Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 29 januari 2026

I mål C‑291/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) genom beslut av den 25 april 2024, som inkom till domstolen den 25 april 2024, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Condinanzi (referent) och N. Jääskinen, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 april 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Steiermärkische Bank und Sparkassen AG, KL och TR, genom S. Ficulovič och B. Fletzberger, Rechtsanwälte, Österreichische Finanzmarktaufsichtsbehörde (FMA), genom D. Wagner och P. Wanek, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Manzaneque Valverde och G. von Rintelen, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 3 juli 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2015/849

Förordning (EU) 2016/679

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Villkoren för att en juridisk person ska ådra sig ansvar enligt direktiv 2015/849

Preskriptionstiderna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 58.1–58.3, 59.1, 60.5 och 60.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/843 av den 30 maj 2018 (EUT L 156, 2018, s. 43) (nedan kallat direktiv 2015/849).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Steiermärkische Bank und Sparkassen AG, KL och TR och, å andra sidan, Österreichische Finanzmarktaufsichtsbehörde (FMA) (Tillsynsmyndigheten för finansmarknaderna (FMA), Österrike). Målet rör lagenligheten av tillsynsmyndighetens beslut att påföra Steiermärkische Bank und Sparkassen en administrativ sanktion av straffrättslig karaktär.

3 I skälen 1 och 59 i direktiv 2015/849 anges följande:

4 I artikel 1.1 och 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 Artikel 5 i samma direktiv har följande lydelse:

7 Kapitel VI i direktiv 2015/849, med rubriken Riktlinjer, rutiner och tillsyn, innehåller ett avsnitt 4, med rubriken Sanktioner, som omfattar artiklarna 58–62 i direktivet. I artikel 58.1–58.3 föreskrivs följande:

8 I artikel 59 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

9 Artikel 60.5 och 60.6 i direktivet har följande lydelse:

10 I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) föreskrivs följande i artikel 58.2:

11 I artikel 83.1–83.6 i förordningen anges följande:

12 34 § Finanzmarkt-Geldwäschegesetz (lag om penningtvätt på finansmarknaden) av den 26 juli 2017, (BGBl. I, nr 118/2016, i dess lydelse av den 28 maj 2021, BGBl. I nr 17/2018) (nedan kallad lagen om penningtvätt) föreskrivs följande:

13 I 35 § lagen om penningtvätt stadgas följande:

14 36 § i denna lag har följande lydelse:

15 Genom beslut av den 29 februari 2024 påförde FMA, med tillämpning av 35 § punkterna 1 och 2 lagen om penningtvätt, Steiermärkische Bank und Sparkassen en sanktionsavgift, med motiveringen att banken hade åsidosatt sina skyldigheter avseende kundkontroll i fråga om penningtvätt.

16 Detta beslut överklagades till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike), som är den hänskjutande domstolen, som kvalificerade denna sanktionsavgift som en administrativ sanktion av straffrättslig karaktär och preciserade att det tidigare inte stadgades något straffrättsligt ansvar för juridiska personer i den österrikiska förvaltningsstraffrätten. Enligt den hänskjutande domstolen införlivades artiklarna 59 och 60.5–60.6 i direktiv 2015/849 med österrikisk rätt genom 35 § punkterna 1 och 2 lagen om penningtvätt, vilken paragraf var en av de första bestämmelser som stadgade straffrättsligt ansvar för juridiska personer i österrikisk rätt.

17 I 35 § punkt 1 infördes emellertid ett kompletterande villkor för att en juridisk person ska kunna bli föremål för en sanktion, nämligen att en överträdelse enligt 34 § punkterna 1–3 begåtts till förmån för den juridiska personen av en fysisk person.

18 KL och TR är två fysiska personer vars handlingar kan tillskrivas Steiermärkische Bank und Sparkassen. De är även, i egenskap av anklagade, parter i det nationella målet.

19 Den hänskjutande domstolen har preciserat att det, för att en juridisk person ska vara straffbar enligt Verwaltungsgerichtshofs (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) praxis, krävs att den fysiska person vars handling ska tillskrivas den juridiska personen dessförinnan har varit part i det ifrågavarande förfarandet och i detta sammanhang inte enbart som vittne, utan som anklagad, med alla de rättigheter som är knutna till denna ställning, att det vidare i beslutsdelen i beslutet att påföra den juridiska personen en sanktion fastställs att den handling som utgör en överträdelse som denna fysiska person eller en i vederbörlig ordning identifierad rättslig företrädare för den juridiska personen begått utgör en rättsstridig och ansvarsgrundande överträdelse och, dessutom, att denna handling i beslutsdelen i sanktionsbeslutet tillskrivs den berörda juridiska personen.

20 Den hänskjutande domstolen frågar sig om inte dessa kompletterande krav inskränker räckvidden av artikel 60.5 i direktiv 2015/849. De farhågor som den hänskjutande domstolen hyser har främst sin grund i att de administrativa sanktioner och åtgärder som föreskrivs i detta direktiv ska vara effektiva, proportionella och avskräckande enligt skäl 59 och artikel 58.1 i nämnda direktiv. De ifrågavarande förfarandena är dessutom komplexa, eftersom de faktiska omständigheter som ligger till grund för dem ofta är oklara och således är okända för myndigheten, medan preskriptionstiden för dessa förfaranden är fem år räknat från tidpunkten för de ifrågavarande faktiska omständigheterna.

21 Den hänskjutande domstolen anser slutligen att den rättspraxis som följer av dom av den 5 december 2023, Deutsche Wohnen ( C‑807/21, EU:C:2023:950), kan vara relevant för utgången i det mål som är anhängigt vid den. I nämnda dom slog EU-domstolen fast att artiklarna 58.2 och 83.1–83.6 i förordning 2016/679 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken administrativa sanktionsavgifter kan påföras en juridisk person i dennes egenskap av personuppgiftsansvarig, för en sådan överträdelse som avses i artikel 83.4–83.6 endast om överträdelsen först har tillskrivits en identifierad fysisk person.

22 Mot denna bakgrund beslutade Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

23 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 58.1–58.3, 59.1, 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849, jämförda med principen om ändamålsenlig verkan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som

24 Vad beträffar den första delen av tolkningsfrågan, som avser villkoren för att en juridisk person ska ådra sig ansvar, erinrar domstolen inledningsvis om att direktiv 2015/849, såsom framgår av dess titel och dess artikel 1.1 och 1.2, har till huvudsakligt syfte att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism. Närmare bestämt syftar bestämmelserna i direktivet till att enligt en riskbaserad metod inrätta ett antal förebyggande och avskräckande åtgärder som gör det möjligt att effektivt bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism, för att förhindra, såsom framgår av skäl 1 i nämnda direktiv, att flöden av pengar från olaglig verksamhet kan skada unionens finansiella sektors integritet, stabilitet och anseende samt utgöra ett hot mot såväl unionens inre marknad som internationell utveckling (dom av den 19 juni 2025, Lietvas bankas, C‑671/23, EU:C:2025:457, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

25 Enligt artikel 2.1 i direktiv 2015/849 ska detta direktiv tillämpas på enheter, så kallade ansvariga enheter. Dessa enheter är enligt leden 1–3 i artikel 2.1 kreditinstitut, finansiella institut och de fysiska eller juridiska personer som nämns i punkt 3 vid utövandet av deras yrkesmässiga verksamhet.

26 De skyldigheter som enligt direktiv 2015/849 åvilar ansvariga enheter åligger således såväl juridiska som fysiska personer, i den mån dessa personer kan anses vara ansvariga enheter i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet.

27 Vad närmare bestämt gäller de sanktioner som föreskrivs i artikel 59 i direktiv 2015/849, vilka i enlighet med artikel 59.1 ska tillämpas åtminstone på allvarliga, upprepade, systematiska överträdelser, eller en kombination härav, som begåtts av sådana enheter, ska det understrykas att artikel 58.1 i direktivet ålägger medlemsstaterna att se till att ansvariga enheter kan hållas ansvariga för överträdelser av de nationella bestämmelser genom vilka direktivet införlivas.

28 Det finns emellertid inget i artikel 58.1 som gör det möjligt att anse att en ansvarig enhets ansvar enligt direktivet, när den ansvariga enheten är en juridisk person, kan vara beroende av att en fysisk person ådrar sig ansvar enligt nationell rätt.

29 En ansvarig enhet som är en juridisk person kan endast agera genom fysiska personer vars handlingar kan tillskrivas den juridiska personen. Direktiv 2015/849 innehåller därför beträffande juridiska personer endast bestämmelser som preciserar på vilka villkor överträdelser som en juridisk person är ansvarig för enligt nationell rätt även ska tillskrivas de fysiska personer som är ansvariga för dem, och att vissa fysiska personers handlande kan medföra ansvar för en juridisk person.

30 I artikel 58.3 i detta direktiv föreskrivs att medlemsstaterna, när skyldigheter ska fullgöras av juridiska personer, ska se till att sanktioner och åtgärder, i händelse av överträdelse av de nationella bestämmelser varigenom detta direktiv införlivas, kan tillämpas på ledningen och andra fysiska personer som enligt nationell rätt bär ansvar för överträdelsen. Det framgår emellertid inte av denna bestämmelse att det för att en juridisk person i egenskap av ansvarig enhet ska åläggas en sanktion krävs att det dessförinnan har fastställts att den ifrågavarande överträdelsen har begåtts av en fysisk person. Tvärtom är fysiska personers ansvar enligt nationell rätt endast accessoriskt till och kompletterar den berörda juridiska personens ansvar enligt direktiv 2015/849.

31 Vidare ska medlemsstaterna enligt artikel 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849 se till att en juridisk person kan hållas ansvarig dels när överträdelser har begåtts till deras förmån av någon som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning i denna, dels när brister i tillsyn eller kontroll som ska utföras av en sådan person har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till dennes förmån begå överträdelser.

32 I artikel 60.5 och 60.6 anges endast, såsom FMA och kommissionen har påpekat, vilka fysiska personer vars handlingar eller underlåtenheter, för en juridisk persons räkning, kan ådra denna juridiska person ansvar. Av detta följer däremot inte att dessa fysiska personer enligt nationell rätt dessförinnan måste ha blivit föremål för ett förfarande avseende ansvar för överträdelsen och att de ska identifieras i beslutsdelen i beslutet att ålägga denna juridiska person en sanktion och att det slagits fast att de är ansvariga för den aktuella överträdelsen.

33 En tolkning av artiklarna 58–60 i direktiv 2015/849 som innebär att medlemsstaterna får göra en juridisk persons ansvar beroende av att det dessförinnan har fastställts att överträdelsen har begåtts av en fysisk person skulle dessutom strida mot kravet i artikel 58.1 i direktivet att medlemsstaterna ska se till att alla sanktioner eller åtgärder avseende ansvariga enheter som hålls ansvariga för överträdelser av de nationella bestämmelser som införlivar direktivet är effektiva, proportionella och avskräckande. Ett sådant krav skulle nämligen riskera att försvaga effektiviteten och den avskräckande verkan av sanktioner som direkt påförs juridiska personer i egenskap av ansvariga enheter i enlighet med direktiv 2015/849 (se, analogt, dom av den 5 december 2023, Deutsche Wohnen, C‑807/21, EU:C:2023:950, punkt 51).

34 Det ska vidare preciseras att även om direktivet endast innebär en minimiharmonisering (dom av den 18 april 2024, Citadeles nekustamie īpašumi, C‑22/23, EU:C:2024:327, punkt 48 och där angiven rättspraxis), får medlemsstaterna emellertid inte begränsa omfattningen av det ansvar som artikel 58.1 i direktivet ålägger dessa ansvariga enheter, däribland juridiska personer.

35 Domstolen har dessutom erinrat om att även om artikel 59 i direktiv 2015/849 ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva andra sanktioner och åtgärder än dem som räknas upp i artikel 59.1, ska medlemsstaterna likväl åtminstone beivra de överträdelser som avses i denna bestämmelse och som begåtts av ansvariga enheter, och detta genom att åtminstone föreskriva de administrativa sanktioner och åtgärder som anges i artikel 59.2 och 59.3 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2025, Lietuvos bankas, C‑671/23, EU:C:2025:457, punkt 37).

36 Eftersom den hänskjutande domstolen, såsom det erinrats om i punkt 19 ovan, har preciserat att villkoren för att juridiska personer ska ådra sig ansvar enligt de nationella bestämmelserna om införlivande av direktiv 2015/849 följer av praxis från Verwaltungsgerichtshof (Federala förvaltningsdomstolen), ska det vidare erinras om att enligt EU-domstolens fasta praxis är nationella domstolar vid tillämpningen av nationell rätt skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt följer av EUF-fördragets systematik, i det att den gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör de mål som anhängiggjorts vid dem (dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

37 Principen om unionsrättskonform tolkning innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av vedertagna tolkningsmetoder i denna rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (dom av den 26 juni 2025, Makeleio och Zougla, C‑555/23 och C‑556/23, EU:C:2025:484, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

38 I förevarande fall ankommer det således på den hänskjutande domstolen att tolka de relevanta bestämmelserna i lagen om penningtvätt på ett sätt som är förenligt med direktiv 2015/849.

39 Vad beträffar den andra delen av tolkningsfrågan, som avser fastställandet av preskriptionstider i nationell rätt, ska det erinras om att medlemsstaterna, i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser, behåller rätten att tillämpa de processuella regler som föreskrivs i deras nationella rättsordningar, bland annat i fråga om preklusionsfrister under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (se, för ett likande resonemang, dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services, C‑500/16, EU:C:2017:996, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

40 Vid prövningen av huruvida likvärdighetsprincipen har iakttagits, ska det undersökas om det – utöver en preskriptionsregel som är tillämplig på förfaranden som är avsedda att i nationell rätt skydda de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten – finns en preskriptionsregel som är tillämplig på förfaranden avseende rättigheter som följer av nationell rätt och om de båda preskriptionsreglerna, utifrån deras syfte och grundläggande delar, kan anses likna varandra (dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services, C‑500/16, EU:C:2017:996, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

41 När det gäller effektivitetsprincipen erinrar domstolen om att medlemsstaterna bär ansvaret för att i varje enskilt fall säkerställa ett effektivt skydd för de rättigheter som följer av unionsrätten. I synnerhet får medlemsstaternas myndigheter enligt denna princip inte i praktiken göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services, C‑500/16, EU:C:2017:996, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

42 Domstolen har erkänt att fastställandet av rimliga preskriptionstider är förenligt med unionsrätten i rättssäkerhetens intresse. Exempelvis kan preskriptionstider på tre år eller på två år anses vara förenliga med effektivitetsprincipen (se, för ett likande resonemang, dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services, C‑500/16, EU:C:2017:996, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

43 En preskriptionstid på tre år för behöriga myndigheter att inleda förfaranden avseende ansvaret för överträdelsen, från och med den dag då den misstänkta överträdelsen upphörde, och en preskriptionstid på fem år, räknat från och med denna dag, för att påföra en sanktion för denna, såsom de preskriptionstider som är aktuella i det nationella målet, ska således i princip anses vara förenliga med unionsrätten (se, för ett likande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Napfény-Toll, C‑615/21, EU:C:2023:573, punkt 37).

44 Handlingarna i målet innehåller emellertid inte några uppgifter som visar att de preskriptionstider på tre år och fem år som föreskrivs i 36 § lagen om penningtvätt inte skulle vara förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

45 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 58.1–58.3, 59.1, 60.5 och 60.6 i direktiv 2015/849, jämförda med principen om ändamålsenlig verkan, ska tolkas så,

46 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.