Förslag till avgörande av generaladvokat DEAN SPIELMANN föredraget den 15 januari 2026

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Badinter, R., La présomption d’innocence, histoire et modernite, i Catala, P., Le droit privé français à la fin du XXe siècle – études offertes à Pierre Catala, Litec, Paris, 2001, s. 134.

4 Se Vigouroux, C., Présomption d’innocence, i La conscience des droits. Mélanges en l’honneur de Jean-Paul Costa, Dalloz, Paris, 2011, s. 657 och följande sidor, särskilt s. 665.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1). Jag vill erinra om att det direktivet är resultatet av ett förfarande i flera steg, vilket grundar sig på artikel 82 FEUF om straffrättsligt samarbete i unionen. I den artikeln föreskrivs principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, vilken sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors 15–16 oktober 1999 allmänt anses utgöra hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet i unionen. Europeiska kommissionens grönbok av den 26 april 2006 om oskuldspresumtion (KOM(2006)174 slutlig av den 24 juni 2006) och därefter rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1), som har blivit en integrerad del av Europeiska rådets Stockholmsprogram om området med frihet, säkerhet och rättvisa (Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd) (EUT C 115, 2010, s. 1), resulterade, i november 2013, i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (COM(2013)821 final) och därefter i direktiv 2016/343, som antogs den 9 mars 2016 (se Daminova, N., The CJEU Faced with Presumption of Innocence Directive 2016/343: Reshaping the ECHR Standards?, i European Yearbook of Human Rights, Intersentia, 2022, s. 137‑175). Det direktivet grundar sig på den befogenhet som unionen har enligt artikel 82.2 b FEUF att fastställa minimiregler för personers rättigheter i straffrättsliga förfaranden och är ett av de sex direktiv som unionen har antagit för att fastställa gemensamma miniminormer som garanterar rätten till en opartisk domstol samt misstänktas och tilltalades rättigheter, för genomförandet av Stockholmsprogrammet (se Catteau, F., Les droits procéduraux des personnes poursuivies et des victimes de criminalité devant la Cour de justice de l’Union. Vers un droit européen de la procédure pénale?, Cahiers de droit européen, 2020/2–3, s. 485–547).

6 Se dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut) ( C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

7 Se dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 48).

8 Detta konstaterande påverkar inte möjligheten, som den slovakiska regeringen för övrigt har erinrat om i sitt skriftliga yttrande, att den tilltalade kan göra gällande att domarna vid en avdelning i högre instans har agerat partiskt om de finner denne skyldig innan vederbörande har dömts genom en lagakraftvunnen dom, för det fall brottmålet återförvisas till dem.

9 Se dom av den 28 november 2019, Spetsializirana prokuratura ( C‑653/19 PPU, EU:C:2019:1024, punkterna 32 och 33) (nedan kallad domen Spetsializirana prokuratura).

10 Se domen Spetsializirana prokuratura (punkterna 35 och 37) där det anges att ett rättsligt avgörande som enbart avser en eventuell fortsatt häktning av en tilltalad syftar … endast till att avgöra huruvida denna person – med beaktande av samtliga relevanta omständigheter – ska försättas på fri fot, utan att fastställa huruvida personen i fråga har gjort sig skyldig till det brott som vederbörande står åtalad för. … Ett sådant avgörande kan således inte kvalificeras som ett rättsligt avgörande som avser huruvida den tilltalade är skyldig i den mening som avses i detta direktiv.

11 Jag vill härvidlag erinra om att det preciseras i artikel 52.3 i stadgan att, i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen, ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Såsom framgår av förklaringarna avseende artikel 48 i stadgan, vilka enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska beaktas vid tolkningen av densamma, motsvarar artikel 48 i stadgan artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning av artikel 48.1 i stadgan garanterar en skyddsnivå som tar hänsyn till skyddsnivån enligt artikel 6.2 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 101).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion) ( C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 42). För en tillämpning beträffande formuleringar i ett pressmeddelande från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), se dom av den 1 oktober 2025, OC/kommissionen ( T‑384/20 RENV, EU:T:2025:925, punkt 91 och följande punkter).

13 Se Europadomstolen, 25 mars 1983, Minelli mot Schweiz (CE:ECHR:1983:0325JUD000866079, § 30).

14 Se Repík, B., Réflexions sur la jurisprudence de la Cour européenne des droits de l’homme concernant la présomption d’innocence, i Liber amicorum Marc-André Eissen, Bryssel, Bruylant/L.G.D.J., 1995, s. 331–345, särskilt s. 333. Se, även, Dold, B, Artikel 6. Recht auf ein faires Verfahren, i Frowein/Peukert, Europäische MenschenRechtsKonvention, EMRK-Kommentar, N.P. Engel Verlag, Kehl am Rhein, 2024, 4:e utg., s. 323 och 324, nr 67–69.

15 Oskuldspresumtionen betraktas som en rättssäkerhetsgaranti i själva brottmålsprocessen och uppställer villkor om bland annat bevisbördan, faktiska och rättsliga presumtioner, rätten att inte vittna mot sig själv, mediebevakning före rättegång eller den omständigheten att den domstol som prövar målet i sak eller någon annan offentlig myndighet i förväg uttalar sig om den tilltalades skuld (se Europadomstolen, 12 juli 2013, Allen mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2013:0712JUD002542409, § 93), och Europadomstolen, 11 juni 2024, Nealon och Hallam mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2024:0611JUD003248319, § 101)).

16 Med hänsyn till behovet av att säkerställa att den rättighet som garanteras i artikel 6.2 i Europakonventionen är konkret och effektiv, har Europadomstolen i själva verket med tiden utvecklat en andra aspekt av oskuldspresumtionen, vilken träder in när det straffrättsliga förfarandet avslutas, antingen genom en frikännande dom eller genom att det straffrättsliga förfarandet läggs ned. Europadomstolen har tydligt angett att oskuldspresumtionen, efter det att det straffrättsliga förfarandet har lagts ned, kräver att det i alla efterföljande förfaranden, oavsett slag, tas hänsyn till att den berörda personen inte dömdes och även att domslutet i en frikännande dom ska beaktas av alla myndigheter som, direkt eller indirekt, uttalar sig om den berörda personens straffrättsliga ansvar (Europadomstolen, 11 juni 2024, Nealon och Hallam mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2024:0611JUD003248319, §§ 102–109 och där angiven rättspraxis)). Se Beernaert, M.-A., La présomption d’innocence et ses prolongements au-delà du procès pénal (obs. sous Cour eur. dr. h., Gde Ch, arrêt Nealon et Hallam c. Royaume-Uni, 11 juin 2024), Revue trimestrielle des droits de l’homme, vol. 2, nr 142, 1 april 2025, s. 515–526). Se, även, beträffande denna åtskillnad mellan de båda aspekterna av oskuldspresumtionen, Jebens, S. E., The Scope of the Presumption of Innocence in Article 6 § 2 of the Convention – Especially on its Reputation-Related Aspect, i Droits de l’homme – Regards de Strasbourg, Liber Amicorum Luzius Wildhaber, N.P. Engel, Kehl, 2007, s. 207–227.

17 Detta innefattar även olika former av skriftliga eller muntliga ställningstaganden från offentliga myndigheter (offentliga tjänstemän eller domare) i en viss handling, såsom uttalanden i pressen eller vid intervjuer, inbegripet en domares eller domstols motivering i en rättslig handling i ett inledande skede. Se Dold, B., i det citerade verket, s. 460–462, nr 369–372.

18 Se, bland annat, Europadomstolen, 6 december 1988, Barberà, Messegué och Jabardo mot Spanien (CE:ECHR:1988:1206JUD001059083, § 77). Jag vill även ge ett exempel från den äldre rättshistorien. I den välkända Landru‑rättegången, som inleddes den 7 november 1921 vid Cour d’assises de Seine-et-Oise (Domstolen för grövre brott) i Versailles (Frankrike), illustrerade Landrus advokat, Vincent de Moro-Giafferi, denna princip genom att fråga generaladvokaten Godefroy, som var åklagare, hur man i dag kan döma en man för mord på tio kvinnor och därefter inte kan meddela familjerna någon fastställelsedom avseende dödsfall eftersom man inte har hittat några kroppar?. Landrus advokat gick till och med ännu längre, i ett numera välkänt utspel, genom att hävda att ett av brottsoffren, som påstods ha avlidit, hade återfunnits och var redo att träda fram. Hela salen, även jurymedlemmarna, vände då blicken mot dörren … Detta visade, enligt Landrus advokat, att det inte med säkerhet kunde sägas att Landru var skyldig. Det ska tilläggas att generaladvokaten omedelbart genmälde att det bara var Landru som inte hade tittat åt det hållet (se det franska justitieministeriets webbplats om Landru-rättegången på följande adress: https://www.justice.gouv.fr/actualites/actualite/proces-landru).

19 Se Europadomstolen, 10 februari 1995, Allenet de Ribemont mot Frankrike (CE:ECHR:1995:0210JUD001517589, § 35), Revue trimestrielle des droits de l’homme, nr 24, 1995, s. 661–672, anmärkning Spielmann, D. Se, även, Europadomstolen, 12 april 2012, Lagardère mot Frankrike (CE:ECHR:2012:0412JUD001885107, § 74), och Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0227JUD001710310, § 41).

20 Se Hirsch, C., La présomption d’innocence dans la jurisprudence de la Cour européenne des droits de l’homme (2006–2013), Annales du droit luxembourgeois, Bruylant, Bryssel, vol. 23 (2013), 2015, särskilt s. 160 och följande sidor. Se, även, Europadomstolen, 10 oktober 2000, Daktaras mot Litauen (CE:ECHR:2000:1010JUD004209598, § 41), och Europadomstolen, 15 juni 2021, Vardan Martirosyan mot Armenien (CE:ECHR:2021:0615JUD001361012, §§ 83 och 87) (där det hänvisas till rättspraxis avseende formuleringar som används vid fortsatta frihetsberövanden).

21 Se Europadomstolen, 28 november 2002, Marziano mot Italien (CE:ECHR:2002:1128JUD004531399, §§ 30 och 31), och Europadomstolen, 12 april 2012, Lagardère mot Frankrike (CE:ECHR:2012:0412JUD001885107, § 75).

22 Europadomstolen, 28 november 2002, Marziano mot Italien (CE:ECHR:2002:1128JUD004531399, § 30).

23 Europadomstolen, 28 november 2002, Lavents mot Lettland (CE:ECHR:2002:1128JUD005844200, §§ 126 och 127).

24 Europadomstolen, 15 oktober 2013, Gutsanovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:1015JUD003452910, §§ 202 och 203).

25 Domstolen hade angett att den fortfarande [ansåg] att ett brott [hade] begåtts och att den tilltalade [var] inblandad i det.

26 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 mars 1982, Adolf mot Österrike (CE:ECHR:1982:0326JUD000826978, §§ 36–41), och Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0227JUD001710310, §§ 63–65 och där angiven rättspraxis). Se, även, Europadomstolen, 15 juni 2021, Vardan Martirosyan mot Armenien (CE:ECHR:2021:0615JUD001361012, § 81). I paragraferna 83–90 i den domen undersökte Europadomstolen noggrant formuleringarna i vart och ett av de aktuella besluten mot bakgrund av deras respektive sammanhang. Det om än olyckliga uttrycket den begångna gärningen tolkades till exempel mot bakgrund av det sammanhang i vilket häktningen förlängdes med hänsyn till arten och farligheten av den begångna gärningen, och det angavs dessutom att den tilltalade var anklagad för det brottet och att hans skuld inte var en fråga som skulle avgöras i det skedet, såsom appellationsdomstolen hade påpekat (§ 84). Se, däremot, punkterna 87 och 88 för ett åsidosättande av artikel 6.2 i Europakonventionen avseende ett annat beslut, som inte senare korrigerades i förfarandet.

27 Se Europadomstolen, 3 oktober 2019, Fleischner mot Tyskland (CE:ECHR:2019:1003JUD006198512, § 65), där Europadomstolen påpekade att nationell rätt ingår i det sammanhanget.

28 Europadomstolen, 10 oktober 2000, Daktaras mot Litauen (CE:ECHR:2000:1010JUD004209598, §§ 44 och 45).

29 I Europadomstolens dom av den 21 september 2006, Pandy mot Belgien (CE:ECHR:2006:0921JUD001358302, §§ 19–43), hade en förundersökningsdomares yttranden spridits i pressen (Pandy vill utge sig för att vara Dreyfus, men jag likställer honom med andra personer: Landru och läkaren Petiot). Europadomstolen ansåg att det yttrandet kunde vara oavsiktligt och av underordnad betydelse inom ramen för en komplex utredning som genomfördes friktionsfritt och som den tilltalade själv hade välkomnat. Europadomstolen ansåg emellertid att yttrandet icke desto mindre kunde kritiseras mot bakgrund av principen om oskuldspresumtion, eftersom de innebar att den tilltalade likställdes med kända och dömda seriemördare. Det kunde inte godtas för en undersökningsdomare, som enligt belgisk rätt har i uppgift att utreda omständigheter som talar till den tilltalades såväl fördel som nackdel, vilket motiverar en mer ingående prövning (§ 45).

30 Europadomstolen, 19 juni 2025, Ravier mot Frankrike (CE:ECHR:2025:0619JUD003232422, §§ 40–42).

31 Se dom av den 1 juli 2008, MOTOE ( C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 30), och dom av den 30 maj 2024, Amazon Services Europe ( C‑665/22, EU:C:2024:435, punkt 40).

32 Se 373 § 1 i strafflagen.

33 Se Europadomstolen, 25 mars 1983, Minelli mot Schweiz (CE:ECHR:1983:0325JUD000866079, § 30), och Europadomstolen, 30 mars 2010, Poncelet mot Belgien (CE:ECHR:2010:0330JUD004441807, § 50).

34 Se Europadomstolen, 21 september 2006, Pandy mot Belgien (CE:ECHR:2006:0921JUD001358302, § 43), och Europadomstolen, 21 juni 2007, Kampanellis mot Grekland (CE:ECHR:2007:0621JUD000902905, § 27) (beträffande formuleringarna i ett åtal som hade väckts av en förundersökningsdomare). Se, även, Dold, B., i det citerade verket, s. 459, nr 367.

35 Beslut som meddelas i högre instans innebär att de inte kan överklagas med ordinära rättsmedel. Se Europadomstolen, 15 juni 2021, Vardan Martirosyan mot Armenien (CE:ECHR:2021:0615JUD001361012, § 88). Europadomstolen ansåg sig vara beredd att undersöka möjligheten att District Court enbart kan ha begått ett tekniskt fel i den inkorrekta formuleringen av sitt beslut, men konstaterade att felet aldrig rättades till, eftersom det angripna beslutet inte kunde överklagas.

36 Utöver formuleringar i konditionalis, kan man tänka sig formuleringar som är mer förenliga med oskuldspresumtionen och där det till exempel hänvisas till gärningar som inte betraktas som begångna utan som påtalade.

37 I Europadomstolens dom av den 21 juni 2007, Kampanellis mot Grekland (CE:ECHR:2007:0621JUD000902905, § 28), hade domarna till exempel använt en ifrågasatt mening i ett motiverat beslut som hade meddelats under ett inledande skede av det straffrättsliga förfarandet mot den tilltalade, genom vilket det förordnades att åtal skulle väckas. Europadomstolen ansåg emellertid att användningen av ordet assagir [som till svenska kan översättas med lugna ned, övers. anm.] på ett otvetydigt sätt gav uttryck för idéen att den tilltalade skulle lugna ned sig och inte begå fler brott om han häktades. Europadomstolen ansåg att sådana yttranden, oberoende av var de görs i det omtvistade beslutet, inte kan godtas för domare vid en åtalsavdelning, som enligt grekisk rätt har till uppgift att utreda omständigheter som talar till den tilltalades såväl fördel som nackdel, vilket kräver särskild uppmärksamhet vid valet av de formuleringar som används.

38 Se, analogt, dom av den 8 december 2022, HYA m.fl. (Omöjlighet att förhöra de vittnen som åberopas emot den tilltalade) ( C‑348/21, EU:C:2022:965, punkt 58), avseende förekomsten av motverkande faktorer som kan kompensera för de svårigheter som försvaret orsakas på grund av att vittnet inte har kunnat höras direkt under domstolsförfarandet i brottmålet.

39 När det gäller kvarhållande i häkte, se dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkterna 44 och 48), och domen Spetsializirana prokuratura (punkt 29).

40 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkterna 57–60).

41 Se dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion) ( C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 50).

42 Se beslut av den 28 maj 2020, UL och VM ( C‑709/18, EU:C:2020:411, punkt 35).

43 Jag vill till exempel nämna åtalsavdelningens roll i luxemburgsk rätt. Den har i uppgift att kontrollera huruvida det finns indicier på grundval av alla omständigheter som utgör väsentlig information. Den ska därefter bedöma huruvida indicierna ska anses vara tillräckliga (Le Poittevin, Code d’instruction criminelle annoté, artikel 221, nr 27 och 28). … [U]ndersökningsdomstolen har endast till uppgift att avgöra huruvida det finns indicier som ger anledning att tro att den tilltalade har begått gärningarna under de omständigheter som omfattas av strafflagen (se Thiry, R., Précis d’Instruction Criminelle en Droit Luxembourgeois, vol. II, Lucien de Bourcy, Luxemburg, 1984, s. 204 och 205). Se, även, beträffande indicier på skuld, undersökningsdomstolarnas roll i det belgiska domstolsväsendet (Franchimont, M., Jacobs, A. och Masset, A., Manuel de procédure pénale, Larcier, Bryssel, 2009, 3:e utg., s. 541) och i det franska domstolsväsendet (enligt artikel 184 i den franska straffprocesslagen).

44 Se Europadomstolen, 24 november 1993, Imbrioscia mot Schweiz (CE:ECHR:1993:1124JUD001397288, § 36), och Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 50).

45 Se kommentaren från Dold, B., i det citerade verket, särskilt s. 323, nr 67. Se, även, Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 147 och följande paragrafer), där Europadomstolen erinrade om att principen att låta förfarandets övergripande rättvisa stå i centrum för den bedömning som ska göras inte är begränsad till rätten till tillgång till försvarare i artikel 6.3 c, utan ingår i mer omfattande rättspraxis avseende rätten till försvar enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

46 Se Europadomstolen, 12 maj 2017, Simeonovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2017:0512JUD002198004, § 114 och särskilt § 120), där Europadomstolen gav en icke uttömmande förteckning över faktorer som, i förekommande fall, ska beaktas för att bedöma konsekvenserna av de brister i förfarandet som har uppkommit under utredningen av den övergripande rättvisan i brottmålsprocessen. Se, även, Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 148 och följande paragrafer), där Europadomstolen preciserade att ett sådant tillvägagångssätt dessutom motsvarar EU-domstolens roll, som inte består i att göra hypotetiska uttalanden eller standardisera de olika rättssystemen, utan att fastställa garantier för att de förfaranden som tillämpas i varje enskilt fall uppfyller kraven på en rättvis rättegång, med hänsyn till varje tilltalads omständigheter.

47 Jag vill erinra om att frågan om uteslutning av domare i högre instans, såsom det avses i den fjärde frågans tredje del, är hypotetisk och således inte kan tas upp till sakprövning, enligt min mening (se punkt 32 i förevarande förslag till avgörande).

48 Se, analogt, beträffande villkor för att anta ett beslut om häktning, dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 47), och beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 59).

49 Se dom av den 5 september 2024, M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:685, punkt 170).

50 Kommissionen har för sin del hänvisat till en formell underrättelse som har skickats inom ramen för ett överträdelseförfarande avseende införlivandet med slovakisk rätt av artikel 4.2 i direktiv 2016/343 (överträdelseförfarande INFR(2024)2210), som fortfarande var under behandling vid tidpunkten för förhandlingen.

51 Se, analogt, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 94), avseende bland annat tidpunkten för försvarets tillgång till handlingarna i målet, och dom av den 21 oktober 2021, ZX (Rättelse av åtalsbeslutet) ( C‑282/20, EU:C:2021:874, punkterna 28 och 32), avseende oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan som ledde till ett åsidosättande av den tilltalade personens rätt att tillhandahållas utförlig information om åtalet.

52 Den slovakiska regeringen har nämnt 194 § 5 i straffprocesslagen, där det föreskrivs att det rättsliga utlåtande som en domstol i högre instans lämnar för det fall avgörandet i första instans upphävs är bindande för domstolen i lägre instans, såvida inte det rättsliga utlåtandet inte har förlorat hela eller delar av dess faktiska grund till följd av en ändring av de faktiska omständigheterna, i synnerhet efter det att domstolen i lägre instans har gjort en ny bevisupptagning.

53 Se dom av den 5 oktober 2010, Elchinov ( C‑173/09, EU:C:2010:581, punkterna 30–32), och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol) ( C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 75).

54 Såsom har påpekats av Kuty, F., Justice pénale et procès équitable, Larcier, Bryssel, 2023, 1:a utg., s. 1711: undersökningsdomarens åsidosättande av oskuldspresumtionen utgör inte ett fel som inte kan avhjälpas. … varje åtgärd som vidtas av en undersökningsdomare och som är behäftad med ett åsidosättande av oskuldspresumtionen medför inte i sig … att det är omöjligt att få till stånd en rättvis rättegång vid den dömande domstolen.

55 Se, beträffande rätten att biträdas av en advokat från och med det att förfarandet inleds, Europadomstolen, 24 november 1993, Imbrioscia mot Schweiz (CE:ECHR:1993:1124JUD001397288, § 36), och Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 54). Även om det straffrättsliga systemet fungerar som en maskin för att dela in skuldfrågan i olika skikt, ska det undvikas att skuldskiktet är alltför tjockt när förhandlingen inleds (se Roets, D., La présomption d’innocence, Dalloz, Paris, 2023, 2:a utg., s. 59 och 60).

56 Se dom av den 21 oktober 2021, ZX (Rättelse av åtalsbeslutet) ( C‑282/20, EU:C:2021:874, punkt 35). Det ska erinras om att enligt skäl 44 i direktiv 2016/343 innebär effektivitetsprincipen att medlemsstaterna ska införa lämpliga och effektiva rättsmedel i händelse av ett åsidosättande av en rättighet som gäller för enskilda enligt unionsrätten. Ett effektivt rättsmedel vid ett åsidosättande av någon av de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv bör så långt det är möjligt ha till effekt att misstänkta eller tilltalade får samma ställning som den de skulle ha haft om åsidosättandet inte hade inträffat, i syfte att skydda rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar.

57 I avsaknad av relevanta uppgifter i begäran om förhandsavgörande för att kunna uttala sig om likvärdighetsprincipen, anse jag att det saknas anledning att ta ställning till den.

58 Se dom av den 4 september 2025, AW T ( C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 68).