Domstolens dom (tredje avdelningen) den 18 december 2025

I mål C‑168/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom beslut av den 28 februari 2024, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin (referent), N. Piçarra, och N. Fenger, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: PMJC SAS, genom M. Le Guerer, avocat, [W] [X], [M] [X], [X] Créative SAS, genom E. Fortunet, avocat, Frankrikes regering, genom R. Bénard och E. Timmermans, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom C. Auvret och P. Němečková, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 27 mars 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/95

Direktiv 2015/2436

Fransk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Inledande synpunkter

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25), och av artikel 20 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning (EUT L 336, 2015, s. 1, och rättelse i EUT L 110, 2016, s. 5).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, PMJC SAS och, å andra sidan, [W] [X], [M] [X] och [X] Créative SAS. Målet rör delvist upphävande av PMJC SAS rättigheter till två varumärken som motsvarar en modeskapares efternamn.

3 Artikel 12 i direktiv 2008/95 hade rubriken Grunder för upphävande. I punkt 2 i den artikeln föreskrevs följande:

4 I artikel 20 i direktivet, med rubriken Varumärke som blivit generiskt eller vilseledande beteckning som grunder för upphävande, föreskrivs följande:

5 Artikel 54 i nämnda direktiv har rubriken Införlivande. I punkt 1 i den artikel föreskrivs följande:

6 I artikel 55, med rubriken Upphävande, i direktiv 2015/2436 föreskrivs följande:

7 I artikel 56 i direktiv 2015/2436, med rubriken Ikraftträdande, föreskrivs följande:

8 I artikel L.714–6 i code de la propriété intellectuelle (lagen om immateriella rättigheter), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

9 Det framgår av beslutet om hänskjutande att [W] [X], ett bolag som bildades år 1978 av [W] [X] för att saluföra modekläder och modeaccessoarer, försattes i konkurs och att PMJC därefter lämnade ett anbud om att ta över samtliga tillgångar i detta bolag, vilket godtogs genom en dom av den 13 september 2011, som i sin tur följdes av en överlåtelsehandling avseende de materiella och immateriella tillgångarna daterad den 3 februari 2012, vilken i synnerhet avsåg de franska ordmärkena [W] [X], varav det ena registrerades av [W] [X] och därefter överläts till bolaget [W] [X] år 1999, och det andra registrerades år 2002 av bolaget [W] [X].

10 Genom ett avtal om tillhandahållande av tjänster som ingicks den 21 juli 2011 fortsatte [W] [X] sitt samarbete med PMJC fram till det avtalade slutdatumet, det vill säga den 31 december 2015.

11 Den 21 juni 2018 väckte PMJC talan mot [W] [X] om intrång i de varumärken som avses i punkt 9 ovan samt om illojal konkurrens och snyltning. PMJC gjorde härvid gällande att [W] [X] ägnade sig åt illojal konkurrens och gjorde intrång i dess varumärkesrättigheter genom att bedriva yrkesmässig och konstnärlig verksamhet genom [X] Créative.

12 [W] [X] yrkade i sitt genkäromål att PMJC:s rättigheter till dessa varumärken skulle upphävas på grund av att PMJC:s användning av varumärkena mellan slutet av år 2017 och början av år 2019 var vilseledande. PMJC hade i synnerhet använt dessa varumärken på ett sätt som fick allmänheten att tro att [W] [X] var upphovsman till de kreationer som dessa varumärken anbringats på.

13 Genom dom av den 12 oktober 2022 upphävde Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) delvis PMJC:s rättigheter till de varumärken som omfattades av överlåtelsehandlingen av den 3 februari 2012 (se punkt 9 ovan).

14 Nämnda domstol fann bland annat att unionsrätten inte utgjorde hinder för att ett varumärke som motsvarar en formgivares efternamn upphävs, när förvärvaren av det varumärket genom sitt handlande faktiskt får allmänheten att tro att formgivaren fortfarande deltar i utformningen av varorna, eller skapar en tillräckligt allvarlig risk för ett sådant vilseledande.

15 Detta är fallet i det nationella målet, eftersom PMJC vid två tillfällen har dömts för intrång i [W] [X]:s upphovsrätt till dennes senaste verk som inte överlåtits till PMJC. Då dessa avgöranden hade vunnit laga kraft, drog Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) härav slutsatsen att de aktuella varumärkena hade blivit vilseledande, eftersom de anbringats på varor försedda med dekorationer, vilka utgjorde intrång i [W] [X]:s upphovsrätt, och som presenterats som originalkreationer skapade av [W] [X].

16 PMJC överklagade denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är den hänskjutande domstolen.

17 PMJC gjorde vid den hänskjutande domstolen bland annat gällande att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) hade åsidosatt artikel L. 714–6 b i lagen om immateriella rättigheter, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, såsom den ska tolkas mot bakgrund av artikel 12.2 b i direktiv 2008/95, genom att finna att domen av den 30 mars 2006, Emanuel ( C‑259/04, EU:C:2006:215), dels inte på något sätt utesluter möjligheten att upphäva ett varumärke som motsvarar en formgivares namn om innehavaren av varumärket använder det på ett vilseledande sätt, dels ger formgivaren möjlighet att försöka styrka att innehavarens användning av varumärket är bedrägligt.

18 PMJC anser nämligen, mot bakgrund av den domen, att det eventuella handlande som syftar till att få konsumenten att tro att [W] [X] fortfarande deltar i skapandet av de varor som är försedda med [W] [X]:s namn inte kan påverka själva varumärket, även om detta handlande skulle anses vara vilseledande.

19 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende inledningsvis angett att EU-domstolen, i punkterna 47–49 i domen av den 30 mars 2006, Emanuel ( C‑259/04, EU:C:2006:215), som avsåg ett varumärke som utgörs av ett efternamn, slog fast – efter att ha erinrat om att de fall av registreringshinder som grundas på att ett varumärke är vilseledande förutsätter att det kan konstateras föreligga ett faktiskt vilseledande eller en tillräckligt allvarlig risk för att konsumenter ska vilseledas – att den omständigheten att en genomsnittskonsument kan påverkas vid sitt köp och tro att den formgivare vars namn motsvarar det aktuella varumärket har deltagit i utformningen av den vara som försetts med varumärket inte i sig kan vara ägnad att vilseleda allmänheten med avseende på varans art, kvalitet eller ursprung.

20 Cour de cassation (Högsta domstolen) har vidare påpekat att EU-domstolen, i punkt 50 i den domen, fann att om företaget framställt varumärket på ett sådant sätt att det låtit konsumenterna förstå att denna formgivare fortfarande utformar de varor som är försedda med varumärket eller att denne deltar i utformningen av dem, så skulle det vara fråga om ett förfarande som skulle kunna anses vara bedrägligt, utan att för den delen utgöra ett vilseledande som kan påverka varumärket i sig och därmed inte heller möjligheten att registrera detta.

21 Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att EU-domstolen, i punkt 53 i nämnda dom, efter att ha funnit att villkoren för att ett varumärke ska bli föremål för upphävande på den grunden att det är vilseledande är desamma som de som gäller för avslag på registreringsansökan, slog fast att ett varumärke som motsvarar namnet på den som utformat och först tillverkat de varor som försetts med detta varumärke inte av denna anledning kan bli föremål för upphävande på den grunden att varumärket skulle vara vilseledande för allmänheten, bland annat när den goodwill som är knuten till varumärket har överlåtits tillsammans med det företag som tillverkar de varor som försetts med detta varumärke.

22 Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) fann emellertid i sin dom av den 12 oktober 2022 att konstaterandet i punkt 50 i domen av den 30 mars 2006, Emanuel ( C‑259/04, EU:C:2006:215), nämligen att ett varumärke som motsvarar en formgivares efternamn inte kan anses vara vilseledande enbart på den grunden att nämnda formgivare inte längre deltar i utformningen av de varor som är försedda med de varumärken som består av dennes efternamn, inte uttryckligen omfattar tolkningen av artikel 12.2 b i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s.1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178). Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) kom således fram till att denna bestämmelse ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att ett varumärke upphävs på den grunden att det använts på ett sätt som faktiskt kan få allmänheten att tro att formgivaren fortfarande deltar i utformningen av de varor som är försedda med de varumärken som består av dennes efternamn, trots att så inte längre är fallet.

23 Cour de cassation (Högsta domstolen) har även påpekat att Europeiska unionens tribunal i sin dom av den 14 maj 2009, Fiorucci/harmoniseringskontoret – Edwin (ELIO FIORUCCI) ( T‑165/06, EU:T:2009:157, punkt 37), avslog den ansökan om upphävande som grundades på vilseledande användning av det varumärke som avsåg en formgivares efternamn efter det att det hade registrerats, inte med motiveringen att en sådan användning inte skulle kunna leda till att varumärket upphävdes på grund av att det var vilseledande, utan med motiveringen att någon bevisning för att varumärket hade använts efter registreringen inte hade förebringats.

24 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

25 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i hur artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436 ska tolkas.

26 Vilket av dessa båda direktiv som är tillämpligt i tiden (ratione temporis) i det nationella målet är irrelevant, eftersom bestämmelserna i artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436 i huvudsak är identiska.

27 Det saknar i detta avseende betydelse att det i den franska språkversionen av artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 föreskrevs att ett varumärke ska kunna bli föremål för upphävande om det est propre … à induire le public en erreur (… det vill säga är ägnat att vilseleda allmänheten), medan det i artikel 20 b i direktiv 2015/2436 i samma språkversion föreskrivs att ett varumärke ska kunna upphävas om det risque … d’induire le public en erreur (… det vill säga riskerar att vilseleda allmänheten).

28 Det framgår nämligen av domstolens praxis, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 62 i sitt förslag till avgörande, att uttrycket est propre à (är ägnat att) redan förutsatte att det kunde konstateras föreligga ett faktiskt vilseledande eller en tillräckligt allvarlig risk för att konsumenter skall vilseledas (dom av den 30 mars 2006, Emanuel, C‑259/04, EU:C:2006:215, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

29 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 64 i sitt förslag till avgörande, är ordalydelsen i artikel 20 b i direktiv 2015/2436, vad gäller sannolikheten för att allmänheten vilseleds, i huvudsak oförändrad jämfört med ordalydelsen i artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 i alla andra språkversioner, vilka, med undantag för den ungerska och den finska versionen, redan var formulerade i ordalag som endast angav en sådan risk, oavsett om risken förverkligades eller inte.

30 Enligt fast rättspraxis ska unionsbestämmelserna tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk (dom av den 13 februari 2025, Verbraucherzentrale Berlin (Begreppet inledande avtalsperiod), C‑612/23, EU:C:2025:82, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Den ändring som införts i den franska versionen av artikel 20 b i direktiv 2015/2436, som redovisats i punkt 27 ovan, kan således inte anses utgöra en indikation på att unionslagstiftaren avsett att ändra rekvisitet avseende sannolikheten för att allmänheten vilseleds.

31 Inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande ska artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436 således tolkas tillsammans och på samma sätt.

32 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436 ska tolkas så, att de utgör hinder för att ett varumärke som består av en modeskapares efternamn upphävs på den grunden att innehavarens användning av varumärket eller den användning till vilken innehavaren gett sitt tillstånd faktiskt kan få allmänheten att tro att nämnda modeskapare fortfarande deltar i utformningen av de varor som är försedda med varumärket, trots att så inte längre är fallet.

33 Enligt dessa bestämmelser ska ett varumärke kunna bli föremål för upphävande om det, efter den dag då det registrerades, som ett resultat [av innehavarens] användning av varumärket eller den användning till vilken innehavaren gett sitt tillstånd med avseende på varorna eller tjänsterna för vilka det är registrerat, kan komma att vilseleda allmänheten, särskilt vad gäller [varornas eller tjänsternas] art, kvalitet eller geografiska ursprung.

34 Det ska inledningsvis påpekas att det framgår av ordalydelsen i nämnda bestämmelser, och i synnerhet användningen av adverbet särskilt, att uppräkningen av egenskaperna hos de varor eller tjänster som vilseledandet kan avse inte är uttömmande, vilket innebär att det inte kan uteslutas att varumärket kan upphävas på grund av att det finns en risk för vilseledande vad gäller den person som är upphovsman till utformningen av de varor som är försedda med varumärket eller som har bidragit till utformningen av dessa varor.

35 I likhet med det geografiska ursprunget, vilket uttryckligen anges i de bestämmelser som nämns i punkt 32 ovan, kan den person som har designat en vara i förekommande fall utgöra en egenskap hos denna vara som ger upphov till särskilda förväntningar hos allmänheten. Detta ingår således bland de omständigheter avseende vilka allmänheten kan vilseledas i den mening som avses i artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436.

36 Den omständigheten att ett varumärke som består av en modeskapares efternamn används av ett företag som denna modeskapare inte längre har någon anknytning till räcker emellertid inte i sig, såsom generaladvokaten har angett i punkt 35 i sitt förslag till avgörande, för att motivera att varumärket upphävs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 mars 2006, Emanuel, C‑259/04, EU:C:2006:215, punkt 53). En normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument är nämligen medveten om att alla varor som försetts med ett varumärke som motsvarar en formgivares namn inte nödvändigtvis har utformats av denne.

37 Upphävande enligt de bestämmelser som begärs tolkade förutsätter således att det på grundval av omständigheterna i det enskilda fallet kan konstateras föreligga ett faktiskt vilseledande eller en tillräckligt allvarlig risk för att allmänheten ska vilseledas (se, analogt, dom av den 8 juni 2017, W.F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

38 Det framgår slutligen av ordalydelsen i artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436 att bedömningen av huruvida varumärket är vilseledande i samband med ett upphävandeförfarande innebär att hänsyn ska tas till innehavarens användning av varumärket eller den användning till vilken innehavaren gett sitt tillstånd.

39 Härav följer att när det gäller ett varumärke som består av en modeskapares efternamn kan ett faktiskt vilseledande eller en tillräckligt allvarlig risk för vilseledande, i den mening som avses i artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436, såsom dessa tolkats i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 37 ovan, i förekommande fall, vara resultatet av att allmänheten – genom innehavarens användning av varumärket eller den användning till vilken innehavaren gett sitt tillstånd – vilseleds vad gäller den person som har designat de varor som är försedda med varumärket.

40 Frågan huruvida användningen av varumärket kan komma att vilseleda allmänheten ska bedömas mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Den omständighet som nämns i punkt 15 ovan, det vill säga att det på de varor som omfattas av varumärken som består av en modeskapares efternamn finns dekorativa detaljer som tillhör denna modeskapares specifika kreativa värld och som gör intrång i dennes upphovsrätt kan, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 95 i sitt förslag till avgörande, utgöra en sådan relevant omständighet, eftersom den ökar risken för att allmänheten får en felaktig uppfattning om vem som har designat de varor som omfattas av dessa varumärken.

41 Denna tolkning är förenlig med målet att skydda konsumenterna som ligger till grund för artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 mars 2006, Emanuel, C‑259/04, EU:C:2006:215, punkt 46). Med hänsyn till detta mål måste konsumenten kunna göra ett välinformerat val mellan flera konkurrerande varor eller tjänster.

42 Nämnda tolkning stöds även av det allmänna mål som eftersträvas med unionsbestämmelserna om varumärken, nämligen att bevara en icke snedvriden konkurrens inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Med hänsyn till det målet kan det inte godtas att ett varumärke, genom att det används, blir ett otillbörligt medel för att fånga upp kunder.

43 Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 12.2 b i direktiv 2008/95 och artikel 20 b i direktiv 2015/2436 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att ett varumärke som består av en modeskapares efternamn upphävs på den grunden att innehavarens användning av varumärket eller den användning till vilken innehavaren gett sitt tillstånd, med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter, kan leda till att varumärket får en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument att felaktigt tro att nämnda modeskapare har deltagit i utformningen av de varor som är försedda med varumärket.

44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.