Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 4 december 2025

I mål C‑279/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 8 april 2024, som inkom till domstolen den 22 april 2024, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen (referent) och R. Frendo, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: AY, genom G. Seirer och H. Weichselbraun, Rechtsanwälte, Liechtensteinische Landesbank (Österreich) AG, genom M. Oppitz, Rechtsanwalt, Tjeckiens regering, genom A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 22 maj 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 593/2008

Direktiv 93/13

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) och artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan AY, en konsument som är bosatt i Italien, och Liechtensteinische Landesbank (Österreich) AG, en bank med säte i Österrike (nedan kallad banken), rörande AY:s förluster till följd av att han köpt vissa finansiella produkter genom banken.

3 I skälen 6, 11, 16 och 23 i förordning nr 593/2008 anges följande:

4 Artikel 3 i denna förordning har rubriken Lagval genom avtal. I punkterna 1 och 2 i denna artikel föreskrivs följande:

5 I artikel 6 i nämnda förordning, med rubriken Konsumentavtal, föreskrivs följande i punkterna 1–4:

6 I artikel 3.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

7 I 879 § stycke 3 i Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (den österrikiska civillagen) föreskrivs följande:

8 År 2013 ingick AY, som bor i Italien, ett avtal med banken om att öppna ett checkkonto och ett värdepapperskonto.

9 I detta syfte besökte AY, i ett första skede, ett bankkontor i Österrike. Därefter översände han från Italien en ansökan om att öppna ett konto samt handlingar rörande hans kundprofil vilka banken hade efterfrågat. Enligt bankens Allmänna villkor för banktransaktioner, som AY kände till, reglerades alla rättsförhållanden mellan avtalsparterna av österrikisk rätt.

10 Det framgår av beslutet om hänskjutande att AY vid undertecknandet av detta avtal valde ett förhållande utan rådgivning. Därefter, och trots att hans kundprofil uppdaterades flera gånger, valde AY alltid uttryckligen transaktioner utan rådgivning när han utförde transaktioner via banken.

11 Under september 2015 och juni 2016 förvärvade AY börshandlade skuldförbindelser (exchange traded notes) (nedan kallade ETN) via banken. Han sålde dem vidare i juli 2016 och gjorde en vinst.

12 I oktober 2016 deltog AY i ett evenemang som anordnades av ett italienskt värdepappersföretag i Padua (Italien) (nedan kallat evenemanget i Padua), under vilket företagsledaren presenterade en fond vars portfölj också innehöll ETN. En anställd vid banken deltog också i evenemanget för att presentera den för de närvarande investerarna.

13 Mellan oktober 2017 och februari 2018 köpte AY på eget initiativ, via banken, ETN samt andelar i den fond som hade presenterats vid evenemanget i Padua. Han ansåg emellertid senare att han hade lidit en ekonomisk förlust till följd av dessa köp.

14 AY väckte talan vid domstol och yrkade ersättning för skada på 140217,10 euro, jämte ränta samt ersättning för kostnader och tillägg. Enligt AY hade banken åsidosatt sin rådgivnings- och informationsskyldighet.

15 Efter att underinstanserna ogillat AY:s talan respektive överklagande, överklagade AY till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), som är hänskjutande domstol.

16 Till stöd för sitt överklagande har AY gjort gällande att eftersom en av bankens anställda representerade banken vid evenemanget i Padua, ska banken anses ha riktat sin verksamhet till den italienska marknaden, i den mening som avses i artikel 6.1 b i förordning nr 593/2008, från och med dagen för evenemanget. Under dessa omständigheter anser AY att det är lagen i den medlemsstat där han har sin vanliga vistelseort, det vill säga lagen i Republiken Italien, som är tillämplig på de finansiella transaktioner som genomförts efter nämnda evenemang.

17 AY har tillagt att det undantag som föreskrivs i artikel 6.4 a i förordning nr 593/2008 inte är tillämpligt i förevarande fall, eftersom banken förfogade över en webbplats på vilken AY, i egenskap av italiensk konsument, kunde fullgöra alla formaliteter i samband med förvaltningen av sina konton samt erhålla råd och analyser. Han anser dessutom att de tillämpliga bestämmelserna i österrikisk rätt är mindre förmånliga än de tillämpliga bestämmelserna i italiensk rätt.

18 För övrigt anser AY att lagvalsklausulen i bankens allmänna villkor är oskälig, och därför inte ska tillämpas, eftersom han inte hade informerats om att han, i egenskap av konsument, kunde åberopa det skydd som de bindande bestämmelserna i det land där han har sin vanliga vistelseort ger honom, i enlighet med artikel 6.2 i förordning nr 593/2008.

19 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida det, trots att banken och AY valde österrikisk lag för att reglera deras rättsförhållande vid tidpunkten för ingåendet av detsamma, ändå är möjligt att tillämpa italiensk lag på de omtvistade förvärven av finansiella produkter enligt artikel 6.1 i förordning nr 593/2008. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att banken sedan 2016 har riktat sin verksamhet mot Italien, vilket är den medlemsstat där AY har sin vanliga vistelseort. I artikel 6.1 i förordning nr 593/2008 föreskrivs i huvudsak att ett avtal ska vara underkastat lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort om avtalsparten riktar sin verksamhet till det landet, under förutsättning att ett antal andra villkor är uppfyllda, vilket den hänskjutande domstolen anser vara fallet i förevarande fall.

20 För det andra vill den hänskjutande domstolen, för det fall den första frågan besvaras jakande, få klarhet i huruvida undantaget i artikel 6.4 a i förordning nr 593/2008 är tillämpligt i förevarande fall. Enligt detta undantag är artikel 6.1 och 6.2, enligt vilka en konsument kan omfattas av lagen i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort eller, i vart fall, av det skydd som föreskrivs i vissa bestämmelser i denna lag, inte tillämplig på ett avtal om utförande av tjänster, om tjänsterna ska utföras uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin vanliga vistelseort.

21 För det tredje vill den hänskjutande domstolen, för det fall artikel 6.1 i förordning nr 593/2008 är tillämplig, men inte artikel 6.4 a i förordningen, få klarhet i huruvida en lagvalsklausul som införts i ett avtal innan villkoren för tillämpning av artikel 6 i förordningen är uppfyllda, så snart dessa villkor har uppfyllts, ska anses vara oskälig, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, när denna klausul inte upplyser den berörda konsumenten om de rättigheter som han eller hon skulle kunna ha enligt artikel 6.2 i samma förordning.

22 Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) att förklara målet vilande och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning nr 593/2008 ska tolkas så, att den är tillämplig på ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en bank, när villkoren i denna bestämmelse inte var uppfyllda vid tidpunkten för avtalets ingående men har uppfyllts senare.

24 Enligt huvudregeln i artikel 3 i förordning nr 593/2008 ska den lag som parterna har valt tillämpas på avtalet.

25 I artikel 6 i förordning nr 593/2008, med rubriken Konsumentavtal, föreskrivs i punkt 1 att ett avtal som en konsument sluter med en näringsidkare ska vara underkastat lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, under förutsättning att de villkor som anges i denna bestämmelse är uppfyllda, nämligen att näringsidkaren bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort eller att näringsidkaren på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet, och att avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet. I artikel 6.2 i föreskrivs dock att parterna får välja vilken lag som ska tillämpas på ett sådant avtal i enlighet med artikel 3 i den förordningen, förutsatt att lagvalet inte medför att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.1 i samma förordning.

26 Det är endast för det fall att avtalet i fråga inte uppfyller kraven i artikel 6.1 a eller b i förordning nr 593/2008 som dess artikel 6.3 preciserar att den lag som ska tillämpas på detta avtal ska fastställas i enlighet med artiklarna 3 och 4 i samma förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2023, Club La Costa m.fl., C‑821/21, EU:C:2023:672, punkt 83).

27 I detta avseende framgår det av rättspraxis att frågan huruvida förordning nr 593/2008 är tillämplig beror på vilket datum avtalet i fråga ingicks (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C‑307/19, EU:C:2021:236, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

28 Härav följer att villkoren i artikel 6.1 a eller b i förordning nr 593/2008 ska kontrolleras med användning av det datumet som referenspunkt.

29 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att banken vid tidpunkten för det aktuella avtalets ingående varken bedrev yrkesverksamhet i det land där konsumenten hade sin vanliga vistelseort eller riktade den till det landet, varmed villkoren i artikel 6.1 a eller b i förordning nr 593/2008 inte var uppfyllda.

30 Det framgår emellertid av handlingarna i målet att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan under premissen att banken, efter det att det aktuella avtalet hade ingåtts, riktade sin yrkesverksamhet till det land där konsumenten hade sin vanliga vistelseort, vilket innebär att villkoret i artikel 6.1 b i förordning nr 593/2008 uppfyllts efter det att det avtal som ingåtts mellan konsumenten och banken hade undertecknats.

31 Det ska i detta sammanhang erinras om att enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 8 maj 2025, Pielatak, C‑410/23, EU:C:2025:325, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

32 Vad gäller bokstavstolkningen av artikel 6.1 i förordning nr 593/2008 föreskrivs det, såsom framgår av punkt 25 ovan och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, inte uttryckligen i denna bestämmelse att det är möjligt att ändra den lag som är tillämplig på ett konsumentavtal när de villkor som anges i nämnda bestämmelse inte var uppfyllda vid tidpunkten för avtalets ingående, men har uppfyllts senare under affärsförbindelsen.

33 Vad gäller den kontextuella och teleologiska tolkningen ska det för det första erinras om att denna förordning, såsom framgår av skälen 6 och 16, bland annat syftar till att säkerställa rättssäkerheten i det europeiska rättsområdet genom lagvalsregler som uppfyller kravet på förutsebarhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis, C‑135/15, EU:C:2016:774, punkterna 36 och 46).

34 För det andra ingår artikel 6 i förordning nr 593/2008, i likhet med artikel 3 häri, i förordningens kapitel II, med rubriken Enhetliga regler. I punkt 1 i den sistnämnda artikeln anges att den lag som parterna har valt ska tillämpas på ett avtal och i punkt 2 i samma artikel preciserar att den lag som är tillämplig på ett avtal, enligt vad parterna kommit överens om när avtalet ingicks, endast kan ändras om parterna är ense härom. Enligt skäl 11 i samma förordning bör parternas frihet att välja tillämplig lag utgöra en av hörnstenarna för systemet av lagvalsregler för avtalsförpliktelser.

35 Domstolen har dessutom understrukit att det, för att principen om partsautonomin ska kunna ges full verkan, är nödvändigt att säkerställa att det val som parterna fritt har träffat i fråga om den lag som ska vara tillämplig på deras avtalsförhållande iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, Unamar, C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 49).

36 För det tredje anges det visserligen i skäl 23 i förordning nr 593/2008 att när det gäller avtal som har ingåtts med parter som anses vara svagare, bör dessa parter skyddas med hjälp av lagvalsregler som är mer gynnsamma för dessa parters intressen än de allmänna reglerna.

37 Det följer emellertid av rättspraxis att en tolkning som innebär att det vore möjligt att avvika från lagvalsreglerna i denna förordning vid fastställandet av tillämplig lag i konsumentförhållanden, med motiveringen att en annan lag än den som följer av förordningen skulle vara fördelaktigare för konsumenten, oundgängligen skulle innebära ett betydande ingrepp i det allmänna kravet på förutsebarhet i fråga om tillämplig lag och följaktligen skulle undergräva rättssäkerheten i avtalsförhållanden med konsumenter (dom av den 14 september 2023, Diamond Resorts Europe m.fl., C‑632/21, EU:C:2023:671, punkt 75).

38 En tolkning av vilken det följer att uppfyllandet, efter ingåendet av det berörda avtalet, av de villkor som anges i artikel 6.1 i förordning nr 593/2008 får till följd att den lag som är tillämplig på avtalet ändras skulle undergräva parternas val enligt artikel 3.1 i denna förordning.

39 Mot bakgrund av det ovan anförda är möjligheten att ändra den lag som är tillämplig på ett konsumentavtal när villkoren i artikel 6.1 i förordning nr 593/2008 inte var uppfyllda vid tidpunkten för avtalets ingående, men uppfylls senare under affärsförbindelsen, utesluten på grund av denna bestämmelses lydelse, systematik och mål som stöder en sådan tolkning.

40 Det är dessutom riktigt, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att EU-domstolen, vid sin prövning av tillämpningen i tiden (ratione temporis) av förordning nr 593/2008, har slagit fast att det inte är uteslutet att ett ursprungligt avtal, som ingåtts innan förordningen trädde i kraft, kan ersättas av ett nytt avtal för det fall avtalsparterna har kommit överens om att ändra det ursprungliga avtalet i en sådan omfattning att detta inte bara är en ren uppdatering eller anpassning av avtalet utan innebär att det skapas ett nytt rättsförhållande mellan dessa avtalsparter, som kan leda till tillämpning av lagvalsreglerna i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis, C‑135/15, EU:C:2016:774, punkterna 37 och 38).

41 I förevarande fall och mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat kan de finansiella transaktioner som genomförts efter evenemanget i Padua emellertid inte anses omfattas av något annat rättsförhållande än det som fastställdes i det avtal som ligger till grund för AY:s varaktiga affärsförbindelse med banken.

42 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i förordning nr 593/2008 ska tolkas så, att den inte är tillämplig på ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en bank, när villkoren i denna bestämmelse inte var uppfyllda vid tidpunkten för avtalets ingående, men har uppfyllts senare.

43 Det framgår av beslutet om hänskjutande att den andra och den tredje frågan endast har ställts för det fall den första frågan besvaras jakande. Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara de övriga frågorna.

44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.