Domstolens dom (första avdelningen) den 11 september 2025
I mål C‑802/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Audiencia Nacional (Centraldomstolen, Spanien) genom beslut av den 4 december 2023, som inkom till domstolen den 28 december 2023, i brottmålet mot
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, domstolens vice ordförande T. von Danwitz (referent) samt domarna A. Kumin, I. Ziemele och S. Gervasoni, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Ministerio Fiscal, genom C. García-Berro Montilla, fiscal, Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom Zs. Biró Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Spansk rätt
Lag 7/2014
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Förfarandet vid domstolen
Den första frågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
Prövning i sak
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995 (nedan kallad tillämpningskonventionen), jämförd med artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts inom ramen för ett brottmål mot MSIG avseende terroristbrott i form av skadegörelse, mordförsök och misshandel.
3 I tillämpningskonventionens artikel 54, som återfinns i kapitel 3, med rubriken Principen non bis in idem (icke två gånger för samma sak), i avdelning III, föreskrivs följande:
4 I artikel 14 i ley orgánica 7/2014, sobre intercambio de información de antecedente penales y consideración de resoluciones judiciales penales en la Unión Europea (lag nr 7/2014 om utbyte av information som hämtats från kriminalregister och beaktande av brottmålsdomar i Europeiska unionen) av den 12 november 2014 (BOE nr 275 av den 13 november 2014, s. 93204), i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för ingivandet av begäran om förhandsavgörande (nedan kallad lag 7/2014), föreskrivs följande:
5 I den enda tilläggsbestämmelsen i denna lag föreskrivs följande:
6 Efter att ha gripits av den franska polisen den 3 oktober 2004 överlämnades MSIG till de spanska myndigheterna den 4 september 2019 på grundval av en europeisk arresteringsorder som hade utfärdats av Juzgado Central de Instrucción no 2 de l’Audiencia Nacional (Centrala förundersökningsdomstolen nr 2 vid Centraldomstolen, Spanien).
7 Audiencia Nacional (Centraldomstolen), som är hänskjutande domstol, handlägger ett brottmål mot MSIG såsom ansvarig för ett terroristdåd i Oviedo (Spanien) den 21 juli 1997. MSIG står åtalad för att ha gjort sig skyldig till terroristbrott i form av skadegörelse, mordförsök och misshandel.
8 Den hänskjutande domstolen har beskrivit de faktiska omständigheter som ligger till grund för åtalet på följande sätt:
9 Det framgår av beslutet om hänskjutande att MSIG, enligt den spanska åklagaren, ska anses ha begått de aktuella brotten dels på grund av att MSIG vid tidpunkten för de aktuella omständigheterna var ansvarig för ETA:s lagliga kommandogrupper, dels på grund av att MSIG från Frankrike hade levererat olika vapen till den lagliga kommandogruppen KATU eller KATTU (nedan kallad KATTU) för att den skulle utföra terroristdåd. Det straff som åklagaren kräver för de gärningar som är i fråga uppgår enligt den hänskjutande domstolen till sammanlagt 71 års fängelse. Den hänskjutande domstolen har preciserat att verkställigheten av detta straff ex lege bör leda till en begränsning av fängelsestraffet till högst 30 år, i enlighet med bestämmelserna i strafflagen.
10 MSIG har emellertid redan dömts i sin utevaro i Frankrike för deltagande i en kriminell sammanslutning i syfte att förbereda en terroristhandling. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till fyra domar som meddelats i Frankrike och i vilka MSIG fälldes (nedan kallade de franska domarna). De tre första domarna, som är daterade den 21 februari 2000, den 23 februari 2000 och den 13 februari 2003, avsåg olika perioder under åren 1996 och 1997 och ledde var och en till att ett fängelsestraff på fem år utdömdes. Det fjärde domen, som är daterat den 17 december 2010, avsåg perioden fram till den 10 mars 2004, med undantag för den period som började löpa år 1996 och varade fram till den 31 december 1997, och ledde till att ett fängelsestraff på 20 år utdömdes.
11 Enligt Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) beslut av den 13 februari 2014 om gemensam påföljd slogs de straff som utdömts genom de franska domarna samman till ett enda fängelsestraff på 20 år, vilket MSIG avtjänade i Frankrike innan hon överlämnades till de spanska myndigheterna.
12 Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att MSIG, efter överlämnandet till de spanska myndigheterna, åtalades och dömdes i Spanien inom ramen för ett antal förfaranden, varav vissa avsåg gärningar vilka i sin helhet hade ägt rum i Spanien och vilka MSIG begick i egenskap av medlem i ETA innan hon flyttade till Frankrike, medan andra, däribland det som är aktuellt i det nationella målet, avsåg hennes deltagande, i egenskap av ledare för ETA, i terroristhandlingar begångna i Spanien.
13 Den hänskjutande domstolen har angett att den, genom ett beslut av den 20 februari 2023, omvandlade de straff som MSIG hade ådömts genom åtta lagakraftvunna domar vilka hade meddelats i Spanien till ett enda fängelsestraff och fastställde en gräns på 30 års fängelse för verkställigheten av samtliga lagakraftvunna fällande domar, i enlighet med artikel 76.1 i strafflagen och artikel 988 i straffprocesslagen, eftersom de berörda brotten, i enlighet med sistnämnda bestämmelse, ansågs ha ett samband och kunna lagföras inom ramen för ett enda förfarande.
14 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att det enligt spansk rätt inte är möjligt att bestämma en gemensam påföljd för de fällande domar som avkunnats av de franska och spanska domstolarna, trots att det i många fall finns ett rättsligt samband mellan dessa fällande domar. Efter att ha avtjänat straffet på 20 års fängelse i Frankrike ska MSIG således avtjäna ett fängelsestraff på 30 år, det vill säga sammanlagt minst 50 års fängelse, utan att det är möjligt att fastställa en straffgräns.
15 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att de franska domarna i tidsmässigt hänseende omfattar samtliga handlingar som MSIG utfört från Frankrike i egenskap av ledare inom ETA. Dessa domar ledde till att MSIG dömdes till sammanlagt 35 års fängelse. I enlighet med cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) beslut av den 13 februari 2014 om bestämmande av en gemensam påföljd omvandlades dessa straff till ett enda fängelsestraff på 20 år, med hänvisning till att dessa domar avsåg samma brottsliga verksamhet vilken omfattade gärningar som begåtts av den berörda personen i egenskap av ledare med ansvar för de lagliga kommandogrupperna i Spanien. Gärningarna i fråga bestod såväl i utformning av ETA:s verksamhet som tillhandahållande av medel för att genomföra terroristdåd. MSIG har således, under olika perioder, deltagit i förberedelserna av terroristdåden i Spanien.
16 Såväl MSIG:s handlingar som prövades i Frankrike som de handlingar som är i fråga i det nationella målet begicks helt och hållet från Frankrike, utan att MSIG någonsin förflyttade sig till Spanien. De handlingar som MSIG åtalats för i Spanien avser dessutom dennes organisation, i egenskap av ledare inom ETA, av den verksamhet som genomfördes av lagliga kommandogrupper, närmare bestämt av KATTU vars medlemmar självständigt kunde besluta vilka mål som skulle uppnås, med användning av det mottagna materialet och genom att i efterhand underrätta ETA:s högsta ledning om bland annat resultaten av de terroristdåd som hade genomförts eller om misslyckanden. De förfaranden som inletts i Spanien mot MSIG avser således samma verksamhet som den som avses i de franska domarna.
17 Enligt den hänskjutande domstolen undersökte och beslutade de franska myndigheterna om hela den olagliga verksamhet som MSIG ansvarade för i egenskap av ledande medlem inom ETA och nämnda myndigheter fick exakt och detaljerad kännedom om MSIG:s handlingar i samband med ETA:s terroristdåd i Spanien och Frankrike, vilket återspeglas i de franska domarna.
18 Det råder enligt den hänskjutande domstolen inget tvivel om att alla uppgifter som samlats in av de franska utredarna har använts inom ramen för åtalet mot MSIG. De franska domstolarna har således haft tillgång till detaljerade uppgifter om MSIG:s verksamhet och de ska anses ha prövat hela MSIG:s olagliga verksamhet i Frankrike med koppling till ETA:s kommandogrupper som är verksamma i Spanien, däribland KATTU. Vidare överlämnade de franska myndigheterna allt utredningsmaterial som röde ETA och som gjorde det möjligt att fastställa MSIG:s exakta roll inom denna organisation till den spanska polisen, såsom ett komplement till det utredningsarbete som utfördes i Spanien, och som avsåg ännu inte klarlagda omständigheter.
19 Den hänskjutande domstolen bedömer att de franska domarna avser samtliga handlingar som MSIG genomförde från Frankrike i egenskap av ledare inom ETA. I en dom från Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) av den 13 februari 2003 anges således att [d]en tilltalade, under år 1997 …, deltog i en gruppering eller i en allians som hade bildats i syfte att förbereda terroristhandlingar, i förevarande fall ETA-MILITAIRE, och det hänvisas till handlingar som hon genomförde under den period under vilken terroristdådet i Oviedo ägde rum den 21 juli 1997.
20 Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att den i en dom av den 21 januari 2021 fann att det var fråga om en bis in idem-situation med hänsyn till de olika fällande domar som de franska domstolarna hade meddelat mot MSIG för hennes verksamhet från Frankrike i egenskap av ledare inom ETA och hennes deltagande i förberedelserna av terroristdåd, vilka i tidsmässigt hänseende omfattade gärningar som var föremål för åtal som väckts vid den. Denna dom upphävdes emellertid genom en dom från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) av den 21 mars 2023, i vilken det i huvudsak slogs fast att den fällande domen mot MSIG i Frankrike inte ens allmänt eller vagt omfattade deltagande i konkreta terroristhandlingar, och i vilken det fastställdes att det inte förelåg en bis in idem-situation, varvid det i detta avseende preciserades att det som inte har varit föremål för domstolsprövning inte kan anses ha prövats. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) upphävde nämnda dom på grund av bristande motivering och återförvisade målet till den hänskjutande domstolen för förnyad prövning. Även om majoriteten av ledamöterna i den hänskjutande domstolen är övertygade om att det föreligger en bis in idem-situation, har den hänskjutande domstolen angett att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte delar denna bedömning, vilket, med hänsyn till den självständiga karaktären av begreppet ne bis in idem, har föranlett den hänskjutande domstolen att vända sig till EU-domstolen.
21 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att principen ne bis in idem, såsom den tolkats av EU-domstolen, kräver att de konkreta gärningarna är identiska i den meningen att de utgör en helhet av gärningar eller faktiska omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra, oberoende av gärningarnas rättsliga kvalificering eller det rättsliga intresse som skyddas. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i hur begreppet gärning ska tolkas vid bedömningen av principen ne bis in idem, särskilt mot bakgrund av de olika sätt på vilka gärningarna beskrivs i domarna som har meddelats i medlemsstaterna. Detta begrepp skulle kunna avse enbart en händelse som inträffar, oberoende av dess rättsliga klassificering, eller skulle kunna anses ha ett rättsligt innehåll och inte avse en objektiv gärning, utan dess koppling till en av de befintliga straffrättsliga klassificeringarna eller till den kvalificerade rättsliga gärningen.
22 Den hänskjutande domstolen har påpekat att i förevarande fall har samma gärningar i rättsligt hänseende kvalificerats på olika sätt av de franska och spanska domstolarna. De franska domstolarna hänvisade till MSIG:s verksamhet i egenskap av ledare inom en terroristorganisation i syfte att förbereda terroristdåd genom en eller flera handlingar, även om terroristdåden i sig rent fysiskt har utförts av andra personer. I Spanien anses MSIG däremot snarare vara den direkta upphovsmannen till det aktuella brottet, även om hänsyn tas till att terroristhandlingen i sig rest fysiskt har utförts av tredje man. Enligt den hänskjutande domstolen avser emellertid förfarandena vid de franska och de spanska domstolarna samma handlingar av MSIG.
23 Den hänskjutande domstolen har understrukit att för det fall gärningarna inte är identiska, utan endast har inträffat samtidigt, blir MSIG med största sannolikhet tvungen att avtjäna ett fängelsestraff på 30 år i Spanien efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på 20 år i Frankrike, vilket vore uppenbart oproportionerligt. Genom ett sådant straff skulle MSIG diskrimineras i förhållande till personer som är föremål för fällande domar i en enda medlemsstat.
24 Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Nacional (Centraldomstolen, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
25 Genom en skrivelse av den 4 december 2024, som inkom till domstolens kansli den 19 december 2024, underrättade den hänskjutande domstolen EU-domstolen om att en ny lag hade trätt i kraft den 8 november 2024, genom vilken lag 7/2014 hade ändrats i väsentliga delar, och om att den hänskjutande domstolen inte längre tvivlade på att denna lag var förenlig med de unionsrättsliga bestämmelser som avses i den andra, den tredje och den fjärde tolkningsfrågan. Eftersom den hänskjutande domstolen anser att dessa frågor inte längre är relevanta ska endast den första tolkningsfrågan besvaras.
26 Den spanska regeringen är osäker på om den första frågan kan tas upp till sakprövning, eftersom den hänskjutande domstolen inte har redogjort för de faktiska omständigheter och skäl som fått den att undra över tolkningen av unionsrätten, vilket innebär att det inte är möjligt att besvara frågan. I andra hand anser nämnda regering att de faktiska och rättsliga omständigheter som den hänskjutande domstolen har anfört inte gör det möjligt att bedöma huruvida de faktiska omständigheterna i fråga är identiska. I beslutet om hänskjutande anges inte vilka faktiska omständigheter som beaktades med avseende på terroristdådet i Oviedo den 21 juli 1997, vad gäller MSIG, vilket innebär att det är svårt att fastställa att dessa faktiska omständigheter är identiska med dem som avses i de fällande domar som meddelats mot MSIG av franska domstolar.
27 Enligt artikel 94 a och b i domstolens rättegångsregler ska en begäran om förhandsavgörande innehålla [s]aken och en sammanfattning av de relevanta omständigheterna, såsom dessa har utretts av den hänskjutande domstolen eller, i vart fall, en redogörelse för de faktauppgifter som ligger till grund för frågorna och [l]ydelsen av de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga och, i förekommande fall, relevant nationell rättspraxis. Enligt artikel 94 c i domstolens rättegångsregler ska en begäran om förhandsavgörande dessutom innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.
28 Enligt domstolens praxis ska uppgifterna i begäran om förhandsavgörande inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan också ska ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det ankommer på EU-domstolen att se till att denna möjlighet bevaras, eftersom det enligt nyssnämnda artikel endast är beslutet om hänskjutande som delges de berörda parterna (dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans, C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
29 I förevarande fall redogör begäran om förhandsavgörande för såväl de gärningar som MSIG anklagas för vilka ägde rum i Spanien som de gärningar som prövades i Frankrike, såsom de framgår av de franska domarna, samtidigt som de uppgifter som de franska myndigheterna hade tillgång till presenteras i detalj. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett skälen till att den ställt den första frågan och redogjort för innehållet i de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga i förevarande fall.
30 Mot denna bakgrund kan den första frågan tas upp till prövning.
31 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida begreppet samma gärning, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så, att det omfattar gärningar som läggs en person till last inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som inletts i en medlemsstat vilket avser terroristhandlingar, när denna person redan har dömts i en annan medlemsstat, på grundval av samma handlingar, för deltagande i en terroristorganisation i syfte att förbereda en terroristhandling.
32 I artikel 54 i tillämpningskonventionen, som har införlivats med unionsrätten genom protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar, vilket fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom Amsterdamfördraget (EGT C 340, 1997, s. 93), slås principen ne bis in idem fast (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 46).
33 Eftersom denna princip följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ska artikel 54 i tillämpningskonventionen tolkas mot bakgrund av artikel 50 i stadgan, vars väsentliga innehåll den säkerställer (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 65, och dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 32).
34 Det framgår av lydelsen av artikel 54 i tillämpningskonventionen att en person inte kan åtalas av en medlemsstat för samma gärning som redan har prövats genom lagakraftägande dom i en annan medlemsstat, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den sistnämnda staten.
35 Två villkor måste således vara uppfyllda för att principen ne bis in idem ska kunna tillämpas. Det ena villkoret är att det finns en tidigare lagakraftvunnen dom eller motsvarande (bis-villkoret). Det andra villkoret är att samma gärning legat till grund för den tidigare domen eller motsvarande och för senare lagföring eller dom eller motsvarande (idem-villkoret) (dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 45, och dom av den 19 oktober 2023, Központi Nyomozó Főügyészség, C‑147/22, EU:C:2023:790, punkt 26).
36 Vad gäller idem-villkoret, som ska prövas mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkt 33 ovan, följer det av själva ordalydelsen i artikel 50 i stadgan att denna artikel förbjuder att samma person lagförs eller straffas flera gånger för samma brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2021, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol), C‑505/19, EU:C:2021:376, punkt 78, och dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 71).
37 Enligt fast rättspraxis förutsätter idem-villkoret att de konkreta gärningarna är identiska. Principen ne bis in idem är följaktligen inte tillämplig när omständigheterna i fråga inte är identiska utan endast liknar varandra (dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink, C‑367/05, EU:C:2007:444, punkt 27, dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 37, och dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 74).
38 Begreppet konkreta gärningar som är identiska ska förstås som en samling konkreta omständigheter till följd av händelser som i allt väsentligt är desamma, eftersom de involverar samma gärningsman och är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink, C‑367/05, EU:C:2007:444, punkterna 26 och 27, dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 128, och dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 75).
39 Om de konkreta gärningarna däremot inte utgör en sådan helhet, är den omständigheten att domstolen vid vilken det andra förfarandet inletts finner att den tilltalade agerade med samma uppsåt inte tillräcklig för att det ska föreligga en helhet av omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra som omfattas av begreppet samma gärning i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen (dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink, C‑367/05, EU:C:2007:444, punkterna 29 och 30, och dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 76).
40 Det framgår dessutom av fast rättspraxis att såväl artikel 54 i tillämpningsförordningen som artikel 50 i stadgan endast avser frågan om förekomsten av gärningen, oberoende av frågan hur gärningen ska kvalificeras rättsligt och det rättsliga intresse som skyddas, eftersom omfattningen av det skydd som ges i dessa bestämmelser inte kan variera från en medlemsstat till en annan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 39, dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl., C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 39, och dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
41 Härav följer att den möjligheten att samma gärning, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, rättsligt kvalificerats på olika sätt i två medlemsstater eller att olika rättsliga intressen eftersträvas i dessa stater inte kan utgöra hinder för att tillämpa principen ne bis in idem.
42 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att pröva de faktiska omständigheterna, och inte på EU-domstolen, att fastställa huruvida de gärningar som ligger till grund för det straffrättsliga förfarandet i det nationella målet är desamma som de gärningar som prövats genom lagakraftvunna domar meddelade av de franska domstolarna. EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen uppgifter om unionsrättens tolkning som kan användas vid bedömningen av huruvida det rör sig om samma gärningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 133, och dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 79 och där angiven rättspraxis).
43 Mot denna bakgrund ska det inledningsvis preciseras att mot bakgrund av den rättspraxis som det erinras om i punkt 40 ovan, och i den mån det är utrett att det nationella brottmålet och de franska domar som den hänskjutande domstolen har hänvisat till avsåg materiellt identiska gärningar, saknar den omständigheten att dessa domar avsåg andra brott än dem som är aktuella i det nationella målet relevans för bedömningen av idem-villkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2024, Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova, C‑58/22, EU:C:2024:70, punkt 70).
44 I detta avseende är det nämligen inte relevant huruvida rekvisiten för de brott som var föremål för de franska domarna var identiska eller inte, utan huruvida de gärningar som den berörda personen anklagas för i dessa domar och i det nationella brottmålet gäller samma beteende. När det är fråga om ett och samma beteende, av samma person, som ägt rum inom samma tidsram, ska det prövas huruvida de gärningar för vilka denna person först har dömts och de gärningar som avses i det efterföljande straffrättsliga förfarandet är identiska eller i allt väsentligt är desamma (Europadomstolen, 19 december 2017, Ramda mot Frankrike, CE:ECHR:2017:1219JUD007847711, § 87 och där angiven rättspraxis).
45 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de specifika gärningar som läggs MSIG till last och som gör det möjligt att fastställa MSIG:s straffrättsliga ansvar i Spanien är identiska med de gärningar som gett upphov till de franska brottmålsdomstolarnas fällande domar.
46 I detta hänseende framgår det av begäran om förhandsavgörande att MSIG i Spanien anklagas för terroristbrott i form av ett fall av skadegörelse, tre mordförsök och ett fall av misshandel, begångna den 21 juli 1997 i Oviedo av två medlemmar i KATTU. Enligt den hänskjutande domstolen har MSIG åtalats för att ha begått dessa brott i egenskap av ansvarig person, vid tidpunkten för händelserna i det nationella målet, för ETA:s lagliga kommandogrupper och för att ha försett KATTU med olika vapen för att denna kommandogrupp skulle kunna utföra terroristdåd.
47 Vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet hade MSIG, enligt uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, i uppdrag att vidarebefordra de instruktioner som utfärdats av ETA:s högsta ledning och att, i enlighet med dessa instruktioner, fastställa handlingslinjerna för de kommandogrupper som var verksamma i Spanien. MSIG agerade uteslutande från franskt territorium.
48 Enligt samma uppgifter agerade de två medlemmarna i KATTU som utförde dådet den 21 juli 1997 i Oviedo i enlighet med de allmänna anvisningar som de hade fått, och beslutade självständigt att angripa polisstationen i Oviedo.
49 Enligt den hänskjutande domstolen hänvisar de franska domarna emellertid inte alls till det dåd som är i fråga i det nationella målet, utan endast till handlingar som MSIG begått i Frankrike. De gärningar som läggs MSIG till last i det nationella målet förefaller således vid första anblicken inte vara desamma som de som var föremål för de franska domarna.
50 Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att dessa domar i tidsmässigt och materiellt hänseende omfattar samtliga handlingar som MSIG utförde i Frankrike i egenskap av ledare med ansvar för de lagliga kommandogrupper som var verksamma i Spanien, ett uppdrag som inkluderade såväl utformning av ETA:s verksamhet som tillhandahållande av medel för att genomföra terroristdåd.
51 Enligt den hänskjutande domstolens förklaringar förefaller de gärningar som läggs MSIG till last inom ramen för det nationella förfarandet och som gör det möjligt att fastställa hennes straffrättsliga ansvar för dådet i fråga i huvudsak ha bestått i att, från Frankrike, ge kommandogrupper som var verksamma i Spanien allmänna handlingslinjer och att förse dessa kommandogrupper med de materiella resurser som krävdes för att genomföra de handlingar som kommandogrupperna, å sin sida, beslutade att utföra och själva planerade i detalj. I detta avseende förefaller MSIG, enligt den hänskjutande domstolens förklaringar, inte hållas ansvarig för någon annan specifik faktisk omständighet med koppling till dådet i Oviedo, och samma gärningar förefaller ha föranlett de franska domstolarna att fastställa att MSIG var straffrättsligt ansvarigt för sina handlingar i Frankrike.
52 Det ska tilläggas att den hänskjutande domstolen, vid bedömningen av om gärningarna i fråga är identiska, inte bara ska beakta de gärningar som anges i domslutet i de lagakraftvunna domar som meddelats i Frankrike och i gärningsbeskrivningen i de stämningsansökningar som upprättats av de behöriga franska myndigheterna, utan även de gärningar som anges i domskälen i dessa domar och de gärningar som omfattats av förundersökningen men som kommit att utelämnas i stämningsansökningarna samt all relevant information om gärningarna som avses i det eller de tidigare straffrättsliga förfaranden som inletts i Frankrike och som avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 85).
53 Det ska i detta hänseende erinras om att om en medlemsstat åtalar en person för ett brott och de behöriga myndigheterna i denna stat har skäl att anta att åtalet avser samma gärning som personen redan dömts för av en annan medlemsstat, ska myndigheterna i fråga enligt artikel 57.1 i tillämpningskonventionen, om skäl föreligger, göra en framställning om upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium den misstänkte redan dömts. Den samarbetsmekanism som införts genom denna bestämmelse gör det möjligt för de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten som ansvarar för lagföringen av samma person att begära relevant juridisk information från myndigheterna i den första medlemsstaten, om de behöver få klarhet i, till exempel, exakt vilken typ av beslut som har meddelats i den första medlemsstaten eller exakt vilka gärningar som legat till grund för detta beslut (dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkterna 50 och 51).
54 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så, att begreppet samma gärning omfattar gärningar som läggs en person till last inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som inletts i en medlemsstat vilket avser terroristhandlingar, när denna person redan har dömts i en annan medlemsstat, på grundval av samma handlingar, för deltagande i en terroristorganisation i syfte att förbereda en terroristhandling.
55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: spanska.