anses ha getts vid den tidpunkt då mottagaren enligt tillämplig nationell rätt tillerkänns en säker rätt att uppbära stödet, vilket innebär att den faktiska överföringen av medel inte är av avgörande betydelse (dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m.fl., C‑385/18, EU:C:2019:1121, punkt 36, och dom av den 20 maj 2021, Azienda Sanitaria Provinciale di Catania, C‑128/19, EU:C:2021:401, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

35 Av denna rättspraxis följer att då ett statligt stöd av det slag som det nationella målet gäller anses ha getts vid en tidpunkt då kommissionens godkännande avseende stödet gällde, ska stödet betraktas som ett godkänt stöd och därmed som ett befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b ii) i förordning 2015/1589, oavsett om stödet utbetalas efter det att den av kommissionen godkända stödordningens giltighetstid har löpt ut.

36 Såsom generaladvokaten har angett i punkt 47 i sitt förslag till avgörande kan en sådan tolkning inte snedvrida konkurrensen på marknaden. Som framgår av den rättspraxis som omnämns i punkt 18 i denna dom är det nämligen vid tidpunkten då en säker rätt att uppbära ett statligt stöd har tillerkänts som en åtgärd kan medföra en snedvridning av konkurrensen som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. En utbetalning av ett stöd av det slag som det nationella målet gäller efter det att den aktuella stödordningens giltighetstid har löpt ut, försätter den som ansöker om stödet i den situation som denne skulle ha befunnit sig i om den behöriga myndigheten hade handlat rättsenligt och gör det på det sättet möjligt att återställa den konkurrensmässiga balansen på marknaden.

37 Av vad anförts följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 1 b ii) i förordning 2015/1589 ska tolkas så, att ett individuellt stöd, som anses ha getts den dag då den behöriga myndigheten felaktigt avslog en ansökan om detta stöd som en enskild gett in inom den tidsfrist som föreskrivs för beviljande av stödet och som har betalats till den enskilde för att verkställa ett gynnande förvaltningsbeslut som antagits med anledning av ett domstolsavgörande i vilket det slås fast att avslagsbeslutet var rättsstridigt, som meddelats efter utgången av denna tidsfrist, ska betraktas som befintligt stöd i den mening som avses i den nämnda bestämmelsen.

38 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: lettiska.