Förslag till avgörande av generaladvokat Dean Spielmann föredraget den 30 april 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Målet har getts ett fiktivt namn. Namnet är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 februari 2011 (EUT L 48, 2011, s. 1 och rättelser i EUT L 233, 2012, s. 3 och i EUT L 310, 2022, s. 18). Genom detta direktiv upphävdes och ersattes Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 (EGT L 200, 2000, s. 35), med verkan från och med den 16 mars 2013.

4 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva; område 15, volym 12, s. 169), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 (EUT L 304, 2011, s. 64) (nedan kallat direktiv 93/13).

5 Den ursprungliga fordringsägaren är en advokat som blivit verkställande direktör i kärandebolaget i det nationella målet, till vilket bolag hon överlåtit sin fordran.

6 Som den hänskjutande domstolen har framhållit är handelstransaktion ett vitt begrepp som inte nödvändigtvis sammanfaller med avtalsbegreppet (se, beträffande leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster inom ramen för ett och samma kontrakt, dom av den 1 december 2022, X (Leverans av medicinsk utrustning), C‑419/21, EU:C:2022:948, punkterna 22 och 25). I artikel 1.2 i direktiv 2011/7 anges nämligen att direktivet ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner, oavsett om dessa transaktioner avser ett specifikt avtal eller inte. Det är likaledes tillräckligt att transaktionen ger upphov till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster (se, analogt, dom av den 18 november 2020, Techbau ( C‑299/19, EU:C:2020:937, punkt 44). Frågan om det över huvud taget är fråga om en transaktion (i detta fall ett muntligt avtal mellan AK och RU) är däremot den hänskjutande domstolens sak att avgöra.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 2000, s. 35–38), upphävt genom direktiv 2011/7.

8 Se analogt, beträffande direktiv 2000/35 som ersatts med direktiv 2011/7 som är i fråga i detta fall, dom av den 15 december 2016, Nemec ( C‑256/15, EU:C:2016:954, punkt 38) (nedan kallad domen Nemec).

9 Se domen Nemec (punkt 32).

10 Se domen Nemec (punkt 33).

11 Se domen Nemec (punkterna 34 och 35). I den domen hade Nemec ingått ett hyresavtal med Murska Sobotas (Slovenien) frivilliga brandkår om uthyrning av en cistern för vattentransport under perioder av torka. Det fastställdes att det avtal som var i fråga i det nationella målet avsåg en ekonomisk verksamhet och hade lett till att en faktura upprättades och att Drago Nemec, även om avtalet inte var hänförligt till hans verksamhet (som självständig hantverkare med tillverkning av mekaniska komponenter och svetsning), kunde anses ha handlat som ett företag som ingått en handelstransaktion om denna transaktion – trots att den inte hänförde sig till den verksamhet som yrkeslicensen avsåg – ingick i utövandet av en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet som var strukturerad och stabil. Det ankom på den hänskjutande domstolen att pröva om så var fallet med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

12 Se dom av den 14 november 2024, Agenciart – Management Artístico ( C‑643/23, EU:C:2024:959, punkt 33).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar) ( C‑199/19, EU:C:2020:548, punkt 26), i vilken domstolen slog fast att det inte framgick klart av beslutet om hänskjutande huruvida J.M., genom att ingå ett hyresavtal med RL avseende en affärslokal, hade agerat i egenskap av organisation som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, och därmed också utgjorde ett företag. Domstolen förtydligade att den omständigheten att lokalen, som var föremål för hyresavtalet, var avsedd för yrkesmässigt bruk var ett tecken på detta men att det trots detta ankom på den hänskjutande domstolen att ändamålsenligt pröva om så var fallet.

14 Se, till exempel, dom av den 12 december 2024, Tusnia ( C‑725/23, EU:C:2024:1015, punkt 20).

15 I direktiv 93/13 anges till exempel i definitionen av begreppet konsument, att det rör sig om en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke. Samma sak gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22), där begreppen konsument och näringsidkare uttryckligen definieras med beaktande av ändamålet med deras respektive handlande. Så är inte fallet med begreppet företag i direktiv 2011/7 som är i fråga i det nu aktuella målet.

16 Se, för ett liknande resonemang, domen Nemec (punkt 43), där följande anges: … det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida Drago Nemec, i förevarande fall, har ingått avtalet i fråga i egenskap av företag i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2000/35. Min kursivering.

17 Se analogt, i ett annat sammanhang än direktiv 93/13, dom av den 20 mars 2025, Arce ( C‑365/23; EU:C:2025:192, punkterna 47–51) i vilken EU-domstolen, i enlighet med förslaget till avgörande av generaladvokaten Rantos i samma mål ( C‑365/23, EU:C:2024:865 punkterna 55–57), slog fast att frågan huruvida den berörda personen har ställning som konsument ska bedömas vid tidpunkten för det aktuella avtalets ingående. En underårig som, vid tidpunkten för ingående av ett avtal om tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd på idrottsområdet, inte utövade den aktuella idrottsgrenen professionellt förlorar inte sin ställning som konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, av den anledningen att han blivit professionell idrottare under avtalets löptid.

18 Se ovan punkterna 29 och 30.

19 Se, till exempel, dom av den 14 november 2024, Agenciart – Management Artístico ( C‑643/23, EU:C:2024:959, punkt 35), där domstolen fann att ingåendet av ett agenturavtal av en person som utövar skådespelaryrket omfattas av denna persons yrkesverksamhet och har ett nära samband med denna verksamhet, eftersom det med nödvändighet skulle vara ändamålslöst att ingå ett sådant agenturavtal - som består i just marknadsföring och förvaltning av nämnda verksamhet - om personen inte utövade detta yrke. Min kursivering.

20 Det nationella målet i domen av den 3 juli 1997, Benincasa/Dentalkit ( C‑269/95, EU:C:1997:337), avsåg ett franchiseavtal med ett villkor om behörig domstol, vars giltighet var beroende av frågan huruvida käranden Benincasa, som hade väckt talan mot det bolag som var hans avtalspart vid en domstol på den ort där avtalet skulle fullgöras, var en konsument i den mening som avsågs i artikel 13 första stycket och i artikel 14 första stycket i 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), som undertecknades i Bryssel den 27 september 1986, i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention.

21 Det nationella målet i domen av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165), avsåg en förpliktelse enligt en växel som en verkställande direktör i ett bolag hade ställt ut och undertecknat in blanco för bolagets räkning som säkerhet för ett kreditavtal och frågan om domstols behörighet att avgöra tvisten enligt artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), vilken har ersatt Brysselkonventionen i förbindelserna mellan medlemsstaterna.

22 Se även dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkterna 29–32), och dom av den 10 december 2020, Personal Exchange International ( C‑774/19, EU:C:2020:1015, punkterna 29 och 31).

23 Det följer även av punkterna 41 och 42 i domen av den 10 december 2020, Personal Exchange International ( C‑774/19, EU:C:2020:1015), att det är möjligt att beakta utvecklingen av avtalsförhållandet, när tjänster tillhandahålls under längre tid, i syfte att avgöra huruvida en person har ställning som konsument eller näringsidkare. I punkt 46 i denna dom anges även att verksamhetens regelbundenhet är en annan faktor som också ska beaktas.

24 I målet Česká spořitelna (C‑419/11) hade borgensmannen som den hänskjutande domstolen har understrukit, när han undertecknade den omtvistade växeln, ställt säkerhet för de förpliktelser som åvilade det redan existerande bolaget som han var verkställande direktör för och i vilket han var majoritetsägare.

25 Se ovan punkterna 37-40.

26 Se, analogt, dom av den 8 juni 2023, YYY. (Begreppet konsument) ( C‑570/21, EU:C:2023:456, punkterna 49–51) (nedan kallad domen YYY.).

27 Se, beträffande generaladvokaternas drivande roll, Domenicucci, D. P., Le renvoi préjudiciel et les contours mouvants des situations purement internes, i Ferraro F. och Lannone C. (dir.) Le renvoi préjudiciel, Bruylant, Bryssel, 2023, särskilt s. 127 och följande sidor.

28 Se, bland andra skribenter i doktrinen, Dubout, E., Voyage en eaux troubles: vers une épuration des situations purement internes?, R.A.E., 2016, nr 4, s. 679;, Wildemeersch, J., Contentieux de la légalité des actes de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2019, s. 352–357; Berlin, D., Incompétence de la Cour de justice et irrecevabilité de la question préjudicielle: comment sortir de l’imbroglio jurisprudentiel?, R.A.E., 2019, nr 4, s. 801; Varga, Z., Les conditions de recevabilité des renvois préjudiciels, i Guide pratique du contentieux européen devant les juridictions nationales, Bruylant, Bryssel, 2021.

29 Dom av den 15 november 2016 ( C‑268/15, EU:C:2016:874) (nedan kallad domen Ullens de Schooten).

30 Se punkt 53 i domen Ullens De Schooten och där angiven rättspraxis (det vill säga dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkterna 36, 37 och 41), dom av den 17 juli 1997, Leur-Bloem ( C‑28/95, EU:C:1997:369, punkterna 27 och 32), och dom av den 14 mars 2013, Allianz Hungária Biztosító m.fl., C‑32/11, EU:C:2013:160, punkt 20).

31 Se bland annat dom av den 17 maj 2017, ERGO Poist’ovňa (C‑48/16, EU:C:2017:377, punkterna 29–31), dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. ( C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 206), och dom av den 29 juli 2024, LivaNova ( C‑713/22, EU:C:2024:642, punkt 43 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen LivaNova).

32 Se dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. ( C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 207), och LivaNova (punkt 46).

33 I domen av den 13 oktober 2022, Baltijas Starptautiskā Akadēmija och Stockholm School of Economics in Riga ( C‑164/21 och C‑318/21, EU:C:2022:785, punkterna 36 och 41), gick domstolen med på besvara den hänskjutande domstolens frågor om tolkningen av begreppet organisation för forskning och kunskapsspridning, såsom det definierades i artikel 2 led 83 i kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget Text av betydelse för EES (EUT L 187, 2014, s. 1), tillämplig enligt nationell rätt men inte enligt unionsrätten (se i detta avseende förslaget till avgörande av generaladvokaten Ćapeta,i de förenade målen Baltijas Starptautiskā Akadēmija och Stockholm School of Economics in Riga ( C‑164/21 och C‑318/21, EU:C:2022:333, i synnerhet punkt 66, där en annan uppfattning företräds). Se även domen av den 13 oktober 2022, Rigall Arteria Management ( C‑64/21, EU:C:2022:783, punkt 25), i vilken tolkningsfrågan besvarades trots att det aktuella avtalet inte omfattades av tillämpningsområdet för rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150) vars tolkning hade begärts. Se också domen LivaNova (punkt 43), i vilken det delningsförfarande som var i fråga i det nationella målet inte direkt omfattades av tillämpningsområdet för rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag (EGT L 378, 1982, s. 47; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 41), men i vilken domstolen förklarade sig behörig att tolka begreppet skuld i artikel 3.3 b i sjätte direktivet 82/891, i synnerhet eftersom den hänskjutande domstolen angav att den nationella bestämmelse i civillagen som var i fråga i det nationella målet utgjorde införlivande, i nationell rätt, av denna artikel 3.3 b i nämnda direktiv och den italienska lagstiftaren alltså hade beslutat att tillämpa den på de förfaranden som var i fråga i det aktuella fallet.

34 Se bland annat, för förtydliganden av dessa begrepp, förslaget till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Allianz Hungária Biztosító m.fl. ( C‑32/11, EU:C:2012:663, punkt 29), förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i de förenade målen Deutsche Post m.fl. ( C‑203/18 och C‑374/18, EU:C:2019:502, punkterna 46 och 49), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet J & S Service (C‑620/19, EU:C:2020:649, punkterna 55 och 56).

35 Se beslut av den 9 september 2014, Parva Investitsionna Banka m.fl. ( C‑488/13, EU:C:2014:2191, punkt 29).

36 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Wahl i de förenade målen Venturini m.fl. ( C‑159/12–C‑161/12, EU:C:2013:529, punkt 50), enligt vilket domstolen är behörig endast om det tydligt framgår att domstolens tolkning är bindande för den nationella domstolen, i annat fall är målet hypotetiskt, vilket innebär att förfarandet i artikel 267 FEUF har missbrukats.

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2006, Poseidon Chartering ( C‑3/04, EU:C:2006:176, punkt 17). Se även dom av den 19 oktober 2017, Europamur Alimentación ( C‑295/16, EU:C:2017:782, punkterna 30–33), i vilken domstolen förklarade sig behörig, i och med att bestämmelserna i direktiv 2005/29 om otillbörliga affärsmetoder genom nationell lagstiftning hade gjorts tillämpliga på sådana situationer som de aktuella i det nationella målet, trots att de inte omfattades av direktivets tillämpningsområde. Se även dom av den 11 juli 2024, Skarb Państwa (Obetydligt betalningsdröjsmål eller ringa belopp) ( C‑279/23, EU:C:2024:605, punkterna 19 och 20). Se slutligen de domar som anges i fotnot 32 i punkt 7 ovan.

38 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet I J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:649, punkterna 43–45, 54–61, och 71–73).

39 Se bland annat förslaget till avgörande av generaladvokat Medina i målet Banco de Santander (Företrädande av enskilda konsumenter) ( C‑346/23, EU:C:2024:690, punkt 63) i fråga om konsumentbegreppet i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1, kallat direktivet MIFID I. Se också Stuyck, J., La notion de consommateur en droit de l’Union européenne i Combet M., Le droit européen de la consommation au XXI e siècle, État des lieux et perspectives, Bruylant, Bryssel, 2022, s. 25.

40 I direktiv 93/13 anges således att begreppet konsument definieras i samband med avtal som omfattas av detta direktiv.

41 Begreppet tolkas brett när det är fråga om rättsakter som skyddar konsumenter såsom direktiv 93/13, men restriktivt i fråga om rättsakter som rör domstols behörighet (se ovan punkterna 42–45).

42 Se dom av den 31 maj 2018, Sziber ( C‑483/16, EU:C:2018:367, punkterna 58 och 59).

43 Samma definition används till exempel också i direktiv 2011/83 (om konsumenträttigheter), direktiv 2005/29 (om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden), Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 2013, s. 63 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG (EUT L 136, 2019, s. 28), det vill säga att en konsument är en fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten, vilket inte i grunden skiljer sig från definitionen av en konsument i direktiv 93/13 (fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke).

44 Se till exempel domen YYY. (punkterna 40 och 45).

45 Beslutet, enligt vilket det var uppenbart att begäran skulle avvisas ( C‑638/21, EU:C:2022:339), avsåg en tvist mellan det slovakiska statliga offentligrättsliga organet RTVS och en person som var skyldig att erlägga den obligatoriska radio- och tv-avgiften och avsåg alltså inte ett avtal utan ett rättsförhållande som reglerades genom lagbestämmelser. I beslutet angavs även att den hänskjutande domstolen inte hyste några tvivel om att käranden i det nationella målet inte var en näringsidkare och att svaranden inte var en konsument (punkt 22). Beslutet av den 6 juni 2023, Rozhlas a televízia Slovenska ( C‑669/22, EU:C:2023:473), enligt vilket det var uppenbart att begäran skulle avvisas avsåg också en tvist mellan RTVS och en person som var skyldig att erlägga radio- och tv-avgiften, och redogörelsen för sambandet mellan de nationella bestämmelserna och direktiv 93/13 bedömdes inte vara tillräckligt klar och exakt (punkt 29).

46 Se bland annat domen LivaNova (punkterna 53 och 54).

47 Se dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44).

48 Härigenom skiljer sig det nu aktuella målet från den situation som var i fråga i beslutet av den 28 april 2022, Rozhlas a televízia Slovenska ( C‑638/21, EU:C:2022:339, punkterna 23–25).

49 Se bland annat domen YYY. (punkt 30).

50 Se domen YYY. (punkterna 35–38 och där angiven rättspraxis). Se även, beträffande just avtal mellan konsumenter och advokater, dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14), och dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa) ( C‑395/21, EU:C:2023:14).

51 En konsument är således en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke, vilket innebär att bedömningen av huruvida sådan näringsverksamhet förelåg ska göras vid tidpunkten för avtalets ingående. Det är då han behöver skydd.

52 Enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13 ska frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

53 Se dom av den 24 oktober 2024, Zabitoń ( C‑347/23, EU:C:2024:919, punkt 31).

54 Dom av den 20 januari 2005 (C‑464/01, EU:C:2005:32).

55 Domen YYY. (punkt 51).