Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 13 november 2025
Hänvisat till av
I mål C‑197/24 [Šiľarský], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Mestský súd Bratislava IV (Stadsdomstolen i Bratislava IV, Republiken Slovakien) genom beslut av den 13 februari 2024, som inkom till domstolen den 12 mars 2024, i målet
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen och R. Frendo (referent), generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Slovakiens regering, genom E. V. Larišová och A. Lukáčik, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel, R. Lindenthal och D. Milanowska, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 30 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2011/7
Direktiv 93/13
Slovakisk rätt
Handelslagen
Civillagen
Lagen om advokatverksamhet
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Domstolens behörighet
Prövning i sak
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.2, 2 leden 1 och 3 samt 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1), och av artiklarna 2 b och 8 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan AK, som är ett bolag som tillhandahåller juridiska tjänster, och RU, som är en fysisk person. Målet rör betalning av arvoden för tillhandahållande av juridiska tjänster.
3 Skäl 8 i direktiv 2011/7/EU har följande lydelse:
4 Artikel 1 i detta direktiv har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:
5 I artikel 2 i nämnda direktiv, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:
6 I artikel 6 i samma direktiv, med rubriken Ersättning för indrivningskostnader, föreskrivs följande i punkt 1:
7 I artikel 1.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:
8 I artikel 2 b i direktivet föreskrivs följande:
9 I artikel 8 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
10 I 369c § zákon č. 513/1991 Zb. Obchodný zákonník (lag nr 513/1991 om handelslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad handelslagen), föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
11 I 52 § zákon č. 40/1964 Zb. Občiansky zákonník (lag nr 40/1964 om civillagen) av den 26 februari 1964, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), föreskrivs följande:
12 I 18 § punkt 4 zákon č. 586/2003 Z. z. o advokácii a o zmene a doplnení zákona č. 455/1991 Zb. o živnostenskom podnikaní (živnostenský zákon) v znení neskorších predpisov (lag nr 586/2003 om advokatverksamhet och om ändring och komplettering av lag nr 455/1991 om näringsverksamhet (lagen om näringsverksamhet)), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om advokatverksamhet) föreskrivs följande:
13 AK, som är ett bolag som tillhandahåller juridiska tjänster, väckte talan vid Mestský súd Bratislava IV (Stadsdomstolen i Bratislava IV, Slovakien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att RU, som är en fysisk person, skulle förpliktas att betala arvoden för tillhandahållande av juridiska tjänster och ett fast belopp om 40 euro som ersättning för kostnader i samband med indrivningen av fordran, i enlighet med 369c § handelslagen, genom vilken artikel 6 i direktiv 2011/7 har införlivats.
14 Det framgår av beslutet om hänskjutande att RU, som önskade bilda ett bolag med begränsat ansvar enligt slovakisk rätt, vilket RU skulle vara medgrundare av, delägare i och verkställande direktör för, år 2022 kontaktade en advokat som senare blev delägare i kärandebolaget. Det ingicks muntligen ett avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster mot en fast ersättning.
15 Enligt den hänskjutande domstolen har ett utkast till bolagsavtal och andra handlingar upprättats och därefter skickats till RU, liksom en faktura som inte hade betalats på förfallodagen, det vill säga den 17 januari 2023.
16 RU har i det nationella målet bestritt att det ingåtts ett avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster och att det förelåg en överenskommelse om ersättning för dessa tjänster, eftersom bolagsavtalet och övriga handlingar hade skickats till RU utan föregående begäran härom. RU anser dessutom att tvisten, på grund av dennes ställning som konsument, ska regleras av civilrättsliga bestämmelser, medan AK har hävdat att det rör sig om en handelstvist som regleras av handelsrättsliga bestämmelser.
17 Mot denna bakgrund beslutade Mestský súd Bratislava IV (Stadsdomstolen i Bratislava IV) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
18 Det ska påpekas att AK:s talan grundar sig på 369c § handelslagen, genom vilken artikel 6.1 i direktiv 2011/7, som avses i den första frågan, införlivas med slovakisk rätt. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att borgenären, om ränta vid sen betalning ska utgå vid handelstransaktioner, har rätt till minst ett fast belopp om 40 euro av gäldenären.
19 Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolens frågor närmare bestämt avser begreppen handelstransaktion och företag, i den mening som avses i detta direktiv.
20 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 2011/7, jämförd med artikel 2 leden 1 och 3 i samma direktiv, ska tolkas så, att den omständigheten att en fysisk person har använt sig av en advokats tjänster i syfte att bilda ett kommersiellt bolag i vilket denna person skulle bli medgrundare, delägare och verkställande direktör, i sig räcker för att den personen ska betraktas som ett företag och, således för att den transaktion som ingåtts med advokaten ska betraktas som en handelstransaktion, i den mening som avses i dessa bestämmelser.
21 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 1.2 i direktiv 2011/7 ska direktivet gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner. Det begreppet definieras i artikel 2 led 1 i direktivet som transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning. Sistnämnda bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av skäl 8 i direktivet, i vilket det anges att transaktioner med konsumenter är undantagna från direktivets tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:954, punkt 30, och dom av den 13 januari 2022, New Media Development & Hotel Services, C‑327/20, EU:C:2022:23, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
22 Enligt artikel 2 led 3 i direktiv 2011/7 avses med företag, i den mening som avses i detta direktiv, varje organisation, utom en offentlig myndighet, som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, även om den verksamheten bedrivs av en ensam person.
23 Det ska även påpekas att direktiv 2011/7 har ersatt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 2000, s. 35). Domstolen har, med avseende på bestämmelser i det sistnämnda direktivet som är likvärdiga med dem som avses i punkterna 21 och 22 ovan, redan slagit fast kravet på att en person handlar i egenskap av organisation inom ramen för en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet innebär att denna person, oberoende av dess form och rättsliga ställning enligt nationell rätt, ska bedriva denna verksamhet på ett strukturerat och stabilt sätt. Nämnda verksamhet kan inte endast utgöras av ett punktvis och isolerat tillhandahållande och den aktuella transaktionen ska ingå i denna verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:954, punkterna 33 och 34).
24 Vid en sådan bedömning ska samtliga omständigheter kring den aktuella transaktionen beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:954, punkt 41).
25 I förevarande fall framgår det inte av beslutet om hänskjutande att RU, som är en fysisk person, på ett strukturerat och stabilt sätt bedrev en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet inom ramen för vilken den transaktion genom vilken RU använde sig av en advokats tjänster ingick.
26 Detta övervägande utgör även hinder för den hänskjutande domstolens antagande, nämligen att RU skulle kunna betraktas som ett företag på grund av att RU efterfrågat juridiska tjänster för en framtida närings- eller yrkesverksamhet. Kravet på att den aktuella transaktionen ska ingå i den berörda personens oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet ska nämligen bedömas vid den tidpunkt då transaktionen ingås (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2024, Agenciart – Management Artístico, C‑643/23, EU:C:2024:959, punkt 35). Möjligheten att denna persons ställning förändras, bland annat på grund av den ingångna transaktionen, kan inte ändra den personens ställning vid den tidpunkt då transaktionen ingås (se, för ett liknande resonemang, vad gäller direktiv 93/13, dom av den 20 mars 2025, Arce, C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 51).
27 Även om det följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 24 ovan att sambandet mellan den aktuella transaktionen och det mål som eftersträvas av den person som ingår transaktionen kan vara en av de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida direktiv 2011/7 är tillämpligt i ett visst fall, räcker detta i sig inte som grund för att anse att RU handlade som ett företag, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktiv 2011/7 när RU ingick den aktuella transaktionen.
28 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida EU-domstolens praxis som följer av domen av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337), och domen av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165), eventuellt är relevanta i förevarande mål, i den mån som vissa faktiska omständigheter beaktades i de mål som avgjordes genom dessa domar för att dra slutsatsen att den berörda personen bedrev näringsverksamhet.
29 Det ska emellertid erinras om att båda ovannämnda mål rörde tolkningen av bestämmelserna om domstols behörighet vid konsumenttvister och att domstolen i dessa mål tolkade begreppet konsument, i den mening som avses i dessa bestämmelser om domstols behörighet. Även om det i skäl 8 i direktiv 2011/7 preciseras att transaktioner med konsumenter inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, definieras dess tillämplighet positivt i artikel 1 genom hänvisningen till handelstransaktioner mellan företag.
30 Vidare syftar direktiv 2011/7, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 40 i sitt förslag till avgörande, till att motverka sena betalningar och effektivt skydda borgenären mot sådana förseningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2024, Tusnia, C‑725/23, EU:C:2024:1015, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Dessa mål skiljer sig således från det mål som eftersträvas med de behörighetsregler som tolkats i de domar som det hänvisas till i punkt 28 ovan.
31 Domstolens överväganden i dessa domar kan följaktligen inte överföras på tolkningen av begreppet företag, i den mening som avses i direktiv 2011/7.
32 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.2 i direktiv 2011/7, jämförd med artikel 2 leden 1 och 3 i samma direktiv, ska tolkas så, att den omständigheten att en fysisk person har använt sig av en advokats tjänster i syfte att bilda ett kommersiellt bolag i vilket denna person skulle bli medgrundare, delägare och verkställande direktör, inte i sig räcker för att den personen ska betraktas som ett företag och, således för att den transaktion som ingåtts med advokaten ska betraktas som en handelstransaktion, i den mening som avses i dessa bestämmelser.
33 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 b i direktiv 93/13, jämförd med artikel 8 i samma direktiv, ska tolkas så, att en fysisk person mot vilken det görs gällande en fordran som följer av ett avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster som syftar till att bilda ett kommersiellt bolag i vilket denna person skulle bli medgrundare, delägare och verkställande direktör, omfattas av begreppet konsument, i den mening som avses i direktivet.
34 Den hänskjutande domstolen har angett att det nationella målet inte rör frågan om oskäliga villkor i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att den begärda tolkningen av bestämmelserna i direktiv 93/13 är nödvändig, för det fall den fysiska person som är svarande i det nationella målet inte omfattas av begreppet företag, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktiv 2011/7, eftersom begreppet konsument i 52 § punkt 4 civillagen, genom vilken artikel 2 b i direktiv 93/13 införlivas med slovakisk rätt, återges i 18 § punkt 4 lagen om advokatverksamhet, som är i fråga i det nationella målet.
35 Enligt fast rättspraxis är domstolen behörig att meddela förhandsavgörande angående unionsbestämmelser i fall där de faktiska omständigheterna i det nationella målet inte direkt omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, men unionsbestämmelserna har blivit tillämpliga genom en hänvisning i nationell rätt till deras innehåll (dom av den 7 november 2018, K och B, C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 november 2022, Cafpi och Aviva assurances, C‑691/21, EU:C:2022:926, punkt 30).
36 I sådana situationer föreligger det nämligen ett klart unionsintresse av att de bestämmelser som har hämtats från unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, för att i framtiden förhindra olika tolkningar (dom av den 7 november 2018, K och B, C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 35 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 november 2022, Cafpi och Aviva assurances, C‑691/21, EU:C:2022:926, punkt 31).
37 Det är således motiverat att EU-domstolen tolkar unionsbestämmelser i situationer som inte omfattas av dessa bestämmelser när de har gjorts tillämpliga på sådana situationer på ett direkt och ovillkorligt sätt genom nationell rätt, i syfte att säkerställa att de behandlas på samma sätt som de situationer som omfattas av dessa bestämmelser (dom av den 7 november 2018, K och B, C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 36 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 november 2022, Cafpi och Aviva assurances, C‑691/21, EU:C:2022:926, punkt 32).
38 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka nationell rätt inom ramen för det system för domstolssamarbete som inrättats genom artikel 267 FEUF, angett att den slovakiska lagstiftaren har beslutat att på ett direkt och ovillkorligt sätt tillämpa begreppet konsument i 52 § punkt 4 civillagen även på området för advokatarvoden, genom 18 § punkt 4 lagen om advokatverksamhet. Tolkningen av detta begrepp är därför nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.
39 Den hänskjutande domstolen har även angett dels att 52 § punkt 1 civillagen, liksom direktiv 93/13, är tillämplig på alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument, oavsett rättslig form, dels att 52 § punkt 4 civillagen införlivar artikel 2 b i direktiv 93/13 med slovakisk rätt genom att närmast ordagrant återge ordalydelsen i den bestämmelsen.
40 Under dessa omständigheter föreligger det ett klart unionsintresse av att EU-domstolen uttalar sig om den begärda tolkningen.
41 EU-domstolen ska således anses vara behörig att besvara den hänskjutande domstolens andra fråga.
42 Det ska inledningsvis påpekas att artikel 8 i direktiv 93/13 syftar till att göra det möjligt för medlemsstaterna att, med iakttagande av EUF-fördraget, säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, mBank (Polsk förteckning över rättsstridiga avtalsvillkor), C‑139/22, EU:C:2023:692, punkt 39). I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens andra fråga emellertid definitionen av begreppet konsument och inte bedömningen av huruvida de berörda nationella bestämmelserna eventuellt är strängare.
43 Härav följer att artikel 8 inte är relevant för att ge ett användbart svar på den andra frågan.
44 I artikel 2 b i direktivet definieras konsument som en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke.
45 Frågan huruvida den berörda personen är konsument ska således fastställas utifrån ett funktionellt kriterium, som består i att bedöma huruvida avtalsförhållandet har tillkommit inom ramen för en verksamhet som saknar samband med utövandet av ett yrke. Domstolen har dessutom haft tillfälle att precisera att begreppet konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, är objektivt och oberoende av de konkreta kunskaper som den berörda personen kan ha eller de uppgifter som denna person faktiskt förfogar över (dom av den 8 juni 2023, YYY (Begreppet konsument) ( C‑570/21, EU:C:2023:456, punkt 30) och där angiven rättspraxis).
46 Direktiv 93/13 definierar således de avtal som det är tillämpligt på med hänvisning till avtalsparternas ställning, det vill säga beroende på om de handlar för ändamål som har samband med deras närings- eller yrkesverksamhet eller ej (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
47 Såsom påpekats i punkt 25 ovan, och med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det i förevarande fall inte av någon av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den fysiska person som är svarande i det nationella målet, vid den tidpunkt då avtalet om tillhandahållande av juridiska tjänster ingicks, bedrev en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet inom ramen för vilken avtalet hade kunnat ingå.
48 Denna bedömning påverkas inte av den omständigheten att RU hade som mål att bedriva näringsverksamhet.
49 Domstolen har nämligen redan slagit fast att frågan huruvida en person har ställning som konsument, i den mening som avses i direktiv 93/13, ska bedömas vid tidpunkten för det aktuella avtalets ingående (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2025, Arce, C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
50 Den omständigheten att situationen för den fysiska person som är svarande i det nationella målet kunde komma att förändras påverkar inte den ställning som vederbörande hade vid den tidpunkt då det aktuella avtalet ingicks (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2025, Arce, C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 51).
51 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att begreppet konsument, i den mening som avses i den bestämmelsen, omfattar en fysisk person som har ingått ett avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster i syfte att bilda ett kommersiellt bolag i vilket denna person skulle bli medgrundare, delägare och verkställande direktör, under förutsättning att nämnda person vid tidpunkten för avtalets ingående inte bedrev en oberoende ekonomisk eller yrkesmässig verksamhet inom ramen för vilken avtalet hade kunnat ingå.
52 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: slovakiska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.