Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 12 juni 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Hennes ansökan grundades på artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), vilka är tillämpliga på tillfälligt anställda enligt artikel 46 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen.

3 Tribunalen fastslog dels att beslutet av den 12 maj 2017 innehöll en uppenbart oriktig bedömning, eftersom beslutet att inte förlänga VP:s avtal motiverades med att Cedefop avsåg att avveckla sin rättstjänst, dels att beslutet hade antagits genom åsidosättande av rätten att yttra sig, rätten till försvar och artikel 26 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det inte kunde uteslutas att beslutet grundades på ett annat skäl, som avsåg att Cedefops direktör hade tappat förtroendet för VP.

4 Genom skrivelse av den 2 mars 2021 (nedan kallat beslutet av den 2 mars 2021) gjorde den verkställande direktören gällande att för att följa domen krävdes det endast att ersättning betalades för den materiella och ideella skadan, eftersom verkningarna av den rättsstridighet som tribunalen hade konstaterat kompenserades genom betalning av skadeersättningen.

5 Till följd av ett klagomål som VP lämnade in i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna sände överklagandenämndens ordförande den 29 juli 2021 en skrivelse till henne i vilket han angav att överklagandenämnden vid sitt möte den 16 juli 2021 hade beslutat att bifalla hennes klagomål av den 28 april 2021 och att upphäva beslutet av den 2 mars 2021, eftersom VP inte hade haft tillfälle att yttra sig över det. I mellantiden hade tribunalen genom beslut av den 20 maj 2022, VP/Cedefop ( T‑534/21, EU:T:2022:327), ogillat VP:s talan mot beslutet av den 2 mars 2021.

6 Den 7 september 2021 sände den nya direktören en skrivelse till VP, i vilken han underrättade henne om att han inte hade för avsikt att vidta de ytterligare åtgärder som hon hade begärt i sin ansökan, eftersom domen om ogiltigförklaring redan hade följts i sin helhet, och uppmanade henne att inkomma med sina synpunkter på det kommande beslutet, vilket hon gjorde den 15 oktober 2021.

7 Dessa grunder avsåg bristande behörighet hos överklagandenämnden (den första grunden), åsidosättande av artikel 266 FEUF och en uppenbart oriktig bedömning (den andra grunden), åsidosättande av omsorgsplikten (den tredje grunden), åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar, likabehandling och icke-diskriminering (den fjärde grunden) och maktmissbruk (den femte grunden).

8 Det ska påpekas att ordalydelsen i punkt 38 i den överklagade domen kan uppfattas som otydlig. Tribunalen påpekade nämligen inledningsvis att VP har hävdat att det för att följa [domen om ogiltigförklaring] ankom på Cedefop att återuppta förfarandet … och fatta ett nytt beslut …, utan att uttryckligen ta ställning till huruvida en sådan skyldighet förelåg, och sedan besvarade detta argument med att [d]et ska emellertid påpekas att Cedefop i förevarande fall uppfyllde denna skyldighet (min kursivering).

9 De övriga grunder som VP har åberopat avser åsidosättande av skyldigheten att ex officio kontrollera och fastställa huruvida överklagandenämnden var behörig att anta ett beslut avseende verkställigheten av domen om ogiltigförklaring (den andra och den tredje grunden), åsidosättande av principen om en domstol som har inrättats enligt lag, vilken erkänns i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och tribunalens bristande behörighet att upphäva domen om ogiltigförklaring (den fjärde och den femte grunden), åsidosättande av artikel 266 FEUF (den sjätte grunden), åsidosättande av den rättsliga princip som följer av domen av den 25 oktober 2013, kommissionen/Moschonaki ( T‑476/11 P, EU:T:2013:557, punkterna 71 och 73), och domen av den 16 oktober 2019, ZV/kommissionen ( T‑684/18, EU:T:2019:748, punkt 20) (den sjunde grunden), bristande motivering (den åttonde grunden) och slutligen åsidosättande av rätten att yttra sig, vilken stadfästs i artikel 47 i stadgan (den nionde grunden). Samtliga dessa grunder är riktade enbart mot de domskäl i den överklagade domen som tribunalen grundade sig på när den underkände den andra grunden för talan i första instans, vilken avsåg åsidosättande av artikel 266 FEUF och en uppenbart oriktig bedömning (se punkt 9 ovan).

10 Genom denna grund har VP gjort gällande dels att enligt domen om ogiltigförklaring ankom det på Cedefop att återuppta förfarandet för prövning av ansökan om förlängning av hennes avtal och att anta ett nytt beslut i stället för det omtvistade beslutet, dels att en förlängning av hennes avtal var den enda tänkbara åtgärden för att åtgärda de rättsstridigheter som hade konstaterats i domen om ogiltigförklaring. Det ska påpekas att även om VP i rubriken till punkt VII.1 och i punkt 52 i sitt överklagande har gjort gällande att tribunalen godtog den andra grunden i första instans, refererar hon enligt min mening till att samtidigt som tribunalen underkände denna grund erkände den, enligt henne, [Cedefops] skyldighet att anta ett nytt beslut.

11 Se fotnot 8 ovan.

12 Detta skäl framgår av sidorna 16 och 17 i beslutet att avslå klagomålet.

13 I punkt 44 i domen preciseras att detta skäl, som angavs i beslutet att avslå klagomålet, var i sig tillräckligt för att motivera beslutet att inte förlänga VP:s avtal.

14 Tribunalen godtog med andra ord inte VP:s argument att Cedefop hade åsidosatt artikel 266 FEUF och hade gjort en uppenbart oriktig bedömning, av det skälet att denna byrå, oberoende av frågan huruvida åtgärder måste vidtas, under alla omständigheter hade antagit ett beslut för att följa domen om ogiltigförklaring.

15 Samtidigt har VP, på ett i viss mån motsägelsefullt sätt, hävdat att Cedefops verkställande direktör avslog hennes ansökan om att återinsättas, trots den meddelade domen om ogiltigförklaring.

16 Domstolen har slagit fast att av denna bestämmelse framgår att i det fall där en rättsakt har ogiltigförklarats eller konstaterats vara ogiltig är de institutioner som antagit denna rättsakt endast skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Institutionerna har följaktligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att bestämma på vilket sätt de ska avhjälpa den fastställda rättsstridigheten. Detta förutsätter dock att tillvägagångssättet är förenligt med domslutet i den aktuella domen samt med de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta (se, bland annat, dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 68 och där angiven rättspraxis). Tribunalen har preciserat att när administrationen använder sig av det utrymme för skönsmässig bedömning som artikel 266 FEUF ger den ska den välja mellan olika möjliga åtgärder vilka överensstämmer med domskälen i domen om ogiltigförklaring samt med unionens principer och rättsregler, för att förena tjänstens intressen med skyldigheten att, på ett adekvat sätt, skydda sökandens rättigheter, och att när den berörda institutionen eller det berörda organet undersöker vilka verkställighetsåtgärder som ska vidtas, måste den eller det, för att iaktta unionens principer och rättsregler, bland annat se till att de vidtagna åtgärderna inte är behäftade med samma rättsstridigheter som de som identifierades i domen om ogiltigförklaring (se, bland annat, dom av den 23 oktober 2024, ZR/EUIPO, T‑634/22, EU:T:2024:746, punkterna 42 och 45 samt där angiven rättspraxis).

17 Se dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

19 Dessa stycken utgör den sista delen av punkt C i beslutet.

20 Överklagandenämnden har betonat att VP själv hade begärt ersättning för den materiella skada hon lidit på grund av att avtalet inte förlängts.

21 Överklagandenämnden har erinrat om att enligt fast rättspraxis kan tribunalen vid utövandet av sin behörighet inte rikta förelägganden mot unionens institutioner eller träda i deras ställe.

22 Detta beslut framgår av direktionens slutsatser av den 3 mars 2021, vilka VP hänvisade till i sitt klagomål.

23 Överklagandenämnden har angett att den tidsplan som hade föreslagits för rekryteringsförfarandet var nära knuten till resultatet av förfarandet för rekrytering av en chef för personalavdelningen.

24 Tribunalen stödde sig på det tredje av de argument som anges i punkt 31 ovan.

25 Det ska erinras om att detta avsnitt i beslutet att avslå klagomålet har följande lydelse på originalspråket, som är engelska: [b]ased on a thorough and transparent assessment of the status quo performed in 2021 on the basis of 2020 data, Cedefop intends to reorganise the way the legal function works to mitigate the identified risks without intending to reinstate persons or past working organisations ([p]å grundval av en grundlig och transparent bedömning av status quo som utfördes 2021 på basen av uppgifter från 2020 avser Cedefop att omorganisera det sätt på vilket den rättsliga funktionen säkerställs, i syfte att begränsa de identifierade riskerna, utan att ha för avsikt att återinsätta personer eller tidigare arbetsorganisationer).

26 Med andra ord verkar överklagandenämnden genom nämnda argument i huvudsak endast att ha tillbakavisat VP:s påstående avseende att det beslut som Cedefops verkställande direktör hade fattat om att inrätta en intern tjänst som rättslig rådgivare vid Cedefop, vilket hade understötts av direktionen, med nödvändighet innebar en förlängning av hennes avtal, utan att uttala sig om huruvida en förlängning var nödvändig eller lämplig.

27 Det måste konstateras att det är svårt att förstå varför tribunalen endast uttalade sig om ett av de båda skäl som den hade noterat i det omtvistade beslutet, kompletterat genom beslutet att avslå klagomålet, och inte ansåg att det var nödvändigt att uttala sig om det som enligt Cedefop var den huvudsakliga grunden för avslaget på VP:s ansökan, nämligen att ingen senare åtgärd behövde vidtas för att följa domen om ogiltigförklaring, vilken tribunalen ansåg var verkningslös.

28 Eftersom föremålet för det här förslaget till avgörande är begränsat till den första grunden, påverkar denna bedömning inte prövningen av de övriga grunderna för överklagandet.

29 Se punkt 17 ovan.

30 Tribunalen uttalade sig på liknande sätt i punkt 18 i den överklagade domen.

31 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 39).

32 Detta bekräftas av tribunalens fasta praxis (se dom av den 9 november 2022, QM/Europol, T‑164/21, EU:T:2022:695, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

33 VP förefaller härvid att ha blandat samman, å ena sidan, Cedefops skyldighet att till följd av domen om ogiltigförklaring anta ett nytt beslut om ansökan om förlängning av hennes avtal och, å andra sidan, de skäl som det nya beslutet (det omtvistade beslutet, bekräftat genom beslutet att avslå klagomålet) grundar sig på. Frågan huruvida de skäl som anges i dessa beslut är välgrundade har med andra ord ett nära samband med frågan huruvida dessa beslut är välgrundade, oberoende av huruvida denna byrå antog ett beslut för att följa domen om ogiltigförklaring.

34 Se fotnot 9 ovan.

35 Detta e‑postmeddelande skickades till följd av att VP hade begärt att Cedefop skulle följa domen om ogiltigförklaring genom att förlänga hennes avtal, vilket Cedefop motsatte sig.

36 Det ska för fullständighetens skull påpekas att VP i första hand även har gjort gällande att nämnda ansökan inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte lämnades in i separat handling. Jag anser emellertid att denna invändning inte kan godtas. Som Cedefop har gjort gällande hade ansökan, enligt artikel 151.1 i domstolens rättegångsregler, nämligen behövt lämnas in i separat handling endast om byrån hade begärt att domstolen skulle avgöra nämnda ansökan utan att själva saken prövades, vilket inte är fallet i förevarande mål.

37 Se, bland annat, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet ( C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 129 och där angiven rättspraxis). Se även, i doktrinen, Lenaerts, K., m.fl., EU Procedural Law, andra utgåvan, Oxford University Press, 2023, s. 790. Domstolen har beslutat att avlägsna handlingar ur ärendeakten bland annat när rättsliga yttranden för internt bruk har avgetts av institutionernas rättstjänster (beslut av den 23 oktober 2002, Österrike/rådet, C‑445/00, EU:C:2002:607, punkt 12, och av den 14 maj 2019, Ungern/parlamentet, C‑650/18, EU:C:2019:438, punkterna 8–19) eller av en nationell myndighet (beslut av den 23 mars 2007, Stadtgemeinde Frohnleiten och Gemeindebetriebe Frohnleiten, C‑221/06, EU:C:2007:185, punkterna 19–23).

38 Se, analogt, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet ( C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 130). I det fallet rörde det sig om interna handlingar som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) och som hade lämnats in utan att det hade godkänts av den berörda institutionen eller beslutats av unionsdomstolen.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet ( C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 131).

40 Se dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen ( 155/79, EU:C:1982:157, punkterna 18–27).

41 Se, vad mer allmänt gäller grunderna för skyddet av advokaters tystnadsplikt, förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑305/05, EU:C:2006:788, punkterna 36–46 och där angiven rättspraxis). Se även, i doktrinen, Van Gerven, D., Professional Secrecy in Europe, i Professional Secrecy of Lawyers in Europe, Cambridge University Press, 2013, s. 6–8.

42 Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet Orde van Vlaamse Balies m.fl. ( C‑694/20, EU:C:2022:259, punkt 49) och som det bekräftades av domstolen i domen av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl. ( C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 27), framgår det av fast praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) att artikel 8.1 i Europakonventionen skyddar sekretessen för all kommunikation mellan enskilda personer och ger ett starkare skydd för kommunikation mellan advokater och deras klienter (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 6 december 2012, Michaud mot Frankrike, CE:ECHR:2012:1206JUD001232311, § 117 och 118). I likhet med denna bestämmelse, vars skydd inte endast omfattar försvar i brottmål utan även juridisk rådgivning, garanterar artikel 7 i stadgan med nödvändighet att juridisk rådgivning omgärdas av sekretess, med avseende på såväl dess innehåll som dess existens. Såsom Europadomstolen har påpekat kan nämligen de personer som anlitar en advokat rimligen förvänta sig att deras kommunikation förblir privat och konfidentiell (Europadomstolen, 9 april 2019, Altay mot Turkiet (nr 2), CE:ECHR:2019:0409JUD001123609, § 49). Följaktligen måste dessa personer, förutom i undantagsfall, anses ha berättigade förväntningar på att deras advokat inte utan deras samtycke kommer att lämna ut information om att klienten har konsulterat advokaten.

43 Se bland annat, för ett liknande resonemang, Van Gerven, D., Professional Secrecy in Europe, i Professional Secrecy of Lawyers in Europe, Cambridge University Press, 2013, s. 17 och 18.

44 Det finns för övrigt ingen enhetlighet mellan de nationella rättssystemen i detta avseende. I vissa system är denna kommunikation föremål för ett nästan absolut skydd (se, exempelvis, förutom artikel 6.1 i de belgiska reglerna om god advokatsed, som Cedefop har hänvisat till, artikel 3.1 i det nationella interna regelverket för advokater i Frankrike och artikel 48 i de italienska reglerna om god advokatsed), men även i dessa fall åligger den skyldighet som följer av detta skydd de berörda advokaterna. På europeisk nivå anges i punkt 5.3.1 i de regler om god advokatsed för europeiska advokater som har utgetts av Rådet för advokatsamfunden i Europeiska unionen (CCBE) (2019 års utgåva), vilka finns på svenska på https://www.advokatsamfundet.se/globalassets/advokatsamfundet_sv/advokatetik/regler_om_god_advokatsed_for_europeiska_advokater_med_kommentar_2006.pdf, att [o]m en advokat avser att sända meddelanden till en advokat i en annan medlemsstat, som avsändaren önskar skall vara konfidentiella eller utan förbindelse, bör han eller hon klart uttrycka den avsikten innan dokumenten förmedlas. I punkt 5.3.2 i dessa regler preciseras att [o]m den avsedda mottagaren av meddelandena är oförmögen att se till att de bevaras konfidentiella eller utan förbindelse bör han eller hon upplysa avsändaren om detta utan dröjsmål. I förklaringarna till dessa regler framhålls i kommentaren till punkt 5.3 att det finns nationella skillnader mellan medlemsstaterna.

45 Det ska påpekas att även om den omständigheten, som VP har åberopat, att Cedefops ombud självt bad VP:s tidigare ombud att lämna ut innehållet i kommunikationen mellan de båda ombuden inte stöds av någon bevisning, krävde själva innehållet i denna kommunikation enligt min mening att ombudet meddelade sin klient att Cedefop var redo att inleda diskussioner. Jag tar emellertid inte ställning till huruvida det var möjligt att ord för ord återge hela kommunikationen mellan de båda berörda advokaterna i stället för att sammanfatta den, vilket är en fråga som under alla omständigheter omfattas av det behöriga advokatsamfundets regler och som inte är relevant i förevarande mål.

46 Bland annat i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 49 ovan.

47 Tribunalen har i en liknande situation erkänt möjligheten att göra gällande förekomsten av en dialog mellan parterna om en eventuell uppgörelse i godo i tvisten (dom av den 18 oktober 2023, BZ/ECB, T‑162/21, EU:T:2023:647, punkt 133).

48 I denna praxis fastslog tribunalen väsentligen att för att kunna tillgodose det ifrågavarande syftet, nämligen att nå en uppgörelse i godo mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten innan domstolen avkunnade sin dom, var det motiverat att vägra att ge tillgång till handlingar som upprättats inom ramen för förfarandet i fråga (se dom av den 12 september 2007, API/kommissionen, T‑36/04, EU:T:2007:258, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

49 Denna slutsats påverkar naturligtvis inte frågan om denna handlings bevisvärde, vilken ska bedömas av domstolen i enlighet med principen om fri bevisvärdering som anges i punkt 49 ovan.