25 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

RIMVYDAS NORKUS

föredraget den 18 juni 2026 ( 1 )

Mål C ‑ 582/24 P

PB

mot

Gemensamma resolutionsnämnden

” Överklagande – Personalmål – Tillfälligt anställda – Mobbning – Begäran om bistånd – Avslag på begäran – Avsaknad av prima facie-bevisning – Rätten till försvar – Rätten att bli hörd – Principen om opartiskhet – Principen om god förvaltningssed – Omsorgsplikt – Ansvar ”

I. Inledning

1. PB har, i sitt överklagande, yrkat att domstolen ska upphäva Europeiska unionens tribunals dom av den 26 juni 2024, PB/CRU (T‑789/22, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2024:426), i vilken tribunalen ogillade PB:s talan grundad på artikel 270 FEUF, genom vilken han yrkat dels ogiltigförklaring av gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut av den 15 februari 2022 om avslag på hans begäran om bistånd, dels ersättning för den skada som han lidit på grund av detta beslut.

2. I enlighet med domstolens begäran, kommer jag i detta förslag till avgörande att fokusera på den första grundens första, andra, fjärde och femte delar, vilka avser begreppet objektiv opartiskhet, samt principerna om konfidentiell behandling och öppenhet inom ramen för en begäran om bistånd i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

3. Detta mål bereder domstolen tillfälle att precisera sin praxis inom personalmål och närmare fastställa gränserna för principen om objektiv opartiskhet, i syfte att garantera en konsekvent och effektiv tillämpning av den i förvaltningsrutinerna inom unionens institutioner, organ och byråer. Det ger även domstolen möjlighet att precisera hur denna princip ska förenas med kraven på konfidentiell behandling och öppenhet som är tillämpliga på behandlingen av begäran om bistånd, med respekt för de berörda personernas processuella rättigheter och integriteten i det administrativa beslutsförfarandet.

II. Tillämpliga bestämmelser

4. Artikel 11a.1 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”I sin tjänsteutövning får en tjänsteman, om inte annat anges nedan, inte handlägga ärenden där han direkt eller indirekt har ett personligt intresse, till exempel av familjekaraktär eller av ekonomisk art, som kan innebära att hans oberoende äventyras.”

5. I artikel 12a.1 och 12a.3 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ”[t]jänstemän får inte ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier” och att med mobbning avses ”allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.

6. Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Unionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.

Den skall ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”

7. I artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Varje person på vilken dessa tjänsteföreskrifter skall tillämpas kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en åtgärd som går honom emot; detta gäller oavsett om myndigheten har fattat ett beslut eller har underlåtit att utföra en handling som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Klagomål skall anföras inom tre månader…”

III. Bakgrund till tvisten, förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

A. Bakgrund till tvisten

8. Klaganden anställdes vid SRB den 1 november 2016, som tillfälligt anställd enligt artikel 2 f i anställningsvillkoren för övriga anställda vid Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), i lönegrad AD 6, som jurist inom sekretariatet för enheten 01. Till följd av ett framgångsrikt externt rekryteringsförfarande, omklassificerades han till lönegrad AD 7 från den 1 oktober 2017 och fortsatte att utföra sitt uppdrag, först som senior expert inom politik och externa relationer, därefter som senior juridisk expert. Sedan dess har han inte beviljats någon omklassificering.

9. Då klaganden ansåg sig vara offer för mobbning från SRB:s ordförandes sida, lämnade han den 15 oktober 2021 in en begäran om bistånd på grundval av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, vilken är tillämplig på tillfälliga anställda enligt artikel 11 i anställningsvillkoren (nedan kallad begäran om bistånd), vid SRB:s antimobbningsenhet. Han angav i denna begäran ett antal handlanden som han ansåg utgjorde mobbning som påverkade hans välbefinnande och medförde ett tillstånd av utbrändhet.

10. Hans påstående rörde tre huvudpunkter:

11. För det första tillskrev han ordföranden vissa individuella handlanden, nämligen kränkande offentliga kommentarer, upprepad kritik av hans professionella prestationer, progressiv utfrysning, avsaknad av kommunikation och brutna löften avseende hans interna mobilitet. Han nämnde bland annat en händelse som inträffat vid ett sammanträde den 19 september 2018 beträffande hans masteruppsats i vilken han kritiserat SRB:s styrning, efter vilket han anmodades att återkalla de spridna exemplaren. Han klandrade även ordföranden för att ha skrikit offentligt, nekat honom en intern omplacering, underlåtit att omklassificera honom trots hans tjänstgöringstid och goda rekommendationer, nekat honom flexibla arbetstidslösningar samt underlåtit att erkänna honom i sina utvärderingsrapporter.

12. För det andra ifrågasatte han sin enhetschef, som blivit vice ordförande för SRB, vilken han anklagade för att ha bidragit till att han blivit utfryst och inte befordrats, eller till och med ha manövrerat vissa interna förfaranden till nackdel för honom. Han ansåg att ordföranden och vice ordföranden hade agerat i samråd för att skada hans karriär och sprida en negativ bild av honom.

13. För det tredje hävdade klaganden att dessa handlanden utgjorde en del av ett bredare institutionellt sammanhang av bristande öppenhet och en problematisk organisationskultur. Han nämnde bland annat att vissa interna beslut inte meddelats, att personalfrågor behandlats på ett erratiskt sätt, att personalomsättningen varit hög, att sjuka tjänstemän påståtts ha hotats och att omplaceringssystemet, som han betecknade som ett påtryckningsinstrument, använts.

14. Den 18 november 2021 upphävde SRB, i dess plenarsession, delegeringen av anställningsmyndighetens befogenheter till ordföranden för behandling av denna begäran och överlät dessa befogenheter till en annan permanent medlem (nedan kallad den utsedda anställningsmyndigheten). Denna gav efterlevnadsavdelningen i uppdrag att göra en preliminär bedömning av begäran.

15. Efterlevnadsavdelningen bad klaganden om precisioner och bevis och anmodade personalavdelningen och vice ordföranden att lämna synpunkter. I sin preliminära rapport av den 31 januari 2022 konstaterade avdelningen att det inte förelåg några prima facie-bevis för de påstådda händelserna och rekommenderade att begäran skulle avslås utan att någon formell undersökning skulle inledas, men gav samtidigt klaganden en möjlighet att ge in ytterligare bevisning.

16. I ett beslut som delgavs klaganden den 15 februari 2022, avslog den utsedda anställningsmyndigheten, efter att ha mottagit hans synpunkter på den preliminära rapporten, begäran om bistånd (nedan kallat det omtvistade beslutet), med motiveringen att de kumulativa villkoren för att mobbning, i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, ska anses föreligga inte var uppfyllda och att ingen tillräcklig bevisning hade lagts fram.

17. Efter detta beslut begärde klagande tillgång till handlingarna i ärendet och till olika dokument, såväl avseende grunderna för rätten att få tillgång till dokument som rätten till skydd av personuppgifter. Efterlevnadsavdelningen tillsände honom sammanfattningar av vissa skriftutväxlingar, bland annat synpunkter från personalavdelningen och från ordföranden i egenskap av klagandens tidigare enhetschef, samt en sammanfattning av en åtgärd för preventivt skydd i syfte att begränsa direkta kontakter med ordföranden.

18. Den 9 maj 2022 lämnade klaganden in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, som är tillämplig på tillfälligt anställda enligt artikel 46 i anställningsvillkoren (nedan kallat klagomålet). Klagomålet åtföljdes av ytterligare begäranden om tillgång till handlingar som bland annat avsåg eventuella intressekonflikter, beslutskedjan och de interna skriftväxlingar som ägt rum vid den preliminära bedömningen. Klagomålet avslogs genom SRB:s beslut av den 6 september 2022, som delgavs den 7 september samma år (nedan kallat avslagsbeslutet).

19. Därefter tog klaganden tjänstledigt av personliga skäl. I december 2022, vid utgången av ordförandens mandat och efter det att en ny ordförande tillträtt, upplystes han om att hans avtal inte skulle komma att förnyas. Genom beslut av den 22 och den 27 februari 2023, upplystes han formellt om att hans avtal skulle upphöra den 30 september 2023 och hans uppdrag avslutas.

B. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

20. Klaganden väckte vid tribunalen talan mot det omtvistade beslutet och anförde, till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring, tre grunder. Den första grunden avsåg förfarandefel och åsidosättande av rätten till försvar. Den andra grunden rörde åsidosättande av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, av omsorgsplikten och biståndsplikten samt av principen om god förvaltning. Såvitt avsåg den tredje grunden, gjorde han gällande en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheter som angetts i begäran om bistånd, en felaktig metodologi och ett åsidosättande av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna. Han gjorde även, till stöd för sitt skadeståndsyrkande, gällande ett åsidosättande av hans rätt att bli hörd och hans rätt till försvar.

21. Tribunalen ogillade, i den överklagade domen, talan i dess helhet.

C. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

22. Klaganden har, i sitt överklagande, yrkat att domstolen ska

– upphäva den överklagade domen,

– pröva målet i sak och, därvid, ogiltigförklara det omtvistade beslutet och avslagsbeslutet,

– förplikta SRB att betala honom en ersättning på 50 000 euro, och

– förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna i målet vid tribunalen och vid domstolen.

23. SRB har, i sin svarsinlaga, yrkat att domstolen ska

– avvisa överklagandet och, i andra hand, ogilla det i dess helhet,

– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

IV. Rättslig bedömning

A. Grunderna för överklagandet och omfattningen av domstolens prövning

24. Klaganden har, i sitt överklagande, anfört två grunder till stöd för sitt yrkande att tribunalens dom ska upphävas. Den första grunden avser dels tribunalens bedömning av den första av de grunder som åberopats i första instans, dels tribunalens bedömning av den andra av dessa grunder. Den andra grunden för överklagandet avser tribunalens prövning av den tredje av de grunder som åberopats i första instans. Klaganden har vidare gjort gällande en särskild grund till stöd för sitt ersättningsyrkande.

25. Som angetts ovan, kommer detta förslag till avgörande således att begränsas till en bedömning av den första grundens första, andra, fjärde och femte del. I syfte att göra analysen tydlig, kommer bedömningen att struktureras kring var och en av de olika rättsliga frågor som tagits upp i de olika delgrunderna. Inledningsvis kommer jag att undersöka den första grundens första och andra del, i den mån de rör iakttagandet av principen om objektiv opartiskhet.( 2 ) Därefter kommer jag att behandla den fjärde och den femte delen av denna grund, gällande principerna om konfidentiell behandling( 3 ) och öppenhet,( 4 ) vilka är tillämpliga inom ramen för en begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

26. En sådan särskild prövning krävs när principerna om opartiskhet, öppenhet och konfidentiell behandling, även om de hör nära samman i unionens rättsordning, behåller sin normativa autonomi sinsemellan. Opartiskhet, som föreskrivs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), utgör en del av principen om god förvaltning.( 5 ) Öppenhet, som grundar sig på bland annat artikel 15 FEUF och artikel 42 i stadgan, syftar till att säkerställa en så omfattande insyn i handläggningen som möjligt. Konfidentiell behandling har till syfte att skydda legitima intressen( 6 ), såsom rätten till försvar och skydd av personuppgifter. Dessa principer innebär, vidare, särskilda villkor för tillämpning inom offentlig förvaltning , med beaktande av särdragen i lagstadgade relationer. Tolkningen av dem innebär, i varje enskild situation, en avvägning i enlighet med kraven på god förvaltning.

B. Påståendet om åsidosättande av principen om objektiv opartiskhet

1. Begreppet opartiskhet inom unionsrätten

27. Innan jag prövar motiveringen till tribunalens dom mot bakgrund av ett eventuellt åsidosättande av principen om opartiskhet, vill jag erinra om räckvidden av denna princip, såsom den tolkats av domstolen, inom unionens rättsordning.

28. Av fast rättspraxis följer att unionens institutioner, organ och byråer är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheter som garanteras i unionsrätten, till vilka rätten till god förvaltning, som slås fast i artikel 41 i stadgan, hör.( 7 ) Denna rätt omfattar bland annat var och ens rätt till en opartisk handläggning av sina ärenden. Kravet på opartiskhet är, i detta avseende, av grundläggande betydelse, då det hör nära samman med principen om likabehandling som är ett av unionens fundament. Detta krav syftar till att förhindra eventuella situationer med intressekonflikter för tjänstemän och anställda som agerar på uppdrag av institutionerna, organen och byråerna samt att garantera deras oberoende och integritet, såväl i deras interna arbete som den bild som allmänheten har av dem. Kravet på opartiskhet omfattar även varje omständighet som den tjänsteman eller anställde som har att pröva en fråga rimligtvis måste inse kan, för en utomstående part, förefalla påverka dennes oberoende i denna fråga.( 8 )

29. I domstolens praxis preciseras att detta krav innehåller två ytterligare dimensioner. För det förslag innebär subjektiv opartiskhet att ingen företrädare för den berörda institutionen får hysa en förutfattad mening eller personlig fördom. För det andra avser objektiv opartiskhet de garantier som förfarandets organisation och genomförande ska erbjuda. Institutionen ska, i detta hänseende, lämna tillräckliga garantier för att utesluta allt tvivel vad gäller en eventuell förutfattad mening. Det är inte nödvändigt att styrka en bristande opartiskhet. Det är tillräckligt att det råder legitima tvivel som inte kan elimineras.( 9 ) Bedömningen ska göras utifrån en förnuftig och informerad yttre observatörs perspektiv, med beaktande av det intryck av självständighet som förfarandet ska präglas av.

30. Av rättspraxis följer även att vissa förhållanden, såsom att de som ska delta i antagandet av ett rättsligt eller administrativt beslut har föregående kännedom om de faktiska omständigheterna , inte i sig utgör en omständighet som kan medföra att beslutet är behäftat med ett förfarandefel i form av bristande opartiskhet. En sådan föregående kännedom kan ofta härröra från yrkesverksamhet som de berörda personerna har utövat tidigare eller parallellt och visar inte automatiskt att personen haft en förutfattad mening. För att fastställa att kravet på objektiv opartiskhet har åsidosatts är det nödvändigt att fastställa huruvida det i det enskilda fallet föreligger en konkret objektiv omständighet , såsom en intressekonflikt för tjänstemän och anställda som agerar på uppdrag av institutionerna, organen och byråerna som ger upphov till legitima tvivel, utifrån sett, vad beträffar förfarandets opartiskhet.( 10 ) Det är endast när ett sådant tvivel, mot bakgrund av förfarandets organisation och genomförande, inte rimligen kan uteslutas som kravet på opartiskhet ska anses ha åsidosatts.

31. Det är mot denna bakgrund som det ska bedömas om tribunalen, såsom klaganden har gjort gällande, har felbedömt begreppet objektiv opartiskhet.

2. Påstått åsidosättande av principen om opartiskhet beträffande efterlevnadsavdelningen och chefen för denna avdelning

32. Genom den första grundens första del , avseende punkterna 46–52, 116, 117 och 176 i den överklagade domen, har klaganden gjort gällande att tribunalen har åsidosatt principen om objektiv opartiskhet på grund av en intressekonflikt hos B, chefen för SRB:s efterlevnadsavdelning.

a) Parternas yttranden

33. Klaganden har anfört att tribunalen har åsidosatt denna princip genom att utesluta att det förelåg en intressekonflikt hos B, knuten till deras tidigare personliga band och hennes kännedom om de svårigheter som han gick igenom med SRB:s ordförande samt hans avsikt att ge in ett klagomål om mobbning. Enligt honom var kunde denna situation väcka legitima tvivel om partiskhet, varför B borde ha avstått från att delta. Han har vidare hävdat att tribunalen har dömt utöver vad som yrkats av parterna ( ultra petita ), gjort en felaktig rättslig bedömning genom att godta argumentet att det var möjligt att kontakta andra av avdelningens medlemmar och ha grundat sin motivering på ett cirkelresonemang. Klagande har vidare gjort gällande att SRB inte har lagt fram något bevis för att B skulle vara opartisk, att det inte räckte att översända vissa handlingar och ändra anställningsmyndighetens undertecknare för att skingra tvivlen samt att alla dessa omständigheter utgjorde fel i förfarandet mot bakgrund av artikel 11a i tjänsteföreskrifterna.

34. SRB har invänt att klaganden inte har styrkt de påstådda förtroendena eller förekomsten av en konkret risk för opartiskhet, eftersom enbart en kännedom om faktiska omständigheter inte räcker för att ett objektivt åsidosättande av principen om opartiskhet ska anses föreligga. SRB har gjort gällande att bevisbördan åvilar klaganden och att argumentet att vissa handlingar inte har översänts otillbörligen syftar till att omvända bevisbördan, utan att det styrkts på vilket sätt dessa handlingar skulle ha kunnat påverka det omtvistade beslutet. Invändningarna avseende de i punkt 176 i den överklagade domen nämnda skyddsåtgärderna, argumentet i punkt 48 i denna dom och ett avgörande som påståtts ha meddelats utöver parternas yrkanden ( ultra petita ) är, enligt SRB, irrelevanta eller otillräckligt styrkta, eftersom det inte föreligger någon omständighet som gör det möjligt att fastställa att det föreligger en intressekonflikt hos efterlevnadsavdelningen.

b) Bedömning av den överklagade domen

1) Tribunalens motivering

35. I punkterna 42–52 i den överklagade domen, prövade tribunalen sökandens argument om att principen om objektiv opartiskhet hade åsidosatts vid den preliminära bedömningen av hans begäran om bistånd.

36. Tribunalen erinrade inledningsvis om de tillämpliga bestämmelserna. Med hänvisning till artikel 41 i stadgan, underströk tribunalen att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt. Opartiskheten innehåller en subjektiv del (avsaknad av förutfattad mening) och en objektiv del, som innebär att institutionen ska lämna tillräckliga garantier för att utesluta varje tvivel beträffande förekomsten av en förutfattad mening. Bedömningen ska göras ur en objektiv och upplyst utomståendes perspektiv, med beaktande av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet.

37. Tribunalen tillämpade dessa principer och påpekade att efterlevnadsavdelningen, före den preliminära bedömningen, hade kontrollerat om det förelåg någon intressekonflikt, bland annat genom att fråga chefen för den juridiska avdelningen. Tribunalen konstaterade vidare att ordföranden –mottagaren av begäran om bistånd – hade uteslutits från förfarandet, eftersom hennes uppdrag vid anställningsmyndigheten hade upphört och delegerats till en annan permanent medlem. Enligt tribunalen var den person mot vilken klagomålet var riktat således inte inblandad i beslutet avseende begäran om bistånd. Klaganden hade, vidare, inte styrkt att några andra medlemmar av efterlevnadsavdelningen befann sin i någon konkret intressekonflikt.

38. Vad närmare gäller chefen för efterlevnadsavdelningen, påpekade tribunalen att klaganden själv hade betecknat henne som ”vän”. Tribunalen ansåg emellertid inte att denna omständighet i sig räcker för att fastställa att det förelåg en intressekonflikt, i den mening som avses i artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, eller att väcka legitima tvivel beträffande hennes objektiva opartiskhet. Vidare konstaterade tribunalen att den preliminära bedömningen hade lett till en rekommendation om att begäran skulle avslås utan att någon utredning inleddes, vilket den ansåg inte gör det möjligt att dra slutsatsen att den påstådda personliga anknytningen skulle ha gynnat klaganden eller påverkat objektiviteten vid bedömningen.

39. Slutligen ansåg tribunalen att det inte förelåg någon konkret omständighet som gjorde det möjligt att anse att det preliminära bedömningsförfarandet var behäftat med en bristande objektiv opartiskhet. Tribunalen underkände således grunden avseende åsidosättande av denna princip, i den del den avsåg efterlevnadsavdelningen och dess chef.

2) Bedömning

40. Det ska inledningsvis påpekas att tribunalen, inför sin bedömning, i punkt 45 i den överklagade domen gjorde en mycket strukturerad framställning av domstolens praxis avseende principen om opartiskhet, i vilken den på ett precist sätt erinrade om denna princips grunder och huvuddrag inom unionsrätten. Tribunalen gjorde, med fog och i enlighet med domstolens fasta praxis, i punkt 45 i den överklagade domen en åtskillnad mellan subjektiv opartiskhet och objektiv opartiskhet. Den underströk uttryckligen, i punkt 46 i denna dom, att endast den sistnämnda hade ifrågasatts i målet.

41. Under dessa omständigheter rör frågan i detta överklagande inte ett åsidosättande av det tillämpliga rättsliga kriteriet i sig, utan det sätt på vilket tribunalen har tillämpat detta kriterium på omständigheterna i målet vid prövningen av argumenten om att intressekonflikter förelåg. Klaganden har, i huvudsak, gjort gällande att vissa personers deltagande i det förfarande som ledde fram till det omtvistade beslutet var sådant att det medförde en intressekonflikt och, därmed, hos en förnuftig och upplyst utomstående observatör kunde väcka legitima tvivel beträffade deras opartiskhet. De aktuella personerna var chefen för efterlevnadsavdelningen samt SRB:s ordförande och vice ordförande.

42. Bland de omständigheter som, enligt klaganden, skulle kunna medföra ett intryck av att chefen för efterlevnadsavdelningen befann sig i en intressekonflikt fanns bland annat det förhållandet att hon dels hade kännedom om klagandens situation ( 11 ), dels hade mottagit dessa upplysningar inom ramen för deras vänskapsrelation ( 12 ). Även om det finns ett visst samband mellan dessa omständigheter, föreligger det objektiva skäl för att de prövas var för sig.

i) Betydelsen av att chefen för efterlevnadsavdelning hade förhandsinformation om klagandens situation

43. Klaganden har gjort gällande att chefen för efterlevnadsavdelningen kände till hans situation, eftersom han anförtrott sig till henne angående de svårigheter som han gick igenom. Det ska, i detta hänseende, påpekas att tribunalen uttryckligen prövade detta argument och konstaterade att det var klaganden själv som hade informerat efterlevnadsavdelningens chef om föremålet för hans begäran om bistånd. Även om tribunalens resonemang förefaller aningen kortfattat, framgår det av den överklagande domen att den, i huvudsak, avsåg att relativisera klagandens argument och ansåg att de skäl som skulle kunna ligga till grund för en sådan förutfattad mening hos efterlevnadschefen – under förutsättning att det fastställs att hon hade en sådan förutfattad mening – i slutändan skulle tillskrivas klaganden själv.

44. Tribunalens argument kan, vid en första anblick, inte vederläggas. Om enbart den omständigheten att en part kände till ett visst förhållande skulle innebära en bristande opartiskhet, skulle klaganden nämligen kunna påverka genomförandet av det administrativa förfarandet genom att, via en enkel kommunikation av vissa upplysningar till deltagarna i förfarandet, kunna påstå att de var obehöriga att agera i detta förfarande. Det kan emellertid inte godtas att en part till sin fördel kan åberopa ett organs opartiskhet på grundval av en situation som denna part själv på ett avgörande sätt har bidragit till, såvida det inte kan fastställas att objektivt kontrollerbara omständigheter, oberoende av detta bidrag, icke desto mindre var av sådan art att de hos en objektiv och upplyst observatör kunde väcka tvivel beträffande förfarandets neutralitet. Tribunalen förefaller således underförstått kritisera en sådan tolkning av den objektiva opartiskheten som klaganden förefaller försvara.

45. Även om tribunalen inte preciserar den dogmatiska grunden för detta argument, skulle denna teoretiskt kunna höra samman med antingen begreppet rättsmissbruk, eller den allmänna principen att ingen får dra fördel av sitt eget rättsstridiga handlande ( nemo auditur propriam turpitudinem allegans ). Under alla omständigheter överlappar dessa båda principer varandra vad gäller deras verkningar, eftersom de innebär att en part inte får dra någon rättslig fördel av en otillbörlig situation som denne själv har skapat eller på ett avgörande sätt bidragit till. Den exakta klassificeringen av detta resonemang har emellertid inte någon avgörande räckvidd i förevarande mål, eftersom målet inte huvudsakligen gäller denna fråga. Det rör sig i realiteten om att fastställa huruvida föregående kännedom om en faktisk omständighet i sig kan utgöra ett indicium på objektiv partiskhet. Således bör bedömningen fokusera på denna fråga i bredare bemärkelse.

46. En så extensiv tolkning av begreppet objektiv partiskhet, enligt vilken en föregående kännedom om en faktisk omständighet i sig kan utgöra en faktor som väcker legitima tvivel beträffande neutraliteten hos en deltagare i förfarandet skulle, om den godtogs, vara svår att tillämpa och kunna försätta förvaltningen i en situation av krav som skulle äventyra dess fungerande. Det är inte utan anledning som domstolen har avstått från att slå fast en så bred tolkning av begreppet objektiv opartiskhet. Som jag har erinrat om ovan, framgår av dess praxis att det förhållandet att de som ska delta i antagandet av ett rättsligt eller administrativt beslut har föregående kännedom om de faktiska omständigheterna inte i sig utgör en omständighet som kan medföra att beslutet är behäftat med ett förfarandefel i form av bristande opartiskhet.( 13 )

47. En sådan föregående kännedom visar sig nämligen ofta vara oundviklig med hänsyn till yrkesverksamhet som de berörda personerna har utövat tidigare eller parallellt.( 14 ) Det ska således fastställas huruvida det i det enskilda fallet föreligger en objektiv omständighet, såsom en intressekonflikt för tjänstemän och anställda som agerar på uppdrag av institutionerna, organen och byråerna som, hos utomstående, ger upphov till legitima tvivel vad beträffar förfarandets opartiskhet.

48. Denna rättspraxis förefaller än mer relevant i förevarande mål då chefen för efterlevnadsavdelningen vid en av unionens byråer just har till uppgift att se till unionsrätten, byråns interna bestämmelser samt de etiska normer som är tillämpliga på personal och beslutsfattande organ iakttas. Efterlevnadsavdelningen har, allmänt, till uppdrag att säkerställa förebyggande och upptäckt av överträdelser av föreskrivna skyldigheter, att ge råd till förvaltningen om etiska frågor och intressekonflikter samt att bidra till genomförandet av interna mekanismer för kontroll och god förvaltning.( 15 )

49. Mot denna bakgrund finns det ingenting ovanligt med att chefen för denna avdelning informeras om eventuella problem eller brott mot föreskrifterna, såsom situationer av mobbning mellan kollegor. I egenskap av kontaktperson för begäranden om bistånd, rapporteringar och klagomål från personalen samt informella meddelanden om iakttagande av professionella skyldigheter, får hon naturligt kännedom om för byrån interna situationer. Det kan således inte förväntas att chefen för efterlevnadsavdelningen, som utövar sådana funktioner, ska vara helt ovetande om påstådda situationer av mobbning inom byrån.

50. Av detta följer att själva den omständigheten att chefen för efterlevnadsavdelningen, på grund av sina institutionella ansvarsuppgifter , kan komma att granska vissa tjänstemäns eller tillfälligt anställdas – däribland, i förekommande fall, klagandens – rättsliga ställning inte i sig kan berättiga tvivel beträffande hennes objektiva opartiskhet. En sådan presumtion skulle gå utöver vad garantierna om opartiskhet kräver och kan inte vara förenligt med kraven på en välfungerande offentlig sektor. Chefen för efterlevnadsavdelningen är nämligen, oberoende av de upplysningar som hon kan komma att motta i utövande av sitt uppdrag, från de berörda personerna eller andra källor, skyldig att iaktta de skyldigheter avseende oberoende och integritet som gäller för alla tjänstemän i unionen.

51. Följaktligen kan inte den omständigheten att klaganden anförtrott sig till chefen för efterlevnadsavdelningen och att hon således fått viss kännedom om hans situation – vilket ingår i utövandet av hennes uppdrag – i sig anses medföra rimliga tvivel beträffande hennes objektiva opartiskhet.

ii) Betydelsen av den påstådda vänskapsrelationen till chefen för efterlevnadsavdelningen

52. Det kan emellertid inte uteslutas att förekomsten av en intressekonflikt, i målet i första instans, kan anses medföra legitima tvivel beträffande den objektiva opartiskheten hos chefen för efterlevnadsavdelningen. Klaganden har, i detta hänseende, klandrat tribunalen för att ha feltolkat räckvidden av detta krav, genom att, i huvudsak, ha underlåtit att beakta den vänskapsrelation som han påstås ha haft med chefen för efterlevnadsavdelningen. Hans argument ska förstås så att det är just på grund av det befintliga förtroendebandet dem emellan som han kommit att anförtro sig till henne angående sin situation.

53. I detta hänseende ska det påpekas att tribunalen med fog hänvisade till artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken en tjänsteman, i sin tjänsteutövning, inte får handlägga ärenden där han direkt eller indirekt har ett personligt intresse, till exempel av familjekaraktär eller av ekonomisk art, som kan innebära att hans oberoende äventyras. Vidare underströk tribunalen att efterlevnadsavdelningen hade gjort en preliminär bedömning av huruvida en eventuell intressekonflikt förelåg, vilken inte hade visat något som tydde på detta.

54. Under dessa omständigheter var tribunalen, i princip, inte skyldig att göra någon djupare rättslig analys av frågan om i vilken mån den påstådda vänskapsrelationen mellan klaganden och chefen för efterlevnadsavdelningen, samt de upplysningar som klaganden inom ramen för denna förtroendesituation hade gett henne om sin situation, kunde innebära en intressekonflikt. För fullständighetens skull, ska jag icke desto mindre mer detaljerat pröva klagandens argument på denna punkt.

55. Mellanmänskliga relationer kan teoretiskt ge upphov till en ”intressekonflikt” i den mening som avses i unionsrättens personalbestämmelser. En granskning av en samling relevanta bestämmelser om tjänstemän och andra unionsanställdas beteende visar att personliga intressen – särskilt om familjeintressen, men även andra privata anknytningar – kan vara av sådan art att de äventyrar dessa tjänstemän och anställdas opartiskhet eller, åtminstone, ger ett sådant intryck.

56. Ingen av de bestämmelser som jag granskat förbjuder visserligen uttryckligen vänskapsband mellan tjänstemän. ”Vänskap” anges inte heller i sig som en särskild situation som kan väcka legitima tvivel beträffande de berörda tjänstemännens opartiskhet. Dessa har icke desto mindre en särskild vaksamhetsplikt i syfte att förebygga varje situation som skulle kunna medföra en intressekonflikt, bland annat vid antagandet av beslut som är av viss betydelse för utomstående. I detta syfte utgörs de relevanta bestämmelser som reglerar tjänstemäns beteende av allmänna klausuler , som är tillräckligt brett formulerade för att omfatta en mångfald av situationer som kan uppkomma i praktiken.

57. Enligt artikel 11a i tjänsteföreskrifterna har tjänstemän och andra unionsanställda en skyldighet att undvika varje situation i vilken deras personliga intressen skulle kunna hamna i konflikt med deras professionella skyldigheter. Personliga intressen, bland annat av familjekaraktär, anges i denna artikel uttryckligen kunna skapa en intressekonflikt. Denna artikel begränsar sig inte till de hypotetiska situationer där en faktisk inskränkning av opartiskheten har fastställts, utan omfattar även situationer där det objektivt sett framgår att den berörde anställde eventuellt inte utövar sin tjänst med den neutralitet och det oberoende som krävs.

58. Analoga krav följer av flera uppförandekoder som är tillämpliga inom unionens institutioner och organ. Europeiska ombudsmannens kodex förbjuder således varje beteende som styrs av personliga intressen eller familjeintressen.( 16 ) Kommissionens kodex kräver att de anställda ska agera opartiskt och oberoende av personliga intressen.( 17 ) På samma sätt föreskrivs i SRB:s kodex att dess medlemmar och anställda ska undvika varje situation som kan medföra en intressekonflikt eller uppfattas som sådan. En sådan konflikt föreligger bland annat när privata eller personliga intressen är av sådan art att kan påverka eller förefalla påverka ett opartiskt och sakligt utövande av deras tjänsteutövning.( 18 )

59. Själva existensen av mellanmänskliga relationer – oavsett om det gäller bekantskaper, professionella band( 19 ) eller till och med vänskap – kan inte i sig anses innebära en ”intressekonflikt”. Det ska, i detta hänseende, beaktas att tjänstemän och andra unionsanställda utövar sin tjänst i en professionell miljö som präglas av ett nära och ofta långvarigt samarbete, vilket främjar skapandet av personlig anknytning. Ett motsatt synsätt skulle innebära en feltolkning av hur förvaltningen fungerar i realiteten och skulle riskera att äventyra dess fungerande, trots att kvalitén på relationerna mellan personalmedlemmarna väsentligt bidrar till bevarandet av en hälsosam och produktiv arbetsmiljö . Däremot ska det, mot bakgrund av omständigheterna i varje specifikt mål, bedömas huruvida den aktuella relationen objektivt sett kan ge upphov till legitima tvivel beträffande den berörda personens opartiskhet.

60. Detta kan bland annat vara fallet när det finns en särskilt nära personlig anknytning och den berörda tjänstemannen själv eller i grupp ska fatta ett beslut som direkt påverkar den person med vilken han eller hon har denna anknytning. Vänskap kan även utgöra en relevant omständighet om den visar ett personligt band av en sådan intensitet att den, ur en förnuftig och informerad utomståendes synpunkt, kan äventyra eller, åtminstone, väcka tvivel kring ett opartiskt tjänsteutövande.( 20 ) Indicier på en sådan nära personlig relation kan, exempelvis, vara att de berörda har deltagit i gemensamma aktiviteter utanför arbetet eller att händelser av familjekaraktär har ägt rum.

61. En sådan bedömning förutsätter emellertid en konkret och individuell prövning . Det ska fastställas att det föreligger en objektiv omständighet – såsom en nära personlig relation i kombination med beslutsbefogenheter eller inflytande – som, hos utomstående, kan ge upphov till legitima tvivel beträffande förvaltningens opartiskhet. Om en sådan omständighet saknas kan inte förekomsten av en personlig relation eller ett vänskapsband, i sig, räcka för att en intressekonflikt i den mening som avses i unionsrättens personalbestämmelser ska anses föreligga.

62. Frågan om huruvida en så nära relation förelåg i förevarande mål är en fråga avseende de faktiska omständigheterna vilken, i princip, ska prövas av tribunalen i förfarandet i första instans. Detta synsätt motsvarar kompetensfördelningen mellan unionsdomstolarna i överklagandeförfarandet.( 21 ) Det ska emellertid påpekas att ingenting i klagandens argument gör det möjligt att fastställa att relationen mellan honom och chefen för efterlevnadsavdelningen utgörs av en särskild anknytning utanför en arbetsrelation, vilken kan föreligga mellan tjänstemän eller andra anställda vid varje institution, organ eller byrå inom unionen.

63. Eftersom klaganden har gjort gällande att meningsutbyten har ägt rum angående hierarkin och de svårigheter som han uppger sig ha genomgått – i övrigt utan att något sådant meningsutbyte har styrkts av bevis – , visar dessa påstående snarare att den aktuella relationen existerade i ett professionellt sammanhang och omfattade aspekter som normalt sett ingår i byråns efterlevnadsavdelnings befogenheter.( 22 )

64. Då det saknas tillräckligt konkreta indicier på att en intressekonflikt förelåg, kan tribunalen inte anses ha feltolkat räckvidden av principen om objektiv opartiskhet i målet. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den endast prövade talan mot bakgrund av de faktiska uppgifter som den förfogade över.

iii) Tribunalens argument om att indicier på en påstådd partiskhet saknades

65. I motiveringen till den överklagade domen finns, under alla omständigheter, en felaktig rättstillämpning, då tribunalen, i punkt 51 i denna dom, som en omständighet som kunde skingra varje tvivel beträffande oberoende hos efterlevnadsavdelningens chef, angav att denna avdelning, efter en preliminär bedömning, hade slagit fast att begäran om bistånd skulle avslås utan att någon administrativ utredning skulle inledas.

66. Genom att således fästa särskild vikt vid betydelsen av det beslut som antogs efter denna bedömning, förefaller tribunalen har grundat sin bedömning av den objektiva opartiskheten på överväganden avseende att chefen för efterlevnadsavdelningen saknade personligt intresse, att hennes attityd eventuellt gynnade klaganden och, slutligen, att resultaten av förfarandet var till nackdel för honom. Detta resonemang kan förstås så att avsaknaden av objektiv opartiskhet underordnades bevis på en konkret förutfattad mening eller på ett faktiskt inflytande över förfarandet utgång, trots att kravet på en objektiv opartiskhet snarare har till syfte att förebygga legitima tvivel beträffande hennes neutralitet, oberoende av om det föreligger bevis för en faktiskt förutfattad mening eller för betydelsen av det beslut som antagits.

67. Det ska nämligen erinras om att kravet på objektiv opartiskhet syftar till att utesluta allt tvivel vad gäller en eventuell förutfattad mening vid prövningen av ett ärende. Bedömningen av huruvida detta krav har iakttagits avgörs inte av bevis för en faktisk partiskhet eller av styrkandet av ett konkret personligt intresse hos de personer som ska delta i förfarandet.( 23 ) Den förutsätter endast att det fastställs huruvida objektivt verifierbara omständigheter är av sådan art att de, hos en förnuftig och informerad observatör, kan väcka ett legitimt tvivel beträffande neutraliteten vid prövningen. I samma anda kan opartiskheten i ett förfarande inte bedömas mot bakgrund av resultatet av detta , eftersom frågan om ett beslut gynnar eller missgynnar den berörda parten som sådant saknar relevans i detta hänseende.

68. Av detta följer att tribunalen, i princip, inte kan utesluta att det råder ett legitimt tvivel beträffande den objektiva opartiskheten enbart på grund av att den berörda personen inte har något personligt intresse av utgången av förfarande eller att det antagna beslutet inte gynnar vederbörande. Ett sådant resonemang skulle nämligen riskera att otillbörligen minska räckvidden för principen om objektiv opartiskhet genom att likställa den med en enkel avsaknad av personlig intressekonflikt eller fastställd förutfattad mening, trots att denna princip även har till syfte att upprätthålla det förtroende som rättssubjekt måste ha för neutraliteten i administrativa förfaranden.( 24 )

69. Att en sådan brist i motiveringen av den överklagade domen fastställs kan, i förevarande mål, emellertid inte leda till att denna dom upphävs. Det framgår nämligen vid en läsning av denna dom i dess helhet att tribunalen inte begränsat sig till att påpeka avsaknaden av personligt intresse eller konkret inflytande på utgången av förfarande, utan har gjort en helhetsbedömning av de relevanta omständigheterna i målet i syfte att fastställa om dessa kunde ge upphov till legitima tvivel beträffande den objektiva opartiskheten i förfarandet. Tribunalen har bland annat beaktat bakgrunden till den kännedom som chefen för efterlevnadsavdelningen hade om de faktiska omständigheterna, avsaknaden av inblandning i beslutsfattandet från hennes sida och de institutionella garantier som SRB ställt.

70. Mot denna bakgrund och även om vissa delar av motiveringen i punkt 51 i den överklagade domen kan förstås så att de fastställer ett alltför nära samband mellan avsaknaden av personligt intresse och utgången av förfarandet, gjorde tribunalen, icke desto mindre, slutligen en bedömning av samtliga omständigheter i målet, vilken uppfyllde unionsrättens krav. Således kan den påtalade bristen i motiveringen inte anses vara av sådan art att den medför att den överklagade domen är behäftad med en felaktig rättstillämpning som motiverar att den upphävs.

71. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grundens första del.

3. Påstått åsidosättande av principen om opartiskhet på grund av ordförandens och vice ordförandens ställning i hierarkin

72. I den första grundens andra del, som rör punkterna 54–68, 70–72, 75, 76, 79 och 81–84 i den överklagade domen, har klaganden åberopat flera åsidosättanden av skyldigheten beträffande opartiskhet vid prövningen av begäran om bistånd.

a) Parternas yrkanden

73. Klaganden har, i detta hänseende, anfört att en underordnad tjänsteman inte får ingripa i prövningen av ett klagomål som avser en överordnad, på grund av risken för påtryckningar eller repressalier, vilket skulle kunna äventyra hans eller hennes opartiskhet. Enligt klaganden har tribunalen felaktigt uteslutit möjligheten att SRB:s ordförande utövar ett inflytande på de övriga direktörerna, inbegripet den utsedda anställningsmyndigheten, liksom andra personalmedlemmar, och har begått samma fel när det gäller vice ordförandens roll. Han har, i andra hand, hävdat att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna, varvid han gjort gällande att vice ordföranden faktiskt hade ett inflytande över prövningen av hans begäran, i motsats till vad tribunalen slog fast.

74. SRB har anfört att ingen allmän presumtion om partiskhet kan konstateras enbart genom det hierarkiska bandet mellan en underordnad och en överordnad mot vilken ett klagomål har riktats. Det måste konkret fastställas att en intressekonflikt föreligger, på grundval av specifika omständigheter som visar en verklig risk för inskränkning av opartiskheten, vilket klaganden inte har gjort. Vidare har klaganden, när det gäller den påstådda missuppfattningen av de faktiska omständigheterna i punkt 81 i den överklagade domen, inte framfört något specifikt argument som gör det möjligt att fastställa att en sådan missuppfattning faktiskt förelegat.

b) Bedömning av den överklagade domen

1) Tribunalens motivering

75. Tribunalen prövade, i punkterna 54–68 i den överklagade domen, invändningen att den objektiva opartiskheten hade äventyrats på grund av att de parterna var hierarkiskt underordnade den ifrågasatta ordföranden. Tribunalen erinrade om att det angripna beslutet inte hade antagits av ordföranden, utan av den utsedda anställningsmyndigheten, till följd av ett formellt beslut av SRB i plenum genom vilket ordförandens behörighet att pröva begäran om bistånd upphörde. Tribunalen analyserade de tillämpliga institutionella bestämmelserna, i synnerhet förordning (EU) nr 806/2014,( 25 ) och underströk att ordföranden inte har någon behörighet att tillsätta andra ständiga medlemmar av SRB eller skilja dessa från deras uppdrag. Den utsedda anställningsmyndigheten utövade således sin behörighet på grundval av ett kollegialt beslut och inte genom en personlig beroenderelation i förhållande till ordföranden. Tribunalen drog av detta slutsatsen att enbart ett abstrakt hierarkiskt band inte räcker för att väcka legitima tvivel beträffande objektiv opartiskhet, i avsaknad av konkreta uppgifter som styrker ett faktiskt inflytande över förfarandet.

76. Tribunalen undersökte, i punkterna 69–84 i den överklagande domen den roll som tillkommer vice ordföranden, vilken också var föremål för vissa påståenden och hade hörts inom ramen för den preliminära bedömningen. Tribunalen erinrade om att den biståndsplikten ålägger förvaltningen att seriöst pröva de påstådda faktiska omständigheterna och kan innefatta att personer som skulle kunna förfoga över relevanta upplysningar, inbegripet de ifrågasatta personerna, hörs. Tribunalen påpekade att vice ordföranden inte deltog i beslutsfattandet avseende begäran om bistånd och att hand inte längre utövade något uppdrag som stod i direkt hierarkiskt förhållande till klaganden vid tidpunkten för bedömningen. Han hördes angående faktiska omständigheter som han kände till i egenskap av tidigare enhetschef eller på grund av hans ställning inom SRB.

77. Tribunalen ansåg att fruktan för repressalier eller förekomsten av en tidigare hierarkisk relation inte, i sig, räckte för att fastställa en bristande objektiv opartiskhet. Den underströk att det inte fanns någon konkret uppgift som visade att ordföranden skulle ha påverkat vice ordföranden eller att denna skulle ha spelat en avgörande roll i det angripna beslutet. Tribunalen påpekade vidare att vissa av handlingarna i målet, bland annat avseende det stöd som vice ordföranden uttryckt i sin utvärderingsrapport beträffande vissa begäranden om förflyttning från klaganden, var föga förenliga med hypotesen om ett samordnat agerande i syfte att skada denne. Tribunalen drog således slutsatsen att klaganden inte hade fastställd att det rådde legitima tvivel beträffande objektiv opartiskhet hos de berörda parterna och underkände grunden i dessa delar.

2) Bedömning

i) Ordförandens roll

78. Klaganden har, genom sin argument, gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning då den inte fastställt att det förelåg ett åsidosättande av kravet på objektiv opartiskhet trots att de personer som klagomålet om mobbning riktade sig mot innehade de högst uppsatta befattningarna inom SRB. Klaganden har, genom denna invändning, i huvudsak, ifrågasatt de påstådda strukturella otillräckligheterna i denna byrås organisation, vilka, enligt honom, inte gör det möjligt att på ett lämpligt sätt garantera att kraven på opartiskhet och oberoende iakttas.

79. Hans argument innebär således, i huvudsak, att han hävdar att en presumtion om partiskhet ska erkännas inom ramen för administrativa organisationer som präglas av en tydlig hierarkisk struktur. Ett sådant resonemang, som har till syfte att göra de berörda personernas hierarkiska ställning till en avgörande faktor för att fastställa en bristande objektiv opartiskhet, kan emellertid inte godtas. Som anges nedan är detta resonemang nämligen inte förenligt med den tolkning av objektiv opartiskhet som har gjorts inom unionsrätten, vilken kräver att det ska fastställa konkreta och objektivt verifierbara omständigheter som kan väcka legitima tvivel beträffande neutraliteten i förfarandet.

80. Det ska inledningsvis erinras om att principen om opartiskhet kräver att förvaltningen prövar de begäranden som getts in till den och ger tillräckliga garantier för att utesluta allt tvivel vad gäller eventuella förutfattade meningar.( 26 ) Opartiskheten utgörs av en subjektiv del, avseende avsaknaden av personliga fördomar, och en objektiv del, enligt vilken det ska bedömas om, oberoende av de berörda personernas individuella handlande, organisationen av förfarandet och uppdelningen av rollerna är av sådan art att de inger förtroende och utesluter varje skälig misstanke om partiskhet. Av detta följer att prövningen ska grunda sig på objektivt verifierbara uppgifter , vilka ska bedömas ur en objektiv och upplyst observatörs perspektiv och inte, som sådana, kräver bevis för en faktisk förutfattad mening.

81. När denna analys tillämpas på SRB:s ordförande enligt byråns organisationsschema, leder den till slutsatsen att enbart det förhållandet att en person har en högt uppsatt position, eller till och med innehar den högsta tjänsten inom institutionen, inte i sig räcker för att fastställa att principen om objektiv opartiskhet har åsidosatts. En sådan tes skulle innebära att det presumeras att det föreligger en strukturell partiskhet så snart ett klagomål avser en medlem av ledningen, vilket skulle vara oförenligt med ett normalt fungerande av varje förvaltning och skulle eliminera betydelsen av skyldigheten, om vilken erinrats i rättspraxis, att fastställa konkreta omständigheter som kan ge upphov till legitima tvivel.( 27 ) Således blir förekomsten av ett hierarkiskt band endast relevant i med avseende på objektiv opartiskhet för det fall den åtföljs av objektiva indicier på inflytande, beroende eller intresse som gör det möjligt att anta att de personer som ansvarar för prövningen inte, i praktiken, hade den distans som var nödvändig för att kunna behandla ärendet på ett neutralt sätt.

82. Det ska, i detta hänseende, prövas huruvida ordföranden, oberoende av sin rang, direkt eller indirekt deltog i behandlingen av begäran om bistånd eller om hon bevarade en kapacitet att utöva inflytande över de inblandade aktörerna. Den mest betydande omständigheten, i detta hänseende, består i att ordförandens behörighet inom anställningsmyndigheten upphörde genom ett formellt beslut av SRB i plenum och överfördes till en utsedd anställningsmyndighet. En sådan åtgärd har just till syfte att neutralisera risken för att den ifrågasatta personen, även delvis, ”dömer i egen sak”.( 28 ) Den utgör, i princip, en särskilt viktig institutionell garanti, eftersom den innebär en funktionell separation mellan den person som klagomålet riktar sig till och den myndighet som ska pröva detta.( 29 )

83. Det ska därefter bedömas huruvida denna formella garanti var tillräcklig mot bakgrund av kravet på objektiv opartiskhet eller om andra handlingar i målet innebär att det ska anses att legitima tvivel bestod. En eventuell otillräcklighet skulle, exempelvis, kunna följa av att en konkret styrningsbefogenhet upprätthålls i förhållande till de personer som ansvarar för utredningen, skriftväxling avseende saken i ärendet, instruktioner, påtryckningar eller signaler, även informella sådana, som objektivt sett skulle kunna uppfattas. I avsaknad av precisa och verifierbara uppgifter av sådant slag, kan emellertid inte enbart det förhållandet att ordföranden behåller den allmänna institutionella makten över institutionen anses räcka för att fastställa att förfarandet inte erbjöd tillräckliga garantier. En objektiv opartiskhet kräver inte en att det totalt måste saknas hierarki inom förvaltningen, utan att det ska saknas inblandning eller inflytande som rimligen kan ge upphov till tvivel beträffande neutraliteten i prövningen.

84. Samma överväganden gäller beträffande invändningarna om ett påstått ”klimat” av beroende eller fruktan för repressalier. Ett sådant argument kan, teoretiskt, visa en objektiv opartiskhet, men måste bekräftas av konkreta uppgifter som gör det möjligt att bedöma det påstådda orosklimatets realitet och intensitet. Annars förblir det en allmän hypotes och räcker inte för att fastställa att de institutionella garantier som inrättats, ur en objektiv och upplyst utomståendes perspektiv, var otillräckliga.( 30 ) I synnerhet kan, när beslutsbefogenheten har tilldelats en anställningsmyndighet som utsetts och har en särskild behörighet och en särskild rättslig grund, förekomsten av ett abstrakt hierarkiskt beroende inte likställas med en avsaknad av oberoende i den mening som avses med principen om objektiv opartiskhet.

85. Av detta följer att när ordföranden formellt uteslutits från beslutet, behörigheten att pröva begäran om bistånd har överförts till en anställningsmyndighet som utsetts och ingen konkret omständighet gör det möjligt att fastställa att ordföranden skulle ha något, direkt eller indirekt, inflytande över den preliminära granskningen eller över det omtvistade beslutet, kan inte hennes hierarkiska ställning inom SRB, i sig, utgöra grund för slutsatsen att principen om objektiv opartiskhet har åsidosatts. Mot denna bakgrund kan inte invändningen avseende avsaknad av objektiv opartiskhet knuten till ordförandens institutionella roll godtas, eftersom det inte föreligger objektivt verifierbara omständigheter som kan ge upphov till legitima tvivel beträffande förfarandets neutralitet.

86. Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den beaktade dessa omständigheter i motiveringen till den överklagade domen. Den påpekade bland annat att SRB hade antagit alla nödvändiga åtgärder för att garantera att den utsedda anställningsmyndigheten – och inte ordföranden – skulle pröva klagandens begäran om bistånd. Även om han mötte eventuella svårigheter genom byråns hierarkiska struktur, beaktade han emellertid vederbörligen de åtgärder som förvaltningen vidtagit för att utesluta varje risk och varje intryck av otillbörligt inflytande. Mot denna bakgrund, kan det konstateras att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den slog fast att inget åsidosättande av principen om objektiv opartiskhet kunde fastställas i målet.

ii) Vice ordförandens roll

87. Klagandens argument avseende den roll som SRB:s vice ordförande haft ska prövas separat. Klaganden har, i detta hänseende, i huvudsak, gjort gällande att vice ordförandens inblandning i den preliminära bedömningen av hans begäran om bistånd var sådan att den kunde ge upphov till legitima tvivel beträffande förfarandets opartiskhet, eftersom ha hade en högt uppsatt ställning i byråns hierarki och, i vissa hänseenden, berördes av de faktiska omständigheter som gjorts gällande. Detta argument innebär emellertid, i huvudsak, en överföring på vice ordföranden av det resonemang som ovan nämnts beträffande ordföranden. Det innebär en påstående om att enbart det förhållande att en person som ska lämna synpunkter inom ramen för ett internt förfarande har en högt uppsatt position skulle räcka för att ge upphov till tvivel beträffande denna persons opartiskhet.

88. Enbart den omständigheten att en person som har en hög hierarkisk ställning ombeds att lämna synpunkter inom ramen för prövningen av en begäran om bistånd kan emellertid inte, som sådan, likställas med att personen deltagit i beslutsförfarandet eller har ett avgörande inflytande på förfarandets utgång . Det kan nämligen, inom ramen för en preliminär bedömning i syfte att fastställa huruvida det föreligger bevis för mobbning, vara nödvändigt, för förvaltningen, att inhämta upplysningar från olika personer som kan komma att belysa omständigheterna i målet, inbegripet dem som klaganden har ifrågasatt. En sådan åtgärd ingår i skyldigheten att pröva begäran om bistånd skyndsamt och seriöst och kan inte tolkas så att den, i sig, visar en avsaknad av objektiv opartiskhet.( 31 )

89. Det ska emellertid kontrolleras huruvida vice ordförandens inblandning är av sådan art att den, ur en objektiv och upplyst observatörs perspektiv, kan väcka legitima tvivel beträffande förfarandets neutralitet. Det ska, i detta hänseende, påpekas att vice ordföranden inte var den myndighet som var behörig att pröva begäran om bistånd och att han inte deltog i antagandet av det omtvistade beslutet. Hans inblandning är begränsad till att, i egenskap av klagandens tidigare hierarkiska överhuvud, lämna de upplysningar som efterlevnadsavdelningen begärt inom ramen för den preliminära bedömningen. I avsaknad av precisa och verifierbara uppgifter som gör det möjligt att fastställa att han utövat ett inflytande över den utsedda anställningsmyndighetens slutgiltiga bedömning eller över förfarandets riktning, kan inte enbart den omständigheten att han ombetts att lämna synpunkter anses räcka för att fastställa en bristande objektiv opartiskhet.

90. Denna slutsats gäller i än högre grad då objektiv opartiskhet inte kan bedömas utifrån en allmän presumtion om att varje person som tillhör hierarkin vid en institution, i princip, saknar det oberoende som är nödvändigt för att lämna relevanta upplysningar inom ramen för en intern administrativ utredning. Att godta en sådan presumtion skulle innebära att förvaltningens normala funktionssätt paralyserades och att den hindrades från att inhämta de uppgifter som var nödvändiga för att fastställa de faktiska omständigheterna. I avsaknad av särskilda omständigheter som visare att personliga intressen föreligger, att personen är direkt inblandad i de ifrågasatta händelserna eller har ett inflytande över det slutgiltiga beslutet, kan vice ordförandens rent informativa deltagande i utredningsförfarandet inte anses kunna ge upphov till legitima tvivel beträffande förfarandets opartiskhet.

91. Av detta följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den ansåg att vice ordförandens inblandning i den preliminära bedömningen av begäran om bistånd inte åsidosatte principen om objektiv opartiskhet. Eftersom denne varken utövade någon beslutsbefogenhet eller var knuten till antagandet av det omtvistade beslutet och ingen konkret omständighet gör det möjligt att fastställa att något otillbörligt inflytande utövats över förfarandets genomförande, kan de av klaganden åberopade omständigheterna inte, hos en objektiv och upplyst utomstående, ge upphov till legitima tvivel beträffande neutraliteten i prövningen av hans begäran om bistånd.

92. Av detta följer att talan inte kan bifallas på den första grundens andra del.

C. Det påstådda åsidosättandet av skyldigheten att iaktta öppenhet

93. Genom den första grundens fjärde del , som avser punkterna 99, 102, 104, 106 och 108–110 i den överklagade domen, har klaganden gjort gällande ett åsidosättande av skyldigheten att iaktta öppenhet, i samband med vägran att kommunicera vissa handlingar till honom.

1. Begreppet öppenhet i unionsrätten

94. Principen om öppenhet är en naturlig följd av principen om god förvaltningssed. Denna princip, som vägleder unionsförvaltningens åtgärder, kan betraktas ur flera aspekter. I detta hänseende föreskrivs uttryckligen i artikel 41.2 b i stadgan att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom. I förfaranden som inleds enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, ska detta krav på öppenhet tolkas i kombination med rätten att bli hörd och den kontradiktoriska principen, vilka också är byggstenar i principen om god förvaltningssed.( 32 ) Enligt fast rättspraxis innebär rätten att bli hörd, när ett förfarande angående påståenden om mobbning har inletts på grundval av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna, att varje person vars intressen kan påverkas av ett beslut av förvaltningen ska ges möjlighet att ändamålsenligt framföra sina synpunkter avseende de omständigheter på vilka förvaltningen avser grunda sitt beslut.( 33 )

95. Ur detta perspektiv ska tillgången till handlingarna i målet samt till relevanta upplysningar som gör det möjligt för den berörda personen att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter inte bara erkännas av den person som begäran om bistånd avser, utan också av den som har upprättat den. Vidare ska denna tillgång, i syfte att garantera att rätten att höras får en ändamålsenlig verkan, garanteras redan i den administrativa delen av förfarandet.( 34 ) Det är mot bakgrund av dessa överväganden som klagandens invändning ska prövas.

2. Parternas yttranden

96. Klaganden har gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att, i punkt 99 i den överklagade domen, slå fast att han inte hade rätt att kräva en kopia av det mandat genom vilket hans enhetschef tillåtits att underteckna avslagsbeslutet. Vidare visar den omständigheten att denna person fått kännedom om klagomålet att konfidentialitetsplikten åsidosatts vid behandlingen av begäran om bistånd. Dessutom har klaganden påpekat att det omtvistade beslutet, mot bakgrund av ärendets mycket känsliga karaktär, undantagsvis borde ha fattats av en grupp av tre direktörer på SRB och att klagomålet mot denna grupps beslut borde ha prövats av en instans utanför denna byrå. Enligt klaganden prövade tribunalen inte argumentet avseende SRB:s opartiskhet och begränsade sig, felaktigt, i punkterna 145–156 i den överklagade domen till att bedöma huruvida konfidentialiteten hade åsidosatts genom att kontrollera huruvida det förelåg motåtgärder.

97. SRB har för det första gjort gällande att den skyldighet som SRB enligt rättspraxis har att till klaganden lämna ut uppgifterna om förfarandet för prövningen av begäran om bistånd endast omfattar vittnesmålen. För det andra har klaganden inte gjort gällande någon felaktig rättstillämpning vad gäller punkterna 104 och 108 i den överklagade domen och den förslag delgrunden är, följaktligen, ogrundad i detta hänseende. För det tredje har SRB påpekat att klaganden nöjt sig med att bestrida den ordning i vilken tribunalen behandlat sina argument och förklarar inte på vilket sätt de händelser som inträffat efter det omtvistade beslutet skulle kunna påverka dess laglighet. För det fjärde har SRB gjort gällande att påståendet, i överklagandet, om att ”all personal vid SRB är underordnade ordföranden” inte kan innebära att klaganden har ifrågasatt sin nya enhetschefs opartiskhet.

3. Bedömning av den överklagade domen

a) Tribunalens motivering

98. Tribunal underkände invändningen om bristande öppenhet och felaktigheter vid antagandet om beslutet om avslag på klagomålet. Den påpekade, för det första, att klaganden inte hade styrkt att det fanns någon rättslig skyldighet som tvingade SRB att meddela honom de delegeringar av befogenheter som åberopats. I detta hänseende ska rätten att få tillgång till upplysningar i ett förfarande av detta slag begränsas till de uppgifter som är nödvändiga för att effektivt kunna utöva processuella rättigheter, bland annat rätten att bli hörd. Klaganden hade emellertid informerats om beslutet av den 18 november 2021 genom vilket SRB hade avslutat ordförandens befogenheter beträffande begäran om bistånd och överfört det till en annan myndighet. Under dessa omständigheter kan avsaknaden av kommunikation av andra handlingar avseende interna delegationer inte betraktas som ett åsidosättande av principen om öppenhet.

99. För det andra har tribunalen prövat argumentet att avslagsbeslutet otillbörligen undertecknats av klagandens nya enhetschef. Den har erinrat om att anställningsmyndighetens befogenheter, enligt de tillämpliga bestämmelserna, i princip ankommer på SRB i plenum, som delegerar dem till ordföranden och får organisera vidaredelegeringen av dem. I förevarande mål prövades klagomålet av en trio av SRB-medlemmar som utsetts i enlighet med relevanta interna bestämmelser, vilket uteslöt varje oegentlighet beträffande vilken myndighet som var behörig att pröva denna. Vidare motsvarades undertecknandet av chefen för sekretariatet endast ett formellt bestyrkande av beslutet, i enlighet med de interna bestämmelserna om undertecknande av SRB:s beslut.

100. Under dessa omständigheter drog tribunalen slutsatsen att varken avsaknaden av meddelande om delegationen av befogenheterna eller villkoren för undertecknande av avslagsbeslutet gör det möjligt att tvivla på att förfarandet har genomförts korrekt eller att den myndighet som prövat klagomålet haft befogenhet att fatta det aktuella beslutet. De omständigheter som klaganden har åberopat kan således inte anses visa att kraven på öppenhet eller de tillämpliga processuella bestämmelserna har åsidosatts. Invändningen ska således underkännas.

b) Bedömning

101. Beträffande det påstådda åsidosättande av principen om öppenhet som klaganden har gjort gällande ska det, inledningsvis, påpekas att tribunalen ansåg att han inte hade någon rätt att få tillgång till den handling som styrkte att hans nya enhetschef hade ingripit i förfarandet för omprövning av hans klagomål, bland annat till den handling som bar underskriften av beslutet att inte inleda en utredning.

102. I detta hänseende prövade tribunalen först, i punkterna 98–105 i den överklagade domen, klagandens argument avseende undertecknandet av avslagsbeslutet och att vissa interna handlingar avseende delegering av befogenheter inte hade kommunicerats till honom. Den påpekade bland annat, i punkt 106 i denna dom, att beslutet avseende klagomålet skulle fattas av anställningsmyndigheten och att denna befogenhet, enligt de bestämmelser som var tillämpliga på SRB, tillkom myndigheten i plenumsession. Tribunalen konstaterade därefter, i punkterna 107–109 i denna dom, att ordföranden hade nöjt sig med att delegera bestyrkandet av beslutet till chefen för sekretariatet, som också var klagandens enhetschef, och att undertecknandet av detta var av rent formell karaktär, utan att beslutsbefogenheten överfördes. Mot denna bakgrund angav tribunalen, i punkt 110 i den överklagade domen, att dessa omständigheter inte visade något fel i förfarandet och underkände klagandens argument.

103. Även om denna bedömning inte, som sådan, visar någon felaktig rättstillämpning, uppkommer icke desto mindre frågan om huruvida tribunalen inte tolkade räckvidden att rätten att få tillgång till handlingar på ett alltför restriktivt sätt , genom att begränsa den till vissa kategorier av handlingar. Således angav tribunalen, i punkt 99 i den överklagade domen, att klaganden inte hade styrkt att chefen för förvaltningen hade en rättslig skyldighet att lämna upplysningar som gick längre än vad som erkänts i rättspraxis. Den rättspraxis som åberopats kan emellertid inte tolkas så att den fastställer en uttömmande förteckning över vilka handlingar som kan lämnas. Domstolen har nämligen slagit fast att den person som har lämnat in ett klagomål om mobbning till personalavdelningen i en tvist om mobbning av europeiska tjänstemän har rätt att, för att på ett ändamålsenligt sätt kunna framföra sina synpunkter till den berörda institutionen innan denna fattar ett beslut, åtminstone få en sammanfattning av uttalandena från den person som anklagas för mobbning och från de olika vittnen som hörts under utredningsförfarandet , varvid denna sammanfattning i förekommande fall ska delges med iakttagande av konfidentialitetsprincipen.( 35 )

104. Användningen av ordet ”åtminstone” visar tydligt de uppgifter som nämns endast utgör ett processuellt minimum och inte en uttömmande förteckning över de upplysningar eller handlingar som klaganden kan få kännedom om. Genom denna formulering har domstolen önskat understryka att klagande ska kunna få kännedom om vissa uppgifter eller vissa handlingar på vilka förvaltningen kan komma att grunda ett beslut som går denne emot. Detta gäller även inom ramen för det administrativa förfarandet vid en begäran om bistånd och kan, i förekommande fall, röra vittnesmål, som emellertid ska lämnas med iakttagande av konfidentialitetsprincipen.

105. Denna rättspraxis avser rätten att bli hörd , vilken utgör en grundläggande princip inom unionsrätten, vilken föreskrivs i artikel 41.2 i stadgan. Enligt fast rättspraxis ska den berörda personen garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt.( 36 ) I detta syfte ska klaganden, eventuellt vid flera tillfällen, kunna yttra sig över de omständigheter som berör vederbörande, särskilt i den mån som den behöriga myndigheten gör en bedömning av klagandens eget beteende.( 37 )

106. Mot denna bakgrund, ankommer det på tribunalen att pröva huruvida den handling som klagande begärde att få tillgång till, i enlighet med artikel 41.2 i stadgan, var av sådan art att den tillät honom att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter under förfarandet och innan ett beslut fattades rörande honom. En sådan prövning förutsätter dels en bedömning av huruvida tillgången till denna handling var nödvändig eller, åtminstone, till nytta för att tillåta klaganden att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sina synpunkter på de uppgifter som kunde komma att utgöra grund för förvaltningens beslut. Vidare innebär denna prövning en kontroll av huruvida denna tillgång skulle ges i ett skede av förfarandet som fortfarande tillät den berörda personen att på ett effektivt sätt utöva sin rätt att bli hörd, det vill säga före antagandet av det beslut som kunde komma att påverka hans intressen. Således skulle den bedömning som tribunalen hade att göra grunda sig dels på ett funktionellt kriterium , avseende nyttan av handlingen för att effektivt kunna utöva rätten att bli hörd, dels ett tidsmässigt kriterium , beträffande den tidpunkt i förfarandet då denna tillgång skulle garanteras.

107. Oberoende av den eventuella precisering som domstolen skulle kunna komma att lämna i detta hänseende i sin dom, i förekommande fall genom en ändring av domskälen, tvivlar jag på att ett sådant förtydligande skulle komma att ifrågasätta tribunalens slutsats att klaganden inte förfogar över någon rätt att får tillgång till de aktuella delegeringarna av befogenheter, särskilt då det inte framgår vilket konkret intresse klaganden skulle ha av att få tillgång till dessa handlingar.

108. Klaganden har nämligen, såväl i sin ansökan i första instans som i sitt överklagande, gjort gällande att en tillgång till dessa delegeringar av befogenheter är nödvändiga, för det första, för att kontrollera att förvaltningens utövande av befogenheterna är laglig och, för det andra, för att säkerställa att ingen person som befann sig i en eventuell intressekonflikt kunnat delta i förfarandet avseende behandlingen av hans begäran om bistånd. Som jag kommer att ange nedan är dessa argument emellertid inte övertygande.

109. Det ska inledningsvis preciseras att såsom följer av ovannämnda rättspraxis har förvaltningen, vid genomförandet av den berörda tjänstemannens rätt att få tillgång till handlingar, ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller såväl vilka uppgifter som ska lämnas till vederbörande som på vilket konkret sätt de ska lämnas. Vid utnyttjandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning, ska förvaltningen dels beakta tjänstemannens presumerade intressen, dels utomståendes intressen av konfidentialitet.( 38 ) Det ankommer på unionsdomstolarna att, inom ramen för deras rättsliga prövning, kontrollera om förvaltningen har utnyttjat detta utrymme för skönsmässig bedömning på ett lagligt sätt. I förevarande mål uppfyllde tribunalen denna skyldighet genom att detaljerat ange de rättsliga grunderna för förvaltningens beslut och de handlingar som lämnats till klaganden.

110. Därmed underkände tribunalen klagandens argument om att beslutsförfarandet varit behäftat med fel. Det kan, i detta hänseende, konstateras att klaganden inte, i sitt skriftliga yttrande, har angett vilka konkreta fel han faktiskt klandrade byrån för. Vidare ska det påpekas att de förbehåll som han har uttryckt har föga anknytning till själva föremålet för tvisten , det vill säga de påståenden om mobbning som riktats mot vissa specifika medlemmar av personalen, utan snarare rör ett senare administrativ förfarande. Mot denna bakgrund, förefaller det tvivelaktigt att en tillgång till sådan befogenhetsdelegering skulle kunna vara av någon nytta för att bekräfta de påståenden om mobbning som klaganden har framfört.

111. Eftersom klaganden har anfört att en tillgång till delegeringarna av befogenheter på sätt och viss skulle göra det möjligt att förebygga eventuella intressekonflikter, ska det påpekas att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i sin dom, för det första, angav att efterlevnadsavdelningen redan hade fått i uppdrag att fastställa eventuella intressekonflikter och, för det andra, att såväl ordföranden som vice ordföranden för SRB, mot vilka begäran om bistånd var riktad, hade uteslutits från beslutsförfarandet avseende klaganden. Som jag har påpekat i detta förslag till avgörande syftade dessa åtgärder just till att utesluta varje risk för, och varje intryck av, otillbörligt inflytande .( 39 ) Åtgärderna var således av sådan art att de kunde uppfylla klagandens behov av att få sin begäran om bistånd behandlad på ett opartiskt sätt.

112. Det ska slutligen erinras om att unionsrätten föreskriver att åtgärder ska vidtas när objektiva omständigheter kan ge upphov till legitima tvivel beträffande förvaltningens opartiskhet. Däremot kan inte enbart en misstro mot denna eller en fruktan för repressalier, i sig, räcka som grund för ett sådant krav i avsaknad av konkreta indicier som kan ifrågasätta dess objektiva opartiskhet.

113. Kravet på opartiskhet får nämligen inte tolkas så att det innebär en skyldighet för förvaltningen att vidta förebyggande åtgärder till svar på en subjektiv oro , eftersom det inte finns någon verifierbar objektiv omständighet som, hos en objektiv och upplyst observatör, kan ge upphov till legitima tvivel beträffande förfarandets neutralitet.( 40 ) En motsatt tolkning skulle ställa förvaltningen inför näst intill oöverstigliga svårigheter, eftersom förfarandets laglighet då skulle riskera att bli beroende av rent subjektiva uppfattningar hos parterna i förfarandet.

114. I förevarande mål har klaganden, emellertid, nöjt sig med att uttrycka en allmän misstro mot byråns förvaltning , utan att identifiera de personer mot vilka han hyser reservationer eller ange några konkreta omständigheter som kan bekräfta dessa. Mot denna bakgrund, ska det anses att det inte föreligger någon objektiv omständighet som berättigar att han ska tillerkännas en rätt att få tillgång till de aktuella delegeringarna av befogenheter. Således ska tribunalens slutsats att klaganden inte förfogade över någon rätt att få tillgång till dessa handlingar bekräftas.

115. Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall på den första grundens fjärde del, som avser att tribunalen åsidosatte principen om öppenhet.

D. Åsidosättande av kravet på konfidentialitet

116. Genom den första grundens femte del, avseende punkterna 115–118, 124–126, 134, 135, 137–141, 142–144, 149–153, 155 och 156 i den överklagade domen, har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte de bestämmelser som garanterar att ett klagomål ska behandlas konfidentiellt.

1. Begreppet konfidentialitet inom unionsrätten

117. Flera bestämmelser inom unionens personalrätt, såsom artikel 339 FEUF och artiklarna 17 och 19 i tjänsteföreskrifterna, föreskriver specifika konfidentialitetsskyldigheter för att främja avdelningens fungerade. Skyldigheten att iaktta konfidentialitet tar sig dessutom olika uttryck beroende på vilket område som avses och måste förenas med andra krav inom unionsrätten som kan stå i ett spänningsförhållande till denna skyldighet, bland annat principerna om öppenhet, om skydd för personuppgifter och om iakttagandet av rätten till försvar. I likhet med andra principer inom unionens förvaltningsrätt, har denna skyldighet preciserats genom unionsdomstolens praxis, som har fastställt såväl dess räckvidd som dess gränser.

118. Inom ramen för ett administrativ förfarande, innebär principen om konfidentialitet i allmänhet att de upplysningar som inhämtats under utredningen endast lämnas till personer vars inblandning förefaller nödvändig för behandlingen av ärendet och att de inte sprids utöver vad som är strikt oundvikligt för utredningen och beslutsfattandet. Detta krav har till syfte att garantera skyddet för de berörda personernas legitima intressen och att upprätthålla integriteten i det administrativa beslutsförfarandet. Detta övervägande är av särskild betydelse inom ramen för behandlingen av de begäran om bistånd som grundar sig på artikel 24 i stadgan. När begäran om bistånd avser påståenden om mobbning innebär biståndsskyldigheten i synnerhet att administrationen seriöst, snabbt och fullständigt konfidentiellt ska utreda ansökan om bistånd i vilken det görs ett påstående om mobbning och upplysa sökanden om vad man beslutat rörande eventuella åtgärder.( 41 )

2. Parternas yttranden

119. Klaganden har gjort gällande att tribunalen har åsidosatt bestämmelserna om konfidentialitet i behandlingen av hans begäran om bistånd. Han har gjort gällande att det förelegat en säkerhetsbrist, eftersom SRB inte tillräckligt begränsat spridningen av hans klagomål och hans personuppgifter till ett begränsat antal personer, vilket orsakat honom en skada. Han har bestritt tribunalens bedömning att han inte med nytta kunde göra gällande ett åsidosättande av skyddet av personuppgifter, då han inte hade visat någon konkret inskränkning av sina rättigheter och friheter eller hade vänt sig till Europeiska datatillsynsmannen.

120. Han har vidare hävdat att tribunalen lämnat en motstridig motivering då den angett att konfidentialiteten hade upprätthållits i förhållande till ordföranden, på grund av att hon inte var inblandad i egenskap av anställningsmyndighet, samtidigt som den erkände att vice ordföranden, som tillfrågades inom ramen för den preliminära bedömningen, fick kännedom om vissa aspekter av klagomålet. Enligt klaganden utgör denna överföring just en brist i konfidentialiteten och visar att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning i punkterna 123–125 i den överklagade domen. Slutligen har han gjort gällande att hans argument angående användningen av en e-postlåda inte prövades på ett korrekt sätt, trots att det var knutet till den intressekonflikt som efterlevnadsavdelningens chef påstods befinna sig i och skyldigheten att begränsa utlämnandet av klagomålet.

121. SRB har svarat att klaganden inte har identifierat någon specifik felaktig rättstillämpning i tribunalens resonemang och har nöjt sig med att bestrida det sätt på vilket den strukturerade sin bedömning. SRB har anfört att klaganden har grundat sig på en felaktig premiss när han påstått att tribunalen skulle ha underställt avslaget på ersättningsanspråket ett villkor avseende åsidosättande av skyddet för personuppgifter eller hänskjutande till datatillsynsmannen. SRB har godkänt tribunalens överväganden avseende ordförandens respektive vice ordförandens inblandning i behandlingen av begäran om bistånd och anser att deras deltagande inte har inskränkt konfidentialiteten i förfarandet. SRB har slutligen understrukit att enligt tribunalen grundade sig det omtvistade beslutet uteslutande på avsaknaden av prima facie-bevis avseende den påstådda mobbningen och inte på överväganden avseende en konfidentiell behandling av handlingarna. Således var ingen påstådd brist avgörande för utgången av förfarandet.

3. Bedömning av den överklagande domen

a) Tribunalens motivering

122. Tribunalen underkände först vissa av klagandens argument angående SRB:s vägran att lämna ut vissa handlingar inom ramen för ett förfarande avseende tillgång till handlingarna. Tribunalen påpekade att dessa uppgifter rörde händelser som ägt rum före det angripna beslutet omfattades av ett separat förfarande grundat på förordning nr 1049/2001.( 42 ) Under alla omständigheter konstaterade den att klaganden redan hade fått tillgång till de huvudsakliga uppgifterna i handlingarna, bland annat genom överlämnandet av den preliminära rapporten och av vice ordförandens och personalavdelningens förklaringar som låg till grund för bedömningen av hans begäran om bistånd.

123. Tribunalen prövade därefter invändningarna om ett påstått åsidosättande av den konfidentiella behandlingen av begäran om bistånd. Den erinrade om de tillämpliga interna bestämmelser som garanterat konfidentialitet i sådana förfarandet och konstaterade samtidigt att ingen av de uppgifter som klaganden hade åberopat visade att det skett någon olaglig informationsspridning. I synnerhet utgjorde inte vice ordförandens preliminära bedömning, i sig, något åsidosättande av konfidentialiteten, eftersom det angripna beslutet inte enbart grundade sig på hans förklaringar, utan också på förklaringar av personalavdelningens chef, samt att det mot bakgrund av omständigheterna i målet var berättigat att höra honom.

124. Slutligen angav tribunalen att de uppgifter som lämnats för att visa att ordföranden skulle ha haft kännedom om klagomålet endast byggde på antaganden och inte hade bekräftats av något konkret bevis. Tribunalen underkände även argumenten avseende användningen av en e-postlåda och de påstådda konsekvenserna av klagomålet i förfarandet avseende icke-förnyandet av klagandens avtal. Mot denna bakgrund, fastställde tribunalen att klaganden inte lämnat någon uppgift som gjorde det möjligt att fastställa att ett åsidosättande av en konfidentiell behandling av begäran om bistånd skett och att den angripna beslutet endast grundade sig på avsaknaden av prima facie-bevis avseende den påstådda mobbningen.

b) Bedömning

125. Vad gäller klagandens argument att en konsultation av SRB:s ordförande inom ramen för den preliminära behandlingen av hans begäran om bistånd skulle utgöra en bristande konfidentialitet, ska det först erinras om att kravet på konfidentialitet vid behandlingen av ett klagomål som getts in på grundval av artikel 24 i stadgan i huvudsak har till syfte att garantera att uppgifterna avseende klagomålet inte sprids utöver vad som är nödvändigt för behandlingen av detta.

126. Detta krav har ett dubbelt syfte. Dels ska det skydda personer som har gett in ett klagomål mot riskerna för onödigt avslöjande av känsliga uppgifter, dels ska det upprätthålla rättigheter och rykte för de personer som har ifrågasatts så länge de påstådda faktiska omständigheterna inte har fastställts. Detta krav kan emellertid inte tolkas så att det innebär en absolut konfidentialitet i förfarandet , vilken skulle hindra förvaltningen från att kommunicera vissa uppgifter i klagomålet till personer vars inblandning förefaller nödvändig för att möjliggöra en korrekt bedömning av omständigheterna i målet.( 43 )

127. Det ska även erinras om att förvaltningen , vid tillämpningen av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande vilka åtgärder som ska vidtas och vilka medel som är lämpliga för att säkerställa skyddet för den berörda tjänstemannen.( 44 ) Den ankommer således på denna att, mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall, fastställa vilka åtgärder som är nödvändiga för att kontrollera de påstådda händelserna och bedöma om det finns anledning att inleda en administrativ utredning. Utövandet av denna bedömningsbefogenhet fortsätter emellertid att vara underställd unionsdomstolarnas kontroll. Det ankommer på dem att kontrollera att förvaltningen inte har gjort sig skyldig till någon uppenbart felaktig bedömning eller har åsidosatt tillämpliga processgarantier.

128. Vidare är det krav på konfidentialitet som präglar prövningen av en begäran om bistånd endast en följd av den omsorgsplikt som förvaltningen har i sina relationer till tjänstemännen. Denna plikt följer av de krav på god förvaltningssed som föreskrivs i artikel 41 i stadgan. Enligt denna plikt ska förvaltningen, när den prövar en tjänstemans situation, beakta samtliga omständigheter som kan påverka dess beslut och, därmed, inte bara se till avdelningens, utan även den berörda tjänstemannens, intressen.( 45 ) I detta syfte, ankommer det på förvaltningen att inhämta alla nödvändiga upplysningar .( 46 )

129. Domstolens praxis avseende artikel 24 i tjänsteföreskrifterna preciserar, i detta hänseende, att när allvarliga anklagelser görs mot en tjänsteman i utövandet av dennes uppdrag, och dessa kan påverka tjänstemannens yrkesmässiga integritet, har förvaltningen en skyldighet att vidta alla åtgärder för att kontrollera om dessa anklagelser är grundade. Vidare ankommer det på förvaltningen att, när dessa anklagelser visar sig vara ogrundade, avfärda dessa och vidta alla nödvändiga åtgärder för att återupprätta tjänstemannens orättvist ifrågasatta rykte.( 47 ) Uppfyllandet av dessa skyldigheter innebär nödvändigtvis att förvaltningen kan genomföra nödvändiga kontroller och inhämta relevanta upplysningar från personer som skulle kunna lämna information om omständigheterna i ärendet.

130. Mot denna bakgrund, är det inte nödvändigt att vissa av de personer som klagomålet avser konsulteras i syfte att lämna förklaringar eller upplysningar beträffande de påstådda händelserna. En sådan konsultation kan utgöras av en normal utredningsåtgärd och kan, som sådan, inte betraktas som oförenlig med konfidentialitetskravet, under förutsättning att lämnandet av upplysningar angående klagomålet hålls begränsade till vad som är nödvändigt för utredningens behov .

131. Det ska emellertid göras en tydlig åtskillnad mellan två situationer. Å ena sidan omfattas en konsultation av en person som kan lämna relevanta upplysningar inom ramen för den preliminära prövningen av ett klagomål av normala befogenheter för förvaltningen inom ramen för utredningen av ärendet. Å andra sidan skulle ett åsidosättande av konfidentialitetsplikten föreligga om förvaltningen avslöjade uppgifter om klagomålet till personer vars ingripande inte är nödvändigt för behandlingen av ärendet eller om ett sådan kommunikation ledde till en alltför omfattande spridning av känsliga uppgifter i klagomålet. På samma sätt skulle en svårighet kunna uppkomma om det person som klagomålet riktar sig mot ombads att delta i beslutsförfarandet avseende detta klagomål eller om personen var i stånd att utöva ett inflytande över förfarandets utgång.

132. I förevarande mål framgår det av tribunalens konstateranden att SRB:s vice ordförande endast hördes i syfte att erhålla upplysningar inom ramen för den preliminära bedömningen av begäran om bistånd. Tribunalen påpekade även, i punkterna 74, 75 och 135 i det angripna beslutet, att ordföranden och vice ordföranden, mot vilka begäran om bistånd riktade sig, hade uteslutits från beslutsförfarandet avseende behandlingen av denna begäran. Vidare hade organisatoriska åtgärder vidtagit i syfte att förebygga varje risk för otillbörligt inflytande i förfarandet. Mot denna bakgrund, framgår att konsultationen av vice ordföranden omfattas av nödvändiga åtgärder för prövningen av klagomålet och att den inte, som sådan, kan anses visa ett åsidosättande av konfidentialitetsplikten.

133. Klagandens argument grundar sig således på tanken att all kommunikation av upplysningar avseende klagomålet till en person som detta riktar sig mot, i princip, utgör en inskränkning av konfidentialiteten i förfarandet. En sådan tolkning skulle emellertid innebära att förvaltningen har en absolut konfidentialitetsplikt, vilket är svårligen förenligt med de krav som granskningen av en begäran om bistånd innebär. Unionsrätten föreskriver emellertid inte någon sådan tolkning. Den kräver bara att kommunikationen av upplysningarna ska begränsas till vad som är nödvändigt för behandlingen av klagomålet och att de personer som det är riktat mot inte försätts i en situation som gör det möjligt för dem att påverka det slutgiltiga beslutet.

134. Under dessa omständigheter kan en konsultation av vice ordföranden inom ramen för en preliminär bedömning inte likställas med en bristande konfidentialitet i behandlingen av begäran om bistånd . I avsaknad av uppgifter som visar att klagomålet har spridits utöver vad som var nödvändigt för granskningen eller att de ifrågasatta personerna har utövat ett inflytande över beslutsförfarandet, förefaller inte kravet på konfidentialitet ha åsidosatts.

135. Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den första grundens femte del, som avser att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av räckvidden av kravet på konfidentialitet.

V. Förslag till avgörande

136. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen slå fast att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grundens första, andra, fjärde eller femte del.

1 Originalspråk: franska.

2 Se punkt 27 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

3 Se punkt 93 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

4 Se punkt 116 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

5 Mader, O., EU Civil Service Law: A Practitioner’s Guide . Oxford, 2024, s. 26, och Pilorge-Vrancken, J./Gervasoni, S., Le droit de la fonction publique de l’Union européenne , Bruxelles, 2017, s. 162.

6 Se, beträffande principen om öppenhet, dom av den 18 juli 2017, kommissionen/Breyer (C-213/15 P, EU:C:2017:563, punkt 50 och följande punkter) och, beträffande principen om konfidentiell behandling, beslut av den 3 april 2000, Tyskland/Europaparlamentet och rådet (C-376/98, EU:C:2000:181, punkt 10 och följande punkter).

7 Se dom av den 21 oktober 2021, Europaparlamentet/UZ (C-894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 51) och dom av den 11 januari 2024, Hamers/Cedefop (C-111/22 P, EU:C:2024:5, punkt 44).

8 Se dom av den 21 oktober 2021, Europaparlamentet/UZ (C-894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 53) och dom av den 11 januari 2024, Hamers/Cedefop (C-111/22 P, EU:C:2024:5, punkt 46).

9 Se dom av den 21 oktober 2021, Europaparlamentet/UZ (C-894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 54) och dom av den 11 januari 2024, Hamers/Cedefop (C-111/22 P, EU:C:2024:5, punkt 47).

10 Se dom av den 21 oktober 2021, Europaparlamentet/UZ (C-894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 55) och dom av den 11 januari 2024, Hamers/Cedefop (C-111/22 P, EU:C:2024:5, punkt 48).

11 Se punkt 43 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

12 Se punkt 52 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

13 Se punkt 30 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

14 Se punkt 106 i generaladvokaten Pikamäes förslag till avgörande Europaparlamentet/UZ (C-894/19 P, EU:C:2021:497).

15 Enligt en studie av Europaparlamentet, kallad EU Agencies and Conflicts of Interest (2020), har unionens byråer, inom ramen för deras styrningssystem, infört strukturerade interna mekanismer som har till syfte att säkerställa att unionsrätten iakttas. Vid utövandet av den organisatoriska självständighet som deras konstituerande akter ger dem, ska de anta interna regler och bestämmelser som är anpassade till deras struktur, vilka bland annat ska innehålla en policy beträffande intressekonflikter, förfaranden för förklaring om och prövning av intressen, rapporteringsmekanismer samt instrument för intern kontroll. Dessa bestämmelser som ingår i riskförvaltning och god förvaltningssed utgör en del av byråernas institutionella arkitektur och har till syfte att garantera laglighet, integritet och öppenhet i deras agerande.

16 Enligt artikel 8 (”Opartiskhet och oberoende”) i den europeiska kodexen för god förvaltningssed, vilken utarbetades av Europeiska ombudsmannen och antogs av parlamentet genom en resolution under dess plenarsammanträde den 6 september 2001 (EGT C 72 E, 2002, s. 331), kräver skyldigheten till opartiskhet att tjänstemannen ska avstå ”från godtyckliga handlingar som kan vara till men för allmänheten och även avstå från att gynna någon enskild person, oavsett vilka anledningar som kan åberopas”. Kodexen kräver att tjänstemannens uppträdande aldrig ska vägledas av ”personliga intressen, familjeintressen eller nationella intressen och inte heller av politiska påtryckningar”. Tjänstemannen ska inte heller ”ta del i beslut som rör ekonomiska intressen för honom eller henne själv eller nära familjemedlemmar”.

17 I reglerna om god förvaltningssed för Europeiska kommissionens anställda när det gäller deras förhållande till allmänheten (EGT L 267, 2000, s. 63) föreskrivs följande: ”Anställda skall alltid handla sakligt och opartiskt, i gemenskapens intressen och för det allmänna bästa. De skall handla självständigt inom de politiska ramar som kommissionen har fastställt och i sitt handlande aldrig låta sig vägledas av personliga eller nationella intressen eller politiska påtryckningar.”

18 Artikel 2.2 (”Grundläggande principer”) i SRB:s uppförandekod föreskrivs att medlemmarna av rådet, de ständiga observatörerna, suppleanterna och observatörerna ska iaktta de högsta normerna om etiskt uppförande och agera ärligt, oberoende och opartiskt, utan att beakta personliga intressen. Vidare ska dessa personer, i enlighet med artikel 9.1 (”Intressekonflikter”) i denna kod, undvika varje situation som kan ge upphov till en intressekonflikt, vilken föreligger när privata eller personliga intressen kan påverka, eller förefalla påverka, en opartisk och saklig tjänsteutövning (se SRB:s beslut av den 24 juni 2020 om antagande av uppförandekoden, SRB/PS/2020/16, tillgänglig på webbplatsen).

19 Se, i detta hänseende, dom av den 13 juni 2006, Mancini/kommissionen (C-172/05 P, EU:C:2006:393, punkt 33), i vilken domstolen bekräftade tribunalens bedömning att när det ska bedömas om en intressekonflikt föreligger kan förekomsten av professionella relationer mellan en tjänsteman och en utomstående i princip inte innebära att denna tjänstemans oberoende äventyras eller framstår som detta, när denne ska uttala sig i ett ärende i vilket denna utomstående person är inblandad.

20 Se, i detta hänseende, personaldomstolens beslut av den 25 februari 2014, García Dominguez/kommissionen (F-155/12, EU:F:2014:24, punkt 37), av vilket framgår att förekomsten av ett vänskapsband, i princip, kan ge upphov till en intressekonflikt när det finns en ”direkt anknytning” mellan de berörda personerna. Enbart den omständigheten att två personer är sammanlänkade på sociala medier såsom Facebook som ”vänner” kan inte, i sig, anses visa att det föreligger en verklig vänskapsrelation i ordets vanliga bemärkelse. En sådan länk kan nämligen innebära en enkel vilja att utbyta allmän eller professionell information och betyder inte nödvändigtvis att det finns ett nära personligt band mellan de berörda personerna.

21 Det följer av artikel 256 FEUF och av artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att överklagandet är begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är således ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna och att bedöma bevisningen. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast tribunalen som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för de fall då de faktiska omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats, utgör bedömningen av dessa således inte en rättsfråga som i sig omfattas av domstolens prövning inom ramen för ett mål om överklagande (se dom av den 26 februari 2026, Martinair Holland/kommissionen, C-386/22 P, EU:C:2026:131, punkt 57).

22 Se punkt 49 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

23 Domstolen har i detta avseende preciserat att det för att visa att organisationen av det administrativa förfarandet inte gav tillräckliga garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel om eventuella förutfattade meningar, inte var nödvändigt att styrka en ”bristande opartiskhet”. Det är tillräckligt att det råder ”legitima tvivel” som inte kan elimineras (se dom av den 27 mars 2019, August Wolff och Remedia/kommissionen, C-680/16 P, EU:C:2019:257, punkt 37, dom av den 21 oktober 2021, Europaparlamentet/UZ, C-894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 54, och dom av den 11 januari 2024, Hamers/Cedefop, C-111/22 P, EU:C:2024:5, punkt 47).

24 Som generaladvokaten Pikamäe påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Europaparlamentet/UZ (C-894/19 P, EU:C:2021:497, punkterna 108 och 109), kan bevisbördan avseende huruvida det rådet legitima tvivel beträffande en eventuell förutfattad mening inte anses vara alltför betungande, efter som det inte enligt rättspraxis är nödvändigt att styrka en bristande opartiskhet. Det är tillräckligt att det råder legitima tvivel som inte kan elimineras. Vidare är det, i de fall då ett åsidosättande av den objektiva opartiskheten redan har konstaterats, inte nödvändigt att pröva om kravet på subjektiv opartiskhet också har iakttagits.

25 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

26 Se dom av den 21 oktober 2021, Europaparlamentet/UZ (C-894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 54) och dom av den 11 januari 2024, Hamers/Cedefop (C-111/22 P, EU:C:2024:5, punkt 47).

27 Se dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen (C-439/11 P, EU:C:2013:513, punkt 158), i vilken domstolen slog fast att den omständigheten att två av kommissionens avdelningar ingår i samma organisatoriska struktur inte, i sig själv, kan innebära att denna institutions opartiskhet ska ifrågasättas, eftersom dessa avdelningar med nödvändighet utgör en del av den struktur i vilken de ingår. Av detta följer att en institutions interna struktur inte, som sådan, kan innebära en risk för inskränkning av opartiskheten. Förekomsten av en sådan risk måste, tvärtom, styrkas genom konkreta bevis.

28 Maximen nemo iudex in causa sua (”ingen ska döma i egen sak”) är ett av de äldsta uttrycken för principen om opartiskhet. Med sitt ursprung i den romerska rättstraditionen, bygger den på tanken att en beslutsfattare inte får döma i ett mål där den har ett personligt intresse som kan påverka – eller förefalla påverka – oberoendet i hans eller hennes bedömningar. Denna princip har bland annat sitt ursprung i bestämmelserna om iudex suspectus som finns i Corpus iuris civilis (Digeste, D. 5,1,17, och Codex Justinianus, C. 3,5). Denna maxim fördes över från den kanoniska rätten och integrerades därefter i de europeiska rättstraditionerna. Den har successivt kommit att bli en allmän rättsprincip, som idag anses utgöra en huvudkomponent i rätten till en rättvis rättegång och rätten till en god förvaltningssed. Den har inte bara till syfte att förebygga varje faktisk fördom, utan också att upprätthålla förtroendet för beslutsinstitutionen genom att garantera att rätten skipas och är objektivt opartisk (se Vermeule, A., ”Contra Nemo Iudex in Sua Causa : The Limits of Impartiality”, The Yale Law Journal , volym 122, nr 2 (november 2012), s. 384).

29 Se generaladvokaten Ćapetas förslag till avgörande Vivacom Bulgaria (C-369/23, EU:C:2024:612, punkt 51), beträffande möjligheten att minska risken för partiskhet genom att föreskriva att en annan enhet än den som är föremål för talan om skadestånd ska vara behörig att pröva en sådan talan.

30 Beträffande påstådda farhågor kring en viss domares deltagande i en domstolssammansättning, ska det påpekas att såväl unionsdomstolen som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) prövar om de farhågor som parterna har gett uttryck för kan anses vara objektivt berättigade (se domstolens dom av den 2 oktober 2025, WV/SEAE, C-243/24 P, EU:C:2025:742, punkterna 53–61, tribunalens dom av den 19 juni 2015, Z/domstolen, T-88/13 P, EU:T:2015:393, punkterna 57 och 73, och Europadomstolens dom (stora kammaren) av den 23 april 2015, Morice mot Frankrike , CE:ECHR:2015:0423JUD002936910, §§ 79–91).

31 Se punkt 128 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

32 För en analys av förhållandet mellan artikel 41 och artiklarna 42 och 47 i stadgan, se Craig, P., ”Article 41 – The Right to Good Administration”, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A. (dir.), The EU Charter of Fundamental Rights : A Commentary, Oxford 2021, s. 1127.

33 Se dom av den 4 april 2019, OZ/BEI (C-558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 58) och dom av den 25 juni 2020, HF/Europaparlamentet (C-570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 59).

34 Se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande OZ/BEI (C-558/17 P, EU:C:2018:930, punkterna 49–51).

35 Dom av den 25 juni 2020, HF/Europaparlamentet (C-570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 60).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, M. (C-277/11, EU:C:2012:744, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

37 Se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande OZ/BEI (C-558/17 P, EU:C:2018:930, punkt 53).

38 Se dom av den 25 juni 2020, HF/Europaparlamentet (C-570/18 P, EU:C:2020:490, punkterna 57–66).

39 Se punkterna 85 och 89 i detta förslag till avgörande.

40 Europadomstolen har angett att den när den, i ett visst ärende, ska uttala sig om huruvida det föreligger legitima skäl för att misstänka en bristande opartiskhet hos en domare, ska beakta den tilltalades synvinkel men att denna inte ska ha en avgörande betydelse. Det avgörande är huruvida det kan anses att den berörda personens farhågor är objektivt berättigade (se dom av den 21 december 2000, Wettstein mot Schweiz , CE:ECHR:2000:1221JUD003395896, § 44, och dom av den 7 augusti 1996, Ferrantelli och Santangelo mot Italien , CE:ECHR:1996:0807JUD001987492, § 58).

41 Se dom av den 24 april 2017, HF/Europaparlamentet (T-570/16, EU:T:2017:283, punkt 47) och av den 22 mars 2023, Colombani/SEAE (T-113/22, EU:T:2023:154, punkt 35).

42 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).

43 Såsom generaladvokaten Saugmandsgaard Øe påpekade i sitt förslag till avgörande HF/Europaparlamentet (C-570/18 P, EU:C:2020:44, punkt 66), innebär sekretessen ingen ”rätt till hemligheter”, utan ska säkerställas med beaktande av andra legitima intressen.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 1990, Schneemann m.fl./kommissionen (C-137/88, EU:C:1990:69, punkt 9), samt dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q (T-80/09 P, EU:T:2011:347, punkt 86), och dom av den 13 juli 2018, Curto/Europaparlamentet (T-275/17, EU:T:2018:479, punkt 99).

45 Se dom av den 28 maj 1980, Kuhner/kommissionen (33/79 och 75/79, EU:C:1980:139, punkt 22).

46 Livolsi, T./Schiano, R., Statut de la fonction publique de l'Union européenne : commentaire article par article (utgiven av Perillo, E./Giacobbo-Peyronnel, V. (dir.), Bryssel 2017, s. 178. Omsorgsplikten innebär en skyldighet för förvaltningen att inhämta alla relevanta upplysningar, även de som gäller den berörda tjänstemannens intressen, innan den antar ett beslut som påverkar denne. Omsorgsplikten framstår således som en av beståndsdelarna i principen om god förvaltningssed, vilken kräver av tillsättningsmyndigheten antar beslut med full kännedom i frågan. Det skulle annars vara svårt att föreställa sig hur dessa beslut skulle kunna vara korrekt motiverade.

47 Se dom av den 18 oktober 1976, N./kommissionen (128/75, EU:C:1976:139, punkt 10).