Artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1047/2012 av den 8 november 2012,

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

RIMVYDAS NORKUS

föredraget den 15 januari 2026( 1 )

Mål C ‑ 657/24

Kyberg Pharma Vertriebs-GmbH

mot

Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))

” Begäran om förhandsavgörande – Tillnärmning av lagstiftning – Livsmedelssäkerhet – Hälsopåståenden – Särskilda villkor för användning – Märkningsskyldigheter – Kosttillskott som är föremål för skriftlig reklam ”

1. Förevarande mål rör tolkningen av de regler om märkning av och reklam för livsmedel, särskilt livsmedelstillskott, som livsmedelsföretagare måste följa om de vill förse sina produkter med hälsopåståenden. Med anledning av den hänskjutande domstolens frågor behöver EU-domstolen avgöra dels huruvida dessa regler innebär att den information som ska åtfölja sådana hälsopåståenden enbart behöver anges i livsmedlens märkning, dels huruvida begreppet märkning innefattar begreppet reklam, i synnerhet skriftlig reklam.

I. Tillämpliga bestämmelser

2. Relevanta bestämmelser i förevarande mål är skäl 17 och artiklarna 2 a, 6.2, 6.3, 7 första stycket och 8 i direktiv 2002/46/EG,( 2 ) artikel 2 a i direktiv 2006/114/EG,( 3 ) skälen 1–4, 9, 10 och 19 samt artiklarna 1.1, 1.2, 2.1 d, 2.2 led 1, 2.2 led 5, 3–7 och 10–17 i förordning (EG) nr 1924/2006,( 4 ) skäl 10 och artiklarna 1.1, 1.2, 2.1 g, 7 sista stycket, 14.1, 53.1 och 53.2 i förordning (EU) nr 1169/2011( 5 ) och punkt 2 i bilagan till genomförandebeslut 2013/63/EU.( 6 )

II. Bakgrund till tvisten i det nationella målet, tolkningsfrågor och förfarandet i domstolen

3. Bolaget Kyberg Pharma saluför ett kosttillskott (nedan kallat den berörda produkten) i form av kapslar som innehåller bland annat glukomannan (konjakglukomannan). På den berörda produktens förpackning återfinns ett uttalande om vikten av en mångsidig och balanserad kost och en hälsosam livsstil.

4. Under år 2020 lät bolaget Kyberg Pharma i skrivna medier distribuera en annonsbilaga avsedd att främja den berörda produkten. I denna bilaga framförde bolaget bland annat följande påståenden: ”Gå ned i vikt på ett hälsosamt sätt” och ”Tillsammans med en kalorifattig kost bidrar glukomannan till viktnedgång”. Det är ostridigt mellan parterna i det nationella målet att den aktuella annonsbilagan inte innehöll det uttalande som åsyftas i den föregående punkten i detta förslag till avgörande.

5. Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft eV, en branschorganisation enligt tysk rätt vars stadgar ålägger den uppgiften att bekämpa illojal konkurrens, ansåg att dessa påståenden borde ha åtföljts av de uppgifter som räknas upp i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 och väckte därför talan i Landgericht München (Regiondomstolen i München, Tyskland). Därvid yrkade organisationen bland annat att Kyberg Pharma vid vite skulle föreläggas att upphöra med att i affärsverksamhet och för reklamändamål främja den berörda produkten med hjälp av de påståenden som är i fråga i det nationella målet utan att därvid hänvisa till vikten av en mångsidig och balanserad kost och en hälsosam livsstil.

6. Landgericht München (Regiondomstolen i München) biföll talan, varefter Kyberg Pharma överklagade dess dom till Oberlandesgericht München (Regionöverdomstolen i München), som ogillade överklagandet genom dom av den 20 juli 2023.

7. Kyberg Pharma överklagade den av Oberlandesgericht München (Regionöverdomstolen i München) meddelade domen till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är hänskjutande domstol.

8. Den hänskjutande domstolen anser att utgången av det mål som den har att pröva beror på huruvida artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att Kyberg Pharma fullgjorde sin informationsskyldighet enligt den bestämmelsen genom att på den berörda produktens förpackning ange den information som åsyftas i nämnda bestämmelse, eller huruvida Kyberg Pharma även hade en skyldighet att ta med den informationen i den annonsbilaga vars syfte var att främja dess produkt.

9. Mot denna bakgrund har Bundesgerichtshof beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 10.2 i förordning [nr 1924/2006] tolkas så, att begreppet ’märkning’ av ett livsmedel även innefattar skriftlig reklam för livsmedlet, med följden att informationsskyldigheten enligt den bestämmelsen måste fullgöras i skriftlig reklam där ett hälsopåstående används?

2) Ska artikel 10.2 i förordning [nr 1924/2006] tolkas så, att den informationsskyldighet som enligt den bestämmelsen gäller vid användning av hälsopåståenden i livsmedelsreklam måste fullgöras i reklamen även när livsmedlets märkning innehåller den nödvändiga informationen?”

10. Beslutet att begära förhandsavgörande, som är daterat den 26 september 2024, inkom till domstolens kansli den 9 oktober 2024. Skriftliga yttranden har ingetts av parterna i det nationella målet och av Europeiska kommissionen. Med stöd av artikel 76.2 i sina rättegångsregler har domstolen beslutat att avgöra målet på handlingarna.

III. Bedömning

A. Inledande synpunkter

11. För att främja förståelsen av de frågor som har ställts i förevarande mål finner jag det lämpligt att lämna några inledande synpunkter innan jag påbörjar min rättsliga bedömning.

12. Därvidlag ska det noteras att min bedömning utgår från en premiss som den hänskjutande domstolen har slagit fast i sin begäran om förhandsavgörande, nämligen att den aktuella produkten är ett livsmedel i form av ett livsmedelstillskott.

13. För det första anser jag, mot bakgrund av den tekniska karaktären hos den lagstiftning som är tillämplig i förevarande mål, att det är lämpligt att kortfattat beskriva de relevanta bestämmelserna.

14. Förordning nr 1924/2006 ska enligt artikel 1.2 i denna tillämpas på näringspåståenden och hälsopåståenden i kommersiella meddelanden som rör livsmedel vilka ska levereras som sådana till slutkonsumenten. Av artikel 2.1 b i den förordningen jämförd med artikel 2 a i direktiv 2002/46 följer att nämnda förordning även ska tillämpas på kosttillskott.

15. Förordning nr 1924/2006, där det föreskrivs särskilda regler som måste följas av den som vill använda närings- och hälsopåståenden om livsmedel vilka ska levereras som sådana till slutkonsumenten, var ursprungligen avsedd att komplettera direktiv 2000/13/EG,( 7 ) som innehöll allmänna bestämmelser om bland annat märkning.( 8 ) Det direktivet har upphävts genom förordning nr 1169/2011,( 9 ) som innebar att lagstiftningen om märkning av livsmedel och mer allmänt om information till konsumenter rörande livsmedel förenklades och kodifierades i en enda rättsakt.( 10 ) Förordning nr 1924/2006 är således en rättsakt av kompletterande karaktär. Eftersom de påståenden som avses i förordning nr 1924/2006 utgör information om livsmedel, inbegripet kosttillskott, ska den förordningen tolkas mot bakgrund av förordning nr 1169/2011.

16. Tilläggas ska också att kosttillskott på grund av sin särskilda beskaffenhet även omfattas av en särskild rättslig ordning som har införts genom direktiv 2002/46. I artikel 29.1 a i förordning nr 1169/2011 föreskrivs därvidlag att bestämmelserna om de uppgifter som ska ingå i en sådan näringsdeklaration som föreskrivs i den förordningen inte ska tillämpas på kosttillskott. Sådana uppgifter ska nämligen i stället redovisas i enlighet med artikel 8 i direktiv 2002/46. De båda rättsakterna får emellertid anses komplettera varandra, utom i de fall där de innehåller uttryckliga undantag med innebörden att andra bestämmelser om livsmedelsmärkning och livsmedelsinformation ska tillämpas.( 11 )

17. För det andra är det lämpligt att redogöra för den särskilda beskaffenheten hos sådan information som de ifrågavarande påståendena utgör.

18. Allmänt definieras ett ”påstående” i artikel 2.2 led 1 i förordning nr 1924/2006 som ”varje budskap eller framställning som inte är obligatorisk enligt gemenskapens eller medlemsstaternas lagstiftning, inbegripet framställningar bestående av bilder, grafik eller symboler, oavsett form, och som anger, låter förstå eller antyder att ett livsmedel har särskilda egenskaper”. Det som särskilt fångar min uppmärksamhet när jag läser den definitionen tillsammans med de övriga är att ett påstående framför allt utgörs av fakultativ (eller åtminstone ej obligatorisk) information om ett livsmedels särskilda egenskaper. Annorlunda uttryckt handlar det om information som tillhandahålls helt frivilligt av livsmedelsföretagaren, utan att det finns något krav enligt unionslagstiftningen på att den ska tillhandahållas.( 12 )

19. Ett ”hälsopåstående”, vilket är vad som är i fråga i förevarande mål, definieras i artikel 2.2.5 i förordning nr 1924/2006 som ”varje påstående som anger, låter förstå eller antyder att det finns ett samband mellan en kategori av livsmedel, ett livsmedel eller en av dess beståndsdelar och hälsa”. Enligt domstolen är detta ett vitt begrepp.( 13 )

20. Det finns emellertid en annan underförstådd aspekt av de ovan återgivna definitionerna som förefaller mig särskilt viktig för att bättre förstå sammanhanget för tolkningsfrågorna i förevarande mål, nämligen de ändamål för vilka påståendena används. I det hänseendet framgår det redan av förarbetena till förordning nr 1924/2006 att unionslagstiftaren visserligen var medveten om att den utveckling som hade skett i fråga om användningen av sådana påståenden kunde betraktas som positiv när det gällde förmedling av information till konsumenterna men att nämnda lagstiftare också beaktade att sådana påståenden även används i säljfrämjande syfte.( 14 )

21. Det finns också rapporter från ett stort antal källor om hur vissa tendenser på senare år har blivit allt starkare. I synnerhet handlar det om de betydande ansträngningar som livsmedelsföretagare gör för att få konsumenterna att uppmärksamma deras produkter, vilka påstås ge närings- och hälsofördelar, varvid dessa företagare försöker skilja ut sig från sina konkurrenter eller exploatera sina innovationer på livsmedelsområdet.( 15 )

22. I detta hänseende innebär skäl 19 i förordning nr 1924/2006 ett erkännande av att närings- och hälsopåståenden kan ge livsmedel en positiv image och att livsmedel knutna till sådana påståenden kan tänkas påverka kostvanor och totalt näringsintag. Även domstolen har funnit att sådana påståenden påverkar konsumenternas livsmedelsval.( 16 )

23. Av detta framgår att förordning nr 1924/2006 framför allt är betydelsefull genom att den reglerar användningen av påståenden, däribland hälsopåståenden, för att marknadsföra livsmedel till konsumenter. Den förordningen utgör emellertid inte endast ett viktigt verktyg för att skydda konsumenterna utan är också avsedd att skapa jämlika konkurrensförhållanden i livsmedelsbranschen,( 17 ) vilket betyder att den även syftar till att åstadkomma en lämplig avvägning mellan dessa båda mål av olika beskaffenhet såvitt avser de regler som måste följas av den som vill använda sådana påståenden.

24. För att sådana påståenden som avses i förordning nr 1924/2006 ska vara tillåtna måste de uppfylla de allmänna villkor som anges i kapitel II i den förordningen. Hälsopåståenden – vilket är vad som intresserar oss i det aktuella fallet – måste även uppfylla de särskilda villkor som anges i kapitel IV i förordningen.( 18 ) Artikel 10.2, som den hänskjutande domstolen i förevarande mål har begärt att få tolkad, återfinns i det sistnämnda kapitlet, vilket jag i det följande kommer att se närmare på i samband med att jag besvarar tolkningsfrågorna.

B. Prövning av tolkningsfrågorna

25. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första tolkningsfråga för att få klarhet i omfattningen av begreppet märkning av ett livsmedel i den mening som avses i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006. Eftersom nämnda domstol undrar huruvida ”märkning” innefattar ”reklam” i skriftlig form, behöver det närmare bestämt göras en avgränsning av dessa båda begrepp i lagstiftningen om hälsopåståenden.

26. Sin andra tolkningsfråga har den hänskjutande domstolen ställt för att få klarhet i omfattningen av de informationsskyldigheter som föreskrivs i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 och särskilt för att få det fastställt huruvida dessa skyldigheter måste fullgöras i reklam när de redan fullgörs i det berörda livsmedlets märkning.

27. Båda tolkningsfrågorna rör således informationsskyldigheternas omfattning, och därför är det lämpligt att behandla dem tillsammans. Eftersom omfattningen av begreppet märkning inte blir relevant förrän omfattningen av informationsskyldigheterna enligt artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 har fastställts, anser jag det lämpligt att inleda min rättsliga bedömning med det sistnämnda.

1. Informationsskyldigheternas omfattning

28. Av lydelsen av och den grammatiska strukturen i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 framgår att ett villkor för att informationsskyldigheterna ska behöva fullgöras bland annat i reklam för ett livsmedel är att livsmedlet saknar märkning.

29. I den första delen av meningen i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 – ”Hälsopåståenden skall endast tillåtas om följande uppgifter anges i märkningen” – anges nämligen att informationsskyldigheterna ska fullgöras i märkningen. Det är endast om märkning saknas som informationsskyldigheterna ska fullgöras på de ställen som anges i den andra delen av meningen – ”eller, om ingen sådan märkning finns, i presentationen och reklamen”. Tanken att ett villkor för att informationsskyldigheterna ska behöva fullgöras i bland annat reklam för ett livsmedel är att livsmedlet saknar märkning introduceras genom uttrycket ”om ingen sådan märkning finns”.

30. Den samordnande konjunktionen ”eller” före uttrycket ”om ingen sådan märkning finns” i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 förefaller mig inte kunna motivera tolkningen att skyldigheten att förmedla information i märkningen respektive bland annat i reklam skulle vara av alternativ beskaffenhet, utan en sådan tolkning skulle frånta nämnda uttryck all logisk innebörd. Med tanke på att den konjunktionen följs av uttrycket ”om ingen sådan märkning finns”, måste den nämligen betraktas som exklusiv, det vill säga som innebärande att vad som är i fråga är förmedling av den information som anges i nämnda artikel 10.2 antingen i märkningen av ett livsmedel eller också i presentationen av det livsmedlet eller i reklam för detta.( 19 )

31. Emellertid finner jag för gott att, liksom den hänskjutande domstolen har gjort, påpeka att de olika språkversionerna av artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 skiljer sig åt i fråga om vilken samordnande konjunktion som används i den andra delen av meningen. I den franska versionen (”la présentation du produit ou de la publicité faite pour celui-ci”) används nämligen den samordnande konjunktionen ”ou” (”eller”) mellan de ord som motsvarar ”presentation” och ”reklam”, vilket ger vid handen att livsmedelsföretagarna tillerkänns ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller fullgörandet av informationsskyldigheterna i fall där ett livsmedel saknar märkning, i så måtto att det förefaller som om informationen enligt artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 i ett sådant fall måste finnas antingen i presentationen av det livsmedlet eller i reklamen för detta.

32. I vissa andra språkversioner, bland annat den tyska (”die Aufmachung der Lebensmittel und die Lebensmittelwerbung”), den engelska (”the presentation and advertising”), den spanska (”en la presentación y la publicidad”) och den litauiska (”pateikime ir reklamoje”),( 20 ) används däremot en samordnande konjunktion motsvarande ”och” mellan de ord som motsvarar ”presentation” och ”reklam”. Bruket av en sådan konjunktion ger i stället vid handen att i fall där det saknas märkning som innehåller de obligatoriska uttalandena, ska dessa uttalanden återfinnas både i presentationen av produkten och i reklamen för denna.

33. Det måste erkännas att det rör sig om en uppenbar skillnad mellan språkversioner. Denna skillnad saknar emellertid avgörande betydelse, eftersom det i den första delen av meningen i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006, oavsett vilken språkversion som konsulteras, anges att skyldigheten att redovisa information vid användning av hälsopåståenden i första hand gäller för märkningen av ett livsmedel. Enligt den andra delen av samma mening gäller sedan att om sådan märkning saknas, ska dessa skyldigheter fullgöras bland annat i reklam för livsmedlet. Att den samordnande konjunktion som i de olika språkversionerna används före ordet ”reklam” ömsom motsvarar ”och” och ömsom motsvarar ”eller” ändrar inte den omständigheten att ordet ”reklam” förekommer i meningens andra del, vilken ska beaktas uteslutande i fall där ett livsmedel saknar märkning. Det är utrett att den produkt som är i fråga i det nationella målet är försedd med en märkning som innehåller det obligatoriska uttalandet om vikten av en mångsidig och balanserad kost och en hälsosam livsstil; det enda som tillverkaren har klandrats för är att det saknas ett sådant uttalande i reklamen för produkten, och reklam är alltså hänförlig till den aktuella meningens andra del.

34. I alla händelser gäller enligt domstolens fasta praxis att den formulering som har använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse och inte heller kan ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår.( 21 ) Som jag ser saken, bekräftar både systematiken i och ändamålet med förordning nr 1924/2006 den bokstavliga tolkning av artikel 10.2 i den förordningen enligt vilken informationsskyldigheterna i första hand måste fullgöras i märkningen av ett livsmedel och det endast är när märkning saknas som dessa skyldigheter måste fullgöras bland annat i reklam för livsmedlet.

35. Såvitt avser systematiken kring informationsskyldigheterna enligt artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 vill jag påpeka följande.

36. Som den hänskjutande domstolen korrekt har framhållit i begäran om förhandsavgörande, anges det i skäl 4 i förordning nr 1924/2006 att den förordningen bör ”tillämpas på alla näringspåståenden och hälsopåståenden i kommersiella meddelanden, inbegripet bl.a. generisk reklam för livsmedel och reklamkampanjer, till exempel sådana som helt eller delvis stöds av offentliga myndigheter”. Tilläggas kan därvidlag att det på liknande sätt föreskrivs i artikel 1.2 i samma förordning att dennas tillämpningsområde ska innefatta ”kommersiella meddelanden, oavsett om dessa är i form av märkning och presentation av eller reklam för livsmedel”.

37. Av de ovannämnda bestämmelserna i förordning nr 1924/2006 framgår emellertid att de avser hälsopåståenden som sådana. Det är inte möjligt att med ledning därav dra slutsatsen att detsamma gäller för reglerna om den information som ska åtfölja sådana påståenden. I artikel 10.1 i förordningen anges nämligen att hälsopåståenden, för att vara tillåtna, måste uppfylla de allmänna kraven i kapitel II ”Allmänna principer” och de särskilda kraven i kapitel IV ”Hälsopåståenden” samt att de i synnerhet måste vara godkända i enlighet med förordningen och ingå i de förteckningar över godkända påståenden som avses i artikel 13 ”Andra hälsopåståenden än sådana som avser minskad sjukdomsrisk och barns utveckling och hälsa” och artikel 14 ”Påståenden om minskad sjukdomsrisk och påståenden om barns utveckling och hälsa”. Med andra ord rör det sig om villkor kopplade till själva hälsopåståendena, inte till den information som måste åtfölja dem och i synnerhet inte till det ställe där sådan information måste finnas. På denna punkt föreligger det enligt min uppfattning en skillnad mellan å ena sidan de särskilda reglerna i artikel 10.1 i förordning nr 1924/2006, vilka rör hälsopåståenden som sådana, och å andra sidan de särskilda reglerna i artikel 10.2 i den förordningen, vilka rör den information som måste åtfölja sådana påståenden för att de ska kunna vara tillåtna.

38. Vidare föreskrivs det i artikel 10.4 i förordning nr 1924/2006 uttryckligen en möjlighet att anta riktlinjer för genomförandet av artikel 10. Det är detta som gör att jag anser att genomförandebeslut 2013/63 är väsentligt vid systematisk tolkning av artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006.

39. I bilagan till genomförandebeslut 2013/63 anges uttryckligen att artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 innebär ett krav på att de obligatoriska uppgifterna ska anges i märkningen av det livsmedel som hälsopåståendet avser och att det är när märkning saknas som dessa obligatoriska uppgifter ska anges i reklamen för och presentationen av livsmedlet.( 22 ) Förklaringen till detta står att finna i de mål som eftersträvas både genom förordning nr 1924/2006 och genom andra rättsakter som rör livsmedelsmärkning, bland annat förordning nr 1169/2011, som förordning nr 1924/2006 kompletterar. Dessa rättsakter är nämligen avsedda att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl samtidigt som konsumenterna åtnjuter en hög skyddsnivå genom att de får tillgång till nödvändig information om livsmedel så att de kan göra välgrundade köpval.( 23 )

40. Den hänskjutande domstolen betvivlar att målet om en hög konsumentskyddsnivå kan uppnås såvitt avser bland annat livsmedel som saluförs online utan att reklamen för sådana livsmedel innehåller de obligatoriska uppgifterna.

41. I detta hänseende vill jag framhålla att förordning nr 1924/2006 inte innehåller några bestämmelser med innebörden att villkoren för att hälsopåståenden om livsmedel ska vara tillåtna skiljer sig åt beroende på var livsmedlen säljs, närmare bestämt beroende på huruvida de säljs på ett fysiskt försäljningsställe eller på distans. Huruvida reglerna om sådana påståendens tillåtlighet ska tillämpas beror i stället på vilken information som förmedlas. Dessa regler är nämligen alltid tillämpliga när ett kommersiellt meddelande om ett livsmedel innehåller ett närings- eller hälsopåstående och det berörda livsmedlet ska levereras som sådant till slutkonsumenten.( 24 ) Det som är viktigt för att konsumenterna ska kunna göra upplysta livsmedelsval är för övrigt att de får tillgång till de obligatoriska uppgifterna innan de gör sitt köp.

42. Det är därför i linje med detta som det är påkallat att tolka bland annat reglerna om tillgänglighet för och placering av obligatorisk livsmedelsinformation i artikel 12 i förordning nr 1169/2011 och reglerna om distansförsäljning i artikel 14 i samma förordning, vilka erinras om i punkt 2.1 fall b i bilagan till genomförandebeslut 2013/63. I synnerhet slås det i artikel 12 i förordning nr 1169/2011 fast en princip med innebörden att konsumenterna alltid ska ha tillgång till de obligatoriska uppgifterna om ett livsmedel innan de gör sitt val. Vid distansförsäljning gäller vidare enligt artikel 14 i samma förordning att dessa uppgifter ska finnas på stödmaterialet för distansförsäljningen eller tillhandahållas på andra lämpliga sätt som tydligt identifieras av livsmedelsföretagaren. Denna särskilda ordning är tillämplig även vid distansförsäljning av livsmedel med hälsopåståenden.

43. Härvidlag anges det i punkt 2.1 fall b i bilagan till genomförandebeslut 2013/63 att om märkningen av ett livsmedel med hälsopåståenden inte är åtkomlig i samband med distansförsäljning,( 25 ) ska de obligatoriska uppgifterna även ingå i presentationen av och reklamen för livsmedlet. Av de ovannämnda bestämmelserna framgår emellertid tydligt att de avser specialfallet distansförsäljning, och det specialfallet torde inte automatiskt kunna anses gälla all försäljning av livsmedel med hälsopåståenden. Således kan det specialfallet inte anses ändra den allmänna ordning i fråga om informationsskyldigheter som föreskrivs i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006.

44. Jag vill erinra om att det finns ett intresse bland allmänheten för sambandet mellan kost och hälsa samt för valet av en lämplig kost som passar den enskildes behov.( 26 ) I det hänseendet måste märkningen anses utgöra ett viktigt konsumentupplysningsverktyg. Det förhåller sig nämligen så, att ”[l]ämplig märkning kan göra det lättare för konsumenterna att välja en hälsosam kost och att fatta bra … beslut”( 27 ) när det gäller deras hälsa. Därför är det också märkningen som unionslagstiftaren, mot bakgrund av strävan att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå på livsmedelsområdet, anser ska förmedla väsentlig information om livsmedel till konsumenterna.( 28 ) Reklamen har i själva verket endast en andraplansroll i form av att den före köpet ska avhjälpa brister i fall där det saknas märkning och därmed också saknas sådana väsentliga uppgifter om livsmedlet som annars ska finnas i märkningen.

45. Att det är i märkningen som informationsskyldigheterna ska fullgöras och att det endast är när märkning saknas som de ska fullgöras bland annat i reklam har även en praktisk förklaring. Reklam kan förvisso återfinnas på platser där livsmedel saluförs, och således i förhållandevis nära anslutning till livsmedlen,( 29 ) men i allmänhet uppfattas reklam inte som ett verktyg för att förmedla information i anslutning till livsmedlen. Visserligen är reklam avsedd att dra uppmärksamheten till den berörda produkten, men reklam uppfattas också som ett verktyg tänkt att påverka konsumenternas attityder och val redan innan de har själva livsmedlet framför sig. Även mot bakgrund av detta resonemang, alltså att reklamen bör kunna få fylla sin köpfrämjande funktion, och i linje med att förordning nr 1924/2006 inte endast har till syfte att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå utan också ska bidra till att den inre marknaden kan fortsätta att fungera på ett ändamålsenligt sätt, förefaller det mig fullt tänkbart att livsmedelsföretagarna inte ska behöva fullgöra informationsskyldigheterna enligt artikel 10.2 i den förordningen i sin reklam, om den nödvändiga informationen redan ges i märkningen, vilken i princip återfinns i anslutning till livsmedlet.( 30 )

46. Därför anser jag att informationsskyldigheterna enligt artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 ska fullgöras i märkningen av livsmedel samt – uteslutande när märkning saknas – bland annat i reklamen för livsmedel.

47. När nu omfattningen av informationsskyldigheterna enligt artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 alltså har fastställts, ska det i nästa steg undersökas huruvida begreppet märkning av livsmedel i den mening som avses i den artikeln innefattar begreppet reklam, särskilt skriftlig reklam, vilket i så fall skulle innebära att det för fullgörande av de skyldigheter som avser märkning även krävs att de i artikeln föreskrivna uppgifterna anges i sådan reklam.

2. Avgränsning av begreppen märkning och reklam

48. I detta hänseende vill jag framhålla att artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006, där det såsom framgår av artikelrubriken föreskrivs särskilda villkor för användning av hälsopåståenden, inte innehåller några definitioner av begreppen märkning och reklam. Enligt den bestämmelsen, som innehåller en uppräkning av de villkor som måste vara uppfyllda för att hälsopåståenden ska få förmedlas, ska hälsopåståenden tillåtas endast om de uppgifter som räknas upp i nämnda bestämmelse anges i märkningen eller, om ingen sådan märkning finns, bland annat i reklamen för produkten. Uttrycket ”om ingen sådan märkning finns” ger vid handen att det ena av de aktuella begreppen här utgör ett högre rangordnat alternativ än det andra.( 31 )

49. Artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 måste emellertid tolkas mot bakgrund av artikel 2.1 d i samma förordning. I den sistnämnda bestämmelsen hänvisas till definitionen av ”märkning” i direktiv 2000/13, och den hänvisningen ska numera anses som en hänvisning till definitionen i förordning nr 1169/2011. Med ”märkning” avses enligt den sistnämnda definitionen ”ord, uppgift, varumärke, märkesnamn, illustration eller symbol som gäller ett livsmedel och anbringas på förpackning, dokument, meddelande, etikett, ring eller krage som medföljer eller avser sådant livsmedel”.( 32 ) Denna vida definition innefattar ett stort antal visuella komponenter med förmågan att förmedla information om ett livsmedel, och förekomsten av någon av dessa komponenter på ett antal olika informationsbärare, vilka antingen kan medfölja eller avse ett livsmedel, utgör ett villkor för livsmedlets klassificering i den mening som avses i artikel 2.1 d i förordning nr 1924/2006, jämförd med artikel 2.2 j i förordning nr 1169/2011.

50. Däremot innehåller förordning nr 1924/2006 inte någon definition av ”reklam” och inte heller någon hänvisning till en sådan definition i någon annan rättsakt. Med tanke på att förordning nr 1924/2006 kompletterar förordning nr 1169/2011 anser jag emellertid att begreppet reklam såsom detta hänvisas till i den sistnämnda förordningen får anses vara relevant för bokstavstolkningen av artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006.( 33 )

51. Den definition av ”reklam” som det är lämpligt att hänvisa till på tal om reglerna om livsmedelsinformation till konsumenter är enligt artikel 2.1 g i förordning nr 1169/2011 den definition som återfinns i direktiv 2006/114, det vill säga ”varje form av framställning i samband med närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller yrkesutövning för att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast egendom, rättigheter och skyldigheter”.( 34 ) Domstolen har redan tidigare funnit att denna synnerligen vida definition innebär att reklam kan vara av mycket varierande slag och således inte alls begränsas till de klassiska reklamformerna.( 35 )

52. Den fråga som uppkommer här är huruvida det mot bakgrund av dessa båda ytterst vida definitioner av ”märkning” respektive ”reklam” kan tänkas att begreppet reklam delvis överlappar begreppet märkning, om så vore enbart med avseende på en enda form av reklam, nämligen skriftlig reklam. Som jag ser saken, förefaller en bokstavstolkning av artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 jämförd med artikel 2.1 d i samma förordning och med artikel 2.1 g i förordning nr 1169/2011 tala emot en sådan överlappning. Det ska nämligen för det första framhållas att den i föregående punkt återgivna definitionen av begreppet reklam omfattar varje form av framställning, och skriftlig reklam måste anses utgöra en framställningsform. Annorlunda uttryckt finns det inget i de ovannämnda artiklarnas lydelse som tyder på att någon viss form av reklam skulle få behandlas annorlunda än andra former, exempelvis på grund av en eventuell förekomst av överlappning med andra definitioner i den aktuella förordningen.

53. För att kunna anse att skriftlig reklam är hänförlig till begreppet märkning måste man för det andra nödvändigtvis bortse från väsentliga inslag i definitionerna av de båda begreppen. I legaldefinitionen av ”märkning” läggs nämligen tonvikten på beskaffenheten av ett antal komponenter som är hänförliga till ett livsmedel och på den plats där dessa komponenter återfinns. I legaldefinitionen av ”reklam” framhävs i stället vikten av det säljfrämjande syftet .

54. Vidare talar både systematiken kring artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 och de ändamål som eftersträvas med den förordningen också för att det inte ska anses finnas någon möjlig överlappning mellan de båda ifrågavarande begreppen.

55. Systematiken kring artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 bekräftar till att börja med att det finns en avgränsning mellan begreppen märkning och reklam. I den förordningen görs nämligen genomgående åtskillnad mellan bland annat begreppen märkning och reklam. Nämnda förordning innehåller visserligen inte någon definition av begreppet reklam trots att den innehåller en hänvisning till en definition av begreppet märkning, men trots detta används dessa båda begrepp åtskilt i ett flertal artiklar. I punkt 2 i artikel 1 ”Syfte och tillämpningsområde” i förordning nr 1924/2006 anges exempelvis uttryckligen att den förordningen ska tillämpas ”på näringspåståenden och hälsopåståenden i kommersiella meddelanden, oavsett om dessa är i form av märkning och presentation av eller reklam för livsmedel”. I artikel 3 ”Allmänna principer för samtliga påståenden” används dessa tre begrepp likaledes åtskilt i samband med att det anges att hälsopåståenden ”får användas på märkning och presentation av och i reklam för livsmedel som släpps ut på marknaden i gemenskapen endast om de är förenliga med bestämmelserna i denna förordning”. Med tanke på att förordning nr 1924/2006 kompletterar förordning nr 1169/2011 tyder dessutom, som jag ser saken, den omständigheten att begreppen märkning och reklam definieras separat i den sistnämnda förordningen på att dessa begrepp bör anses ha olika tillämpningsområden.( 36 )

56. Jag anser också att genomförandebeslut 2013/63, genom vilket kommissionen antog riktlinjer för tillämpningen av de särskilda villkor avseende hälsopåståenden som anges i artikel 10 i förordning nr 1924/2006,( 37 ) kan läggas till grund för resonemanget här. I synnerhet görs det i punkt 2 i bilagan till det beslutet – en punkt som rör ”[o]bligatoriska uppgifter som åtföljer godkända hälsopåståenden” – en åtskillnad mellan begreppen märkning och reklam som grundar sig på deras respektive syfte. Enligt nämnda punkt i bilagan är syftet med märkning att informera slutkonsumenten, medan reklam handlar om livsmedelsföretagens marknadsföring av livsmedel.

57. Av ovanstående framgår att märkningen innehåller uppgifter om livsmedlet som riktar sig till konsumenten och är avsedda att ge denne möjlighet att göra ett välgrundat val att eventuellt köpa livsmedlet. Med andra ord är syftet med märkningen att ge konsumenten tillgång till väsentlig information om livsmedlet så att denne kan fatta välunderbyggda livsmedelsbeslut.( 38 )

58. Syftet med reklam är i stället att främja försäljningen av livsmedlet och att locka till köp. I detta hänseende ska det noteras att reklam för ett livsmedel kan uppträda i synnerligen varierade former i fråga om bland annat spridningsmetod,( 39 ) förmedlat budskap( 40 ) och målgrupp men att avsikten i allt väsentligt är att öka kännedomen om livsmedlet, väcka intresse för ett erbjudande och uppmuntra konsumenterna till köp. Mot bakgrund av den stora mångfalden av reklamformer kan det visserligen inte uteslutas att märkning och reklam i viss mån kan sammanfalla, bland annat såvitt avser vilken information som förmedlas och i vilken form informationen överförs till konsumenterna. Icke desto mindre framgår det tydligt av den ovan beskrivna systematiken att det rör sig om två begrepp där den logik som ligger bakom förmedlingen av information är olika – i det ena fallet handlar det om att informera, i det andra om att främja försäljning. Därför vore det enligt min uppfattning konstlat att sammanföra dessa båda begrepp med hänvisning till att den information som används (information om ett livsmedel) och formen för förmedling av denna information (i det aktuella fallet användning av en skriftlig informationsbärare) är desamma.

59. Den slutsatsen förefaller mig också ligga väl i linje med det mål som eftersträvas genom förordning nr 1924/2006 – ett mål som för övrigt är övergripande i så måtto att det eftersträvas inte endast genom den förordning som har begärts tolkad i förevarande mål utan även genom andra rättsakter som den förordningen kompletterar, bland annat förordning nr 1169/2011.( 41 )

60. Förordning nr 1924/2006 är, såsom anges i dess artikel 1.1, jämförd med skäl 1 däri, avsedd att säkerställa en väl fungerande inre marknad och samtidigt en hög konsumentskyddsnivå genom att konsumenternas val underlättas av att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra och korrekt märkta. Vidare är hälsoskydd enligt rättspraxis ett av de viktigaste syftena med den förordningen.( 42 ) Enligt min åsikt bör detta mål uppfattas så, att konsumenterna ska skyddas mot – i det nu aktuella fallet – felaktiga, vetenskapligt ogrundade eller till och med vilseledande hälsopåståenden, med tanke på att hälsopåståenden kan påverka konsumenternas kostvanor och totala näringsintag.( 43 ) Nämnda mål kan emellertid inte motivera att tillämpningsområdet för reglerna om märkning utvidgas till att omfatta reklam, utan detta skulle strida mot unionslagstiftarens vilja att göra åtskillnad mellan de båda aktuella begreppen. Om unionslagstiftaren hade ansett att det fanns en överlappning mellan dessa båda begrepp, om så endast mellan märkning och skriftlig reklam, skulle nämnda lagstiftare naturligtvis ha gett dessa begrepp en gemensam beteckning i stället för att göra åtskillnad mellan dem, vilket är vad lagstiftaren faktiskt har gjort i förordning nr 1924/2006.

61. Det är för övrigt lämpligt att erinra om att förordning nr 1924/2006 har ett dubbelt syfte: dels att se till att den inre marknaden fungerar väl, dels att samtidigt säkerställa en hög konsumentskyddsnivå.( 44 ) Att utöka omfattningen av begreppet märkning så att det kom att innefatta skriftlig reklam skulle, som jag ser saken, riskera att leda till att det förstnämnda syftet kom i skymundan eller till och med äventyrades.( 45 ) Mer allmänt skulle detta riskera att skapa rättsosäkerhet på det berörda området och skulle till och med kunna få absurda resultat. Om skriftlig reklam var att hänföra till begreppet märkning skulle man nämligen kunna undra huruvida även omvändningen gällde i den bemärkelsen att märkning kunde vara att hänföra till begreppet reklam. I synnerhet skulle det då bli aktuellt att fråga sig varför begreppet märkning skulle vara det överordnade och innefatta ”reklam”, i stället för tvärtom.( 46 ) Detta utgör enligt min uppfattning ytterligare ett skäl att anse att en överlappning av det aktuella slaget vore konstlad och till och med skulle avspegla ett tvivelaktigt utnyttjande av reglerna i förordning nr 1924/2006.

62. Således anser jag att begreppet märkning inte innefattar begreppet reklam, oavsett vilken form av reklam det är fråga om, i den mening som avses i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 jämförd med artikel 2.1 d i samma förordning och med artikel 2.1 g i förordning nr 1169/2011.

63. Av samtliga ovan anförda skäl föreslår jag att den första och den andra tolkningsfrågan ska besvaras med att artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 ska tolkas så, att den innebär ett krav på fullgörande av informationsskyldigheter i livsmedelsmärkning. Det i nämnda artikel åsyftade begreppet märkning innefattar inte begreppet reklam med avseende på någon form av reklam. När märkning saknas måste informationsskyldigheterna fullgöras bland annat i reklam för livsmedlet.

IV. Förslag till avgörande

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) enligt följande:

Artikel 10.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1047/2012 av den 8 november 2012,

ska tolkas så,

att den innebär ett krav på fullgörande av informationsskyldigheter i livsmedelsmärkning. Det i nämnda artikel åsyftade begreppet märkning innefattar inte begreppet reklam med avseende på någon form av reklam. När märkning saknas måste informationsskyldigheterna fullgöras bland annat i reklam för livsmedlet.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (EGT L 183, 2002, s. 51).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (EUT L 376, 2006, s. 21).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (EUT L 404, 2006, s. 9, och rättelse i EUT L 12, 2007, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 1047/2012 av den 8 november 2012 (EUT L 310, 2012, s. 36).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, 2011, s. 18) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 av den 25 november 2015 (EUT L 327, 2015, s. 1).

6 Kommissionens genomförandebeslut av den 24 januari 2013 om antagande av riktlinjer för genomförandet av de särskilda villkor för hälsopåståenden som fastställs i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 (EUT L 22, 2013, s. 25).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, 2000, s. 29).

8 Skäl 3 i förordning nr 1924/2006.

9 Därför ska också, i överensstämmelse med artikel 53 i förordning nr 1169/2011, alla hänvisningar i förordning nr 1924/2006 till direktiv 2000/13 anses som hänvisningar till förordning nr 1169/2011.

10 Artikel 1.2 i förordning nr 1169/2011.

11 I detta hänseende anges i skäl 17 i direktiv 2002/46 att det direktivet bör inskränkas till att omfatta nödvändiga tilläggsbestämmelser, eftersom allmänna bestämmelser och definitioner redan har fastställts i direktiv 2000/13 – och sedermera i förordning nr 1169/2011.

12 Förmedlandet av sådan fakultativ information gör det emellertid obligatoriskt att ange viss annan information, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2012, Deutsches Weintor, C‑544/10, EU:C:2012:526, punkterna 35 och 36 (nedan kallad domen i målet Deutsches Weintor).

14 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (KOM(2003)0424 slutlig), punkt 9.

15 Se, för ett motsvarande synsätt, Nihoul, P., Van Nieuwenhuyze, E., ”L’étiquetage des denrées alimentaires: une pondération réussie entre intérêts contradictoires?”, Journal de droit européen , 20 (2012), nr 192, s. 237–243. Se även, mer nyligen, Revisionsrättens särskilda rapport 23/2024, antagen den 28 november 2024, med titeln ”EU:s livsmedelsmärkning – Konsumenterna riskerar att gå vilse i en snårskog av märkningar” (EUT C, C/2024/7194), särskilt punkterna 7 och 47, där det konstateras att livsmedelsföretagens märkningsmetoder ständigt utvecklas i takt med att dessa företag försöker hitta nya sätt att locka konsumenter.

16 Domen i målet Deutsches Weintor, punkt 37.

17 Skäl 2 i förordning nr 1924/2006.

18 Det förefaller mig inte nödvändigt att i förevarande mål utförligt beskriva dessa allmänna och särskilda villkor – utöver dem som avses i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006.

19 Denna tolkning förefaller mig kunna få stöd även i andra språkversioner, exempelvis den engelska (”Health claims shall only be permitted if the following information is included in the labelling, or if no such labelling exists, in the presentation and advertising …”) och den litauiska (”Teiginiai apie sveikatingumą leidžiami tik tuo atveju, jei toliau nurodyta informacija yra pateikta etiketėje, o jei etiketės nėra – pateikime ir reklamoje …”).

20 Mina kursiveringar.

21 Se dom av den 12 september 2019, A m.fl., C‑347/17, EU:C:2019:720, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

22 Punkt 2.1 fallen a och b i bilagan till genomförandebeslut 2013/63.

23 Artikel 1.1 i förordning nr 1924/2006 och artikel 1.1 i förordning nr 1169/2011.

24 Artikel 1.2 i förordning nr 1924/2006.

25 I detta hänseende kan det noteras att den franska versionen är något tvetydigt formulerad i så måtto att uttrycket ”le consommateur ayant difficilement accès à l’’étiquetage’” kan tolkas så, att märkningen alltid skulle vara svåråtkomlig vid distansförsäljning. Med ledning av övriga språkversioner av punkt 2.1 fall b i bilagan till genomförandebeslut 2013/63 är det emellertid möjligt att slå fast att det är när möjligheterna att komma åt märkningen är begränsade som de i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006 föreskrivna obligatoriska uppgifterna ska förmedlas på annat stödmaterial (se, exempelvis, den engelska versionen: ”Mandatory information shall be available to the consumer before purchase and in the cases of distance selling where access to the ’labelling’ is restricted, mandatory information must be included in the presentation and advertising of the food, in the material supporting the distance selling whether this is a website, a catalogue, a leaflet, a letter, etcetera”, den spanska versionen: ”La información obligatoria estará a disposición del consumidor antes de que se realice la compra y, en el caso de las ventas a distancia en las que el acceso al ’etiquetado’ está limitado, la información obligatoria deberá incluirse, en la presentación y la publicidad de los alimentos, en el soporte de la venta a distancia, ya se trate de un sitio web, de un catálogo, de un folleto, de una carta, etcetera” och den litauiska versionen: ”Privaloma informacija pateikiama vartotojui prieš perkant, o tais nuotolinės prekybos atvejais, kai prieiga prie ’ženklinimo’ yra ribota, privaloma informacija turi būti nurodyta ’pateikime’ bei ’reklamoje’ ir informacinėje medžiagoje, kuria naudojamasi prekiaujant nuotoliniu būdu, kaip antai, tinklalapyje, kataloge, informaciniame lapelyje, rašte ir t. t.”).

26 Skäl 10 i förordning nr 1169/2011.

27 KOM(2006) 368 slutlig.

28 Artikel 9.1 i förordning nr 1169/2011.

29 Här tänker jag bland annat på reklamaffischer som finns uppsatta vid ingången till affärer liksom på reklambroschyrer som delas ut i affärer.

30 Detta påverkar inte livsmedelsföretagarnas möjlighet att ta med sådana uppgifter i reklam även när de inte är skyldiga att göra detta.

31 Se, analogt, dom av den 7 juli 2016, Ambisig, C‑46/15, EU:C:2016:530, punkt 33.

32 Artikel 2.2 j i förordning nr 1169/2011.

33 Den slutsatsen är enligt min uppfattning nödvändig av rättssäkerhetsskäl liksom av skäl som har med livsmedelsmärkningens enhetlighet att göra.

34 Artikel 2 a i direktiv 2006/114.

35 Dom av den 11 juli 2013, Belgian Electronic Sorting Technology, C‑657/11, EU:C:2013:516, punkt 35.

36 Därutöver kan det noteras att åtskillnaden mellan begreppen märkning och reklam förefaller kunna härledas, om än indirekt, redan från direktiv 2000/13, som förordning nr 1924/2006 kompletterade innan det direktivet upphävdes genom förordning nr 1169/2011. I direktiv 2000/13 gjordes nämligen åtskillnad mellan de regler som var tillämpliga på märkning och dem som var tillämpliga på reklam (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2004, Douwe Egberts, C‑239/02, EU:C:2004:445, punkt 34).

37 Se skäl 37 och artikel 10.4 i förordning nr 1924/2006.

38 Detta hindrar inte att märkningen även kan innehålla information som är att betrakta som icke-väsentlig. Vad jag tänker på här är fakultativa uppgifter såsom hälsopåståenden, vilka visserligen – såsom har förklarats ovan – ger konsumenten upplysningar men likafullt huvudsakligen är avsedda att fånga konsumentens uppmärksamhet och i slutändan locka till köp. Det är av det sistnämnda skälet som hälsopåståenden i märkningen av ett livsmedel inte endast måste vara vetenskapligt styrkta (se artikel 5.1 a i förordning nr 1924/2006) utan också, på grund av sin säljfrämjande funktion, måste åtföljas av de kompletterande uppgifter som avses i artikel 10.2 i förordning nr 1924/2006, så att konsumenterna skyddas mot vilseledande och ogrundad information.

39 Exempelvis skriftlig reklam i tidningsannonser eller på annonstavlor, audiovisuell reklam på tv eller radio, eller digital reklam, som så ofta på sociala medier.

40 Exempelvis beroende på tonen i och avsikten med budskapet, som kan vara informerande och handla om produktens egenskaper, övertalande och inriktas mot att framhålla fördelarna med produkten i syfte att övertyga konsumenten att köpa den eller emotionellt och syfta till att väcka känslor som kan påverka köpbeteendet.

41 Enligt artikel 1.1 i förordning nr 1169/2011 är syftet med den förordningen att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå när det gäller livsmedelsinformation, med beaktande av att konsumenterna uppfattar information olika och har olika behov av information, samtidigt som förordningen också ska säkerställa att den inre marknaden fungerar smidigt.

42 Dom av den 30 januari 2020, Dr. Willmar Schwabe, C‑524/18, EU:C:2020:60, punkterna 35 och 55 samt där angiven rättspraxis.

43 Skäl 14 och 19 i förordning nr 1924/2006.

44 Artikel 1.1 i förordning nr 1924/2006.

45 Det råder inget tvivel om att reklam är ett sätt att skapa avsättningsmöjligheter på den inre marknaden för varor och tjänster – avsättningsmöjligheter som både konsumenter och näringsidkare bör kunna dra största möjliga nytta av. Om livsmedelsföretagare skulle tvingas att överge en reklammetod som de finner särskilt effektiv, i det aktuella fallet att göra ett ensamt hälsopåstående, med hänvisning till att begreppen märkning och reklam överlappar varandra, skulle resultatet bli att det skapades hinder för dessa avsättningsmöjligheter och således att möjligheterna för den inre marknaden att fungera väl undergrävdes.

46 Därutöver kan man fråga sig huruvida livsmedelsföretagarna därmed skulle kunna välja vilken rättslig ordning som skulle tillämpas, liksom vilka konsekvenser en sådan överlappning skulle riskera att få för andra rättsakter där samma definitioner används. Detta är endast två exempel på praktiska svårigheter som skulle uppkomma om det ansågs föreligga en överlappning mellan begreppet märkning och begreppet reklam såvitt avser skriftlig reklam.