Domstolens dom (första avdelningen) den 27 november 2025

I mål C‑137/24 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 20 februari 2024,

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, domstolens vice ordförande T. von Danwitz, tillika tillförordnad domare på första avdelningen, samt domarna I. Ziemele, A. Kumin (referent) och S. Gervasoni, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 12 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Tjänsteföreskrifterna

Förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 260/68.

Bakgrunden till målet

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Den andra grundens första del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra grundens andra del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Den tredje grundens första, andra och tredje del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grundens fjärde del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Talan vid tribunalen

Den andra grunden för talan vid tribunalen

Den första grunden för talan vid tribunalen

Rättegångskostnader

1 Michael Heßler har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 20 december 2023, Heßler/kommissionen ( T‑369/22, EU:T:2023:855) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Michael Heßlers talan om, för det första, ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut att avslå hans ansökningar om skatteavdrag för underhållsberättigade barn (nedan kallat skatteavdraget), för det andra, att kommissionen var skyldig att retroaktivt från och med den 1 augusti 2021 bevilja honom detta skatteavdrag så länge som villkoren härför var uppfyllda och, för det tredje, att Europeiska kommissionen skulle förpliktas att betala ränta på de belopp som inte betalats ut.

2 I artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande tvist (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs följande:

3 I artikel 80 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

4 I artikel 90 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

5 I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

6 Bilaga VII till tjänsteföreskrifterna har rubriken Löner och ersättning för utlägg. I artikel 2 i denna bilaga föreskrivs följande:

7 I artikel 3 i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 260/68 av den 29 februari 1968 om villkoren för och förfarandet vid skatt till [unionen] (EGT L 56, 1968, s. 8; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 45) föreskrivs följande:

8 Bakgrunden till målet beskrivs på följande sätt i punkterna 2–11 i den överklagade domen:

9 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 juni 2022 väckte klaganden talan om, för det första, ogiltigförklaring av beslutet om avslag på klagomålet, för det andra, skyldighet för kommissionen att retroaktivt från och med den 1 augusti 2021 och så länge som villkoren är uppfyllda bevilja honom skatteavdrag och, för det tredje, att kommissionen skulle förpliktas att betala ränta på de belopp som inte betalats ut.

10 Vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring påpekade tribunalen, i punkt 24 i den överklagade domen, att klagandens klagomål i förevarande fall avsåg kommissionens underlåtenhet att svara på hans ansökningar om beviljande eller förlängning av skatteavdraget. Tribunalen fann vidare att det i beslutet om avslag på klagomålet inte med precision angavs vid vilket datum besluten att neka detta avdrag hade antagits och att det inte heller angavs huruvida dessa beslut hade antagits uttryckligen i e‑postmeddelandena av den 29 juni 2021 och e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021, eller som ett tyst beslut. Mot denna bakgrund, för att fastställa föremålet för dessa yrkanden, identifierade tribunalen, för det första, i punkterna 25–39 i den överklagade domen, den ursprungliga rättsakt som gick någon emot och som nämnda yrkanden, i den del de avsåg beslutet om avslag på klagomålet, i förekommande fall skulle anses vara riktade mot.

11 Tribunalen fann inledningsvis, i punkt 35 i den överklagade domen, att under de aktuella omständigheterna kunde e‑postmeddelandena av den 29 juni 2021 och e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 inte anses utgöra tillsättningsmyndighetens slutliga beslut genom vilka klagandens ansökningar om skatteavdrag avslogs. Enligt tribunalen utgjorde de således inte de ursprungliga rättsakter som gick klaganden emot.

12 Tribunalen påpekade därefter, i punkt 37 i samma dom, att i avsaknad av svar från tillsättningsmyndigheten inom fyra månader till följd av klagandens ansökningar i e‑postmeddelandena av den 28 juni och den 18 augusti 2021, skulle det anses att tysta beslut om avslag på dessa ansökningar hade fattats den 28 oktober respektive den 18 december 2021 (nedan kallade de tysta avslagsbesluten). Tribunalen fann således, i punkt 39 i den överklagade domen, att de tysta avslagsbesluten utgjorde de ursprungliga rättsakter som gick klaganden emot.

13 Tribunalen konstaterade slutligen, i punkt 40 i den överklagade domen, att beslutet om avslag på klagomålet endast bekräftade de tysta avslagsbesluten och inte innehöll någon omprövning av klagandens situation i förhållande till nya rättsliga eller faktiska omständigheter.

14 Av detta drog tribunalen, i punkt 41 i den överklagade domen, slutsatsen att yrkandet om ogiltigförklaring, även om det formellt endast var riktat mot beslutet om avslag på klagomålet, under dessa omständigheter fick till följd att tribunalen skulle pröva de tysta avslagsbesluten, vars lagenlighet skulle prövas med beaktande av motiveringen i beslutet om avslag på klagomålet.

15 För det andra prövade tribunalen, i punkterna 42–45 i samma dom, huruvida tidsfristerna för det administrativa förfarandet hade iakttagits i förevarande fall.

16 I detta avseende angav tribunalen att fristen på tre månader för att anföra klagomål mot det första tysta avslagsbeslutet, som fattades den 28 oktober 2021, hade löpt ut den 28 januari 2022, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Eftersom klaganden hade ingett sitt klagomål mot kommissionens avslagsbeslut den 24 november 2021, hade den frist för att inge klagomål som föreskrivs i denna bestämmelse iakttagits vad gäller det första beslutet.

17 Enligt tribunalen hade klaganden däremot ingett ett klagomål mot det andra tysta avslagsbeslutet före det datum då detta beslut fattades, det vill säga den 18 december 2021. Tribunalen konstaterade dessutom att klaganden efter detta datum inte hade ingett något klagomål mot detta tysta beslut, och som tillsättningsmyndigheten hade besvarat i beslutet om avslag på klagomålet. Tribunalen fann följaktligen att det administrativa förfarandet avseende detta tysta avslagsbeslut inte hade genomförts på ett korrekt sätt.

18 Tribunalen drog härav, i punkt 45 i den överklagade domen, slutsatsen att yrkandet om ogiltigförklaring inte kunde upptas till prövning i den del det avsåg det tysta avslagsbeslutet av den 18 december 2021.

19 För det tredje prövade tribunalen, i punkterna 46–96 i den överklagade domen, huruvida det fanns stöd för de två grunder som klaganden hade anfört. Den första grunden avsåg att det saknades ett uttryckligt beslut genom vilket klaganden hade underrättats om hans rätt att inge ett klagomål samt att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts. Den andra grunden avsåg åsidosättande av hans rätt att uppbära lön enligt artikel 62 i tjänsteföreskrifterna. Tribunalen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg dessa två grunder, eftersom de i vissa delar inte kunde tas upp till sakprövning och i övriga delar inte kunde leda till bifall för talan.

20 Slutligen ogillade tribunalen, i punkterna 97–105 i den överklagade domen, det andra och det tredje yrkandet, vilka i huvudsak syftade till att kommissionen skulle förpliktas att bevilja klaganden skatteavdraget och att förplikta kommissionen att betala ränta på de belopp som inte betalats ut.

21 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet.

22 Klaganden har yrkat att domstolen ska

23 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

24 Till stöd för sitt överklagande anför klaganden tre grunder. Den första grunden avser åsidosättande av begreppet rättsakt som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, den andra avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten och av rätten att yttra sig, som garanteras i artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och den tredje avser åsidosättande av artikel 3 i förordning nr 260/68, jämförd med artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, samt underlåtelse att beakta att kommissionens interna rättsakter är bindande.

25 I den första grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 44 och 45 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att hans yrkande om ogiltigförklaring inte kunde tas upp till sakprövning i den del det avsåg hans andra dotter. Klaganden anser att PMO:s uttryckliga avslag, i e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021, på varje ansökan om skatteavdrag i situationer som är jämförbara med hans situation utgör ett beslut som går honom emot. Efter detta e‑postmeddelande, genom vilket detta avdrag, som han dittills åtnjutit för sina två barns försörjning, de facto nekades honom, hade klaganden således ingen anledning att förvänta sig ett tyst avslag från tillsättningsmyndighetens sida. Han anser dessutom att e‑postmeddelandet borde ha tolkats så, att han inte heller skulle erhålla något positivt beslut från tillsättningsmyndigheten på hans ansökan om nämnda avdrag.

26 Klaganden har således hävdat att han inte var skyldig att invänta utgången av den frist på fyra månader som föreskrivs i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, efter vilken administrationens uteblivna svar utgör ett tyst avslag. Mottagandet av e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 medförde nämligen att den frist på tre månader för att inge ett klagomål som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna började löpa. När han ingav sitt klagomål den 24 november 2021 iakttog han följaktligen tidsfristerna för det administrativa förfarandet.

27 Enligt kommissionen har klaganden inte bestritt punkterna 33, 37 och 39 i den överklagade domen, vilka avser fastställandet av den rättsakt som går honom emot i förevarande fall. Eftersom detta fastställande utgör en väsentlig prejudiciell fråga för bedömningen av huruvida det administrativa förfarandet har genomförts på ett korrekt sätt, är den första grunden verkningslös. Kommissionen anser under alla omständigheter att klagandens argument saknar grund.

28 Det ska inledningsvis påpekas att även om klaganden i sin första grund har bestritt punkterna 44 och 45 i den överklagade domen, i vilka hans yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att inte förlänga tillämpningen av det skatteavdrag som han åtnjöt för sin andra dotter, grundade sig uttalandena i dessa punkter på tribunalens bedömning i punkterna 33–39 i den överklagade domen, att e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 inte utgjorde ett beslut av tillsättningsmyndigheten att neka klaganden skatteavdraget, vilket innebar att den ursprungliga rättsakt som gick honom emot bestod i ett tyst avslagsbeslut av den 18 december 2021. Det framgår emellertid otvetydigt av de argument som klaganden utvecklat till stöd för den första grunden, vilka sammanfattas ovan i punkterna 25 och 26, att han uteslutande ifrågasätter tribunalens bedömning avseende fastställandet av den ursprungliga rättsakt som går honom emot, vilken utgjorde grunden för tribunalens slutsats att talan inte kunde tas upp till sakprövning.

29 Under dessa omständigheter kan den första grunden inte underkännas såsom verkningslös. Det finns således anledning att pröva huruvida det finns stöd för denna grund.

30 Domstolen erinrar om att enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna kan varje person på vilken tjänsteföreskrifterna ska tillämpas vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en rättsakt som går honom emot. I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna preciseras att domstolen ska ha behörighet i alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person enligt vad som avses i nämnda artikel 90.2. Dessa bestämmelser är analogt tillämpliga på talan som väcks av övriga anställda enligt artikel 117 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

31 Såsom tribunalen har påpekat i punkt 29 i den överklagade domen följer det av domstolens praxis att begreppet rättsakter som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, endast avser sådana rättsakter eller åtgärder som har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka klagandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning (dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

32 Begreppet rättsakt som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ska nämligen ges en vid tolkning och förstås som varje rättsakt som direkt kan påverka en viss rättslig ställning (dom av den 12 december 2024,DD/FRA, C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

33 Såsom tribunalen erinrade om i punkt 30 i den överklagade domen, är det, för att avgöra huruvida en rättsakt har sådana rättsverkningar, nödvändigt att se till rättsaktens innebörd och att bedöma dessa verkningar mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och den antagande institutionens befogenheter (dom av den 12 december 2024,DD/FRA, C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

34 Frågan huruvida en rättsakt direkt kan påverka en fysisk eller juridisk persons rättsliga ställning kan således inte bedömas enbart utifrån det faktum att rättsakten har formen av ett e‑postmeddelande. Ett sådant synsätt skulle nämligen innebära att formen när det gäller den rättsakt som är föremål för talan sätts före rättsaktens innebörd (dom av den 15 december 2022, Picard/kommissionen, C‑366/21 P, EU:C:2022:984, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

35 Det ska således, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 33 ovan, prövas huruvida tribunalen, med hänsyn till innehållet i e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021, det sammanhang som det var en del av och befogenheterna för den institution som det härrör från, gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 33 och 35 i den överklagade domen, slog fast att detta e‑postmeddelande inte kunde kvalificeras som en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

36 Det ska i detta hänseende erinras om att klaganden, såsom anges i punkt 8 i den överklagade domen, den 18 augusti 2021 ansökte hos behörig avdelning vid PMO om förlängning av skatteavdraget för hans andra dotter. I punkt 9 i den överklagade domen angavs att handläggaren på enheten Rättigheter och skyldigheter vid PMO, i e‑postmeddelande av den 27 augusti 2021, svarade att [de beklagade] att, på grundval av punkt 103 i domen [XB/ECB], [kunde] inte någon ansökan om skatteavdrag längre beviljas eller förlängas i avsaknad av en rätt till barntillägg enligt artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, eftersom skatteavdraget hade upphävts. Liksom i e‑postmeddelandena av den 29 juni 2021 fanns i slutet av detta e‑postmeddelande, under handläggarens underskrift, ett meddelande om att det aktuella e‑postmeddelandet hade skickats i informationssyfte och inte utgjorde ett beslut av tillsättningsmyndigheten/anställningsmyndigheten som kunde bli föremål för ett klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna.

37 Även om e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 innehåller uppgifter om att den behöriga avdelningen vid PMO hade för avsikt att ge det en rent informativ karaktär, innehåller det även uppgifter som kan ge klaganden intrycket av att han inte skulle komma i åtnjutande av skatteavdraget. Såsom framgår av föregående punkt har handläggaren på enheten Rättigheter och skyldigheter vid PMO i huvudsak angett att inte någon ansökan om att erhålla eller förlänga skatteavdraget längre kunde beviljas i avsaknad av rätt till barntillägg, i enlighet med domen XB/ECB. Vad vidare gäller det sammanhang i vilket detta e‑postmeddelande skickades till klaganden, ska det understrykas att detta e‑postmeddelande upprepade det ställningstagande som administrationen, på ett liknande sätt, hade gett uttryck för i e‑postmeddelandena av den 29 juni 2021, som svar på klagandens ansökan om skatteavdrag för hans första dotter.

38 Genom att i e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 ange att inte någon ansökan avseende bland annat förlängning av skatteavdraget längre kunde beviljas, innebar PMO:s avslag vad gäller sådana ansökningar med nödvändighet att även klagandens ansökan omfattades av avslaget. Detta e‑postmeddelande utgjorde således inte enbart en upplysning till klaganden, utan angav att han, med stöd av punkt 103 i domen XB/ECB, inte skulle kunna beviljas en förlängning av skatteavdraget.

39 Såsom tribunalen påpekade i punkt 32 i den överklagade domen framgår det dessutom av punkterna 100–105 i domen av den 15 december 2022, Picard/kommissionen ( C‑366/21 P, EU:C:2022:984), att en uppgift i e‑postmeddelanden från PMO, såsom e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021, enligt vilken PMO:s svar endast utgör en upplysning och inte ett beslut av tillsättningsmyndigheten/anställningsmyndigheten som kan bli föremål för ett klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, inte hindrar att dessa e‑postmeddelanden kvalificeras som rättsakter som går någon emot.

40 Av det ovan anförda följer att svaret i e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 direkt och omedelbart kan påverka klagandens intressen genom att väsentligt förändra hans rättsliga ställning vad gäller fastställandet av den skatt som ska betalas på hans månadslön. Tribunalen borde därför ha kvalificerat detta svar som en rättsakt som går klaganden emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

41 Härav följer även att den frist på tre månader som klaganden hade för att inge ett klagomål, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, började löpa från och med dagen för delgivningen av det beslut som angavs i e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 och genom vilket PMO nekade en förlängning av det skatteavdrag som klaganden hade ansökt om för sin andra dotter. Genom att inge klagomålet den 24 november 2021 iakttog klaganden följaktligen den frist på tre månader som avses i nämnda artikel 90.2.

42 Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 33, 35, 37 och 39 i den överklagade domen, fann att e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 inte utgjorde en rättsakt som gick klaganden emot och att det tysta avslagsbeslutet av den 18 december 2021 utgjorde den ursprungliga rättsakt som gick klaganden emot, vilket ledde tribunalen i punkt 45 i den överklagade domen till att felaktigt dra slutsatsen att yrkandet om ogiltigförklaring inte kunde tas upp till sakprövning i den del det avsåg detta tysta beslut.

43 Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grunden.

44 Tribunalens felaktiga rättstillämpning, som avses ovan i punkt 42, rör föremålet för yrkandet om ogiltigförklaring samt frågan huruvida det kan tas upp till sakprövning, det vill säga yrkandet som klaganden enligt tribunalen hade framställt mot det tysta avslagsbeslutet av den 18 december 2021.

45 Den andra och den tredje grunden för överklagandet avser emellertid ogillandet i sak av den talan som klaganden väckt vid tribunalen i den mån denna talan ansågs riktad mot det tysta avslagsbeslutet av den 28 oktober 2021. Domstolen ska således pröva dessa grunder.

46 Den andra grunden består av två delar.

47 Genom den andra grundens första del, som riktar sig mot punkt 50 i den överklagade domen, har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte administrationens skyldighet enligt artikel 41.2 c i stadgan att motivera sina beslut.

48 Enligt klaganden följer det av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna jämförd med artikel 41 i stadgan att kommissionen var skyldig att anta ett beslut avseende honom. Enligt klaganden utgör administrationens passivitet ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed som han kan göra gällande.

49 Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

50 Av fast rättspraxis framgår att i ett mål om överklagande anses anmärkningar som riktas mot domskäl som angetts för fullständighetens skull i en dom från tribunalen inte kunna medföra bifall till ett yrkande om att domen ska upphävas och de ska således lämnas utan avseende som verkningslösa (dom av den 22 juni 2023, DI/ECB, C‑513/21 P, EU:C:2023:500, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

51 Det kritiserade skälet i den överklagade domen, i punkt 50 i domen, har lämnats för fullständighetens skull. I punkt 49 i den överklagade domen fann tribunalen att klagandens argument att kommissionen inte hade antagit ett uttryckligt avslagsbeslut med upplysning om klagandens rätt att inge ett klagomål skulle underkännas såsom verkningslösa, varefter tribunalen, för fullständighetens skull, bland annat i punkt 50, underkände dessa argument som under alla omständigheter ogrundade.

52 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del, eftersom den är verkningslös.

53 Genom den andra grundens andra del har klaganden gjort gällande att kommissionen åsidosatte hans rätt att yttra sig, vilken slås fast i artikel 41.2 a i stadgan, eftersom kommissionen, även under klagomålsförfarandet, fullständigt bortsåg från den skrivelse, vilken nämns i punkt 7 i den överklagade domen, som klaganden den 15 juli 2021 hade skickat till chefen för PMO:s enhet Rättigheter och skyldigheter och som han inte hade fått något svar på.

54 Kommissionen anser att den andra grundens andra del inte kan tas upp till sakprövning och att den under alla omständigheter inte kan leda till bifall för överklagandet.

55 Domstolen erinrar om att de argument i ett överklagande som inte kritiserar den dom som meddelats av tribunalen efter en talan om ogiltigförklaring av ett beslut, utan det beslut som det yrkats ogiltigförklaring av vid tribunalen, inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 27 april 2023, PL/kommissionen, C‑537/21 P, EU:C:2023:363, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

56 Genom sina argument till stöd för den andra grundens andra del har klaganden, i stället för att kritisera domskälen i den överklagade domen, kritiserat kommissionen för att ha åsidosatt hans rätt att yttra sig som följer av artikel 41.2 a i stadgan, samtidigt som klaganden har hänvisat till den promemoria som nämns i punkt 7 i den domen.

57 I enlighet med den rättspraxis som avses ovan i punkt 55 kan den andra grundens andra del följaktligen inte upptas till prövning.

58 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden, eftersom den delvis är verkningslös och delvis inte kan tas upp till sakprövning.

59 Den tredje grunden består av fyra delar.

60 Genom den tredje grundens första, andra och tredje del, vilka ska prövas tillsammans, har klaganden för det första gjort gällande att tribunalen, när den i punkt 93 i den överklagade domen fann att det skatteavdrag som föreskrivs i artikel 3.4 i förordning nr 260/68 kompletterade barntillägget och att endast unionsinstitutionernas faktiska utbetalning av detta tillägg kunde ge rätt till detta avdrag, gjorde en felaktig tolkning av nämnda artikel 3 och bortsåg från avdragets verkliga rättsliga karaktär. Enligt klaganden finns det inget samband mellan beviljandet av skatteavdraget och rätten till barntillägg.

61 Klaganden har gjort gällande att det följer av ordalydelsen i artikel 3 i förordning nr 260/68 och av det historiska sammanhang i vilket denna artikel ingår att skatteavdraget inte ska beviljas utöver barntillägget, utan som ett komplement till avdraget för utgifter i samband med arbetet enligt artikel 3.4 första stycket i denna förordning, vilket innebär att beviljandet av detta avdrag inte är beroende av rätten till barntillägg.

62 Enligt klaganden följer tribunalens oriktiga bedömningar rörande tolkningen av artikel 3.4 i förordning nr 260/68 bland annat av en tillämpning av tribunalens praxis, särskilt domen XB/ECB, som nämns i punkterna 81 och 82 i den överklagade domen, vilken i sin tur utgör en felaktig rättstillämpning.

63 För det andra anser klaganden att tribunalen gjorde oriktiga bedömningar i punkterna 74 och 93 i den överklagade domen, enligt vilka samtliga kriterier i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna måste vara uppfyllda, inbegripet kriteriet avseende åldersgränsen för det berörda barnet enligt punkt 3 i nämnda artikel 2, för att ett barn ska kunna erkännas som underhållsberättigat och ge rätt till skatteavdrag.

64 Klaganden har i detta avseende påpekat att det följer av domen av den 14 december 1990, Brems/rådet ( T‑75/89, EU:T:1990:88), som avses i punkt 74 i den överklagade domen, att definitionen av begreppet underhållsberättigat barn endast ska bedömas mot bakgrund av artikel 2.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. En sådan tolkning stöds av förvaltningschefernas beslut nr 222/04, i vilket det endast hänvisas till punkt 2 och inte till de andra bestämmelserna i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

65 Av detta följer även att tribunalens bedömning i punkt 77 i den överklagade domen, enligt vilken klaganden borde ha gjort gällande att hans döttrar – med tillämpning av artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – skulle betraktas som underhållsberättigade barn genom ett särskilt motiverade beslut av tillsättningsmyndigheten, utgör en felaktig rättstillämpning. En sådan bedömning strider mot den administrativa förenkling som eftersträvades med antagandet av förvaltningschefernas beslut nr 222/04.

66 Vidare följer det, för det första, av kommissionens tidigare praxis under ett sextiotal år att det inte var nödvändigt för klaganden att vidta åtgärder med stöd av artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, med hänsyn till de villkor som fastställts i förvaltningschefernas beslut. För det andra har kommissionen själv informerat klaganden om att han inte längre har rätt till barntillägg för sina två barn, men att han kan komma i åtnjutande av ett skatteavdrag om han ansöker om det. Tribunalen borde således under alla omständigheter ha beviljat honom detta avdrag med tillämpning av sedvanerättsliga regler och principen om skydd för berättigade förväntningar.

67 För det tredje anser klaganden slutligen att tribunalen, i punkt 100 i den överklagade domen, har felbedömt den verkliga rättsliga karaktären av ett skatteavdrag. Klaganden har således varken begärt att skatteavdrag ska fortsätta att utbetalas till honom eller, till skillnad från vad som anges i punkt 100, återbetalning av de belopp som enligt honom borde ha dragits av från beskattningsunderlaget för hans lön.

68 Klaganden har i detta avseende påpekat att ett skatteavdrag inte är föremål för någon betalning, utan medför en minskning av den beskattningsbara inkomsten. Det är först i ett andra skede som skatten minskas i förhållande till den tillämpliga skattesatsen. Klaganden ansökte således om återbetalning av skatt på grundval av en ny beräkning av den skatt som skulle betalas, efter att tillämpliga avdrag gjorts.

69 Klaganden har dessutom gjort gällande att eftersom han till exempel efter sitt frånfälle inte längre uppbär någon lön, skulle han inte heller betala någon skatt och följaktligen inte heller ha rätt till skatteavdrag. I motsats till vad som anges i punkterna 72 och 73 i den överklagade domen finns det således ingen risk för att klagandens barn kommer att belasta unionens budget efter hans död. Tribunalens överväganden i punkterna 72 och 73 är således helt irrelevanta.

70 Klaganden har slutligen påpekat att han inte begär något barntillägg, eftersom det är ostridigt att han inte kan göra anspråk på sådant tillägg. Dessutom är det klaganden som är helt och hållet ansvarig för försörjningen av sina barn och utgör inte ett ansvar som drabbar unionens budget. Det är emellertid inte tänkbart att han, i stället för de offentliga myndigheterna och med sina redan beskattade inkomster, skulle stå för sådana förmåner som bostadsbidrag, uppvärmningsstöd, socialt bistånd eller utbildningsstöd, vilka normalt sett skulle finansieras med skatteintäkter, utan att han i gengäld skulle komma i åtnjutande av ett skatteavdrag.

71 Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första, andra och tredje del.

72 Domstolen erinrar om att enligt artikel 3.1 i förordning nr 260/68 ska skatt till unionen betalas varje månad på de löner och arvoden som unionen betalar ut till varje skattskyldig person.

73 Artikel 3.3 i denna förordning innehåller en uppräkning av de familjetillägg och sociala förmåner som ska dras av från beskattningsunderlaget. Bland dessa tillägg och förmåner återfinns barntillägg. Såsom tribunalen fann i punkt 67 i den överklagade domen framgår det följaktligen av ordalydelsen i artikel 3.3 att vid beräkningen av den skatt som en tjänsteman, såsom klaganden, ska betala på sin månadslön ska bland annat detta tillägg dras av från beskattningsunderlaget.

74 Enligt artikel 3.4 första stycket i nämnda förordning ska, från det belopp som erhålls genom tillämpning av ovanstående bestämmelser i förordningens artikel 3, avdrag göras med 10 procent för utgifter i samband med arbetet samt för personliga utgifter.

75 Slutligen följer det av artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68 att [e]tt ytterligare avdrag motsvarande dubbla barntilläggsbeloppet skall göras för varje underhållsberättigat barn till den skattskyldige samt för varje person som betraktas som ett sådant barn enligt artikel 2.4 i bilaga [VII] till tjänsteföreskrifterna.

76 Det framgår av lydelsen i artikel 3.4 andra stycket att den skattskyldige, såsom tribunalen angav i punkt 69 i den överklagade domen, för att kunna komma i åtnjutande av det ytterligare skatteavdrag som föreskrivs i denna bestämmelse, måste ha ett eller flera underhållsberättigade barn, eller en eller flera personer som betraktas som ett underhållsberättigat barn, i den mening som avses i artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

77 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 26 i sitt förslag till avgörande utgör det enligt artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68 däremot inte något villkor att barntillägget faktiskt betalas ut till den berörda personen med stöd av artikel 2.3 i denna bilaga, tvärtemot vad tribunalen slog fast i punkterna 81 och 93 i den överklagade domen.

78 Även om rätten till skatteavdrag inte är beroende av den faktiska utbetalningen av barntillägget, kan det emellertid inte, såsom klaganden har gjort, hävdas att det inte finns något samband mellan avdraget och tillägget.

79 Det framgår nämligen av domstolens praxis att såväl skatteavdraget som barntillägget fyller ett socialt syfte och att de motiveras av de kostnader som uppkommer till följd av befintliga och bestämda behov knutna till barnet och dess faktiska försörjning (se dom av den 28 november 1991, Schwedler/parlamentet, C‑132/90 P, EU:C:1991:452, punkterna 18 och 26, dom av den 7 maj 1992, rådet/Brems, C‑70/91 P, EU:C:1992:201, punkt 9 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 november 2023, MG/EIB, C‑173/22 P, EU:C:2023:932, punkt 47).

80 Vidare är, såsom har påpekats i punkt 76 ovan, rätten till skatteavdrag och barntillägg beroende av att det finns ett underhållsberättigat barn eller en person som betraktas som ett sådant barn, såsom det definieras i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

81 I artikel 2.2 i denna bilaga definieras ett underhållsberättigat barn som tjänstemannens eller hans makes biologiska eller adopterade barn, som tjänstemannen faktiskt försörjer.

82 Tribunalen påpekade i punkt 71 i den överklagade domen att även om det i denna bestämmelse inte anges någon åldersgräns i definitionen av begreppet underhållsberättigat barn, framgår det av en jämförelse av samtliga bestämmelser i artikel 2 i nämnda bilaga att detta begrepp inte ska förstås enbart i den mening som avses i punkt 2 i nämnda artikel 2, utan i vidare bemärkelse.

83 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 2.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att [e]n tjänsteman som har ett eller flera underhållsberättigade barn ska i enlighet med punkterna 2 och 3 nedan få ett tillägg om … per barn och månad. Det följer av denna formulering att endast personer som uppfyller villkoren i dessa två punkter kan betraktas som underhållsberättigade barn vid tillämpningen av denna artikel 2.

84 Denna tolkning stöds av artikel 2.6 i denna bilaga, i vilken det uttryckligen hänvisas till underhållsberättigat barn enligt denna artikel, och i punkt 7 i nämnda artikel 2 hänvisas till barn som är underhållsberättigat enligt punkterna 2 och 3.

85 I artikel 2.4 i bilaga VII föreskrivs dessutom att [v]arje person för vilken tjänstemannen är rättsligt underhållsskyldig och vars försörjning medför betungande utgifter kan i undantagsfall anses som ett underhållsberättigat barn. Domstolen har redan slagit fast att denna bestämmelse just har till syfte att säkerställa att en person som inte uppfyller villkoren i punkt 3 i denna artikel, genom att vederbörande varken är tjänstemannens underåriga barn eller dennes myndiga barn under skol- eller yrkesutbildning, kan anses som ett underhållsberättigat barn för det fall tjänstemannen faktiskt försörjer denna person. Domstolen preciserade särskilt att det förhållandet att likställandet har undantagskaraktär inte med nödvändighet innebär att tjänstemannens barn undantas från tillämpningsområdet för artikel 2.4 i denna bilaga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1992, Rådet/Brems, C‑70/91 P, EU:C:1992:201, punkterna 7 och 10). Den rättspraxis som följer av denna dom utgör emellertid hinder för att varje barn som försörjs av tjänstemannen kan betraktas som ett underhållsberättigat barn, oberoende av de villkor som föreskrivs i artikel 2.3 i nämnda bilaga.

86 Det ska dessutom påpekas att det i andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, det vill säga bland annat artikel 72 om försäkring mot sjukdom eller artikel 80 om barnpension, vad gäller definitionen av begreppet underhållsberättigat barn, hänvisas till artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och inte enbart till punkt 2 i denna artikel. Av bland annat skäl som rör enhetligheten i tjänsteföreskrifterna ska det således hänvisas till samtliga bestämmelser i nämnda artikel 2 för att definiera detta begrepp.

87 Domstolen har således redan slagit fast att begreppet underhållsberättigat barn ska tolkas med beaktande av artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna i dess helhet (dom av den 20 november 1980, Gerin/kommissionen, 806/79, EU:C:1980:264, punkt 15).

88 Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 74, 75 och 93 i den överklagade domen slog fast att begreppet underhållsberättigat barn, i den mening som avses i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, ska tolkas med beaktande av de åldersgränser som föreskrivs i artikel 2.3.

89 Eftersom rätten till skatteavdrag, såsom har påpekats i punkt 80 ovan, är beroende av att det föreligger ett underhållsberättigat barn i den mening som avses i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, finner domstolen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 80 i den överklagade domen slog fast att artikel 3.4 i förordning nr 260/68 endast var tillämplig i de fall då den berörde även uppfyller villkoren för rätt till barntillägg enligt nämnda artikel 2.

90 Denna bedömning följer av själva ordalydelsen i artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68 och artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, såsom dessa har tolkats av domstolen. Denna bedömning påverkas inte av klagandens argument avseende tribunalens praxis och förvaltningschefernas beslut nr 222/04, vilka sammanfattats ovan i punkterna 64 och 65, eller av hans argument som grundar sig på den rättsliga karaktären av ett sådant skatteavdrag, vilka nämns ovan i punkterna 67–70.

91 Vad gäller klagandens argument, som nämns i punkt 66 ovan, att tribunalen under alla omständigheter borde ha beviljat honom skatteavdrag med tillämpning av sedvanerättsliga regler och principen om skydd för berättigade förväntningar, erinrar domstolen om att enligt artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska grunderna för överklagandet avse argument som redan åberopats i förfarandet vid tribunalen. Enligt artikel 170.1 i rättegångsreglerna får överklagandet inte heller avse annan sak än den som varit föremål för talan vid tribunalen. Domstolen är i ett mål om överklagande endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder och argument som har åberopats i den lägre instansen (dom av den 19 september 2024, Coppo Gavazzi m.fl./parlamentet, C‑725/20 P, EU:C:2024:766, punkt 149 och där angiven rättspraxis).

92 Eftersom det argument som avses i föregående punkt inte har åberopats av klaganden vid tribunalen, kan domstolen inte uppta det till prövning.

93 Mot bakgrund av det ovanstående kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första, andra och tredje del, eftersom de i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

94 I den tredje grundens fjärde del har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den i punkt 94 i den överklagade domen slog fast att förvaltningschefernas beslut nr 222/04, på grundval av vilket klaganden borde ha åtnjutit skatteavdraget, inte var tillämpligt i förevarande fall.

95 Enligt klaganden är kommissionens interna riktlinjer nr 36–2004 av den 24 maj 2004 (nedan kallat de interna riktlinjerna), genom vilka förvaltningschefernas beslut nr 222/04 genomförs, inte ett internt allmänt beslut som antagits med stöd av tjänsteföreskrifterna, utan ett beslut som antagits med stöd av artikel 10 i förordning nr 260/68 i syfte att säkerställa en enhetlig tolkning av denna förordning.

96 Klaganden har dessutom hävdat att förvaltningschefernas beslut utgör lex specialis, vilket innebär att de villkor som anges däri, bland annat villkoret om en åldersgräns för underhållsberättigade barn, är tillämpliga.

97 Enligt kommissionen kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens fjärde del.

98 Det ska framhållas, såsom tribunalen konstaterade i punkt 90 i den överklagade domen, att det interna direktivet genomför förvaltningschefernas beslut nr 222/04. I detta beslut föreskrivs att för underhållsberättigade barn över 26 år ska det skatteavdrag som föreskrivs i artikel 3.4 i förordning nr 260/68 endast beviljas om barnet har påbörjat en utbildning vid en för denna utbildning normal ålder före 26 års ålder och om barnet regelbundet fortsätter den aktuella utbildningen. Vidare anges i beslutet att skatteavdraget på denna grund under alla omständigheter inte längre kommer att beviljas från och med den dag då barnet uppbär en inkomst som överstiger 40 procent av lönen för en tjänsteman i lönegrad 1, löneklass 1, eller när barnet fyller 30 år.

99 Enligt domstolens praxis ska interna rättsakter som antagits av en unionsinstitution, såsom kommissionens interna riktlinjer, anses utgöra vägledande förhållningsregler som administrationen själv har åtagit sig att följa och från vilka den inte får avvika utan att ange skälen till detta (se dom av den 1 december 1983, Blomefield/kommissionen, 190/82, EU:C:1983:358, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

100 Sådana interna rättsakter får emellertid inte i något fall avvika från bindande och hierarkiskt överordnade rättsakter, såsom i förevarande fall bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller i förordning nr 260/68 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 1983, Blomefield/kommissionen, 190/82, EU:C:1983:358, punkt 21).

101 Av detta följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den först i punkt 92 i den överklagade domen erinrade om att interna riktlinjer som antas av en unionsinstitution är underordnande tjänsteföreskrifterna och, mer generellt, en förordning, och därefter konstaterade att sådana interna riktlinjer inte lagligen kan föreskriva regler som avviker från bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller i en förordning.

102 Det följer emellertid av övervägandena avseende den tredje grundens första, andra och tredje del att det skatteavdrag som föreskrivs i artikel 3.4 i förordning nr 260/68 inte kan tillämpas på en tjänstemans barn som är äldre än 26 år, eftersom dessa barn är äldre än den åldersgräns som fastställs i artikel 2.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för när en person inte längre kan anses vara ett underhållsberättigat barn i den mening som avses i artikel 2 i nämnda bilaga VII. Detta påverkar emellertid inte det undantagsfall då en person betraktas som ett underhållsberättigat barn enligt artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

103 Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 94 i den överklagade domen fann att de interna riktlinjerna inte kunde tillämpas i förevarande fall, eftersom en sådan tillämpning hade stridit mot artikel 3.4 i förordning nr 260/68, jämförd med artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Det ska dock preciseras att det undantagsfall då en person betraktas som ett underhållsberättigat barn enligt artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna inte är i fråga i förevarande mål.

104 Vad gäller det argument som avses i punkt 95 ovan ska det, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, framhållas att handlingarna i målet inte gör det möjligt att identifiera den rättsliga grund på vilken kommissionen har antagit de interna riktlinjerna. Oavsett på vilken grund denna institution har antagit dessa interna riktlinjer, är en sådan intern rättsakt, i enlighet med den rättspraxis som avses ovan i punkt 100, under alla omständigheter inte tillämplig om den strider mot en bindande och hierarkiskt överordnad unionsrättsakt.

105 Mot bakgrund av det ovanstående kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens fjärde del.

106 Mot bakgrund av det ovanstående kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och den i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

107 Såsom framgår av punkt 42 ovan gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 45 i den överklagade domen fann att klagandens yrkande om ogiltigförklaring inte kunde tas upp till sakprövning i den del det avsåg det tysta avslagsbeslutet av den 18 december 2021. Av detta följer att den överklagade domen ska upphävas i denna del. Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra och den tredje grunden, ska överklagandet ogillas i övrigt.

108 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

109 Med hänsyn till att den överklagade domen delvis har upphävts, kvarstår talan vid tribunalen i förevarande fall endast i den del den avser yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå ansökan om skatteavdrag som klaganden framställde den av den 18 augusti 2021.

110 Vid tribunalen anförde klaganden två grunder.

111 Den första grunden avser avsaknaden av ett uttryckligt beslut som upplyser klaganden om hans rätt att inge ett klagomål samt bristande motivering. Enligt klaganden skulle således de beslut som fanns i e‑postmeddelandena av den 29 juni 2021 och i e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 åtföljas av upplysningar om hans rätt att inge ett klagomål samt innehålla en motivering. Den andra grunden avser att kommissionen åsidosatte rätten att uppbära lön. Eftersom dessa två grunder har varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen, ska talan anses vara färdig för avgörande.

112 Vad gäller den andra grunden, som ska prövas först, framgår det av de överväganden som gjorts avseende den tredje grunden för överklagandet (ovan punkterna 72–93 och 98–107), att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den inte beviljade skatteavdraget.

113 Det följer nämligen av övervägandena avseende den tredje grundens första, andra och tredje del att det skatteavdrag som föreskrivs i artikel 3.4 i förordning nr 260/68 inte kan tillämpas på en tjänstemans barn som är äldre än 26 år, eftersom dessa barn är äldre än den åldersgräns som fastställs i artikel 2.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för när en person inte längre kan anses vara ett underhållsberättigat barn i den mening som avses i sistnämnda artikel. Detta påverkar emellertid inte den omständigheten att vissa personer i undantagsfall kan betraktas som ett underhållsberättigat barn enligt artikel 2.4 i nämnda bilaga VII.

114 Dessutom följer det av dessa överväganden att de interna riktlinjerna, som genomför förvaltningschefernas beslut nr 222/04, i den del det däri föreskrivs en möjlighet att bevilja ett skatteavdrag för barn som inte uppfyller kriterierna i tjänsteföreskrifterna för att anses som underhållsberättigade och således har rätt till barntillägg, inte kan tillämpas på klaganden, eftersom en sådan tillämpning skulle strida mot artikel 3.4 i förordning nr 260/68, jämförd med artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, med beaktande av att den omständigheten att vissa personer i undantagsfall kan betraktas som underhållsberättigade barn enligt artikel 2.4 i nämnda bilaga VII inte är aktuell i förevarande mål.

115 Talan kan således inte vinna bifall på den andra grunden.

116 Vad gäller den första grunden, som ska prövas härefter, framgår det av punkterna 30–42 ovan att e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 ska kvalificeras som en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och följaktligen som ett beslut mot vilket klaganden, i enlighet med denna bestämmelse, kunde inge ett klagomål inom tre månader från delgivningen av det.

117 Även om det är riktigt, såsom klaganden har hävdat, att kommissionen borde ha kvalificerat e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 som ett beslut och upplyst honom om hans rätt att inge ett klagomål, kvarstår det faktum att klaganden, under de aktuella omständigheterna, kunde inge ett klagomål den 24 november 2021 mot bland annat detta beslut, varvid han bestred PMO:s beslut att inte bevilja honom det ytterligare skatteavdraget för hans två döttrar. Klaganden har således under alla omständigheter inte berövats den garanti som består i rätten att anföra klagomål mot administrationens rättsakter som går honom emot.

118 När det gäller argumentet att PMO inte i tillräcklig utsträckning hade motiverat beslutet att neka skatteavdraget, erinrar domstolen om att den motivering av Europeiska unionens institutioners rättsakter som krävs enligt artikel 296 FEUF, vilken återges i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

119 I e‑postmeddelandet av den 27 augusti 2021 angavs i förevarande fall på ett otvetydigt sätt skälen till att klaganden inte kunde göra anspråk på skatteavdrag. PMO grundade sig i detta avseende på domen XB/ECB, samtidigt som den preciserade att erhållande eller förlängning av ett skatteavdrag, i enlighet med den domen, inte längre kunde beviljas i avsaknad av en rätt till barntillägg enligt artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. I beslutet om avslag på klagomålet redogjorde kommissionen dessutom ingående för skälen till att det av klaganden begärda skatteavdraget inte kunde beviljas.

120 Klaganden har följaktligen haft möjlighet att få kännedom om skälen för att inte bevilja skatteavdraget.

121 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

122 Av detta följer att yrkandena mot beslutet att avslå ansökan om skatteavdrag, som klaganden framställde den 18 augusti 2021, ska ogillas.

123 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

124 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt dess artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

125 Enligt artikel 138.2 i rättegångsreglerna, som enligt dess artikel 184.1 även ska tillämpas i mål om överklagande, ska domstolen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna om det finns flera tappande parter. Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna, som enligt dess artikel 184.3 ska tillämpas i mål om överklagande, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

126 Såväl klaganden som kommissionen har yrkat att den andra parten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom var och en av dem har tappat målet avseende en eller flera grunder, ska vardera parten bära sina respektive rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: tyska.