Domstolens dom (andra avdelningen) den 18 december 2025

I mål C‑323/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante, Spanien) genom beslut av den 13 december 2023, som inkom till domstolen den 2 maj 2024, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin (referent), M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Deity Shoes, S.L., genom J.E. Martín Álvarez, abogado, och P. Moxica Pruneda, procurador, Europeiska kommissionen, genom A. Manzaneque Valverde och P. Němečková, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 19 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den tredje frågan

Den andra och den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4–6 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1), jämförda med artikel 14 i samma förordning.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Deity Shoes S.L., å ena sidan, och Mundorama Confort S.L. och Stay Design S.L., å andra sidan. Målet rör en talan om intrång i registrerade och oregistrerade gemenskapsformgivningar och som avser flera skomodeller samt ett genkäromål om ogiltighetsförklaring av dessa formgivningar.

3 Förordning nr 6/2002 har ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2822 av den 23 oktober 2024 (EUT L 2822, 2024, s. 1). Med hänsyn till tidpunkten för omständigheterna i målet ska dock denna begäran om förhandsavgörande prövas mot bakgrund av förordning nr 6/2002 i dess ursprungliga lydelse.

4 I skälen 7, 14 och 19 i förordning nr 6/2002 anges följande:

5 I artikel 3 i förordningen definieras formgivning som en produkts eller en produktdels utseende som beror av detaljer som finns på själva produkten och/eller i produktens ornament och som särskilt kan vara linjer, konturer, färger, form, struktur och/eller material.

6 I artikel 4 i nämnda förordning, med rubriken Skyddskrav, föreskrivs följande i punkt 1:

7 Artikel 5 i förordningen, med rubriken Nyhet, har följande lydelse:

8 I artikel 6 i förordning nr 6/2002, med rubriken Särprägel, föreskrivs följande:

9 I artikel 14 i denna förordning, med rubriken Anspråk på rätt till gemenskapsformgivning, föreskrivs i punkt 1 följande:

10 Deity Shoes är ett bolag som innehar flera gemenskapsformgivningar för skor. Dess formgivningar fastställs på grundval av kataloger från kinesiska handelsföretag, vilka gör det möjligt att, i enlighet med förutbestämda listor, anpassa de olika beståndsdelarna i skon, såsom färg, material samt placering av spännen, snören och andra dekorativa beståndsdelar.

11 Den 10 december 2021 väckte Deity Shoes talan vid Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, mot Mundorama Confort och Stay Design för intrång i flera registrerade och oregistrerade gemenskapsformgivningar avseende olika skomodeller.

12 Den 12 april 2022 väckte Mundorama Confort och Stay Design ett genkäromål om ogiltighetsförklaring av nämnda formgivningar. De har gjort gällande att de aktuella formgivningarna inte har varit föremål för någon innovation, eftersom Deity Shoes endast saluför produkter som erbjuds av de kinesiska handelsföretagen. De anser att nämnda formgivningar inte uppfyller de krav på nyhet och särprägel som krävs enligt artikel 5 respektive artikel 6 i förordning nr 6/2002.

13 Deity Shoes besvarade genkäromålet den 24 maj 2022.

14 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att utseendet på de modeller som Deity Shoes saluför till största delen bestäms på förhand av de modeller som erbjuds av dess leverantörer, det vill säga de kinesiska handelsföretagen, vilket innebär att ändringarna av dessa modeller endast är punktvisa och accessoriska. Dessutom föreslår handelsföretagen själva de aktuella ändringarna utifrån komponenter som finns i deras kataloger.

15 Den hänskjutande domstolen vill följaktligen få klarhet i under vilka omständigheter en formgivning som följer av en sådan kreativ process kan omfattas av det skydd som förordning nr 6/2002 ger gemenskapsformgivningar. Den hänskjutande domstolen vill med andra ord få klarhet i huruvida formgivningen, för att omfattas av detta skydd, måste följa av en verklig skapande verksamhet som är resultatet av en särskild intellektuell ansträngning från innehavarens sida.

16 Vidare har den hänskjutande domstolen angett att Deity Shoes är verksamt inom en sektor där pris och volym spelar en viktig roll, vilket innebär att formgivarnas handlingsutrymme är begränsat. Eftersom varje ändring eller anpassning av de formgivningar som återfinns i leverantörernas kataloger ökar kostnaderna, skulle ett sådant bolag som Deity Shoes inte ha något incitament att göra betydande ändringar i förhållande till de grundmodeller av skor som presenteras i dessa kataloger.

17 Den hänskjutande domstolen har slutligen understrukit att de formgivningar som Deity Shoes erbjuder följer de kända modetrenderna, vilket gör det möjligt, utan investeringar i innovation, att saluföra dem i stora mängder och till låga priser på marknaden i Europeiska unionen.

18 Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida modetrender även kan anses begränsa formgivarens frihet, vilket innebär att mindre skillnader mellan å ena sidan en eller flera äldre formgivningar och å andra sidan den aktuella formgivningen skulle kunna räcka för att ge en kunnig användare olika helhetsintryck och således ha särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002.

19 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20 Det ska inledningsvis påpekas att även om den hänskjutande domstolen i sin tredje tolkningsfråga formellt endast har hänvisat till artikel 14 i förordning nr 6/2002, utgör denna omständighet emellertid inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av huruvida det har hänvisats därtill i frågan eller ej (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

21 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet kring räckvidden av kraven för att skydda en formgivning, som de föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 6/2002. Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida kravet på nyhet i artikel 5 i förordningen och kravet på särprägel i artikel 6 i förordningen är uppfyllt. I detta sammanhang frågar den hänskjutande domstolen särskilt huruvida det, för att erkännas som formgivare, i den mening som avses i artikel 14 i samma förordning, krävs en viss grad av individualisering som gör det möjligt att fastställa att formgivningens slutliga utseende i betydande mån skiljer sig från den äldre formgivningen i handelsföretagets katalog.

22 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida förordning nr 6/2002, och särskilt artiklarna 4–6, jämförda med artikel 14 i samma förordning, ska tolkas så, innehavaren eller formgivaren av denna formgivning, för att komma i åtnjutande av det skydd som ges en gemenskapsformgivning – utöver att kraven på nyhet och särprägel är uppfyllda –behöver visa att formgivningen är resultatet av en miniminivå av skapande.

23 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 3a i förordning nr 6/2002 definieras en formgivning som en produkts eller en produktdels utseende som beror av detaljer som finns på själva produkten och/eller i produktens ornament och som särskilt kan vara linjer, konturer, färger, form, ytstruktur och/eller material. Härav följer att inom ramen för regelsystemet i den förordningen är således utseendet av avgörande betydelse för en formgivning (dom av den 28 oktober 2021, Ferrari, C‑123/20, EU:C:2021:889, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

24 Det framgår för det första av artikel 4.1 i förordningen, jämförd med skäl 19 i samma förordning att en formgivning ska skyddas som en gemenskapsformgivning endast i den mån den är ny och särpräglad.

25 Vad gäller det första kravet, avseende nyhet, föreskrivs i artikel 5.1 i förordning nr 6/2002 att en formgivning ska betraktas som ny om ingen identisk formgivning har gjorts tillgänglig för allmänheten, när det gäller oregistrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då den formgivning för vilken skydd begärs, för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten, eller, när det gäller registrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då en ansökan om registrering lämnades in avseende den formgivning för vilken skydd begärs eller, om prioritet åberopas, före den dag från vilken prioritet räknas.

26 Vad gäller det andra kravet avseende en formgivnings särprägel, framgår av skäl 14 i förordning 6/2002 att denna bör bedömas utifrån om det helhetsintryck som en kunnig användare ges vid betraktande av formgivningen tydligt skiljer sig från det denna användare ges av den samlade mängden av redan befintliga formgivningar, med beaktande av arten av den produkt som formgivningen används för eller ingår i och i synnerhet den industrisektor dit den hör samt graden av formgivarens frihet att utveckla formgivningen. I artikel 6.1 i förordningen föreskrivs att en formgivning ska anses ha särprägel om det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen, skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare får av en formgivning som har gjorts tillgänglig för allmänheten. Vid prövning av en formgivnings särprägel ska, enligt artikel 6.2 i samma förordning, den grad av frihet formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen beaktas.

27 Domstolen har i detta avseende slagit fast att beroende på den grad av frihet som en formgivare har när det gäller att utveckla en produkts utseende, med hänsyn till de tekniska begränsningar som denna produkt omfattas av, krävs det en mer eller mindre omfattande differentiering för att det ska kunna konstateras att formgivningen ger en kunnig användare olika helhetsintryck. När formgivarens frihet således begränsas av ett stort antal detaljer i den aktuella produktens eller produktdelens utseende som uteslutande är betingade av produktens eller produktdelens tekniska funktion, kan mindre skillnader mellan de motstående formgivningarna räcka för att ge en kunnig användare olika helhetsintryck (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, LEGO (Begreppet kunnig användare av en formgivning), C‑211/24, EU:C:2025:648, punkt 52).

28 Unionslagstiftaren har, genom att i artikel 6.2 i förordning nr 6/2002 hänvisa till formgivarens grad av frihet, avsett att beakta denna grad av frihet vid utvecklingen av formgivningen för att bedöma det helhetsintryck som formgivningen ger, eftersom denna grad av frihet kan begränsas av tekniska eller rättsliga krav. Unionslagstiftaren har däremot inte krävt att det, utöver att kraven på nyhet och särprägel ska vara uppfyllda, för att åtnjuta det skydd som följer av artiklarna 4–6 i förordningen, ska visas att formgivningen är resultatet av en miniminivå av skapande.

29 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 22 och 23 i sitt förslag till avgörande skiljer sig skyddet för en formgivning från skyddet för verk i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10). Medan begreppet verk förutsätter att det finns ett originalalster som återspeglar upphovsmannens personlighet, genom att ge uttryck för upphovsmannens fria och kreativa val, syftar skyddet för formgivningar i sin tur till att skydda alster som, även om de är nya och individualiserade, är användbara och är avsedda produceras i stor skala (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, Cofemel, C‑683/17, EU:C:2019:721, punkterna 29, 30 och 50).

30 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 25 och 26 i sitt förslag till avgörande innebär de två villkor som det erinrats om i punkt 24 ovan endast att det ska göras en jämförelse mellan, å ena sidan, den samlade mängden redan befintliga formgivningar och, å andra sidan, den formgivning för vilken skydd för gemenskapsformgivningar görs gällande, eftersom systemet för gemenskapsformgivningar bygger på det helhetsintryck som en kunnig användare får av produkten, och inte på en minsta grad av skapande från formgivarens sida.

31 Av detta följer att det inte framgår av artiklarna 4–6 i förordning nr 6/2002 att det krävs ytterligare villkor för det skydd som förordningen ger, såsom att det ska visas att det föreligger en minsta grad av skapande.

32 För det andra ska det påpekas att den omständigheten att det i artikel 14.1 i nämnda förordning anges att rätten till gemenskapsformgivning tillkommer formgivaren eller den till vilken rätten har övergått inte kan tolkas så, att unionslagstiftaren har haft för avsikt att införa ett ytterligare villkor om att det ska visas att det föreligger en minsta grad av skapande för att kunna åtnjuta det skydd som föreskrivs i artiklarna 4–6 i samma förordning. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 31 i sitt förslag till avgörande är begreppet formgivare i artikel 14.1 i förordning nr 6/2002 nämligen endast relevant för att fastställa vilken person eller enhet som ska ges skydd för gemenskapsformgivningen.

33 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den tredje frågan besvaras enligt följande. Förordning nr 6/2002, och särskilt artiklarna 4–6 jämförda med artikel 14 i samma förordning, ska tolkas så, innehavaren eller formgivaren av denna formgivning, för att komma i åtnjutande av det skydd som ges en gemenskapsformgivning – utöver att kraven på nyhet och särprägel är uppfyllda – inte behöver visa att formgivningen är resultatet av en miniminivå av skapande.

34 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 6 i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att den omständigheten att formgivningarna har utseendemässiga detaljer som är förutbestämda av en formgivning som erbjuds i en leverantörs katalog till den som formgett dessa formgivningar, och att dennas ändringar av formgivningarna endast är punktvisa, och avser komponenter som leverantören erbjuder, i sig kan utgöra hinder för att erkänna formgivningarnas särprägel i den mening som avses i artikel 6.

35 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i huruvida artikel 6 i förordning 6/2002 ska tolkas så, att modetrender kan begränsa formgivarens grad av frihet på ett sådant sätt att smärre skillnader mellan en eller flera äldre formgivningar och den aktuella formgivningen kan räcka för att en kunnig användare ska få ett annat helhetsintryck av den aktuella formgivningen än det som de äldre formgivningarna ger och att formgivningen i fråga således har särprägel i den mening som avses i artikel 6, eller om de detaljer i en formgivning som är följer av modetrender tvärtom är av mindre betydelse för en kunnig användares helhetsintryck av formgivningen.

36 För det första, vad gäller bedömningen av gemenskapsformgivningens särprägel, i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002, ska det erinras om att domstolen har slagit fast att denna bestämmelse ska tolkas så, att förutsättningen för att en formgivning ska anses ha särprägel, är att det helhetsintryck som denna formgivning ger en kunnig användare skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare ges av en eller flera äldre formgivningar, bedömda separat, och inte från det helhetsintryck denna ges av en kombination av enskilda beståndsdelar som kommer från flera äldre formgivningar (dom av den 28 oktober 2021, Ferrari, C‑123/20, EU:C:2021:889, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

37 Domstolen har således slagit fast att begreppet särprägel, i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002, inte reglerar förhållandet mellan en produkts formgivning och de formgivningar som den består av, utan förhållandet mellan dessa formgivningar och andra äldre formgivningar (dom av den 28 oktober 2021, Ferrari, C‑123/20, EU:C:2021:889, punkt 47).

38 Härav följer att en gemenskapsformgivning kan bestå av olika äldre formgivningar, eftersom den formgivning som följer därav, betraktad för sig, inte ger samma helhetsintryck för en kunnig användare som de äldre formgivningarnas helhetsintryck. Detta bekräftas även av den omständigheten att det skydd som en gemenskapsformgivning åtnjuter enligt förordning nr 6/2002 inte kräver, såsom framgår av punkt 33 ovan, att innehavaren eller formgivaren av denna formgivning, utöver kravet på nyhet och särprägel, visar att formgivningen är resultatet av en miniminivå av skapande.

39 Den omständigheten att de aktuella formgivningarna, såsom i det nationella målet, har utseendemässiga detaljer som är förutbestämda av en formgivning som erbjuds i en leverantörs katalog till den som formgett dessa formgivningar, och att dennas ändringar av formgivningarna endast är punktvisa, och avser komponenter som leverantören erbjuder, kan i sig inte kan utgöra hinder för att erkänna formgivningarnas särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002.

40 För det andra uppkommer frågan huruvida modetrender i ett sådant sammanhang kan påverka formgivarens grad av frihet på ett sådant sätt att mindre skillnader mellan å ena sidan en eller flera äldre formgivningar och å andra sidan den aktuella formgivningen kan räcka för att den kunniga användaren ska få ett annat helhetsintryck än det som de äldre formgivningarna ger, eller om de omständigheter som följer av sådana tendenser tvärtom kan ha mindre betydelse för en kunnig användares helhetsintryck av formgivningen.

41 Såsom framgår av punkt 27 ovan, när formgivarens frihet således begränsas av ett stort antal detaljer i den aktuella produktens eller produktdelens utseende som uteslutande är betingade av produktens eller produktdelens tekniska funktion, kan mindre skillnader mellan de motstående formgivningarna räcka för att ge en kunnig användare olika helhetsintryck (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, LEGO (Begreppet kunnig användare av en formgivning), C‑211/24, EU:C:2025:648, punkt 52).

42 Domstolen påpekar i detta avseende, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, att de detaljer som hänger samman med modetrenderna skiljer sig från dem som är kopplade till produktens tekniska funktion eller de tillämpliga rättsliga kraven, på så sätt att de sistnämnda är både oundvikliga och permanenta eller varaktiga.

43 Det ligger nämligen i modets natur att det inte är beständigt utan utvecklas i takt med såväl visuella som tekniska innovationer. Modetrenderna kan inte heller anses vara oundvikliga i den meningen att de med nödvändighet är avgörande för en produkts utseende och att en formgivare inte har frihet att vara innovativ för att frigöra sig från denna.

44 Sådana tendenser kan inte heller anses begränsa formgivarens frihet, eftersom det är just denna frihet som gör det möjligt för denna att upptäcka nya former, nya tendenser eller till och med innovation inom ramen för en befintlig trend.

45 Det ska följaktligen anses att modetrender inte begränsar formgivarens grad av frihet såtillvida att smärre skillnader mellan en eller flera äldre formgivningar och gemenskapsformgivningen i fråga kan räcka för att en kunnig användare ska få ett annat helhetsintryck än det som de förstnämnda ger.

46 Under dessa omständigheter ska det även fastställas huruvida de beståndsdelar i en formgivning som är resultatet av modeutvecklingstendenser kan påverka hur en kunnig användare uppfattar formgivningen, i den meningen att vederbörande, på grund av sin kännedom om den berörda sektorn, är medveten om att dessa beståndsdelar i allmänhet återfinns i formgivningarna inom denna sektor och därför ägnar mindre uppmärksamhet åt dem.

47 Domstolen har redan slagit fast att begreppet kunnig användare, som inte definieras i förordning nr 6/2002, kan förstås, inte som en genomsnittligt uppmärksam användare, utan som en särskilt uppmärksam användare, oberoende av om detta beror på användarens personliga erfarenhet eller vederbörandes vidsträckta kunskap om den aktuella sektorn (dom av den 21 september 2017, Easy Sanitary Solutions och EUIPO/Group Nivelles, C‑361/15 P och C‑405/15 P, EU:C:2017:720, punkt 124 samt där angiven rättspraxis).

48 Kvalificeringen kunnig tyder på att användaren, utan att vara konstruktör eller teknisk expert, känner till de olika formgivningar som förekommer inom den berörda sektorn, besitter vissa kunskaper om de inslag som dessa formgivningar vanligtvis brukar innehålla och på grund av sitt intresse för produkterna är relativt uppmärksam när han eller hon använder dem (dom av den 21 september 2017, Easy Sanitary Solutions och EUIPO/Group Nivelles, C‑361/15 P och C‑405/15 P, EU:C:2017:720, punkt 125 samt där angiven rättspraxis).

49 I förevarande fall kan den omständigheten att skillnaderna mellan de omstridda formgivningarna och de äldre formgivningarna grundar sig på modetrender i princip inte medföra att den kunniga användaren blir mindre uppmärksam. Såsom framgår av det ovan anförda är det nämligen just på grund av användarens vidsträckta kunskap om den berörda sektorn som en sådan användare har en relativt hög uppmärksamhetsnivå.

50 Den omständigheten att vissa detaljer är allmänt förekommande på den berörda marknaden, i den meningen att de är resultatet av en utbredd utveckling eller att många leverantörer erbjuder identiska detaljer, kan visserligen påverka den estetiska uppfattningen av en formgivning eller till och med påverka den kommersiella framgången för den produkt som formgivningen ingår i.

51 Ett sådant övervägande saknar emellertid relevans inom ramen för prövningen av en formgivnings särprägel, vilken består i att fastställa huruvida det helhetsintryck som formgivningen ger skiljer sig från de helhetsintryck som de tidigare offentliggjorda formgivningarna ger, oberoende av alla estetiska eller kommersiella överväganden.

52 Av detta följer att de detaljer i en formgivning som är följer av modetrender inte i sig är av mindre betydelse för en kunnig användares helhetsintryck av formgivningen.

53 För att avgöra huruvida de formgivningar som är aktuella i det nationella målet har särprägel, i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002, ankommer det följaktligen på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida skillnaderna mellan dessa formgivningar och de äldre formgivningarna är tillräckligt betydande för att ge ett en kunnig användare ett annat helhetsintryck eller tvärtom, endast avser obetydliga detaljer.

54 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 6 i förordning nr 6/2002 ska tolkas så, att den omständigheten att formgivningarna har utseendemässiga detaljer som är förutbestämda av en formgivning som erbjuds i en leverantörs katalog till den som formgett dessa formgivningar, och att dennas ändringar av formgivningarna endast är punktvisa, och avser komponenter som leverantören erbjuder, inte i sig kan utgöra hinder för att erkänna formgivningarnas särprägel i den mening som avses i artikel 6. Vidare kan inte modetrender begränsa formgivarens grad av frihet såtillvida att smärre skillnader mellan en eller flera äldre formgivningar och den aktuella formgivningen kan räcka för att en kunnig användare ska få ett annat helhetsintryck av den aktuella formgivningen än det som de äldre formgivningarna ger och att formgivningen i fråga således har särprägel. De detaljer i en formgivning som är följer av modetrender är inte av mindre betydelse för en kunnig användares helhetsintryck av formgivningen.

55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.