Domstolens dom (stora avdelningen) den 17 mars 2026

I mål C‑258/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) genom beslut av den 1 februari 2024, som inkom till domstolen den 12 april 2024, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen (referent), K. Jürimäe, C. Lycourgos och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan, D. Gratsias, M. Gavalec, S. Gervasoni, N. Fenger och R. Frendo, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Katholische Schwangerschaftsberatung, genom K. Schmitt, Rechtsanwalt, och Prof. Dr. G. Thüsing, JB, genom K. Windisch, Rechtsanwältin, Greklands regering, genom V. Baroutas och M. Tassopoulou, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och E. Schmidt, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 10 juli 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 2000/78

Tysk rätt

Grundlagen

Allmän lag om likabehandling

Den kanoniska rätten

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42), jämfört med artiklarna 10.1 och 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Katholische Schwangerschaftsberatung (Katolska graviditetsrådgivningen, en förening som tillhandahåller rådgivning i samband med graviditet) (nedan kallad föreningen) och JB. Målet gäller frågan huruvida det finns saklig grund för uppsägningen av JB med hänsyn till en påstådd överträdelse av skyldigheten att handla i god tro och vara lojal mot föreningens etiska grundsyn.

3 I skälen 4, 11, 12, 23, 24 och 29 i direktiv 2000/78 anges följande:

4 I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 2.1 och 2.2 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 3.1 c i direktivet föreskrivs följande:

7 I artikel 4 i direktiv 2000/78 föreskrivs följande:

8 I artikel 4.1 och 4.2 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag) av den 23 maj 1949 (BGBl. 1949 I, s. 1) stadgas följande:

9 Enligt artikel 140 i den tyska grundlagen, ska bestämmelserna i artiklarna 136–139 och 141 i Weimarer Reichsverfasssung (Weimarkonstitutionen), av den 11 augusti 1919 utgöra en integrerad del av grundlagen.

10 I artikel 137.3 och 137.7 i Weimarkonstitutionen föreskrivs följande:

11 Allgemeines Gleichbehandlungsgesetz (Allmän lag om likabehandling), av den 14 augusti 2006 (BGBl. 2006 I, s. 1897), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AGG), syftar till att införliva direktiv 2000/78 med tysk rätt.

12 I 1 § AGG anges följande:

13 I 2 § AGG föreskrivs följande:

14 I 3 § 1 AGG föreskrivs följande:

15 I 7 § AGG föreskrivs följande:

16 I 8 § 1 AGG anges följande:

17 I 9 § AGG anges följande:

18 I artikel 1 i Grundordnung des kirchlichen Dienstes im Rahmen kirchlicher Arbeitsverhältnisse (förordning om kyrkotjänst inom ramen för anställning inom kyrkan) av den 22 september 1993 (Amtsblatt des Erzbistums Köln, 1993, s. 222), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad GrO), med rubriken Grundprinciper för kyrkans verksamhet anges följande:

19 I artikel 3.4 GrO föreskrivs följande:

20 I artikel 4 GrO, med rubriken Lojalitetsplikt, föreskrivs följande:

21 I artikel 5 GrO, med rubriken Åsidosättande av lojalitetsplikten föreskrivs följande:

22 Föreningen Katholische Schwangerschaftsberatung är en specialiserad organisation inom den tyska katolska kyrkan, vars syfte är att hjälpa barn, ungdomar, kvinnor och deras familjer, som befinner sig i särskilda situationer. Föreningen har bland annat till uppgift att tillhandahålla gravida kvinnor rådgivning. Inom ramen för sin graviditetsrådgivning, som tillhandahålls enligt statliga bestämmelser, tillämpar föreningen den katolska kyrkans riktlinjer. Alla som är anställda vid katolska rådgivningscenter åtar sig skriftligen att följa dessa riktlinjer och åsidosättandet av dem medför arbetsrättsliga konsekvenser. Enligt dessa riktlinjer har all rådgivning i samband med graviditet till syfte att skydda det ofödda barnets liv. Rådgivningen ska således vägledas av en önskan att uppmuntra den gravida kvinnan att låta graviditeten fortlöpa och att ta emot sitt barn.

23 Av beslutet om hänskjutande framgår att abort avkriminaliserades i Tyskland, på de villkor som föreskrivs i 218 och 219 §§ Strafgesetzbuch (strafflagen), när en gravid kvinna som befinner sig i en nöd- eller konfliktsituation har genomgått rådgivning vid ett rådgivningscenter. Till följd av en skrivelse som påven skickade till biskopen i Limburg år 2002 utfärdar Katholische Schwangerschaftsberatung, till skillnad från andra rådgivningscenter i Tyskland, inga intyg om genomgången rådgivning, vilka är en förutsättning för en abort befriad från straffrättsliga påföljder.

24 JB, som är mor till fem barn, anställdes av denna förening år 2006. Fram till hennes föräldraledighet, som påbörjades den 11 juni 2013 och upphörde den 31 maj 2019, ansvarade hon för rådgivningar i samband med graviditet. I oktober 2013 använde JB det förfarande som föreskrivs i nationella bestämmelser för att till den behöriga kommunala myndigheten anmäla sitt utträde ur den katolska kyrkan. Hon motiverade detta utträde med hänvisning till att Limburgs stift, utöver den ordinarie kyrkoskatten, krävde att katolska personer som, i likhet med JB, lever i ett interkonfessionellt äktenskap med en make som är höginkomsttagare, skulle betala ytterligare en kyrkoskatt.

25 Efter att utan framgång ha försökt övertyga JB om att åter ansluta sig till den katolska kyrkan, beslutade föreningen den 1 juni 2019 om uppsägning av henne på grund av hennes utträde, med tillämpning av artiklarna 5.2 led 2 a och 3.4 GrO. Det framgår av beslutet om hänskjutande att föreningen, vid tidpunkten för uppsägningen, i dess avdelning som tillhandahöll rådgivning i samband med graviditet där JB var anställd, hade fyra anställda som tillhörde katolska kyrkan och två anställda som inte tillhörde denna kyrka.

26 JB väckte talan om att det skulle fastställas att uppsägningen av henne var rättsstridig och Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen, Tyskland) biföll denna talan. Föreningen överklagade arbetsdomstolens dom till Landesarbeitsgericht (Arbetsöverdomstolen, Tyskland), som fastställde denna dom. Föreningen väckte då revisionstalan mot domen från denna sistnämnda domstol vid Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen.

27 Den hänskjutande domstolen anser att uppsägningen av JB utgör direkt diskriminering på grund av religion i den mening som avses i 1 § och 3 § 1 första meningen AGG samt artiklarna 1 och 2.2 a i direktiv 2000/78. Diskrimineringen har nämligen ett direkt samband med JB:s utövande av sin negativa religionsfrihet, vilken tog sig uttryck i hennes utträde ur den katolska kyrkan. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att, till skillnad från JB, kan en anställd som aldrig har varit medlem i den katolska kyrkan inte sägas upp på grund av de skäl som anges i artiklarna 5.2 led 2 a och 3.4 GrO. JB har således utsatts för en direkt särbehandling på grund av sin religion i förhållande till personer som utträtt ur andra religiösa samfund eller som aldrig har varit medlemmar i något sådant samfund.

28 Under dessa förhållanden anser den hänskjutande domstolen att det, för att avgöra det nationella målet, är nödvändigt att fastställa huruvida denna särbehandling kan motiveras med tillämpning av 8 och 9 §§ AGG. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende anfört att enligt rättspraxis från Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland) undergräver ett utträde ur den katolska kyrkan, enligt dess egen uppfattning, dess trovärdighet och är inte förenlig med den skyldighet att handla i god tro och vara lojal som åläggs parterna enligt anställningsavtalet. Eftersom artikel 4.2 i direktiv 2000/78 införlivas genom 9 § AGG och artikel 4.1 i samma direktiv införlivas genom 8 § AGG, ska dessa två nationella bestämmelser i möjligaste mån tolkas i överensstämmelse med dessa bestämmelser i direktivet.

29 Vad för det första gäller artikel 4.2 i direktiv 2000/78 anser den hänskjutande domstolen att denna bestämmelse, jämförd med artiklarna 10 och 21 i stadgan, utgör hinder för en tolkning av artikel 9 § AGG enligt vilken en anställd vid en katolsk förening under anställningsförhållandet är skyldig att förhålla sig lojal, i den mening som avses i detta direktiv, genom att inte utträda ur katolska kyrkan eller genom att på nytt ansluta sig till den efter sitt utträde, till skillnad från anställda i denna förening som inte är medlemmar i den katolska kyrkan.

30 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det inte är möjligt att med stöd av artikel 4.2 första stycket i direktiv 2000/78 motivera en särbehandling på grund av religion som består i att en anställd sägs upp enbart av det skälet att hon eller han har utträtt ur den katolska kyrkan. Ett sådant utträde utgör nämligen inte en tillräcklig grund för bedömningen att den anställda inte längre kommer att uppfylla de yrkeskrav som är tillämpliga på honom eller henne. För att säkerställa en effektiv domstolsprövning bör arbetsgivaren, på grundval av konkreta och kontrollerbara uppgifter, visa att det råder tvivel om att den anställda, till följd av en förändrad tro eller etisk uppfattning, fortfarande vill och kan uppfylla dessa krav. Detta gäller i än högre grad i en sådan situation som den aktuella i det nationella målet, där all personal som arbetar med föreningens rådgivning i sina anställningsavtal måste åta sig att iaktta den katolska kyrkans riktlinjer.

31 Det är inte heller möjligt att med stöd av artikel 4.2 andra stycket i direktiv 2000/78 motivera en sådan särbehandling i avsaknad av andra särskilda omständigheter, utöver den omständigheten att en anställd har utträtt ur katolska kyrkan. Ett sådant utträde utgör nämligen inte i sig ett illojalt beteende från den anställdas sida gentemot sin arbetsgivare. Detta skulle endast kunna vara fallet i en situation där skyldigheten att stanna kvar i denna kyrka motiveras av konkreta yrkeskrav. En sådan situation kan emellertid inte föreligga när arbetsgivaren även anställer personer som inte tillhör kyrkan. Avsikten att utträda ur den katolska kyrkan tillkännages bara inför en offentlig myndighet, som endast informerar kyrkan och arbetsgivaren om detta, för att arbetsgivaren ska kunna beakta detta vid beräkningen av den anställdas lön. Under dessa omständigheter är det endast för det fall den anställda på ett offentligt och olämpligt sätt sprider information om sitt utträde ur katolska kyrkan som detta utträde kan anses utgöra ett fientligt beteende gentemot denna kyrka och således vara illojalt.

32 Ordalydelsen i artikel 4.2 andra stycket i direktiv 2000/78/EG, i den mån det där hänvisas till god tro och lojalitet mot organisationernas etiska grundsyn, skulle vidare kunna göra det möjligt att göra skillnad på den anställdas attityd mot kyrkan, å ena sidan, och hans eller hennes attityd mot denna organisation i egenskap av arbetsgivare, å andra sidan. Även om det antas att en anställds utträde ur den katolska kyrkan kan anses vara illojalt i förhållande till denna kyrka, skulle detta inte automatiskt innebära ett illojalt beteende gentemot arbetsgivaren, förutsatt att den anställda i sitt arbete fortsätter att iaktta arbetsgivarens etiska grundsyn.

33 Vad för det andra gäller artikel 4.1 i direktiv 2000/78 framstår det för den hänskjutande domstolen som oklart huruvida 8 § AGG, enligt denna bestämmelse, jämförd med artiklarna 10 och 21 i stadgan, skulle kunna tolkas så, att en sådan särbehandling som den aktuella i det nationella målet skulle vara tillåten. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang bland annat påpekat att kravet på att inte ha utträtt ur katolska kyrkan objektivt sett inte är nödvändigt för att utöva verksamhet i form av rådgivning i samband med graviditet.

34 För det fall EU-domstolen emellertid skulle anse att en sådan särbehandling kan motiveras enligt artikel 4.1 eller 4.2 i direktiv 2000/78, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka krav som då gäller för en sådan motivering.

35 Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

36 Inom ramen för det samarbetsförfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF kan EU-domstolen tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 1 augusti 2022, TL (Avsaknad av tolkning och översättning), C‑242/22 PPU, EU:C:2022:611, punkt 37).

37 Även om den hänskjutande domstolen i förevarande fall i sin första fråga allmänt har hänvisat till direktiv 2000/78, framgår det emellertid av begäran om förhandsavgörande att den närmare bestämt avser artikel 4.1 och 4.2 i direktivet.

38 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2000/78, jämförd med artiklarna 10.1 och 21.1 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en privat organisation, vars etiska grundsyn bygger på en religion, kan kräva att en anställd som är medlem i en viss kyrka som bekänner sig till denna religion inte ska utträda ur denna kyrka under den tid som anställningsförhållandet pågår, vid äventyr av uppsägning, eller ska återinträda i denna kyrka efter sitt utträde, för att anställningsförhållandet ska fortgå, trots att

39 En förutsättning för den hänskjutande domstolens fråga är det antagande, som det erinrats om i punkt 27 ovan, att den särbehandling som JB har utsatts för direkt grundar sig på hennes religion.

40 I artikel 2.2 i direktiv 2000/78 föreskrivs att vid tillämpningen av artikel 2.1 i direktivet ska direkt diskriminering anses förekomma när en person behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas i en jämförbar situation, på någon av de grunder som anges i artikel 1, bland vilka förekommer religion eller övertygelse.

41 I förevarande fall har det inte bestritts att uppsägningen av JB gjordes med stöd av en bestämmelse som endast är tillämplig på katolska arbetstagare, varför denna bestämmelse, i likhet med den hänskjutande domstolens bedömning, ska anses utgöra sådan särbehandling som direkt grundar sig på religion. Det har inte heller bestritts att föreningen utgör en sådan kyrklig organisation som avses i artikel 4.2 i direktiv 2000/78.

42 Vad gäller frågan huruvida en sådan särbehandling kan motiveras på de villkor som anges i artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2000/78, erinrar domstolen om att syftet med detta direktiv, enligt dess artikel 1, är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet, bland annat på grund av religion eller övertygelse, för att principen om likabehandling ska kunna genomföras i medlemsstaterna. Inom det område som det avser ger direktivet således särskilt uttryck för den allmänna principen om icke-diskriminering som fastställs i artikel 21 i stadgan (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 47).

43 Enligt domstolens praxis syftar direktiv 2000/78 visserligen till att skydda arbetstagarnas grundläggande rätt att inte diskrimineras på grund av sin religion eller övertygelse. Enligt artikel 4.2 i direktivet ska emellertid hänsyn tas till kyrkors och andra offentliga eller enskilda organisationers självbestämmanderätt när deras etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, i enlighet med artikel 17 FEUF och artikel 10 i stadgan. Den sistnämnda bestämmelsen motsvarar artikel 9 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 50).

44 Det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att den tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet som följer av artikel 9 i Europakonventionen även skyddar negativa rättigheter, bland annat friheten att inte ansluta sig till eller utöva en religion (Europadomstolens dom av den 25 juni 2020, Stavropoulos m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2020:0625JUD005248418, §§ 43 och 44).

45 I händelse av läromässig eller organisatorisk oenighet mellan ett religiöst samfund och en av dess medlemmar, utövas individens religionsfrihet genom möjligheten att fritt lämna samfundet. Respekt för den autonomi för religiösa samfund som erkänns av staten innebär mer specifikt att staten bör acceptera sådana samfunds rätt att i enlighet med sina egna regler och intressen reagera på eventuella oliktänkande rörelser som växer fram inom dem och som skulle kunna utgöra ett hot mot deras sammanhållning, självbild eller enhet. Det är därför inte de nationella myndigheternas uppgift att agera som skiljedomare mellan religiösa samfund och diverse oliktänkande grupperingar som finns eller som kan växa fram inom dem (Europadomstolens dom av den 12 juni 2014, Fernández Martínez mot Spanien, CE:ECHR:2014:0612JUD005603007, § 128).

46 Rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, som garanteras i artikel 10 i stadgan, har emellertid som naturlig konsekvens det förbud mot diskriminering på grund av religion som föreskrivs i artikel 21 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans, C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 40). Det räcker således inte att ett religiöst samfund gör gällande att det föreligger en faktisk eller potentiell kränkning av dess självbestämmande för att motivera varje särbehandling på grund av religion eller övertygelse. Det krävs även att detta samfund, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, visar att den påstådda risken för att dess självbestämmande inskränks är sannolik och allvarlig, att den aktuella särbehandlingen inte inkräktar på det väsentliga innehållet i rätten till likabehandling, inte går utöver vad som är nödvändigt för att undanröja denna risk och att den inte heller tjänar ett syfte som saknar samband med utövandet av samfundets självbestämmande. Det ankommer på de nationella domstolarna att försäkra sig om att dessa villkor är uppfyllda genom att göra en fördjupad prövning av omständigheterna i målet och en ingående avvägning mellan de motstridiga intressen som står på spel (Europadomstolens dom av den 12 juni 2014, Fernández Martínez mot Spanien, CE:ECHR:2014:0612JUD005603007, § 132).

47 Vad närmare bestämt gäller artikel 4.2 i direktiv 2000/78 ska det erinras om att syftet med denna bestämmelse är att säkerställa en rimlig avvägning mellan å ena sidan rätten till självbestämmande för kyrkor och andra organisationer vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse och å andra sidan rätten för arbetstagare att inte bli föremål för diskriminering på grund av religion eller övertygelse, särskilt i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner, i situationer då dessa rättigheter kan konkurrera med varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 51).

48 I det avseendet anges i den bestämmelsen vilka kriterier som ska beaktas i samband med den avvägning som ska göras för att säkerställa en rimlig balans mellan dessa rättigheter, som eventuellt konkurrerar med varandra (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 52), utan att någon exakt och definitiv avvägning av de intressen som står på spel fastställs.

49 Enligt artikel 4.2 första stycket i direktiv 2000/78 får medlemsstaterna, i fråga om yrkesmässig verksamhet inom kyrkliga och andra offentliga eller enskilda organisationer, vilkas etiska grundsyn grundar sig på religion eller övertygelse, i sin vid direktivets antagande gällande nationella lagstiftning, eller i framtida lagstiftning som tar upp vid detta direktivs antagande gällande nationella praxis, bibehålla eller införa föreskrifter om att särbehandling som grundar sig på en persons religion eller övertygelse inte ska utgöra diskriminering, om denna religion eller övertygelse, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas, utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn. Denna särbehandling ska ske med beaktande av konstitutionella bestämmelser och principer i medlemsstaterna samt av de allmänna principerna i unionsrätten och får inte åberopas som skäl för diskriminering på andra grunder.

50 I artikel 4.2 andra stycket i direktivet föreskrivs att kyrkor och andra offentliga eller enskilda organisationer vilkas etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, och som handlar i enlighet med nationella författningar och lagar, utan hinder av detta direktiv har rätt att kräva av de personer som arbetar för organisationerna i fråga att de handlar i god tro och är lojala mot organisationernas etiska grundsyn, förutsatt att direktivets bestämmelser i övrigt respekteras.

51 Vad beträffar de kriterier som anges i art 4.2 första stycket i direktiv 2000/78 har domstolen slagit fast att det uttryckligen framgår av denna bestämmelse att det är på grundval av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas som religion eller övertygelse, i förekommande fall, kan anses utgöra ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn i den mening som avses i denna bestämmelse. En förutsättning för att särbehandling på grund av religion eller övertygelse ska vara lagenlig mot bakgrund av denna bestämmelse är därför att det föreligger ett direkt samband, som kan kontrolleras objektivt, mellan de yrkeskrav som ställs av arbetsgivaren och den ifrågavarande verksamheten. Ett sådant samband kan följa antingen av verksamhetens art, till exempel när den innebär deltagande i att fastställa den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn eller att samarbeta i dess uppgift att förkunna, eller av de villkor under vilka verksamheten ska utövas, såsom behovet att garantera en trovärdig representation av kyrkan eller av någon organisation utanför denna (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkterna 62 och 63, samt dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkt 50).

52 Detta yrkeskrav ska, såsom krävs enligt artikel 4.2 första stycket, vara verkligt, legitimt och berättigat med hänsyn till kyrkans eller organisationens etiska grundsyn, eftersom dessa tre kriterier, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 29 i sitt förslag till avgörande, är kumulativa. Det ankommer visserligen inte i princip på de nationella domstolarna att uttala sig om den etiska grundsyn som ligger till grund för det åberopade yrkeskravet, som sådan. De ska emellertid avgöra från fall till fall huruvida dessa tre kriterier är uppfyllda med hänsyn till denna etiska grundsyn (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 64).

53 För det första, vad gäller kriteriet att detta yrkeskrav ska vara verkligt, har domstolen fastställt att användningen av detta adjektiv innebär att kravet på att tillhöra en religion eller att omfattas av den övertygelse som ligger till grund för den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn ska framstå som nödvändigt på grund av den aktuella yrkesverksamhetens betydelse för att den aktuella kyrkan eller organisationen ska kunna hävda denna etiska grundsyn eller utöva sin rätt till självbestämmande, såsom erkänns i artikel 17 FEUF och artikel 10 i stadgan (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 65, och dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkt 51).

54 För det andra, vad gäller kriteriet att detta yrkeskrav ska vara legitimt har domstolen konstaterat att användningen av detta adjektiv visar att unionslagstiftarens avsikt var att säkerställa att kravet på att tillhöra den religion eller att omfattas av den övertygelse som den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn bygger på inte ska tjäna andra syften än de som är kopplade till den etiska grundsynen eller den aktuella kyrkans eller organisationens utövande av sin rätt till självbestämmande (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 66, och dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkt 52).

55 För det tredje, vad gäller begreppet berättigat har domstolen slagit fast att användningen av detta ord inte endast innebär att en nationell domstol får kontrollera att kriterierna i artikel 4.2 första stycket i direktiv 2000/78 har iakttagits, utan även att den kyrka eller organisation som har uppställt ett yrkeskrav är skyldig att visa att det, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i målet, föreligger en trolig och allvarlig risk för att dess etiska grundsyn eller självbestämmanderätt ska äventyras, varför det verkligen är nödvändigt att införa ett sådant krav (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 67, och dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkt 53).

56 I detta avseende måste det yrkeskrav som avses i artikel 4.2 första stycket i direktiv 2000/78 vara förenligt med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att den nationella domstolen ska undersöka om detta krav är lämpligt och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 68, och dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkt 54).

57 Vad vidare beträffar artikel 4.2 andra stycket i direktiv 2000/78 ska det erinras om att den bestämmelsen, bland de yrkeskrav som en kyrka eller andra offentliga eller enskilda organisationer vilkas etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse kan uppställa för personer som arbetar för dem, innehåller ett tillägg i form av kravet på att dessa personer handlar i god tro och är lojala mot kyrkans eller organisationens etiska grundsyn. Såsom särskilt framgår av uttrycket förutsatt att [bestämmelserna i direktiv 2000/78] i övrigt respekteras, vilket förekommer i denna bestämmelse, måste denna rätt att kräva att de anställda handlar i god tro och är lojala dock utövas i enlighet med övriga bestämmelser i direktiv 2000/78 och i synnerhet de kriterier som fastställs i artikel 4.2 första stycket i detta direktiv, vilka i förekommande fall måste kunna bli föremål för en effektiv domstolsprövning (dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkt 46).

58 Av detta följer att i en sådan situation som den aktuella i det nationella målet kan en privat organisation vars etiska grundsyn vilar på den katolska kyrkans bud, med avseende på kravet på god tro och lojalitet mot denna etiska grundsyn, endast särbehandla sina anställda som tillhandahåller rådgivning i samband med graviditet, beroende på om de tillhör denna kyrka eller inte, om, för det första, det med hänsyn till arten av den berörda yrkesverksamheten eller det sammanhang i vilket den utövas, finns ett direkt och objektivt verifierbart samband mellan denna verksamhet och kravet på att inte utträda ur kyrkan under den tid anställningsförhållandet pågår, vid äventyr av uppsägning, eller att återinträda i samma kyrka efter utträdet, och, för det andra, om detta yrkeskrav är verkligt, legitimt och berättigat med hänsyn till nämnda etiska grundsyn.

59 Även om det slutligen ankommer på den nationella domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att avgöra om så är fallet, kan EU-domstolen emellertid, mot bakgrund av handlingarna i målet vid den nationella domstolen samt de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts, lämna anvisningar för att den nationella domstolen ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.

60 Det ska i detta sammanhang erinras om att de nationella domstolarna, utom i verkliga undantagsfall ska avstå från att bedöma huruvida den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn är legitim (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 61). Det ankommer således i princip på kyrkor och andra offentliga eller privata organisationer vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse att avgöra vad de anser vara ett yrkeskrav med hänsyn till kyrkans eller organisationens etiska grundsyn.

61 Såsom har påpekats i punkt 48 i förevarande dom tillerkänns medlemsstaterna genom direktiv 2000/78 ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket ger dem möjlighet att beakta sitt eget specifika sammanhang. Detta utrymme för skönsmässig bedömning tillerkänns även inom ramen för den nödvändiga sammanjämkningen av de olika rättigheter och intressen som är i fråga, för att säkerställa en korrekt balans mellan dessa (se, analogt, dom av den 15 juli 2021, WABE och MH Müller Handel, C‑804/18 och C‑341/19, EU:C:2021:594, punkterna 87 och 88, och dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans, C‑148/22, EU:C:2023:924, punkterna 34 och 35).

62 Det ankommer emellertid på de nationella domstolarna att försäkra sig om att det inte förekommer något åsidosättande av arbetstagarnas rätt att inte utsättas för diskriminering, bland annat på grund av sin religion eller sina övertygelser. Enligt artikel 4.2 i direktiv 2000/78 ankommer det således, i förekommande fall, på en oberoende myndighet och, i sista hand, på en nationell domstol, och inte på den berörda kyrkan eller organisationen, att bedöma huruvida de yrkeskrav som uppställs av den ifrågavarande kyrkan eller organisationen, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den ska bedrivas, är verkliga, legitima och berättigade med hänsyn till denna etiska grundsyn (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkterna 46, 53 och 61).

63 På samma sätt framgår det av Europadomstolens praxis att även om en arbetsgivare vars etiska grundsyn bygger på religion eller filosofiska övertygelser kan ålägga sina anställda en särskild lojalitetsplikt, ska ett uppsägningsbeslut som motiveras av ett åsidosättande av en sådan plikt, bland annat om detta beslut har antagits till följd av faktiska omständigheter som har samband med utövandet av sådana rättigheter som skyddas av Europakonventionen, emellertid kunna bli föremål för en domstolsprövning. Denna domstolsprövning ska innefatta en ändamålsenlig avvägning mellan det religiösa samfundets rätt till respekt för sitt självbestämmande och den berörda personens grundläggande rättigheter mot bakgrund av proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, dom av den 23 september 2010, Schüth mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000162003, §§ 57 och 69, dom av den 23 september 2010, Obst mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000042503, § 43, och dom av den 3 februari 2011, Siebenhaar mot Tyskland, CE:ECHR:2011:0203JUD001813602, § 40).

64 Vad närmare bestämt gäller en sådan privat organisation som föreningen, vars etiska grundsyn bygger på den katolska kyrkans bud och vars riktlinjer och etiska grundsyn, såsom framgår av punkt 22 ovan, främjar skyddet för det ofödda barnets liv och syftar till att uppmuntra den gravida kvinnan att låta graviditeten fortlöpa och att ta emot sitt barn, finns det i princip ett objektivt verifierbart direkt samband mellan den yrkesverksamhet som består i att tillhandahålla rådgivning vid graviditet och kravet på att handla i god tro och vara lojal i förhållande till dessa riktlinjer och denna etiska grundsyn. Ett sådant yrkeskrav förefaller dessutom vara verkligt, legitimt och berättigat med hänsyn till denna etiska grundsyn.

65 I förevarande fall är det utrett att JB i sitt anställningsavtal åtog sig att iaktta nämnda riktlinjer och denna etiska grundsyn och det framgår inte av handlingarna i målet att hon inte längre vill eller kan fullgöra detta åtagande. Det förefaller således som att hon avskedades enbart på grund av sitt utträde ur katolska kyrkan och sin vägran att återinträda i denna kyrka.

66 För det första, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, framgår det inte av de handlingar som ingetts till EU-domstolen att föreningen objektivt har visat att det, med hänsyn till arten av den yrkesverksamhet som JB utövar och de villkor under vilka denna verksamhet utövas, finns ett direkt samband mellan en sådan verksamhet och kravet på att JB, i egenskap av medlem i katolska kyrkan, inte ska utträda ur denna kyrka under den tid då anställningsförhållandet pågår, vid äventyr av uppsägning, eller, för att anställningsförhållandet ska fortlöpa, måste återinträda i kyrkan efter sitt utträde.

67 Det kan visserligen i princip inte uteslutas att en kyrka eller en organisation vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelser kan motivera att det finns ett direkt samband mellan det yrkeskrav på god tro och lojalitet som består i att en anställd vid denna kyrka eller organisation inte ska utträda ur kyrkan under den tid då anställningsförhållandet pågår, vid äventyr av uppsägning eller, för att anställningsförhållandet ska fortlöpa, måste återinträda i denna efter sitt utträde. Det särskilda uppdrag som anförtrotts en anställd vid en kyrka eller vid en annan religiös organisation är nämligen en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av huruvida denna person kan omfattas av en strängare lojalitetsplikt (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 12 juni 2014, Fernández Martínez mot Spanien, CE:ECHR:2014:0612JUD005603007, § 131).

68 Det är emellertid med hänsyn till den konkreta yrkesverksamheten som ett sådant direkt samband ska fastställas objektivt. Den allmänna hänvisningen till begreppet tjänstegemenskap i artikel 1 GrO, som innefattar anslutning till kyrkan och en skyldighet att inte utträda ur den vad avser all verksamhet inom den katolska kyrkan och de institutioner eller organisationer som är knutna till denna, är således inte tillräcklig för att objektivt fastställa att det föreligger ett sådant direkt samband.

69 För det andra förefaller det yrkeskrav som innebär att de av föreningens anställda som är medlemmar i den katolska kyrkan inte kan utträda ur denna kyrka under anställningsförhållandet vid äventyr av uppsägning eller att de, om de har utträtt ur denna kyrka, åter måste ansluta sig till den för att anställningsförhållandet ska fortgå, mot bakgrund av handlingarna i målet, inte vara verkligt avgörande i förhållande till utövandet av den yrkesverksamhet som är aktuell i det nationella målet, i den mening som avses i ovan i punkt 53 angivna rättspraxis.

70 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat och generaladvokaten har framfört i punkt 37 i sitt förslag till avgörande har nämligen tjänster som rådgivare i samband med graviditet, motsvarande den tjänst som innehades av JB, av föreningen anförtrotts anställda som inte är medlemmar i den katolska kyrkan. Detta tyder på att föreningen själv inte anser att medlemskap i den katolska kyrkan är nödvändigt med hänsyn till denna yrkesverksamhets betydelse för att bekräfta dess organisations etiska grundsyn och kyrkans uppgift att förkunna, utan att det i detta avseende är tillräckligt att dess rådgivare i samband med graviditet åtar sig att följa kyrkans riktlinjer, vilka avses i punkterna 22 och 64 i förevarande dom. Under dessa omständigheter framstår det yrkeskrav som avses i föregående punkt inte som verkligt, i den mening som avses i nämnda rättspraxis.

71 För det tredje är det visserligen riktigt, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 41 i sitt förslag till avgörande, att det inte kan uteslutas att utträde ur den katolska kyrkan av en anställd vid en organisation vars etiska grundsyn bygger på den katolska kyrkans bud åtföljs av ett avståndstagande eller en vägran att iaktta dessa bud eller kyrkans grundläggande värderingar. Detta skulle kunna göra den anställda olämplig att utöva viss yrkesverksamhet inom denna organisation. Enbart ett utträde ur denna kyrka är emellertid inte i sig tillräckligt för att presumera att så faktiskt är fallet. Utträdet kan nämligen motiveras av överväganden som inte på något sätt påverkar den anställdas efterlevande av kyrkans bud och grundläggande värderingar.

72 I detta sammanhang framgår det av de handlingar som ingetts till domstolen att JB, såsom angetts i punkt 24 i förevarande dom, har motiverat sitt utträde ur katolska kyrkan med att Limburgs stift, utöver den ordinarie kyrkoskatten, tog ut ytterligare en kyrkoskatt från katolska personer som, i likhet med henne, lever i ett interkonfessionellt äktenskap med en make som är höginkomsttagare. Genom sitt utträde har JB inte heller tagit avstånd från eller kringgått kyrkans bud eller grundläggande värderingar.

73 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att uppsägningen av JB, med tillämpning av nationella bestämmelser, skedde direkt och uteslutande till följd av hennes utträde ur den katolska kyrkan och att hon därefter vägrade att återinträda i denna kyrka. Det förefaller inte ha undersökts huruvida JB, efter detta utträde, var beredd att i enlighet med artikel 4.2 GrO fortsätta att respektera evangeliets sanningar och värden samt bidra till att dessa genomsyrar inrättningens verksamhet inom sin tjänst hos föreningen, eller om hon, i enlighet med artikel 4.3 GrO, var villig att, på samma sätt som de anställda som inte tillhör den katolska kyrkan, utföra sina arbetsuppgifter i enlighet med kyrkans bud.

74 Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det yrkeskrav som är aktuellt i det nationella målet, mot bakgrund av föreningens faktiska tillämpning av detta krav, syftar till att säkerställa att de anställda handlar i god tro och är lojala mot den katolska kyrkans etiska grundsyn eller huruvida det i stället syftar till att uppnå ett mål som saknar samband med denna etiska grundsyn eller med föreningens utövande av sin rätt till självbestämmande, vilket skulle innebära att detta yrkeskravs legitimitet, i den mening som avses i artikel 4.2 första stycket i direktiv 2000/78, skulle kunna ifrågasättas.

75 För det fjärde och slutligen ankommer det, i en sådan situation som den aktuella i det nationella målet, på föreningen att visa att den påstådda risken för att dess etiska grundsyn eller självbestämmande undergrävs är sannolik och allvarlig, varför det verkligen är nödvändigt och proportionerligt att införa ett sådant krav (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkterna 67 och 68, och dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkterna 53 och 54).

76 I en sådan situation som den beskrivna i den första tolkningsfrågan är det emellertid, såsom generaladvokaten har framfört i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, inte uppenbart att enbart JB:s utträde ur den katolska kyrkan eller hennes vägran att återinträda i denna kyrka i sig är tillräckliga för att visa att den risk som föreningen har åberopat, för att dess etiska grundsyn och självbestämmanderätt ska undergrävas, är så allvarlig och så sannolik att uppsägningen av JB kan motiveras. Detta utträde, vilket har skett med tillämpning av det förfarande som föreskrivs i nationella bestämmelser, för att undgå betalning av en ytterligare kyrkoskatt, och vägran att återinträda i denna kyrka av samma skäl, är inte tillräckligt för att visa att JB offentligt har tagit avstånd från kyrkan genom en handling vilken ska betraktas som en handling som visar på ett fientligt förhållningssätt gentemot denna kyrka.

77 Såsom framgår av handlingarna i målet ska en anmälan om utträde ur den katolska kyrkan, för att vara giltig enligt tysk rätt, inges till den behöriga statliga myndigheten, det vill säga en kommunal offentlig tjänsteman, som endast informerar kyrkan och arbetsgivaren om utträdet för att den ska kunna beakta det vid beräkningen av den anställdas lön. En sådan anmälan vars påstådda offentliga karaktär följer av en nationell rättslig skyldighet kan, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, inte anses utgöra ett fientligt beteende gentemot kyrkan, när JB inte har vidtagit några andra åtgärder för att på ett offentligt och olämpligt sätt sprida informationen om sitt utträde ur denna kyrkan.

78 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat följer det av ordalydelsen i artikel 4.2 andra stycket i direktiv 2000/78 att kyrkor och andra offentliga eller enskilda organisationer vilkas etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, förutsatt att direktivets bestämmelser i övrigt respekteras, har rätt att kräva av de personer som arbetar för organisationerna i fråga att de handlar i god tro och är lojala endast mot organisationernas etiska grundsyn. Även om det antas att JB:s utträde ur den katolska kyrkan kan anses utgöra ett illojalt beteende gentemot denna kyrka, är det följaktligen inte nödvändigtvis så att detta utträde även utgör ett illojalt beteende gentemot den organisation där hon är anställd, under förutsättning att JB i sitt arbete fortsätter att iaktta denna organisations etiska grundsyn.

79 Såsom har påpekats i punkterna 22, 64 och 65 i förevarande dom har JB genom sitt anställningsavtal åtagit sig att iaktta den katolska kyrkans riktlinjer och etiska grundsyn vilka är relevanta för utövandet av hennes yrkesverksamhet. Enligt dessa riktlinjer och denna etiska grundsyn krävs det inte, såsom har angetts i punkt 70 i förevarande dom, att personer med tjänster som motsvarar JB:s nödvändigtvis tillhör den katolska kyrkan, under förutsättning att de främjar skyddet för det ofödda barnets liv och uppmuntrar den gravida kvinnan att låta graviditeten fortlöpa och att ta emot sitt barn. Av de handlingar som ingetts till domstolen framgår inte heller att JB inte längre vill eller kan fullgöra detta åtagande.

80 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen, under sådana omständigheter som dem som avses i den första tolkningsfrågan och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att kravet på att en arbetstagare, såsom JB, inte ska utträda ur den katolska kyrkan under den tid anställningsförhållandet pågår, vid äventyr av uppsägning, eller ska återinträda i denna kyrkan efter sitt utträde, för att anställningsförhållandet ska fortgå, inte framstår som ett sådant yrkeskrav som uppfyller villkoren i artikel 4.2 i direktiv 2000/78.

81 Begäran om förhandsavgörande avser emellertid, såsom framgår av punkt 33 ovan, även artikel 4.1 i direktiv 2000/78. Enligt ordalydelsen i denna bestämmelse får medlemsstaterna föreskriva att sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som har samband med någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet inte ska utgöra diskriminering, om denna egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.

82 Enligt domstolens rättspraxis avser begreppet verkligt och avgörande yrkeskrav, i den mening som avses i den bestämmelsen, ett krav som objektivt dikteras av den aktuella yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang i vilket den utförs. Begreppet kan däremot inte omfatta subjektiva överväganden (dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2017:204, punkt 40).

83 Domstolen har dessutom upprepade gånger slagit fast att artikel 4.1 i direktiv 2000/78, i den mån ett undantag från principen om icke-diskriminering därigenom tillåts, ska tolkas restriktivt (dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl., C‑447/09, EU:C:2011:573, punkt 72, och dom av den 7 november 2019, Cafaro, C‑396/18, EU:C:2019:929, punkt 67).

84 Yrkeskravet som består i att förbjuda anställda inom en organisation vars etiska grundsyn bygger på den katolska kyrkans bud, vilka är medlemmar i denna kyrka, från att utträda ur denna kyrka under den tid som anställningsförhållandet pågår, vid äventyr av uppsägning, eller kravet på att de måste återinträda i denna kyrka efter sitt utträde, för att anställningsförhållandet ska fortgå, förefaller i förevarande fall, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat och såsom generaladvokaten har framfört i punkt 50 i sitt förslag till avgörande, inte utgöra ett krav som objektivt dikteras av naturen av eller sammanhanget för verksamheten som rådgivare i samband med graviditet, eller av de villkor på vilka denna verksamhet utövas, under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet.

85 Härav följer att artikel 4.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att en sådan särbehandling som den aktuella i det nationella målet inte kan motiveras med stöd av denna bestämmelse.

86 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2000/78, jämförd med artiklarna 10.1 och 21.1 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en privat organisation, vars etiska grundsyn bygger på en religion, kan kräva att en anställd som är medlem i en viss kyrka som bekänner sig till denna religion inte ska utträda ur denna kyrka under den tid som anställningsförhållandet pågår, vid äventyr av uppsägning, eller ska återinträda i denna kyrka efter sitt utträde, för att anställningsförhållandet ska fortgå, trots att

87 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

88 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.