Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 april 2026
I mål C‑58/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) genom beslut av den 21 december 2023, som inkom till domstolen den 26 januari 2024, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer (referent), E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: NE, MY, HJ, XF, WB, UV, VK, JU, RJ och DZ, genom N. Steen, SC, J. Kenny, BL, och F. Logue, solicitor, Minister for Housing, Local Government and Heritage, Ireland och Attorney General, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Burke, A. Joyce och B. Slattery, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Browne, SC, och J. Fitzsimons, SC, Europeiska kommissionen, genom D. Milanowska, M. Noll-Ehlers och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 11 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Unionsrätt
Livsmiljödirektivet
MKB-direktivet
Irländsk rätt
2011 års förordning
RSC
Lagen om fysisk planering och stadsplanering
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Frågorna 1–3
Frågorna 4 och 5
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bland annat artikel 16.1 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114) (nedan kallat livsmiljödirektivet) och artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU av den 16 april 2014 (EUT L 124, 2014, s. 1) (nedan kallat MKB-direktivet).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, ett antal fysiska personer och, å andra sidan, An Coimisiún Pleanála, tidigare An Bord Pleanála (nämnden för fysisk planering, Irland) samt Minister for Housing, Local Government and Heritage (ministern för bostadsbyggande, lokalförvaltning och kulturarv, Irland), Irland och Attorney General (riksåklagaren, Irland). Målet rör giltigheten av ett beslut om undantag som beviljats Drumakilla Limited (nedan kallad exploatören) inför en ansökan om bygglov avseende ett projekt för uppförande av bostäder.
3 I artikel 9 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, som undertecknades i Århus den 25 juni 1998 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen), föreskrivs följande i punkterna 2, 3 och 5:
4 I artikel 12 i livsmiljödirektivet föreskrivs följande:
5 I artikel 16.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
6 I artikel 1.2 i MKB-direktivet anges följande:
7 I artikel 2.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
8 I artikel 4.2 och 4.5 i nämnda direktiv anges följande:
9 I artikel 11 i samma direktiv anges följande:
10 I artikel 51.2 i European Communities (Birds and Natural Habitats) Regulations 2011 (förordning som antogs år 2011 inom ramen för Europeiska gemenskapernas bestämmelser avseende fåglar och naturliga livsmiljöer) (nedan kallad 2011 års förordning) anges följande:
11 I artikel 54 i 2011 års förordning föreskrivs följande:
12 I artikel 84.21 i Rules of the Superior Courts (rättegångsregler för överdomstolar) (Statutory Instruments 691/2011), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallade RSC), föreskrivs följande:
13 I artikel 50 i Planning and Development Act 2000 (2000 års lag om fysisk planering och stadsplanering), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, med rubriken Domstolsprövning av ansökningar, överklaganden, hänskjutanden och andra frågor, föreskrivs följande i punkterna 6 och 8:
14 Tvisten i det nationella målet avser uppförandet av bostäder i det tidigare karmelitklostret i Delgany, som är beläget i grevskapet Wicklow (Irland).
15 Inför en ansökan om bygglov för detta projekt lämnade exploatören den 17 januari 2020 till den behöriga myndigheten in en ansökan om undantag med stöd av artikel 54 i 2011 års förordning. Ansökan avsåg fladdermöss, en djurart som är strikt skyddad enligt bilaga IV till livsmiljödirektivet. Exploatören beviljades undantag den 4 mars 2020. Den 21 juli 2020 beviljades exploatören ett ändrat undantag (nedan kallat undantagsbeslutet) efter en ansökan som denne hade lämnat in för att även bruna fladdermöss med långa öron skulle omfattas.
16 Den 21 oktober 2020 ansökte exploatören om bygglov. Ansökan åtföljdes av en rapport om preliminär bedömning av behovet av att göra en miljökonsekvensbedömning. Undantagsbeslutet bifogades den akt som åtföljde ansökan.
17 Den 15 februari 2021 utfärdade nämnden för fysisk planering bygglovet, efter att ha kommit fram till att det föreslagna projektet, på grund av platsens art och lokalisering, inte riskerade att få någon betydande miljöpåverkan.
18 Den 25 mars 2021 inleddes prövningsförfaranden mot beslutet att bevilja bygglov och mot undantagsbeslutet.
19 Den 19 april 2021 meddelade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen, prövningstillstånd och förordnade om uppskov med utförandet av de arbeten som var föremål för bygglovet.
20 Den 5 juli 2023 ogillade den hänskjutande domstolen yrkandet om upphävande av beslutet om att utfärda bygglov och sköt upp prövningen av undantagsbeslutet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende närmare angett att klagandena i det nationella målet inte har angripit undantagsbeslutet till stöd för sitt överklagande av beslutet om att utfärda bygglov. Följaktligen har överklagandet ogillats, trots att bestridandet av nämnda beslut om undantag ännu inte har avgjorts.
21 Vad gäller yrkandet om upphävande av undantagsbeslutet har den hänskjutande domstolen fastställt att även om beslutet utesluter att det finns andra lämpliga lösningar i förhållande till beviljandet av undantaget, framgår det inte av handlingarna i målet att andra lösningar som har en mindre inverkan på strikt skyddade arter, eller ens en lösning som innebär att undantaget inte beviljas, har undersökts. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det av själva beslutet framgår att undantaget beviljas för att skydda de berörda arterna. Enligt den hänskjutande domstolen är denna slutsats uppenbart orimlig, eller till och med absurd, i det aktuella fallet.
22 Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att eftersom ett beslut om undantag som avses i artikel 54 i 2011 års förordning enligt irländsk rätt inte utgör något beslut som ingår i en serie preliminära beslut, utan tvärtom ett separat materiellt beslut, ska ett sådant beslut angripas för sig inom den lagstadgade tidsfrist på tre månader som i förevarande fall föreskrivs i artikel 84.21 RSC. I princip börjar denna tidsfrist löpa den dag då undantaget beviljas. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att befogenheten att förlänga denna tidsfrist, som föreskrivs i artikel 84.21 led 3 RSC, kan och måste utövas på ett sådant sätt att tidsfristen börjar löpa den dag då klaganden fick eller rimligen kunde ha fått kännedom om det omtvistade beslutet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att datumet i förevarande fall är den dag då ansökan om bygglov lämnades in. Till ansökan bifogades en akt som, bland annat, innehöll undantagsbeslutet. Klagandena i det nationella målet har inte överklagat detta undantagsbeslut inom tre månader från nämnda datum.
23 Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att överklagandet, såvitt det avser yrkandet att undantagsbeslutet ska upphävas, gavs in för sent och ska avvisas, med förbehåll för en eventuell unionsbestämmelse som ger ett motsatt resultat. Den hänskjutande domstolen lutar åt uppfattningen att en sådan unionsbestämmelse saknas, men att denna uppfattning inte framstår som helt otvivelaktig och att frågan därför ska hänskjutas till EU-domstolen.
24 Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:
25 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 1–3, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 11 i MKB-direktivet, jämförd med artikel 9 i Århuskonventionen och artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en bestämmelse i en medlemsstats rätt enligt vilken en talan om upphävande av ett undantagsbeslut, som har utfärdats med stöd av artikel 16 i livsmiljödirektivet och som omfattas av tillståndsförfarandet för ett projekt i den mening som avses i artikel 1.2 a, ska väckas av den berörda allmänheten inom en tidsfrist på tre månader räknad från den tidpunkt då denna allmänhet fick eller rimligen kunde ha fått kännedom om ett sådant undantag.
26 Inledningsvis ska det erinras om att domstolen har slagit fast att i det specifika fall då ett projekt som omfattas av den dubbla skyldigheten enligt artikel 2.1 i MKB-direktivet – att göra en bedömning och att inhämta tillstånd – endast kan genomföras om exploatören ansöker om och beviljas ett undantag från de skyddsåtgärder för djur- och växtarter som föreskrivs i de nationella bestämmelser som införlivar artiklarna 12 och 13 i livsmiljödirektivet, och att för det fall att en medlemsstat anförtror befogenheten att bevilja ett sådant undantag till en annan myndighet än den som har anförtrotts att godkänna projektet, måste detta undantagsbeslut nödvändigtvis antas innan tillståndet för projektet beviljas. I annat fall meddelas tillståndet på ofullständig grund och uppfyller då inte de tillämpliga kraven (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Namur-Est Environnement, C‑463/20, EU:C:2022:121, punkterna 52 och 59).
27 Domstolen har även slagit fast att den delvisa bedömning som gjorts av en annan myndighet än den som den berörda medlemsstaten anförtror befogenheten att godkänna projektet och det undantagsbeslut som denna myndighet har antagit inte kan föregripa den helhetsbedömning som den myndighet som är behörig att godkänna projektet under alla omständigheter måste göra och det beslut som fattats efter denna helhetsbedömning. Denna helhetsbedömning kan emellertid föranleda den behöriga myndigheten att med hänsyn till samspelet eller förhållandet mellan de olika miljökonsekvenserna av ett projekt göra en bedömning som är mer eller, beroende på omständigheterna, mindre sträng jämfört med hur en viss form av påverkan, sedd för sig, tidigare har bedömts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Namur-Est Environnement, C‑463/20, EU:C:2022:121, punkterna 61 och 62).
28 Domstolen har således slagit fast att ett beslut som fattats med stöd av artikel 16.1 i livsmiljödirektivet, enligt vilket en exploatör får göra undantag från de åtgärder som är tillämpliga på artskyddsområdet i syfte att genomföra ett projekt, i den mening som avses i artikel 1.2 a i MKB-direktivet, omfattas av tillståndsförfarandet för detta projekt, i den mening som avses i artikel 1.2 c i detta sistnämnda direktiv, förutsatt dels att projektet inte kan genomföras utan att undantag beviljas enligt livsmiljödirektivet, dels att den myndighet som är behörig att godkänna ett sådant projekt behåller möjligheten att göra en strängare bedömning av projektets miljöpåverkan än vad som skett i nämnda beslut (dom av den 24 februari 2022, Namur-Est Environnement, C‑463/20, EU:C:2022:121, punkt 66).
29 Vidare påpekar domstolen att det i artikel 11.1 i MKB-direktivet föreskrivs att medlemsstaterna, inom ramen för sin lagstiftning på området, ska se till att de medlemmar av den berörda allmänheten som har ett tillräckligt intresse har rätt att få den materiella eller formella giltigheten av beslut, handlingar eller underlåtenheter som omfattas av direktivets bestämmelser om allmänhetens deltagande prövad i domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag. I artikel 11.5 i direktivet föreskrivs dessutom att medlemsstaterna, för att främja den faktiska tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel, ska se till att praktisk information om tillgång till rättslig prövning i domstol och i administrativ ordning görs tillgänglig för allmänheten.
30 I det specifika sammanhang som MKB-direktivet utgör genomför artikel 11.1 och 11.5 således artikel 9.2 och 9.5 i Århuskonventionen. I denna konvention, vars bestämmelser utgör en integrerad del av unionens rättsordning (dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie, C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 30), föreskrivs nämligen i artikel 9.2 och 9.5 att varje part i konventionen bland annat dels ska se till att den berörda allmänhet som har ett tillräckligt intresse har rätt att få giltigheten av ett beslut som omfattas av artikel 6 i konventionen prövad av domstol, dels ska se till att allmänheten, för att göra bestämmelserna i artikel 9 i konventionen ännu effektivare, informeras om tillgången till prövning i domstol eller i administrativ ordning.
31 Mot bakgrund av innehållet i artikel 11.1 i MKB-direktivet konkretiseras även medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 47 i stadgan att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som följer av unionsrätten.
32 Även om livsmiljödirektivet inte innehåller någon bestämmelse som motsvarar artikel 11 i MKB-direktivet, som reglerar prövningsförfaranden för undantagsbeslut, bör det erinras om att det, när det fråga om en art som skyddas av livsmiljödirektivet, ankommer på den nationella domstolen att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten i enlighet med de mål som ställts upp i artikel 9.3 i Århuskonventionen för att, inom de områden som omfattas av unionens miljölagstiftning, säkerställa ett effektivt domstolsskydd såsom det garanteras i artikel 47 i stadgan. Enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen ska varje part i konventionen se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har rätt att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2011, Lesoochranárske zoskupenie, C‑240/09, EU:C:2011:125, punkt 50, och dom av den 8 november 2022, Deutsche Umwelthilfe (Typgodkännande av motorfordon), C‑873/19, EU:C:2022:857, punkt 66).
33 Härav följer att i det specifika fall som avses i punkterna 26–28 ovan ska det undantagsbeslut som antagits med stöd av artikel 16.1 i livsmiljödirektivet och tillståndsbeslutet, i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet, kunna bli föremål för prövning. Det första beslutet ska prövas i enlighet med artikel 9.3 i Århuskonventionen och det andra i enlighet med artikel 11.1 i MKB-direktivet.
34 Denna skyldighet att säkerställa tillgång till prövning för dessa beslut innebär emellertid inte att överklagandet ska riktas mot båda besluten tillsammans eller att det ska riktas separat mot vart och ett av dem.
35 Därutöver påpekar domstolen följande. Varken i MKB-direktivet eller i andra unionsbestämmelser anges villkoren för få ett undantagsbeslut som fattats med stöd av artikel 16.1 i livsmiljödirektivet eller ett tillståndsbeslut, i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet, prövat. I synnerhet fastställs i unionsrätten varken någon talefrist eller någon tidpunkt då en sådan tidsfrist börjar löpa.
36 I det specifika fall som avses i punkterna 26–28 ovan krävs det följaktligen inte enligt unionsrätten att dessa beslut, i syfte att utöva rätten till prövning av dessa beslut, ska behandlas som ett enda beslut med en enda talefrist.
37 Denna rättighet innebär inte heller att, när ett undantag beviljas enligt artikel 16 i livsmiljödirektivet och omfattas av tillståndsförfarandet för ett projekt, i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet, ska talefristen börja löpa först när ett sådant tillstånd har beviljats eller offentliggjorts.
38 Enligt fast rättspraxis ankommer det emellertid, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 15 juni 2023, Eco Advocacy, C‑721/21, EU:C:2023:477, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
39 Vad för det första gäller effektivitetsprincipen förefaller en tidsfrist på tre månader för att väcka talan från och med dagen för antagandet av ett undantagsbeslut enligt artikel 16 i livsmiljödirektivet eller, i förekommande fall, från den tidpunkt då klaganden fick eller rimligen kunde ha fått kännedom om antagandet, inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten.
40 Den omständigheten att en sådan talefrist i princip börjar löpa innan det tillståndsförfarande som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet har avslutats förefaller inte vara av sådan art att den berövar talan som kan väckas på så sätt dess verkan.
41 Denna omständighet utgör inte hinder för att den berörda allmänheten kan ifrågasätta huruvida ett undantagsbeslut som antagits med stöd av artikel 16.1 i livsmiljödirektivet är förenligt med samtliga de krav som gäller för dess antagande enligt denna bestämmelse och att detta beslut kan prövas av behörig domstol.
42 Även om nämnda omständighet visserligen får till följd att ett sådant undantagsbeslut blir slutgiltigt vid utgången av talefristen, utgör denna omständighet emellertid inte hinder för att tillståndsbeslutet för projektet, i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet, kan angripas av den berörda allmänheten och prövas av en domstol på ett effektivt sätt, bland annat mot bakgrund av det eventuella samspelet mellan de olika miljökonsekvenserna av ett projekt, såsom avses i punkt 27 ovan.
43 Ett enskilt angripande av ett undantagsbeslut innan tillståndsförfarandet har avslutats kan visserligen kräva en viss samordning mellan de behöriga myndigheterna och domstolarna för att säkerställa dels att den myndighet som har anförtrotts befogenheten att godkänna ett projekt, i den mening som avses i artikel 1.2 a i MKB-direktivet, på ett lämpligt sätt beaktar de delvisa bedömningar som redan har varit föremål för domstolsprövning, dels en domstolsprövning av tillståndsbeslutet, i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet. Denna omständighet kan emellertid inte i sig strida mot effektivitetsprincipen, eftersom både förenligheten av undantagsbeslutet enligt artikel 16 i livsmiljödirektivet och förenligheten av tillståndsbeslutet i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet mot bakgrund av samtliga unionsbestämmelser, enligt tillämplig nationell lagstiftning, kan angripas av den berörda allmänheten och prövas av behörig domstol, med beaktande av artikel 47 i stadgan.
44 Dessutom bör det erinras om att domstolen har funnit att det är förenligt med effektivitetsprincipen att det av rättssäkerhetshänsyn till skydd för både den enskilde och den berörda myndigheten fastställs rimliga talefrister, även om utgången av dessa tidsfrister per definition medför att talan helt eller delvis ska avvisas (dom av den 7 november 2019, Flausch m.fl., C‑280/18, EU:C:2019:928, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
45 Förutom att en talefrist på tre månader, som börjar löpa först efter det att en person fått kännedom om eller i vart fall borde ha fått kännedom om en rättsakt, framstår som tillräcklig för att denna person ska kunna förbereda sin talan, anser domstolen inte att det utgör en orimlig svårighet att föreskriva talefrister som börjar löpa först den dag då den berörda personen fick, eller åtminstone kunde ha fått, kännedom om antagandet av det aktuella beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Flausch m.fl., C‑280/18, EU:C:2019:928, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
46 För att talefristen ska börja löpa är det emellertid viktigt att denna kännedom, eller till och med möjligheten att ha fått kännedom, inte bara hänför sig till avgörandet utan även till skälen i det aktuella beslutet. En sådan kännedom utgör nämligen en förutsättning för att säkerställa ett effektivt rättsmedel.
47 För att effektivitetsprincipen ska iakttas krävs det även att klagandena i det nationella målet, i det specifika fall som avses i punkterna 26–28 ovan, rimligen har kunnat förutse vilka rättsmedel som finns och vilka tidsfrister som gäller för dessa.
48 I artikel 9.5 i Århuskonventionen föreskrivs att varje part i konventionen, för att göra bestämmelserna i artikel 9, vilken även omfattar dess punkt 3, ännu effektivare, ska se till att allmänheten informeras om tillgången till prövning i domstol eller i administrativ ordning. Dessa krav har för övrigt, i det specifika sammanhanget av MKB-direktivet, genomförts i artikel 11.5 i detta direktiv. Därför bör det bland annat noteras att denna information, särskilt i det fall som avses i punkterna 26–28 ovan, borde innehålla ett klargörande om att ett överklagande av undantagsbeslut enligt artikel 16 i livsmiljödirektivet ska ges in inom tre månader från den tidpunkt då klaganden kunde ha fått kännedom om antagandet av detta beslut.
49 Den omständigheten att sådan information inte görs tillgänglig för allmänheten är emellertid inte i sig tillräcklig för att effektivitetsprincipen ska anses ha åsidosatts. Såsom framgår av ordalydelsen i artikel 9.5 i Århuskonventionen, vilken för övrigt bekräftas av ordalydelsen i artikel 11.5 i MKB-direktivet, syftar nämligen tillhandahållandet av denna information endast till att göra bestämmelserna i artikel 9 ännu effektivare.
50 I förevarande fall är det ostridigt att talefristen på tre månader från den tidpunkt då klaganden kunde ha fått kännedom om antagandet av nämnda beslut motsvarar den talefrist som avses i RSC, det vill säga en lagstiftningsakt vars offentliggörande säkerställer att allmänheten har kunnat få kännedom om denna frist.
51 I det specifika fall som avses i punkterna 26–28 i förevarande dom får medlemsstaterna fastställa att överklaganden av undantagsbeslut som antagits med stöd av artikel 16.1 i livsmiljödirektivet ska ges in inom tre månader från beslutets antagande eller från och med antagandet av tillståndsbeslutet i den mening som avses i artikel 1.2 c i MKB-direktivet. Den hänskjutande domstolen ska således bedöma huruvida klagandena i det nationella målet, mot bakgrund av samtliga omständigheter i målet och senast vid den tidpunkt då de kunde ha fått kännedom om det undantagsbeslut som antagits med stöd av artikel 16.1 i livsmiljödirektivet, rimligen kunde veta att de kunde överklaga detta beslut inom tre månader från det att det antogs eller från den tidpunkt då de fick kännedom om det.
52 Vad för det andra gäller likvärdighetsprincipen framgår det inte av handlingarna i målet att det i irländsk rätt finns en bestämmelse som föreskriver en längre tidsfrist än den som avses i artikel 84.21 RSC.
53 Mot bakgrund av det ovan anförda bör frågorna 1–3 besvaras enligt följande. Artikel 11 i MKB-direktivet, jämförd med artikel 9 i Århuskonventionen och artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en bestämmelse i en medlemsstats rätt enligt vilken en talan om upphävande av ett undantagsbeslut, som har utfärdats med stöd av artikel 16 i livsmiljödirektivet och som omfattas av tillståndsförfarandet för ett projekt i den mening som avses i artikel 1.2 a i MKB-direktivet, ska väckas av den berörda allmänheten inom en tidsfrist på tre månader räknad från den tidpunkt då denna allmänhet fick eller rimligen kunde ha fått kännedom om ett sådant undantag, såvida en sådan rättsregel inte är mindre förmånlig än reglerna för liknande inhemska rättsmedel (likvärdighetsprincipen) och inte i praktiken omöjliggör eller väsentligt försvårar utövandet av de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).
54 Med hänsyn till svaret på frågorna 1–3 saknas det anledning att besvara frågorna 4 och 5.
55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: engelska.