Domstolens dom (tredje avdelningen) den 18 december 2025

I mål C‑245/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Sofia-oblast (Förvaltningsdomstolen i provinsen Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 5 april 2024, som inkom till domstolen den 5 april 2024, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu–Matei (referent), S. Rodin, S. Gervasoni och N. Fenger, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 april 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Lukoil Bulgaria EOOD och Lukoil Neftohim Burgas AD, genom Y. Pekunov, A. Velichkov, advokati, A. Pekunova, yuriskonsult och A. Robertson, KC, Komisia za zashtita na konkurentsiata, genom M. Goranova, N. Mincheva och Y. Nenkova, Bulgariens regering, genom T. Mitova, R. Stoyanov och T. Tsingileva, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Castillo de la Torre, V. Hitrovs, E. Rousseva och C. Sjödin, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 10 juli 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra och tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 102 FEUF.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Lukoil Bulgaria EOOD (nedan kallat Lukoil Bulgaria) och Lukoil Neftohim Burgas AD (nedan kallat Lukoil Burgas), som ingår i Lukoilkoncernen, och å andra sidan Komisia za zashtita na konkurentsiata (kommissionen för konkurrensskydd, Bulgarien) (nedan kallad den bulgariska konkurrensmyndigheten) angående giltigheten av beslut nr 332 av den 4 april 2023 (nedan kallat den bulgariska konkurrensmyndighetens beslut), i vilket denna myndighet konstaterade att båda bolagen hade missbrukat sin dominerande ställning på marknaden för lagring av motorbränsle (nedan kallat bränslet) i Bulgarien. Sådant missbruk av dominerande ställning är förbjudet såväl enligt artikel 102 FEUF som enligt motsvarande lagbestämmelser i denna medlemsstat.

3 I artikel 102 FEUF föreskrivs följande:

4 I artikel 21 i Zakon za zashtita na konkurentsiata (lagen om konkurrensskydd, DV nr 102 av den 28 november 2008) (nedan kallad ZZK) föreskrivs följande:

5 Sökandena i det nationella målet är två bolag etablerade i Bulgarien som ingår i Lukoilkoncernen, vars verksamhet i denna medlemsstat går tillbaka till privatiseringen av Neftohimicheski kombinat Burgas (petrokemiska kombinatet i Burgas, Bulgarien) från och med år 1995. År 1963 inledde Neftohimicheski kombinat Burgas, som då var ett statligt företag, sin verksamhet inom olje- och petrokemisektorn, först genom att driva raffinaderiet i Burgas (Bulgarien). Inom den nämnda sektorn förfogade företaget därefter över en infrastruktur för transport och lagring bestående av tre oljeledningar samt sju oljedepåer och -terminaler.

6 På grundval av ett privatiseringsavtal som ingicks den 12 oktober 1999 överlät den bulgariska staten till Lukoilkoncernen 58 procent av kapitalet i det bolag som efterträdde petrokemiska kombinatet i Burgas. Koncernen blev därmed ägare till den infrastruktur för transport och lagring som utnyttjas av detta bolag. Genom dekret nr 181 av den 20 juli 2009 förklarade den bulgariska staten att hamnen i Burgas, inbegripet hamnterminalen i Rosenets (Bulgarien) som den är knuten till, samt de oljeledningar som ledde dit, utgjorde strategisk infrastruktur som räknades bland de anläggningar och verksamheter som var viktiga för den nationella säkerheten.

7 Enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat är Lukoil Burgas den viktigaste tillverkaren av petroleumprodukter i Bulgarien. Bolaget driver raffinaderiet i Burgas och hamnterminalen i Rosenets, för vars utnyttjande bolaget beviljades tjänstekoncession av den bulgariska staten den 22 mars 2011. Den bulgariska staten har en särskild aktie i Lukoil Burgas kapital som ger den särskilda rättigheter. I enlighet med dessa måste Lukoil Burgas bolagsstämma inhämta ett skriftligt förhandsgodkännande från denna medlemsstat och uppfylla vissa villkor när den avser att fatta beslut om att väsentligt begränsa bränsleproduktion eller neka tillträde till hamnanläggningar och oljeledningar mot rimlig ersättning.

8 Lukoil Bulgaria bedriver verksamhet som distributör av petroleumprodukter. För sin huvudsakliga verksamhet i form av grossisthandel med bränsle, förfogar bolaget över depåer över hela Bulgarien. Under perioden 1 januari 2016–30 november 2020 hade Lukoil Bulgaria tre skatteupplag där punktskattepliktiga varor förvarades. Lukoil Bulgaria använder sitt nationella nätverk av bensinstationer för detaljhandel med bränsle.

9 Efter det att Varhovna administrativna prokuratura (åklagarmyndigheten vid Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien) i mars 2020 konstaterat att detaljhandelspriset på bränsle inte hade sjunkit lika mycket i Bulgarien (‑11 procent) jämfört med oljepriset på världsmarknaden (‑47 procent) begärde Varhovna administrativna prokuratura att den bulgariska konkurrensmyndigheten skulle utreda huruvida det förekom överträdelser av konkurrenslagstiftningen vid fastställandet av bränslepriser i detaljistledet.

10 Enligt Administrativen sad Sofia-oblast (Förvaltningsdomstolen i provinsen Sofia, Bulgarien), som är hänskjutande domstol i målet, framgår det av den bulgariska konkurrensmyndighetens beslut att Lukoilkoncernen är den största godkända upplagshavaren för bränsle och den första aktören på grossist- och detaljhandelsmarknaden för dessa produkter i Bulgarien. Lukoilkoncernen förfogar över den enda infrastrukturen för transport och lagring i denna medlemsstat, vilket underlättar saluföringen av Lukoil Burgas produkter.

11 Enligt detta beslut hade Lukoil Bulgaria och Lukoil Burgas under perioden 1 januari 2016–31 mars 2021 (nedan kallad överträdelseperioden) gjort sig skyldiga till flera olika former av missbruk av dominerande ställning i ett gemensamt konkurrensbegränsande syfte genom att neka andra tillverkare eller importörer av bränsle tillträde till den infrastruktur för transport och lagring som de utnyttjar. De nekade bland annat utomstående företag tillträde till de skatteupplag som de förvaltade (nedan kallade landdepåerna), till de lager som var belägna i hamnterminalerna i Rosenets och Varna (Bulgarien) (nedan kallade hamndepåerna) samt till oljeledningar.

12 Den bulgariska konkurrensmyndigheten ansåg att vissa av dessa beteenden, på grund av att infrastrukturerna var av varierande slag och att de omfattades av olika egendomsordningar, skulle klassificeras som en omotiverad vägran att leverera en vara eller tillhandahålla en tjänst, i den mening som avses i artikel 21.5 ZZK, medan andra beteenden skulle klassificeras som begränsningar av produktion, handel och teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna, i den mening som avses i artikel 21.2 ZZK. Det faktum att dessa beteenden ingått i en övergripande strategi från Lukoilkoncernens sida föranledde denna myndighet att betrakta dem som en enda överträdelse av såväl artikel 102 andra stycket b FEUF som artikel 21.2 och 21.5 ZZK. Myndigheten preciserade att den överträdelse som avses i artikel 21.5 utgör ett särskilt fall av den allmänna överträdelsen i artikel 21.2.

13 För att beivra dessa överädelser påförde denna myndighet Lukoil Burgas böter på cirka 140 miljoner bulgariska leva (BGN) (cirka 72 miljoner euro) och Lukoil Bulgaria böter på cirka 55 miljoner BGN (cirka 28 miljoner euro).

14 För det första anser den hänskjutande domstolen att det, i och med att den bulgariska konkurrensmyndighetens beslut inte avser ett utan flera konkurrensbegränsande beteenden och med hänsyn till principen om god förvaltning, som slås fast i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enskildas rätt att yttra sig innan en åtgärd vidtas som påverkar dem negativt, samt rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i denna stadga om de grundläggande rättigheterna, bör fastställas huruvida den bulgariska konkurrensmyndigheten var skyldig att, innan den fastställde var och en av dessa överträdelser, avgränsa den relevanta marknad som påverkats, beteendena och de konkurrensbegränsande effekterna samt alla relevanta faktiska omständigheter som gjorde det möjligt att fastställa dessa överträdelser, för att avgöra det mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.

15 För det andra har den hänskjutande domstolen angett att det framgår av den bulgariska konkurrensmyndighetens beslut att denna myndighet ansåg att de villkor som anges i domen av den 26 november 1998, Bronner ( C‑7/97, EU:C:1998:569) (C‑7/97, EU:C:1998:569) (nedan kallad domen i målet Bronner), för att kunna slå fast att vägran att ge tillträde till en väsentlig infrastruktur utgör missbruk av dominerande ställning, inte var tillämpliga på infrastruktur som tillhör ett dominerande företag som inte äger infrastrukturen eller som inte har finansierat dess uppförande. Enligt denna myndighet är dessa villkor således inte tillämpliga när det dominerande företaget, såsom i förevarande fall, har erhållit väsentlig infrastruktur från staten och de investeringar som detta företag har gjort inte strider mot allmänintresset. Det framgår av detta beslut att uppförandet av samtliga hamndepåer, landdepåer, utom dem i Iliyantsi (Bulgarien) och Ruses (Bulgarien), och oljeledningar som Lukoil Burgas och Lukoil Bulgaria nekade tillträde till under överträdelseperioden hade finansierats med offentliga medel. Enligt nämnda beslut var Lukoil Bulgaria, till följd av de ändringar som gjordes den 18 september 2020 i lagstiftningen om punktskatter och skatteupplag, i egenskap av godkänd lagerhavare sedan den 23 december 2020 dessutom skyldigt att garantera oberoende tredje parter tillträde till minst 15 procent av den lagringskapacitet som bolaget förfogade över i alla sina anläggningar, med undantag för oljeledningar från Burgas till Sofia (Bulgarien).

16 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida andra omständigheter, såsom de skyldigheter som följer av ett privatiseringsavtal, storleken på de investeringar som det dominerande företaget sedan dess har gjort och huruvida dessa investeringar har gjorts på initiativ av det dominerande företaget eller på begäran av staten, ska beaktas för att bortse från villkoren i domen i målet Bronner på grund av att det dominerande företaget driver den väsentliga infrastrukturen till följd av en privatisering eller en koncession.

17 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att även om den bulgariska konkurrensmyndigheten ansåg att villkoren i domen i målet Bronner inte var tillämpliga på infrastruktur som finansierades med offentliga medel och senare förvärvades av det dominerande företaget i samband med en privatisering eller ställs till dess förfogande genom koncession, tyder de avvikande åsikterna hos två av myndighetens ledamöter på att myndigheten hade kunnat komma fram till en annan slutsats på grundval av domen av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/kommissionen ( C‑42/21 P, EU:C:2023:12).

18 Det framgår emellertid av punkt 75 i kommissionens meddelande – Vägledning om kommissionens prioriteringar vid tillämpningen av artikel [102 FEUF] på företags missbruk av en dominerande ställning genom utestängande åtgärder (EUT C 45, 2009, s. 7) att vetskapen att ett företag mot sin vilja kan åläggas en leveransskyldighet kan leda till att företag investerar mindre, eller inte investerar över huvud taget. Konkurrenter till ett dominerande företag kan även frestas att åka snålskjuts på detta företags investeringar. Ingetdera ligger i konsumenternas intresse.

19 Mot bakgrund av det ovan anförda beslutade Administrativen sad Sofia-oblast (Förvaltningsdomstolen i provinsen Sofia) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

20 Den bulgariska konkurrensmyndigheten har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning. Den har i synnerhet anfört att den första frågan inte avser en tolkning av unionsrätten utan sakfrågan i målet vid den nationella domstolen, och att den andra frågan är formulerad på ett mycket allmänt sätt.

21 Det framgår av fast rättspraxis att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten har anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 21 april 1988, Pardini, 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8, och dom av den 22 oktober 2024, Kolin Inșaat Turizm Sanayi ve Ticaret, C‑652/22, EU:C:2024:910, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

22 Härav följer att frågor som rör tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 9 september 2021, GE Auto Service Leasing, C‑294/20, EU:C:2021:723, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

23 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt frågor till EU-domstolen om tolkningen av artikel 102 FEUF på grund av att den hyser tvivel dels om vilka uppgifter den bulgariska konkurrensmyndigheten var skyldig att samla in för att fastställa huruvida det förelåg en överträdelse av denna bestämmelse, som består i att ett företag med dominerande ställning nekar sina konkurrenter tillträde till den infrastruktur för transport och lagring av petroleumprodukter som den kontrollerar (den första frågan), dels om tillämpningen på en sådan situation av den rättspraxis som följer av domen i målet Bronner (den andra och den tredje frågan). Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett de närmare skäl som föranledde den att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen.

24 Under dessa omständigheter kan det inte med framgång hävdas att den hänskjutande domstolen med sin första fråga inte begär tolkning av artikel 102 FEUF, utan snarare tillämpning av denna bestämmelse i det nationella målet. Det är inte heller uppenbart att tolkningen av nämnda bestämmelse saknar samband med de faktiska omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att det problem som tas upp i begäran om förhandsavgörande är hypotetiskt. Vidare har domstolen, med beaktande av begäran om förhandsavgörande, tillgång till de uppgifter som den behöver för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

25 Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning.

26 Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 17 juli 1997, Krüger, C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23, och dom av den 29 april 2025, Prezydent Miasta Mielca, C‑453/23, EU:C:2025:285, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

27 Enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen konstaterade den bulgariska konkurrensmyndigheten att Lukoil Bulgaria och Lukoil Burgas under hela överträdelseperioden hade vägrat att ge tredje man tillträde till infrastruktur för transport och lagring av bränsle som de kontrollerade, vilken bestod av land- och hamndepåer samt oljeledningar. Trots att myndigheten hade fastställt att det förelåg en enda överträdelse av artikel 102 andra stycket b FEUF, fann den i sitt beslut att var och en av dessa tre former att neka tillträde utgjorde beteenden som antingen kunde klassificeras som begränsningar av handel i den mening som avses i artikel 21.2 ZZK eller som flera fall av omotiverad vägran att tillhandahålla en tjänst i den mening som avses i artikel 21.5 ZZK.

28 Av begäran om förhandsavgörande framgår även att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den bulgariska konkurrensmyndigheten var skyldig att fastställa att villkoren i artikel 102 FEUF var uppfyllda för var och en av de överträdelser som avses i artikel 21.2 respektive 21.5 ZZK, eller om den kunde begränsa sig till att fastställa att det förelåg en enda överträdelse av artikel 102 FEUF för samtliga dessa beteenden.

29 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 102 FEUF ska tolkas så, att för att en konkurrensmyndighet ska kunna anse att beteenden hos två bolag som ingår i samma företag med dominerande ställning, vilka enligt denna myndighet består i att neka tillträde till infrastruktur som de kontrollerar och som ingår i samma väsentliga infrastruktur som kontrolleras av detta företag samt att begränsa handeln i detta avseende, utgör missbruk av en sådan dominerande ställning, är nämnda myndighet skyldig att fastställa att villkoren i artikel 102 FEUF är uppfyllda såväl med avseende på de beteenden som klassificeras som begränsningar av handel som med avseende på de beteenden som klassificeras som vägran att ge tillträde till sådana anläggningar.

30 Artikel 102 FEUF förbjuder att ett eller flera företag missbrukar en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater. Artikel 102 FEUF syftar till att förhindra att konkurrensen begränsas till nackdel för allmänintresset samt för de enskilda företagens och konsumenternas intressen, genom att bestraffa sådana beteenden hos företag med dominerande ställning som begränsar pris- och prestationskonkurrens och som således kan leda till direkt skada för konsumenterna eller som hindrar eller snedvrider konkurrensen och således kan orsaka konsumenterna indirekt skada (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

31 Härmed avses beteenden som, på en marknad där konkurrensen redan är försvagad, just till följd av att ett eller flera företag med dominerande ställning är verksamma på den, innebär att andra metoder används än sådana som räknas till pris- och prestationskonkurrens mellan företag för att hindra att den på marknaden ännu existerande konkurrensen upprätthålls eller utvecklas (dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

32 Artikel 102 FEUF syftar däremot varken till att hindra företag från att, av egen förtjänst, skapa en dominerande ställning på en eller flera marknader eller till att säkerställa att konkurrenter som är mindre effektiva än de som har en sådan ställning blir kvar på marknaden (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

33 Tvärtom kan pris- och prestationskonkurrens per definition leda till att konkurrerande företag som är mindre effektiva och således mindre intressanta för konsumenterna vad beträffar bland annat pris, produktion, urval, kvalitet eller nyskapande försvinner från eller får mindre betydelse på den relevanta marknaden (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

34 För att ett beteende i ett visst fall ska anses utgöra missbruk av dominerande ställning är det som huvudregel nödvändigt att visa att beteendet, genom att det aktuella företaget använder andra metoder än dem som räknas till pris- och prestationskonkurrens mellan företag, har den faktiska eller potentiella effekten att begränsa konkurrensen genom att utestänga lika effektiva konkurrerande företag på den eller de relevanta marknaderna, eller genom att förhindra dessa företags utveckling på dessa marknader, varvid det ska påpekas att dessa marknader kan vara såväl den marknad där den dominerande ställningen utövas som anknutna eller närliggande marknader där beteendet kan få faktiska eller potentiella verkningar (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

35 Denna utredning, som kan innebära att olika analysramar tillämpas beroende på vilken typ av beteende som är i fråga i en viss situation, ska emellertid i samtliga fall göras genom en bedömning av samtliga relevanta faktiska omständigheter, oavsett om de avser själva beteendet, den eller de relevanta marknaderna eller hur konkurrensen fungerar på denna eller på dessa marknader. Nämnda utredning ska dessutom syfta till att, med stöd av precisa och konkreta uppgifter och bevis, styrka att nämnda beteende åtminstone har förmåga att medföra utestängningseffekter (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 130 och där angiven rättspraxis).

36 Beteenden som faktiskt eller potentiellt leder till att pris- och prestationskonkurrensen begränsas genom att lika effektiva konkurrerande företag utestängs från den relevanta marknaden eller de relevanta marknaderna ska klassificeras som missbruk av dominerande ställning, men detta gäller även för beteenden som bevisligen har som faktisk eller potentiell verkan, eller till och med till syfte, att, redan på ett tidigt stadium, hindra potentiella konkurrenters marknadsinträde genom att det skapas hinder för detsamma eller genom att det vidtas andra inlåsningsåtgärder eller används andra medel än dem som kan räknas till pris- och prestationskonkurrens. Dessa beteenden hindrar utvecklingen av konkurrensen på dessa marknader till nackdel för konsumenterna, genom att begränsa produktion eller utveckling av alternativa produkter eller tjänster samt innovation (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

37 EU-domstolen har redan slagit fast att förteckningen över de förfaranden och beteenden som avses i artikel 102 FEUF inte är uttömmande, vilket innebär att uppräkningen av missbruk i denna bestämmelse inte är uttömmande vad gäller de sätt att missbruka en dominerande ställning som är förbjudna enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 1973, Europemballage och Continental Can/kommissionen, 6/72, EU:C:1973:22, punkt 26, och dom av den 16 mars 2023, Towercast, C‑449/21, EU:C:2023:207, punkt 46).

38 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen att pröva ett mål som rör ett ensidigt beteende hos två bolag som tillhör samma företag, vilka har ålagts individuella sanktioner på grund av att de har nekat tillträde till flera anläggningar som står under deras respektive kontroll och som tillsammans utgör en väsentlig infrastruktur på den relevanta marknaden. Lukoil Bulgaria och Lukoil Burgas anklagas därför för att i enlighet med artikel 102 FEUF ha gjort sig skyldiga till samma form av missbruk, och inte till olika typer av beteenden.

39 I detta hänseende räcker det att erinra om att det framgår av fast rättspraxis att det avgörande kriteriet i unionens konkurrensrätt, när det gäller företags verksamhet, är att det föreligger ett enhetligt beteende på marknaden, utan att det förhållandet att olika bolag formellt är skilda åt på grund av att de är fristående juridiska personer kan utgöra hinder för en sådan enhetlighet vid tillämpningen av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

40 I förevarande fall bidrog två bolag, som tillhörde ett och samma företag, till ett missbruk av dominerande ställning, som bestod i att neka tillträde till anläggningar under deras respektive kontroll och vilka ingick i samma väsentliga infrastruktur som kontrollerades av detta företag, samt att begränsa handeln i detta avseende.

41 I ett sådant fall som det nu aktuella är konkurrensmyndigheten inte skyldig att fastställa att såväl den kategori av åtgärder som enligt myndigheten utgör en vägran att ge tillträde till denna väsentliga infrastruktur som den kategori av åtgärder som enligt myndigheten utgör en begränsning av handel avseende denna infrastruktur, var för sig uppfyller samtliga rekvisit för missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF, förutsatt att konkurrensmyndigheten kan visa att samtliga dessa omständigheter är uppfyllda med avseende på det övergripande missbruk som läggs företaget till last.

42 Den första frågan ska därför besvaras på följande sätt. Artikel 102 FEUF ska tolkas så, att för att en konkurrensmyndighet ska kunna anse att beteenden hos två bolag som ingår i ett och samma företag med dominerande ställning, vilka enligt konkurrensmyndigheten består i att neka tillträde till anläggningar som står under deras respektive kontroll och ingår i samma väsentliga infrastruktur, vilken kontrolleras av detta företag, samt i att begränsa handeln i detta avseende, utgör missbruk av en sådan dominerande ställning, är nämnda myndighet inte skyldig att fastställa att villkoren i artikel 102 FEUF är uppfyllda såväl med avseende på de beteenden som klassificeras som omotiverad vägran att ge tillträde till dessa anläggningar som med avseende på de beteenden som anses utgöra begränsningar av handel, under förutsättning att myndigheten kan visa att dessa villkor är uppfyllda med avseende på det övergripande missbruk som läggs företaget till last.

43 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 102 FEUF ska tolkas så, att villkoren i punkt 41 i domen i målet Bronner, vilka gör det möjligt att anse att en vägran att ge tillträde till en infrastruktur kan utgöra missbruk av dominerande ställning, inte är tillämpliga när infrastrukturen inte har utvecklats av det dominerande företaget för att användas i dess egen verksamhet, utan av offentliga myndigheter och antingen har varit föremål för en tjänstekoncession från staten till detta företag eller har förvärvats av detta företag efter en privatisering.

44 Det ska erinras om att EU-domstolen tidigare har slagit fast att en vägran att ge tillträde till en infrastruktur som ett dominerande företag har utvecklat för sin egen verksamhet och som innehas av detta företag kan utgöra missbruk av dominerande ställning inte bara under förutsättning att denna vägran har varit av sådan art att den utesluter all konkurrens från den konkurrent som ansökt om tillträde på den relevanta marknaden och inte objektivt kan motiveras, utan även att infrastrukturen i sig har varit nödvändig för att kunna bedriva verksamheten på denna marknad, i den meningen att det inte funnits något verkligt eller potentiellt substitut för denna infrastruktur (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bronner, punkt 41, och dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

45 Härvidlag ska det erinras om att domstolen uppställde dessa villkor i punkt 41 i domen i målet Bronner med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det målet. Där var det fråga om att ett dominerande företag vägrade att ge en konkurrent tillträde till en infrastruktur som företaget hade utvecklat för sin egen verksamhet, men däremot inte om något annat beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen, C‑152/19 P, EU:C:2021:238, punkt 45, och dom av den 10 september 2024, Google och Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkterna 89 och 90 och där angiven rättspraxis).

46 Dessa villkor syftar till att skapa en rättvis balans mellan å ena sidan kraven på en icke snedvriden konkurrens och å andra sidan det dominerande företagets avtalsfrihet och rätt till egendom (dom av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/kommissionen, C‑42/21 P, EU:C:2023:12, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

47 Konstaterandet att ett dominerande företag har missbrukat sin ställning på grund av en vägran att ingå avtal med en konkurrent leder nämligen till att detta företag tvingas att ingå avtal med konkurrenten. En sådan skyldighet inverkar dock på ett särskilt ingripande sätt på det dominerande företagets avtalsfrihet och rätt till egendom, eftersom ett företag, även om det är dominerande, i princip har rätt att vägra att ingå avtal och att utnyttja den infrastruktur som det har utvecklat för sina egna behov (dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen, C‑152/19 P, EU:C:2021:238, punkt 46, och dom av den 10 september 2024, Google et Alphabet/kommissionen (Google Shopping), C‑48/22 P, EU:C:2024:726, punkt 91).

48 Även om fastställandet av att ett företag har missbrukat sin dominerande ställning på grund av en vägran att ingå avtal med en konkurrent på kort sikt leder till att konkurrensen gynnas, är det på lång sikt i allmänhet fördelaktigt för konkurrensutvecklingen och i konsumenternas intresse att tillåta ett företag att för eget bruk reservera de anläggningar som det har utvecklat för sin egen verksamhet. Om tillträde till en produktions-, inköps- eller distributionsanläggning gavs för lättvindigt, skulle konkurrenterna inte uppmuntras att skapa konkurrerande anläggningar. Ett dominerande företag skulle dessutom vara mindre berett att investera i effektiva anläggningar om det, på konkurrenternas begäran, kunde tvingas att dela fördelarna från sina egna investeringar med konkurrenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen, C‑152/19 P, EU:C:2021:238, punkt 47, och dom av den 25 mars 2021, Slovak Telekom/kommissionen, C‑165/19 P, EU:C:2021:239, punkt 47).

49 Följaktligen är det i synnerhet behovet av att upprätthålla incitamenten för företag med dominerande ställning att till gagn för konsumenterna investera i utvecklingen av kvalitetsprodukter eller kvalitetstjänster som ligger till grund för tillämpningen av villkoren i punkt 41 i domen i målet Bronner för det fall att ett företag med dominerande ställning har utvecklat en infrastruktur för sin egen verksamhet och äger denna infrastruktur (dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 43). Eftersom de två sistnämnda kriterierna är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att villkoren i punkt 41 i domen i målet Bronner inte ska bli tillämpliga.

50 Vad närmare bestämt gäller kriteriet att det dominerande företaget ska äga infrastrukturen, syftar det till att begränsa tillämpningen av de villkor som anges i punkt 41 i domen i målet Bronner till situationer där det, för att uppnå en rättvis balans mellan de föreliggande intressena, är nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt det dominerande företagets rätt till egendom eller motsvarande grad av kontroll, som gör det möjligt för det dominerande företaget att vägra tredje man tillträde till denna infrastruktur. Eftersom det dominerande företaget i förhållande till nämnda infrastruktur har en beslutsfrihet som begränsas av befogenheter eller skyldigheter som föreskrivs i lag, förordning eller avtal och som förbjuder det att vägra tredje man tillträde till samma infrastruktur, kan detta företag inte anses äga denna. Företaget befinner sig således inte i en situation som är jämförbar med den som gav upphov till domen i målet Bronner.

51 I alla dessa fall måste en skälig avvägning mellan konkurrensen och det dominerande företagets rättigheter till den väsentliga infrastrukturen återspegla de begränsningar av dessa rättigheter som bland annat följer av myndigheternas ingripande. EU-domstolen har därför redan slagit fast att när ett dominerande företag omfattas av en lagstadgad skyldighet att ge tillträde till sin infrastruktur blir de villkor som anges i punkt 41 i domen i målet Bronner inte tillämpliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/Commission, C‑42/21 P, EU:C:2023:12, punkt 89).

52 Den omständigheten att ett dominerande företag inte helt fritt kan fatta beslut om tillträde till den infrastruktur som det utnyttjar räcker således för att utesluta att företaget kan anses äga det och följaktligen för att de villkor som anges i punkt 41 i domen i målet Bronner inte ska bli tillämpliga. I en sådan situation innebär den kumulativa karaktären hos de två tillämpningskriterierna för dessa villkor att frågan huruvida den berörda infrastrukturen har utvecklats för det dominerande företagets egna behov blir helt irrelevant.

53 Lukoil Bulgaria och Lukoil Burgas har emellertid gjort gällande att det borde förhålla sig annorlunda när en infrastruktur, över vilken det dominerande företaget visserligen inte får fatta beslut helt fritt, har uppförts och utvecklats av offentliga myndigheter med offentliga medel och därefter förvärvats av detta företag till ett pris som fastställts på ett konkurrensmässigt sätt och i vilket nämnda företag sedermera har gjort stora investeringar.

54 Oavsett hur stort pris det dominerande företaget har betalat och hur stora investeringar det har gjort i den aktuella infrastrukturen, kan dess situation emellertid inte anses vara jämförbar med den situation som gav upphov till domen i målet Bronner, så länge som detta företag inte kan besluta om tillträde till denna infrastruktur helt fritt.

55 Om ett sådant beslut däremot kan fattas helt fritt, kan det inte anses att enbart det faktum att en infrastruktur har uppförts eller utvecklats av offentliga myndigheter eller med offentliga medel under alla omständigheter utesluter att villkoren i punkt 41 i domen i målet Bronner blir tillämpliga. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande liknar en sådan infrastruktur, eftersom den har förvärvats av det dominerande företaget till ett pris och på villkor som följer av ett konkurrensutsatt förfarande, en infrastruktur som detta företag har uppfört eller utvecklat. Om det däremot visas att privatiseringsförfarandet inte var ägnat att säkerställa att priset och villkoren för förvärvet var konkurrenskraftiga, bör ett sådant likställande vara uteslutet.

56 På motsvarande sätt ska infrastrukturen likställas med en infrastruktur som innehas av det dominerande företaget när detta företag, utan att äga den berörda infrastrukturen, har exklusiva rättigheter som medför att företaget får fatta beslut fritt, så att företaget kan få fullständig kontroll över tillträdet till denna. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande liknar den dessutom en infrastruktur som detta företag har uppfört eller utvecklat, när dessa exklusiva rättigheter avseende nämnda infrastruktur har förvärvats av det dominerande företaget till ett pris och på villkor som följer av ett konkurrensutsatt förfarande.

57 Mot bakgrund av det ovan anförda ska artikel 102 FEUF tolkas så, att villkoren i punkt 41 i domen i målet Bronner, på grundval av vilka det kan anses att en vägran att ge tillträde till en infrastruktur kan utgöra missbruk av en dominerande ställning, är tillämpliga på en infrastruktur som utvecklats av offentliga myndigheter innan den förvärvats av ett dominerande företag efter en privatisering eller utnyttjats av detta företag på grundval av exklusiva rättigheter som dessa offentliga myndigheter har överfört till företaget, under förutsättning dels att privatiseringen eller överföringen av exklusiva rättigheter har skett under sådana villkor som är ägnade att säkerställa att priset och övriga villkor för privatiseringen är konkurrenskraftiga, dels att nämnda företag helt fritt får fatta beslut om tillträde till denna infrastruktur.

58 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.