Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 5 mars 2026

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 172, 2019, s. 56.

3 Dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360).

4 EUT L 94, 2014, s. 243.

5 Rörelsen för öppna data (Open Data) har sitt ursprung i Förenta staterna där man under åren 1957–1958 upprättade World Data Center System, ett internationellt nätverk som inrättades under det internationella geofysiska året för insamling och fritt tillgängliggörande av omfattande vetenskapliga data. En rättslig grund antogs år 1966 med Freedom of Information Act, som förstärktes år 2007 med Open Government Act, genom vilken öppenhet och spridning av offentliga data blev prioriterade frågor för staten. Rörelsen spred sig sedan till Europa, särskilt till Storbritannien och Frankrike, där nationella initiativ uppmuntrade öppenhet och vidareutnyttjande av offentliga data. Genom denna dynamik har Open Data gradvis blivit en global satsning som syftar till att förbättra tillgången till kunskap, främja innovation och stärka medborgarnas deltagande (Noyer, J.-M. mot Carmes, M., Le mouvement Open data dans la grande transformation des intelligences collectives, Les debatter du numérique, Paris 2013, s. 137).

6 Se särskilt skälen 3, 7, 15, 18, 36, 47, 61 och 65 i direktiv 2019/1024.

7 Se särskilt skälen 2, 15, 17–19, 34, 66 och 68 i direktiv 2019/1024.

8 Se särskilt skälen 3, 14, 27, 31, 32, 36, 46, 66–69 i direktiv 2019/1024.

9 Se särskilt skälen 6, 11, 16, 23, 26, 49, 52 och 70 direktiv 2019/1024.

10 Se dom av den 22 maj 2025, kommissionen/Lettland (Direktivet om öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn) ( C‑238/23, EU:C:2025:374), dom av den 22 maj 2025, kommissionen/Bulgarien (Direktivet om öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn) ( C‑237/23, EU:C:2025:373), dom av den 22 maj 2025, kommissionen/Belgien (Direktivet om öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn) ( C‑215/23, EU:C:2025:371), och dom av den 22 maj 2025, kommissionen/Nederländerna (Direktivet om öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn) ( C‑213/23, EU:C:2025:370).

11 Flera andra medlemsstater – bland annat Republiken Kroatien, Republiken Estland, Republiken Finland, Republiken Portugal, Rumänien och Republiken Slovenien – tycks även ha reglerat vidareutnyttjande av data och tillgång till information i en enhetlig rättslig ram.

12 Rätten att få tillgång till handlingar som enbart innehas av nationella myndigheter faller i dagsläget, enligt gällande unionsrätt, under medlemsstaternas behörighet, vilka genom sina interna bestämmelser om insyn och öppenhet fastställer omfattningen av och villkoren för nämnda rätt. EU har ingen allmän ordning som direkt ålägger de nationella myndigheterna skyldigheter. Det är endast i viss sektorsspecifik lagstiftning – bland annat i fråga om miljöinformation och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn – som det föreskrivs minimikrav. Dessa åtgärder kan dock inte anses ha inrättat någon allmän rätt till tillgång till nationella administrativa handlingar, varför nämnda rätt i allt väsentligt fortfarande inte har harmoniserats och regleras i nationell rätt.

13 Dom av den 21 november 2024, HP – Hrvatska pošta ( C‑336/23, EU:C:2024:979).

14 Se dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten ( C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 40).

15 Se domen i målet Dzodzi (punkterna 34 och 35), dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 47), och dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkt 31).

16 Se dom av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez ( C‑351/14, EU:C:2016:447, punkt 55), dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkt 32), dom av den 5 december 2024, Tallinna Kaubamaja Grupp och KIA Auto ( C‑606/23, EU:C:2024:1004, punkt 17), och dom av den 19 juni 2025, Hôtel Plaza ( C‑419/24, EU:C:2025:464, punkt 29).

17 Se dom av den 24 november 2022, Cafpi och Aviva assurances ( C‑691/21, EU:C:2022:926, punkterna 30–32), och dom av den 13 november 2025, Šiľarský ( C‑197/24, EU:C:2025:876, punkterna 35–37).

18 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:649, punkt 61).

19 Se dom av den 16 november 2023, BG (Beviljande av lån utan tillstånd) ( C‑427/22, EU:C:2023:877, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

20 Se, exempelvis, dom av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez ( C‑351/14, EU:C:2016:447, punkt 63), dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. ( C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 28), dom av den 24 november 2022, Cafpi och Aviva assurances ( C‑691/21, EU:C:2022:926, punkterna 29 och 33), och beslut av den 5 juli 2024, EUROCASH1 ( C‑788/23, EU:C:2024:589, punkt 20).

21 Närmare bestämt det begrepp som avses i artikel 4.2 i direktiv 2014/25/EU.

22 Se domen i målet Dzodzi (punkterna 34 och 36), dom av den 28 mars 1995, Kleinwort Benson ( C‑346/93, EU:C:1995:85, punkt 16), och dom av den 13 oktober 2022, Baltijas Starptautiskā Akadēmija och Stockholm School of Economics in Riga ( C‑164/21 och C‑318/21, EU:C:2022:785, punkt 35).

23 Se dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 25) och dom av den 7 november 2013, Romeo ( C‑313/12, EU:C:2013:718, punkterna 19–38). Se också förslaget till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Allianz Hungária Biztosító m.fl. ( C‑32/11, EU:C:2012:663, punkt 29).

24 Den tjeckiska originalversionen har följande lydelse: Tento zákon zapracovává příslušné předpisy Evropské unie a upravuje pravidla pro poskytování informací a dále upravuje podmínky práva svobodného přístupu k těmto informacím.

25 Se ovan punkt 31.

26 Se dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 27).

27 Se beslut av den 9 september 2014, Parva Investitsionna Banka m.fl. ( C‑488/13, EU:C:2014:2191, punkt 29).

28 Se dom av den 28 mars 1995, Kleinwort Benson ( C‑346/93, EU:C:1995:85, punkterna 23 och 24), dom av den 17 juli 1997, Leur-Bloem ( C‑28/95, EU:C:1997:369, punkt 27 och följande punkter) och dom av den 17 juli 1997, Giloy ( C‑130/95, EU:C:1997:372, punkt 24 och följande punkter).

29 Se, för ett liknande resonemang, förslaget till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Allianz Hungária Biztosító m.fl. ( C‑32/11, EU:C:2012:663, punkt 29) och förslaget till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i de förenade målen Deutsche Post m.fl. ( C‑203/18 och C‑374/18, EU:C:2019:502, punkt 49).

30 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Leur-Bloem ( C‑28/95, EU:C:1996:332, punkt 75), och förslaget till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet Adam ( C‑267/99, EU:C:2001:190, punkt 34). Se även punkt 32 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målen Kofisa Italia ( C‑1/99 och C‑226/99, EU:C:2000:498), där det anges att domstolen endast skall uttala sig när tvistens faktiska och rättsliga sammanhang beaktats av den gemenskapsrättsliga bestämmelsen.

31 Se dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkterna 44 och följande), i vilken EU-domstolen slog fast att det inte var fråga om en direkt och ovillkorlig hänvisning på grund av att den nationella lagstiftningen endast lånade begrepp från unionsrätten utan att göra hela regelverket tillämpligt. Den nationella lagstiftaren avsåg i synnerhet inte att utvidga tillämpningen av den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) utanför dess egentliga tillämpningsområde, utan ändrade dess syfte och räckvidd genom att anpassa den till ett annat rättsligt sammanhang.

32 Se ovan punkt 11.

33 Det finns en viss analogi mellan konfigurationen i det nu aktuella fallet och det fall där en nationell lagstiftare på eget initiativ hade införlivat unionsrättsliga bestämmelser för att säkerställa en harmonisering av den ordning som var tillämplig på rent inhemska situationer och på situationer som omfattades av unionsrättens tillämpningsområde (se dom av den 21 november 2019, Deutsche Post m.fl., C‑203/18 och C‑374/18, EU:C:2019:999, punkt 40).

34 Detta synsätt motsvarar i stora drag vad som anfördes av generaladvokaten Bobek i förslaget till avgörande i målet J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:649, punkt 60 och följande punkter). Där tog han med rätta upp frågan om ett sådant unionsintresse alltid ska göras gällande eller om det krävs en differentierad bedömning beroende på omständigheterna i varje enskilt mål. Enligt detta synsätt ankommer det på EU-domstolen att konkret fastställa huruvida ett sådant intresse föreligger i varje enskilt fall.

35 Se ovan punkt 46.

36 Den hänskjutande domstolen har i sitt svar på domstolens begäran om klargörande förklarat att syftet med lagen om fri tillgång till information är att säkerställa allmänhetens konstitutionella rätt till information som innehas av offentliga myndigheter, regionala och lokala myndigheter samt andra offentliga institutioner och offentliga företag. Sedan 2016 innehåller nämnda lag också en allmän bestämmelse om öppna data, vilket utvidgar ändamålet med lagen till att främja vidareutnyttjade av information från den offentliga sektorn.

37 Se ovan punkt 30.

38 Det förklaras i Lenaerts, K., Gutman, K., Nowak, J. T., EU Procedural Law, andra upplagan, Oxford 2023, punkt 6.29, s. 259, att domstolen, genom att erkänna sin tolkningsbehörighet, förhindrar att den aktuella unionsbestämmelsen utvecklas i en okontrollerad riktning. Enligt min mening är det dock just detta som skulle bli den oundvikliga konsekvensen om domstolen i det nuvarande målet avstår från att utöva sin behörighet att tolka begreppet offentligt företag, inbegripet med hänsyn till rätten till tillgång.

39 Se ovan punkt 27 och följande punkter.

40 Se ovan punkt 66 och följande punkter.

41 Se ovan punkt 57.

42 Domstolen har konsekvent slagit fast att det är synnerligen viktigt, för att kravet på rättssäkerhet ska vara uppfyllt, att rättsläget är klart och precist för enskilda, så att de kan ha full kännedom om sina rättigheter och skyldigheter samt vid behov kan göra gällande dem vid de nationella domstolarna (se dom av den 15 november 2001, kommissionen/Italien, C‑49/00, EU:C:2001:611, punkt 22, och dom av den 20 november 2003, kommissionen/Frankrike, C‑296/01, EU:C:2003:626, punkt 55).

43 Se dom av den 15 april 2010, Gualtieri/kommissionen ( C‑485/08 P, EU:C:2010:188, punkt 70) och dom av den 20 november 2025, Siegfried PharmaChemikalien ( C‑617/24, EU:C:2025:908, punkt 40).