Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 27 juni 2024

1 Originalspråk: engelska..

2 Det förevarande målets namn är ett fiktivt namn. Detta namn motsvarar inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 EUT L 149, 2021, s. 10.

4 Rådets beslut (EU) 2021/689 av den 29 april 2021 om ingående, på unionens vägnar, av handels- och samarbetsavtalet och av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om säkerhetsförfaranden för utbyte och skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter (EUT L 149, 2021, s. 2).

5 Rådets beslut (Euratom) 2020/2253 av den 29 december 2020 om godkännande av Europeiska kommissionens ingående av avtalet mellan Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands regering och Europeiska atomenergigemenskapen om samarbete om säker och fredlig användning av kärnenergi, och av Europeiska kommissionens ingående, på Europeiska atomenergigemenskapens vägnar, av handels- och samarbetsavtalet (EUT L 444, 2020, s. 11).

6 Se artikel 783.2 i handels- och samarbetsavtalet.

7 Se artikel 783.1 i handels- och samarbetsavtalet och meddelande om ikraftträdande av handels- och samarbetsavtalet och av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om säkerhetsförfaranden för utbyte och skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter (EUT L 149, 2021, s. 2540).

8 Om gemensamma och institutionella bestämmelser (del ett), handel, transport, fiske och andra arrangemang (del två), brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete (del tre), tematiskt samarbete (del fyra), deltagande i unionsprogram, sund ekonomisk förvaltning och finansiella bestämmelser (del fem), tvistlösning och övergripande bestämmelser (del sex) och slutbestämmelser (del sju).

9 Gemensamma och institutionella bestämmelser.

10 Tolkningsprinciper och definitioner.

11 Allmänna bestämmelser.

12 Enligt artikel 778.2 r i handels- och samarbetsavtalet utgör bilaga 43 en integrerad del av del tre, avdelning VII. Se även artikel 606 i handels- och samarbetsavtalet om arresteringsorderns innehåll och form.

13 Artikel 599 i handels- och samarbetsavtalet har rubriken Tillämpningsområde.

14 Artikel 604 i handels- och samarbetsavtalet har rubriken Garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall.

15 De fyra brotten var: medlemskap i en förbjuden organisation, ledning av verksamheten i en organisation som beställer terroristhandlingar, samröre med brottslingar för att leda verksamheten i en organisation som beställer terroristhandlingar och förberedelse av terroristhandlingar.

16 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

17 Dom av den 21 oktober 2013 (CE:ECHR:2013:1021JUD004275009) (domen i målet Del Río Prada mot Spanien).

18 När ett mål ger upphov till stor osäkerhet beträffande grundläggande frågor rörande nationell konstitutionell rätt och unionsrätt kan det vidare, med beaktande av de särskilda omständigheterna i ett sådant mål, vara nödvändigt att avgöra målet utan dröjsmål. Se beslut av domstolens ordförande av den 19 oktober 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:851, punkt 10 och där angiven rättspraxis).

19 Se beslut av domstolens ordförande av den 22 april 2024, Alchaster ( C‑202/24, EU:C:2024:343, punkt 7).

20 Förenade kungarikets rätt att medverka i målet regleras av artikel 90.1 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet), vilket godkändes av Europeiska unionens råd på Europeiska unionens och Europeiska atomenergigemenskapens vägnar genom rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 (EUT L 29, 2020, s. 1). Det framgår av artikel 90.1 i utträdesavtalet att till dess att domar och beslut av Europeiska unionens domstol som meddelas i alla de förfaranden och begäranden om förhandsavgöranden som avses i artikel 86 har vunnit laga kraft får Förenade kungariket intervenera på samma sätt som en medlemsstat eller, vid mål som anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 267 i EUF-fördraget, delta i förfarandet vid Europeiska unionens domstol på samma sätt som en medlemsstat. Under den perioden ska justitiesekreteraren vid Europeiska unionens domstol underrätta Förenade kungariket, vid samma tidpunkt och på samma sätt som gäller för medlemsstaterna, om alla mål som en domstol i en medlemsstat hänskjutit till Europeiska unionens domstol för förhandsavgörande. Med hänsyn till att det fortfarande pågår mål enligt artikel 86 i utträdesavtalet har Förenade kungariket rätt att medverka i förevarande förfarande.

21 Enligt artikel 598 c i handels- och samarbetsavtalet avses med verkställande rättslig myndighet den rättsliga myndighet i den verkställande staten som är behörig att verkställa arresteringsordern enligt den statens inhemska lagstiftning.

22 Enligt artikel 598 a i handels- och samarbetsavtalet avses med arresteringsorder ett rättsligt avgörande som utfärdats av en stat i syfte att en annan stat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

23 Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen trädde i kraft den 31 januari 2020.

24 Övergångsperioden löpte ut den 31 december 2020. Enligt artikel 127 i utträdesavtalet var unionsrätten tillämplig på och i Förenade kungariket under övergångsperioden, om inte annat föreskrevs i avtalet. Eftersom det i utträdesavtalet inte föreskrivs något undantag från artikel 127 med avseende på bestämmelserna om den europeiska arresteringsordern, fortsatte dessa bestämmelser att vara tillämpliga under övergångsperioden.

25 Och den motsvarande artikel 2 i Europakonventionen.

26 Beträffande detta, se bland annat Europadomstolens dom av den 9 juli 2019, Romeo Castaño mot Belgien (CE:ECHR:2019:0709JUD000835117).

27 Se, i denna fråga, Lenaerts, K., La vie après l’avis: exploring the principle of mutual (yet not blind) trust, Common Market Law Review, vol. 54, 2017, s. 805–840, på s. 806 och Bay Larsen, L., Some reflections on mutual recognition in the area of freedom, security and justice in Cardonnel, P., Rosas, A. och Wahl, N. (red.), Constitutionalising the EU Judicial System: Essays in Honour of Pernilla Lindh, Hart Publishing, London 2012, s. 139–152, s. 140.

28 Yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454).

29 Se yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 167).

30 Artikel 2 i EU-fördraget är inte en bestämmelse som endast anger politisk inriktning eller politiska avsikter, utan bestämmelsen anger värden som utgör en del av själva identiteten hos unionen i egenskap av gemensam rättsordning. Dessa värden tar sig konkreta uttryck i form av principer som innehåller rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna. Se dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet ( C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 232). För en senare bedömning av artikel 2 FEU i doktrinen, se Nettesheim, M., Die föderale Homogenitätsklausel des Art. 2 EUV, in Europarecht, 2024, sidorna 269–299, på s. 273, i vilken den bestämmelsen benämns som en federal homogenitetsklausul.

31 Yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 168). Se även mitt förslag till avgörande i målet Republiken Moldavien ( C‑741/19, EU:C:2021:164, punkt 87).

32 Se exempelvis dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

33 Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999.

34 Se dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

35 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

36 Se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

37 Se dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017).

38 Se dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

39 Se dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

40 Se dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

41 Se dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 111).

42 Se dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017).

43 Se dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 55).

44 Se Avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (EUT L 292, 2006, s. 2). Detta avtal godkändes på Europeiska unionens vägnar först genom rådets beslut 2006/697/EG av den 27 juni 2006 (EUT L 292, s. 1) och, efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, som gjorde ett nytt godkännande nödvändigt, genom rådets beslut 2014/835/EU av den 27 november 2014 (EUT L 343, s. 1). Den har varit i kraft sedan den 1 november 2019 (se det relevanta meddelandet i Europeiska unionens officiella tidning, EUT L 230, 2019, s. 1).

45 Se dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija ( C‑897/19 PPU, EU:C:2020:262, punkt 73).

46 Se, exempelvis, dom av den 25 juni 2020, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele) ( C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

47 Se dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 18).

48 Se, exempelvis, dom av den 30 maj 2013, Genil 48 och Comercial Hostelera de Grandes Vinos ( C‑604/11, EU:C:2013:344, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

49 Se dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija ( C‑897/19 PPU, EU:C:2020:262, punkt 74), och dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura m.fl. (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 30).

50 Se dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura m.fl. (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkterna 33–43 och 45–61).

51 Som den centrala bestämmelsen i artikel 1.2 i ramavtalet, enligt vilken medlemsstaterna ska verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i rambeslutet.

52 Se dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura m.fl. (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 48).

53 Se dom av den 17 mars 2021, JR (Arresteringsorder – Fällande dom från ett tredjeland medlem i EES) ( C‑488/19, EU:C:2021:206, punkt 60).

54 Ibidem Se även dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija ( C‑897/19 PPU, EU:C:2020:262, punkt 44).

55 I dom av den 17 mars 2021, JR (Arresteringsorder – Fällande dom från ett tredjeland medlem i EES) ( C‑488/19, EU:C:2021:206), hade EU-domstolen i huvudsak att svara den hänskjutande domstolen i den verkställande staten (Irland) och avgöra om en europeisk arresteringsorder kunde utfärdas enligt rambeslut 2002/584 för att verkställa ett fängelsestraff som hade dömts ut av en domstol i ett tredjeland (Norge) och erkänts i den utfärdande staten (Litauen).

56 Se dom av den 6 september 2016 ( C‑182/15, EU:C:2016:630).

57 Se dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 52).

58 I det fallet var tredjelandet Ryssland.

59 Se dom från Europadomstolen av den 28 februari 2008, Saadi mot Italien (CE:ECHR:2008:0228JUD003720106, § 147).

60 Se dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 57).

61 Se dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 58).

62 Se dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 59).

63 Och på artikel 101 i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

64 Detta följer av fast rättspraxis sedan domen av den 12 december 1972, International Fruit Company m.fl. ( 21/72–24/72, EU:C:1972:115, punkt 20). Se även dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 108), och dom av den 13 januari 2015, rådet och kommissionen/Stichting Natuur en Milieu and Pesticide Action Network Europe ( C‑404/12 P och C‑405/12 P, EU:C:2015:5, punkt 45).

65 Brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete.

66 Detta utgör fast rättspraxis sedan domen av den 30 april 1974, Haegeman ( 181/73, EU:C:1974:41, punkt 5). Se också dom av den 1 augusti 2022, Sea Watch ( C‑14/21 och C‑15/21, EU:C:2022:604, punkt 94), och dom av den 27 februari 2024, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann ( C‑382/21, EU:C:2024:172, punkt 57).

67 Se Yttrande 1/91 (första yttrandet angående EES-avtalet) av den 14 december 1991 ( EU:C:1991:490, punkt 14), och dom av den 24 november 2016, SECIL ( C‑464/14, EU:C:2016:896, punkt 94).

68 Se yttrande 1/91 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 14 december 1991 ( EU:C:1991:490; punkt 14).

69 Utfärdat i Wien den 23 maj 1969.

70 Se artikel 4.2 i handels- och samarbetsavtalet.

71 Se artikel 4.3 i handels- och samarbetsavtalet.

72 Artiklarna 522–701 i handels- och samarbetsavtalet.

73 Denna bestämmelse finns i avdelning I (Allmänna bestämmelser) i del tre i handels- och samarbetsavtalet.

74 Se även mitt förslag till avgörande i målet R O ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:644, punkt 68 och fotnot 61).

75 Se lydelsen av Avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge.

76 Se artiklarna 614.3, 623.6 och 626 i handels- och samarbetsavtalet.

77 En sådan tolkning bekräftas dessutom av ordalydelsen i artikel 629 i handels- och samarbetsavtalet och av den terminologi som används i Europarådets konvention om utlämning, upprättad i Paris den 13 december 1957 (ETS nr 24, tillgänglig på https://www.coe.int/en/web/conventions/full-list/-/conventions/treaty/024).

78 När det gäller artikel 600 i handels- och samarbetsavtalet.

79 När det gäller artikel 601 i handels- och samarbetsavtalet.

80 Artikel 3 och följande artiklar i rambeslut 2002/584.

81 Denna bestämmelse har nästan samma lydelse som artikel 15.1 i rambeslut 2002/584, med den enda väsentliga skillnaden att det i artikel 613.1 i handels- och samarbetsavtalet även hänvisas till proportionalitetsprincipen.

82 Enligt denna bestämmelse ska medlemsstaterna verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i rambeslut 2002/584.

83 Kommissionen har särskilt påpekat, både i sina skriftliga och muntliga yttranden, att det faktum att Förenade kungariket inte är ett land inom Schengenområdet är ett avgörande kriterium i detta avseende. Jag delar, med all respekt, inte denna ståndpunkt. När Förenade kungariket var en medlemsstat i Europeiska unionen var det inte heller en part i Schengenområdet. Det är för närvarande inte heller Irland (eller Cypern). Vid den tidpunkt då domstolen meddelade sin vägledande dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198), ingick Rumänien inte i Schengenområdet och är inte heller för närvarande en fullvärdig medlem (Rumänien och Bulgarien är för närvarande medlemsstater i Schengenområdet endast såvitt avser de inre luft- och sjögränserna). Schengen är därför inte något avgörande kriterium.

84 Se punkt 3 i begäran om förhandsavgörande.

85 Se Peers, S., So close, yet so far: the EU/UK Trade and Cooperation Agreement, Common Market Law Review, vol. 59, 2022, s. 49–80, särskilt på s. 68. Se även närmare Grange, E., Keith, B., och Kerridge, S., Extradition under the EU-UK Trade and Cooperation Agreement, New Journal of European Criminal Law, vol. 12, 2021, s. 213–221, särskilt på s. 217 och 218.

86 Se artikel 602 i handels- och samarbetsavtalet. Det finns ingen motsvarande bestämmelse i rambeslut 2002/584.

87 Dom av den 5 april 2016, ( C‑404/15 och C‑659/15, EU:C:2016:198).

88 Det vill säga en situation som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde men som innebär en utlämning till ett tredjeland.

89 Se Lemke, S., i von der Groeben, H., Schwarze, J. och Hatje, A., (red.), Europäisches Unionsrecht (Kommentar), Band 1, 7 uppl., Nomos, Baden-Baden, 2015, Art. 49 GRC, punkt 2.

90 Se dom av den 10 november 2022, DELTA STROY 2003 ( C‑203/21, EU:C:2022:865, punkt 46).

91 Enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan utarbetades förklaringarna för att ge vägledning vid tolkningen av stadgan och de ska vederbörligen beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar.

92 Se Förklaring till artikel 52 - Rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning, som ingår i Förklaringar till stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17).

93 Se även Szwarc, M., i: Wróbel, A., Karta Praw Podstawowych Unii europejskiej. Komentarz, C.H.Beck, Warszawa 2020, s. 1221.

94 Se Europadomstolens domar av den 22 november 1995, C.R. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1995:1122JUD002019092, § 32), den 22 november 1995, S.W. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1995:1122JUD002016692, § 34); samt dom av den 12 februari 2008, Kafkaris mot Cypern (CE:ECHR:2008:0212JUD002190604, § 137).

95 Det bör emellertid påpekas att Europadomstolen, som en utgångspunkt, efter att ha fastställt huruvida den aktuella åtgärden har ålagts efter en fällande dom för brott, kan beakta andra omständigheter, som den aktuella åtgärdens art och syfte, dess rubricering i nationell rätt, de förfaranden som är förknippade med vidtagandet av åtgärden och dess verkställighet, samt dess allvar. Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 9 februari 1995, Welch mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1995:0209JUD001744090, § 28), dom av den 8 juni 1995, Jamil mot Frankrike, (CE:ECHR:1995:0608JUD001591789, § 31), och dom av den 12 februari 2008, Kafkaris mot Cypern (CE: ECHR:2008:0212JUD002190604, § 142).

96 Liksom den tidigare Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, innan protokoll nr 11 till Europakonventionen trädde i kraft den 1 november 1998, som omstrukturerade den kontrollmekanism som inrättades genom detta.

97 Se beslut från Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna av den 3 mars 1986, Hogben mot Förenade kungariket, (CE:ECHR:1986:0303DEC001165385). Se även Europadomstolens beslut av den 29 november 2005, Uttley mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2005:1129DEC003694603), och Europadomstolens dom av den 12 februari 2008, Kafkaris mot Cypern (CE:ECHR:2008:0212JUD002190604, § 142).

98 Se beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 12.

99 Se domen i målet Del Río Prada mot Spanien, punkt 12.

100 Känd som Parot-doktrinen.

101 Se domen i målet Del Río Prada mot Spanien, punkt 117.

102 Se Europadomstolens beslut av den 31 augusti 2021, Devriendt mot Belgien (CE:ECHR:2021:0831DEC003556719).

103 Den 26 september 2006 dömdes sökanden till livstids fängelse av Cour d’assises de Brabant (Domstolen för grövre brott i Brabant, Belgien) för ett mord begånget natten mellan den 24 och 25 augusti 2003. Vid den tidpunkten var den nedre gränsen för villkorlig frigivning 10 år för livstidsstraff. Den 30 januari 2007 ogillade Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Belgien) sökandens överklagande. Den 17 februari 2015 konstaterade Europadomstolen att det skett ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen på grund av att juryns beslut inte var tillräckligt motiverat. Kassationsdomstolen återupptog därför den 16 juni 2015 målet, undanröjde sitt tidigare avgörande och återförvisade målet till Domstolen för grövre brott i Brabant för förnyad prövning. Den 29 juni 2016 dömde domstolen för grövre brott i Brabant sökanden till livstids fängelse i hans utevaro. Sedan sökanden motsatt sig detta dömdes han på nytt till livstids fängelse den 28 april 2017 och kassationsdomstolen ogillade hans överklagande den 24 oktober 2017. Under tiden antogs en lag den 17 mars 2013 som höjde den nedre gränsen för villkorlig frigivning från 10–15 år för livstidsdömda. Den 16 augusti 2018 ansökte sökanden om villkorlig frigivning och hävdade att han hade uppfyllt 10-årsgränsen. Den 25 februari 2019 förklarade dock Tribunal de l’application des peines, Gent (domstolen för verkställighet av domar i Gent, Belgien) att ansökan inte kunde tas upp till prövning, eftersom sökanden ännu inte hade avtjänat de 15 år som krävdes. Den 26 mars 2019 ogillade kassationsdomstolen sökandens överklagande och klargjorde att det inte var fråga om någon skärpning av straffet utan en ändring av villkoren för verkställigheten, vilket inte stred mot artikel 7 i Europakonventionen.

104 Se Europadomstolens beslut, 31 augusti 2021, Devriendt mot Belgien (CE:ECHR:2021:0831DEC003556719, punkt 26).

105 Se Europadomstolens beslut, 31 augusti 2021, Devriendt mot Belgien (CE:ECHR:2021:0831DEC003556719, punkt 28).

106 Se Europadomstolens domar, 12 februari 2008, Kafkaris mot Cypern (CE:ECHR:2008:0212JUD002190604, § 145), och Del Río Prada mot Spanien (§ 90).